Arbetsmarknadsläget i Örebro län karaktäriseras av
rekordhög arbetslöshet och stor risk för fortsatta höga
arbetslöshetstal. Hotbilder om ytterligare kraftiga
nedskärningar finns inom både industri- och
tjänstesektorerna. Särskilt utsatta kommer anställda inom
den offentliga sektorn att vara. Många småföretag är hotade
både av en alltför svag efterfrågan och ett inte fungerande
kreditsystem.
Arbetslösheten i siffror framgår av nedanstående tablå.
Jämfört med riket är arbetslösheten i länet högre. Fyra
av länets kommuner har varit med i ''10-i-topp-listan'' över
kommuner i riket med högsta arbetslöshet. Särskilt
besvärlig är den arbetslöshet som drabbar ungdomar. I
Ljusnarsberg, Hällefors, Karlskoga och Degerfors
kommuner är mellan 30 och 35 % av ungdomarna utanför
den ordinarie arbetskraften.
Den nuvarande mycket höga arbetslösheten -- som med
hänsyn till bl.a. inneliggande varsel riskerar att bli ännu
högre under 1993 -- kräver kraftfulla
arbetsmarknadspolitiska insatser och att tillräckligt med
resurser ställs till förfogande.
Som framgår av tabellerna har länet en mycket hög
ungdomsarbetslöshet. Nuvarande resurser för
ungdomsgarantin är otillräckliga. För ungdomar över 20 år
är det redan nu en karenstid på 16 veckor för att få
ungdomsarbetsplats. Dessutom har längden på
anställningarna kortats. Allt detta därför att de ekonomiska
resurserna är otillräckliga. Vi vill med skärpa påpeka att
erforderliga resurser måste tillföras länsarbetsnämnden, så
att alla ungdomar som behöver kan få ungdomsarbetsplats.
En mer aktiv åtgärd för ungdomarna är oftast att erbjuda
kompletterande utbildning. De flesta ungdomarna har
redan gymnasieutbildning. Möjligheterna att mer aktivt
köpa utbildningar från högskolan, som ger högskolepoäng,
tillsammans med utbildningsbidrag till ungdomarnas
försörjning, bör prövas. På så sätt skulle de stora belopp
som satsas på utbildning göra mer nytta och bidra till att
också på sikt stärka Sveriges konkurrenskraft.
En ytterligare starkt utsatt grupp är kvinnor, särskilt
inom den offentliga sektorn. De besparingar som
genomförs inom den offentliga sektorn drabbar särskilt
kvinnor med kortare utbildningar. Några arbeten för dessa
inom det enskilda näringslivet finns för närvarande inte. De
skall konkurrera med bl.a. välutbildade ungdomar om de
mycket få nya arbetstillfällen som erbjuds.
Mot denna bakgrund bör neddragningstakten inom den
offentliga sektorn minska. När det gäller den statliga delen,
där riksdagen bestämmer villkoren, bör generella
möjligheter ges att uppskjuta besparingarna om man kan
visa att man i motsvarande grad reducerar det antal
medarbetare som annars skulle ha sagts upp. Ett ytterligare
krav bör vara att dessa medarbetare erbjuds utbildning som
omfattar minst 50 % av arbetstiden. Kostnaderna för en
sådan ordning skulle bli obetydligt högre än att betala
arbetslöshetsersättningar, de anställdas konkurrenskraft på
arbetsmarknaden skulle öka och staten skulle kunna
bedriva en mer ansvarsfull arbetsgivarpolitik än man för
närvarande gör.
En annan utsatt grupp är de långtidsarbetslösa. Med den
låga efterfrågan på arbetskraft och den höga arbetslöshet
som råder kommer antalet långtidsarbetslösa att öka under
1993. Det är synnerligen angeläget att länsarbetsnämnden
tillförs medel så att dessa personers möjligheter till
utbildning eller beredskapsarbete tas till vara. Det skulle
vara en skam om långtidsarbetslösa hänvisas till socialhjälp,
därför att tillräckliga resurser ej ställs till förfogande för
arbetsmarknadsmyndigheterna.
