Socialdemokraterna presenterar med denna motion en
handlingsplan för att först förhindra att fler jobb försvinner,
därefter stegvis öka sysselsättningen fram till 1996 och
pressa ned arbetslösheten mot 3 %.
Vi vill ta till vara den produktionskapacitet som finns
och människors vilja till arbete och utbildning. Passiva
kontantstöd skall användas för viktiga investeringar. I
stället för att öka skillnader mellan människor skall de ges
ökade möjligheter. På så vis skapas förutsättningar för att
nå en årlig tillväxt om 3 %
och bättre möjligheter att betala tillbaka statens lån.
Allt sedan den borgerliga regeringen tillträdde har vi
varnat för att den förda politiken leder till massarbetslöshet.
Tyvärr besannas nu våra farhågor. Mer än var tionde person
är nu antingen arbetslös, i aktiva åtgärder eller
undersysselsatt. Under året kommer varje vardag
ytterligare 462 jobb att försvinna eller 120 000.
I slutet av året kan var sjunde svensk stå utanför den
ordinarie arbetsmarknaden.
Vi har sedan hösten 1991 förgäves vädjat till regeringen
om att lägga fram åtgärder för att pressa ned den öppna
arbetslösheten. Då var 140 000
arbetslösa. I januari 1992 ville vi satsa ca 5 miljarder kronor,
utöver regeringens förslag, på att bekämpa
arbetslösheten. Då var 180 000 arbetslösa.
I maj 1992 lade vi fram ett konkret
investeringsprogram om 40 miljarder kronor
samt satsningar på utbildning. Då var 200 000
arbetslösa. I september 1992, då 220 000
var arbetslösa, vägrade de borgerliga ledamöterna i
arbetsmarknadsutskottet att vidta några åtgärder för att
bekämpa arbetslösheten.
Men i den s.k. krisöverenskommelsen lyckades vi
socialdemokrater äntligen få till stånd satsningar på
arbetsmarknadspolitik, utbildning och infrastruktur. Men
dessa räcker inte, eftersom satsningen bara avser perioden
fram till den 1 juli 1993. Efter förra budgetpropositionen
har tack vare socialdemokratin ytterligare ca 3 %
av arbetskraften engagerats i aktiva åtgärder.
Nu måste alla krafter inriktas mot att bryta den
dramatiska ökningen av arbetslösheten. Vi accepterar inte
att Sverige lämnar den fulla sysselsättningen och blir ett
land med hög permanent arbetslöshet, sänkt tillväxt,
minskad framtidstro, ökade sociala klyftor och ökade
skillnader mellan människor.
Vi menar att Sverige har råd att arbeta, men klarar
däremot inte minskad sysselsättning och högre arbetslöshet.
Därför vill vi socialdemokrater föra en möjligheternas
politik. Resurserna måste vridas mot mer investeringar i
form av utbildning och infrastruktur, byggande inriktas mot
tillväxt, utgifter för passivt kontantstöd växlas till insatser i
det reguljära utbildningssystemet. Sverige får genom bättre
kommunikationer och högre utbildningsnivåer större
förutsättningar att klara konkurrensen från andra länder
och en utvecklad arbetsorganisation och
kompetensutveckling medför en ökad produktivitet.
Människor skall få ökade möjligheter.
Vår handlingsplan är långsiktig. Redan nästa budgetår
innebär den följande satsningar.
Arbetsmarknadspolitik6 140
miljoner kronor ytterligare till AMS för 32 000
platser, främst utbildning och beredskapsarbeten 300 miljoner
kronor till AMS för egen personal
Utbildning50 000
fler elever i ett tredje gymnasieår 10 000
fler elever till högskolan 20 000
fler elever i KOMVUX 5 000
fler elever i folkbildning
InfrastrukturVägar och järnvägar byggs för 17 miljarder
kronor utöver nuvarande planer genom
tidigareläggning av olika projekt. En räntekostnad uppstår
om 1 miljard kronor.
Byggande300 miljoner
kronor satsas på högskolebyggen 600 miljoner
kronor satsas på ombyggnad av skolor
180 miljoner kronor satsas på ROT-program 135
miljoner kronor satsas på bostadsförbättring 250
miljoner kronor satsas på kultur och samlingslokaler
125 miljoner kronor satsas på kulturmiljövård
Regionalpolitik100 miljoner
kronor satsas på regionalpolitik
Övrigt
Därutöver föreslår vi insatser för att öka
jämställdheten i arbetslivet och förstärka kvinnornas
situation förändringar av studiestöden för att stimulera
utbildning i det reguljära utbildningssystemet insatser för
att fortsätta förnyelsen av arbetslivet insatser för aktivare
regionalpolitik en ökning av avgiften till
Arbetsmarknadsfonden för att förstärka finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen.
Vi säger nej till försämringar av
arbetslöshetsförsäkringen.till försämringar av
beredskapsarbeten.
Med denna satsning räknar vi med att 190 000
personer skall få jobb eller utbildningsplats. Totalt
kostar satsningen under nästa budgetår 14 000 miljoner
kronor. Samtidigt minskar kostnaderna för
Arbetsmarknadsfonden med 9 800
miljoner kronor och skatter och avgifter ökar med 2 600
miljoner kronor.
Den totala finansieringen redovisas i vår ekonomiska
motion. Ett förslag till en ny näringslivspolitik finns i en
motion. Mer detaljer om handlingsplanen finns också i olika
utskottsmotioner.
2. Läget på arbetsmarknaden
Arbetsmarknaden möter nu den värsta påfrestningen
sedan 1930-talet. Det är inte bara en ovanligt lång och djup
lågkonjunktur. Det är samtidigt en kris där ekonomin måste
ställas om till lägre inflation. Det är tre år utan tillväxt,
vilket saknar internationell jämförelse och är något vi inte
upplevt i Sverige under 1900-talet. Det är ett fundamentalt
misslyckande för den ekonomiska politiken.
Bruttonationalprodukten (BNP) utvecklas 10--11 %
långsammare under perioden 1991--1993 än med
normal tillväxt. Det motsvarar ett produktionsbortfall på ca 150 miljarder
kronor eller 25 000 kr
per vuxen svensk.
Bristen på tillväxt leder till att antalet jobb sjunker i
rasande fart. Upp mot 400 000
arbetstillfällen beräknas med regeringens politik
försvinna mellan 1990 och 1993. Det är fler än de
arbetstillfällen som skapades under hela 1980-talet. Nära en
femtedel av industrin har slagits ut.
En dryg procent var arbetslösa våren 1990, i år nås nivån
7 %.
Ca 50 000
var i aktiva åtgärder våren 1990, i år blir det minst
200 000.
Som mest fanns det 90 000
kvarstående lediga platser på arbetsförmedlingen,
nu ungefär 7 000.
Denna
utveckling leder till ett antal mycket allvarliga
samhällsekonomiska konsekvenser. Färre sysselsatta
innebär minskade inkomster och högre utgifter för staten.
Därmed stiger också budgetunderskottet och staten måste
låna till konsumtion. En starkt ökad arbetslöshet riskerar
enligt internationella erfarenheter att leda till en hög
permanent arbetslöshet. Därmed ökar också riskerna för
att inflationen på nytt skall ta fart.
Arbetsmarknadspolitiken överlastas, blir för passiv och
bidrar inte tillräckligt till ökad produktivitet.
Att samhällets kostnader ökar när sysselsättningen
minskar beror på två orsaker. Lägre sysselsättning minskar
underlaget för skatteintäkter. Samtidigt ökar statens
kostnader för arbetslöshetsförsäkringen och aktiva
åtgärder.
Mellan 1990 och 1993 beräknas sysselsättningen minska
med upp mot 400 000
personer. Det innebär att 400 000
personer lämnar sin plats under strecket i ''bråket''
nedan och många blir i stället helt ofrivilligt en utgift för stat
och kommun. År 1990 var det 2,25 försörjare per försörjd.
År 1993 sjunker detta tal till 1,75. Denna rörelse från
försörjande till försörjda måste vändas och fler med arbete
bidra till att finansiera de offentliga utgifterna.
Sysselsättning och försörjningsbörda
1990
1993
Ej aktiv befolkning
2 000 000
2 350 000
Sysselsatta
4 550 000
4 150 000
Enligt
regeringens beräkningar kan minskningen i
sysselsättningen och ökningen av arbetslösheten förklara
upp mot 100 miljarder
kronor av statens budgetunderskott. Detta
beror således till större delen på att vi arbetar för litet och
till mindre del på att vi i Sverige lever över våra
gemensamma tillgångar. Men ökad tillväxt räcker inte för
att minska budgetunderskottet. Det är inte ens tillräckligt
att arbetslösheten minskar, om samtidigt
förvärvsfrekvensen avtar. Helst skall tillväxten öka och
arbetslösheten minska, samtidigt som vi behåller en hög
förvärvsfrekvens.
De sociala kostnaderna av ökad arbetslöshet är
betydande. Inte minst i storstäderna uppstår
ungdomsproblem med drogmissbruk, brottslighet och en
ungdomskultur som präglas av arbetslöshet och
bidragsberoende.
Uppgiften är följande. Vid ingången av 1993
är omkring 12 % av arbetskraften öppet arbetslös,
i konjunkturberoende åtgärder eller latent arbetssökande.
I slutet av året kan närmare 15 % av arbetskraften stå
utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Behovet är en
ökning av sysselsättningen med 9--10 %
eller omkring 400 000
personer. Med den handlingsplan vi lägger är det
möjligt och rimligt att 1996 nå ned mot 3 %
öppen arbetslöshet.
3. Regeringens politik
Vi har gång på gång varnat regeringen för att den förda
politiken skulle leda till den katastrofala situation som nu
råder på arbetsmarknaden. Men tyvärr har regeringen inte
lyssnat, utan fortsatt sin politik som hela tiden förvärrat
situationen. År 1991 var arbetslösheten 2,7 %
i genomsnitt. I budgetpropositionen 1992 var
regeringens prognos att arbetslösheten 1993 skulle bli 4,5 %.
Men regeringens prognos för arbetslösheten 1993
uppnåddes redan under försommaren 1992. Nu säger
regeringen att arbetslösheten 1993 kommer att bli 6,2 %.
Men
tyvärr är risken betydande att regeringen åter
underskattar arbetslöshetens utveckling som en följd av den
förda politiken. Med ledning av statistik från Statistiska
centralbyrån (SCB) kan man dra slutsaten att den öppna
arbetslösheten passerar 6 %
redan under början av året. Under året räknar
regeringen med att 120 000
jobb försvinner. Trots detta räknar regeringen med
en arbetslöshet i år på 6,2 %.
Enligt AMS är dessa siffror redan passerade. För
riksdagens beslut är det djupt allvarligt att regeringens
propositioner inte utgör en betryggande grund för
beslutsfattandet. Det rubbar medborgarnas tilltro till
demokratins institutioner. Till detta skall läggas bristen på
uppgifter i budgeten när det gäller
arbetsmarknadspolitikens innehåll.
På mindre än en sida i Arbetsmarknadsdepartementets
bilaga anges att 28,4 miljarder
kronor skall fördelas på sex olika områden och
sammanlagt omfatta 268 000
personer. Det finns exempelvis inte några
redovisningar av avvägning mellan olika insatser, kostnader
i relation till kvalitet, utbildningens innehåll, fördelningen
mellan upphandlad och reguljär utbildning eller några
ekonomiska kalkyler som ger underlag för att bedöma
effekten av de insatta åtgärderna. Inte heller görs en rimlig
analys av underskottets utveckling i
Arbetsmarknadsfonden och hur det kan motverkas.
Regeringen har inget grepp om arbetsmarknadspolitikens
kostnader eller konsekvenserna för budgeten av den
minskade sysselsättningen.
Enligt vår uppfattning är regeringens förslag så illa
underbyggda, att riksdagen får svårt att göra en tillräckligt
seriös prövning av insatserna inom
arbetsmarknadspolitiken.
