Många småkommuner i Sverige ser all utveckling avstannad och en del hyser direkt oro för sin överlevnad som självständig kommun. Örebro län är ett mycket utsatt län med arbetslöshet som ligger klart över riksgenomsnittet. I länet är Örebro stad den dominanta tätorten, men ett nord-väst-sydligt bälte, det s.k. halvmånebältet, har en långt svårare situation. Särskilt bekymmersamt är läget för Ljusnarsberg, Hällefors och Degerfors.
De analyser av näringsstrukturer som gjorts under senare tid visar att detta ''halvmånebälte'' har ett särskilt stort behov av förändring och förnyelse. Gemensamt för kommunerna Ljusnarsberg, Hällefors, Karlskoga, Degerfors, Laxå och Askersund är att området har haft strukturella problem under hela 1970-talet, fram till 1980- talets högkonjunktur. Områdets problem och därmed följande befolkningsminskningar har medfört att Örebro län haft bland Sveriges sämsta befolkningsutveckling under senaste 20-årsperioden.
Under den högkonjunktur som varade fram till 1990 doldes de underliggande behoven av fortsatta strukturella förändringar inom områdets industrisektor. Undantaget är omstruktureringen av försvarsindustrin i Karlskoga som påbörjades under 1989.
De strukturella bristerna i länet har förstärkts under den pågående djupa lågkonjunkturen. Det uppdämda förändringsbehovet har förorsakat den snabbt stigande arbetslösheten i länet.
Det är påtagligt att hela Bergslagen fortfarande lider svårt av den omfattande omstruktureringen från brukssamhällenas tid. Vanliga -- och ovanliga -- åtgärder har under åren satts in för att stimulera näringsliv, särskilt med inriktning mot diversifierat småföretagande. Extraordinära insatser har gjorts av Länsstyrelsen, Utvecklingsfonden, Länsarbetsnämnden m.fl. samt från kommunerna själva.
Resultatet blir ändå, att i högkonjunktur ser läget hyggligt ut, d.v.s. något över akutnivån, men vid nästa konjunktursvacka slås företagen ut igen. Befolkningsstrukturen blir tyngre och tyngre med fler äldre. De unga tvingas bort från stagnerande orter.
Det nya statsbidragssystemet drabbar dessutom just kommunerna Ljusnarsberg, Hällefors, Degerfors, Laxå och Askersund som får kraftiga minskningar. Enligt Svenska Kommunförbundet blir den långsiktiga effekten för dessa kommuner ett bortfall på mellan 2,44 skattekronor till 3,15 skattekronor. Att häva skattestoppet är ingen framkomlig väg heller, eftersom kommunalskattesatsen i dessa småkommuner redan är alldeles för hög.
Naturligtvis inser jag att Örebro län inte är det enda län som kämpar med liknande svårigheter. Det medför att regeringen måste känna stor oro för landets svaga småkommuner med stagnerande utveckling.
Detta är inte problem som löser sig själva genom hurtiga tillrop och inte heller genom selektiva insatser på det ena eller andra området. Det krävs nu mera djupanalyser och krafttag för att få dessa kommuner att överleva.
Jag föreslår att regeringen tillsätter en utredning som ges uppgiften att göra ett djupgående arbete för att utröna hur dessa stagnerande områden i Sverige åter skall kunna bli livskraftiga.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur stagnerande småkommuner i landet åter skall kunna bli varaktigt livskraftiga.
Stockholm den 26 januari 1993 Gudrun Norberg (fp)