Med utgångspunkt från proposition 1992/93:100 bil. 4 behandlas i detta
betänkande motioner som väckts under allmänna motionstiden i januari 1993 och
som rör säkerhet och nedrustning.
Betänkandet är indelat i två kapitel, varav det ena rör den internationella
bakgrunden och Sveriges säkerhetspolitik och det andra Sverige och
internationella nedrustningsansträngningar. Kapitlen är indelade i avsnitt
efter de frågor som aktualiseras i motionerna.
Till betänkandet fogas 10 reservationer från Socialdemokraterna samt ett
särskilt yttrande från Ny demokrati. Vidare biläggs försvarsutskottets yttrande
1992/93:FöU7y om en svensk frivillig fredsstyrka.
Motionerna
1992/93:U258 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt initiativ till en studie av vilka insatser som behövs för
att undanröja latenta konfliktorsaker,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svensk medverkan för att ställa om krigsmaterielindustrier i
Östeuropa till produktion för fredliga ändamål,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om neutralitetspolitiken med alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig.
1992/93:U402 av Ulrica Messing m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om landminor,
2. att Sveriges regering agerar för ett internationellt exportstopp av
antipersonella minor,
3. att Sverige beslutar följa USA:s exempel och införa ett totalt
exportförbud gällande landminor,
4. att regeringen under 1993 tar kontakt med andra länder inom FN för att få
till stånd en översyn av Konventionen om inhumana vapen och därmed dess
minprotokoll,
5. att regeringen ställer ytterligare teknologiska och personella resurser
till förfogande för minröjning i de värst drabbade länderna och stödjer
planerna på en FN-fond för minröjning,
6. att Sverige ansluter sig till uppfattningen att de länder som exporterat
minor också åläggs ett särskilt ansvar för minröjning i de länder där minor
fortfarande utgör fara för civilbefolkningen.
1992/93:U403 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att låta utreda
förutsättningarna för ett civilt multinationellt övervakningscentrum placerat
på Gotland.
1992/93:U404 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen fortsätter att aktivt arbeta för
internationell fred och nedrustning inom FN och på FN-stadgans grund,
2. att riksdagen begär att regeringen ställer sin förhandlings- och tekniska
kompetens till det internationella freds- och nedrustningsarbetets förfogande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationella initiativ för konflikthantering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om initiativ för att utvidga ESK:s mandat och utöka ESK:s resurser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning, gällande formerna och resurserna för svenska insatser
i fråga om förhandling, medling och försoning i nationella och internationella
konflikter och vad i motionen även i övrigt anförts i dessa frågor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska initiativ i FN och ESK i syfte att få till stånd minskade
utgifter för konventionella rustningar,
7. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om en
internationell regim för begränsning och kontroll av den internationella
vapenhandeln, inkl. vapenproduktionen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen begär att regeringen snabbt lägger förslag om ratificering
av kemivapenavtalet och internationellt arbetar för att alla länder gör
detsamma,
9. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för att konventionen om
biologiska vapen förstärks med nödvändig verifikation,
10. att riksdagen begär att regeringen arbetar för ett förbud mot
radiologiska vapen, inkluderande förbud mot angrepp av civila
kärnenergianläggningar,
11. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett internationellt förbud
mot antipersonella laservapen och tar initiativ till att multipelbomber förs in
i konventionen om särskilt inhumana vapen,
12. att riksdagen begär att regeringen internationellt verkar för en
begränsning av landminor och för en sanering av de värst drabbade länderna,
13. att riksdagen begär att regeringen aktivt arbetar för ett stopp för alla
kärnvapenprov och för att förhandlingarna omgående inleds om en avtalstext,
14. att riksdagen begär att regeringen i FN kräver en oberoende
internationell vetenskaplig undersökning om kärnvapenprovens medicinska och
miljömässiga konsekvenser,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt agerande för icke-spridningsfördragets förlängning,
16. att riksdagen begär att regeringen arbetar för förbud mot
icke-strategiska kärnvapen till sjöss,
17. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för förverkligandet av
en kärnvapenfri zon i Norden,
18. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag i FN om
olagligförklarande av kärnvapnens användning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
19. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om att kärnvapen
ställs under internationell kontroll och att ett internationellt
kärnvapenregister upprättas i FN:s regi,
20. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en internationell
expertkonferens om marin kärnkraft och dess miljömässiga konsekvenser,
21. att riksdagen begär att regeringen agerar för en utvidgning av IAEA:s
och IMO:s regler när det gäller kärnkraftsdrivna fartyg enligt vad som anförts
i motionen,
22. att riksdagen begär att regeringen i FN aktivt arbetar för att militära
resurser används för att rädda och återställa miljön i enlighet med förslagen i
FN-studien och motionen,
23. att riksdagen begär att regeringen fullföljer FN-studiens nationella
förslag, gör upp en nationell aktionsplan för hur militära resurser kan
användas för miljön och tillser att militären återställer den miljö de skadat.
1992/93:U405 av Lars Moquist m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i
internationella sammanhang bör verka för att FN inrättar permanenta
fredsskapande styrkor (peacemaking units) under säkerhetsrådets kontroll.
1992/93:U406 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den som
villkor för främmande örlogsbesök bör begära skriftliga garantier för att de
gästande fartygen ej är utrustade med kärnvapen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt initiativ i ESK om en överenskommelse om att
kärnvapenmakterna skall utfästa sig att icke medföra kärnvapen vid örlogsbesök
i kärnvapenfria länder.
1992/93:U407 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige genom
FN bör verka för att före 1993 års utgång få till stånd en översynskonferens av
konventionen om inhumana vapen inkl. dess minprotokoll,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ytterligare
teknologiska och personella resurser bör ställas till förfogande för
minröjning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige genom
bl.a. FN bör agera för ett internationellt exportstopp av antipersonella minor.
1992/93:U408 av Ian Wachtmeister och Robert Jousma (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör ändra sin hållning avseende neutraliteten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör ändra sin hållning avseende alliansfriheten,
3. att riksdagen hos regeringen begär en aktivitetsplan för hur man aktivt
skall arbeta för att ett intensifierat nordiskt försvarssamarbete kommer till
stånd,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya riktlinjer för hur
Sverige på ett aktivare sätt kan bidra till att fred och demokrati främjas, då
främst genom FN-insatser där Sverige på påtagligare sätt skall delta.
1992/93:U409 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen med kraft och konkretion verkar för
ett förnyat internationellt samarbete i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen begär att regeringen utformar Sveriges politik i enlighet
med vad som anförts om Sveriges internationella ansvar,
3. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en kommission för att se
över och föreslå förändringar i syfte att stärka Sveriges internationella
ansvarstagande i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör inleda
planeringen för upprättande av en svensk frivillig fredsstyrka av brigadstorlek
för fredsbevarande insatser i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att denna
planering bör ske i nära samråd med övriga nordiska länder,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör bidra
till den av generalsekreteraren föreslagna reservfonden för fredsbevarande
operationer,
7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheten att
inrätta ett anslag för gemensam säkerhet.
1992/93:U628 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i FN driva frågan om minskade militärutgifter till förmån för
utvecklingsprojekt för ekonomisk, social och kulturell utveckling i
utvecklingsländerna.
1992/93:U638 av Dan Ericsson i Kolmården m.fl. (kds) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för att FN-kommissionen ges i uppdrag att
utforma system för överföring av resurser från militär nedrustning till GEF.
1992/93:U649 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges samlade
FN-insatser.
1992/93:Fö318 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att huvudlinjen i
säkerhetspolitiken skall vara alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i
krig.
1 Den internationella bakgrunden och Sveriges säkerhetspolitik
1.1 Propositionen (prop. 1992/93:100 bil. 4 s. 1--38)
Efter det kalla krigets period av stillastående verkar svensk utrikespolitik
i en mer föränderlig miljö, som anknyter till tidigare perioder i europeisk
historia.
För första gången efter andra världskriget föreligger möjligheter att
etablera en varaktig och stark freds- och samarbetsordning för hela Europa. Men
det finns också risker för att etniska och nationella motsättningar och
konflikter växer sig starkare på många håll i Öst- och Sydösteuropa.
Det är ett vitalt svenskt intresse att dagens europeiska samarbete fördjupas.
Vår Europapolitik strävar efter att ge Sverige en fullvärdig plats i detta
samarbetes kärna. Förhandlingar om ett medlemskap i Europeiska
gemenskapen/Europeiska unionen (EG/EU) inleds i början av året, med målen
folkomröstning år 1994 och ett svenskt inträde i Gemenskapen år 1995.
Med antagandet av Parisstadgan för ett nytt Europa år 1990 bekräftade
medlemmarna av den Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) en ny värdegemenskap.
Parisstadgans värderingar om demokrati och marknadsekonomi utgör den
principiella basen för ett nytt all-europeiskt samarbetssystem. Skall ett
sådant system få fasthet måste de samarbetsstrukturer som byggts upp efter
andra världskriget i Västeuropa såvitt möjligt också utsträckas till att
omfatta Central- och Östeuropa.
I olika former söker den svenska regeringen bidra till att utveckla ett
europeiskt samarbetssystem. Detta sker bl.a. i ESK, där Sverige blev ordförande
i december 1992. Av största betydelse är våra förbindelser med den framväxande
Europeiska unionen, som kommer att utgöra kärnan i det europeiska samarbetet.
Sveriges inträde i Europeiska unionen innebär att vi får större möjligheter att
verka för en långsiktig all-europeisk samarbetsordning.
Sverige ger ett viktigt bidrag till reformprocessen i öst genom det
bilaterala samarbetet med grannländerna kring Östersjön: Estland, Lettland,
Litauen, Polen och Ryssland. Vad gäller Baltikum kan vi under det gångna
samarbetsåret särskilt peka på det växande suveränitetsbiståndet samt Sveriges
bestämda diplomatiska stöd när det gäller kravet på ett snabbt tillbakadragande
av de ryska trupperna.
Framgången för reformsträvandena i Ryssland har en direkt inverkan på vår
säkerhetspolitiska miljö.
Av största vikt är att det spirande demokratiska Ryssland inlemmas i det
europeiska samarbetet i bred bemärkelse. Sverige söker bidra såväl bilateralt
som multilateralt till en sådan utveckling. Svenska insatser i nordvästra
Ryssland, i första hand S:t Petersburgregionen, är betydelsefulla i detta
sammanhang. Också inom Östersjörådet och Storkalottsamarbetet blir Ryssland en
viktig samarbetspartner. Samtidigt bygger vi ut förbindelserna med andra länder
i vår region, främst Vitryssland och Ukraina.
ESK torde få en allt viktigare roll när det gäller att hantera de många djupt
rotade problem och akuta konflikter som kommit i dagen. Men ESK är inte
tillräckligt starkt för att ge de nya demokratierna i öster den
säkerhetspolitiska förankring de söker. Därvidlag vänder de sig till NATO och
dess samarbetsråd för Central- och Östeuropa (NACC).
Efter Sovjetblockets sammanbrott har NATO fått en starkare politisk karaktär,
även om dess militära struktur också framdeles kommer att bestå som en
stabiliserande faktor i Europa. Som ett led i den pågående
sammanvävningsprocessen mellan samarbets- och säkerhetsorganisationerna i
Europa har NATO ställt sina resurser till förfogande för fredsbevarande
operationer inom ESK:s ram.
ESK:s egen begränsade kapacitet i detta avseende har medfört att
organisationen under året utvecklats i konfliktförebyggande snarare än
konfliktlösande riktning.
Europarådet spelar en viktig roll för demokratiseringsprocessen i Östeuropa.
Syftet är inte bara att skapa demokratiska strukturer utan verkliga
rättssamhällen där respekten för mänskliga rättigheter är fast förankrad i det
legala och politiska systemet.
Betoningen av den europeiska identiteten präglar också i ökande grad de
övriga nordiska ländernas utrikespolitik. Den reformverksamhet som pågår i de
nordiska ländernas samarbetsorgan genomförs utifrån utgångspunkten att det
nordiska samarbetet befordras av -- och blir än nödvändigare i -- ett större
europeiskt sammanhang. Utvecklingen i Nordeuropa har medfört att det nordiska
samarbetet stärkts i ett viktigt avseende. För första gången sedan andra
världskriget har utrikes- och säkerhetspolitiken upptagits på dagordningen för
de nordiska utrikesministermötena.
Regeringen ser som en primär uppgift för Sveriges utrikespolitik att föra in
vårt land i Europeiska gemenskapen /Europeiska unionen, det europeiska
samarbetets kärna.
Från Sveriges sida har vi klargjort att det är ett svenskt intresse att
solidariskt och fullt ut delta i Europeiska unionens gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik. Riksdagen har bekräftat denna beredskap, som redovisats i
utrikesutskottets betänkande från maj 1992. De samarbetsområden som är aktuella
-- bl.a. ESK-processen, icke-spridningsfrågor och försvaret av mänskliga
rättigheter -- sammanfaller i hög grad med svenska mål och strävanden.
I sitt yttrande om Sveriges medlemskapsansökan har EG-kommissionen sökt
ytterligare klarhet om den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. Vi har
framhållit Sveriges starka intresse av att tillsammans med övriga EG-länder
bidra till en ny freds- och samarbetsordning i Europa. Detta innebär en klart
positiv hållning till de mål på detta område som formulerats i
Maastrichtfördraget.
Samtidigt består den svenska militära alliansfriheten. Något deltagande i ett
försvarspolitiskt samarbete är inte aktuellt för Sveriges del. Med
utgångspunkten att inga åtaganden kommer att begäras av Sverige som går utöver
vad EG:s medlemsländer själva överenskommit torde emellertid inga särskilda
svårigheter uppstå för svensk del under de kommande medlemskapsförhandlingarna.
Även om de internationella samarbetsorganisationerna ännu inte lyckats
etablera mekanismer som effektivt kan hejda och lösa uppblossande konflikter
har utvecklingen på nedrustningssidan varit mycket hoppingivande efter det
kalla krigets slut. Under det gångna året har Förenta staterna och berörda
OSS-länder kommit överens om att skära ner sina strategiska kärnvapenlager med
två tredjedelar och eliminera merparten av sina taktiska kärnvapen.
Konventionen om ett totalförbud mot kemiska vapen utgör ett unikt framsteg i de
internationella ansträngningarna att stoppa spridningen av
massförstörelsevapen.
Sverige arbetar för att det växande internationella samförståndet skall leda
till ytterligare effektiva åtgärder mot förekomsten och spridningen av
massförstörelsevapen. Regeringen fäster särskild vikt vid ansträngningarna att
förhindra spridningen av kärnvapen genom ett stärkande av
icke-spridningsavtalet (NPT), vars fortsatta tillämpning skall beslutas vid en
konferens år 1995. Resultatet därav bör bli att avtalet förlängs på längsta
möjliga tid.
Den svenska nedrustningspolitiken bedrivs i ett systematiskt samråd mellan
departement och myndigheter. Det parlamentariska samrådet i dessa frågor sker i
den nyligen tillsatta gemensamma Delegationen för nedrustnings- och
folkrättsfrågor.
Inom ESK har ett nytt säkerhetsforum inrättats under det gångna året. Syftet
är att förbereda nya förhandlingar om rustningskontroll och förtroendeskapande
åtgärder, att skapa möjligheter för ett regelbundet samråd i säkerhetsfrågor
och att främja ansträngningarna att förebygga konflikter. Vägledande för
Sveriges verksamhet i detta forum är vår önskan att bidra till en varaktig
säkerhets- och samarbetsordning inom ESK-området under beaktande av svenska
säkerhetspolitiska intressen.
Förenta nationerna förblir en hörnsten i den svenska utrikespolitiken. Det
kalla krigets slut har skapat unika möjligheter att bygga upp en ny
världsordning, såsom FN-stadgan ursprungligen avsåg. En internationell samsyn
håller på att utvecklas världen över kring principerna om demokrati och fri
ekonomi som förutsättningar för folkens välgång.
Tillsammans med de andra nordiska länderna verkar Sverige för att förstärka
FN:s fredsskapande och fredsbyggande förmåga. Många av de nordiska förslagen
därvidlag återspeglas i generalsekreterarens rapport "En dagordning för fred".
Sverige fortsätter att spela en viktig roll som deltagare i FN:s fredsbevarande
operationer, vilka avsevärt ökat i antal under det senaste året. Också i
strävandena att reformera FN:s ekonomiska och sociala verksamhet agerar Sverige
och de övriga nordiska länderna pådrivande.
I syfte att förbättra förutsättningarna för att styra verksamheten och göra
utrikespolitiska överväganden avseende deltagande i FN:s och ESK:s
fredsbevarande verksamhet förs anslagen för dessa ändamål över från
Försvarsdepartementets till Utrikesdepartementets huvudtitel. På detta sätt
samordnas finansieringen och skapas såväl en grund för avvägning mellan
pågående operationer som en beredskap för att kunna möta kostnader som
uppkommer om Sverige beslutar att delta i mer begränsad omfattning med personal
i nya fredsbevarande operationer. För mer omfattande svenskt deltagande måste
dock även framdeles en politisk beredskap föreligga för beslut om finansiering
i varje enskilt fall. Försvarsdepartementet behåller ansvaret för genomförandet
av svenskt deltagande med personal och materiel i fredsbevarande operationer.
Sverige har i FN och andra internationella organisationer mött stor respekt
för sin politik vad gäller mänskliga rättigheter, icke-spridning av
massförstörelsevapen och ett effektivt u-landsbistånd. Denna profil kommer
också att prägla vår fortsatta FN-politik. Viktiga punkter på
världsorganisationens framtida agenda är vidarebehandlingen av förslagen i
generalsekreterarens rapport "En dagordning för fred", vidareförandet av de
beslut som fattades vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro i juni 1992,
genomförandet av en särskild FN-konferens om de mänskliga rättigheterna
sommaren 1993 och FN:s befolkningskonferens 1994 samt förberedelserna för
toppmötet om social utveckling och världskonferensen om kvinnor, vilka planeras
äga rum år 1995.
