Bergslagen tillhör de områden som under lång tid har
varit och alltjämt är utsatt för strukturrationaliseringar
inom framför allt järn- och stålindustrin. Arbetsmarknaden
är också av tradition manligt dominerad, framför allt på
bruksorterna med sin tunga industri. Detta har medfört en
mycket begränsad arbetsmarknad för kvinnor och därför
har framför allt unga kvinnor valt att flytta. Den hittills
förda regionalpolitiken har inte heller hejdat utflyttningen.
Kvinnors rätt till utbildning och arbete i anslutning till
hemorten har aldrig formulerats som en politisk
målsättning.
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte
Bergslagsdelegationen, som byggde på ett under en längre
tid framväxt samarbete mellan 23 bergslagskommuner.
Bergslagsdelegationen kunde, med hjälp av statliga medel,
bl.a. stimulera utbildningsprojekt, samarbete inom
högskolan, entreprenörsutveckling, satsning på
kommunikationer och samverkan mellan länsstyrelserna.
Bergslagsdelegationen tillsatte bl.a. två framgångsrika
KRAFT-projekt, det ena var Kulturkraft i Bergslagen och
det andra Kvinnokraft i Bergslagen. De båda projekten
samverkade i syfte att ge ett positivare klimat för kvinnorna
att leva, bo och arbeta i Bergslagen.
När den statliga Bergslagsdelegationen upphörde den 1
juli 1990 beslöt bergslagskommunerna att fortsätta sitt
samarbete. De kallade nu sin organisation för
Intresseföreningen Bergslaget. En del projekt kunde
fortsätta med ''ärvda'' medel från Bergslagsdelegationen.
Kvinnokraft lever vidare, men nu under mycket
begränsade ekonomiska förhållanden och saknar därför
också möjligheter till en bred verksamhet.
Den stora regionalpolitiska utredningen
uppmärksammade också nödvändigheten av att göra
särskilda kvinnosatsningar ute i länen. Erfarenheterna från
dessa satsningar visar att samlade och riktade insatser till
kvinnor i alla åldrar också behövs för att stimulera
kommunerna att arbeta med särskilda kvinnoprojekt, men
också för att synliggöra kvinnors arbetsmarknads- och
utbildningssituation.
Länsstyrelserna inom Bergslagsområdet har genom
olika projekt, till exempel i Gävleborg och Värmland, visat
att det finns kompetens att utveckla insatserna för
kvinnorna. Många medelålders kvinnor har dessutom en låg
utbildning och utgör nu i lågkonjunktur en stor riskgrupp.
Vi anser därför att det är viktigare än någonsin att
fortsätta stimulera kvinnor i Bergslagslänen att utbilda sig
och att finna nya arbetsområden då de traditionella
försvinner.
Det är därför nödvändigt att riksdagen ger
länsstyrelserna i uppdrag att inom sin regionalekonomiska
ram avsätta pengar för särskilda satsningar för kvinnors
utbildning och arbetsmarknad i nära samverkan med bl.a.
kommunerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelning av medel inom
länsstyrelsernas regionalekonomiska ram för särskilda
satsningar på kvinnors utbildning och arbetsmarknad.
Stockholm den 12 januari 1993
Iréne Vestlund (s)
Maud Björnemalm (s)