Förslagen nu
Trots att 150 000
jobb enligt regeringen kommer att försvinna i år och
nästa år, sker ingen som helst satsning för att bekämpa
arbetslösheten. AMS får inga ytterligare medel jämfört
med innevarande budgetår, inte heller sker någon ny
satsning inom andra politikområden.
Regeringen verkar utgå ifrån, att arbetslösheten
kommer att minska och sysselsättningen öka på samma sätt
som skedde efter 1982 års devalvering. Men det är en lång
väg till full sysselsättning. Även om industrins
konkurrenskraft förbättrats avsevärt, räcker det långtifrån
för att klara 1990-talets sysselsättningsbehov. År 1983 var
arbetskraftsreserven 100 000,
nu är den 400 000--500 000.
Då var den reala räntan låg, nu är den hög. Då var
världskonjunkturen god, nu växer den svagt. Då började
den offentliga sektorn expandera. Nu befinner sig den
offentliga sektorn mitt inne i en kraftfull neddragning av
sysselsättningen, som beräknas fortsätta i flera år. Då hade
hushåll och företag inte förlorat en stor del av sitt
förmögenhetsvärde till följd av fallande inflation och hög
ränta. I ett avseende är situationen dock likartad. Då som
nu har staten ett stort budgetunderskott.
u1,3o1,1
Diagram sysselsättningen e
Regeringen
hävdar i budgeten att den håller fast vid
arbetslinjen. Men i praktiken har regeringen lämnat den
aktiva arbetsmarknadspolitiken och arbetslinjen har
upphört. Trots att arbetslösheten enligt regeringen ökar
med över 30 %
anslås inga nya medel till aktiva insatser. Det innebär
att kontantersättningen nästa budgetår klart kommer att
dominera arbetsmarknadspolitiken.
Regeringens huvudsakliga förslag inom
arbetsmarknadspolitiken är att spara 6,8 miljarder
kronor genom att sänka ersättningsnivån från
90 %
till 80 %
i arbetslöshetsförsäkringen, införa fem karensdagar
och sänka det högsta ersättningsbeloppet till 1992 års nivå.
Vidare får de som har beredskapsarbete bara arbeta 90 %
av tiden.
Det är i stället en helt ny arbetsmarknadspolitik
regeringen föreslår. Den skall göra det ''privatekonomiskt
lönsamt att acceptera ett marknadsmässsigt arbete'' till en
väsentligt lägre betalning. Att med ökade ekonomiska
skillnader bromsa arbetslösheten har dock inte lyckats i
övriga Europa under de senaste decennierna.
Regeringen hävdar i budgetpropositionen att den i
statsbudgeten sparar 6 800 miljoner kronor
på dessa försämringar. Men budgeteffekten är i
själva verket lika med noll. Av beloppet belöper 5 400 miljoner
kronor på Arbetsmarknadsfonden och inte på
statsbudgeten. Resterande 1 400
miljoner kronor belöper på budgeten, men någon
faktisk minskning har inte skett på anslaget till AMS.
Vi säger nej till regeringens förslag att försämra
arbetslöshetsförsäkringen och att beredskapsarbete skall bli
ett deltidsarbete.
4. Vår politik för full sysselsättning
Problemen
De allvarligaste problemen är att tillväxten minskar
liksom sysselsättningen, medan arbetslösheten ökar.
Nyckelorden för 1990-talet måste därför bli tillväxt och
arbete. Dessa är också avgörande för att få ner
budgetunderskottet.
Men den höga arbetslösheten skapar också allvarliga
problem för en effektiv och aktiv arbetsmarknadspolitik.
Dels blir trycket på arbetsmarknadspolitiken totalt sett för
stort, dels går en för stor del av resurserna till passiva
åtgärder. Resultatet är att arbetsmarknadspolitiken
överlastas och att resurserna används felaktigt.
En satsning inom andra politikområden för att avlasta
trycket på arbetsmarknadspolitiken är därför nödvändig.
Det gäller inte minst inom utbildningsområdet.
Av 5 450 000
personer i åldern 16--64
år var 4 000 000
sysselsatta i oktober 1992. Men samtidigt var 230 000
arbetslösa. Och hela 200 000
befann sig i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därtill kan man räkna in
en mycket stor grupp undersysselsatta.
För ungdomar är relationen mellan sysselsättning och
arbetslöshet/åtgärder än mer anmärkningsvärd. Av totalt en
miljon ungdomar i åldern 16--24 år var ca 480 000
sysselsatta. Men fler än 150 000
ungdomar var i oktober arbetslösa eller i åtgärder.
Om tre ungdomar är sysselsatta finns alltså ytterligare en
som inte kan få jobb.
Samtidigt var 280 000
ungdomar i reguljär utbildning. Det kan jämföras
med ca 90 000
i arbetsmarknadspolitiska utbildningsåtgärder. Det
är inte en rimlig fördelning mellan statens olika
''utbildningsinsatser''. En annan fördelning av statens
insatser kommer att stimulera tillväxten.
300 000
öppet arbetslösa och omfattande subventionerade
''jobb'', typ ungdomspraktik, innebär att marknaderna
allvarligt störs. Det försvårar särskilt för ungdomar att få ett
arbete utan stöd från AMS.
Kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder är
höga, inte bara totalt utan också per individ. Det är billigare
med insatser i exempelvis det reguljära
utbildningssystemet. Det finns också här en betydande
sparmöjlighet för staten. Staten sparar mellan 35 000
och 40 000
kr för varje ungdom som får plats i gymnasieskolan
i stället för att vara i ungdomspraktik. Effekterna på
tillväxten och inte minst på människors möjlighet att öka sin
lön är vida mer positiva i utbildningsalternativet.
Genom den ökning av det reguljära utbildningssystemet
som vi föreslår, upp mot 85 000
platser, kan fler ungdomar få en bra utbildning. Det
innebär samtidigt att arbetsmarknadsutbildningen avlastas.
De dyrare utbildningarna inom arbetsmarknadspolitiken
bör i första hand gå till dem med längre yrkeserfarenhet. I
dag har kön för en sådan åtgärd ökat, men med fler
ungdomar i reguljär utbildning ökar möjligheterna för dem
som har längre yrkeserfarenhet att få
arbetsmarknadsutbildning.
Ungdomar bör så långt som möjligt finansiera sina
studier genom de vanliga studiestödssystemen. Men en
sådan omläggning kräver lång tid att genomföra och
styrmedlen är svåra och känsliga. Vi vill dock inleda denna
utveckling.
Kontantstödet beräknas uppgå till ca 32 miljarder
kronor under budgetåret 1993/94. Medlen till
kontantstöden kommer från Arbetsmarknadsfonden, som
nu går med ett stort underskott. Det innebär att för en av
de tyngsta statliga utgiftsposterna anvisas medlen efter
principen löpande räkning. Det är nödvändigt att så sker,
men problemet är att de aktiva åtgärderna samtidigt
''ransoneras'' enligt sedvanlig budgetstyrning. De räcker
inte till, utan kön till effektiva åtgärder är lång.
Det finns två principiellt olika vägar i
sysselsättningspolitiken. De återspeglar både olika
människosyn och olika produktivitetsstrategier. Vår syn är
att samhällets insatser skall leda till att öka människors
produktionsförmåga och om möjligt minska skillnader
mellan människors förmåga att producera. Statens insatser
måste därför inriktas mot att ge människor möjligheter att
skaffa sig ökade kunskaper eller förnya sina kunskaper.
Genom väl utbyggd barnomsorg ges småbarnsföräldrar
möjlighet att arbeta, och genom fungerande
kommunikationer kan man ta arbete på en vid
arbetsmarknad.
Regeringens huvudstrategi är att ordna arbete åt
ungdomar genom kraftiga subventioner till arbetsgivarna.
Regeringens syn är också att de ekonomiska skillnaderna
behöver öka. Den vill använda vad man tror är en produktiv
orättvisa.
Enligt Arbetsmarknadsdepartementets undersökning är
arbetsgivarna beredda att anställa över 300 000
ungdomar på dessa villkor. Antalet i
ungdomspraktik var under senhösten 1992 uppe i ca 75 000.
Ungdomspraktik har inte utvärderats, men
rapporter från arbetsförmedlare och arbetsplatser säger att
inslaget av utbildning i det närmaste är obefintligt. En
utvärdering kommer att visa att regeringens åtgärder är
inslag i en lågproduktivitetsstrategi. Regeringen gynnar i
stor skala framväxten av sysselsättning med låga krav på
effektivitet. Vår politik syftar i stället till att ge människor
möjligheter att via utbildning öka produktionsförmågan och
sin framtida lön.
Utöver dessa problem är det fortfarande många
arbetstagare som riskerar sin hälsa i arbetet.
Produktiviteten måste också höjas ute på arbetsplatserna.
Förnyelsen av arbetslivet måste därför fortsätta. Riskerna
är också uppenbara för att jämställdhetsarbetet avstannar.
De långsiktiga regionala effekterna i Sverige av den
nuvarande situationen kommer att bli allvarliga. Därför
ökar kraven på en fungerande regionalpolitik och en bättre
samordnad sektorspolitik.
Vår inriktning
Staten måste ansvara för den grundläggande uppgiften
att föra en ekonomisk politik så att alla får arbete. I
regeringsformens l kap 2 § sägs att det åligger särskilt ''det
allmänna att trygga rätten till arbete''.
Det övergripande målet för oss socialdemokrater är att
återskapa den fulla sysselsättningen. Att ha ett arbete är
grunden för frihet, oberoende och jämställdhet. God
tillgång på lediga arbeten ger den enskilde frihet att välja
arbetsuppgifter och möjlighet att balansera arbetsgivarnas
makt. Full sysselsättning är en förutsättning för att
finansiera statens utgifter för välfärdssystemen och för en
rättvis fördelning.
Vi socialdemokrater har ambitionen att till 1996 pressa
arbetslösheten ned mot 3 %.
Dessutom bör andelen av den aktiva befolkningen
som är i arbetskraften överstiga 80 %.
(I arbetskraften inräknas inte de ungdomar som är i
utbildning. Den ökade utbildning vi föreslår sänker därför
andelen i arbetskraften, men det är egentligen en positiv
utveckling.)
För att detta sammantaget skall vara möjligt, behövs
arbeten eller utbildningsplatser för 400 000--450 000
personer. Men förutsättningarna att få 400 000
fler i arbete och utbildning är dels beroende på
vilken ekonomisk politik som förs, dels på de
internationella villkoren i form av världskonjunktur och
EG-ländernas ekonomiska politik. Sverige kommer att
tvingas till i stort sett samma inflationstakt som i de länder
med vilka vi har mest ekonomiskt utbyte. Förutsättningen
för att nå 3 %
arbetslöshet är att inflationen i den svenska ekonomin
kan bemästras.
Vi föreslår åtgärder som stärker arbetslinjen. Det gör vi
genom en bred handlingsplan för sysselsättning som väver
in en rad politikområden som utbildning, investeringar,
byggande och kommunikationer, vilka tillsammans avlastar
arbetsmarknadspolitiken. Vi föreslår också åtgärder som
gör arbetsmarknadspolitiken mer effektiv.
Politikens uppgifter
För att klara uppgiften behöver Sverige en pragmatisk
regering som inte är låst vid en föråldrad kartbild över
verkligheten. I annat fall blir Sverige ett land med
massarbetslöshet.
Vi socialdemokrater formulerar följande uppgifter för
sysselsättningspolitiken under de närmaste åren.Pressa
ner arbetslösheten mot 3 %
(om vi kan nå under 3 %
beror på benägenheten för inflation). Öka
sysselsättningen. Andelen av befolkningen som är i
arbetskraften bör vara över 80 %.
Effektivare arbetsmarknad och lönebildning för
låg inflation. Öka andelen aktiva åtgärder och växla över
insatserna från passivt kontantstöd till långsiktiga
produktivitetshöjande insatser som utbildning och
infrastruktur. Öka produktiviteten genom att skapa det
goda arbetet. Öka jämställdheten i arbetslivet.
Regionalt rättvis fördelning av sysselsättningen. Utnyttja
befintlig produktionskapacitet.