Trots många svårigheter och bakslag präglas utvecklingen i världen i växande
grad av de värderingar som Sverige står för i sin utrikespolitik. Detta ökar
våra möjligheter att påverka skeendet både i vår egen region och i världen i
stort, i såväl vår multilaterala som bilaterala diplomati. Men för att uppnå
våra utrikespolitiska mål måste vi agera i nära samverkan med andra länder.
Denna inriktning på samverkan med andra länder och ländergrupper är ett
grundläggande drag i regeringens utrikespolitik.
Det kalla krigets slut har skapat möjligheter att bygga en ny världsordning
med FN i centrum. Den stora utmaningen när FN bildades var att skapa en stabil
freds- och säkerhetsordning mellan öst och väst. I dag framstår spänningen
mellan rika och fattiga i världen som en av de stora ännu olösta politiska och
ekonomiska frågorna i vår tid.
I högre grad än tidigare kommer därmed världsorganisationen att få en roll
både på det säkerhetspolitiska området och på det ekonomiska och sociala
området. Mer kraftfullt än tidigare måste nu världssamfundet understryka
principen om att medlemskap i FN innebär både rättigheter och skyldigheter.
1.2 Nedrustningsåtgärder
Motionerna
I motion 1992/93:U258 (v) yrkande 15 föreslås att Sverige tar initiativ till
en studie av vilka insatser som behövs för att undanröja latenta
konfliktorsaker. En sådan studie bör kunna genomföras snabbt, eftersom
omfattande forskning bedrivs på många håll i världen, och den bör leda till
någon form av konfliktförebyggande givarmöte.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 5 krävs en utredning gällande formerna och
resurserna för svenska insatser i fråga om förhandling, medling och försoning i
nationella och internationella konflikter. Motionärerna konstaterar, mot
bakgrund av en rad exempel, att det finns utrymme för och behov av ett
initiativ, som kan utveckla kompetens och resurser för betydande svenska
insatser. De framhåller att riksdagen vid flera tidigare tillfällen uttalat sin
sympati för idéer och förslag med denna inriktning. Eftersom dessa frågor rör
ett viktigt och växande säkerhetspolitiskt område, är det av stor betydelse att
hittillsvarande huvudsakligen avvaktande hållning bryts och ersätts av ett
aktivt agerande.
I motion 1992/93:U409 (s) "Solidaritet och säkerhet för en ny värld" framförs
bl.a. olika förslag som rör svenska insatser i utlandet för att främja global
solidaritet och säkerhet. I motionens yrkande 7 påpekas bl.a. att det kan bli
aktuellt med en rad vitt skilda insatser. Med nuvarande budgetstruktur skulle
flera olika anslag beröras. Motionärerna menar att riksdagen hos regeringen bör
begära en utredning om möjligheten att inrätta ett anslag för gemensam
säkerhet.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 2 konstateras att flertalet kärnvapen,
konventionella vapen och kemiska vapen fortfarande finns kvar, varför
huvuddragen i svensk nedrustningspolitik bör bestå. De flesta
nedrustningsfrågor kräver internationella avtal och kontroll. De måste föras
fram och förhandlas inom FN:s och dess nedrustningskonferens ram, eftersom de
inte kan lösas vare sig genom bilaterala avtal eller enbart i Europa. Sverige
har goda förutsättningar att även i fortsättningen spela en aktiv och
konstruktiv roll. Motionärerna föreslår mot denna bakgrund att Sverige ställer
sin förhandlings- och tekniska kompetens till det internationella freds- och
nedrustningsarbetets förfogande.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 3 konstateras att när det kalla kriget nu
är slut blir huvudproblemet att lösa konflikter. Konflikthantering omfattar
konfliktanalys, krigsriskutvärdering och tidig förvarning samt insatser för att
förebygga våld. Utbryter våld krävs fredsbevarande åtgärder av olika typer.
Parallellt med dessa krävs också fredsskapande och fredsbyggande. Detta nya
sätt att se på konflikter har FN:s generalsekreterare börjat utveckla i sin "En
dagordning för fred". Sverige bör, enligt motionen, integrera detta synsätt i
sin politik och i olika internationella organ aktivt stödja initiativ i denna
riktning.
Utskottet
I två motioner föreslås att initiativ tas till studier om insatser bl.a. i
fråga om förhandlingar, medling och försoning i nationella och
internationella konflikter samt om undanröjande av internationella
konfliktorsaker.
Utskottet noterar att forskning med inriktning på flertalet av de i
motionerna nämnda områdena pågår vid olika forskningsinstitutioner i landet.
Satsningar på denna typ av forskning har tidigare gjorts, och nya förslag med
samma inriktning finns i den proposition om forskning som riksdagen för
närvarande behandlar (prop. 1992/93:170). Det finns anledning att förmoda att
de forskningsresultat som framkommer i många fall kan vara av relevans för
utrikesförvaltningen.
Frågan bl.a. om fredlig lösning av konflikter är föremål för uppmärksamhet i
flera internationella fora. Särskilt är detta fallet inom ESK, där Sverige i
kraft av sitt ordförandeskap spelar en aktiv och pådrivande roll. Dessa
frågeställningar intar också en mycket central roll i diskussionerna och de
förslag som lagts fram om FN:s framtida roll för byggandet av en varaktig fred.
Utskottet utgår från att regeringen i dessa sammanhang löpande prövar
förutsättningarna för svenska insatser.
Därmed får motionerna 1992/93:U258 (v) yrkande 15 och 1992/93:U404 (s)
yrkande 5 anses besvarade.
I motion 1992/93:U409 (s) yrkande 7 föreslås en utredning om möjligheten att
inrätta ett anslag för gemensam säkerhet.
Med det vidgade säkerhetsbegreppet kommer frågor om svenska insatser
naturligen att beröra flera littera under tredje huvudtiteln, i vissa fall även
andra huvudtitlar. Vilket eller vilka anslag som berörs kan komma att variera
väsentligt beroende på den uppkomna frågans karaktär. Enligt vad utskottet
erfarit pågår en översyn av de svenska bidragen till internationella
organisationer. Som framgår av propositionen (prop. 1992/93:100 bil. 4)
föreslår regeringen en förändrad anslagsstruktur i det att delar av anslagen L
1. Kostnader i Sverige för FN-styrkor m.m., L 2. FN-styrkors verksamhet
utomlands samt L 3. Sveriges deltagande vid NNSC i Korea föreslås överföras
från fjärde huvudtiteln till anslaget B 9 under tredje huvudtiteln. Benämningen
på anslaget B 9 förändras därvid till Fredsbevarande verksamhet. Utskottet
utgår från att regeringen fortlöpande överväger vilken anslagsindelning som är
den mest ändamålsenliga.
Därmed får motion 1992/93:U409 (s) yrkande 7 anses besvarad.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 2 uppmanas regeringen att ställa Sveriges
förhandlings- och tekniska kompetens till det internationella freds- och
nedrustningsarbetets förfogande.
Sverige fortsätter att aktivt verka för fred och nedrustning i FN, bl.a. i
nedrustningskonferensen i Genève (CD). I ett tal den 4 februari 1993 i CD
underströk utrikesministern behovet av att begränsa riskerna för spridning av
vapen, särskilt massförstörelsevapen. Hon framhöll därvid att Sverige
konstruktivt medverkar i arbetet med att förstärka den internationella
kontrollen av kärnvapen samt biologiska och kemiska vapen. Sverige deltar också
aktivt i det arbete som nu pågår inom FN med att utforma ett nedrustningsarbete
anpassat till den förändrade situationen efter det kalla krigets slut.
Sverige har under decennier ställt kvalificerad kompetens till FN:s
förfogande på nedrustningsområdet, såväl diplomatisk som teknisk och juridisk.
Utskottet utgår från att så kommer att bli fallet även i framtiden.
Med det anförda får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 2 anses besvarad.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 3 föreslås att Sverige i sin politik i
olika internationella organ integrerar och aktivt stödjer det synsätt som FN:s
generalsekreterare utvecklat i sin "En dagordning för fred".
Utskottet noterar att generalsekreteraren i betydande utsträckning tagit upp
tankegångar som tidigare framförts av Sverige tillsammans med de övriga
nordiska staterna. Sverige deltar också aktivt och konstruktivt i den
diskussion som initierats genom "En dagordning för fred".
Med det anförda får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 3 anses besvarad.
1.3 FN:s roll m.m.
Motionerna
I motion 1992/93:U409 (s) yrkande 1 betonas att Sveriges framtid blir allt
närmare knuten till andra länders. Det framstår tydligare hur nationerna delar
en ödesgemenskap. Världssamfundet har mött de närmare, ömsesidiga beroendena
med ett allt tätare nät av internationella normer. På FN-stadgans grund görs nu
många försök att utveckla former för hur en ny världsordning skall
upprätthållas. Motionärerna anser att regeringen med kraft och konkretion bör
verka för ett förnyat internationellt samarbete.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 1 framhålls att FN:s generalsekreterare, i
sin särskilda rapport om nedrustning, understryker vikten av en global
nedrustning och att tiden har kommit att gå från diskussion till aktiv
handling. Motionärerna menar, bl.a. mot denna bakgrund, att riksdagen bör
begära att regeringen fortsätter att aktivt arbeta för internationell fred och
nedrustning inom FN och på FN-stadgans grund.
I motion 1992/93:U408 (nyd) yrkande 8 krävs att riksdagen hos regeringen
begär förslag till nya riktlinjer för hur Sverige på ett aktivare sätt kan
bidra till att fred och demokrati främjas, då främst genom FN-insatser där
Sverige på ett påtagligare sätt skall delta.
I motion 1992/93:U649 (nyd) framhålls att Ny demokrati ställer sig positivt
till ett svenskt FN-engagemang. Detta hindrar inte att man anser att
FN-organisationen, som i många avseenden är både ineffektiv och byråkratisk,
bör ses över. Det är eftersträvansvärt att fler svenskar får framträdande
poster inom FN-systemet. De svenska anslagen bör också ses över, koordineras
och omprioriteras. I motionen föreslås även att en FN-koordineringsfunktion
inrättas inom UD. Samtliga FN-anslag bör ligga under UD:s budget.
I motion 1992/93:U409 (s) yrkande 6 framhålls att FN:s ekonomiska resurser
för fredsbevarande insatser måste stärkas. Generalsekreterarens förslag om
inrättandet av en särskild reservfond för denna typ av insatser måste bli
verklighet. Hans förslag om en större gåvofond för fredsändamål bör också
behandlas positivt. Motionärerna yrkar att Sverige bör bidra till den av
generalsekreteraren föreslagna reservfonden för fredsbevarande operationer.
Utskottet
I propositionen (prop. 1992/93:100 bil. 4, s. 5 f.) slås fast att Förenta
nationerna förblir en hörnsten i den svenska utrikespolitiken. Det kalla
krigets slut har skapat unika möjligheter att bygga upp en ny världsordning,
såsom FN-stadgan ursprungligen avsåg.
Detta medför att FN med ett brett stöd av medlemmarna kan möta ökade krav och
förväntningar. Tillsammans med de andra nordiska staterna verkar Sverige för
att förstärka FN:s fredsskapande och fredsbyggande förmåga. Många av de
nordiska förslagen därvidlag återspeglas i generalsekreterarens rapport "En
dagordning för fred". Sverige fortsätter att spela en viktig roll som deltagare
i FN:s fredsbevarande operationer, vilka avsevärt ökat i antal under det
senaste året. Också i strävandena att reformera FN:s ekonomiska och sociala
verksamhet agerar Sverige och de övriga nordiska staterna pådrivande.
Viktiga punkter på världsorganisationens framtida agenda är, utöver
vidarebehandlingen av förslagen i generalsekreterarens rapport "En dagordning
för fred", implementeringen av de beslut som fattades vid FN:s miljökonferens i
Rio de Janeiro i juni 1992, genomförandet av en särskild FN-konferens om de
mänskliga rättigheterna sommaren 1993 och av FN:s befolkningskonferens 1994
samt förberedelserna för toppmötet om social utveckling och världskonferensen
om kvinnor, vilka planeras äga rum år 1995.
I propositionen framhålls också att världsorganisationens nya roll medför att
ökade krav ställs på medlemsstaterna. Mer kraftfullt än tidigare måste nu
världssamfundet understryka principen om att medlemskap i FN innebär både
rättigheter och skyldigheter. Särskilt stötande är att somliga stater inte
följer de förpliktelser om mänskliga rättigheter och folkrätt som de påtagit
sig.
I regeringens deklaration vid 1993 års utrikespolitiska debatt i riksdagen
ägnas FN och olika aspekter av världsorganisationens verksamhet stor
uppmärksamhet. Regeringen framhåller bl.a. att FN efter det kalla kriget kommit
att spela en central roll i ansträngningarna att upprätthålla fred och säkerhet
-- just såsom stadgan avser.
I regeringens deklaration konstateras också att Sverige tillhör de stater som
länge hävdat att brott mot mänskliga rättigheter inte kan betraktas som en
stats inre angelägenhet. På grundval av stadgan har FN:s säkerhetsråd på senare
tid fattat beslut om att ingripa i stater där det sker en massiv kränkning av
mänskliga rättigheter, som t.ex. i Bosnien-Hercegovina och Somalia.
Utskottet välkomnar den ovan beskrivna utvecklingen i riktning mot att FN får
den roll som avsetts i dess stadga. Utskottet understryker betydelsen av att
Sverige även fortsättningsvis verkar pådrivande i denna utveckling.
Med det anförda anser utskottet motionerna 1992/93:U409 (s) yrkande 1,
1992/93:U404 (s) yrkande 1, 1992/93:U408 (nyd) yrkande 8 besvarade och
1992/93:U649 (nyd) i denna del.
I motion 1992/93:U649 (nyd) diskuteras olika organisatoriska och
administrativa aspekter på det svenska FN-engagemanget.
Utskottet noterar att Sverige och övriga nordiska stater är aktivt pådrivande
vad gäller effektivisering av FN-systemet i dess helhet. En rad förslag rörande
FN:s roll, avseende såväl bistånd och fredsbevarande som övrig FN-verksamhet,
har under de senaste åren lagts fram från nordisk sida.
De nordiska staterna söker gemensamt inflytande i FN genom att kandidera till
platser i styrelser och andra organ. I förhållande till storleken är Norden väl
representerat. Från svensk sida är det en strävan att öka denna representation
inte minst i de organ där Sverige är stor bidragsgivare. En förteckning över
svenskar och övriga nordbor i FN-tjänst hålls löpande uppdaterad genom
politiska avdelningens i Utrikesdepartementet försorg.
Av propositionen (prop. 1992/93:100 bil.4) framgår att Sveriges bidrag till
FN-systemet består av frivilliga bidrag huvudsakligen till de delar av
FN-systemet som arbetar med biståndsverksamhet (anslaget C 1), av bidrag till
FN:s fredsbevarande insatser (anslaget B 9) samt av de obligatoriska bidrag som
varje medlemsland är skyldigt att lämna i förhållande till storleken på landets
ekonomi (anslaget B 1).
De större fackorganen inom FN-systemet erhåller bidrag över resp.
fackdepartements budget. Löpande samråd äger rum i dessa frågor mellan berörda
delar av regeringskansliet. Utrikesdepartementet har härvid det övergripande
ansvaret.
Enligt vad utskottet erfarit pågår, på utrikesministerns uppdrag, en översyn
av de svenska bidragen till internationella organisationer.
FN:s upphandlingsverksamhet bevakas i samarbete med Exportrådet genom
handläggare vid FN-delegationerna i New York och Genève. Ett aktivt arbete för
att söka öka Sveriges andel i denna upphandling bedrivs i nära samråd med
näringslivet.
Utskottet fäster vikt vid att parlamentariker också fortsättningsvis, genom
deltagande i generalförsamlingens arbete, bereds möjlighet att följa vad som
händer i FN. Det ökar, som anförs i motionen, förståelsen för och insynen i
FN:s verksamhet. Parlamentarikerna kan också förväntas lämna konstruktiva
bidrag vid behandlingen av frågor i generalförsamlingen och dess utskott.
Utskottet utgår från att omfattningen av parlamentarikernas (och
organisationsföreträdarnas) deltagande under generalförsamlingens sessioner på
sedvanligt sätt prövas under budgetprocessen.
Med det anförda anser utskottet motion 1992/93:U649 (nyd), delvis, besvarad.
I motion 1992/93:U409 (s) yrkande 6 framhålls att FN:s ekonomiska resurser
för fredsbevarande insatser måste stärkas.
Motionärerna föreslår bl.a. att Sverige bör bidra till den av
generalsekreteraren föreslagna reservfonden för fredsbevarande operationer.
Enligt vad utskottet inhämtat är det avsikten att FN:s fond för
fredsbevarande insatser skall uppgå till 150 miljoner dollar. Den skall göra
det möjligt för FN att snabbt engagera sig i nya, oförutsedda, fredsbevarande
insatser i avvaktan på att uttaxerade bidrag flyter in. Så snart de uttaxerade
bidragen kommit FN till handa skall förskotterade medel återbetalas till
fonden. Fonden skall också i vissa fall kunna användas för utökning av redan
inledda insatser.
Fonden skall finansieras dels genom räntor och övriga intäkter från de nu
avslutade kontona för operationerna i Namibia (UNTAG) och Iran/Irak (UNIIMOG),
dels genom vissa överskott och sent inkomna bidrag till den reguljära budgeten.
Ca 60 miljoner dollar fanns redan tillgängliga från UNTAG- och
UNIIMOG-operationerna när fonden upprättades den 1 januari 1993. Resterande 90
miljoner dollar kommer successivt att tillföras när medel finns att tillgå. Att
uppnå full finansiering av fonden bedöms dock komma att ta lång tid.
