Jämställdheten mellan kvinnor och män är allvarligt hotad av regeringens politik. Den viktigaste orsaken till att jämställdhetsarbetet kommit så långt som det gjort i Sverige är att samhället aktivt underlättat kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Utifrån denna bas, ett förvärvsarbete, har jämställdheten mellan kvinnor och män nått framgång inom arbetslivet, politiken, organisationslivet och i hemmen. Den exeptionellt höga förvärvsfrekvensen för kvinnor i Sverige är ett mått på kvinnornas frigörelse.
Den borgerliga regeringens politik hotar nu att rasera fundamenten för jämställdhetsarbetet. Nedskärningarna inom den offentliga sektorn hotar kvinnosysselsättningen ur två viktiga aspekter.
Arbetsmarknaden för kvinnor är till stor del förknippad med vård-, omsorgs- och utbildningsyrken som huvudsakligen finns inom den offentliga sektorn. När barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg skärs ned är det kvinnorna som får lämna sina arbetsplatser. De närmaste två åren beräknas 50 000 arbetstillfällen försvinna inom kommun, landsting och stat, och de allra flesta av dessa är traditionella kvinnoyrken. De som blir kvar avkrävs högre arbetstakt och stress, vilket ofta går ut över innehållet i omsorgen, den mänskliga kontakten. När det inte längre finns tid och utrymme för den mänskliga dimensionen i vård- och omsorgsarbetet minskar naturligtvis arbetstillfredsställelsen. De som blir kvar på klinikavdelningen eller dagiset när indragningar är gjorda känner klart att de inte kan upprätthålla kvalitén i arbetet. Regeringens enda svar till de friställda kvinnorna tycks vara att starta eget företag. Strategin tycks vara att kvinnorna som avskedas ur den offentliga sektorn ska ta på sig rollen att starta de privata alternativ regeringen pratar om. Erfarenheten är inte sådan. Det uppstår inga privata alternativ till att pensionären får färre timmar i hemtjänst eller att barnstugan stänger en timme tidigare. De privata alternativ som finns vänder sig i allt väsentligt till priviligerade grupper i storstäderna. Därför är resultatet av regeringens politik endast sämre service och arbetslöshet.
Samtidigt drabbas kvinnorna av att servicen försämras. Kvinnorna är i stor utsträckning beroende av att daghemmen är öppna, att hemtjänsten fungerar och att skolbarnen har omsorg efter skoldagen. Alla dessa tidigare självklarheter utsätts nu för försämringar och nedläggningar. Daghemmens öppethållande minskas och hindrar många från heltidsarbete. När ens föräldrar inte längre får den vård och omsorg de behöver tvingas många kvinnor välja bort eller minska förvärvsarbetet för att ta det ansvar vi tidigare gemensamt delade.
Därför är den absolut viktigaste frågan för kvinnorna i Sverige att nedskärningarna inom den offentliga sektorn stoppas. Det är inte rimligt att försämra servicen, avskeda personal till arbetslöshet, framförallt inte i denna arbetsmarknadssituation som nu råder. Kommunalskattestoppet, anser vi, ska slopas. Det måste vara upp till medborgarna i kommunerna att välja mellan privat konsumtion eller vård och omsorg.
Kvinnor som hamnat i arbetslöshet möter ofta fler hinder än män när de ska ta sig in på arbetsmarknaden igen. I många kommuner skrivs barnen ut från barnomsorgen vid arbetslöshet, och det är förknippat med stora problem att få en ny plats om man erbjuds arbete. Därför är det nödvändigt att barnomsorgen byggs ut istället för minskas och att också barn till arbetslösa garanteras plats.
Kvinnor har ofta en yrkesutbildning som är inriktad på områden som nu utsätts för kraftiga rationaliseringar. Vi tänker förutom på vård- och omsorgsyrkena också på kontoristarbeten som i stor utsträckning rationaliseras bort av datoriseringen. Yrken inom bank och försäkringsbranchen där kvinnorna dominerar utsätts också för mycket hårda neddragningar. För att möta denna utslagning föreslår vi att särskilda vidareutbildningsprogram tas fram för dessa yrkesgrupper. Utgångspunkten ska vara att utveckla de kunskaper och den kompetens arbetstagarna har för att kunna arbeta med mera kvalificerade och självständiga uppgifter. De allra flesta behöver t.ex. bättre språkkunskaper för att vara förberedda på ett mer integrerat Europa. För Skånes del måste kunskaperna i engelska men framförallt tyska prioriteras.
Arbetsmarknadspolitikens insatser inom beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildningen vänder sig till stor del mot manliga yrken. Dessa satsningar är väl motiverade men vi anser att arbetsmarknadspolitiken måste uppmärksamma alla de kvinnor som är arbetslösa eller riskerar bli det de närmaste åren. Därför måste arbetsmarknadspolitiken totalt sett få mera resurser så att arbetslinjen kan hävdas för både kvinnor och män. Länsarbetsnämnderna bör söka kontakt med kvinnornas organisationer för att arbeta fram satsningar av detta slag.
Målsättningen med jämställdhetsarbetet måste vara att arbetsmarknaden inte är uppdelad i en manlig och kvinnlig del. Därför måste insatserna ökas för att få kvinnor att söka till traditionellt manliga utbildningar och vice versa.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda insatser för kvinnor på arbetsmarknaden.
Stockholm den 26 januari 1993 Birthe Sörestedt (s) Maja Bäckström (s) Karin Wegestål (s) Anita Jönsson (s)