Posten Arbetsmarknadspolitiska åtgärder uppgår i Arbetsmarknadsdepartementets budget för 1993/94 till över 28 miljarder kronor eller 70 procent av all inkomstskatt. Detta belopp ställs till Arbetsmarknadsverkets (AMV) förfogande för olika åtgärder för att bekämpa arbetslösheten. Inför budgetåret 1991/92 fastlades ett antal mål för AMV:s verksamhet. Ett av dessa var att eftersträva ett effektivt resursutnyttjande. Om detta sägs det i budgetpropositionen:
Något resultat har inte redovisats av detta krav. --
--
-- Att göra en bedömning av effektiviteten i verksamhetsgrenarna är däremot svårt eftersom ett tillfredsställande underlag för en sådan prövning fortfarande saknas i årsredovisningen. För att en meningsfull bedömning skall kunna göras måste utförda prestationer inom verket relateras till insatta resurser. I årsredovisningen redovisas styckkostnaden för en del arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessa är dock svåra att tolka eftersom inga bakomliggande orsaker till variationen mellan budgetåren nämns. Verket måste utvidga uppföljningen av styckkostnaderna till att omfatta fler prestationer och åtgärder.
Situationen är utomordentligt otillfredsställande. Allmänhetens tilltro till arbetsmarknadspolitiken skadas. Enstaka fall av misshushållning och felinriktade insatser uppmärksammas och tas till intäkt för kritik av hela verksamheten. Jämförelser mellan kostnader och utfall för olika typer av åtgärder som underlag för val av lämplig åtgärd försvåras. Möjligheten till direkt erfarenhetsutbyte mellan olika länsarbetsnämnder grundad på skillnader i nyckeltal och resultat av utförda effektmätningar försvåras, vilket i sin tur minskar möjligheten att öka den totala effektiviteten. Jämförelsen mellan insatser i verkets egen regi och köpta resurser försvåras vilket kan leda till att man utan närmare analys bibehåller en onödigt dyrbar och mindre effektiv åtgärdsstruktur.
Två procent av anslaget, d.v.s. det vanliga ''osthyvelsparbetinget'' i olika statliga verksamheter, motsvarar nästan på kronan den samlade kostnaden för alla utbildningsbidrag inom den yrkesinriktade rehabiliteringsverksamheten. Detta visar hur oerhört stora belopp som skulle kunna frigöras för andra insatser.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att följa upp effektiviteten inom arbetsmarknadspolitiken.
Stockholm den 25 januari 1993 Jan Backman (m)