Betydande belopp ställs till förfogande för
beredskapsarbeten. Syftet med dessa är bl.a. att minska
arbetslösheten och att genomföra angelägna investeringar i
samhället. En stor del av medlen har gått till
infrastrukturinvesteringar. Från flera håll har det påtalats
att samordningen av dessa medel inte fungerar väl. De
medel som kanaliseras via sektorsmyndigheter som
vägverket är dåligt samordnade med länets övriga
planering. De centrala ämbetsverkens regionalisering har
påtagligt försämrat samordningen. En bättre samordning
behövs. Länsstyrelsens styrelse och länsstyrelsens roll i
övrigt bör stärkas i denna planering. Medel bör kanaliseras
via länsstyrelsen och inte de centrala ämbetsverken. Medel
bör också tillföras länsstyrelserna för att ta fram en
investeringsreserv.
Strukturpolitik
Stora delar av Svealands inland har en näringsstruktur
som består av företag inom s.k. mogna branscher. Typiskt
för dessa är att forskning och investeringstakt är för låga.
Däremot är uppköp, samgåenden och nedläggningar av
produktionsenheter vanliga. Detta gäller t.ex. för
stålindustrin och de verkstadsindustrier som är relaterade
till denna. Resultatet av detta har blivit
sysselsättningsproblem, för låg investeringstakt och för få
företag inom tillväxtbranscher.
För att öka konkurrenskraften för Svealands inre
behöver strukturpolitiken aktiveras. Den bör ta vara på
varje orts eller regions naturliga fördelar. Dessutom bör
samhällets infrastrukturinvesteringar styras mer effektivt.
Den nuvarande ordningen, där de centrala
ämbetsverken fått allt större självständighet, har radikalt
minskat möjligheterna till samplanering och helhetssyn.
Regionaliseringen och därmed minskade möjligheter för
länsstyrelserna att hävda helheten och samverkan leder till
dåligt samhällsbyggande totalt sett. Varje ämbetsverk
planerar från sina snäva sektorsutgångspunkter. Den ena
statliga handen vet ofta inte vad den andra gör. Vad som är
ekonomiskt för samhället totalt sett underordnas vad som
är kostnadseffektivt för det enskilda verket.
Som ett minimum bör en strukturpolitik omfatta
kommunikationer, utbildning, näringslivsfrågor och
regionalpolitik. I det följande tas vissa betydelsefulla frågor
upp om vad strukturpolitiken för Örebro län bör omfatta.
Kommunikationer
Örebro län har ett utomordentligt bra transportläge. Det
kan beskrivas på flera sätt. Ett är att Sveriges
befolkningsmässiga tyngdpunkt ligger i länet. Ett annat är
att beskriva hur stor del av befolkningen som nås inom en
viss radie. Av kartan framgår att länet med nuvarande
infrastrukturuppbyggnad är välförsett såväl på järnvägs-
som på vägområdet.
a34p Vad som krävs framöver är att statsmakten sammantaget
i sin planering för de olika kommunikationssätten genomför
en utbyggnad så att väg, järnväg och flyg kan användas på
ett optimalt sätt tillsammans. För det behövs en planering
över den ansvarsnivå som de skilda kommunikationsverken
har. En sådan infrastrukturuppbyggnad kommer väsentligt
att bidra till regionens och länets framtida konkurrenskraft.
Näringslivet kommer i så fall att få sådana
ramförutsättningar att den önskade förnyelsen kommer till
stånd samtidigt som länets naturliga konkurrenskraft tas till
vara.