Ökning av pensionsåldern och kortare semester bidrar
till ett ökat utbud arbetstimmar. Vi vill undvika att
förvärvsfrekvensen minskar genom att fler blir
förtidspensionerade och kvinnor avstår från att arbeta.
Genom att minska möjligheten till förtidspension av
arbetsmarknadsskäl och höja pensionsåldern har
socialdemokratin tydligt markerat arbetslinjen i den
ekonomiska politiken.
Slutsatsen är att förvärvsfrekvensen måste hållas hög för
ekonomins och jämställdhetens skull.
Våra förslag
Det behövs nu en fundamental omläggning av
sysselsättningspolitiken. Vi föreslår en omläggning i två
steg. För det första måste arbetsmarknadspolitiken bli mer
aktiv. Andelen aktiva insatser riskerar att sjunka under 50 %.
De borde i stället öka kraftigt. För det andra måste
arbetsmarknadspolitiken avlastas och arbetslösa
sysselsättas genom investeringar och utbildning.
Med alla till buds stående medel måste den
arbetslöshetsökning stoppas som regeringen förutspår. Vi
accepterar inte någon ytterligare ökning av den öppna
arbetslösheten. I avvaktan på att den omläggning av
sysselsättningspolitiken vi föreslår har skett, måste AMS ha
mer resurser.
u2,3o2,1
Diagram e
Ökade
investeringar i infrastruktur och utbildning skall
under 1994 och 1995 sedan avlösa en del av de
arbetsmarknadspolitiska insatserna. I den ekonomiska
motionen visar vi hur arbetslösheten kan begränsas till 5 %
1993 och 4 %
1994. Vår politik innebär att arbetslösheten minskar 2
procentenheter under nästa budgetår jämfört med
regeringens prognos.
Ett första steg i handlingsplanen är en massiv satsning på
utbildning fram till 1996. Denna satsning minskar
arbetslösheten och skapar en mycket produktiv aktivitet för
motsvarande ca 2 %
av arbetskraften. Ett andra steg är byggande för
tillväxt genom satsningar på infrastruktur och ombyggnad.
Våra förslag innebär 85 000
nya utbildningsplatser redan budgetåret 1993/94,
fördelade på 50 000
i gymnasieskolan, 20 000
i kommunal vuxenutbildning, 5 000
i folkbildning samt 10 000
i högskolan. Dessutom vill vi att en
kompetenssatsning för vuxna i arbetslivet skall ske.
Därtill sker en satsning på investeringar i byggen med 8 500
miljoner kronor och i infrastruktur med 17 000
miljoner kronor. Det senare är en tidigareläggning och
räntekostnaden för denna uppgår till 1 000 miljoner kronor.
Dessa satsningar beräknas sammanlagt sysselsätta 64 000
personer.
Inkluderas sysselsättning till följd av
utbildningssatsningen är den sammanlagda sysselsättning
som skapas av våra förslag 73 000. Vi har då inte räknat med
så kallade multiplikativa effekter. Resurserna till AMS
utökas kraftigt med 6 140
miljoner kronor, som ger ytterligare 32 000 personer
möjlighet till aktiva åtgärder.
Totalt innebär detta utbildning, arbete och
beredskapsarbete för 190 000
personer fler under kommande budgetår än vad
regeringen föreslår.
Har vi råd med denna satsning
Som vi redovisat tidigare kostar arbetslöshet stora
summor. En tumregel är att varje procent öppet arbetslösa
kostar 5,5 miljarder
kronor i kontantstöd och 2,0 miljarder
kronor i minskade skatter och avgifter. Om en
stor del av arbetskraften är sysslolös och uppbär kontant
arbetsmarknadsstöd, är det ''billigt'' att investera. Staten
har ändå kostnaden för de arbetslösa. Flera oberoende
kalkyler visar därför att staten över budgeten behöver
betala 25 %
av kostnaderna för en investering, när arbetslösheten
är hög.
Detta är inte någon ny upptäckt. Det insåg vi
socialdemokrater redan på 1930-talet liksom några
ekonomer, som Bertil Ohlin, sedermera folkpartiledare.
Jämför man insikten bakom citatet av Ohlin nedan med
dagens politik, så tycks kunskapsarvet förtvina alltför fort:
''Om oanvända produktionsmöjligheter tagas i anspråk, så
utgöra de allmänna arbetena ett rent nettotillskott. De
kosta då landet icke någonting. Ty kostnaden för en sak är
de andra saker landet måste avstå från, om denna sak skall
framställas.''
Kostnaden för samhället är således begränsad och
resultatet av offentliga investeringar ett ''rent
nettotillskott'', när resurserna inte har någon annan
användning.
Att det finns lediga resurser innebär inte, att staten kan
vara mindre försiktig med resursernas användning och
släppa fram en budgetopportunism. Minskade resurser i
samhället innebär mindre utrymme för konsumtion. Så
mycket som möjligt av de resurser, som staten lånar på
grund av arbetslöshet, måste bidra till att stärka ekonomins
produktionsförmåga, så att förutsättningarna att betala
tillbaka lånen ökar. De investeringar vi föreslår har också
en betydande avkastning i form av framtida ökade
inkomster för statskassan. Även om måtten är grova och
inte helt jämförbara, är det viktigt att veta, att en satsning
på akademisk utbildning ger en real avkastning på 7--9 %
och på arbetsmarknadsutbildning över 10 %.
Risken
är uppenbar att en ökad andel passivt
kontantstöd leder till att staten, enligt våra beräkningar,
under en 30-årsperiod till följd av lägre produktivitet
förlorar 300 000 kr
i skatteintäkter per person som nu är arbetslös.
Satsningen på ökad högskoleutbildning kostar 380 000 kr
per person, men ger 840 000
kr i extra skatteintäkter. Huvudslutsatsen är att det
är lönsamt för staten att investera 300 000
kr i en arbetslös, om denne därigenom inte minskar
sin framtida produktionsförmåga och har 30
år kvar i yrkeslivet. Om insatsen leder till ökad
produktionsförmåga är vinsten än större.
Om arbetslösheten permanentas på en hög nivå kommer
långtidsarbetslösheten att öka kraftigt. Många arbetslösa
kommer då att bli utslagna från arbetsmarknaden.
Kostnaden för en sådan utveckling är betydande. Om 2 %
av arbetskraften slås ut, är kostnaden under tio års tid
för staten 150--200 miljarder kronor genom ökade
arbetslöshetskostnader och mindre skatteinkomster samt
ökade ränteutgifter för underskottet i statens budget.
Inflationen
Men hur påverkar denna satsning inflationen?
Arbetslöshetens storlek och inflationen hänger ihop.
Om arbetslösheten minskar ned till 1--2 %
påverkar den inflationen uppåt. OECD:s bedömning
är, att en arbetslöshet i Sverige på 2,5--3 %
är förenlig med en konstant inflation. Inflationen är
därmed en restriktion för en utveckling mot en låg
arbetslöshet. Men samtidigt är en hög arbetslöshet en
restriktion i kampen mot inflationen. Än så länge är
arbetslösheten i Sverige av jämförelsevis kort varaktighet.
Blir människor långvarigt arbetslösa vill arbetsgivarna inte
anställa dem. Deras förmåga att arbeta försämras.
Utvecklingen i omvärlden pekar entydigt på, att en hög
arbetslöshet lätt blir bestående. Det krävs då också en
högre arbetslöshet för att balansera inflationen. Med en
misslyckad sysselsättningspolitik kan det krävas 5--7 %
i öppen arbetslöshet för att inte påverka inflationen
uppåt. En sådan utveckling måste till varje pris förhindras.
En viktig förutsättning för en framgångsrik kamp mot
inflationen är alltså att förhindra långtidsarbetslöshet.
5. Arbetsmarknadspolitik och tillväxt
Bakgrund
Som vi redovisat tidigare är regeringen helt passiv, trots
den stigande arbetslösheten. Det leder till att
arbetsmarknadspolitiken blir för hårt belastad och att
andelen som uppbär passivt kontantstöd blir för stor.
Vår strategi
Vår stategi innebär följande.Aktiviteten inom andra
områden måste öka avsevärt. Det gäller inte minst antalet
platser inom det reguljära utbildningsväsendet. I nästa
avsnitt redovisar vi hur detta skall gå till. Fler arbetslösa
måste få plats i reguljär utbildning. Då minskar statens
kostnader. Vissa förändringar bör ske av studiestöden.
Färre ungdomar skall delta i arbetsmarknadsutbildning och
utbildning på högskola skall inte ske som
arbetsmarknadsutbildning. Mer företagsutbildning
måste komma till stånd. AMS måste få mer resurser.
Särskilda ansträngningar måste göras för att öka
jämställdheten mellan könen.
Arbetslöshetsförsäkringens finansiering måste tryggas.
Våra förslag till inriktning av arbetsmarknadspolitiken
Den gamla rationaliseringsstrategin innebar hög manuell
intensitet och att arbetskraften skulle flytta från de
lågproduktiva till de högproduktiva arbetsplatserna. Men
de ekonomiska förutsättningarna har nu ändrats.
Rörligheten mellan arbetsplatserna leder numera till
måttligt ökad produktivitet.
I slutet av 1970-talet var bara hälften av de lediga jobben
förenade med krav på utbildning eller erfarenhet. Hösten
1992 är det bara 13 %
av jobben som saknar dessa krav. Arbetsmarknaden
för korttidsutbildade har därmed minskat dramatiskt.
u3,3o3,1
Diagram e
För
att skapa ökad produktivitet är nu de interna
arbetsmarknaderna och utveckling av arbetsuppgifterna
viktigare än rörlighet mellan arbetsplatserna. Det gäller att
öka förädlingsgraden i de minst utvecklade
arbetsuppgifterna och tillföra dem mer kompetens och
innehåll, i stället för att arbetskraften flyttar mellan
arbetsuppgifter med ungefär samma förädlingsgrad. Det
talar sammantaget för att öka utbildning i arbetslivet.
Slutsatsen är att arbetsmarknadspolitiken inte bara skall
stödja rörligheten mellan företagen, utan nu måste den
flytta in på arbetsplatsen och stödja utvecklingen av
arbetsuppgifterna och de anställdas kompetens. Utbildning
i alla former måste öka.
Det är också viktigt att begränsa den tid under vilken
man går öppet arbetslös. Under hela den passiva tiden skall
förmedlingen kunna anvisa både arbete och
utbildningsplatser. Det sker i dag i för liten omfattning
beroende på bristande alternativ och resurser.
Målsättningen bör vara att inga ungdomar går passivt
arbetslösa mer än 100 dagar
och de mer etablerade på arbetsmarknaden inte
mer än 200 dagar.
Men helst skall arbetsmarknadspolitiken bedrivas
enligt akutprincipen, där de som behöver utbildning inte
skall behöva stå i kö. En förutsättning för detta är att
arbetsmarknadspolitiken avlastas genom
utbildningsinsatser samt får nya resurser för aktiva åtgärder.
Att korta tiden fram till utförsäkring löser inte problemet.
Det riktas ibland kritik mot att
arbetslöshetsförsäkringen har en sådan ersättningsnivå, att
den ger för lite drivkraft att utbilda sig eller söka arbete.
Regeringen vill lösa problemet genom att sänka
ersättningen för den enskilde, en orättvisans politik.
Problemet är inte bristen på drivkrafter utan brist på lediga
jobb, utbildningsplatser och på beredskapsarbeten.
Vi avvisar regeringens försök att försvaga den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och använda arbetslösheten som
ett medel i den ekonomiska politiken.
För det kommande budgetåret bör sammanfattningsvis
följande riktlinjer gälla.Arbetslinjen skall hävdas.
Aktiva åtgärder såsom arbetsmarknadsutbildning och
rörlighetsstimulanser skall tillgripas för
sysselsättningsskapande åtgärder. Yngre arbetslösa skall
om möjligt hänvisas till det reguljära utbildningssystemet.
