Nuvarande arbetslöshetsförsäkring omhänderhas av ett
40-tal erkända arbetslöshetskassor. Dessa är öppna för var
och en som är verksam inom kassans område.
Arbetslöshetskassorna har för närvarande 3,6 miljoner
medlemmar.
Den som är försäkrad kan få ersättning från a-kassan om
han uppfyller medlems- och arbetsvillkoren. Som
grundläggande villkor för rätt till ersättning från a-kassan
gäller att den försäkrade är arbetsför och i övrigt
oförhindrad att åta sig arbete, att han är beredd att anta
lämpligt erbjudet arbete samt att han är anmäld vid
arbetsförmedlingen som arbetssökande. Ersättning utges
under längst 300 dagar och om den arbetslöse uppnått 55 års
ålder under längst 450 dagar. Ersättningen utges från första
dagen. Före 1989 fanns en karenstid om fem dagar i
försäkringen.
Ersättningen från försäkringen lämnas i form av
dagpenning som motsvarar 90 procent av den försäkrades
tidigare inkomst. Den maximala ersättningen anpassas till
löneutvecklingen för vuxna arbetare inom industrin och
ligger grovt räknat omkring 5 basbelopp. Den högsta
dagpenningen för 1993 är 598 kronor.
Arbetslöshetsförsäkringen finansieras genom
arbetsmarknadsavgiften som f n är 2,12 procent och således
inbringar ca 13 miljarder per år. I försäkringen finns också
en mindre egenavgift på några hundra kronor som skall
motsvara 70 procent av en genomsnittligt utbetalad
dagpenning. Egenavgiften inbringar ca 1,2 miljarder och
motsvarar f n endast 3--4 procent av den totala kostnaden
för försäkringen. Den försäkrades ekonomiska ansvar är
således endast marginellt.
Kostnaden för försäkringen är grovt räknat 5 miljarder
per procent arbetslöshet. Om arbetslösheten är 7 procent
blir således årskostnaden för försäkringen ca 35 miljarder.
Mindre än hälften av den totala kostnaden skulle således
täckas genom arbetsgivaravgiften och egenavgiften. Det
stora underskottet i arbetslöshetsförsäkringen och den höga
kompensationsnivån ger anledning till omprövning av
principerna för arbetslöshetsförsäkringen. Kostnaderna för
arbetslösheten gräver stora hål i statsbudgeten, bland annat
på grund av den internationellt sett höga
kompensationsgraden. Ändå står många arbetstagare
utanför nuvarande arbetslöshetsförsäkring.
Ny Demokratis förslag
Ny Demokrati föreslår därför att nuvarande
arbetslöshetsförsäkring skyndsamt ersätts av en allmän
arbetslöshetsförsäkring enligt följande principer:
1. Allmän
Försäkringen skall vara allmän, dvs obligatorisk, och
omfatta alla på samma sätt som t ex sjukförsäkringen.
2. Administreras av försäkringskassan
Försäkringen bör administreras av försäkringskassan
som redan är väl utbyggd. Fackföreningarna, som inte
bidrar till finansieringen, utnyttjar
arbetslöshetsförsäkringen för medlemsvärvning.
3. Ersättningsnivå 70 procent
Ersättningsnivån sänks från 90 procent till 70 procent (80
procent i budgetförslaget). Det skall nämligen vara en
grundförsäkring som inte tar bort incitamenten för den
arbetslöse att aktivt söka nytt jobb.
4. Fem karensdagar
Ersättning bör ej utges under första veckan. Efter 300
ersättningsdagar bör ersättningen reduceras till
motsvarande 50 procent av den tidigare inkomsten.
5. Även vid sjukdom
Ersättning bör utges även vid sjukdom under
arbetslösheten.
6. Finansieras med 1/3 vardera av arbetsgivare,
arbetstagare, stat
Kostnaden för försäkringen bör täckas av arbetsgivarna,
arbetstagarna och staten med 1/3 vardera. Denna
finansiering medför ett ekonomiskt ansvar för de parter som
kan påverka arbetsmarknaden. Detta borde bidra till att
kostnaderna för försäkringen minimeras.
7. Årlig avgiftsjustering
Avgifterna bör fastställas en gång om året baserat på
försäkringens kostnader föregående år. Då blir
finansieringen stabil över tiden.
8. Högre krav
Högre krav skall ställas på att arbetslösa inte med full
ersättning kan tacka nej till jobb bara för att de inte passar
exakt med deras tidigare anställning.
9. Samordna lönegarantin
Ersättningsnivån för ersättning enligt lönegarantilagen
bör vara densamma som i den allmänna
arbetslöshetsförsäkringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den nuvarande
arbetslöshetsförsäkringen bör ersättas med en allmän
arbetslöshetsförsäkring enligt de principer som angivits i
motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ersättningsnivån bör sänkas
till 70 % enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ersättning ej bör utges under
första veckan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att efter 300 ersättningsdagar
eventuell ersättning bör reduceras till motsvarande 50 % av
den tidigare inkomsten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ersättning bör utges även vid
sjukdom under arbetslösheten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kostnaden för
arbetslöshetsförsäkringen bör täckas av arbetsgivarna,
arbetstagarna och staten med 1/3 vardera,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avgifterna bör fastställas en
gång om året baserat på försäkringens kostnader
föregående år,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att högre krav skall ställas på att
arbetslösa inte med full ersättning kan tacka nej till jobb
bara för att de inte passar exakt med deras tidigare
anställning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att nivån för ersättning enligt
lönegarantilagen bör vara densamma som i den allmänna
arbetslöshetsförsäkringen.1
Stockholm den 26 januari 1993
Ian Wachtmeister (nyd)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Leif Bergdahl (nyd)