Inom vägområdet har E20 och E18 utpekats som delar
av det kommande stamvägnätet. Vad som är angeläget är
att utbyggnaden av hela dessa linjer sker i snabb takt. För
länets del är det fråga om motorvägsstandard. Hittills har
vägverket inte haft tillräcklig framförhållning i sin
projekteringsverksamhet för att utbyggnader skall kunna
komma till stånd i önskvärd takt. Regeringen bör därför
ålägga vägverket att omgående påbörja projektering för
nämnda sträckningar.
Enligt vår uppfattning skall även den s.k.
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden ingå i det
kommande stamvägnätet. Argument för denna linje är bl.a.
att avståndet från Norrlandskusten till Sydsverige förkortas
med ca 10 mil jämfört med transport via E4 över Stockholm
samt att linjen kommer att innebära radikalt förbättrade
lokaliseringsförutsättningar för Bergslagen och kommer att
utgöra grund för förnyad konkurrenskraft för området.
En samhällsekonomisk kalkyl visar att
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden är lönsam. En
jämförande studie av alternativa dragningar till
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden har gjorts.
Jämförande linjer har varit R68-stråket och Räta linjen.
Utvärderingen visar bl.a. att
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden har ca 30 % mer
eget gods längs leden, har större branschspridning och mer
både snabbhets- och kapacitetskrävande gods samt fler
bilgodsterminaler. Om Örebros index sätts till 100 som
bilgodspunkt, erhåller Västerås ca 40, Gävle ca 40,
Eskilstuna ca 20 och Borlänge ca 70, Norrköping ca 50 och
Jönköping ca 100. Av dessa kommer alla de tre starka
bilknutpunkterna Örebro, Jönköping och Borlänge att
betjänas av en Bergslagsdiagonal/Askersundsled.
Studien visar också att de dominerande slutpunkterna i
Sverige för trafiken är Göteborgs och Bohus samt
Malmöhus län. Således kommer Bergslagsdiagonalen att
fungera väl samman med E18 och E20. Totalt blir
stamvägnätet effektivt utnyttjat. Studien visar också att
diagonalen har flest kombiterminaler med järnväg. En
satsning på Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden
möjliggör således eventuellt avlyft för långväga
godstransporter till järnväg.
Från miljösynpunkt har
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden en fördel jämfört
med alternativa sträckningar. Om man blickar framåt blir
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden en stark länk i ett
växande godsflöde till EG-marknaden. Den kommer också
att bli en viktig länk i terminal-/lagernätet Jönköping--
Örebro--Borlänge--Sundsvall. Av dessa skäl bör riksdagen
ge regeringen till känna att Bergslagsdiagonalen skall ingå i
det framtida stamvägnätet.
a35p
Inom järnvägsområdet går stora godsstråk genom länet
och Hallsberg är en viktig knutpunkt för både person- och
godstrafik. Med de beslutade Mälar- och Svealandsbanorna
knyts en rad större orter i Mälar- och Hjälmarområdena
samman. En utbyggnad av detta system bör syfta till att
fortsätta dessa banor västerut över Karlskoga och Karlstad
till Oslo. Ett utredningsarbete har påbörjats. För att
åstadkomma samverkan mellan trafikslagen är dragningen
tänkt att ansluta till Örebro flygplats. På så sätt kan flyget
få ett större upptagningsområde och kapaciteten på
järnvägssträckningen användas bättre.
Inom Örebro län med omnejd finns flera flygplatser.
Örebro flygplats är stadd under stark utveckling.
Betydande investeringar är under genomförande, i både
ban- och terminalbyggnader. Dess läge med nära anslutning
till såväl E20 och E18 som
Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden samt en kommande
Nobelbana gör den lämplig att betjäna ett betydande
omland. På sikt, under förutsättning att samtliga
kommunikationsslag samordnar sina investeringar, bör
flygplatsen ha underlag för en betydande utlandstrafik.
Som vi tidigare nämnt innebär den sektoriserade
uppdelningen av kommunikationsansvaret olägenheter.