Kontantstöd skall tillgripas i sista hand. Platsförmedling
skall prioriteras. Tillsättande av varje ledig plats är viktig
för att tillgodose arbetsgivarens behov och förkorta
arbetslöshetstiden. Vakanstiderna bör minska och
arbetslöshetstiderna begränsas. Ansträngningarna för att
få flyktingar och andra invandrare i arbete måste öka.
Antalet arbetshandikappade som lämnar förmedlingen och
arbetsmarknadsinstitut och som placeras i arbete och
utbildning får inte minska jämfört med innevarande
budgetår. Ungdomsarbetslösheten skall minska. Nya
metoder bör prövas för att få ungdomar upp till 24 år i
arbete eller utbildning. Arbetslöshetsperiodernas längd
skall kortas. Långtidsarbetslösheten måste minska.
Insatserna för att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden skall intensifieras.
Våra förslag rörande utbildning inom
arbetsmarknadspolitikens ram
Ökning av den reguljära utbildningen
I nästa avsnitt redovisas en kraftig ökning av den
reguljära utbildningen och att en del av denna ökning skall
gå till arbetslösa.
Förändrade studiestöd
För att underlätta för arbetslösa att söka sig till det
reguljära utbildningssystemet, måste vissa förändringar ske
av studiestöden, framför allt SVUXA.
I dag kan arbetslösa få särskilt vuxenstudiestöd
(SVUXA) bl.a. under förutsättning att den arbetslöse
under det kalenderår studierna påbörjas fyller minst 25
år och förvärvsarbetat minst 4 kalenderår.
SVUXA beviljas endast för studier på
grundskole- och gymnasienivå. På gymnasienivå beviljas
stöd endast för studier som beräknas pågå under högst två
terminer. SVUXA uppgår till 65 %
av den a-kasseersättning man är berättigad till.
Resterande belopp får man låna.
Under en försöksperiod på två år bör följande
förändringar göras. SVUXA skall kunna utgå för dem som
påbörjar sina studier under det kalenderår man fyller 22 år.
Kravet på förvärvsarbete sänks till 2 kalenderår. SVUXA
skall administrativt även fortsättningsvis hanteras av CSN,
men AMS skall godkänna att SVUXA kan utgå. Den som
klarar åldersgränsen 25 år och minst 4 års förvärvsarbete
bör under försöksperioden också kunna få studera högst två
terminer vid folkhögskola eller högskola. Den arbetslöse
måste således genom denna finansiering låna till en del av
studierna.
Arbetsförmedlingen skall således stimulera de
arbetslösa att välja utbildning och kunna hänvisa till
SVUXA. Men den enskilde får ett fritt val av utbildning.
I särskilda fall bör AMS också vid varselförhandlingar
med företagen kunna få hänvisa SVUXA till någon som
riskerar uppsägning. Sammantaget innebär detta att
arbetslinjen inom arbetsmarknadspolitiken kompletteras
med en ''utbildningslinje''.
Vi räknar med att 24 000 av de nya platserna i
skolsystemet skall gå till arbetslösa med SVUXA.
Särskilda gruppers behov
Den kommunala sektorn står inför omfattande
minskningar av verksamheten, bl.a. till följd av regeringens
indragning av statsbidrag. Detta kommer särskilt att drabba
kvinnorna. Många av kvinnorna inom vård- och
omsorgssektorn saknar utbildning för sitt arbete. Det finns
ett stort behov av vidareutbildning och specialisering till
följd av att nya vårdgrupper tillförts t.ex. inom
hemtjänstens område. Inom omsorgsarbetet är också
utbrändhet vanlig och vidareutveckling i arbetet är
begränsad. Reglerna om utbildningsvikariat passar här väl
in för att få till stånd en vidareutbildning. Dessutom bör
AMS kunna använda minst 75 miljoner kronor
av de otraditionella medlen för att få i gång
utbildningsvikariaten. Förhandlingar bör tas upp med
Landstingsförbundet och Kommunförbundet om hur denna
utbildning skulle kunna läggas upp administrativt och
ekonomiskt. Målsättningen bör vara att minst 10 000
personer genomgår utbildning till olika former av
specialistfunktioner inom vård- och omsorgsarbetet.
Denna gång drabbar arbetslösheten också
tjänstemännen hårt. Ett bra alternativ för dessa kan
vara förberedelse för vidare studier på högskolor. För
tjänstemän med stor yrkeserfarenhet men med otillräcklig
formell utbildning bör ett så kallat ''basår'' utvecklas. Ett
tekniskt basår för tekniker med inaktuella kunskaper och
ett ekonomiskt basår för administrativ personal, särskilt
kvinnor. Vi räknar med 2 000
utbildningsplatser i vardera kategorin. Dessa 4 000
platser ingår i satsningen på kommunal
vuxenutbildning.
Inom industrin finns det många kvinnor
vars yrkeserfarenheter inte tas till vara på ett riktigt sätt.
Deras möjligheter skulle öka, om de får chans till en formell
teknisk utbildning. Målsättningen bör vara att minst 1 000
kvinnor med 5
års yrkeserfarenhet från industrin får genomgå en ettårig
teknisk utbildning. Även dessa ryms inom den utökning av
KOMVUX vi föreslår.
Arbetsmarknadsutbildning
En möjligheternas politik innebär att fler arbetslösa
måste få arbetsmarknadsutbildning. En sådan utbildning
ger enligt en aktuell utvärdering en betydande ökning av de
utbildades produktivitet och lön. Två år efter utbildningen
har årsinkomsten ökat med 20 %.
Arbetsmarknadspolitik är lönsamt för den enskilde
långt upp i åren. Arbetsmarknadsutbildning bidrar därmed
till att hela ekonomins lönenivå och produktivitet ökar. I
budgetprövningen framstår arbetsmarknadsutbildning som
dyr, men på några få års sikt ger den en betydande ökning
av skatteintäkterna. Väntetiden till
arbetsmarknadsutbildningen är nu ca 120 dagar.
I
och med att fler yngre kommer att delta i den reguljära
utbildningen, kan fler äldre med förlegade kunskaper
komma in i arbetsmarknadsutbildning. AMS bör aktivt
sträva efter att de yngre, om möjlighet finns, deltar i den
reguljära utbildningen.
Arbetsmarknadsutbildning vid högskola förekommer i
dag i viss mindre omfattning. Med hänsyn till de nya regler
vi föreslår rörande SVUXA bör ingen högskoleutbildning
alls förekomma.
Företagsutbildning
En ökning av kompetensutvecklingen ute på
arbetsplatserna måste ske. I senare avsnitt föreslår vi att
regeringen skall initiera förslag till åtgärder för att öka
utbildningen.
Härutöver är det viktigt att förbättra AMS möjligheter
att stödja företagsutbildning.
De industrianställda har nu påtagligt lägre
utbildningsnivå än anställda i den övriga arbetsmarknaden.
I dag kan vid utbildning inom tillverkningsindustrin AMS
ge ersättning för lönekostnad med 50 kr/tim.
Vi föreslår att taket för ersättning höjs till 75
kr/tim.
Våra förslag till åtgärder
Vi föreslår att AMS tilldelas 6 140
miljoner kronor
mer för konjunkturberoende åtgärder än
regeringen föreslagit. Det innebär jämfört med
budgetpropositionen resurser för ytterligare minst 32 000
personer i aktiva åtgärder. Av dessa bör minst 10 000
personer få möjligheter till beredskapsarbete inom
byggsektorn. Resterande medel bör i huvudsak gå till
arbetsmarknadsutbildning. Minst 12 000 personer
ytterligare bör få arbetsmarknadsutbildning. Av medlen bör
500 miljoner
kronor reserveras för otraditionella insatser.
Dessutom föreslår vi att AMS får 1 000 miljoner kronor
för att utge räntebidrag till Banverket och Vägverket vid
tidigareläggning av investeringar.
Medlen för SVUXA ligger utanför AMS område.
Försöksverksamheten med arbetslivsutveckling måste
fortsätta. Det är viktigt att positiva erfarenheter sprids över
landet.
AMS behöver också nya resurser för
förvaltningskostnader. Vi föreslår att AMS får behålla de
200 miljoner kronor
man tillfördes genom krisöverenskommelsen.
Uppräknat till helårsnivå innebär det 300 miljoner kronor.
Våra
förslag för ökad jämställdhet
En strategi för ökad jämställdhet mellan könen måste
utgå från att kvinnornas andel av landets arbetsinkomster
bör öka och därmed också deras ekonomiska makt. En
avgörande förutsättning för att nå detta är att Sverige så fort
som möjligt återvänder till den fulla sysselsättningen.
Det ger också förutsättningar att behålla våra offentliga
välfärdssystem, som är så viktiga för kvinnors rätt till
arbete. Därför är vårt handlingsprogram för ökad
sysselsättning så viktigt för kvinnor.
Vi har vid upprepade tillfällen krävt att regeringen skall
ge AMS i uppdrag att lägga fram en särskild strategi för
kvinnorna, men regeringen har inte gjort något.
Våra mål för jämställdhetsarbetet är bl.a. följande.
Att kvinnornas deltagande i arbetslivet,
förvärvsfrekvensen, inte sjunker i förhållande till männens.
Att kvinnors andel av utbildningsinsatser är lika stor som
männens. Att kvinnornas inkomster i förhållande till
männens ökar. Att fler arbetsuppgifter omvandlas till
heltidsarbeten, som man kan försörja sig på.
Våra förslag i denna och andra motioner siktar mot dessa
mål.
Arbetslöshetsförsäkringen
Arbetslöshetsförsäkringen finansieras via
Arbetsmarknadsfonden. Den får i sin tur sina inkomster
från en särskild arbetsgivaravgift, arbetsmarknadsavgiften,
på lönesumman och från egenavgifter från de försäkrade.
Arbetsmarknadsavgiften är för närvarande 2,12 %.
I
början av innevarande budgetår fanns ett balanserat
överskott i arbetsmarknadsfonden på 6 miljarder
kronor. Med nuvarande höga arbetslöshet
uppstår ett galopperande underskott, eftersom inkomsterna
bara räcker till drygt 2 %
arbetslöshet.
Underskotten täcks genom upplåning.
Underskottet under innevarande budgetår beräknas av
regeringen bli 13 miljarder
kronor och för nästa budgetår 30 miljarder kronor.
Sedan stiger det snabbt. Enligt regeringen har
det ackumulerade underskottet fram till 1995 stigit till 120 miljarder
kronor.
Enligt vår uppfattning är det oacceptabelt att ha ett
sådant snabbt växande underskott. Det är därför i högsta
grad förvånande, att regeringen saknar strategi för hur man
skall komma till rätta med det. Regeringens enda förslag är
att försämra ersättningen till de arbetslösa.
Arbetslöshetsförsäkringen skall ge möjlighet till
omställning vid arbetslöshet. Den är inte en
socialförsäkring som skall ge ett allmänt grundskydd.
Arbetslöshetsförsäkringen är en del av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och skall ge drivkrafter till arbete
eller aktiva åtgärder. Därför kan vi inte acceptera, att
ersättningsnivåerna sänks ned mot socialhjälpsstandard.
Förslaget om att sänka ersättningsnivån från 90 %
till 80 %
av tidigare lön betyder för en arbetslös, som ligger
under maximal ersättningsnivå, en sänkning av ersättningen
med 11,1 %.
För en högre avlönad med maximal ersättning sänks
ersättningen bara med 5,7 %.
Till detta skall läggas fem karensdagar. Under ett år
innebär det en sänkning av ersättningen för en normal
inkomsttagare med ca 13 %.
Den som uppbär ersättning med 130 000 kr
per år eller 10 833 kr
i månaden får sin ersättning sänkt med 1 408 kr
i månaden och får alltså 9 425 kr
i månaden. Detta är orimligt. Det kommer också att
drabba lågavlönade särskilt hårt. Merparten av dessa är
kvinnor.
A-kasseersättningens storlek är viktig i tre avseenden.
Först reglerar den inkomsten för uppemot 300 000
arbetslösa, men också för de 10 000-tals i åtgärder,
vilkas ersättning är upphängd på ersättningens nivå. Det
innebär att närmare en tiondel av arbetskraften är direkt
beroende av denna nivå.
