Regeringens satsning på arbetsmarknadspolitiken -- den
största i modern tid -- är ett riktigt grepp att hjälpa
människor i en svår situation. Vi står självfallet bakom de
många förslagen i budgetpropositionen. Ändå finns det skäl
att aktualisera vissa frågor, särskilt med tanke på den
utomordentligt hårda påfrestning som företag och
arbetstagare just nu känner av.
Den djupa lågkonjunkturen
Sverige genomgår just nu den djupaste lågkonjunkturen
under efterkrigstiden. I december 1992 var 315 000 personer
öppet arbetslösa. Varje människa som tvingas ut i
arbetslöshet är en förlust både för samhället och för
individen själv. Arbetslösheten måste alltid bekämpas.
Folkpartiet liberalerna redovisar mot den bakgrunden i
denna motion sin syn på arbetsmarknadspolitiken och
arbetslösheten. Vi diskuterar varför arbetslöshet
uppkommer och vad den betyder för den enskilde
individen. Förslag till hur man kan bekämpa arbetslöshet
och passivitet genom aktiva åtgärder tas också upp.
Kvinnors möjligheter och problem på arbetsmarknaden
beskrivs i en särskild motion.
Varför uppstår arbetslöshet?
Någon form av arbetslöshet finns i alla typer av
samhällen och arbetslösa individer finns oavsett om hög-
eller lågkonjunktur råder. Det är viktigt att skilja mellan
olika typer av arbetslöshet. Man kan vara arbetslös en
kortare tid för att man vill det själv; man kanske precis har
flyttat, gått ut skolan eller slutat ett arbete och skall om
några veckor börja ett nytt och går då arbetslös i
mellanperioden. Men en för individen allvarligare form av
arbetslöshet är att det helt enkelt inte finns några jobb att
ta. Det är denna sistnämnda form av arbetslöshet som
tyvärr många drabbas av i lågkonjunkturens Sverige.
Att en lågkonjunktur uppstår beror på flera faktorer.
Den internationella konjunkturen faller och då dras Sverige
med, då vi för vårt välstånd är mycket beroende av
internationell handel. Det finns flera interna nationella
faktorer som bidrar till att Sverige har hamnat i en
lågkonjunktur.
Den främsta inhemska faktorn är att den dåvarande
socialdemokratiska regeringen försatt möjligheten att
behålla det goda kostnadsläget efter devalveringarna i
början på 1980-talet. De grundläggande strukturella
obalanserna i ekonomin angreps inte alls eller för sent.
Transfereringarna fortsatte länge att öka och fortsatt
utbyggnad av offentlig sektor gjorde att resurser inte fördes
över till den konkurrensutsatta sektorn.
Vi i Folkpartiet liberalerna fick slutligen gehör för vårt
envetna arbete för ett skattesystem som gynnar arbete och
sparande. Men reformen kom för sent. När
kreditmarknaden avreglerades fanns fortfarande det gamla
perversa systemet med höga marginalskatter och
gynnsamma avdragsmöjligheter. Det bidrog till en väldig
kreditexpansion, som drev upp fastighetspriserna, och en
hållningslös utlåningsverksamhet som varit mycket negativ
för den seriösa bankverksamheten.
Ekonomin överhettades. Det bidrog i sin tur till en för
snabb kostnadsstegring, som urgröpte svensk
konkurrenskraft. Sveriges industri körde på i samma spår
utan tillräckliga omstruktureringar och våra varor och
tjänster blev dyrare att köpa än motsvarande produkter i
omvärlden.
Resultatet ser vi nu. Lågkonjunkturen blev djupare än
på andra håll. Företag slogs ut och den offentliga sektorns
problem förstärktes. Folk förlorar jobben, arbetslösheten
stiger. Vi levde över våra tillgångar och det får vi betala dyrt
för nu. Det gäller att vi lär oss av misstagen. Det viktigaste
sättet att trygga jobben är att föra en god allmän ekonomisk
politik som bevarar konkurrenskraft och stimulerar tillväxt.
