En total översyn av arbetsmarknadsverket och dess
verksamhet bör göras omgående i syfte att rationalisera,
effektivisera, bespara och förenkla det nuvarande systemet,
som uppenbarligen inte fungerar tillfredsställande.
Vi menar att varken Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
LAN eller AMI behövs. Istället föreslår vi att de läggs ner
och att deras ansvar delegeras till arbetsförmedlingarna.
För att möta därmed ökade kompetenskrav, bör
arbetsförmedlingarnas kompetenskrav höjas.
Arbetsmarknadsdepartementet bör blir den direkta
huvudmannen. På departementet bör olika avdelningar
inrättas med specialistkompetens inom näringsliv, data
m.m.
Beträffande avskaffandet av LAN och AMI redogörs för
detta nedan:
Länsarbetsbetsnämnden har det övergripande ansvaret
för arbetsmarknadspolitiken i varje län. I klartext betyder
det, att härifrån fördelas pengar till de olika kontoren i länet
enligt de fördelningsprinciper, som AMS stadfäst.
För att kunna göra detta måste bevakning ske av den
lokala företagsamheten, samt av arbetslöshetsstatistiken.
Andra faktorer, som påverkar, är lokal utbildningsnivå och
förutsättningar för näringslivets utveckling.
Andra arbetsuppgifter för länsarbetsnämnderna är att
aktivt stödja olika projekt för att öka livskraften i
arbetslivet inom länets gränser.
Vidare sköter länsarbetsnämnderna personalutbildning,
löneutbetalningar och en del andra administrativa åtgärder.
Allt detta kräver, förutom tjänstemän med
specialistfunktioner, även en relativt sett stor administrativ
resurs samt lokaler. Vi anser att det inte är försvarbart med
en sådan, enligt vår mening onödig, mellanhand, vars
uppgifter, i dagens datasamhälle och med det stora, centralt
uppbyggda datanät som arbetsförmedlingarna har, skulle
kunna skötas av arbetsförmedlingarna.
Ansvaret för länen bör underställas
Arbetsmarknadsdepartementet. Den kommunikation med
övriga länsfunktioner, arbetsgivare, arbetsförmedlingar,
skolor, fackförbund, arbetsgivarorganisationer, m.m. som
kan vara av värde, kan numera ske via interaktiv video. På
så sätt spar man resekostnader, och sliter inte heller så
mycket på mänskligt kapital.
Förhållandena kan variera från län till län. Många
länsarbetsnämnder har bantats avsevärt de senaste åren.
Som ett exempel kan nämnas att i Gävleborgs län arbetar
dock c:a 50 personer på länsarbetsnämnden med en
länsarbetsdirektör som chef. Organisationen är på tok för
stor.
Det kan enligt uppgift finnas en mycket stor potential för
besparingar, speciellt på den regionala nivån, vad beträffar
LAN och AMI. Det är dock mycket svårt att kvantifiera
besparingsmöjligheterna, innan en undersökning av
förhållandena gjorts.
Det har nu även framkommit, att man i sin planering av
arbetsmarknadsutbildningen fullständigt underskattat
kostnaderna för utbildningen. Kurserna har bl a blivit
onödigt kostsamma på grund av att man saknat
kompetensen att upphandla de billigaste alternativen.
Dessutom har man länge varit bunden av ett kostsamt
övergångsavtal med AMU, vilket dock upphör den första
juli 1993.
Kurser går nu till och med tomma, d v s de har
upphandlats och måste betalas men saknar deltagare,
eftersom pengarna inte räckt till utbildningsbidrag för
kursdeltagarna.
Vissa arbetsförmedlingar har upp till 30 miljoner i
underskott.
Och allt detta på grund av inkompetens, brist på
samordning och en total och häpnadsväckande brist på
budgetansvar och ekonomisk insikt.
Avskeda osolidariskt dessa inkompetenta personer, som
leker med skattebetalarnas pengar.
Från slutet av 70-talet har arbetsförmedlingarna
utvecklats att dels kunna ackvirera arbete åt enskilda
människor, dels att tillfredsställa arbetsgivarnas krav. Man
kan säga, att förmedlingarna har två olika kunder med
delvis helt olika krav. Dock vore det rimligt att anta, att
människans behov av arbete, och arbetsgivarnas behov av
kvalitativ arbetskraft är i allra högsta grad förenliga.
För att kunna klara denna mycket svåra balansgång bör
arbetsförmedlingarna satsa på välplanerad
arbetsmarknadsmässig och företagsanpassad utbildning.
Det är ytterst viktigt att ta reda på alla fakta om
arbetsmarknaden, möjligheter till arbete, och krav på
utbildning, numera både globalt och lokalt, för att kunna ge
rätt service.
Man behöver alltså på förmedlingarna satsa på en
kvalitativ vägledning av förmedlingens kunder, både
beträffande egna resurser och omgivningens krav. I dag är
detta ett eftersatt område. I stället har man satsat
resurserna på olika servicecenter, t.ex. i form av
''yrkescaféer''.
AMU har under många år haft mer eller mindre
ensamrätt på arbetsmarknadsutbildning. Parallellt med
AMU hade tidigare många större företag sin egen
utbildning av ungdomar, s.k. industriskolor. I dag är dessa
satsningar borta, och AMU har blivit egen myndighet och
inte längre underställd AMS.
Nu skall AMU bolagiseras, vilket är bra, inte minst
därför att det bäddar för bättre konkurrensförhållanden.
Skall AMU kunna överleva, bör man satsa på flexibla
utbildningsinsatser, som följer den lokala
arbetsmarknadens behov. Utan en sådan inriktning
kommer AMU ganska snart att slås ut av andra
utbildningsanordnare med större flexibilitet.