I ett tredje steg får regeringens förslag om att sänka
ersättningsnivån allvarliga konsekvenser för alla löntagares
inkomster. Ersättningsnivån styr också den lönenivå som de
flesta arbetslösa måste acceptera, när de söker ett nytt
arbete. En sänkning av ersättningen med 11,1 %
innebär, att en stor del av arbetskraften successivt
kommer att få acceptera 1 000--2 000
kr i lägre lön per månad. Detta kommer särskilt att
drabba kvinnorna på arbetsmarknaden.
Regeringens förslag innebär att de arbetslösa själva skall
bära hela kostnaden för arbetslösheten. Den generella
nivån för arbetslösheten kan inte påverkas av den enskilde.
Fördelningen av arbetslösheten mellan individer beror på
vilken utbildning man har, var man bor och hur gammal
man är. Vi motsätter oss därför förslagen.
Däremot är det angeläget att uppnå en långsiktig lösning
på frågan om arbetslöshetsförsäkringens finansiering.
Grundläggande är då att minska den öppna arbetslösheten
genom aktiva insatser av olika slag på olika politikområden.
Enda möjligheten att på sikt trygga finansieringen är att
anpassa inkomsterna till utgifterna. Men då måste också
försäkringen renodlas. Som det nu är finansierar
inkomsterna också KAS samt vissa aktiva åtgärder, som
t.ex. utbildningsbidrag. Enligt vår uppfattning skall
inkomsterna bara finansiera kontantstöden. Räcker inte
inkomsterna till, måste de höjas. Detta måste i sådant fall
ske ur det löneutrymme som finns. Det är produktionen
som måste bära kostnaderna för arbetslösheten.
Mot den bakgrunden föreslår vi att
arbetsmarknadsavgiften skall öka med 0,94 % till 3,06 %.
Beslut bör fattas under vårriksdagen och träda i kraft
den 1 januari 1994. Denna ökning av
arbetsmarknadsavgiften innebär visst ianspråktagande av
utrymmet för löneökningar.
För att trygga finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen är det enligt vår mening
nödvändigt att senare överväga en ytterligare höjning av
arbetsmarknadsavgiften. Men en närmare analys av
utvecklingen av Arbetsmarknadsfondens inkomster och
utgifter krävs, innan ett sådant beslut kan fattas.
Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen
med en sådan analys och förslag till lösning på fondens
finansieringsbehov.
Denna ökning av arbetsmarknadsavgiften innebär en
förstärkning av den offentliga sektorns inkomster med netto
4 000
miljoner kronor.
I krisöverenskommelsen kom vi socialdemokrater
överens med regeringen om att arbetslöshetsförsäkringen
inte skall förstatligas. Det skedde enligt vår uppfattning mot
bakgrund av en ömsesidig önskan att slå vakt om
försäkringen som en integrerad del av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Det är en försäkring som både
finansiellt och organisatoriskt måste behandlas självständigt
och där nuvarande organisation har fungerat bra. Frågan
om försäkringens omfattning bestäms i första hand av
arbetsvillkoret i försäkringen, inte av om försäkringen är
obligatorisk eller ej.
En fråga som måste lösas är de deltidsarbetslösas
situation. Tusentals deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor, står
inför det omöjliga valet att antingen säga upp sig helt från
sin anställning och stämpla på heltid eller försöka leva på en
alltför låg inkomst.
Vi anser därför att begränsningen för deltidsarbetslösa
att stämpla i 150 dagar
skall tas bort. Den är också en indirekt
diskriminering av kvinnor och strider därför mot EG:s
regler om förbud för diskriminering på grund av kön.
Förändringen kan ske genom ett regeringsbeslut.
En politik för sunda statsfinanser
För närvarande sker en dramatisk försämring av statens
finanser. Ett stort budgetunderskott undergräver
möjligheterna för tillväxt och sysselsättning samt utgör ett
hot mot välfärden. Det är nödvändigt att sanera finanserna.
Vi socialdemokrater är beredda att medverka till
utgiftsminskningar på sammanlagt 11,9 miljarder kronor
för budgetåret 1993/94, dvs. samma omfattning
som regeringen föreslagit. Vi föreslår att riksdagen skall ge
regeringen i uppdrag att utarbeta ett samlat, långsiktigt och
hållbart program för besparing och förstärkta statsfinanser.
I detta samlade program skall åtgärder för budgetåret
1993/94 fogas in på samhällsekonomiskt riktigt sätt.
Ett beslut om ett långsiktigt program för sunda
statsfinanser skall enligt vår mening fattas av riksdagen
under våren tillsammans med ett program för arbete,
utbildning och tillväxt som redovisats i våra motioner. Det
besparingsprogram regeringen föreslagit i proposition
1992/93:100 kan vi inte acceptera i nuvarande utformning.
6. Utbildning för tillväxt
Bakgrund
Vid en internationell jämförelse har vi inte en så hög
utbildningsnivå i Sverige som många tror. I flera viktiga
konkurrentländer är 10 %
fler av en ålderskull behöriga att gå vidare till högre
teoretisk utbildning och 5--10 %
fler går i akademisk utbildning. En kraftfull satsning
på utbildning måste ske från gymnasieutbildning till
högskola, från kompetensutveckling på arbetsplatsen till
arbetsmarknadsutbildning. Det är en förutsättning för ökad
tillväxt i framtiden.
Regeringens föreställning är att det är för små
inkomstskillnader och drivkrafter att studera i Sverige. Vi
menar att problemet är bristen på utbildningsplatser. Till
högskolan söker många fler än det finns platser. Även till
gymnasieskolan finns det fler sökande än antalet platser.
Drivkraften att studera har ökat. Avkastningen av längre
traditionell akademisk utbildning har efter skattereformen
stigit. Fler arbetslösa innebär också att fler vill studera för
att öka sin möjlighet att få arbete. Ett land med höga
sysselsättningsambitioner och med en stor andel av den
äldre befolkningen i arbetskraften har stora behov av
vuxenutbildning.
Vår strategi
Vissa hävdar att det inte går att bygga ut utbildningen
snabbt utan att förlora i kvalitet. Men mellan åren 1977 och
1986 ökade högskoleutbildningen i t.ex. Västtyskland med
drygt 40 %.
För EG:s tolv medlemsländer var den genomsnittliga
ökningen 30 %.
Nu skall Sverige genomföra en snabbare utbyggnad.
Redan nästa budgetår vill vi göra följande satsning.
50 000
deltar i ett tredje gymnasieår 20 000
går på KOMVUX 10 000
läser vid högskolan 5 000
deltar i folkbildningen
Totalt kostar vår satsning inom det reguljära
utbildningssystemet under nästa budgetår 5 090 miljoner kronor.
50
000 ungdomar måste erbjudas ''det tredje
gymnasieåret''
Den angelägna reformeringen av gymnasieskolan har
genom tillkomsten av den borgerliga regeringen försenats
med ett år.
Därigenom kommer ytterligare en hel årskull av
studerande på de yrkesinriktade utbildningarna att gå miste
om ''det tredje året''. Det är nu viktigt att så många
kommuner som möjligt redan till höstterminen 1993 kan
erbjuda sina ungdomar de treåriga programmen inom de i
första hand yrkesförberedande inriktningarna. Det är
vidare betydelsefullt att målmedvetna åtgärder vidtas för att
försöka förmå hela årskullen att fortsätta i gymnasieskolan.
Efter vårterminen 1993 kommer ca 42 000
studerande ut från tvåårig gymnasieutbildning, 35 000
från yrkesinriktad och 7 000
från studieförberedande linjer. Majoriteten av dem
riskerar att gå direkt ut i arbetslöshet. Dessa bör erbjudas
''det tredje gymnasieåret''. Erfarenheten talar för att ca 25 000
av dessa ungdomar skulle vilja detta.
I november 1992 var 55 000
ungdomar i åldern 16--24 arbetslösa, 74 000
var sysselsatta i ungdomspraktik. Vid ingången av
nästa budgetår har de senare slutfört sin ungdomspraktik
och riskerar att på nytt kastas ut i arbetslöshet. Vi bedömer
att minst 25 000
ur gruppen 18--24 år med enbart tvåårig
gymnasieutbildning skulle acceptera erbjudandet om ett
tredje år.
Kommunerna bör därför ges möjlighet att erbjuda minst
50 000
platser i form av ''det tredje gymnasieåret''. Med
tanke på kommunernas ekonomiska situation bör bidraget
vara 30 000
per studerande. Det bör överlåtas åt den enskilda
kommunen att avgöra om ''det tredje gymnasieåret'' skall
förläggas till gymnasieskolan eller
vuxenutbildningsenheten. För dessa utbildningsinsatser
föreslår vi att 1 500 miljoner kronor
anslås. Medel får sökas hos Skolverket.
Den kommunala vuxenutbildningen måste stärkas
Kommunal vuxenutbildning har en mycket betydelsefull
roll för att förverkliga idéerna om livslångt lärande och ger
stora bidrag i arbetet för att åstadkomma en generell
kompetenshöjning av arbetskraften. KOMVUX är särskilt
viktigt för kvinnor och invandrare. Köerna till KOMVUX
är i de flesta kommuner långa. Den ökning om 20 000
platser som vi nu föreslår bör reserveras för elever
från arbetskraften, helst arbetslösa.
Vi föreslår därför att KOMVUX tillförs ytterligare 600 miljoner
kronor. Kommunerna får ansöka hos
Skolverket och en förutsättning för att ansökan skall kunna
beviljas är att kommunen ökar platserna utöver nuvarande
nivå.
Högskolans dimensionering måste öka ytterligare
Högskolans expansion inleddes efter beslut i riksdagen
våren 1991. Då hade den statliga högskolan ca 140 000
årsstudieplatser. Innevarande budgetår har antalet
ökat till ca 160 000
årsstudieplatser.
Genom redan fattade beslut kommer den statliga
högskolan att öka med ca 10 000
till ca 170 000
årsstudieplatser budgetåret 1993/94, budgetåret
1995/96 och 1996/97 till nära 180 000.
Den
svenska högskolan bör expandera utöver vad som
redan beslutats. Det är realistiskt och nödvändigt att öka
planeringsramen för högskolan redan från hösten 1993 med
ytterligare 10 000
årsstudieplatser. Dessa tillkommande utbildningar
beräknas ha en genomsnittlig längd av tre år. Detta innebär
att den statliga högskolan läsåret 1995/96 kommer att ha
nära 210 000
årsstudieplatser, dvs. ca 50 000
fler än innevarande läsår. Vi förutser självfallet att
detta kommer att innebära en stor anspänning för
högskolans organisation, dess lärare och studenter, men att
det skall vara möjligt. Därför är det viktigt att planeringen
startar tidigt under våren.
Den satsning på ungdomsutbildning som vi föreslår
missgynnar inte de äldre i arbetslivet. Alla måste inte sätta
sig på skolbänken. Tidigare har det varit vanligt att
pensionera de äldre för att lämna plats för yngre i
arbetslivet. Om unga får utbilda sig lämnar de större
utrymme för andra att arbeta.
Folkbildning en viktig utbildningsform
Folkhögskolornas och studieförbundens förmåga att
med kort varsel planera och genomföra kompetensinriktade
utbildningar för arbetslösa har dokumenterats.
Utbildningen sker i första hand på baskunskapsområdet
upp till grundskolekompetens, t.ex. inom ABF-skolan.
Folkbildningens metoder och arbetssätt har visat sig vara
särskilt effektiva när det gäller att engagera arbetslösa för
studier.
200 miljoner kronor
bör anslås för utbildning av arbetslösa ungdomar
och vuxna. Detta skulle räcka till motsvarande minst 5 000--6 000
heltidsstuderande.
Mer resurser till studiestöd
Studiesatsningen kräver också mer resurser till
studiestöd. Vi har i föregående avsnitt redovisat vissa
förändringar av SVUXA. Vi räknar med att studiestöden
måste öka med 2 430 miljoner
kronor.
