1990-talets byapolitik

Sedan drygt ett år tillbaka pågår satsningen ''90-talets
byapolitik'', där ett tjugotal kommuner från Växjö i söder
till Pajala i norr medverkar. De centrala intressenterna är
Folkrörelserådet, Kommunförbundet och
Glesbygdsmyndigheten. Projektet har sin upprinnelse i
landsbygdskampanjen ''Hela Sverige ska leva'' och syftet är
att stärka byarnas och medborgarnas inflytande och
utveckla planeringsstrategier som bygger på den lokala
kraften. I många av kommunerna pågår ett mycket
intressant utvecklingsarbete. Grundläggande princip är att
''ingen by är för obetydlig att satsa på''.

Idag finns nära 2000 lokala utvecklingsgrupper hos
Folkrörelserådet och fler och fler tillkommer. Det är ingen
överdrift att påstå att vi nu ser framväxten av en ny
demokratisk struktur på landsbygden baserad på enskilda
människors, gruppers och folkrörelsers initiativ.

Det är ofta väl genomarbetade och prioriterade
åtgärdsprogram för bygdens utveckling som presenteras,
där det klart framgår att byarna själva kan klara mycket,
utan hjälp från vare sig kommun eller stat. En utvecklad
byapolitik är snarast en förutsättning för att de besparingar
kommunerna står inför kan genomföras i demokratiska
former. Centralistiska sektorslösningar blir däremot dyra i
de små byarna och det är uppenbart att verksamheter
kommer att hyvlas bort de närmaste åren, om den principen
får styra.

Hur kan då byarörelsen praktiskt stödjas som en del av
regional- och glesbygdspolitiken? Det kan ske på flera sätt:

1. Mer av fria projektmedel avsätts av länsstyrelserna för
byarnas planeringsarbete.

2. Den framgångsrika satsningen, med glesbygdsstödets
hjälp, på entreprenörer och småföretag förstärks.

3. Större satsningar måste göras på den lokala
infrastrukturen, på basservicen i byarna. Det gäller
småvägarna, byskolorna, samlingslokalerna, lanthandeln,
posten, barn- och äldreomsorg m m. 
Här krävs lösningar som är okonventionella, där
olika verksamheter samordnas på ett effektivt sätt och där
också marknadskrafter och ideella krafter nyttjas.

En sådan satsning är riktig just nu av flera skäl. För det
första är det nödvändigt att svara upp mot det folkliga
engagemanget. Det finns också större ekonomiska resurser
tillgängliga på länsstyrelserna än tidigare, nu när
efterfrågan på stöd till de stora företagen är praktiskt taget
obefintlig. Regeringen har också klargjort att glesbygden
ska prioriteras i länsstyrelsernas medelsfördelning.

Det finns några grundläggande värderingar om vårt
samhälle som talar för en offensiv glesbygdspolitik. Vi
måste: ta tillvara landsbygdens resurser på ett skonsamt
och uthålligt sätt,skapa ett ''komplett'' samhälle med
mångfald och valfrihet i bosättning och livsstil,bygga på
solidaritet mellan människor och bygder och rättvist fördela
samhällets resurser,utgå från den enskilda människans
och bygdens behov och möjligheter.

Det handlar om subsidiaritet och närdemokrati som ett
komplement till internationaliseringen och en
Europaintegrering.

Det är nu mycket angeläget att ta tillvara alla de positiva
erfarenheter som hittills vunnits och fördjupa arbetet i
försökskommunerna och snarast sprida erfarenheter vidare
till fler kommuner. Det är viktigt med en kraftig markering
från riksdag och regering för det fortsatta arbetet.

Markeringen bör rimligen ske genom att riksdag och
regering tillkännager att resurser som via
Civildepartementet satsas på den ideella sektorn bör
disponeras för vidareutveckling av arbetet. Därtill bör
projektet ligga väl till för resurstilldelning via
Arbetsmarknadsdepartementet, Miljödepartementet,
Glesbygdsmyndigheten och Boverket.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en tydlig markering
som stöd för vidareutveckling av projektet 90-talets
byapolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om resurstilldelning för
vidareutveckling av projektet.

Stockholm den 26 januari 1993

Ulf Björklund (kds)

Dan Ericsson (kds) i Kolmården