De ljusglimtar som kan finnas för arbetsmarknaden i
Göteborg och Göteborgsregionen, och som vi oerhört
gärna skulle vilja redovisa, skulle kunna vara de
konkurrensfördelar som den exportinriktade industrin nu
fått genom sänkta arbetsgivaravgifter och den
tvångsdevalvering landets valuta utsattes för när det inte
längre gick att hålla emot försvaret av den svenska kronan
mot finansspekulanterna.
Vid framtagning av underlag till denna motion har det
tyvärr inte gått att få fram några vittnesmål ännu från någon
enda som sett detta ljus.
Bilindustrins kris gäller nu inte bara personvagnsssidan
utan nu drar lågkonjunkturen fram med full kraft även på
lastvagnssidan. Volvo lastvagnar, med sin huvudsakliga
verksamhet i Göteborg, minskar personalen med 2 000
anställda.
Arbetsmarknaden för våra ungdomar är om inte död så
näst intill livlös. Det som står de flesta unga till buds när de
söker sig ut på arbetsmarknaden är som regel
ungdomsvikariat. Den åtgärdsformen hotar i sin tur att
deformera hela arbetsmarknaden för de unga, genom att
samhället i stort sett kravlöst ställer de unga gratis till
arbetsgivarnas förfogande. Det lär vara få arbetsgivare som
i dag direkt anställer ungdomar till arbetsuppgifter, som inte
innehåller alldeles speciella kompetenskrav, utan att de
först fått göra provanställning i ett halvår utan förpliktelser
om fortsatt anställning.
Under slutet av november var 24 567 arbetslösa anmälda
vid länets arbetsförmedlingar. Tack vare stora
arbetsmarknadspolitiska insatser var det något färre än vid
slutet av oktober. Redan till december månads slut har dock
antalet arbetslösa återigen ökat till 27 989 personer. Sedan
maj 1990 har länet haft en högre arbetslöshet än riket.
Ungdomsarbetslösheten har pressats tillbaka, genom
systemet med ungdomspraktikplatser, sedan i augusti då
den var 15,4 procent mot 8,9 procent i slutet av november.
Skillnaden i arbetslöshetsnivåerna mellan länets kommuner
är stora. Högst arbetslöshet hade Strömstad och Göteborg
med 6,5 respektive 5,9 procent.
Göteborgs höga arbetslöshetstal är särskilt oroande, då
staden är att räkna som den tyngsta av ''motorerna'' inte
bara i länet utan i hela regionen.
Lågkonjunkturen, finanskrisen, den passiva och för
hemmamarknaden depressiva politiken som förts efter valet
1991 har nu medfört att arbetslösheten stigit till nivåer som
varit okända sedan 1930-talet.
Produktionskapacitet slås nu ut permanent. De
beräkningar som finns för riket visar att 20 procents
produktionskapacitet förlorats varav en tredjedel varaktigt,
som inte kommer igen ens i en högkonjunktur. Vi har
anledning befara att läget är minst lika allvarligt om inte
värre för Göteborgsområdet med sitt stora inslag av
bilindustri och dess underleverantörer.
Krisen för sysselsättningen har nu också en annorlunda
karaktär genom att grupper som tidigare i ringa
utsträckning drabbats av arbetslöshet nu förlorar sina
arbeten i snabb takt.
En annan företeelse, som gör att den nuvarande krisen
skiljer sig från sina föregångare under efterkrigstiden, är att
storstadsområdena och storstäderna denna gång drabbas i
samma utsträckning som övriga landet.
Oerhört stora belopp av statliga medel för
arbetsmarknadspolitik, kontantstöd, och kommunala
medel över socialbidragen förbrukas nu i
storstadsområdena (50 procent av socialbidragen utbetalas
i storstadslänen) och kommer på sikt att försvaga landets
möjligheter att aktivt verka för regional utjämning för
arbete åt alla varhelst man bor i landet. Utjämningen är nu
på väg åt andra hållet, så att det, om utvecklingen inte kan
hejdas, är lika svårt att få arbete och finna utkomst i alla
delar av landet.
Belägg för dessa påståenden ges i att den sammanlagda
summan av alla arbetslösa i storstadslänen den 31 oktober
uppgick till 102 000 vilket då motsvarade summan av
arbetslösa i området från Skaraborgs till Norrbottens län.