Med tanke på det allt viktigare kravet på
arbetsmarknadsanpassad utbildning, och med kravet på
arbete efter utbildning, borde det vara en utmärkt lösning
att kunna köpa utbildningsplatserna direkt av de större
företagen på en ort, så att utbildningen kan bli både
ändamålsenlig och kostnadseffektiv.
Det är helt klart att arbetsförmedlingen skall ha ett krav
på sig att klara en avancerad utredning för att nå målet
''arbete åt alla''. Av denna anledning har
arbetsförmedlingarna fått en ny utredningsorganisation till
sin hjälp, AMI. Dock finns det utredningsresurser kvar på
förmedlingarna.
Nya AMI-institut har växt upp i varje kommun i Sverige,
med egen chef, egna vägledare, egen administrativ
personal, egna lokaler och eget budgetansvar. Dock varken
får eller kan man fatta beslut om arbetsmarknadspolitiska
insatser, eftersom dessa belastar arbetsförmedlingens
budget.
Det finns som tidigare nämnts en utredningsresurs på
arbetsförmedlingen i nära anslutning till den aktiva
platsförmedlingen, som är nära företagsanknuten. Varför
bygga upp en ny organisation, där tjänstemännen förväntas
arbeta med samma slags utredning, men utan närheten till
den levande förmedlingsverksamheten. Dessutom utan
möjlighet att fatta ekonomiska beslut om bidrag för arbets-
eller utbildningsåtgärder?
I dag passerar en arbetssökande först förmedlingens
utredning för att komma till AMI. Därifrån får personen,
efter mer eller mindre långvarig utredning, återvända till
förmedlingen för ett ekonomiskt beslut, vilket
förmedlingen av lokala arbetsmarknadsskäl inte kan ta, då
man ej planerat åtgärden efter arbetsgivarnas krav.
Nu gör då förmedlingen om hela utredningen, och tiden
går. Förutom ett slags rundgångsverksamhet blir effekten
tidsförlust och mänskligt lidande.
Lägg all utredningsverksamhet under förmedlingens
tak, med en chef, ett ekonomiskt ansvar och utnyttjande av
personalresurser, samt inte minst i absolut närhet till det
aktiva förmedlingsarbetet. Här finns det miljoner
skattekronor att spara.
För personer med svårare handikapp borde man kunna
utnyttja de speciella arbetsvårdsinstitut, som tidigare fanns
och som fortfarande existerar som s.k. AMI:s. Dessa kunde
slås samman med Riksförsäkringsverkets
rehabiliteringscentra samt Rygginstituten för att maximalt
utnyttja de specialfunktioner som krävs på personalsidan.
Genom att renodla arbetsområden och sammanslå
resurser kan man inte bara vinna pengar, utan även uppnå
ett bättre utnyttjande av personal. Inte minst ökar
möjligheten att ha bättre utbildad personal, som lever upp
till de av regering och riksdag uppsatta målen.
Även arbetsförmedlingens kunder måste vinna på ett
sådant system, då det i dag råder total förvirring beträffande
AMI, AF, AMU etc: Var kan jag få hjälp? Vem är
huvudman? Vad innebär det ena och det andra? Dessa
frågor ställer sig både näringslivet, försäkringskassor,
läkare och privatpersoner.
Verksamheterna vid AMS, LAN, AMI och
arbetsförmedlingarna kostar stora belopp. Dessutom har
man inom organisationerna ansvar för anförtrodda medel
för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Totalt sett är
kostnaderna enorma. Därför måste kvalitet och effektivitet
höjas!
Se över alla stödformer som finns till arbetsgivarna. Vid
utbildning eller nyanställning erbjuds arbetsgivarna en
summa pengar ett visst antal månader. Systemet är
krångligt, och skulle vinna oerhört på att förenklas, både
för arbetsgivarna, arbetsförmedlingarna och arbetstagarna.
Inför därför ett enda stöd, som är förhandlingsbart i
både tid och procent. Då kanske den ensamme lille
företagaren kan få en högre procentsats än ett större
företag.
Även beträffande arbetsförmedlingarna som skall
förhandla och sköta detta måste man försäkra sig om att
kvalitén och kompetensen höjs.
För att se att allt fungerar på bästa sätt, bör revision
göras något oftare.
AMS bör avvecklas, och funktioner och ansvar läggas
över till arbetsmarknadsdepartementet.
Likaså bör LAN avvecklas, och direkt underställas
Arbetsmarknadsdepartementet, där tjänster som innebär
ansvar för ett eller flera län bör inrättas.
AMI bör läggas ner, och utredningsresurserna föras över
till arbetsförmedlingarna.
Samordna resurser och insatser för handikappade med
Riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas resurser!
Avveckla alla nuvarande anställningsstöd och inför ett
enda stöd som är förhandlingsbart i både tid och procent.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avveckla AMS och överföra
funktioner och ansvar till Arbetsmarknadsdepartementet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ta bort länsarbetsnämnderna
och lägga över deras funktioner och ansvar på
Arbetsmarknadsdepartementet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att AMI bör läggas ner och att
dess utredningsresurser förs över till arbetsförmedlingarna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att resurser och insatser för
handikappade bör samordnas med Riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna,
5.att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avveckla alla nuvarande
anställningsstöd och införa ett enda stöd, som är
förhandlingsbart i både tid och procent,
6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
AMS, AMI och LAN i syfte att rationalisera verksamheten,
7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppgift att effektivisera arbetsförmedlingarna,
8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppgift att förenkla anställningsstöden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändrad
arbetsmarknadspolitik.
Stockholm den 20 januari 1993
Ian Wachtmeister (nyd)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Arne Jansson (nyd)