Någon frivillig finansiering är, enligt vad utskottet erfarit, inte förutsedd
för den aktuella fonden. I själva verket var just det faktum att medel fanns
att tillgå för fondens finansiering en bidragande orsak till att
generalförsamlingen lyckades nå fram till ett beslut i frågan.
I motion 1992/93:U409 (s) yrkande 6 nämns även generalsekreterarens förslag
om en "större gåvofond för fredsändamål". Motionärerna torde därmed avse den
förre generalsekreteraren Perez de Cuellars förslag till en "endowment fund" på
1 miljard US-dollar, avsedd att utgöra en komponent i lösningen av FN:s
finanskris. Detta förslag äger, enligt vad utskottet inhämtat, i dag ingen
aktualitet och har avlösts av andra åtgärder, framför allt syftande till att
förmå samtliga FN:s medlemsstater att betala sina medlemsavgifter.
Därmed anses motion 1992/93:U409 (s) yrkande 6 besvarad.
1.4 Säkerhet och samarbetsmönster i Europa
Motionerna
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 4 framhålls att medan Europa lägger ned
miljarder på militära medel syftande till att utkämpa krig om nödvändigt, läggs
nästan inget på fred med fredliga medel. Inom ESK har en hel del bra initiativ
tagits, men i förhållande till utmaningarna är det helt otillräckligt, och
organisationen har knappt möjligheter eller resurser att implementera dem
effektivt. Motionärerna pekar bl.a. på att det konfliktförebyggande arbetet
enbart skall behandla icke-interna konflikter. Detta utesluter i stort sett
alla allvarliga konflikter inom ESK-området. Sverige bör ta initiativ för att
få till stånd en utvidgning av ESK:s mandat och en utökning av dess resurser.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 17 framhålls att kärnvapenfria zoner i dag
måste ses som viktiga nedrustningssteg genom att de främjar processen mot en
kärnvapenfri värld. Riksdagen har under en följd av år uttalat sig för en dylik
zon i Norden. Sverige bör snarast ta initiativ till förverkligandet av en
kärnvapenfri zon i Norden.
I motion 1992/93:U408 (nyd) yrkande 3 föreslås att riksdagen hos regeringen
begär en aktivitetsplan för hur man aktivt skall arbeta för att ett
intensifierat nordiskt försvarssamarbete kommer till stånd. Det framhålls att
en stark nordisk försvarsallians skulle kunna gagna Sverige både i försvars-
och försvarsmaterielhänseende.
Utskottet
Efter det kalla krigets slut föreligger nu, för första gången efter det andra
världskriget, möjligheter att etablera en varaktig och stark freds- och
samarbetsordning i hela Europa. Det finns emellertid också risker för att
etniska och nationella motsättningar växer sig starkare på många håll i
Östeuropa. Redan har öppna konflikter flammat upp på flera håll. Sedan många år
har ESK en central roll i försöken att finna lösningar på en rad europeiska
säkerhetsproblem.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 4 föreslås bl.a. att Sverige skall verka
för en utvidgning av ESK:s mandat.
Utskottet noterar att en utveckling i föreslagen riktning är på gång. Redan
den vid toppmötet i Paris i november 1990 ingångna överenskommelsen
(Parisstadgan) markerade en ny epok i ESK:s utveckling. ESK:s mandat har
vidgats dramatiskt sedan dess.
Vid toppmötet i Helsingfors i fjol beslöt stats- och regeringscheferna att ge
ESK en delvis ny inriktning. Till den tidigare, i huvudsak normativa
verksamheten läggs nu i ökande grad operativa insatser i syfte att förebygga
konflikter, hantera kriser och lösa tvister med fredliga medel.
ESK:s verksamhet och institutioner befinner sig i snabb utveckling. Utökad
verksamhet och högre ställda politiska ambitioner har emellertid medfört att
ESK:s ekonomiska och administrativa resurser inte räcker till.
Regeringen uttalade i sin deklaration vid 1993 års utrikespolitiska debatt i
riksdagen att ett av målen med det svenska ordförandeskapet i ESK är att
fortsatt stärka ESK som organisation. För att åstadkomma balans mellan
verksamhet och ambitioner å ena sidan samt resurser å den andra är det, enligt
utskottets mening, önskvärt att ESK:s institutioner och budget ytterligare
stärks.
Viktiga steg mot detta mål togs vid mötet med ESK:s ministerråd i Stockholm
hösten 1992. Vid detta möte beslöts bl.a. att inrätta en funktion som
generalsekreterare samt att inleda en permanent mötesverksamhet i Wien för att
förbereda ämbetsmannakommitténs möten. Vidare erhöll ordföranden ett brett
mandat att se över ESK:s strukturer och arbetsformer med syfte att uppnå ökad
effektivitet.
På det konfliktförebyggande området stärktes den s.k. Vallettamekanismen för
fredlig lösning av tvister genom beslut vid Stockholmsmötet. Likaså överenskom
man om att inrätta ytterligare ett antal mekanismer för fredlig lösning av
tvister. En av dessa utgörs av den s.k. Stockholmskonventionen om förlikning
och skiljedom.
Ordförandestatens funktion när det gäller att se till att ESK växer in i sin
nya operativa roll är såväl katalyserande som aktivt pådrivande. ESK-staterna
har en lång väg att gå, innan de alla efterlever åtagandena i Parisstadgan.
Samtidigt har ESK fått en alltmer betydelsefull roll när det gäller att hantera
regionala, politiska konflikter. Väsentligt härvidlag är, enligt utskottets
uppfattning, att samverkan med berörda internationella organisationer utvecklas
så att en klar rollfördelning etableras och dubbelarbete undviks. Som
ordförandestat i ESK har Sverige här ett betydande ansvar.
Ett kännemärke för ESK är dess möjligheter att verka såväl för
konfliktlösning mellan medlemsstaterna som för främjandet av mänskliga
rättigheter inom stater. ESK har också en viktig roll för att förebygga dessa
typer av konflikter och övergrepp.
I enlighet med den ovan nämnda s.k. Vallettamekanismen skall varje ESK-stat
kunna nominera upp till fyra framstående personer, vilka vid behov skall kunna
stå till förfogande för fredlig lösning av mellanstatliga tvister. I första
hand skall de stater som är parter i en tvist sinsemellan utse högst sex
personer att ingå i konfliktlösningsproceduren. Om de ej lyckas enas inom en
period av tre månader, skall nomineringsfrågan hänskjutas till ESK för beslut.
Slutakten från Helsingfors, undertecknad 1975, fastställer de deltagande
staternas skyldigheter att respektera sina medborgares rättigheter och
grundläggande friheter. ESK kan på MR-området agera bl.a. genom att sända ut
missioner för att uppmärksamma eventuella överträdelser i förhållande till
gjorda åtaganden.
Vid ESK:s möte i Moskva hösten 1991 om den mänskliga dimensionen beslöts om
en mekanism för lösning av problem som rör den mänskliga dimensionen. Den
innebär bl.a. att då ett särskilt allvarligt hot föreligger mot de åtaganden
som gjorts inom ramen för ESK kan en grupp om upp till tre rapportörer sändas i
väg mot den aktuella statens vilja. Förutsättningen är att begäran har stöd av
minst nio andra ESK-stater (utöver initiativtagaren). Häri finns således ett
avsteg från den princip om "consensus minus ett", vilken annars är huvudregel
inom ESK.
Vid det ovan nämnda ministerrådsmötet i Stockholm tillsattes en
högkommissarie för nationella minoriteter. Denne har främst till uppgift att på
ett tidigt stadium varna för spänningar, vilka kan utlösa konflikter inom
ESK-stater.
Konflikter inom ESK-området, vilka kan få mellanstatliga implikationer eller
som rör självständighetssträvanden, är i hög grad föremål för ESK:s engagemang.
Missioner har sänts ut eller befinner sig redan på plats för att medverka till
en fredlig utveckling i flera konfliktområden inom det tidigare Sovjetunionen.
Ytterligare missioner av detta slag övervägs.
Den jugoslaviska krisen behandlas politiskt inom ramen för den s.k.
Londonkonferensen. FN är huvudman för de fredsbevarande operationerna. ESK har
framför allt inriktat sig på att förhindra stridigheternas spridning till nya
områden. En långsiktig ESK-närvaro har etablerats i såväl Kosovo som
Makedonien. ESK:s företrädare söker främja en dialog mellan parterna och verka
allmänt konfliktdämpande. Därtill gör ESK viktiga insatser för att genomföra
FN:s sanktionsregim och motverka överträdelser på det humanitära området.
Med det anförda får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 4 anses besvarad.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 17 föreslås att Sverige bör ta initiativ
till förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden.
Genom ett beslut av de nordiska utrikesministrarna tillsattes år 1987 en
nordisk ämbetsmannagrupp med uppdrag att studera förutsättningarna för en
kärnvapenfri zon i nordiskt område.
Ämbetsmännen presenterade en rapport i mars 1991. De konstaterade i denna att
frågan ännu inte varit uppe till behandling i det vidare europeiska
perspektivet där den hörde hemma. En zon borde inte undergräva de grundelement
som bidragit till säkerhet och stabilitet i norra Europa och inte heller skapa
en ordning som var isolerad från det övriga Europa. En eventuell zon skulle
även behöva utformas med hänsyn tagen till de nordiska ländernas olika
säkerhetspolitiska lösningar. Gruppen kunde inte se att förutsättningar för en
kärnvapenfri zon enligt dessa och andra kriterier förelåg.
Gruppen fick av utrikesministrarna i uppdrag att "fortsätta att mötas i syfte
att vidare behandla sådana särskilda nordiska perspektiv i den
säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa som lämpade sig härför, däribland
zontanken".
Enligt vad utskottet erfarit pågår i den nordiska kretsen fortlöpande
konsultationer, och det finns hög beredskap att snabbt kunna aktualisera frågan
om en kärnvapenfri zon i Norden om så skulle anses lämpligt mot bakgrund av det
allmänna säkerhetspolitiska läget.
Därmed avstyrks motion 1992/93:U404 (s) yrkande 17.
I motion 1992/93:U408 (nyd) yrkande 3 behandlas tanken på ett intensifierat
nordiskt försvarssamarbete, ytterst en stark nordisk försvarsallians.
Utskottet delar ej motionärernas uppfattning om behovet av en aktivitetsplan
för ett intensifierat nordiskt försvarssamarbete.
Därmed avstyrks motion 1992/93:U408 (nyd) yrkande 3.
1.5 Svensk säkerhetspolitik
Motionerna
I Vänsterpartiets partimotion 1992/93:U258 (v) yrkande 18 framhålls att det
inte får råda någon osäkerhet om hur Sverige kommer att förhålla sig i ett krig
i vårt närområde. Risken för att Sverige då dras in i ett eventuellt krigs
inledningsskede skulle i så fall öka. I motionen framhålls att
neutralitetspolitiken skall upprätthållas med alliansfrihet i fred syftande
till neutralitet i krig. Därmed bevarar vi våra möjligheter att förebygga
konflikter och -- om det värsta skulle hända -- bistå de krigsdrabbade,
exempelvis genom att ge flyktingar en fristad. Neutralitetspolitiken kan inte
ersättas med medlemskap i Europeiska unionen. Endast ett kollektivt
säkerhetssystem omfattande hela Europa kan ge stabilitet i det nya Europa. Det
vill säga ESK.
I motion 1992/93:Fö318 (v) framhålls att inga militära hot riktas mot
Sverige. Nuvarande, och möjligen tillkommande, väpnade konflikter i Europa
påverkar oss, men de utgör inget hot mot Sverige som nation. I yrkande 1 krävs
att huvudlinjen i säkerhetspolitiken skall vara alliansfrihet i fred syftande
till neutralitet i krig.
I motion 1992/93:U408 (nyd) yrkande 1 föreslås att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ändra sin
hållning avseende neutraliteten. I samma motions yrkande 2 föreslås motsvarande
beträffande alliansfriheten. Motionärerna hävdar att neutraliteten inte alltid
varit trovärdig, och de menar, efter att ha pekat på ett antal exempel, att
både alliansfriheten och neutraliteten kan och bör ifrågasättas. Eftersom
Sverige med all sannolikhet kommer att bli medlem i EG/EU i framtiden bör vi,
enligt deras uppfattning, redan nu inrikta oss säkerhetspolitiskt efter denna
strävan. Vi kan omgående inleda en fruktbar försvars- och säkerhetspolitisk
dialog med det övriga Europa. Vi bör inte vara främmande för ett
försvarssamarbete med EG/EU utan i stället uppmuntra sådana strävanden. Vi får,
enligt vad motionärerna anser, ej vara främmande för detta tänkande även om det
skulle leda till en svensk ansökan om medlemskap i NATO.
I motion 1992/93:U409 (s) begärs (yrkande 2) att regeringen utformar Sveriges
politik i enlighet med vad som anförts om Sveriges internationella ansvar.
Motionärerna berör en rad förhållanden inom den utrikespolitiska sektorn
(FN-politiken, fredsrelaterade insatser, biståndet, Östeuropa,
folkförflyttningar och flyktingar samt miljön). De ser inom samtliga dessa
områden en internationalisering som berör alla. De menar att Sveriges
internationella ansvar växer. Och de menar att detta kräver en mera framsynt
politik, men också alltmera resurser.
I samma motion (1992/93:U409 [s] yrkande 3) begärs att regeringen tillsätter
en kommission för att se över och föreslå förändringar i syfte att stärka
Sveriges internationella ansvarstagande. Motionärerna framhåller att Sverige
kommer att ställas inför svåra prioriteringar både vad avser politik och
resurser. De stora frågor det här handlar om kräver en bred nationell samsyn
för att kunna mötas på ett långsiktigt och hållbart sätt. Den föreslagna
kommissionen bör teckna ett perspektiv av ömsesidiga beroenden, gemensam
säkerhet och hållbar utveckling. Kommissionen bör gå djupare in på åtminstone
följande fyra områden: gemensam säkerhet, biståndet, Östeuropasamarbetet och
flyktingpolitiken.
I samma motion, 1992/93:U409 (s), föreslås också, yrkande 4, att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att den bör inleda planeringen för
upprättande av en svensk frivillig fredsstyrka av brigadstorlek för
fredsbevarande insatser i enlighet med vad som anförts i motionen. Förslaget
framförs mot bakgrund av vad som tidigare anförts i motionen och med
utgångspunkt i de förslag som FN:s generalsekreterare Boutros-Ghali lagt fram i
"En dagordning för fred". Motionärerna konstaterar att Sveriges regering
uttalat sig för att fortsatt vilja verka för att stärka FN:s fredsskapande och
fredsbyggande förmåga. Den föreslagna fredsbrigaden bör finansieras inom det
befintliga försvarsanslaget. Planeringen för upprättandet av en svensk
frivillig fredsstyrka av brigadstorlek för fredsbevarande insatser bör, enligt
motionärerna (yrkande 5), ske i nära samråd med övriga nordiska länder.
I motion 1992/93:U405 (nyd) yrkas att Sverige i internationella sammanhang
bör verka för att FN inrättar permanenta fredsskapande styrkor (peacemaking
units) under säkerhetsrådets kontroll. Motionärerna menar att en dylik
internationell styrka kan få rollen som världspolis. Samtidigt måste den
internationella domstolen accepteras som ett högsta organ för lösning av
internationella konflikter. Med det anlagda perspektivet är det, enligt
motionärerna, självklart att Sverige som nation måste vara berett att med trupp
och tillsammans med andra nationer ingripa för att lösa blodiga konflikter i
omvärlden.
Utskottet
I två motioner föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att huvudlinjen i den svenska säkerhetspolitiken skall vara
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Utskottet hade att i sitt föregående betänkande om säkerhet och nedrustning
(bet. 1991/92:UU19) att ta ställning till yrkanden med samma innehåll.
Utskottet anförde därvid bl.a. följande.
Målet för den svenska säkerhetspolitiken förblir detsamma som riksdagen
slagit fast i flera tidigare betänkanden och som bekräftas i regeringens
proposition, nämligen att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga
en handlingsfrihet för oss att -- såsom enskild nation eller i självvald
samverkan med andra länder -- kunna utveckla vårt samhälle i politiskt,
ekonomiskt, socialt och kulturellt och varje annat hänseende. Därmed bidrar vi
även till fortsatt lugn och stabilitet i Norden och angränsande områden. Ett
viktigt inslag i säkerhetspolitiken är också att utåt verka för avspänning,
nedrustning, samarbete och demokratisk utveckling, inte minst genom att aktivt
verka för en ökad roll för FN på dessa områden.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara
neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att en
betryggande försvarsförmåga upprätthålls.
De senaste årens dramatiska förändringar i Europa har i vissa grundläggande
avseenden haft konsekvenser också på Sveriges säkerhetspolitiska situation.
Den svenska neutraliteten har rötter som går tillbaka till 1800-talets
stormaktskonstellationer i Europa. Den traditionella beskrivningen av svensk
säkerhetspolitik såsom alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig,
vanligen kortfattat benämnd neutralitetspolitik, utformades i ett klimat
präglat av det kalla krigets djupgående konflikter och misstro mellan
stormakterna. Inte heller ett land som valt att föra en självständig
säkerhetspolitik utanför stormaktsblocken kunde undgå detta klimat utan fick
bära en särskild börda och ett särskilt ansvar att göra den valda politiken
trovärdig. Sverige avstod därför i sin säkerhetspolitik från sådana
samarbetsformer och engagemang som kunde riskera att dra in vårt land i
stormaktsblockens utrikes- och säkerhetspolitiska motsättningar och därmed leda
till ifrågasättanden av vår avsikt och förmåga att genomföra den deklarerade
politiken.
Det var därför en viktig uppgift för den svenska utrikespolitiken att undvika
att väcka osäkerhet i form av farhågor eller förväntningar från någon stormakts
sida om att Sverige i ett utsatt läge skulle låta sig utnyttjas till någon
sidas fördel. Våra åtaganden i det europeiska samarbetet kom i detta syfte att
präglas av självvalda begränsningar och återhållsamhet.
