Alla människor måste ha rätt till arbete oberoende av
individuella skillnader i förutsättningar och behov av
stödinsatser. Människor med funktionshinder behöver i
många fall extra stöd av samhället för att kunna finna, få
och behålla ett arbete. Trots de särskilda åtgärder för
handikappade som finns inom ramen för AMS anslag,
saknar en stor grupp funktionshindrade arbete.
Enligt handikapputredningens huvudbetänkande SOU
1991:146 saknar omkring 70 % funktionshindrade arbete
eller sysselsättning. Kön av funktionshindrade som vill ha
ett arbete, men inte får något, ökar i en lågkonjunktur.
Även under åren med högkonjunktur kan konstateras att
arbetslösheten bland handikappade varit både hög och
konstant. Vi är oroliga för att dagens höga siffror blir
bestående oavsett om konjunkturen förändras.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken, syftande till allas
rätt till ett arbete, måste bibehållas.
Anställningsbefrämjande åtgärder för personer med
funktionshinder bör på ett aktivt och offensivt sätt ge den
enskilde frihet att välja arbete efter personliga
förutsättningar och intressen. Både generella och
individuella åtgärder behövs för att människor med
funktionshinder inte skall missgynnas i arbetslivet.
Arbetsgivare skall inte tillåtas missgynna en arbetstagare
eller en arbetssökande på grund av hans eller hennes
funktionshinder. Den enskilde måste ges förutsättningar att
på likvärdiga villkor med andra söka, erhålla och
upprätthålla anställning. Tillgången till arbetshjälpmedel är
av stor betydelse. Primärt bör skyldigheten att
tillhandahålla hjälpmedel åligga arbetsgivaren.
Förutom nödvändiga anslag på en hög nivå behövs
ytterligare förslag och resurser som underlättar inträdet på
arbetsmarknaden för handikappade.
Lönebidragen
Lönebidragssystemet har till syfte att kompensera
arbetsgivare för de merkostnader det kan innebära att
anställa en person med funktionshinder.
Övergången till flexibla lönebidrag var i princip ett
riktigt beslut, och är ett viktigt arbetsmarknadspolitiskt
hjälpmedel. Det finns dock synpunkter som måste tas med
i det vidare arbetet med dessa lönebidrag. Lönebidraget bör
inte förändras till anställningsstöd som utgår i fast krontal
(basbidrag). Det är svårt att se några fördelar för den
enskilde i förslaget om fast krontalsbelopp i ''enklare och
effektivare lönesubventioner''. Det föreligger snarare risk
för ogynnsam löneutveckling om stödet beviljas i fast
belopp i stället för i procent av lönen.
Resultatet av det flexibla lönebidraget i kombination
med ont om medel till lönebidrag kan bli att enskilda
sökande med funktionshinder upplever att de skall
''utackorderas'' till mer eller mindre villiga arbetsgivare.
För att värna om den sökandes integritet och tillgodose
behovet av arbete erfordras att det finns tillräckligt med
lönebidragsmedel.
För att lönebidrag skall vara ett effektivt stöd för den
arbetssökande krävs att anslaget till lönebidrag är
tillräckligt. Det är oacceptabelt att människor inte kan ta
erbjudna arbeten på grund av att medel saknas hos
arbetsförmedlingarna.
När det gäller arbetsmarknadsläget för psykiskt störda
så är det dystrare än för andra grupper. Över hälften av de
förtidspensionerade i gruppen yngre människor har någon
form av psykiatrisk diagnos på pensionsbeviset.
Lönebidraget har visat sig vara ett utmärkt medel för
rehabilitering och hjälp att komma ut i arbete för dessa
grupper. I dagens arbetsmarknadsläge är det speciellt svårt
för psykiskt handikappade att komma ut på
arbetsmarknaden -- de får t.o.m. svårt att konkurrera om
lönebidraget. Det är ytterligare ett skäl till att utöka antalet
lönebidrag.
När det gäller det nya systemet med enbart flexibla
lönebidrag så finns det naturligtvis flera fördelar. Men det
finns också problem som såväl riksdag som
arbetsmarknadsutskottet förutsåg vid behandlingstillfället.
Ett sådant problem som arbetsmarknadsutskottet också
beskrev i sitt betänkande är de som redan är anställda och
har t.ex. ett bidrag om 90 %. När man omprövar detta
bidrag och kanske arbetsförmedlingen anser att det skall
minskas beroende på att den handikappade enligt
bedömningarna har behov av eller rätt till ett lägre bidrag
på grund av sitt handikapp. Detta kan skapa problem om
t.ex. en ideell organisation inte har råd eller möjlighet att
öka sin del av lönebidraget.
Ett annat problem kan självfallet vara att en
organisation har arbetsuppgifter och en lämplig person
(t.ex. medlem) men inte har resurser mer än upp till 10 %.