Distansutbildning
Distansutbildningen har haft en blygsam omfattning i
Sverige. Distansutbildningen har med de nya tekniska
metoder som utvecklats en mycket stor potential för
utveckling av arbetskraftens kompetens. Det behövs
inrättas en pedagogisk utvecklingsenhet för
distansutbildning/vuxenutbildning som utvecklar,
utvärderar och sprider effektiva metoder för den
distansutbildning som redan bedrivs. Vi föreslår att 10 miljoner
kronor avsätts för att utveckla en sådan
utvecklingsenhet.
7. Infrastruktur för tillväxt
Vår strategi
Goda kommunikationer är ett väsentligt inslag i
välfärden. Kommunikationer behövs för att näringslivets
transporter skall fungera effektivt. Produktiviteten ökar om
löntagarna kan få en större geografisk arbetsmarknad och
använda mindre tid för att komma till och från jobbet.
Staten lånar nu miljarder för att betala kontantstöd till
de arbetslösa. Vi föreslår att en del av dessa medel växlas
över till investeringar i infrastrukturen. Det är bättre att
låna till produktiva investeringar än till konsumtion.
Tidpunkten och förutsättningarna för detta är nu mycket
goda. Angelägna projekt finns, liksom ledig kapacitet, såväl
när det gäller arbetskraft som maskiner. I stället för att gå
arbetslösa kan tiotusentals människor under de närmaste
åren bygga nya vägar och järnvägar för ett närmare och
effektivare Sverige.
Vi vill därför att femårsperioden 1993--1997 skall bli den
tid då vi återhämtar den eftersläpning som skett i
investeringar för bättre kommunikationer. Ett offensivt och
genomarbetat program för underhåll och förnyelse av
infrastrukturen bör utarbetas. I andra motioner ger vi en
mer omfattande och långsiktig bild över
kommunikationernas betydelse för tillväxten.
Järnvägar
Banverket har presenterat en lista på investeringar för
minst 6 miljarder
kronor som kan tidigareläggas till 1993 i
förhållande till gällande planer. För att de nyinvesteringar
som görs på bannätet skall ge full utdelning, måste de
åtföljas av underhåll och reinvesteringar så att hela stråk
kan tas i bruk. Banverkets plan för detta kan och bör
snabbas upp.
Vägar
Under 1960-talet investerade Sverige drygt 1 %
av BNP i vägnätet. Under 1970- och 1980-talet har
andelen minskat kontinuerligt till knappt 1/2 %
av BNP. Resultatet har blivit att det svenska vägnätet
inte har kunnat utvecklas mot ökad framkomlighet,
säkerhet och miljökrav. För att Sverige skall ta igen den
eftersläpning som skett och nå en permanent
investeringsnivå om 1 %
av BNP, behöver väginvesteringarna öka upp mot 2 %
av BNP under den närmaste 10-årsperioden.
Även Vägverket har presenterat en lista på underhålls-
och utbyggnadsprojekt som kan sättas i gång snabbt. Listan
upptar investeringar för 20 miljarder kronor,
varav 13 miljarder kronor
är investeringar för att förbättra standarden på
Europavägarna. En fördel som bör tillvaratas är att
underhållsarbeten är särskilt arbetskraftsintensiva och
skapar därmed ett stort antal arbetstillfällen.
En slutsats av affärsverkens betydelse för
sysselsättningen är att det behövs ökad styrning av deras
investeringars fördelning över konjunkturen och mellan
regionerna. Dessutom behövs en större projektreserv. Det
är vår uppfattning att regeringen bör ha större möjlighet att
styra verken samt att regeringen bör utöva ett aktivt
ägaransvar.
Våra förslag
Vi föreslår att trafikverken får möjlighet att sätta i gång
projekt för 17 miljarder
kronor utöver gällande planer under det
närmaste budgetåret. Investeringarna bör fördelas enligt
följande.
Investeringarna lånefinansieras och kostnaden för nästa
budgetår blir räntekostnaden, 1 000
miljoner kronor. Stödet för tidigareläggningarna
administreras via AMS som tillförs erforderliga medel.
8. Byggande för tillväxt
Bakgrund
Arbetslösheten inom byggsektorn är exceptionellt hög. I
flera yrkesgrupper är den omkring 20 %.
Arbetslösheten orsakas både av
konjunkturnedgången och en långsiktig anpassning till en
väsentligt lägre investeringsnivå till följd av högre ränta,
lägre inflation och ändrat skattesystem. De nya
prisrelationerna innebär att konsumenternas efterfrågan
minskar. Konkurrensen inom byggsektorn måste
vidmakthållas så att prisbildningen inom sektorn inte blir
lika inflationistisk som tidigare.
Den borgerliga regeringens återkommande
regelförändringar för ny- och ombyggnad har gjort att både
de som bygger och de som bor har tappat förtroendet för
stödformer, som kan ändra kostnadsförutsättningar på både
kort och lång sikt. Det är också ytterst märkligt att
regeringen mitt i en djup byggkris föreslår, att
stimulanserna för reparationer och underhåll i hyres- och
bostadsrättshus och möjligheterna till stöd för tillbyggnad
av småhus avvecklas med omedelbar verkan. Vidare tar
man bort stödet för yttre tekniskt underhåll och
förbättringsåtgärder.
Riksdagen har uttalat, att regeringen för ombyggnad
bemyndigas att tillämpa 1992 års regler för de ansökningar
som kommit in till länsbostadsnämnderna före utgången av
1992. I så fall kommer 5 000
fler lägenheter att byggas om. Riksdagen uttalade
dessutom, att regeringen snarast bör redovisa ytterligare
åtgärder för att stimulera ROT-verksamheten. Tvärtemot
riksdagens uppdrag föreslår regeringen närmast en
avvecklingsplan för ROT-verksamheten.
Nästan en femtedel av landets invånare är 65 år och
äldre. Av dessa bor 95 %
i egna lägenheter. 1990-talets stora bostadsutmaning
blir därför att klara de äldres behov av ett mer anpassat
boende. Genom äldrevårdens omvandling i samband med
den s.k. Ädelreformen behöver vidare gamla sjukhem
byggas om till moderna äldrebostäder.
Inom kulturområdet finns viktigt byggande som nu kan
prioriteras. Likaså borde reparations- och
underhållsverksamheten inom kommunerna öka.
Våra förslag
Vi menar att ur sysselsättningssynpunkt bör följande
fyra punkter vara vägledande för byggpolitiken.
Byggande skall skapa arbete och utnyttja lediga resurser.
Offentliga resurser bör användas effektivare och öka
tillväxten. Sysselsättningen bör få en regionalt rättvis
fördelning. En så stor del av produktionskapaciteten får
inte slås ut, att inflationsdrivande flaskhalsar uppstår när
efterfrågan åter ökar.
Mot denna bakgrund vill vi under nästa budgetår satsa
1 480 miljoner
kronor, för att uppnå ett ökat byggande om
8 500 miljoner
kronor. Vi räknar att detta kommer att
direkt ge sysselsättning åt 12 000 byggnadsarbetare
och med indirekta effekter
skapa arbeten åt sammanlagt 23 000 personer.
Vi
föreslår följande åtgärder.Vi föreslår att 1992
års ombyggnadsregler skall gälla för de ansökningar som
inkom till länsbostadsnämnderna så sent under det året att
de inte hann behandlas. Kostnaderna för subventionerna
för de 5 000
tillkommande lägenheterna blir, med en
ombyggnadskostnad per lägenhet på 225 000
kronor, totalt 77 miljoner
kronor, varav 60 miljoner
kronor under nästa budgetår.Likaså skall
1992 års ombyggnadsregler användas för ombyggnad
av ytterligare ca 10 000
lägenheter för äldre. Kostnaden för subventionen
blir totalt 150 miljoner
kronor, varav 120 miljoner kronor
under nästa budgetår.Vi vill också tillfälligt
återinföra det statliga bidraget till upprustning av
kommunala skolor. Kommunerna bör få 50 %
bidrag för kostnader för upprustning av skolor. Vi
föreslår 600 miljoner kronor,
vilket leder till den dubbla investeringen.
Dessutom vill vi behålla det räntestöd för
bostadsförbättringsåtgärder som regeringen vill
avskaffa, vilket nästa budgetår kostar 135 miljoner kr.Vi
anser att 300 miljoner kronor skall avsättas för
byggnation och underhåll av högskolor.En annan
lämplig åtgärd för att snabbt dämpa arbetslösheten är att
stimulera ROT-åtgärder inom kommunerna. Då får
man också en rättvis regional fördelning av arbetena. Vi
föreslår att det sker genom direkta lönesubventioner för
ROT-åtgärder. Det kan ske genom att byggherren gör en
upphandling på marknaden av en byggentreprenör, men att
AMS anvisar arbetslösa byggnadsarbetare till projekten och
subventionerar deras löner. Vi har tidigare anslagit 2 200
miljoner kronor till AMS för detta ändamål, vilket
motsvarar 10 000
arbetstillfällen.En om- och tillbyggnad bör ske av
idrottens anläggning på Bosön för 100 miljoner kronor.Riksantikvarieämbetets
anslag för
kulturmiljövård räknas upp tillfälligt med 100 miljoner kronor.Boverket
har en lång kö av ansökningar
som gäller ny- och ombyggnad av icke-statliga
kulturbyggnader. Bidragsramen ökas med 75 miljoner
kronor, vilket ger en väsentligt större total
investering.Bidragsramen för samlingslokaler
räknas upp med 50 miljoner
kronor.Likaså bör lokalbidraget för
trossamfund utanför svenska kyrkan räknas upp med
12,5 miljoner
kronor.För bidragsram för konstnärlig
utsmyckning i bostadsområden avsätts 15 miljoner
kronor.
9. Det goda arbetet och tillväxten
Bakgrund
Vi socialdemokrater inledde under 1980-talet en offensiv
för arbetslivets förnyelse. Vi menar att i takt med att jobben
förbättras och blir mer innehållsrika kommer utslagningen
från arbetslivet att minska och det rent mänskliga lidandet
att bli mindre. Samtidigt kommer produktiviteten på
arbetsplatserna att öka och konkurrenskraften att stärkas.
Likaså minskar samhällets kostnader för ohälsa och
utslagning.
Som en följd av denna politik har mycket positiva
resultat redan uppnåtts och ett intensivt förändringsarbete
pågår nu på många arbetsplatser.
Tyvärr försvåras nu denna offensiv genom den
borgerliga regeringens handlande. Regeringen är
uppenbarligen inte intresserad av att driva på förnyelsen. I
stället ägnar man krafterna åt att försöka försvaga
löntagarnas ställning, försvåra arbetsmiljöarbetet och
försämra gällande ersättningar. Anställda på arbetsplatser
med besvärliga arbetsmiljöproblem kommer att drabbas
hårt av regeringens förslag att försämra i
arbetsskadeförsäkringen.
Dessa förändringar kommer att slå speciellt hårt mot
kvinnorna. Det gäller inte minst förslagen om att inte längre
acceptera belastningsskador som arbetsskada. Det kommer
inte bara att drabba främst kvinnorna ekonomiskt utan
också allvarligt försvåra det förebyggande
arbetsmiljöarbetet. En tillförlitlig rapportering av
arbetsskador på arbetsplatsen är nämligen en nödvändig
och grundläggande del i det förebyggande arbetet.
En fortsatt offensiv för arbetslivets förnyelse kräver
enligt vår uppfattning politiska initiativ på ett antal
områden, framför allt när det gäller ekonomiska
styrmedel kompetensutveckling aktivt
arbetsmiljöarbete arbetstider arbetsrätt.
Vår syn -- ekonomiska styrmedel
I krisöverenskommelsen med regeringen drev vi
socialdemokrater igenom, att arbetsmarknadens parter på
sikt skall ta över ansvaret för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen. Detta kommer att öka trycket på
arbetsgivarna att förändra arbetsorganisation och
arbetsinnehåll. Enligt vår uppfattning skall man gå vidare
på den vägen.