Också i detta avseende har i dag den tidigare situationen i vår världsdel
grundligt förändrats. Förutsättningarna för samarbetet grundas nu på de
gemensamma värderingar i grundläggande frågor som manifesterades i Parisstadgan
1990. De förhållanden mellan stormakterna som nu håller på att byggas upp i det
nya Europa präglas av ett omfattande och växande samarbete inom ramen för ett
nätverk av delvis överlappande och samverkande organisationer och strukturer, i
vilka samarbetet även omfattar säkerhetspolitiken.
Som framgått ovan är det enligt utskottets mening ännu för tidigt att säga
vilka institutionella uttryck detta nya samarbete på sikt kan ta sig. Det rör
sig emellertid om för Europas säkerhet kvalitativt nya former av samverkan, i
vilken alla europeiska länder har en roll att spela. Det går inte i dag att
utskilja någon naturlig slutpunkt för denna integrationsprocess.
I denna nya situation förändras också förutsättningarna för svensk
säkerhetspolitik. Den tidigare centrala frågan om undvikande av
utrikespolitiska bindningar ställs ej på samma sätt som tidigare. Ett
fullvärdigt deltagande i det europeiska samarbetet, redan nu inom ESK och vid
ett medlemskap även inom den Europeiska unionen, är tvärtom en förutsättning
för att ett land skall kunna påverka utvecklingen och aktivt bidra till att
skapa en ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent. Det gäller inte minst
de mindre och medelstora europeiska länderna.
Bevarande av den militära alliansfriheten förutsätter inte att Sverige i
något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller
deltagandet i det framväxande, mångfacetterade europeiska samarbetet. Den
svenska säkerhetspolitiken karakteriseras i den nya situationen tvärtom av ett
aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas av alla
europeiska stater.
Vilka medel som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas
av den långsiktiga utvecklingen i världen runtomkring oss. Riksdagen har
tidigare avvisat en permanent bindning av svensk utrikespolitik för varje
tänkbart läge i en oförutsägbar framtid.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Med det anförda betraktar utskottet motionerna 1992/93:U258 (v) yrkande 18,
1992/93:Fö318 (v) yrkande 1 och 1992/93:U408 (nyd) yrkandena 1 och 2 som
besvarade.
I motion 1992/93:U409 (s) diskuteras en översyn av den svenska
utrikespolitiken. I anslutning därtill framförs krav på att en kommission
tillsätts för att granska centrala frågor; framför allt nämns gemensam
säkerhet, biståndet, Östeuropasamarbetet och flyktingpolitiken.
Utskottet har nyligen i sitt betänkande om u-landsbiståndet (bet.
1992/93:UU15) behandlat motsvarande yrkande. Därvid anförde utskottet bl.a.
följande.
Som framgår av motionsreferatet föreslås både i motion U250 (s) och i U233
(v) att en bredare och mer övergripande översyn av biståndet görs som också
skall innefatta principiella frågor kring biståndet.
Förslaget i U250 (s) om att tillsätta en kommission med syfte att se över
Sveriges internationella ansvarstagande har ett ännu bredare angreppssätt
enligt vilket biståndet är en del, och andra delar av förslaget bl.a. berör
säkerhetspolitik och nedrustning, fredsbevarande insatser, allmän FN-politik,
Östeuropasamarbetet och flyktingfrågor.
Utskottet har -- som nämnts i det föregående -- vid flera tillfällen tidigare
ställt sig positivt till att analyser och granskningar liksom även mer
övergripande översyner av biståndet äger rum. Utskottet ställer sig dock
tveksamt till förslaget i motion U250 (s) om tillsättande av en kommission med
det vida utredningsuppdrag som anges i motionen. Motionärernas förslag innebär
att i stort sett hela den svenska utrikespolitiken skulle bli föremål för
granskning.
Med hänvisning till ovan citerade överväganden avvisade utskottet i
betänkande 1992/93:UU15 förslaget om tillsättande av en kommission.
Utskottet ifrågasätter också i detta fall det fruktbara i en så bred ansats
till översyn som den som föreslås i den här aktuella motionen.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1992/93:U409 (s) yrkandena 2--3.
I motionerna 1992/93:U405 (nyd) och 1992/93:U409 (s) framförs olika yrkanden
rörande fredsskapande resp. fredsbevarande styrkor. Även om förslagen i de
båda motionerna skiljer sig på en rad punkter sammanfaller centrala
tankeelement.
Vid sitt sammanträde den 9 februari 1993 fattade utskottet beslut om att
bereda försvarsutskottet tillfälle att avge yttrande över motion 1992/93:U409
yrkande 4.
I ett enhälligt yttrande av den 30 mars 1993, vilket bifogas detta
betänkande, anförde försvarsutskottet bl.a. följande.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att Sverige har en lång tradition av
medverkan i FN:s fredsbevarande styrkor. Betydelsen av dessa insatser är stor.
Utskottet kan konstatera att regeringen den 11 mars givit Överbefälhavaren i
uppdrag att senast den 5 maj 1993 redovisa vilka konsekvenser och eventuella
kostnadsökningar det innebär att utöka det nuvarande resultatkravet till att
omfatta en infanteribataljon om ca 700 personer med flexibilitet avseende
uppgifter och 50 militära observatörer/monitorer. Överbefälhavaren skall vid
samma tillfälle redovisa en plan för uppsättning av ett särskilt förband för
beväpnad eskort- och transporttjänst redan under budgetåret 1993/94.
Utskottet finner att det i Sverige liksom i andra länder vidtas åtgärder för
att förbättra beredskapen att medverka i FN:s fredsbefrämjande insatser.
Regeringens initiativ har enligt utskottets mening rätt inriktning. Enligt vad
utskottet har erfarit kommer mer långsiktiga frågor, såsom det föreslagna
upprättandet av en brigad för frivillig FN-tjänst, att behandlas i
förberedelserna inför nästa försvarsbeslut.
Utskottet anser att motionärernas syfte i betydande utsträckning kan komma
att tillgodoses genom de olika åtgärder som vidtas. Något uttalande av
riksdagen är därför inte påkallat.
Utrikesutskottet konstaterar att det i försvarsutskottets yttrande nämnda
uppdraget numera genomförts och redovisats.
Utöver försvarsutskottets yttrande, till vilket utskottet ansluter sig,
önskar utskottet framhålla följande.
I en rad europeiska länder diskuteras för närvarande förslag syftande till
att öka beredskapen för militärt och civilt deltagande i FN:s och ESK:s
fredsbevarande insatser.
I Norden har den danska regeringen gått längst genom att besluta om
inrättandet av en internationell enhet inom den danska försvarsmakten med
uppgift att delta i ett brett spektrum av uppgifter varierande från
fredsbevarande och humanitära operationer till direkta stridsuppgifter. Norska
regeringen föreslår att landets FN-beredskapsstyrka utökas. I Finland har
nyligen (våren 1993) en utredning tillsatts för att skyndsamt utarbeta underlag
för ett framtida ställningstagande.
Utskottet utgår från att svenska överväganden i denna fråga sker med
beaktande av internationella erfarenheter, särskilt sådana som vunnits av
övriga nordiska stater. Enligt utskottets uppfattning bör övervägandena omfatta
insatser inom såväl FN:s som ESK:s ram.
Utskottet noterar att det svenska deltagandet i fredsbevarande insatser sedan
senare delen av 1980-talet legat på en tämligen konstant nivå (ca 700--1 000
man årligen).
FN:s fredsbevarande operationer har i dagsläget en betydligt större
omfattning än bara för ett par år sedan. Sålunda ökade under 1992 antalet
soldater och civilpoliser från 11 500 till 45 000 samt övrig, civil personal
från 700 till 9 000. Behovet av personal för fredsbevarande operationer m.m.
inom FN:s ram kan, åtminstone under de närmaste åren, förväntas ligga kvar på
en betydligt högre nivå än under 1980-talet och det tidiga 1990-talet.
Den markanta ökningen av de civila inslagen synes hänga samman med att
insatserna numera ofta har en integrerad karaktär. De avser ej sällan
genomförande av fredsplaner omfattande t.ex. fria val,
infrastrukturuppbyggnad, flyktingrepatriering m.m. Även civila insatser i
form av medlings- och observatörsmissioner har ökat i omfattning, särskilt inom
ramen för ESK.
Ett nytt element har också varit militära insatser av tvångskaraktär,
beslutade under hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan. Dessa har hittills
genomförts av nationella förband, vilka uppträtt utan FN-insignier men enligt
mandat från säkerhetsrådet (kriget i Persiska viken, Somalia).
Utskottet konstaterar att ESK:s konfliktlösande verksamhet hittills inte
omfattat insatser genom militära, fredsbevarande operationer. Detta förhållande
kan komma att ändras i framtiden. ESK är dock förhindrat att tillgripa s.k.
fredsframtvingande åtgärder.
Överväganden avseende en utökad svensk beredskap att delta med lämpligt
utrustade förband -- såsom den föreslagna brigaden för frivillig FN-tjänst samt
även med civil personal i olika typer av fredsbevarande insatser, inom ramen
för FN:s eller ESK:s verksamhet -- är av övergripande karaktär. Detta gäller
också förslag om fredsskapande styrkor. Dessa överväganden bör därför främst
värderas i ett långsiktigt perspektiv. Utskottet utgår ifrån att regeringen
inleder framtagandet av underlag i form av utrikespolitiska bedömningar så att
dessa föreligger i god tid inför nästa försvarsbeslut.
Därmed får motionerna 1992/93:U409 (s) yrkandena 4--5 samt 1992/93:U405 (nyd)
anses besvarade.
2 Sverige och internationella nedrustningsansträngningar
2.1 Fullständigt provstoppsavtal
Motionen
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 13 begärs att regeringen aktivt arbetar för
ett stopp för alla kärnvapenprov och för att förhandlingarna omgående inleds om
en avtalstext. Det betonas att det är angeläget att förhandlingarna inleds
innan existerande provstoppsmoratorier löper ut.
Utskottet
Utskottet understryker ånyo att ett fullständigt provstopp är en väsentlig
och central nedrustningsfråga. Ett internationellt avtal som förbjuder alla
kärnsprängningar är ett viktigt medel i icke-spridningsansträngningarna.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år har ägnat stor uppmärksamhet
åt försöken att få till stånd ett avtal om fullständigt stopp för alla
kärnvapenprov (CTBT). Ansträngningarna har sedan 1960-talet koncentrerats till
förhandlingarna vid nedrustningskonferensen i Genève (CD). I juli 1991
presenterade Sverige i CD ett fullständigt avtalsförslag. Den 18 mars 1993
aktualiserade Sverige detta förslag men med den betydande skillnaden att alla
kärnsprängningar, även s.k. fredliga kärnsprängningar, föreslås förbjudna.
Sverige var vid höstens generalförsamling i FN, liksom tidigare under en lång
följd av år, medförslagsställare till resolutionen om kärnvapenprovstopp.
Enligt fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) räknas fem stater --
USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina -- som erkända
kärnvapenstater. Dessa har samtliga tillverkat och sprängt en kärnladdning före
1967. Ryssland har i detta sammanhang efterträtt Sovjetunionen. Av övriga
stater, som bildats efter Sovjetunionens upplösning, har Vitryssland, Kazakstan
och Ukraina kärnvapen på sina territorier. Vitryssland tillträdde NPT i
februari 1993 och Kazakstan väntas följa efter inom kort. Ukraina har hittills
inte velat underteckna fördraget utan kopplat frågan om NPT-tillträde till
andra frågor (främst frågan om ratificering av START I-avtalet). Sydafrika, som
tillträdde NPT 1991, har tidigare i år deklarerat att man haft sex
kärnladdningar men att dessa nu förstörts. Indien genomförde 1974 en s.k.
fredlig kärnsprängning. Denna skedde efter 1967, varför landet inte kan göra
anspråk på att vara kärnvapenmakt i NPT:s mening.
Fyra av de fem erkända kärnvapenstaterna gör för närvarande tillfälliga
uppehåll med sina prov. Den amerikanska kongressen beslöt i september 1992 att
införa ett tillfälligt stopp, ett s.k. moratorium, för alla provsprängningar.
Beslutet innebär i korthet att inga amerikanska prov kommer att ske från den 30
september 1992 till den 1 juli 1993. Därefter kommer högst 15 prov att få göras
mellan den 1 juli 1993 och den 30 september 1996. Av dessa kan Storbritannien,
som gör sina provsprängningar i USA, få göra tre. Fr.o.m. den 30 september 1996
kommer USA att införa ett permanent och fullständigt provstopp under
förutsättning att ingen annan stat genomför en provsprängning efter detta
datum. I sådant fall upphävs det amerikanska provstoppet.
Ryssland införde i oktober 1991 ett ettårigt moratorium, som förlängdes efter
det amerikanska kongressbeslutet och som löper ut samtidigt som det
amerikanska, dvs. i juli 1993.
Frankrike deklarerade i april 1992 att inga prov skulle göras under året. I
början av 1993 förklarade Frankrike att man inte kommer att göra några
provsprängningar så länge USA och Ryssland tillämpar moratorium.
Storbritannien vill ha kvar möjligheten till provsprängningar men tvingas för
närvarande göra uppehåll, eftersom man är beroende av att genomföra eventuella
sprängningar i USA.
Kina har inte infört något moratorium eller redovisat sina planer. Någon
kinesisk provsprängning har inte genomförts sedan USA införde moratorium.
Enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att under slutet av innevarande
månad framlägga texten till ett förslag om ett fullständigt stopp för alla
kärnsprängningar för att därmed, innan moratorierna utlöper, skapa gynnsammast
möjliga förutsättningar för ett omedelbart igångsättande av förhandlingar.
Den tekniska utvecklingen har visat att ett provstopp inte är en fullständig
garanti mot spridning av kärnvapen till nya länder, eller mot att
kärnvapenmakterna utvecklar mera sofistikerade vapen. Dagens teknik kan göra
det möjligt för ett land att driva ett visst kärnvapenprogram utan att
provspränga. Det faktum att ett land inte företagit en provsprängning är
således inte ett avgörande bevis för att det inte har kärnvapenkapacitet.
Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 13 anses besvarad.
2.2 Studiet av de miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen
Motionen
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 14 konstateras att FN:s kärnvapenstudie
1990 kunde visa på en del medicinska och miljömässiga effekter av
kärnvapenproduktion och -prov. Sverige bör i FN kräva en oberoende
internationell vetenskaplig undersökning som djupare granskar kärnvapenprovens
medicinska och miljömässiga konsekvenser.
Utskottet
Som utskottet understrukit i en rad betänkanden (senast i bet. 1991/92:UU19)
är det angeläget att kärnvapenprovens effekter på hälsa och miljö undersöks
noggrant.
Sverige deltar aktivt i det arbete som bedrivs inom FN:s ram för att
kartlägga effekterna av joniserande strålning från radioaktivt material. Detta
arbete bedrivs framför allt inom ramen för FN:s vetenskapliga kommitté för att
studera effekterna av strålning (UNSCEAR).
I det klimat av kärnvapennedrustning som nu råder synes det bli allt lättare
för forskare att få tillgång till material om kärnvapenprovens effekter på
hälsa och miljö. Ett första krav måste vara en uppmaning till kärnvapenstaterna
att göra sitt material tillgängligt för internationella organ och forskare
världen över.
Utskottet förutsätter att regeringen aktivt deltar i den fortsatta
internationella diskussionen i denna fråga och därvid tar de egna initiativ som
enligt regeringens bedömning kan vara motiverade.
Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 14 anses besvarad.
2.3 Kärnvapen till sjöss
Motionerna
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 16 konstateras att USA och Sovjetunionen
dragit tillbaka taktiska kärnvapen från sina fartyg. Detta innebär dock inte
att dessa kärnvapen förstörts, utan de finns tillgängliga i land för eventuell
senare utplacering. Motionärerna menar att tillbakadragandet inte är
tillräckligt, utan att ett förbud mot dessa vapen bör komma till stånd och att
de bör förstöras under internationell kontroll. Sverige bör verka aktivt för
detta.
I motion 1992/93:U406 (v) yrkande 2 föreslås att Sverige tar initiativ i ESK
till en överenskommelse om att kärnvapenmakterna skall utfästa sig att icke
medföra kärnvapen vid örlogsbesök i kärnvapenfria länder. I samma motion,
yrkande 1, krävs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
som villkor för främmande örlogsbesök bör begära skriftliga garantier för att
de gästande fartygen ej är utrustade med kärnvapen.
Utskottet
I ett antal yrkanden berörs olika aspekter på frågor rörande kärnvapen och
örlogsbesök och förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss.
Utskottet är av uppfattningen att frågan om sjöburna kärnvapen i allt
väsentligt är av global karaktär. Av detta men också av andra skäl kan inte ESK
anses vara ett primärt forum för behandling av frågor om medförande av
kärnvapen vid örlogsbesök i kärnvapenfria länder.
Örlogsbesök i Sverige är en del i ett större och viktigt mönster. Militärt
utbyte ökar förtroendet mellan länder. Förtroende är samtidigt ett av de
väsentliga elementen i vårt arbete för fred och nedrustning. Östersjön är
internationellt vatten, och örlogsbesök från alla länder bör välkomnas så länge
svensk lag respekteras. Besöken har av bl.a. dessa anledningar en funktion att
fylla i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Utskottet har tidigare, senast i betänkande 1990/91:UU18, haft anledning att
påpeka att det är förbjudet att medföra kärnvapen vid besök i svenska hamnar.
Besökande kärnvapenmakter erinras om detta inför varje besök. Utskottet
konstaterade att detta sker med följande formulering: "Det råder generellt
förbud att medföra kärnvapen vid besök i Sverige. Sveriges regering utgår från
att detta förbud strikt iakttages."
Den besökande staten avkrävs inga garantier. Om emellertid sådana garantier
skulle begäras och lämnas, föreligger ingen rätt att inspektera örlogsfartyg
för att klarlägga det verkliga förhållandet.