Folkpartiet liberalernas syn på arbetsmarknaden och
arbetslöshet
Den grundläggande tanken för oss liberaler är att
arbetslöshet aldrig får vara ett medel i den ekonomiska
politiken. Arbetslöshet är alltid slöseri med resurser,
mänskliga såväl som ekonomiska. Det är en tragedi för den
enskilde att drabbas av arbetslöshet, att inte kunna få
arbete fast man vill. Erfarenheter från andra länder visar att
det är svårt för långtidsarbetslösa att komma tillbaka till
arbetsmarknaden. En hög långtidsarbetslöshet riskerar
också att leda till att en större svart sektor växer fram. Hög
öppen arbetslöshet riskerar då att bli bestående även under
tider av högkonjunktur. Därför måste kampen mot
långtidsarbetslöshet ha särskild prioritet.
Arbetsmarknadspolitiken är ett nödvändigt
komplement till den allmänna ekonomiska politiken. Dess
huvuduppgift är att underlätta för de arbetssökande att
snabbt hitta och ta arbeten på den öppna arbetsmarknaden
samt att hjälpa arbetsgivarna att fylla vakanserna.
För att en individ ej skall hamna i den återvändsgränd
som långtidsarbetslöshet innebär måste alla aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder prövas. Passivt
kontantstöd får bara tillgripas som en sista utväg. Det är
därför angeläget att varje person som blir arbetslös snabbt
ges en chans att komma tillbaka till arbetslivet.
Detta innebär att arbetslinjen måste hävdas. Samtidigt
är det angeläget att den reguljära arbetsmarknaden inte slås
sönder. Det skall löna sig för den arbetslöse att vara
sysselsatt med utbildning, praktik eller beredskapsarbete
bättre än att leva på kontantstöd. Men det skall också löna
sig att ta ett reguljärt arbete framför att stanna kvar i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Öka rörligheten på arbetsmarknaden!
För att arbetslinjen skall kunna fungera måste
rörligheten på arbetsmarknaden bli bättre.
Utbildningsinsatser bör härvid vara det lämpligaste
instrumentet för att öka den yrkesmässiga rörligheten.
Satsningar bör göras på systematiska utbildningar som
höjer arbetskraftens kvalitet så att dess kunskaper passar
bättre in i morgondagens näringsliv.
Även den geografiska rörligheten måste förbättras. Med
detta menar vi att en person som är arbetslös skall
stimuleras att flytta till en ort där det finns jobb. Men det är
viktigt att även arbetstillfällena är rörliga i ökad
utsträckning. Arbetstillfällena måste anpassas till
arbetstagarnas geografiska belägenhet liksom deras
kompetens, önskemål om arbetstid, arbetsinnehåll m.m.
Ungdomsarbetslösheten
Ungdomar utan arbetslivserfarenhet har svårt att få
fotfäste på arbetsmarknaden oberoende av konjunkturen. I
en lågkonjunktur är det därför oerhört svårt för ungdomar
att få ett arbete och stora insatser måste sättas in för att
skapa sysselsättning åt ungdomar. Risk finns annars för att
våra ungdomar slås ut för en lång tid från den öppna
arbetsmarknaden.
Folkpartiet liberalerna var med och utformade den nya
ungdomspraktik som tillämpas från den 1 juli 1992. Det är
dock viktigt att poängtera att ungdomspraktiken skall
användas som en sista åtgärd när andra möjligheter är
uttömda.
Ungdomar skall också kunna erbjudas plats i olika
former av utbildning för att de på så sätt skall kunna få en
vettig sysselsättning samtidigt som kunskaper inhämtas så
att den unge kan konkurrera bättre på den öppna
arbetsmarknaden.
Utsatta grupper på arbetsmarknaden
Det finns grupper på arbetsmarknaden som har det
svårare än andra för att få ett arbete oberoende av om det
är hög- eller lågkonjunktur. Dessa grupper är i behov av
insatser som är mer permanenta som komplement till de
vanliga arbetsmarknadspolitiska insatserna. Därför är det
extra angeläget att det finns arbetsmarknadspolitiska
instrument för dem så att deras möjligheter till deltagande
på arbetsmarknaden ökar.
