Från början omfattade den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen endast heltidsarbetande.
Deltidsarbete var mer eller mindre okänt och förekom i
mycket liten utsträckning varför det inte fanns någon
anledning att reglera den.
Efter andra världskriget ökade deltidsarbetet kraftigt.
Det rådde högkonjunktur och brist på arbetskraft. För att
lösa problemet med arbetskraftsunderskottet rekryterades
den enda tillgängliga arbetskraften -- hemarbetande
kvinnor -- till industrin på deltid. Den kraftiga ökningen av
offentliga sektorns ''mjuka'' delar på 60-talet ledde också till
en ökning av arbete på deltid -- mestadels kvinnor.
Begränsningar
Ersättningen till deltidsarbetet har begränsats i olika
omgångar -- från att på mitten av 40-talet under en
arbetslöshet tillåta avlönat arbete högst 75 minuter per dag
inom det egna yrket och två timmar per dag inom annat
område, till att 1974 regleras i en särskild lag (1973:370).
Lagen tillät en försäkrad som regelbundet utförde
deltidsarbete, men annars var arbetslös, 50 dagars
ersättning.
Den utredning som låg till grund för lagen motiverade
sitt förslag till begränsning med: ''Att det bör undvikas att
partiell arbetslöshet under deltidsarbete i kombination med
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen normaliseras
genom att pågå längre tid. I sådana fall kan det bli så att
varken den försäkrade eller hans arbetsgivare har något
intresse av att den aktuella situationen förändras.''
Deltidsarbetet fortsatte dock att öka och 1 juli 1984
slopades därför begränsningsregeln helt (prop.
1983/84:126). I lagen infördes möjligheten för regeringen
att föreskriva begränsningar om det fanns särskilda skäl,
vilken regeringen också använde sig av 1987. Den nu
föreskrivna begränsningen i ersättningstid infördes fr.o.m.
den 1 juli 1987 (1988:1400, förordningen om
arbetslöshetsförsäkring).
Motivet för införandet var att antalet deltidsarbeten
hade ökat så kraftigt genom de slopade
begränsningsreglerna att de blivit ett problem på
arbetsmarknaden. Arbetsgivarna utnyttjade
arbetslöshetsförsäkringen genom att inrätta deltidstjänster
för att därigenom kunna anpassa arbetsstyrkan till
arbetstider som passade arbetsgivaren bäst. Regeringen
räknade med att begränsningen skulle leda till att de
fackliga organisationerna å andra sidan skulle kunna pressa
arbetsgivaren till att enbart inrätta heltidstjänster.
Arbetslöshetskassornas samorganisation och de centrala
löntagarorganisationerna menade att begränsningsreglerna
inte skulle lösa arbetsmarknadsproblemen utan enbart slå
mot den enskilda arbetstagaren. Med facit i hand kan man
konstatera att A-kassorna och de fackliga organisationerna
hade rätt. Begränsningsregeln har inte löst problemen med
deltidsarbetslösheten -- eller deltidsarbetet.
Deltidsarbetslöshet -- en kvinnofråga
Frågan har inte heller kommit närmare sin lösning.
Arbetsgivarna inrättar fortfarande deltidstjänster men med
nuvarande situation på arbetsmarknaden står kvinnor ofta
inför valet att acceptera deltid eller avstå från
förvärvsarbete. Den nuvarande s.k. 150-dagarsregeln är
förödande för kvinnorna och drabbar i första hand
ekonomiskt svaga grupper -- undersköterskor och
sjukvårdsbiträden, personal inom hemtjänst och
barnstugor. Över 100 000 kvinnor har anmält till
arbetsförmedlingen att de vill öka sin arbetstid, men under
nuvarande förhållanden har arbetsförmedlingen inga
heltidstjänster att erbjuda. Till ca 90 % slår 150-
dagarsregeln mot kvinnor. Den sittande utredningen av
arbetslöshetsförsäkringen har inte i uppdrag att utreda 150-
dagarsregeln.
Vänsterpartiet anser dock att den s.k. 150-dagarsregeln
bör utredas.
150-dagarsregeln innebär också att den som är
heltidsarbetslös och arbetar några timmar om dagen här och
där för att dryga ut A-kasseersättningen blir av med sina 300
dagar och i stället stämplas som deltidsarbetslös med rätt till
150 dagars A-kasseersättning. Nuvarande regel främjar
alltså en passivitet som inte kan anses vara till godo vare sig
för den arbetslöse eller arbetsmarknaden. Det lönar sig
bättre att inte ta extraarbete än att vara aktiv och ta de korta
arbeten som eventuellt erbjuds.
Vi föreslår en ändring i förordningen om
arbetslöshetsförsäkring så att den arbetstagare som
berättigats till full A-kasseersättning inte ska kunna få sin
ersättning sänkt till 150 dagar p.g.a. tillfälligt,
konjunkturberoende deltidsarbete.
Om en begränsning av ersättningsrätten skall ha åsyftad
verkan så att arbetsgivaren inte utnyttjar
arbetslöshetsförsäkringen måste den kompletteras med en
lag om rätt till heltidsarbete, d.v.s. inga deltidstjänster får
inrättas.
Vänsterpartiet anser att den sittande arbetslöshetsför
säkringsutredningen bör kompletteras med tilläggsdirektiv
om utredning av lag om rätt till heltidsarbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen ger Arbetslöshets
försäkringsutredningen tilläggsdirektiv om utredning av
den s.k. 150-dagarsregeln,
2. att riksdagen begär att regeringen utarbetar förslag till
ändring i förordningen om arbetslöshetsförsäkring så att
den arbetstagare som berättigats till full A-kasseersättning
inte skall kunna få sin ersättning sänkt till 150 dagar på
grund av tillfälligt, konjunkturberoende deltidsarbete,
3. att riksdagen begär att regeringen ger den sittande
Arbetslöshetsförsäkringsutredningen tilläggsdirektiv om
utredning av lag om rätt till heltidsarbete.
Stockholm den 23 januari 1993
Hans Andersson (v)
Lars Bäckström (v)
Berith Eriksson (v)
Johan Lönnroth (v)
Rolf L Nilson (v)
Gudrun Schyman (v)
Eva Zetterberg (v)