Regeringen utgår från att gästerna respekterar våra bestämmelser.
Utskottet menar att dess tidigare, ovan återgivna överväganden alltjämt äger
giltighet.
Som utskottet med tillfredsställelse konstaterade i sitt föregående
betänkande (bet. 1991/92:UU19) beträffande icke-strategiska kärnvapen till
sjöss, deklarerade president Bush i september 1991 att alla taktiska kärnvapen
med undantag för ett begränsat antal flygburna bomber skulle dras tillbaka och
att en del av dessa vapen skulle förstöras. Sovjetunionens president svarade på
det amerikanska initiativet med att deklarera motsvarande åtgärder beträffande
de sovjetiska vapnen.
Innebörden av de gjorda utfästelserna är att samtliga sjöbaserade taktiska
kärnvapen tas bort från fartygen och att de två makternas ytfartyg och
attackubåtar blir kärnvapenfria. Som en följd av den generella amerikanska
utfästelsen har den tidigare doktrinen att vare sig bekräfta eller förneka
förekomsten av kärnvapen ombord ej längre aktualitet.
Förhandlad rustningskontroll av traditionellt snitt har bedömts vara en
svårframkomlig väg när det gällt just flottstyrkor och marina kärnvapen. I ett
tidigare skede har geografiska skillnader mellan pakterna samt de marina
styrkornas globala rörlighet minskat möjligheterna till balanserade åtgärder.
Några förslag till verifierbara åtgärder kunde heller inte presenteras.
Utfästelserna i president Bushs utspel om åtaganden på det marina området kan
mot denna bakgrund ses som en bekräftelse på förändringen i de globala
styrkeförhållandena. Amerikansk, marin kärnvapennedrustning blev möjlig därför
att vapnen inte längre svarade mot något sovjetiskt hot. Det finns nu starka
förhoppningar om fortsatta åtaganden enligt det mönster som etablerats.
Ytterligare åtgärder beträffande taktiska kärnvapen, såväl kontroll och säker
hantering som skrotning av vapnen, är för närvarande föremål för intensiva
samtal mellan Förenta staterna och företrädare för Ryssland och andra
OSS-stater.
Utskottet är av uppfattningen att frågan om kärnvapen och örlogsbesök kommit
i ett annat ljus till följd av den pågående utvecklingen mot en minskning av
antalet kärnvapen. Utskottet konstaterar mot denna bakgrund att det för
närvarande inte finns särskilda skäl att specifikt driva frågan om ett förbud
mot sjöbasering av dessa vapen i internationella fora. Enligt vad utskottet
erfarit följer regeringen emellertid noga utvecklingen på området, och den
söker därvid särskilt få klarlagt att Ryssland står fast vid de åtaganden som
gjorts av den tidigare sovjetiska regeringen.
Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 16 anses besvarad.
Utskottet avstyrker motion 1992/93:U406 (v) yrkandena 1 och 2.
2.4 Internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen
Motionerna
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 18 begärs att regeringen framlägger förslag
i FN om olagligförklarande av kärnvapnens användning. Ett sådant
internationellt förbud skulle utgöra bas för vidare kärnvapennedrustning,
ledande till fullständigt avskaffande av alla kärnvapen.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 19 påpekas att FN, åren efter andra
världskriget, på initiativ av USA diskuterade ett förslag om att ställa
kärnvapnen under internationell kontroll. Avsikten var att förhindra en
okontrollerad kärnvapenkapplöpning. Grundtankarna i planen bör nu tas upp till
förnyad diskussion. En början kan göras genom att ett internationellt
kärnvapenregister i FN:s regi snabbt upprättas, omfattande alla nationella
arsenaler. Motionärerna begär att regeringen i FN lägger fram ett sådant
förslag.
Utskottet
Det är väsentligt att Sverige i sin politik visar respekt för andra staters
säkerhetspolitiska lösningar, på samma sätt som vi förväntar oss att omvärlden
visar respekt för våra säkerhetspolitiska lösningar.
Ett förbud mot användning av kärnvapen och den därmed nära sammanhängande
frågan om icke-första-användning har under en lång följd av år stått på
dagordningen i internationella nedrustningsfora (bl.a. i FN:s
generalförsamling) utan att i sak kunna föras framåt. Kärnvapenmakterna har nu
i stället valt en metod i den kärnvapennedrustning som äntligen inletts,
innebärande successiva minskningar i arsenalerna. Utskottet ser det som
väsentligt att dessa ansträngningar, som under senare år medfört påtagliga
framsteg, stöds och uppmuntras.
I sitt anförande inför generalförsamlingen vid FN:s 40-årsjubileum 1985 tog
statsminister Palme upp frågan om bruk av kärnvapen. Han underströk därvid att
att det var önskvärt att -- som del i en process som leder till allmän och
fullständig nedrustning -- överväga möjligheten att i folkrätten förbjuda
användning av kärnvapen.
I ett anförande inför FN:s generalförsamlings extra möte om nedrustning
sommaren 1988 tog statsminister Carlsson ånyo upp den från svensk sida tidigare
framförda tanken på förbud mot kärnvapenanvändning. Han erinrade därvid bl.a.
om de folkrättsliga begränsningar som redan existerar i fråga om
kärnvapenanvändning.
Om alla kärnvapenstater åtog sig att inte vara först med att använda
kärnvapen skulle detta i praktiken innebära ett fullständigt förbud mot varje
användning av sådana vapen. Av det skälet har Sverige sedan länge i princip
varit positivt till förslag om att alla kärnvapenstater skall utfästa sig att
inte vara först med att tillgripa kärnvapen.
Icke-första-användning av kärnvapen hänger, som utskottet tidigare noterat,
nära samman med frågan om åtgärder för att stärka de kärnvapenfria staternas
säkerhet (s.k. negativa säkerhetsgarantier). Generalförsamlingen antog hösten
1992 en resolution vari alla stater, och särskilt då kärnvapenmakterna,
uppmanas att aktivt arbeta för en snar överenskommelse, vilken borde innehålla
en gemensam garantiformulering. En dylik överenskommelse skulle kunna inlemmas
i ett internationellt, rättsligt bindande dokument.
Utskottet ser det också som väsentligt att Sverige bidrar till att
ansträngningarna att i multilaterala fora driva dessa frågor stöds och
uppmuntras.
År 1991 innebar ett genombrott i kärnvapennedrustningen. Med undertecknandet
av START 1-avtalet i juli 1991 inleddes en process som fortsatte med ensidigt
deklarerade åtaganden från amerikansk och sovjetisk sida om tillbakadragande
och destruktion av tusentals strategiska och taktiska laddningar. Dessa
åtaganden formaliserades i det i januari 1993 undertecknade START 2-avtalet,
som syftar till att på tio år reducera de kvarvarande strategiska vapnen med
två tredjedelar.
Båda de stora kärnvapenmakterna har i denna process visat en ny öppenhet
beträffande sina innehav av kärnvapen. Antal och typer av kärnvapen i de fem
erkända kärnvapenmakternas arsenaler är numera väl kända.
Fokus har nu i stället flyttats till frågorna om spridning av kärnvapen till
stater utanför kretsen av erkända kärnvapenmakter. En rad stater står vid eller
har redan passerat tröskeln för kärnvapenkapacitet. Detta förhållande har
dramatiskt illustrerats i fallet Irak. Vapenutvecklingen hade ägt rum i
hemlighet och i strid med landets åtaganden som part till
icke-spridningsfördraget (NPT).
President Jeltsin har presenterat ett förslag om internationell kontroll av
hela den nukleära produktions- och användningscykeln i syfte att förhindra
spridning. Förslaget, som framfördes i ett tal i FN, innebär bl.a. att ett nytt
internationellt organ skall bildas för att kontrollera hela produktions- och
användningscykeln. Jeltsin framhöll också starkt behovet av kärnvapenprovstopp
och ett upphörande av produktionen av plutonium lämpat för framställning av
kärnladdningar. Ytterst måste kärnvapen och andra massförstörelsevapen
avskaffas -- gradvis och under iakttagande av ömsesidig balans.
Detta förslag, som för närvarande studeras av de andra kärnvapenmakterna och
det internationella samfundet i övrigt, skall ses i samma sammanhang som övriga
förslag om förstärkning av icke-spridningsregimen och en utökad roll för
Internationella atomenergiorganet (IAEA). Sverige deltar aktivt i arbetet med
att stärka IAEA:s roll i detta sammanhang.
Utskottet framhåller i sitt föregående betänkande om säkerhet och nedrustning
(bet. 1991/92:UU19) att det utgår från att regeringen kontinuerligt följer
utvecklingen främst vad gäller möjligheten till internationellt stöd för ett
kärnvapenregister.
Även andra möjligheter att få tillgång till motsvarande information, syftande
till att förhindra kärnvapenspridning, vore enligt utskottets mening givetvis
av betydande värde. Utskottet utgår från att regeringen aktivt tar del i det
arbete som bedrivs på området.
Därmed får motion 1992/93:UU404 (s) yrkandena 18--19 anses besvarad.
2.5 Marin kärnkraft
Motionen
Hälften av världens ca 900 kärnreaktorer är sjöburna. Island har tagit upp
problemen med de kärnkraftsdrivna fartygen i FN och begärt att en FN-studie
skall kartlägga riskerna för den marina miljön med sjöburna reaktorer. De
flesta sjöburna reaktorer finns ombord på militära fartyg. De omfattas inte av
samma internationella säkerhetsregler som gäller för civila kärnkraftsdrivna
fartyg. I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 21 begärs att regeringen agerar för
en utvidgning av IAEA:s och IMO:s regler när det gäller kärnkraftsdrivna
fartyg. I samma motion yrkande 20 begärs att regeringen, tillsammans med övriga
nordiska länder, tar initiativ till en internationell expertkonferens om marin
kärnkraft och dess miljömässiga och säkerhetspolitiska konsekvenser.
Utskottet
Hösten 1990 försökte Island, med svenskt stöd, att ta upp frågan om
kärnkraftsdrivna fartyg i FN:s generalförsamling (som ett miljöärende i andra
utskottet). Något officiellt isländskt förslag kunde dock inte läggas fram då
tillräckligt stöd saknades.
Utskottet konstaterar att Sverige senast tog upp frågan om kärnkraftsdrivna
fartyg vid internationella atomenergiorganets (IAEA:s) generalkonferens 1992.
På nordiskt initiativ antog generalkonferensen 1990 en resolution i frågan om
säkerhetsriktlinjer för civila kärnkraftsdrivna fartyg. IAEA:s uppdrag är att i
samråd med den internationella sjöfartsorganisationen (IMO) undersöka behovet
av en revidering av existerande internationella säkerhetsriktlinjer för
kärnkraftsdrivna kommersiella fartyg och möjligheterna att utsträcka dessa
riktlinjer till alla slags civila fartyg.
Enligt sin stadga har IAEA endast mandat att behandla civil användning av
kärnkraft. Eftersom de militära reaktorerna är kraftkällor för krigsfartygen
och inte utgör en del av fartygens beväpning saknas ett lämpligt
internationellt forum för frågan. Denna typ av reaktorer har tidigare aldrig
tagits upp i bilaterala eller andra nedrustningssammanhang. Vid det nordiska
utrikesministermötet på Svalbard i augusti förra året underströks emellertid
behovet av förebyggande arbete för att förhindra kärnolyckor. Därvid betonades
vikten av effektiva åtgärder för att öka säkerheten också beträffande militära
reaktorer, bl.a. för att förhindra ytterligare olyckor med atomubåtar.
Frågan om säkerhet i samband med marint utnyttjande av kärnkraft är av stor
betydelse. Utskottet utgår därför ifrån att regeringen även fortsättningsvis
aktivt verkar internationellt för att befrämja säkerhet avseende fartygsburna
kärnreaktorer och för att bemästra de problem som är förknippade med sjunkna
kärnreaktorer.
Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkandena 20 och 21 anses besvarad.
2.6 Radiologiska vapen, laservapen m.m.
Motionerna
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 10 begärs att regeringen arbetar för ett
förbud mot radiologiska vapen, inkluderande förbud mot angrepp på civila
kärnenergianläggningar. Några särskilda radiologiska vapen existerar ännu ej,
men angrepp på civila kärnkraftsanläggningar skulle kunna fungera som
radiologiska vapen enligt motionärerna.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 11 understryks att laserstrålar kan
användas mot människor för att permanent förstöra deras syn. Mot bakgrund härav
begärs att regeringen verkar för ett internationellt förbud mot antipersonella
laservapen. I samma yrkande krävs också initiativ till att multipelbomber
(cluster bombs) förs in i konventionen om särskilt inhumana vapen. Dessa bomber
verkar urskiljningslöst mot allt som råkar befinna sig inom den beskjutna ytan.
Utskottet
Utskottet konstaterade i sitt senaste betänkande om säkerhet och nedrustning
(1991/92:UU19) att frågan om radiologiska och andra inhumana vapen, inkl.
angrepp på civila kärnkraftsanläggningar, har hög angelägenhetsgrad för Sverige
i vars omedelbara närhet flera kärnkraftsanläggningar finns lokaliserade.
Utskottet konstaterade vidare i nämnda betänkande att Sverige sedan flera år
har arbetat inom FN:s nedrustningskonferens för att få till stånd en konvention
mot radiologiskt orsakad massförstörelse.
Tillsammans med bl.a. Nederländerna och Ungern har Sverige lagt fram förslag
om förbud mot radiologiska vapen. Frågan är angelägen men den sakliga
behandlingen av förslaget har blivit lidande av en diskussion om i vilket forum
den skall behandlas. Den nämnda ländergruppen har därför tidigare övervägt att
ta upp ämnet i andra fora. Sålunda var avsikten att frågan skulle föras fram
vid Internationella Röda korsets planerade konferens i Budapest hösten 1991 i
form av ett gemensamt förslag. Detta skulle syfta dels till att peka på att
frågan har en humanitärrättslig karaktär och ej enbart är en nedrustningsfråga,
dels till att man som följd härav skulle finna ett nytt och allmänt accepterat
forum för att driva den inom ramen för Röda korset. Då konferensen i sista
stund fick inställas söker Sverige nu driva frågan om förbud mot radiologiska
vapen vidare inom ramen för nedrustningskonferensen i Genève tillsammans med
tidigare nämnda länder.
Sverige har sedan 1986 verkat för ett internationellt förbud mot
antipersonell användning av laserteknik och antipersonella laservapen. Enligt
vad utskottet inhämtat har regeringen för avsikt att fortsätta driva frågan i
lämpligt sammanhang, t.ex. inom ramen för en översynskonferens av 1981 års
vapenkonvention.
Utskottet konstaterar att det redan i dag är förbjudet att använda
multipelbomber (s.k. cluster bombs) på ett sådant sätt att de huvudsakligen
drabbar civila och inte militära mål.
Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkandena 10--11 anses besvarad.
2.7 Icke-spridningsfördraget (NPT)
Motionen
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 15 konstateras att frågan om
icke-spridningsavtalets förlängning kommer att behandlas 1995. I avtalet
förbinder sig kärnvapenmakterna att starta en konkret och verklig nedrustning
mot att icke-kärnvapenmakterna förbinder sig att inte skaffa sig kärnvapen.
Oroande nya element i sammanhanget är, enligt motionärerna, dels att
friställandet av tusentals kärnvapentekniker i det forna Sovjetunionen ökar
risken för spridning av kärnvapenteknologi, dels att erfarenheterna från
Gulfkriget visat att IAEA:s kontrollsystem inte är tillräckligt. Det viktigaste
nu måste, enligt motionärerna, vara att förhindra spridningen av kärnvapen till
flera länder. De menar därför att vi måste ha ett globalt förbud mot spridning
av kärnvapen. Sverige bör aktivt verka för en förstärkning av IAEA:s
kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna lever upp till sina förpliktelser
enligt NPT-avtalet. Sverige bör, enligt motionärerna, också vidare medverka
till att fler stater ansluter sig till NPT och till att NPT-fördraget förlängs
efter 1995.
Utskottet
Icke-spridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty, NPT) som
trädde i kraft 1970 hade i december 1992 undertecknats av 156 stater. År 1995
skall frågan om NPT:s förlängning diskuteras.
Enligt vad utskottet erfarit kommer Sverige att tillsammans med övriga
nordiska länder göra uppvaktningar i stater som ännu ej anslutit sig till NPT i
syfte att förmå dem att ansluta sig. Vidare kommer de nordiska länderna att
uppvakta NPT-stater som inte slutit kontrollavtal med IAEA, vilket de som
NPT-stater är skyldiga att göra.
Många länder har traditionellt knutit frågan om en förlängning av NPT till
bristen på framsteg när det gäller kärnvapenstaternas åtaganden i NPT om
nukleär nedrustning (artikel VI) liksom i provstoppsfrågan. De båda stora
kärnvapenstaterna har emellertid sedan sommaren 1991 inlett en process i
överensstämmelse med sina förpliktelser enligt artikel VI i NPT, senast
manifesterad genom undertecknandet av START 2-avtalet.
Bl.a. fallet Irak har aktualiserat frågan om en förstärkning av IAEA:s
kontrollsystem. Regeringen kommer, enligt vad utskottet erfarit, att verka för
att IAEA får ökade möjligheter att inspektera och kontrollera efterlevnaden av
NPT-avtalet.
Utskottet har tidigare, senast i betänkandet 1991/92:UU19, påpekat att
arbetet med förhindrande av kärnvapenspridning är en av de mest centrala
frågorna på den internationella nedrustningsagendan. Denna bedömning kvarstår.
Utskottet menar mot denna bakgrund att en förlängning av NPT-avtalet på
obestämd tid är utomordentligt angelägen, liksom att ytterligare stater
ansluter sig till fördraget.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige aktivt bör verka för en
förstärkning av IAEA:s kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna lever upp
till sina förpliktelser enligt NPT-avtalet.
Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 15 anses besvarad.
2.8 Internationell vapenhandel m.m.
Motionen
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 7 konstateras att Sverige sommaren 1991 vid
nedrustningskonferensen i Genève föreslagit åtgärder för begränsning och
kontroll av den internationella vapenhandeln. FN har beslutat om ett begränsat
vapenregister för tyngre vapen. Enligt motionärernas mening bör en
internationell global regim under FN, som omfattar både köpare och säljare,
sättas upp med uppgift att begränsa och kontrollera den internationella
vapenhandeln. Regimen bör bl.a. innefatta rapporteringsplikt om produktion,
export och import, upprättandet av ett register samt inrättandet av en
kunskapsbank. Sverige bör i FN lägga fram förslag om en internationell regim
för begränsning och kontroll av den internationella vapenhandeln, inkl.
vapenproduktionen, med denna inriktning.
Utskottet
Sveriges långsiktiga mål på nedrustningsområdet, globalt och regionalt, är
att minska rustning och rustningskostnader avseende alla vapenslag.
Sverige anser att ökad öppenhet på militärområdet tjänar som en
förtroendeskapande åtgärd. Sverige var, som nämndes i utskottets föregående
betänkande om säkerhet och nedrustning (bet. 1991/92:UU19), medförslagsställare
till resolutionen i FN:s generalförsamling 1991 om upprättandet av ett
universellt FN-register för handeln med konventionella vapen.
Sverige ser mycket positivt på beslutet om att upprätta ett FN-register om
handel med konventionella vapen som kan öka öppenheten avseende vapenhandeln
och tjäna som ett förtroendeskapande instrument. Det beslut som fattats av FN:s
generalförsamling innebär också att frågan om en utvidgning av registret kommer
att prövas.
I inledningsskedet är det angeläget att stärka efterlevnaden av beslutets
första fas, dvs. att i april 1993 förse FN med uppgifter om 1992 års export och
import av tyngre konventionella vapen. Enligt utskottets uppfattning är det
angeläget att först efter denna inledande fas pröva frågan om en utvidgning av
registret.
Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 7 anses besvarad.
2.9 Minskade utgifter för konventionella rustningar
Motionen
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 6 krävs svenska initiativ i FN
(generalförsamlingen och nedrustningskonferensen) samt i ESK i syfte att få
till stånd minskade utgifter för konventionella rustningar. Som ett led i en
strategi för omrustning till icke-provokativa försvarsformer ter det sig
naturligt att i första hand söka få till stånd nedskärningar av antalet
långräckviddiga vapen och vapenplattformar samt andra system med offensiv
kapacitet.
Utskottet
Sveriges långsiktiga mål på nedrustningsområdet, globalt och regionalt, är
att minska rustning och rustningskostnader avseende alla vapenslag.
Inom ESK har frågor om konventionell nedrustning i allt väsentligt behandlats
mellan de stater som är medlemmar i NATO och de som varit det i Warszawapakten.
Frågan om konventionell nedrustning har sedan några år varit föremål för
behandling i Förenta nationerna. Tyngdpunkten har därvid legat på konventionell
nedrustning på regional nivå och bl.a. utgått från en rapport i ämnet som
generalsekreteraren presenterade 1991. I december samma år antog
generalförsamlingen en resolution om regional nedrustning inkl.
förtroendeskapande åtgärder, baserad på ett förslag från EG-staterna med
Sverige som medförslagsställare.
Generalförsamlingen upprepar i nämnda resolution sin tidigare framförda
uppfattning att regionala nedrustningsåtgärder utgör väsentliga element i den
globala nedrustningsprocessen. Församlingen uttalar sin övertygelse om vikten
av regionala nedrustningsåtgärder och om att hänsyn därvid tas till varje
regions särdrag. Vidare betonas vikten av förtroendeskapande åtgärder för att
säkra processens framgång.
I en annan resolution rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i
Europa, till vilken Sverige också var medförslagsställare, pekar församlingen
på de positiva resultaten av förhandlingarna inom ESK beträffande såväl
förtroendeskapande åtgärder som konventionella styrkor. Församlingen välkomnar
fortsatta förhandlingar inom ESK.
Motsvarande resolutioner antogs också av 1992 års generalförsamling. I en
resolution om regional nedrustning (med Sverige som medförslagsställare)
noterar församlingen med tillfredsställelse de framsteg som gjorts i flera
regioner genom avtal om rustningsbegränsning, fred och säkerhet (inbegripet
avtal om förbud mot massförstörelsevapen), och den uppmanar berörda stater att
genomföra dessa överenskommelser.
I en annan resolution, som också antogs hösten 1992, tar generalförsamlingen
upp förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och konventionell nedrustning i
Europa. Församlingen välkomnar särskilt beslutet av de stater som förhandlat
fram CFE-fördraget att genomföra detta avtal. Den välkomnar också
undertecknandet av Open Skies-fördraget och godkännandet av Open
Skies-deklarationen. Vad beträffar ESK lyfter generalförsamlingen särskilt fram
nya och väsentliga förtroendeskapande åtgärder, liksom beslutet att upprätta
ESK:s säkerhetsforum. (Nämnda forum är platsen för de fortsatta
säkerhetspolitiska förhandlingarna inom ESK liksom för förhandlingarna om ett
fördjupat samarbete för att förebygga konflikter.)
Därmed anser utskottet motion 1992/93:U404 (s) yrkande 6 besvarad.
2.10 Militära resurser och miljön
Motionen
I motion 1992/93:U404 (s) framhålls att resurser som nu används på den
militära sidan borde, när risken för storkrig dramatiskt minskat, kunna
användas för att skydda, förbättra och återställa miljön. Inom den militära
sektorn finns adekvata resurser som kan användas för detta ändamål. En särskild
FN-studie, som innehåller förslag med denna inriktning, har genomförts under
svenskt ordförandeskap. Dess eniga förslag fördes sedermera in i
förberedelserna för UNCED. Motionärerna menar mot denna bakgrund att Sverige i
FN aktivt bör arbeta för att militära resurser används för att rädda och
återställa miljön i enlighet med förslagen i FN-studien (yrkande 22). De kräver
också att riksdagen begär att regeringen fullföljer FN-studiens nationella
förslag om en nationell aktionsplan för hur militära resurser kan användas för
miljön och tillser att militären återställer den miljö de skadat (yrkande 23).
Utskottet
Utskottet konstaterar att Sverige redan i oktober 1991 tillsammans med
Brasilien introducerade ett resolutionsförslag i FN:s generalförsamling rörande
FN-studien om hur militära resurser kan användas för insatser på miljöområdet.
Sedermera har Sverige aktivt följt upp frågan i anslutning till FN:s
miljökonferens i Rio (UNCED). Sverige driver också frågan i FN:s
nedrustningskommission (UNDC).
Enligt vad utskottet erfarit är det regeringens avsikt att aktivt följa upp
beslutet i Agenda 21 om militärens hantering av miljöfarligt avfall och
dessutom driva frågan om militärens miljöpåverkan vidare.
Enligt vad utskottet erfarit är frågan om en nationell aktionsplan föremål
för beredning i regeringskansliet. Därutöver konstaterar utskottet att det i
bilaga 5 till ÖB:s programplan för det militära försvarets utveckling
1993--1998 görs en redovisning över de åtgärder som den svenska militären
kommer att vidta inom miljöområdet.
Därmed anser utskottet motion 1992/93:U404 (s) yrkandena 22 och 23 besvarad.
2.11 Överföring av militära resurser till andra ändamål
Motionerna
I motion 1992/93:U258 (v) yrkande 16 anförs att Sverige bör medverka till
omställning av de östeuropeiska krigsmaterielindustrierna till produktion för
fredliga ändamål. Särskilt nämns exporterande försvarsindustri i Ryssland och
Slovakien. Motionärerna påpekar att krigsmaterielindustrin i Ryssland redan har
en stor andel (ca 40%) civil produktion.
I motion 1992/93:U628 (s) yrkande 4 framhålls att Sverige i FN bör driva
frågan om minskade militärutgifter till förmån för utvecklingsprojekt för
ekonomisk, social och kulturell utveckling i u-länderna. Motionärerna pekar på
att det s.k. Stockholmsinitiativet tjänat som grund för ett FN-dokument där det
föreslås att "the peace dividend" (fredsbonus) skall användas till
utvecklingsinsatser. Om alla länder minskar sina militärutgifter med 3%
årligen frigörs 1 500 miljarder US-dollar att användas för utveckling i såväl
i- som u-länder.
I motion 1992/93:U638 (kds) yrkande 9 föreslås att Sverige bör verka för att
FN-kommissionen för hållbar utveckling ges i uppdrag att utforma system för
överföring av resurser som frigörs vid militär nedrustning till GEF (Global
Environment Facility).
Utskottet
Utskottet konstaterar att Sverige sedan länge drivit frågor rörande
omställning från militär till civil produktion. Särskilt har därvid sambandet
mellan nedrustning och utveckling framhållits. Sålunda genomfördes på initiativ
av Sverige och andra nordiska länder under åren 1978--1981 en FN-studie under
svenskt ordförandeskap rörande sambandet mellan nedrustning och utveckling.
I enlighet med rekommendationerna i nämnda studie har den svenska regeringen
genomfört en nationell uppföljningsstudie ("Med sikte på nedrustning", SOU
1984:62, 1985:43). Denna studie, som därefter i engelsk språkdräkt
distribuerades till FN:s samtliga medlemsstater, behandlar bl.a. möjligheterna
att i en nedrustningssituation ställa om Sveriges försvarsindustri till civil
produktion.
En särskild interdepartemental arbetsgrupp har sedermera, i rapporten "En
politik för nedrustning och utveckling" (Ds 1988:19), övervägt
rekommendationerna i anslutning till FN:s konferens 1987 om sambandet mellan
nedrustning och utveckling. I nämnda konferens deltog sammanlagt 150 stater.
Dessa enade sig om ett slutdokument, vilket bl.a. innehöll en
principdeklaration och ett allmänt formulerat handlingsprogram.
På grund av den politiska situationen i slutet av 1980-talet möttes försöken
att driva frågan vidare i FN-sammanhang ej av någon påtaglig framgång.
Under senare tid har frågan om omställning av militär produktion för civila
ändamål ånyo aktualiserats från svensk sida. Enligt utskottets uppfattning bör
det svenska östbiståndet i vissa avseenden ses som bidrag till en dylik
omställning. Detta gäller exempelvis delar av arbetet rörande rustningskontroll
och kärnsäkerhet i det forna Sovjetunionen.
Utrikesdepartementet har nyligen inlett arbetet med en systematisk
inventering av vad som görs av andra industriländer och internationella
organisationer för att stödja conversion-processen; främst är man intresserad
av insatser som berör S:t Petersburgområdet, Kolahalvön och
Kaliningradenklaven. Enligt vad utskottet erfarit är det Utrikesdepartementets
avsikt att, sedan inventeringen slutförts, anordna ett seminarium i Stockholm
om omställningsfrågor.
Även om problemen är delvis annorlunda och av helt annan dignitet nämns
Baltikum ofta i samband med frågan om omställning. Genom Ingenjörer mot
kärnvapen bidrar Sverige t.ex. till ett omställningsprojekt vid "varv nr 7" i
Tallinn.
I samtliga här aktuella motioner krävs olika åtgärder från svensk sida.
Utskottet önskar i detta sammanhang emellertid också peka på att frågan om
överföring av militära resurser till andra ändamål sedan många år också varit
föremål för betydande uppmärksamhet i en rad andra stater; inte minst gäller
detta de forna Warszawapaktsstaterna.
Inom OECD arbetar man för närvarande med att lägga upp en databas avseende
samarbetsprojekt i hela Central- och Östeuropa. Bland dessa inkluderas även
sådana som rör omskolning av militär personal. EG bedriver ett omfattande
arbete på området. Också Internationella valutafonden, Världsbanksgruppen och
Europeiska utvecklingsbanken är i skiftande utsträckning engagerade i
verksamhet som berör omställningsfrågor.
Enligt utskottets uppfattning är omställningsfrågorna angelägna av en rad
skäl -- främst ekonomiska, säkerhetspolitiska och utvecklingsmässiga. Utskottet
anser det därför värdefullt att det tidigare svenska engagemanget på området
följs upp i den situation som uppstått efter det kalla krigets slut. Det
förändrade internationella läget kan dock förmodas innebära att nya
förutsättningar för en omvandling från militär till civil produktion uppkommit.
Motsvarande gäller för den besläktade frågeställningen om sambandet mellan
nedrustning och utveckling.
Utskottet utgår från att regeringen fortsatt driver de här behandlade
frågorna på sätt som befinns lämpligt.
Därmed får motionerna 1992/93:U258 (v) yrkande 16, 1992/93:U628 (kds) yrkande
4 samt 1992/93:U638 (s) yrkande 9 anses besvarade.
2.12 Minor m.m.
Motionerna
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 12 framhålls att miljontals landminor finns
utspridda efter en rad inbördeskrig runt om i världen. Varje år lemlästas och
dör hundratusentals människor till följd av kvarliggande minor. Motionärerna
menar att Sverige internationellt bör verka för en begränsning av landminor och
för en sanering av de värst drabbade länderna.
Också i motion 1992/93:U402 (s) skildras läget beträffande landminor.
Motionärerna menar (yrkande 1) att riksdagen som sin mening bör ge regeringen
till känna vad i motionen anförts därom. De kräver därutöver (yrkande 2) att
Sveriges regering agerar för ett internationellt exportstopp för antipersonella
minor och (yrkande 3) att Sverige beslutar följa USA:s exempel att införa ett
totalt exportförbud gällande landminor under en tid av ett år.
I motion 1992/93:U402 (s) föreslås också (yrkande 4) att regeringen under
1993 tar kontakt med andra länder inom FN för att få till stånd en översyn av
konventionen om inhumana vapen och därmed dess minprotokoll.
Även i motion 1992/93:U407 (kds) yrkande 1 föreslås att Sverige genom FN bör
verka för att före 1993 års utgång få till stånd en översynskonferens av
konventionen om inhumana vapen inkl. dess minprotokoll.
I motion 1992/93:U402 (s) krävs i yrkande 5 att regeringen ställer
ytterligare teknologiska och personella resurser till förfogande för minröjning
i de värst drabbade länderna och stödjer planerna på en FN-fond för minröjning
samt (yrkande 6) att Sverige ansluter sig till uppfattningen att de
länder som exporterat minor också åläggs ett särskilt ansvar för minröjning i
de länder där minor fortfarande utgör fara för civilbefolkningen.
Också i motion 1992/93:U407 (kds) yrkande 2 anförs att ytterligare
teknologiska och personella resurser bör ställas till förfogande för
minröjning.
I samma motion, 1992/93:U407 (kds), yrkande 3 föreslås att Sverige genom
bl.a. FN bör agera för ett internationellt exportstopp av antipersonella minor.
Utskottet
Utskottet har tidigare i olika sammanhang, senast i betänkandet 1992/93:UU15,
haft anledning att behandla den i många länder bekymmersamma frågan om
utspridda, omarkerade landminor. Som framgår av nämnda betänkande deltar
Sverige i ett minröjningsprogram i Afghanistan. Sverige har under de senaste
åren också deltagit i minröjningsprogram i flera andra av de värst drabbade
länderna, däribland Kambodja. Sverige har dock begränsade möjligheter, vad
gäller såväl teknologisk kompetens som personell kapacitet, att bistå med
minröjning under de speciella förhållanden som råder i den typ av länder det
oftast är fråga om. Det finns, enligt utskottets uppfattning, därför anledning
att på detta område sträva efter ett internationellt samarbete genom FN.
Det är naturligen så att den som lagt ut minor utan erforderliga utmärkningar
borde ansvara för minröjningen. Den civilbefolkning som drabbas av effekterna
av de utlagda minorna är emellertid främst betjänt av att minröjning sker och
att arbetet inte förhalas. Om de som lagt ut minorna inte tar sitt ansvar,
löses problemet med minröjning bäst med gemensamma, av FN samordnade insatser.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år verkat för en konferens för
att se över 1981 års vapenkonvention. Syftet med en dylik översyn skulle bl.a.
vara att täcka in nya vapenkategorier, vars användning bör förbjudas eller
begränsas. Den tidigare Folkrättsdelegationen har tagit fram förslag som gäller
laservapen och sjöminor. Delegationen har också noga följt utvecklingen
beträffande landminor. Detta arbete fortsätter inom den sammanslagna
Nedrustnings- och folkrättsdelegationen.
Under FN:s generalförsamling hösten 1992 visade flera länder intresse för att
så snart som möjligt kalla in en konferens för att se över konventionen.
Frankrike nämnde i detta sammanhang särskilt minfrågan. Enligt vad utskottet
erfarit är det regeringens avsikt att under våren 1993 låta
Utrikesdepartementets folkrättsjurister företa konsultationer i ett antal
huvudstäder i syfte att få till stånd en översynskonferens. En sådan konferens
skulle kunna överväga nya regler om förbud eller begränsningar i användningen
av såväl land- som sjöminor, brandvapen och laservapen.
Sverige bör, enligt utskottets mening, verka för ett internationellt
exportstopp för icke-självdesarmerande, antipersonella minor, ifall pågående
konsultationer och diskussioner visar att ett dylikt förbud kan förväntas bli
ett effektivt medel för att komma till rätta med det ovan beskrivna
minproblemet.
Utskottet noterar i detta sammanhang att Sverige sedan 15 år tillbaka inte
tillverkar eller exporterar den typ av enkla minor, utan självdesarmering, som
nu orsakar så mycket lidande runt om i världen. Någon utveckling eller
tillverkning av sådana minor finns inte planerad. Utskottet ser därför inte
anledning att föreslå ett formellt, svenskt exportförbud.
Därmed anser utskottet motionerna 1992/93:U402 (s) yrkandena 1--6,
1992/93:U404 (s) yrkande 12 och 1992/93:U407 (kds) yrkandena 1--3 besvarade.