Inom länen söker länsstyrelserna att samordna planeringen.
Men som i det här fallet, när det gäller lösningar som berör
stora delar av Sverige, finns ingen samordnare mellan
trafikslagen. Av den anledningen anser vi att det bör
tillsättas en särskild utredare med uppgift att presentera en
samordnad strukturplan för väg, järnväg och flyg avseende
Svealands inland. Lämpligen kan uppdraget lämnas till
länsstyrelsen i Örebro län, som bör lämna sina förslag efter
hörande av omkringliggande län och berörda
kommunikationsverk.
Utbildning
På sikt är en av de viktigaste faktorerna för en regions
konkurrenskraft invånarnas kompetens och förmåga, och
då är givetvis utbildningsnivån en nyckelfråga. Av tablån
nedan framgår andelen högskoleutbildade i resp. kommun.
Flertalet ligger under riksgenomsnittet, som är 16,5 %.
Sveriges högskolor och universitet som har fasta
forskningsresurser är i huvudsak förlagda till kusterna. För
inlandet innebär detta betydande nackdelar. Närheten till
kvalificerad utbildning ökar benägenheten att påbörja
sådan. Det har också visat sig att de som genomgått
högskoleutbildning har en tendens att vilja stanna kvar på
högskoleorterna och söka sin utkomst där. Den nuvarande
lokaliseringen av universiteten medför en ''brain-drain'' av
Sveriges inland.
Högskolan i Örebro är en av de största högskolorna vid
sidan av universiteten. Nyligen har en statlig utredare
föreslagit att högskolan i Örebro skall få ge s.k.
magisterexamen. Vidare är bl.a. den internationella
inriktningen, teknikutbildningen och forskningen på stark
frammarsch vid högskolan.
Vad som är mest angeläget är att den tekniska
utbildningen förstärks så att den påbörjade
civilingenjörsutbildningen, som genomförs med högskolan
i Linköping, kan permanentas samt att högskolan får fasta
forskningsresurser och också kan ge forskarutbildning. I
sammanhanget vill vi påpeka att forskningen vid högskolan
redan är betydande, trots att man saknar fasta
forskningsresurser. En rad forskargrupperingar är aktiva
och om forskning bör riksdagen uttala dels att högskolan i
Örebro i samarbete med annan högskola bör kunna
genomföra civilingenjörsutbildningar, dels att hänsyn tas till
detta vid resursfördelningen av årsstudieplatser till
högskolorna. Vidare bör högskolan genom kommande
beslut av riksdagen tillföras fasta forskningsresurser.
Näringspolitik
En stor del av det kommande nyföretagandet och
expansionen inom näringslivet torde komma inom små och
medelstora företag. Möjligheterna för dessa att finansiera
etableringar och investeringar är katastrofalt dåliga.
Bankerna intar en mycket, mycket restriktiv hållning och
klarar inte av att förse dessa för Sveriges tillväxt och
konkurrenskraft viktiga företag med kapital. Inte heller kan
man vänta sig att de nya av staten stödda investmentbolagen
kan spela någon större roll. Deras engagemang torde
begränsas till ett fåtal företag.
Enligt vår mening är den snabbaste möjligheten att
använda utvecklingsfonderna mer aktivt. Föregångaren till
utvecklingsfonderna, de s.k. företagareföreningarna,
bildades därför att små företag inte kunde få tillräckligt med
kapital från bankerna med de kreditrestriktioner som då
rådde. Det har visat sig att utvecklingsfonderna har skött
sina finansiella engagemang väl. De har engagerat en stor
andel av sin utlåning i nyetablerade företag samtidigt som
de hållit förlusterna på en rimlig nivå.
Det kan vara värt att påpeka att trots att de sysslat med
att finansiera risktagande, har de inte behövt vända sig till
staten för att erhålla förlusttäckning. Sammantaget har det
visat sig att de besitter betydande kunnande när det gäller
att finansiera små och medelstora företag.
