Arbetslösheten drar fram som en farsot över landet och
lämnar efter sig otrygghet och oro för framtiden bland de
människor som drabbas. I dag är mer än 300 000
människor öppet arbetslösa, men siffran stiger
dagligen och beräknas så göra under såväl innevarande som
nästa år om inte den förda politiken radikalt ändras.
Den av lågkonjunkturen orsakade arbetslösheten
förvärras dagligen av att regeringen för en
åtstramningspolitik där kampen mot den nästan obefintliga
inflationen gjorts till överordnat mål; en inflationskamp
som har väsentliga likheter med Don Quijotes mot
väderkvarnarna.
I stället borde regeringen ge högsta prioritet åt åtgärder
som skapar jobb. Förslag om hur detta skall gå till har inte
saknats. Vi har i flera partimotioner och olika länsmotioner
lagt fram genomarbetade förslag för att pressa ned
arbetslösheten.
Det är en katastrof att var femte ung människa är
arbetslös, att var fjärde som saknar arbete är
långtidsarbetslös och att antalet utförsäkrade, som blir
beroende av socialbidrag, nu ökar i snabb takt.
Budgetpropositionens aviserade förslag om att minska
ersättningen i arbetslöshetskassan och KAS, att minska
tiden för beredskapsarbeten och att införa karensdagar i
arbetslöshetsförsäkringen kommer att innebära att det blir
många fler som inte kan försörja sig på den ersättning de får
när de är arbetslösa. Bland dem med lägst ersättningsnivå
återfinns många kvinnor. Det är också främst kvinnor som
haft deltidsarbete och därmed drabbas av utförsäkring efter
endast 150 dagar. Denna s.k. 150-dagarsregel är i sig en stor
orättvisa. 150-dagarsregeln måste därför tas bort.
För dessa människor liksom för de utförsäkrade som
aktivt söker nytt arbete men under tiden behöver
ekonomiskt stöd kan socialtjänstens rutiner och villkor
innebära krav på alltför stora och ibland säkert också helt
onödiga förändringar i den mödosamt uppbyggda välfärden
för den sökande och hans/hennes familj.
Den här gruppen människor som drabbats av en
konjunkturorsakad arbetslöshet skulle inte behöva bli
socialbidragstagare med allt vad det innebär av inträngande
granskning av den hjälpsökandes ekonomi där villkor för
bidrag är att man först säljer realiserbara tillgångar. Man
tvingas kanske sälja huset som för de flesta är ett livsprojekt
att skaffa sig och i stället sätta sig i en lägenhet kanske till
högre boendekostnad än tidigare.
Den arbetslöse som betraktat sin situation som tillfällig
ställs inför en orimlig valsituation. Antingen skall han följa
socialtjänstens krav och därmed dramatiskt förändra livet
för sig och sin familj eller vägra och därmed nekas den
ekonomiska hjälp han måste ha. Att få socialbidrag på
denna grund innebär att känslan av misslyckande och
identiteten som arbetslös förstärks, vilket bl.a. negativt
påverkar möjligheterna att skaffa nytt jobb. Att passivt ta
emot bidrag är inte heller i överensstämmelse med
regeringens uttalade vilja att hävda ''arbetslinjen''.
Människor vars enda problem är arbetslöshet utgör en
ökande andel av socialförvaltningens arbetsbörda i dag.
Varje enskild som söker hjälp måste utredas. Det är
personalkrävande men det innebär dessutom att
kommunerna ovanpå en redan hårt ansträngd ekonomi
också får betala för bristerna i arbetsmarknadspolitiken.
Med den eftersläpning som ligger inbyggd i systemet kan
man från dagens växande arbetslöshetstal utgå från att en
ökande andel av kostnaderna för arbetslösheten på detta
sätt kommer att övervältras på kommunerna.
I stället för den nu rådande ordningen vill vi att ansvaret
för den som blivit arbetslös så långt möjligt skall hållas kvar
inom arbetsmarknadspolitiken. Riksdagens beslut om
arbetslivsutveckling, ALU, som trädde i kraft den 1 januari
1993 syftar till att förhindra utförsäkring. Det innebär
emellertid inte någon garanti mot utförsäkring utan är bara
en anvisning till AMS.
En lagstadgad garanti till arbete eller utbildning för den
som blir utförsäkrad som innebär att denne erbjuds ALU,
beredskapsjobb eller någon form av utbildning, t.ex. på
folkhögskola, som på sikt kan leda in på arbetsmarknaden,
skulle bespara den enskilde obehag och kommunerna
personella och ekonomiska resurser. Det stärker dessutom
arbetslinjen, en princip som ju också regeringen säger sig
stå bakom.
Vad gäller den grupp som har så låg
arbetslöshetsersättning att de kommer under
socialbidragsnormen bör det utredas om inte särskilda
rutiner för fyllnadstillägg upp till socialbidragsnormen kan
ske genom en förenklad prövning och automatisk
utbetalning via försäkringskassan så länge som
arbetslöshetsersättning uppbärs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att undvika att
arbetslösa behöver bli socialbidragstagare.
Stockholm den 21 januari 1993
Viola Furubjelke (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Berit Löfstedt (s)
Inge Carlsson (s)
Ingvar Björk (s)
Sonia Karlsson (s)
Lars Stjernkvist (s)