2.13 Verifikationsfrågor m.m.
Motionerna
I motion 1992/93:U403 (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av att låta utreda
förutsättningarna för ett civilt multinationellt övervakningscentrum placerat
på Gotland. Motionären menar att ett dylikt centrum skulle förbättra samarbetet
mellan länderna och att den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet
därmed skulle minska. Förutom de rent säkerhetspolitiska skälen åberopar
motionären även ett antal civila skäl såsom sjöräddning, fiskeövervakning,
havsforskning, smuggling av flyktingar, vapen och narkotika samt den kraftigt
ökande fartygs- och turisttrafiken.
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 9 konstateras att den existerande
konventionen om biologiska vapen saknar adekvata verifikationsinstrument.
Motionärerna begär att regeringen tar initiativ för att konventionen skall
förstärkas med nödvändiga dylika.
Utskottet
Utskottet finner inte att något i de verksamheter som berörs i motionen
särskilt motiverar förslaget om att låta tillsätta en utredning angående
förutsättningarna för ett civilt multinationellt övervakningscentrum placerat
på Gotland.
Därmed avstyrks motion 1992/93:U403 (c).
Utskottet konstaterar att 1972 års konvention mot biologiska vapen saknar
kontrollmöjligheter. Enligt utskottets mening är detta en allvarlig brist. Det
nyligen undertecknade avtalet mot kemiska vapen innehåller unika och
heltäckande verifikationsåtgärder. Detta bör ge incitament till liknande
kontrollsystem på närliggande områden, exempelvis vad avser biologiska vapen.
Sverige har tagit en mycket aktiv del i de expertförhandlingar om en möjlig
verifikationsregim, kopplad till konventionen mot biologiska vapen, vilka pågår
i Genève. Expertgruppen skall slutföra sitt arbete under 1993. Enligt vad
utskottet erfarit avser regeringen att fortsatt verka för att konventionen
förstärks med kontrollmöjligheter.
Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 9 anses besvarad.
2.14 C-vapenavtalet
Motionen
I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 8 konstateras att ett avtal, som
totalförbjuder kemiska vapen undertecknades den 13 januari 1993 i Paris.
Motionärerna begär att regeringen snabbt lägger fram förslag om ratificering av
kemivapenavtalet och internationellt arbetar för att alla länder gör detsamma.
Utskottet
Utskottet noterar att regeringen helt nyligen avlåtit proposition i frågan
(prop. 1992/93:181, Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention mot
kemiska vapen). Enligt vad utskottet erfarit har regeringen bl.a. just genom
att så snabbt efter avtalets undertecknande framlägga propositionen om
ratifikation velat verka för att även andra länder snabbt ratificerar avtalet.
Också på andra sätt verkar regeringen i denna riktning.
Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 8 anses besvarad.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande nationella och internationella konflikter
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U258 yrkande 15 och 1992/93:U404
yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,
res. 1 (s)
men. (v) - delvis
2. beträffande anslag för gemensam säkerhet
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U409 yrkande 7 besvarad med vad
utskottet anfört,
res. 2 (s)
3. beträffande svensk kompetens till det internationella freds- och
nedrustningsarbetets förfogande
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 2 besvarad med vad
utskottet anfört,
4. beträffande stöd till "En dagordning för fred"
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 3 besvarad med vad
utskottet anfört,
5. beträffande förstärkning av FN:s fredsbevarande förmåga
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U404 yrkande 1, 1992/93:U408
yrkande 8, 1992/93:U409 yrkande 1 samt 1992/93:U649 (delvis) besvarade med vad
utskottet anfört,
6. beträffande organisatoriska och administrativa aspekter på det svenska
FN-engagemanget
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U649 (delvis) besvarad med vad
utskottet anfört,
7. beträffande förstärkning av FN:s ekonomiska resurser för fredsbevarande
insatser
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U409 yrkande 6 besvarad med vad
utskottet anfört,
8. beträffande en utvidgning av ESK:s mandat
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 4 besvarad med vad
utskottet anfört,
9. beträffande en kärnvapenfri zon i Norden
att riksdagen avslår motion 1992/93:U404 yrkande 17,
res. 3 (s)
11. beträffande svensk säkerhetspolitik
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U258 yrkande 18, 1992/93:U408
yrkandena 1 och 2 samt 1992/93:Fö318 yrkande 1 besvarade med vad utskottet
anfört,
men. (v) - delvis
12. beträffande översyn av den svenska utrikespolitiken
att riksdagen avslår motion 1992/93:U409 yrkandena 2 och 3,
res. 4 (s)
13. beträffande fredsbevarande och fredsskapande styrkor
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U405 samt 1992/93:U409 yrkandena 4
och 5 besvarade med vad utskottet anfört,
res. 5 (s)
14. beträffande fullständigt provstoppsavtal
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 13 besvarad med vad
utskottet anfört,
15. beträffande studiet av de miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 14 besvarad med vad
utskottet anfört,
16. beträffande kärnvapen till sjöss
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:U406 yrkandena 1 och 2 förklarar
motion 1992/93:U404 yrkande 16 besvarad med vad utskottet anfört,
res. 6 (s)
men. (v) - delvis
17. beträffande internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkandena 18 och 19 besvarade med
vad utskottet anfört,
res. 7 (s)
18. beträffande marin kärnkraft
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkandena 20 och 21 besvarad med
vad utskottet anfört,
19. beträffande radiologiska vapen och laservapen
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkandena 10 och 11 besvarad med
vad utskottet anfört,
20. beträffande icke-spridningsfördraget
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 15 besvarad med vad
utskottet anfört,
21. beträffande internationell vapenhandel
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 7 besvarad med vad
utskottet anfört,
res. 8 (s)
22. beträffande minskade utgifter för konventionella rustningar
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 6 besvarad med vad
utskottet anfört,
23. beträffande militära resurser och miljön
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 22 och 23 besvarad med
vad utskottet anfört,
res. 9 (s)
24. beträffande överföring av militära resurser till andra ändamål
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U258 yrkande 16, 1992/93:U628
yrkande 4 samt 1992/93:U638 yrkande 9 besvarade med vad utskottet anfört,
25. beträffande minor
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U402 yrkandena 1--6, 1992/93:404
yrkande 12 samt 1992/93:U407 yrkandena 1--3 besvarade med vad utskottet anfört,
res. 10 (s)
26. beträffande verifikationsfrågor
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:U403 förklarar motion 1992/93:U404
yrkande 9 besvarad med vad utskottet anfört,
27. beträffande C-vapenavtalet
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 8 besvarad med vad
utskottet anfört.
Stockholm den 6 maj 1993
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre Schori (s), Nic
Grönvall (m), Mats Hellström (s), Maj Britt Theorin (s), Inger Koch (m), Nils T
Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke
(s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Göran Lennmarker (m) och
Birgitta Hambraeus (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Nationella och internationella konflikter (mom. 1)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola
Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Särskilt
är detta fallet" och slutar med "yrkande 5 anses besvarade." bort ha följande
lydelse:
FN och ESK har på olika sätt sökt stärka sin potential för att öka
möjligheterna att finna fredliga lösningar på konflikter, oavsett om dessa
varit nationella eller internationella.
Det kan förmodas att förslagen från den oberoende internationella kommission,
som under Ingvar Carlssons ledning nu arbetar med bl.a. frågor om globalt
ledarskap och FN:s framtida uppgifter, kommer att ytterligare understryka
vikten av att avsätta resurser för att kunna hantera denna utveckling.
Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen -- bl.a. med anledning av
socialdemokratiska och folkpartistiska motioner -- uttalat sin sympati och
förslag i linje med vad som resovisats ovan. Trots riksdagens uttalade
förväntningar om initiativ och förslag i denna riktning från regeringshåll, har
sådana saknats. Eftersom dessa frågor rör ett viktigt och växande
säkerhetspolitiskt område, är det av stor betydelse att hittillsvarande
huvudsakligen avvaktande hållning bryts och ersätts av ett aktivt agerande.
I kraft av sin historia och traditionella ställning har Sverige ovanligt goda
förutsättningar att göra insatser i fråga om förhandling, medling samt
försoning i nationella och internationella konflikter. Enligt utskottets
uppfattning bör, mot denna bakgrund, en utredning snarast tillsättas med
uppgift att fördjupa analysen i dessa frågor och att föreslå formerna och
resurserna för hur svenska insatser på dessa områden skall kunna stärkas. Detta
bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion 1992/93:U404 (s) yrkande 5. Motion
1992/93:U258 (v) yrkande 15 får anses besvarad med vad utskottet ovan anfört.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande nationella och internationella konflikter
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U404 yrkande 5 och med
besvarande av motion 1992/93:U258 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
2. Anslag för gemensam säkerhet (mom. 2)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola
Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Med det
vidgade" och på s. 11 slutar med "yrkande 7 anses besvarad." bort ha följande
lydelse:
Utvecklingen i omvärlden kan, enligt utskottets mening, förväntas ställa allt
högre krav på svenska insatser för att främja global solidaritet och säkerhet.
Det kan t.ex. handla om civila insatser i anslutning till FN:s fredsinsatser,
observatörer, förtroendeskapande åtgärder eller annat icke-militärt stöd i
ESK:s regi m.m. Med nuvarande budgetstruktur skulle flera olika anslag komma
att beröras. Vilket eller vilka anslag som berörs kan komma att variera
väsentligt beroende på den uppkomna frågans karaktär.
Som framgått av årets budgetproposition har vissa anslag rörande svenska
FN-styrkor m.m. samlats. Enligt utskottets mening är det ändamålsenligt att
sammanföra anslag av denna typ. Utskottet menar dock att en utredning bör
tillsättas med uppgift att framlägga ett samlat förslag om inrättandet av ett
anslag för åtgärder relaterade till gemensam säkerhet. Detta bör ges regeringen
till känna.
Därmed tillstyrks motion 1992/93:U409 (s) yrkande 7.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande anslag för gemensam säkerhet
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U409 yrkande 7 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. En kärnvapenfri zon i Norden (mom. 9)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola
Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "En zon
borde" och på s. 18 slutar med "yrkande 17." bort ha följande lydelse:
Nu har Europa totalt förändrats och en kraftig kärnvapennedrustning
påbörjats. Enligt utskottets mening är tiden mogen för att aktualisera frågan
om en nordisk zon. Kärnvapenfria zoner måste i dag ses som viktiga
nedrustningssteg genom att de främjar processen mot en kärnvapenfri värld. En
enhällig riksdag har under en följd av år uttalat sig för en kärnvapenfri zon i
Norden. Sverige bör snarast ta initiativ till förverkligandet av en nordisk
kärnvapenfri zon. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion 1992/93:U404 (s) yrkande 17.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
9. beträffande en kärnvapenfri zon i Norden
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U404 yrkande 17 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Översyn av den svenska utrikespolitiken (mom. 12)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola
Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med
"Utskottet har nyligen" och som på s. 22 slutar med "yrkandena 2--3." bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar det angelägna i vad som uttrycks i motion U409 (s) att
Sverige måtte kunna bära sin del av det gemensamma internationella ansvaret.
Utskottet tillstyrker därför motionens förslag om en nationell kommission för
att se över Sveriges internationella ansvarstagande. Kommissionen bör gå
djupare in på åtminstone fyra områden: gemensam säkerhet, biståndet,
Östeuropasamarbetet och flyktingpolitiken.
Detta bör ges regeringen till känna.
Därmed tillstyrker utskottet motion 1992/93:U409 (s) yrkandena 2 och 3.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
12. beträffande översyn av den svenska utrikespolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U409 yrkandena 2 och 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Fredsbevarande styrkor (mom.13)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola
Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Dessa
överväganden" och slutar med "anses besvarade." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund väsentligt att regeringen
snarast låter ta fram ett underlag i form av utrikespolitiska bedömningar,
vilka kan ligga till grund för planeringen av en svensk frivillig fredsstyrka
av brigadstorlek. Denna fredsbrigad bör finansieras inom det befintliga
försvarsanslaget. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker motion 1992/93:U409 (s) yrkandena 4 och 5. Med det
anförda får motion 1992/93:U405 (nyd) anses besvarad.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande fredsbevarande och fredsskapande styrkor
att riksdagen med besvarande av motion 1992/93:U405 samt med bifall till
motion 1992/93:U409 yrkande 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
6. Kärnvapen till sjöss (mom. 16)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola
Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med
"Örlogsbesök i Sverige" och slutar med "alltjämt äger giltighet." bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med
"Utskottet är av uppfattningen" och slutar med "yrkandena 1 och 2." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att den ovan beskrivna utvecklingen måste ses som positiv och
delvis som ett resultat av Sveriges enträgna arbete i FN och av det folkliga
motståndet mot dessa vapen i många länder runt om i världen, inte minst de
nordiska.
Tillbakadragandet innebär dock inte att alla dessa kärnvapen förstörs. En
del, framför allt de farliga kryssningsmissilerna, har förts i land och finns
tillgängliga för utplacering senare. Efter det kalla krigets slut är detta inte
tillräckligt; målet måste vara att ett förbud mot dessa vapen kommer till
stånd, och att de förstörs under internationell kontroll. Sverige bör verka för
detta och för att frågan om kärnvapen till sjöss även fortsättningsvis drivs
också i internationella fora. Detta bör ges regeringen till känna.
Därmed tillstyrks motion 1992/93:U404 (s) yrkande 16. Utskottet avstyrker
motion 1992/93:U406 yrkande 1 och 2.
dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
16. beträffande kärnvapen till sjöss
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:U406 yrkande 1 och 2 samt med
bifall till motion 1992/93:U404 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
7. Internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen (mom. 17)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola
Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Det är
väsentligt" och slutar med "säkerhetspolitiska lösningar." bort utgå,
dels att det efter den del av utskottets yttrande på s. 29 som slutar med
"att tillgripa kärnvapen." bort läggas till ett stycke med följande lydelse:
Sverige bör framlägga förslag i FN om icke-första användning, icke-användning
och traktatsfäst olagligförklarande av alla kärnvapen. Detta bör ges regeringen
till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med
"Utskottet framhåller" och slutar med "18--19 anses besvarade." bort ha
följande lydelse:
Utskottet är emellertid av uppfattningen att en konkret början på arbetet med
att ställa kärnvapnen under internationell kontroll kan göras genom att ett
internationellt kärnvapenregister i FN:s regi snabbt upprättas, omfattande alla
nationella arsenaler. Sverige bör därför i FN föreslå att kärnvapnen ställs
under internationell kontroll och att ett internationellt kärnvapenregister
upprättas. Detta bör ges regeringen till känna.
Därmed tillstyrks motion 1992/93:U404 (s) yrkandena 18 och 19.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
17. beträffande internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U404 yrkandena 18 och 19 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Internationell vapenhandel (mom. 21)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola
Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Det
beslut som fattats" och slutar med "yrkande 7 anses besvarad." bort ha följande
lydelse:
Utskottet menar att detta skall ses som ett första, men inte tillfyllest,
steg mot en begränsning och kontroll av den internationella vapenhandeln.
Enligt utskottets mening bör en internationell, global regim under FN, vilken
omfattar både köpare och säljare, sättas upp med uppgift att begränsa och
kontrollera den internationella vapenhandeln. För att få denna funktion och för
att vara heltäckande bör regimen omfatta också militär produktion, service och
know-how. Varje land bör rapportera till FN om såväl sin vapenproduktion som
sin export och import. Detta register bör vara tillgängligt för alla
medlemsländer. FN bör sätta upp en kunskapsbank för information om den militära
produktionen, exporten och importen.
Sverige har sommaren 1991 föreslagit detta vid nedrustningskonferensen i
Genève.
Utskottet anser att Sverige i FN bör lägga förslag om en internationell regim
för begränsning och kontroll av den internationella vapenhandeln, inklusive
vapenproduktionen. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker motion 1992/93:U404 (s) yrkande 7.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
21. beträffande internationell vapenhandel
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U404 yrkande 7 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Militära resurser och miljön (mom. 23)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola
Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med
"Sedermera har Sverige" och slutar med "FN:s nedrustningskommission (UNDC)."
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringen i FN bör arbeta aktivt för att militära
resurser skall komma till användning för att rädda och återställa miljön i
enlighet med förslagen i nämnda FN-studie. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med "Därmed
anser" och slutar med "yrkandena 22 och 23 besvarad." bort ha följande lydelse:
Därmed tillstyrker utskottet motion 1992/93:U404 (s) yrkande 22. Yrkande 23 i
nämnda motion anses besvarat.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
23. beträffande militära resurser och miljön
att riksdagen med besvarande av motion 1992/93:U404 yrkande 23 och med bifall
till motion 1992/93:U404 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
10. Minor (mom. 25)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola
Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "ifall
pågående konsultationer" och slutar med "yrkande 1--3 besvarade." bort ha
följande lydelse:
Detta bör ges regeringen till känna.
USA har i oktober 1992 förbjudit all export av amerikanska landminor under
ett år. Sverige bör följa det amerikanska exemplet och införa exportstopp av
landminor. Även detta bör ges regeringen till känna.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
25. beträffande minor
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U402 yrkande 2 och 3 och med
besvarande av motionerna 1992/93:U402 yrkandena 1 och 4--6, 1992/93:U404
yrkande 12 samt 1992/93:U407 yrkandena 1--3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet
inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bertil Måbrink (v) anför:
Nationella och internationella konflikter (mom. 1)
Den blodiga tragedin i Bosnien får inte upprepas på andra håll, där latenta
nationella och internationella konflikter hotar att övergå i militärt våld.
Enbart i Europa finns ett 70-tal sådana konflikthärdar.
Fredsforskare hade varnat i flera år för konfliktriskerna i samband med
Jugoslaviens upplösning. Men inga insatser gjordes för att förhindra att de
bröt ut. Det räcker uppenbarligen inte med forskning, om politikerna inte
handlar.