Vår syn -- kompetensutveckling
Förändringarna i arbetslivet är omfattande och leder till
att kompetenskraven i arbetet långsiktigt ökar. Det är då
nödvändigt att de anställdas kunskaper utvecklas i samma
takt. Det sker inte i dag. Därför riskerar främst den
fjärdedel av arbetskraften som är korttidsutbildad att få
stora problem på den framtida arbetsmarknaden. Likaså
kan senare brist på kompetent personal uppstå på den
svenska arbetsmarknaden.
Kompetensutredningen och produktivitetsdelegationen
visar tydligt hur viktigt det är för hela samhället, att en
betydande ökning sker av kompetensutvecklingen ute på
arbetsplatserna. Det är även nödvändigt att denna kopplas
ihop med en förändrad arbetsorganisation, där arbete och
lärande går hand i hand. Målsättningen bör vara att upp mot
2 %
av arbetstiden som genomsnitt används för
kompetenshöjande utbildning på arbetsplatsen.
Vi menar att det i nuvarande konjunkturläge är
nödvändigt att på bred front stimulera till
kompetensutveckling ute på arbetsplatserna. Dessutom är
det viktigt att styra en del av den kostnadssänkning som nu
skett för näringslivet mot kompetenshöjande aktiviteter.
En grundläggande förutsättning för sådana aktiviteter är
att de lokala parterna gör en gemensam plan för
kompetensutveckling. En sådan bör innehålla följande.
En gemensam inventering/kartläggning av såväl de
anställdas som företagets behov av ny kompetens på kort
och längre sikt. En beskrivning skall finnas om hur
arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall förändras och
hur behovet av utbildning skall tillgodoses. En plan skall
finnas för vad som särskilt måste göras för att öka och
tillvarata kvinnliga anställdas kompetens och vad som
behövs i form av kompetensutveckling för att bryta
könssegregeringen av arbetsuppgifter på arbetsplatsen.
Det skall framgå av planen hur olika grupper av anställda
skall få del av kompetensutvecklingen.
Regeringen har trots kompetensutredningens förslag
inte hunnit med några förslag till åtgärder. Riksdagen bör
därför uppmana regeringen att snarast i samband med
kompletteringspropositionen lämna förslag på ett hållbart
och sammanhållet program för att öka
kompetensutvecklingen i näringslivet.
Vår syn -- aktivt arbetsmiljöarbete
Grundläggande för förnyelsen av arbetslivet är det
förebyggande arbetsmiljöarbetet, liksom en aktiv och snabb
rehabilitering av dem som skadas i arbetet. På förslag av
den tidigare socialdemokratiska regeringen fattade
riksdagen ett flertal beslut under 1991 som väsentligt
förbättrar situationen inom dessa områden. Det är
arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret att leva upp till
de regler som nu gäller.
En viktig resurs för arbetsgivaren och de anställda är
företagshälsovården (FHV). Det gäller inte minst de
små och medelstora företagen. Bidragen till FHV har nu
avvecklats. Samtidigt finns inte avtal om FHV på alla
områden, exempelvis inom LO/SAF- området.
Vi föreslår därför att en lag införs, i vilken alla
arbetsgivare blir skyldiga att tillhandahålla
företagshälsovård. Det ligger också i linje med den
skyldighet som Sverige har att uppfylla ILO-konventionen
nr 161
om företagshälsovård.
Självfallet måste lagen garantera de anställda
företagshälsovård av god kvalitet. Riksdagen bör slå fast
följande riktlinjer för en sådan lagstiftning.Varje
arbetsgivare är skyldig att tillhandahålla företagshälsovård
(FHV) åt samtliga anställda. FHV är en gemensam
opartisk expertresurs åt såväl arbetsgivare som företrädare
för lokala fackliga organisationer, arbetsledare och
anställda. Målet för FHVs verksamhet är att uppnå bästa
möjliga hälsa och välbefinnande för de anställda. Däri ingår
både fysisk och psykisk arbetsmiljö, liksom sociala frågor.
FHV skall i första hand arbeta med förebyggande
arbetsmiljöverksamhet och anpassning av
arbetsförhållandena till individens förutsättningar och skall
ge råd i frågor såsom teknik, arbetsorganisation och
arbetsinnehåll, löneformer samt förläggning av arbetstider.
FHV skall uppfylla kraven i ovan nämnda ILO-
konvention.
En viktig del i arbetsmiljöarbetet är vidare att
dokumentera de kostnader för den enskilde arbetsgivaren
som uppstår på grund av en dålig arbetsmiljö. Dessa
kostnader skall vara tydliga inte bara för den enskilda
arbetsgivaren och styrelser, utan även för myndigheter och
den breda allmänheten. Vi anser att lagar skall införas om
s.k. personalekonomiska redovisningar i enlighet
med utredningsförslag som finns.
Vår syn -- flexibla arbetstider
Traditionellt har produktionens krav fått bestämma
arbetstidernas förläggning och över möjligheterna för den
enskilde löntagaren att få ledigt. Vi är övertygade om att
dagens produktionssystem i större utsträckning än tidigare
medger en väsentligt ökad flexibilitet. Vi har också den
uppfattningen att en sådan individuell flexibilitet stimulerar
produktiviteten, eftersom individen får bättre möjligheter
att anpassa sina arbetstider efter sitt familjeliv.
För att uppnå den nödvändiga balansen behövs enligt
vår uppfattning dels nya lagregler som ger möjlighet
till ökad flexibilitet och större inflytande för den enskilde,
dels branschavtal som anger ramar, tar hänsyn till
branschproblem och ytterligare reglerar det individuella
inflytandet, dels lokala kollektivavtal samt dels
ett individuellt inflytande för den enskilde i förhållande till
arbetsgivaren.
Vår syn -- kvinnornas situation
Det återstår ännu mycket att göra för att förbättra
kvinnornas situation på arbetsmarknaden. Alla åtgärder
som redovisats tidigare kommer att ha större betydelse för
kvinnor än män, eftersom kvinnorna relativt sett har en
besvärligare situation.
Men det krävs, enligt vår uppfattning, mer för att
förbättra kvinnornas situation.
Vi menar att löneutjämningen mellan män och kvinnor i
Sverige måste fortsätta. Vi är övertygade om att en viktig
förutsättning för detta är att de fackliga organisationerna
fortsätter att framgångsrikt driva en solidarisk
lönepolitik. Det finns de som vill att löneökningarna
enbart skall fastställas ute i företagen och att arbetsgivaren
skall bestämma vilka som skall ha löneökning. En
lönepolitik med den inriktningen kommer utan tvekan att
missgynna kvinnorna och leda till ökade löneskillnader.
Många kvinnor är deltidsarbetslösa. Det innebär
att de samtidigt som de arbetar deltid hos en arbetsgivare är
anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Dessa
kvinnor återfinns främst inom offentlig sektor och inom
handeln. Trots flera försök har arbetsmarknadens parter
inte kunnat lösa frågan. Problemet har oftast sin grund i att
arbetsgivaren organiserar arbetet på ett sådant sätt att en
mängd olika deltidstjänster uppstår.
Så får det inte vara. Det är rimligt att dessa kvinnor får
en förtursrätt till tjänster som blir lediga hos arbetsgivaren
och som innehåller mer tid än den egna tjänsten.
Ett annat problem som också oftast drabbar kvinnor är
förläggningen av föräldraledighet, när man vill
minska sin dagliga arbetstid. Som det nu är bestämmer
arbetsgivaren ensidigt när under dagen som ledigheten skall
tas ut. Vi menar att regeln i 8 § andra stycket
föräldraledighetslagen ändras så att föräldern själv får
bestämma när under dagen ledigheten skall tas ut.
Undantag gäller dock om ledigheten skulle medföra
allvarliga men för produktionen. Vid tvist gäller 34 §
medbestämmandelagen.
Det är vidare nödvändigt att ett intensifierat aktivt
jämställdhetsarbete sker ute på arbetsplatserna. I de
flesta fall bygger detta arbete på avtal. Det är
arbetsgivarens ansvar att se till att ett sådant
jämställdhetsarbete kommer till stånd. Arbetsgivaren
måste aktivt verka för bl.a. följande.Förbättra
kvinnornas arbetssituation. Är t.ex. kvinnornas andel av de
mer kvalificerade jobben lika stor som männens? Hur är
fördelningen mellan könen av arbetsskador och
arbetssjukdomar? Vilka speciella insatser kan göras för att
förbättra kvinnornas möjligheter att få mer innehållsrika
och kvalificerade jobb? Fler kvinnor måste bli chefer och
kvinnornas befordringsmöjligheter stärkas. Sned
könsfördelning vid nyrekrytering måste om möjligt brytas.
Kvinnor skall inte ha lägre löner än män, som har lika
eller likvärdiga arbetsuppgifter. Kvinnornas möjligheter
till utbildning måste öka. Hur ser kvinnornas
utbildningsbakgrund ut? Vilka speciella insatser kan göras
för att förbättra särskilt de lågutbildade kvinnornas
kompetens? Arbetstiderna är särskilt viktiga för
kvinnorna. Hur kan deras inflytande över arbetstiderna
öka? Hur kan ofrivilligt deltidsarbete motarbetas? Alla
former av sexuella trakasserier måste kraftfullt motarbetas
och beivras. Stor lyhördhet krävs från arbetsgivarnas sida.
Regeringen måste kraftfullt verka för att arbetsgivarna
ökar sitt engagemang och ansvar för att uppnå jämställdhet
ute på arbetsplatserna. Riksdagen bör genom ett uttalande
markera detta. Det är också en självklarhet att löntagarnas
organisationer måste vara pådrivande i detta arbete.
Vår syn -- arbetsrätten
I krisöverenskommelsen ingick att framtida förändringar
av arbetsrätten skall ske i ett förtroendefullt samarbete
mellan oss socialdemokrater och regeringen. Tyvärr ser det
ut som om regeringen inte är beredd att leva upp till
överenskommelsen.
Regeringen vidhåller att man skall driva igenom
förslaget om att fritt tillåta vinstsyftande arbetsförmedlingar
och uthyrning av arbetskraft. Och detta trots att det innebär
väsentliga förändringar av arbetsrätten och att vi motsätter
oss förslaget. Regeringen har vidare vägrat att sakligt
diskutera tilläggsdirektiv till den arbetsrättsliga utredningen
och struntat i nästan alla våra förslag. Man säger att man
skall driva igenom de försämringar av arbetsrätten för den
enskilde som man tidigare aviserat.
Vi socialdemokrater utgår emellertid ifrån att
regeringen står fast vid överenskommelsen om arbetsrätten.
Konfrontation inom detta område har inget gott med sig.
Arbetsmarknadens parter behöver långsiktigt hållbara
regler för framtiden.
10. Regionalpolitik
Bakgrund
Den socialdemokratiska regionalpolitiken utgår från tre
grundläggande begrepp: tillväxt, valfrihet och rättvisa.
Regionalpolitiken skall vara så utformad att den främjar
tillväxt, genom att ta vara på tillgängliga resurser och bygga
vidare på naturliga förutsättningar för produktionen. Den
bör vidare leda till valfrihet genom att göra det möjligt för
människor att kunna bo och arbeta i olika delar av landet --
i storstäder, mindre tätorter och i glesbygd.
Regionalpolitiken skall också medverka till en rättvis och
jämn fördelning av resurser mellan landets olika delar, där
hänsyn tas till att förutsättningarna att försörja sig varierar.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen gav mot
denna bakgrund regionalpolitiken följande inriktning. En
samordnad syn tillämpades i regeringen för att de
regionalpolitiska målen skulle beaktas. Detta gällde också
för verk, myndigheter och statliga företag. Mer stöd gavs till
infrastruktursatsningar och utbildning, mindre till generella
subventioner och direkt företagsstöd. Relativt sett mer stöd
tilldelades tjänstesektorn och mindre till industrisektorn.
Det egentliga stödområdet har begränsats till områden där
långsiktiga strukturella problem finns, men möjlighet har
funnits till flexibilitet vid tillfälliga svårigheter.