Detta betyder att den handikappade inte får chansen att
komma ut på arbetsmarknaden. Nu kan man kanske säga
att i dessa situationer så är lönebidraget ett
arbetsmarknadspolitiskt instrument och inte något
organisationsstöd. Detta är naturligtvis riktigt i sak, men
det kan trots allt betyda ökade svårigheter för
handikappade att få arbete. Det kan också konstateras att
organisationsstödet från samhället de senaste åren inte ökat
utan snarare minskat.
Det finns säkert ytterligare skäl att efter några år med
flexibla lönebidrag utvärdera de nya reglerna och de
eventuella negativa konsekvenser som de fört med sig.
Oberoende av hög- eller lågkonjunktur har tidigare
''kön'' av kvarstående arbetshandikappade sökande varit
tämligen konstant. Under rådande lågkonjunktur är
emellertid situationen annorlunda. Antalet kvarstående
arbetssökande med arbetshandikapp har ökat drastiskt.
Under i stort sett hela 1980-talet skedde en kontinuerlig
ökning av antalet arbetshandikappade i olika åtgärder.
Trots den ökande arbetslösheten under det senaste året har
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för gruppen inte
ökat. Under det första halvåret 1991 uppgick det totala
antalet arbetshandikappade i lönebidragsanställningar,
Samhall och offentligt skyddat arbete till i genomsnitt 81
000 personer. Detta kan jämföras med ca 81 700 under
första halvåret 1990 och ca 57 000 under motsvarande
period 1982.
Handikapputredningen visar på att arbetslösheten bland
främst dem med svåra funktionshinder är mycket hög. Trots
den goda konjunkturen på 1980-talet var arbetslösheten i
gruppen 60 %--70 %. Projekt som ''Arbete åt unga
handikappade'' visar emellertid att aktiva insatser ger
resultat, men också att insatserna för dessa grupper måste
få ta tid. Det krävs kunnande, personligt engagemang och
flexibilitet hos dem som skall medverka till att den enskilde
får arbete.
Viktigt är att den aktiva arbetsmarknadspolitiken
bibehålls och att de riktade åtgärder som behövs för
personer med funktionshinder ger den enskilde en
möjlighet att välja arbete eller sysselsättning efter
personliga förutsättningar och intresse. Sannolikheten för
ett lyckat resultat ökar därmed. Flera
arbetsmarknadspolitiska åtgärder behövs.
Handikapputredningen visar på att arbetslösheten är
mycket stor bland personer med svåra funktionshinder, men
visar inte på hur många som står till arbetsmarknadens
förfogande. Det skulle vara intressant med en ordentlig
statistik över de handikappades situation på
arbetsmarknaden, inklusive hur hög den verkliga
arbetslösheten är i denna grupp, för att kunna göra en
bedömning av vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
är mest relevanta.
Arbetsbiträde
När det gäller möjligheten för en handikappad att få
arbetsbiträde så finns i dag den begränsningen att om man
har lönebidrag så får man inte arbetsbiträde. Denna
begränsning är enligt vår uppfattning något underlig, då det
i själva verket är troligt att förutsättningen för att få
arbetsbiträde är att man har ett större eller mindre
lönebidrag. Begränsningen bör enligt vår uppfattning tas
bort.
Försök med stödpersoner
AMS har föreslagit att försök skall få göras med en ny
stödform, som innebär att en stödperson bistår en
arbetstagare med funktionshinder på arbetsplatsen under
introduktion och träning. Den funktionshindrade personen
har en reguljär avlönad anställning, medan stödpersonen är
anställd av en myndighet, organisation, stiftelse eller
liknande, som ansvarar för att avtalade arbetsuppgifter
utförs. Förslag om en försöksverksamhet av detta slag har
förts fram både av 1989 års handikapputredning i
betänkandet (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla (s. 322)
och psykiatriutredningen i betänkandet (SOU 1992:73)
Välfärd och valfrihet (s. 356--357). Psykiatriutredningen
bedömer att den föreslagna stödmodellen är av särskilt stort
intresse för psykiskt störda.
Såvitt vi kan se borde detta försök i hög grad gälla också
Samhall AB. Detta har också arbetsmarknadsministern
tagit upp i prop. 100, bil. 11, s. 84. Det som emellertid
skapar svårigheter är att vad vi kan se inte vare sig AMS
eller Samhall fått speciella medel för att bedriva eller
utveckla denna arbetsmarknadspolitiska åtgärd. Detta
måste vara ett krav från vår sida.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det ytterst allvarliga läget på
arbetsmarknaden för handikappade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av de
flexibla lönebidragen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ytterligare platser
med lönebidrag,
4. att riksdagen hos regeringen begär att en ordentlig
inventering görs av de handikappades situation på
arbetsmarknaden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsbiträde för handikappade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av medel för att
genomföra försöksverksamhet med stödpersoner för
arbetshandikappade.
Stockholm den 26 januari 1993
Bo Nilsson (s)
Jan Andersson (s)