Handikappade
Trots att högkonjunktur rådde i slutet av 1980-talet så
skedde ingen markant nedgång av antalet handikappade
som var arbetslösa. I den situation som vi har idag med hög
arbetslöshet drabbas de handikappade först. Därför är det
viktigt att ansträngningarna intensifieras för att ge
handikappade arbete.
Flera utredningar har alltsedan 1940-talet uttalat sig om
arbetets värde som en produktiv resurs för samhället. Trots
ambitionen i sådana uttalanden och trots tillkomsten av
många arbetsmarknadspolitiska åtgärder saknar många
människor med handikapp en plats på arbetsmarknaden.
Det gäller särskilt människor med omfattande
funktionshinder.
Ansträngningarna för att ge handikappade tillträde till
arbetsmarknaden måste intensifieras inom flera områden.
Arbetsförmedlingarna bör också följa upp hur
handikappade ungdomar som avslutat studier kan vinna
inträde på arbetsmarknaden på ett bra sätt.
Invandrare och flyktingar
Arbetslösheten är högre bland invandrare och flyktingar
än hos genomsnittssvensken. När arbetslösheten ökar så
drabbas denna grupp ännu hårdare trots att de ofta har en
god utbildning i grunden. Invandrare bör därför inom
arbetsmarknadsutbildningen erbjudas fler påbyggnads- och
komplementutbildningar, gärna med tonvikt på
språkhantering. Även för de invandrare som har gått
igenom grundläggande svenskutbildning kan bristande
språkkunskper inom det egna yrkesområdet göra det
svårare att få arbete. Invandrarkvinnornas situation bör
uppmärksammas än mer i fråga om skola och
vidareutbildning.
En aktiv arbetsmarknadspolitik
Att vi skall bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik i
Sverige i syfte att hävda arbetslinjen råder det stor politisk
samstämmighet om. Regeringen har under innevarande
budgetår satsat stora summor på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i syfte att pressa ner den öppna arbetslösheten.
Totalt rör det sig om 29,9 miljarder i olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och 9,8 miljarder i
utbildningsinsatser och infrastrukturåtgärder. I årets
budgetproposition föreslår arbetsmarknadsministern
ytterligare 28,5 miljarder till den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Folkpartiet liberalerna ställer
upp helt bakom dessa satsningar från regeringen.
Det är alltid angeläget att få valuta för skattepengarna.
Varje skattekrona måste användas på effektivast möjliga
sätt för medborgarnas bästa. När en verksamhet under kort
tid växer så snabbt som arbetsmarknadspolitiken har gjort
är det speciellt angeläget att bevaka effektiviteten.
Enligt årets budgetproposition skulle ett
utvecklingsarbete bedrivas vid AMS under budgetåret
1991/92 så att allmänna krav på ett effektivt
resursutnyttjande kunde ställas budgetåret 1992/93. Något
resultat redovisades inte i tid för arbetet med
budgetpropositionen.
Arbetet på att förbättra resursutnyttjandet bör få högsta
prioritet. Alltmer av arbetsmarknadsutbildning skall köpas
upp i konkurrens. Mer konkurrens är något vi liberaler
välkomnar. Men myndigheternas förmåga att vara effektiva
upphandlare blir då av avgörande betydelse för att få ut
bästa möjliga kvalitet till lägsta möjliga kostnad för
skattebetalarna. Uppföljning och utvärdering av
genomförda kurser och andra åtgärder blir än mer viktiga
metoder inför nya uppköp och satsningar. I sådana
sammanhang är inte minst kursdeltagarnas egna
erfarenheter ett viktigt underlag. Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder måste allmänt ha gott rykte, annars finns risk för
''stigmatisering'' på arbetsmarknaden av dem som deltar.
Flexibilitet är viktigt för att få ett effektivt
resursutnyttjande. Nu kan länsarbetsnämnder och
arbetsförmedlingar ha problem med att pengarna är slut på
ett konto. De tvingas då avvisa sökande fast det kan finnas
pengar kvar på andra anslag. Här vore mer av en
''påsprincip'' värd att pröva. Länsarbetsnämnden kunde få
större möjligheter att själv avgöra hur länets pott fördelas
mellan olika anslag.