Beslutsprocess och resurser har decentraliserats från central
till lokal nivå. Lokala initiativ har uppmuntrats.
Den borgerliga regeringen har tappat kontrollen över
den regionalpolitiska utvecklingen. Man talar gärna om att
hela Sverige skall leva, men gör inget för att svara upp mot
det kravet. Det förhåller sig dessvärre tvärtom. På en rad
politikområden förstärks den regionala obalansen genom
regeringens politik för avreglering, bolagisering och
privatisering. Marknadskrafterna tar inget ansvar för att
åstadkomma regional utjämning.
Vår strategi
Den traditionella regionalpolitiken är naturligtvis viktig
för människor i glesbygd, men man skall dock ha klart för
sig att det är sektorspolitiken som betyder mest. På
regionalpolitiken satsar vi några miljarder kronor per år,
medan hundratals miljarder fördelas över landet inom
andra politikområden. Störst betydelse för glesbygd har
satsningar på infrastruktur och olika kommunikationer,
satsningar på utbildning, de interkommunala
skatteutjämningsbidragen samt fördelningen av de
offentliga transfereringssystemen. Dessa politikområden
lägger i själva verket grunden för möjligheterna att bo och
arbeta i glesbygd och få rimlig service. De regionalpolitiska
insatserna kan därutöver ge viktiga bidrag för att befrämja
tillväxt, valfrihet och rättvisa.
Därför är vår handlingsplan för att skapa tillväxt och
arbete så viktig för hela Sverige. Den avgörande
förutsättningen för regional balans är att sysselsättningen
kan öka. Vår sysselsättningsplan innebär jobb eller
utbildning åt fler än 150 000 personer. Erfarenheten visar
att ökad sysselsättning minskar skillnaderna i arbetslöshet
mellan regionerna.
Industrin är huvudsakligen lokaliserad utanför
storstäderna. Dess konkurrenskraft har nu förbättrats högst
avsevärt. Detta kommer att stärka de svenska
basnäringarna inom skogs- och järn-stålindustrin i ett
internationellt perspektiv. Detta är av utomordentligt stor
betydelse för skogslänens utveckling.
Den inriktning av regionalpolitiken som den haft under
den tidigare socialdemokratiska regeringen bör ligga fast.
Den har varit mycket framgångsrik.
Våra förslag
Vårt program för tillväxt och sysselsättning är av stor
betydelse för en jämn regional utveckling över Sverige. Vi
vill särskilt framhålla följande.
En av de viktigaste insatserna för regional utveckling är
att förbättra infrastrukturen i form av vägar, järnvägar och
teleservice. Den kraftfulla satsning som nu sker måste också
komma alla regioner till del och knyta samman hela Sverige
i ett effektivt kommunikationsnät.
Utbildning och forskning är andra viktiga inslag i
såväl regional- som näringspolitiken. Detta måste beaktas
vid fördelning av resurser till universitet och högskolor.
Utbildningsnivån är lägre i skogslänen. Ökningen av antalet
utbildningsplatser med 85 000 som vi föreslår kommer att
öka förutsättningarna för regional utjämning. Den innebär
en expansion för gymnasieorterna i länen.
Vår byggsatsning ger nästa år 10 000 nya jobb inom
industrin. Socialdemokraternas tillväxtsatsning ger
industrin och skogslänen helt nya förutsättningar.
En viktig utgångspunkt för oss socialdemokrater är att
regionalpolitiken inte får begränsas till insatser inom vissa
öronmärkta anslag. Om jämlika villkor för bosättning och
arbete skall kunna upprätthållas i hela landet, måste
regionalpolitiskt tänkande prägla skilda politikområden.
Det är regeringen som har det yttersta ansvaret för att så
sker. Därför måste formerna utvecklas för samordning
av statens insatser inom och mellan olika samhälls- och
politikområden så att de regionalpolitiska målen främjas.
Det gäller inte minst den verksamhet som bedrivs genom
statliga verk, myndigheter och bolag. Den är ofta av
avgörande betydelse för att regionalpolitiska mål skall
uppnås. Det gäller exempelvis inom Posten, Televerket och
Vägverket. Rationaliseringar måste genomföras för att
statlig verksamhet skall vara effektiv, men en samordning
och en helhetssyn måste prägla arbetet så att inte
målsättningen om regional balans går förlorad.
Vi socialdemokrater har mot den här bakgrunden bl.a.
motsatt oss privatisering av de företag som hanterar våra
gemensamma naturtillgångar som t.ex. skog, vattenkraft
och malm. Dessa är av så avgörande betydelse för vårt lands
välstånd och framtid, att vi anser att staten även i framtiden
skall vara ägare till de statliga bolagen. Statliga företag som
Vattenfall, LKAB, ASSI och SSAB har för skogslänen
inneburit jobb och möjligheter till industriell utveckling.
Den borgerliga regeringen tycks till varje pris vilja
privatisera och sälja ut statliga egendomar. Detta kommer
att få allvarliga regionalpolitiska effekter. Redan nu innebär
avkastningskraven på Vattenfall att hela bygder ödeläggs till
följd av uppsägningar. Det mest tydliga exemplet är
Jokkmokks kommun.
Vi anser därför att det är nödvändigt med en
fördjupad analys ur ett regionalpolitiskt perspektiv
av de omstruktureringar och regionaliseringar som skett
av de statliga verken samt hur staten skall kunna bedriva en
samordnad sektorspolitik. Detta vore ett värdefullt
underlag inför eventuella beslut om bolagiseringar,
privatiseringar och avregleringar av statliga monopol.
Likaså är det angeläget att de regionalpolitiska effekterna
av lägre offentliga utgifter och minskade transfereringar
klargörs.
Regeringen bör få i uppdrag av riksdagen att göra en
sådan analys. Regeringen måste också ta sitt ägaransvar
genom att se till, att orter och regioner som nu drabbas av
uppsägningar inom Vattenfall ges förutsättning till fortsatt
eller ny sysselsättning.
Det är också angeläget att regeringen lever upp till det
uttalande som riksdagen flera gånger gjort om att vid
lokalisering av nya myndigheter skall annan
lokaliseringsort än Stockholm i första hand prövas.
Likaså bör en samlokalisering och samverkan av
flera myndigheter kunna göra det möjligt att upprätthålla
servicen i utsatta orter i glesbygden. Regeringen måste tillse
att en sådan utveckling kommer till stånd.
En grundläggande förutsättning för att regionalpolitiken
skall bli framgångsrik är att ta till vara de lokala
initiativen. I många kommuner pågår en kraftsamling
för att få fram goda idéer. De enskilda medborgarnas
initiativkraft, idérikedom och skaparförmåga ger möjlighet
till en effektiv användning av de resurser som finns.
Samhällsorganen måste stimulera sådana aktiviteter och
vara lyhörda för förslag som kommer fram. Det åligger
regeringen att verka för detta. Den kooperativa
utvecklingen måste stödjas.
En särskild satsning bör också göras för att stödja
kvinnligt företagande över hela landet. Ett intressant
förslag till åtgärder har utarbetats av NUTEK. Olika
kvinnliga nätverk har också lämnat konstruktiva förslag. I
avvaktan på ett mer samlat grepp om dessa förslag föreslår
vi, att vid varje länsstyrelse bör ett kunskapscentrum
inrättas för att stödja olika former av
sysselsättningsskapande aktiviteter bland kvinnor. En del
av de ökade resurser vi föreslår till länsanslagen nedan bör
gå till sådana aktiviteter. Härutöver är det nödvändigt att ha
en effektiv samordning av aktiviteter inom detta område.
Det gäller att stödja de nätverk som finns, sprida
information, ha ett effektivt erfarenhetsutbyte, föreslå
ändringar av gällande regler osv. Vi menar att ett sådant
centralt kunskapscentrum bör inrättas vid
Glesbygdsmyndigheten i Östersund. Till detta avsätter vi 1
miljon kr.
Mot bakgrund av det synnerligen allvarliga
sysselsättningsläge som nu råder föreslår vi att anslaget D 2.
Regionala utvecklingsinsatser ökas med 80 miljoner
kr utöver regeringens förslag samt att anslaget D 6.
Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder m.m.
räknas upp med 19 miljoner kr. Därutöver tillförs
Glesbygdsmyndigheten ytterligare 1 miljon kr.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader för budgetåret 1993/94 anvisar ett
ramanslag på 300 miljoner kronor utöver vad regeringen
har föreslagit,
2. att riksdagen avslår de av regeringen i
budgetpropositionen föreslagna riktlinjerna i fråga om
karensdagar och ersättningar inom
arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta
arbetsmarknadsstödet samt i fråga om utbildningsbidragen,
3. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1993/94 anvisar ett reservationsanslag på 7
140
miljoner kronor utöver vad regeringen har föreslagit,
4. att riksdagen till Regionala utvecklingsinsatser för
budgetåret 1993/94 anvisar ett reservationsanslag på 80
miljoner kronor utöver vad regeringen har föreslagit,
5. att riksdagen till Särskilda regionalpolitiska
infrastrukturåtgärder m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar
ett reservationsanslag på 19 miljoner kronor utöver vad
regeringen har föreslagit,
6. att riksdagen till Glesbygdsmyndigheten för
budgetåret 1993/94 anvisar ett reservationsanslag på en
miljon kronor utöver vad regeringen har föreslagit,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts rörande
arbetsmarknadsutbildningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om företagsutbildning inom
arbetsmarknadspolitiken,
10. att riksdagen beslutar att arbetsmarknadsavgiften i
lagen (1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari
1994 skall vara 3,06 %,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med
vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten för deltidsarbetslösa till
arbetslöshetsersättning,
13. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
räntestöd vid tidigareläggning av
infrastrukturinvesteringar,1
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida inriktningen av
politiken för arbetslivets förnyelse,
15. att riksdagen hos regeringen begär ett hållfast
åtgärdsprogram för kompetensutveckling i näringslivet i
enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att regeringen verkar
för att arbetsgivarna tar sitt ansvar för ett aktivt
jämställdhetsarbete,
17. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om
obligatorisk företagshälsovård utarbetas med en inriktning
som anges i motionen,
18. att riksdagen godkänner förslaget om ändring i lagen
(1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn m.m. i
enlighet med bilaga 1,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
regionalpolitiken,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
analys ur regionalpolitiskt perspektiv av omstruktureringar
och sektorspolitiken i enlighet med vad som anförts i
motionen,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens ägaransvar för anställda
inom Vattenfall,2
22. att riksdagen beslutar om inrättande av ett
kunskapscentrum för kvinnligt företagande vid varje
länsstyrelse enligt vad som anförts i motionen,3
23. att riksdagen beslutar om inrättande av ett centralt
kunskapscentrum för kvinnligt företagande vid
Glesbygdsmyndigheten i enlighet med vad som anförts i
motionen,
24. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat,
långsiktigt och hållbart program för stärkta
statsfinanser.4
Stockholm den 26 januari 1993
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
1 Yrkande 13 hänvisat till TU
2 Yrkande 21 hänvisat till NU
3 Yrkande 22 hänvisat till BoU
4 Yrkande 24 hänvisat till FiU
A267
Bilaga 1
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för
vård av barn, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:410) om
rätt till ledighet för vård av barn, m.m. att 8 § skall ha
följande lydelse.
§ 8
Ledighet skall förläggas till dag som arbetstagaren
begär. Vid förkortning av arbetstiden till hälften eller till tre
fjärdedelar av normal arbetstid skall dock förkortningen
spridas över arbetsveckans samtliga dagar, om ej särskilda
skäl föranleder annat.
Arbetsgivaren skall samråda med arbetstagaren
beträffande ledighetens förläggning under dagen och andra
med ledigheten sammanhängande frågor, om förhandling
med arbetstagarens organisation ej har ägt rum. Uppnås
ej överenskommelse, bestämmer arbetstagaren hur
ledigheten skall förläggas. Ledigheten får inte heller
förläggas så att det skulle skapa allvarliga men för
produktionens behöriga gång.