Vänsterpartiet föreslog att Sverige tar initiativ till en studie om vilka
insatser som behövs för att undanröja de latenta konfliktorsakerna, och att
denna bör leda till någon form av konfliktförebyggande givarmöte.
Jag anser att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U258 (v) yrkande 15
som sin mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om svenskt
initiativ till en studie av vilka insatser som behövs för att undanröja latenta
konfliktorsaker.
Svensk säkerhetspolitik (mom. 11)
Vänsterpartiet anser att den svenska säkerhetspolitiken inte skall bygga på
medlemskap i Europeiska unionen. Neutralitetspolitiken skall upprätthållas med
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Endast ett kollektivt
säkerhetssystem omfattande hela Europa kan ge stabilitet i det nya Europa, dvs.
ESK.
Därför anser jag att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:U258 (v)
yrkande 18 och 1992/93:Fö318 (v) yrkande 1 som sin mening bör ge regeringen
till känna vad ovan anförts om neutralitetspolitiken.
Kärnvapen till sjöss (mom. 16)
Kärnvapnen i Sveriges närområde har minskat i antal för vissa slag. Men
sjöburna kärnvapen finns kvar. Huruvida sådana vapen medförs vid besök av
utländska örlogsfartyg i svenska hamnar, får vi inte veta. Kärnvapenstaterna
har som praxis att varken bekräfta eller dementera förekomsten av kärnvapen
ombord. Vänsterpartiet anser att vi har rätt att kräva större öppenhet. Vi
anser att Sverige bör begära skriftliga garantier för att vår kärnvapenfrihet
verkligen respekteras, och att Sverige skall ta upp denna fråga i ESK för att
få en överenskommelse om att kärnvapenstaterna skall respektera de
kärnvapenfria staternas status.
Jag anser därför att riksdagen med bifall till motion U406 yrkande 1 som sin
mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om att den som villkor för
främmande örlogsbesök bör begära skriftliga garantier för att de gästande
fartygen inte är utrustade med kärnvapen.
Jag anser även att riksdagen med bifall till motion U406 yrkande 2 som sin
mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om svenskt initiativ i ESK
om en överenskommelse om att respektera de kärnvapenfria staternas status.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1, 11 och 16
borde ha hemställt:
1. beträffande nationella och internationella konflikter
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U258 yrkande 15 och med
anledning av motion 1992/93:U404 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad som ovan anförts,
11. beträffande svensk säkerhetspolitik
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:U258 yrkande 18 och
1992/93:Fö318 yrkande 1 och med avslag på motion 1992/93:U408 yrkande 1 och 2
som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts,
16 beträffande kärnvapen till sjöss
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U406 yrkande 1 och 2 samt med
besvarande av motion 1992/93:U404 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till
känna vad som ovan anförts.
Särskilt yttrande
Fredsbevarande och fredsskapande styrkor (mom. 13)
Lars Moquist (nyd) anför:
Ny demokrati anser att Sverige bör verka för att en internationell,
fredsskapande militär styrka upprättas och underställs FN:s säkerhetsråd.
Samtidigt måste den internationella domstolen accepteras av medlemsländerna som
högsta organ för lösning av internationella konflikter.
Sverige måste självklart vara berett att -- tillsammans med andra stater --
ingripa för att lösa pågående konflikter även då öppna strider förekommer.
Ingripande bör ske med trupp, inte bara med diplomatiska uttalanden.
En internationell militär styrka, som kan ges en roll liknande den som
polisen har i en enskild stat, bör bildas så snart som möjligt. Sverige kan och
bör spela en aktiv och pådrivande roll i denna fråga.
Försvarsutskottets yttrande
1992/93:FöU7y
Bilaga 1
Svensk frivillig fredsstyrka
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har den 9 februari 1993 berett försvarsutskottet tillfälle
att senast den 16 april avge yttrande över motion 1992/93:409 yrkande 4.
Bakgrund
Allmänt
Sedan år 1948 har FN organiserat 27 fredsbevarande operationer, varav åtta
bara under de senaste två åren. Över 50000 militärer och 10000 civila
tjänstgör nu i fredsbevarande operationer på fem kontinenter. Kostnaden var ca
3 miljarder dollar år 1992, fyra gånger högre än den tidigare noterade högsta
årskostnaden.
Merparten av de FN-operationer som startats under senare år är av det
traditionella fredsbevarande slaget (peace-keeping). Detta innebär bl.a. att
berörda parter har givit sitt samtycke till operationen och att de i princip är
beredda att samarbeta med FN. En ny form av fredsbevarande operationer är
insatser i preventivt syfte. En fredsbevarande styrka sänds ut till ett område
redan innan en konflikt brutit ut för att genom sin blotta närvaro ha en
återhållande verkan på parterna. Den nyligen grupperade nordiska bataljonen i
Makedonien är det första exemplet härpå.
Ett antal beslut av FN:s säkerhetsråd under senare år har emellertid också
visat att en glidning är på gång från traditionella fredsbevarande operationer
mot militära insatser under stadgans kapitel VII. I denna typ av operationer
behövs formellt inte parternas samtycke, eller ens vilja att samarbeta med FN.
Tvärtom, kan det ofta gälla att genom olika grader av tvång försöka förmå en
eller flera parter att agera på visst sätt.
Kriget i före detta Jugoslavien och svälten i Somalia hör till de faktorer
som givit ny intensitet till den internationella debatten om kollektiv säkerhet
och möjligheter att agera genom FN för att komma till rätta med hotande
situationer. FN:s generalsekreterare, Boutros Boutros-Ghali, har i sin rapport
"En dagordning för fred" förespråkat såväl att militära styrkor ställs till
FN:s förfogande på permanent basis som att en ny typ av styrkor skapas som med
kort varsel kan sättas in för att tvinga parterna att respektera t.ex. en
överenskommelse om eldupphör.
Några konkreta erfarenheter från renodlade FN-operationer under kapitel VII
finns egentligen ännu inte. De mer spektakulära militära insatserna under
senare år -- utdrivandet av Irak från Kuwait och operationer för att säkra
biståndet till Somalia -- var visserligen auktoriserade av säkerhetsrådet under
kapitel VII, men genomfördes i ingendera fallen av FN utan av USA-ledda
koalitioner.
Enligt bedömning av den svenska FN-delegationen torde det inom överskådlig
framtid inte finnas förutsättningar att medlemsstater sluter avtal med
säkerhetsrådet -- enligt kapitel 43 i FN-stadgan -- om att ställa trupp till
FN:s förfogande för militära insatser under kapitel VII. Det bedöms inte heller
troligt att det kommer att skapas några permanenta FN-styrkor under
generalsekreterarens befäl. Det bedöms dock finnas goda möjligheter till
förbättringar för att öka tillgängligheten av trupp för fredsbevarande
(peace-keeping), kanske också fredsframtvingande (peace enforcement),
operationer inom ramen för gällande praxis. Ansvaret för att genomföra dessa
förbättringar ligger i hög grad hos medlemsstaterna.
Svenska FN-insatser
Enligt den nya lagen (1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands,
som gäller från den 1 januari 1993, finns möjlighet för regeringen att efter
framställning från FN eller ESK ställa personal ur den utlandsstyrka som
enligt lagen skall finnas organiserad inom försvarsmakten till förfogande för
att delta i fredsbevarande verksamhet.
I lagen anges att högst 3000 personer ur utlandsstyrkan samtidigt får
tjänstgöra utomlands i väpnad tjänst.
Det svenska deltagandet i fredsbevarande insatser ligger sedan senare delen av
1980-talet på tämligen konstant nivå om 700--1000 man. År 1987 var Sverige
störst bland FN:s truppbidragsgivare. Mot bakgrund av den stora ökningen av
FN:s fredsfrämjande insatser intog Sverige hösten 1992 29:e platsen i FN:s
"rankinglista". Det svenska deltagandet i FN-operationer har i februari 1993
ökat till knappt 1200 personer med en årskostnad om ca 520 miljoner kronor.
För närvarande gäller att försvarsmakten skall ha beredskap för ytterligare
insatser utomlands med skytteförband på 200 personer och 20 militära
observatörer och civilpoliser.
Fr.o.m. budgetåret 1993/94 finansieras Sveriges deltagande i FN:s och ESK:s
fredsfrämjande verksamhet över Utrikesdepartementets huvudtitel. Följande
anslag berörs:
B 1. 115 miljoner kronor (Sveriges bidrag till de obligatoriska kostnaderna
för FN:s fredsbevarande operationer.)
B 9. 407 miljoner kronor (Kostnader i Sverige och utomlands för Sveriges
deltagande med personal i FN:s fredsbevarande operationer.)
C 1. 150 miljoner kronor (Kostnader för FN:s civila insatser för fred och
återuppbyggnad inom ramen för FN:s fredsbevarande operationer. Medlen avses för
insatser i u-länder. Undantagsvis kan medlen användas för liknande insatser i
ESK:s regi.)
Motionen
I partimotion U409 (s) föreslås att regeringen snarast inleder en
planering för en frivillig fredsstyrka av brigadstorlek. Denna fredsbrigad bör
finansieras inom det befintliga försvarsanslaget.
Som bakgrund till förslaget anförs bl.a. följande:
I juni 1992 presenterade generalsekreterare Boutros-Ghali det hittills mest
genomarbetade och detaljerade förslaget om fredsbevarande operationer i en ny
tid. Hans "Dagordning för fred" var en enträgen uppmaning till världssamfundet
att inte låta en historisk chans gå till spillo. Han konstaterade att
villigheten hos medlemsstaterna att delta i fredsbevarande operationer var
stor. Men beredskapen, att ställa upp med erforderlig snabbhet och med de
speciella och varierande typer av förband som olika situationer kan kräva,
saknades. Boutros-Ghali föreslog därför att medlemsländerna vidtog åtgärder som
ökade förmågan att snabbt kunna tillmötesgå förfrågningar om fredsbevarande
insatser.
I Norge och Danmark har man vidtagit åtgärder som är direkt relaterade till
Boutros-Ghalis "Dagordning för fred". Man understryker nödvändigheten av att
anpassa försvarsmakten till det förändrade världsläget.
I Norge utvidgar man den norska FN-beredskapsstyrkan från 1330 till 2000
man, vilket är på samma nivå som finns i Finland. Regeringen understryker i sin
proposition "Beredskap för fred -- Om Norges framtida militära FN-engagement
och FN:s roll som konfliktlösare", att fortsatt gäller frivillighet för
deltagande och att kostnaderna skall rymmas inom gällande försvarsram. Man
föreslår vidare inrättandet av ett nationellt kompetens- och
utbildningsinstitut för fredsbevarande operationer. Samtidigt har man erbjudit
FN att till institutet anknyta ett internationellt center med samma syfte.
I Danmark har man gått ännu längre. Inom ramen för folketingets nya
försvarsavtal för 1993/94 har samtliga partier överenskommit om upprättande av
en dansk internationell fredsstyrka. Med direkt referens till Boutros-Ghalis
appell kommer Danmark från 1993 att förbereda en styrka av brigadstorlek, ca
4500 man, för fredsbevarande och fredsskapande insatser.
Det har med all önskvärd tydlighet framgått av generalsekreterarens rapport
och uttalanden, att medlemsstaternas förmåga att på ett snabbt och
ändamålsenligt sätt möta en ny tids utmaningar inte är tillfredsställande.
Mycket mänskligt lidande, konflikter och krigshandlingar skulle ha kunnat
undvikas, om FN haft tillgång till insatsberedd personal. För att klara dessa
angelägna uppgifter krävs att medlemsstaterna inte bara har beredskap för
tillfälliga insatser utan också inrättar allsidigt utbildade, permanenta
styrkor för FN-insatser.
I motionen hemställer motionärerna i yrkande 4, med hänvisning till det
anförda, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den snarast
bör inleda planeringen för upprättande av en svensk frivillig fredsstyrka av
brigadstorlek för fredsbevarande insatser i enlighet med vad som anförts i
motionen.
I partimotion Fö316 (s), som avses behandlas i betänkande 1992/93:FöU9,
berörs frågan i samband med att några utgångspunkter för framtida förändringar
av försvaret redovisas enligt följande:
Vi är naturligtvis inte främmande för att krigsorganisationen kan komma att
krympas ytterligare när nästa försvarsbeslut tas 1997. Enligt många bedömare är
exempelvis 16 brigader en större organisation än som långsiktigt kan förnyas
utan kraftigt höjda försvarsanslag kring sekelskiftet. Eftersom längre
politiska förvarningstider förutses kan förmågan till återtagning komma att
prioriteras högre. Det kan också bli aktuellt att under 90-talet omvandla en
brigad till en frivillig "FN-brigad", som kan mobiliseras med kort varsel, när
FN:s säkerhetsråd begär det. Erfarenheterna av den verksamhet i FN:s tjänst som
utförs av civila myndigheter, t.ex. Räddningsverket, är goda och kan
ytterligare utvecklas.
Försvarsutskottet
Utskottet vill inledningsvis framhålla att Sverige har en lång tradition av
medverkan i FN:s fredsbevarande styrkor. Betydelsen av dessa insatser är stor.
Utskottet kan konstatera att regeringen den 11 mars givit Överbefälhavaren i
uppdrag att senast den 5 maj 1993 redovisa vilka konsekvenser och eventuella
kostnadsökningar det innebär att utöka det nuvarande resultatkravet till att
omfatta en infanteribataljon om ca 700 personer med flexibilitet avseende
uppgifter och 50 militära observatörer/monitorer. Överbefälhavaren skall vid
samma tillfälle redovisa en plan för uppsättning av ett särskilt förband för
beväpnad eskort- och transporttjänst redan under budgetåret 1993/94.
Utskottet finner att det i Sverige liksom i andra länder vidtas åtgärder för
att förbättra beredskapen att medverka i FN:s fredsfrämjande insatser.
Regeringens initiativ har enligt utskottets mening rätt inriktning. Enligt vad
utskottet har erfarit kommer mer långsiktiga frågor, såsom det föreslagna
upprättandet av en brigad för frivillig FN-tjänst, att behandlas i
förberedelserna inför nästa försvarsbeslut.
Utskottet anser att motionärernas syfte i betydande utsträckning kan komma
att tillgodoses genom de olika åtgärder som vidtas. Något uttalande av
riksdagen är därför inte påkallat.
Stockholm den 30 mars 1993
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Sture Ericson (s), Wiggo
Komstedt (m), Iréne Vestlund (s), Lars Sundin (fp), Ingvar Björk (s), Gunhild
Bolander (c), Christer Skoog (s), Jan Erik Ågren (kds), Robert Jousma (nyd),
Stig Grauers (m), Karin Wegestål (s), Henrik Landerholm (m), Britt Bohlin (s),
Jan-Olof Franzén (m), Sven-Olof Petersson (c) och Åke Carnerö (kds).
Innebörden av vissa förkortningar
C-vapenavtalet FN:s konvention mot kemiska vapen
CD FN:s nedrustningskonferens i Genève
CTBT avtal om fullständigt stopp för alla kärnvapenprov
EG/EU Europeiska gemenskapen/Europeiska unionen
ESK Europeiska säkerhetskonferensen
GEF Global Environment Facility
IAEA Internationella atomenergiorganet
IMO Internationella sjöfartsorganisationen
MR mänskliga rättigheter
NNSC de neutrala staternas kontrollkommission (i Korea)
NPT fördraget om icke-spridning av kärnvapen
START I Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic
Offensive Arms; avtal 1991 mellan USA och Sovjetunionen
om begränsning av strategiska kärnvapen. Genom det s.k.
Lissabon-protokollet 1992 blev även Ukraina, Vitryssland
och Kazakstan parter till avtalet.
START II Treaty on Further Reduction and Limitation of Strategic
Offensive Arms, avtal 1993 mellan USA och Ryssland om
begränsning av strategiska kärnvapen.
UNCED FN:s konferens om miljö och utveckling
UNDC FN:s nedrustningskommission
UNIIMOG FN:s militära observatörsgrupp i Iran och Irak
UNSCEAR FN:s vetenskapliga kommitté för atomstrålningens
verkningar
UNTAG FN:s Namibiakår.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 1
1 Den internationella bakgrunden och Sveriges säkerhetspolitik 5
1.1 Propositionen (prop. 1992/93:100 bil. 4, s. 1--38) 5
1.2 Nedrustningsåtgärder 9
1.3 FN:s roll m.m. 11
1.4 Säkerhet och samarbetsmönster i Europa 15
1.5 Svensk säkerhetspolitik 18
2 Sverige och internationella nedrustningsansträngningar 24
2.1 Fullständigt provstoppsavtal 24
2.2 Studiet av de miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen 25
2.3 Kärnvapen till sjöss 26
2.4 Internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen 28
2.5 Marin kärnkraft 30
2.6 Radiologiska vapen, laservapen m.m. 31
2.7 Icke-spridningsfördraget (NPT) 32
2.8 Internationell vapenhandel m.m. 33
2.9 Minskade utgifter för konventionella rustningar 34
2.10 Militära resurser och miljön 35
2.11 Överföring av militära resurser till andra ändamål 36
2.12 Minor m.m. 38
2.13 Verifikationsfrågor m.m. 40
2.14 C-vapenavtalet 41
Hemställan 41
Reservationer 44
1. Nationella och internationella konflikter (mom. 1) 44
2. Anslag för gemensam säkerhet (mom. 2) 45
3. En kärnvapenfri zon i Norden (mom. 9) 45
4. Översyn av den svenska utrikespolitiken (mom. 12) 46
5. Fredsbevarande och fredsskapande styrkor (mom. 13)46
6. Kärnvapen till sjöss (mom. 16) 47
7. Internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen (mom. 17) 47
8. Internationell vapenhandel (mom. 21) 48
9. Militära resurser och miljön (mom. 23) 49
10. Minor (mom. 25) 49
Meningsyttring av suppleant 50
Särskilt yttrande 51
Försvarsutskottets yttrande 52
Innebörden av vissa förkortningar 56