Enligt vår mening bör utvecklingsfonderna få behålla
det kapital som de för närvarande har. Samtidigt bör
utvecklingsfonderna kunna bevilja garantier för banklån
inom en ram som motsvarar fyra gånger det egna kapitalet.
Överläggningar bör inledas med bankerna om att sådana
lån bör kunna löpa med en låg räntenivå, då de för bankerna
bör vara förenade med ett mycket lågt risktagande. Den
marginal som då skapas till en normal räntenivå bör
fonderna få behålla för risk- och kostnadstäckning. På
grund av det mycket besvärliga kreditläge som för
närvarande råder för små och medelstora företag bör
förslaget genomföras utan dröjsmål.
Regionalpolitik
För att få en väl fungerande regionalpolitik måste en rad
politikområden samspela, som har betydelse för
strukturpolitik för kommunikationer och utbildning. En
utveckling av regionalpolitiken vill vi i detta sammanhang
begränsa till stödområdesindelningen.
Kommunerna Ljusnarsberg, Hällefors, Karlskoga,
Degerfors, Laxå och Askersund ingår alla i länets s.k.
halvmånebälte. Gemensamt för dessa är branschensidighet
och att deras näringsliv har sitt ursprung i bergshanteringen.
Tillkomsten av nya företag har inte alls räckt till för att
kompensera de arbetstillfällen som gått förlorade. Den
process vi talar om här förstärks naturligtvis under en
lågkonjunktur, men i grunden är det fråga om en strukturell
och långsiktig process. Tablån nedan pekar på ensidigheten
i näringslivet i halvmånebältets kommuner. Om man
analyserar traditionella variabler som
befolkningsutveckling och arbetslöshet, som brukar ligga
till grund för stödområdesindelning, visar detta att samtliga
kommuner bör ingå i stödområdet.
a20p
Av dessa skäl anser vi att Degerfors och Karlskoga bör
införlivas i det permanenta stödområdet (för närvarande
temporärt inplacerade) samt att Laxå och Askersund också
tillförs stödområdet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att erforderliga medel bör ställas till förfogande för
ungdomsarbetsplatser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ungdomar bör ges möjlighet att bedriva högskolestudier
i form av arbetsmarknadsutbildning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att statliga myndigheter bör erhålla medel för att reducera
uppsägningar och i stället utbilda medarbetarna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att erforderliga medel bör ställas till förfogande för
långtidsarbetslösa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att länsstyrelsens roll bör stärkas när det gäller
beredskapsarbeten av investeringskaraktär,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strukturpolitik,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de delar av E 18 och E 20 som går genom Örebro län
i snabb takt bör byggas ut till motorvägsstandard samt att
Vägverket omgående ges i uppdrag att projektera dessa
utbyggnader,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden bör bli en del av
ett kommande stamvägnät,1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Länsstyrelsen i Örebro län bör få i uppdrag att efter
samråd med representanter från kringliggande län lämna
förslag om samordnade infrastrukturella investeringar för
Örebro län med omnejd,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Högskolan i Örebro bör tillföras resurser för
civilingenjörsutbildning samt fasta
forskningsresurser,2
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att utvecklingsfonderna bör erhålla möjligheter att bevilja
kreditgarantier till små och medelstora företags
kapitalförsörjning i Örebro län med omnejd,3
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att samtliga kommuner i det s.k. halvmånebältet, dvs.
Ljusnarsberg, Hällefors, Karlskoga, Degerfors, Laxå och
Askersund, bör ingå i stödområde.
Stockholm den 20 januari 1993
Håkan Strömberg (s)
Sture Ericson (s)
Maud Björnemalm (s)
Inger Lundberg (s)
Hans Karlsson (s)
1 Yrkandena 7 och 8 hänvisade till TU.
2 Yrkande 10 hänvisat till UbU.
3 Yrkande 11 hänvisat till NU.