Den ''nya'' arbetslösheten
I innevarande lågkonjunktur har nya mönster för
arbetslösheten uppstått. Fler män än kvinnor är hittills
arbetslösa. Tjänstemännen har drabbats hårdare av
arbetslöshet än i tidigare konjunkturnedgångar. Nytt är
också att arbetslösheten drabbat ''bra län'' hårdare. I
december 1992 hade t.ex. Gotlands län och Solna kommun
samma relativa arbetslöshetstal 5,5 %.
Den ''nya'' arbetslösheten ställer nya krav på
arbetsmarknadspolitiken. Åtgärder anpassade för bl.a.
tjänstemän och storstadsbor måste utvecklas för att den
aktiva arbetsmarknadspolitiken fullt ut skall komma dessa
grupper till del. Arbetstagare som historiskt i praktiken
aldrig varit arbetslösa är ofta ''neutralt sköra'' och behöver
särskilt stöd i en sådan situation.
Nya grepp
Traditionellt har beredskapsarbeten och AMU-
utbildningar fått bära huvudbördan som
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Under det senaste året
har nya grepp tagits i arbetsmarknadspolitiken i syfte att
råda bot på dagens extrema situation. Ungdomspraktiken
och den Lokala arbetslivsutvecklingen (''Seniorpraktiken'')
är exempel på detta.
Detta räcker dock inte. Ytterligare nya grepp måste tas
för att om möjligt kunna anpassa arbetsmarknadspolitiken
till den enskildes kompetens och möjligheter. Akademiker
kan användas genom sin kunskap och kompetens för att
vidareutbilda arbetslösa i kompetenshöjande syfte.
Tekniskt intresserade och utbildade kan starta
''uppfinnarverkstäder'' och utveckla nya produkter som
sedan kan användas i en kommande högkonjunktur.
Ungdomar kan driva café på en skola inom ramen för
ungdomspraktik osv. Det viktigaste är att den arbetslöse får
en vettig sysselsättning, och formen för sysselsättningen bör
ej detaljregleras för mycket förutom att verksamheten skall
vara kompetensutvecklande och syftande till att på snabbast
möjliga sätt möjliggöra den arbetslöses återinträdande på
den öppna arbetsmarknaden.
Kostnaderna för arbetslösheten
Kampen mot arbetslöshet måste kosta pengar. Dock
finns det skäl att se över finansieringssystemet och göra
effektiviseringar.
Kostnaderna för A-kassan måste balanseras över en
konjunkturcykel. Med detta menas att i framtiden måste
kostnadsnivån i A-kassan minskas i en högkonjunktur för
att pengar skall kunna sparas i systemet för att användas i en
lågkonjunktur. Det går inte att göra som man gjorde under
1980-talet då karensdagar i A-kassan togs bort under
högkonjunkturen varför nu regeringen tvingas återinföra
dem under lågkonjunktur.
Krav bör också ställas på att upphandling av
arbetsmarknadsutbildning o.dyl. sker på ett effektivare sätt
i fortsättningen så att tilldelade resurser räcker längre och
inte har tecknats in vid budgetårets början. En ökad
utvärdering av arbetsmarknadsutbildningen bör också ske.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens
allmänna inriktning
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetslinjen konsekvent bör
hävdas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att intensifiera ansträngningar att
ge handikappade ett eget arbete,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att smidigare former bör
eftersträvas för invandrare och flyktingars medverkan i
arbetslivet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rörlighet på arbetsmarknaden
positivt bör främjas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att prioritera en förbättrad
upphandling och utvärdering av arbetsmarknadsutbildning
i avsikt att effektivisera utbildningen och pressa
kostnaderna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utveckla rationella former för
''de nya arbetslösa'',
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att balans i A-kassesystemet bör
uppnås över varje konjunkturcykel.
Stockholm den 26 januari 1993
Charlotte Branting (fp)
Christer Lindblom (fp)
Ulla Orring (fp)
Karin Pilsäter (fp)