En person som blir arbetslös kan få ersättning från sin
arbetslöshetskassa under längst 300 dagar. För personer
som har fyllt 55 år är ersättningsperioden 450 dagar. Vad nu
sagts gäller personer som är helt utan arbete. Om en person
''fyllnadsmarkerar'', dvs. har deltidsarbete och samtidigt får
arbetslöshetsersättning är ersättningstiden begränsad till
150 dagar.
Denna begränsning av ersättningstiden för
deltidssysselsatta infördes våren 1987. Åtgärden vidtogs
mot bakgrund av att man under de närmast föregående åren
fick snabbt ökande kostnader inom
arbetslöshetsförsäkringen för de s.k.
fyllnadsmarkeringarna. Lika allvarlig som denna
kostnadsutveckling bedömdes också den utveckling man
tyckte sig se mot att det tillkom allt fler arbeten med korta
arbetstider, som inte överensstämde med de arbetssökandes
önskemål.
Begränsningen av ersättningstiden leder till att en
deltidssysselsatt, som uppburit ersättning under 150 dagar,
ställs inför valet att fortsätta sitt deltidsarbete med den
inkomstminskning som följer av att
arbetslöshetsersättningen inte längre utgår eller -- för att
undgå inkomstminskningen -- lämna anställningen och för
sin försörjning helt lita till ersättningen från
arbetslöshetskassan.
Samtidigt med 1987 års regeländringar gjordes särskilda
insatser för att underlätta för deltidsarbetande, som så
önskade, att få anställningar med längre arbetstid.
Insatserna gynnades av den starka konjunkturuppgång som
då rådde med alltmer ökande efterfrågan på arbetskraft
efter nedgången i 1980-talets början.
Dessa förutsättningar gäller inte längre. Dagens
arbetsmarknad erbjuder ringa valmöjligheter för
arbetssökande. Antalet arbetslösa har stigit till rekordhöga
nivåer. Det arbetsmarknadspolitiska åtgärdssystemet ställs
inför övermäktiga påfrestningar och har stora svårigheter
att ens hindra utförsäkringar av arbetslösa. I det
bekymmersamma läge som nu råder bör reglerna för
ersättningarna vid arbetslöshet inte vara så utformade att de
medverkar till att deltidssysselsatta av försörjningsskäl
lämnar sina anställningar och blir öppet arbetslösa. En
åtgärd för att komma till rätta härmed är att förlänga tiden
för deltidssysselsattas rätt till arbetslöshetsersättning.
Riksdagen bör uttala sig för att en sådan åtgärd vidtas av
regeringen utan dröjsmål.
Den förordade åtgärden kan genomföras utan att
riksdagen tillgriper lagstiftning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förlängd tid för
arbetslöshetsersättningar åt deltidssysselsatta.
Stockholm den 18 januari 1993
Lars Ulander (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Ulla Pettersson (s)
Nils T Svensson (s)