Dessutom var då 80 000 personer i storstadslänen i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Dessa siffror över arbetslösa har sedan dess ökat
dramatiskt och framtiden präglas i vårt län av att antalet
varslade om uppsägning i december 1992 steg till 9 229
vilket lär vara den högsta nivån sedan statistiken
infördes. Att det då också gäller Göteborg är en
självklarhet när 60 procent av befolkningen i länet bor i
Göteborg och 80 procent i Göteborgsregionens 11
kommuner.
Kommunens ekonomi och effekter för de anställda
Vi har i flera av våra tidigare motioner till riksdagen
beskrivit läget för kommunens ekonomi och de svåra
effekter de statliga indragningarna, tillsammans med
utebliven kompensation för skatteomläggningen m.m., fått
för kommunen. Den stigande arbetslösheten och
konjunkturens verkningar på skattekraften i kommunen
tyder nu enligt preliminära beräkningar på ett
inkomstbortfall på ytterligare 200--300 miljoner kronor.
Den borgerliga majoriteten har lagt fast ett sparprogram på
15 procent för mandatperioden.
Under 1992 minskades kommunens anställda med 3 500,
och det har beräknats att minskningen skall bli lika stor
under 1993. Minskningen 1992 har skett genom naturlig
avgång och att timanställda och vikarier inte fått fortsatt
arbete. Avsikten har varit att neddragningarna skulle ske på
samma sätt under 1993. Det har tidigt ifrågasatts om detta
skulle vara möjligt. Den budget som gäller skall omprövas
under våren och det finns anledning att hysa starka tvivel
på om kommunens ledning kan bemästra den ekonomiska
situationen med bibehållen anställningsgaranti för de
anställda.
De som nu blir arbetslösa i kommunens sjukhus, skolor,
daghem etc. har små möjligheter att finna nya arbeten. I
länets kommuner och landsting beräknas det saknas
budgetmedel för 7 700 nu anställda.
I motion 1991/92:Fi305 från allmänna motionstiden,
motion 1991/92:Fi69 med anledning av regeringens
kompletteringsproposition och i motion till prop.
1992/93:50 har vi beskrivit det allvarliga sysselsättningsläget
som råder i Göteborg och som fortsätter att förvärras.
Länsstyrelsen har utarbetat ett program för utveckling av
näringsliv och sysselsättning i länet och har deltagit
tillsammans med Malmö och Stockholms län i utarbetandet
av förslag till särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder i
storstadsområdena som presenterats för såväl regeringen
som arbetsmarknadsutskottet.
Storstäderna måste fungera som tillväxtcentra i den
nationella ekonomin. Här finns huvuddelen av den
kunskapsintensiva industrin, kopplad till den högre
utbildningen och forskningen. Kontaktytorna är breda både
nationellt och internationellt vilket befrämjar
kunskapsspridning och innovationer. Genom den
kontakttäta miljön främjas nya strömningar och impulser
inom olika samhällsområden, vilka på sikt sprids
geografiskt.
Vid tidigare konjunkturnedgångar har
storstadsområden som Göteborg i regel klarat
återhämtningen utan speciella åtgärder från staten utöver
normala arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Vi bedömer att detta inte kommer att vara fallet för
nuvarande lågkonjunktur. Återhämtningen måste också i
storstadsområdena ges ordentlig draghjälp genom
nationella åtgärder i dessa områden. Det råder ingen brist
på uppslag till möjliga satsningar på exempelvis
tidigareläggningar i infrastrukturen, byggande för
universitet och högskola och upprustningsåtgärder som
skulle vara till gagn för läget på arbetsmarknaden nu och
samtidigt förstärka möjligheterna till en långsiktig
återhämtning genom skapandet av goda möjligheter för
näringslivet i en väl utbyggd infrastruktur. Möjligheter som
verksamt kan bidra till att hela landet kan få nytta av kraften
därav och återge landet de förutsättningar som nu håller på
att förödas, för en politik under mottot ''Hela landet skall
leva''.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om satsningar för utveckling i
Göteborg.
Stockholm den 26 januari 1993
Sten Östlund (s)
Doris Håvik (s)
Jan Bergqvist (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Torgny Larsson (s)
Marianne Carlström (s)