Arbetslöshetsförsäkringen kan inte ses skild från arbetsmarknadspolitiken i stort. Den bästa försäkringen mot arbetslöshet är arbete och utbildning.
När nu arbetslöshetsförsäkringen skall utredas är det viktigt att utformning och finansiering blir sådana att arbetslinjen främjas.
Sverige har fört en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Det utmärkande har varit låg arbetslöshet och ett envist hävdande av arbetslinjen. Det har inneburit dels att Sverige har avsatt en relativt liten del av BNP till arbetsmarknadspolitiken, dels att de pengar som satsats i huvudsak gått till aktiva åtgärder som utbildning, beredskapsarbeten m.m. Under 70-talet gick endast 10--15 procent av utgifterna för arbetsmarknadspolitiken till kontantstöd. Under 80-talet ökade andelen upp till 25--30 procent. Samtidigt var ändå Sverige unikt. I de flesta länder i Europa satsades 70--80 procent av resurserna på kontantstöd.
Vad kommer 90-talet att innebära? Början kunde varit bättre. Arbetslösheten ökar snabbt men kontantutbetalningarna ökar dessvärre ännu snabbare. I början av 70-talet utbetalades mindre än en halv miljard (i dagens penningvärde) i kontantstöd. Nästa budgetår räknar regeringen med utbetalningar i storleksordningen 25 miljarder kronor.
För att hävda arbetslinjen bör det göras en gemensam finansiering av kontantstöd och aktiva åtgärder. Detta skulle innebära en bättre samordning av tillgängliga resurser. Diskussionen om utgifter för utbildning och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder får aldrig rätt proportioner så länge man kan välja att bortse från kostnaderna för kontantstödet. Idag betalas dessa av en särskild arbetsmarknadsfond som ligger utanför statsbudgeten.
Vissa steg har redan tagits på en samordningsväg inom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Idag finansieras både utbildningsbidrag och utbildningsvikariat genom arbetsmarknadsfonden. Det borde vara dags att nu ta steget fullt ut och låta alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder, passiva och aktiva, finansieras från en källa. Det är också naturligt att se det som en del i ett försäkringssystem eftersom det från den enskildes synpunkt ofta kan vara mer fördelaktigt att få utbildning eller beredskapsarbete än kontantstöd. Det är rimligt att finansiera en sådan arbetsmarknadsförsäkring med obligatoriska avgifter.
Jag anser att detta förslag bör behandlas när arbetslöshetsförsäkringen skall utredas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en gemensam finansiering av kontantstöd och aktiva åtgärder.
Stockholm den 26 januari 1993 Ingbritt Irhammar (c)