I detta betänkande behandlas regeringens skrivelse 1992/93:145
med redogörelse för svenska företags verksamhet i Sydafrika
jämte motioner, regeringens skrivelse 1992/93:204 om avskaffande
av handelsförbudet mot Sydafrika m.m. jämte motioner, samt ett
antal motioner från allmänna motionstiden.
Skrivelserna
1992/93:145 vari yrkas att riksdagen bereds tillfälle att ta
del av vad som anförts i skrivelsen.
1992/93:204 vari yrkas att riksdagen bereds tillfälle att ta
del av vad som anförts i skrivelsen om upphävande av
handelsförbudet och vissa andra sanktioner mot Sydafrika.
Motionerna
1992/93:U11 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att sanktionerna mot
Sydafrika bör upphävas.
1992/93:U12 av Birger Hagård och Hugo Hegeland (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att upphäva lagen (1985:98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förbudet mot handel med Sydafrika (SFS
1990:77) bör upphävas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att lagen (1985:1052) om rätt för kommuner
och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m. mot
Sydafrika upphävs.
1992/93:U13 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen omedelbart upphäver lagen om förbud mot
investeringar i Sydafrika,
2. att riksdagen omedelbart upphäver lagen om rätt för
kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m.
mot Sydafrika,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
alla former av sanktioner riktade mot Sydafrika snarast måste
upphöra.
1992/93:U16 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förutsättningarna för upphävande av
Sydafrikasanktionerna.
1992/93:U17 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen omedelbart upphäver alla sanktioner mot
Sydafrika,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av att svenska företag
kommer i åtnjutande av statliga export- och investeringskrediter
på konkurrenskraftiga villkor för investeringar i Sydafrika,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett "Sweden Center" upprättas i
Johannesburg för att där sammanföra alla aktiviteter som rör
utrikeshandelsfrågor, bistånd, exportkrediter m.m. i södra
Afrika.
1992/93:U607 av Birger Hagård och Hugo Hegeland (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att upphäva lagen (1985:98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika,
2. att riksdagen beslutar upphäva lagen (SFS 1990:78) om
förbud mot finansiell leasing,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förbudet mot handel med Sydafrika (SFS
1990:77) bör upphävas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att lagen (1985:1052) om rätt för kommuner
och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m. mot
Sydafrika upphävs.
1992/93:U623 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatt restriktivitet i beviljandet av
dispenser för handel med Sydafrika,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om s.k. generella dispenser för handel med
Sydafrika,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om aktivare svenskt stöd till
förhandlingsprocessen i Sydafrika med exempelvis experthjälp,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bistånd till utbildning av väljare i
Sydafrika,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att sända observatörer till Sydafrika före
och under valet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om medel för att möjliggöra för svenska
organisationer att skicka observatörer till Sydafrika,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall verka för att FN:s
oljeembargo och det bindande vapenembargot mot Sydafrika skall
bestå till dess Sydafrika fått en demokratisk författning med
lika rätt för alla oavsett hudfärg,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt bistånd till demokratiska rörelser
i Sydafrika.
1992/93:U625 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ge stöd till förhandlingsprocessen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kontinuerligt sända observatörer för
att övervaka demokratiseringsprocessen och kommande val,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ge stöd till de demokratiska
organisationernas väljarutbildning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skicka observatörer med specifika
uppdrag för att understödja arbetet mot det politiska våldet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att undersöka möjligheterna till initiativ
för utökade och förbättrade FN-insatser i Sydafrika i enlighet
med säkerhetsrådets resolution 772,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att erbjuda Goldstonekommissionen
experthjälp i olika former,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att verka för att FN:s oljeembargo och det
bindande vapenembargot bibehålls fram till dess att en
demokratisk konstitution antagits i Sydafrika eller parterna
(främst ANC och nationalistregeringen) träffat annan
överenskommelse om internationella sanktioner,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att upprätthålla restriktivitet i all
dispensgivning och att generella dispenser skall upphöra så
länge sanktionerna består eller om en överenskommelse träffats
mellan parterna i enlighet med Nelson Mandelas uttalande,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ingående förberedelsearbete för snabba
och verksamma biståndsinsatser till ett demokratiskt
icke-rasistiskt Sydafrika.
Bakgrund
Apartheid och det internationella samfundets reaktion
Rasdiskrimineringen i Sydafrika utgör ett arv från
kolonialtiden. Motståndet mot diskrimineringen i Sydafrika
började tidigt. ANC (African National Congress), som bildades
1912, tillämpade länge icke-våldsprincipen, efter föredöme från
M.K. Gandhi som verkade i Sydafrika i över 20 år.
Genom nationalistpartiets seger i valet 1948 började en
systematisk och i lag förankrad rasåtskillnadspolitik --
apartheid -- genomföras i Sydafrika på ett sätt som saknar
motstycke i modern tid. Hela samhällsstrukturen byggde på en
uppdelning av människor i olika raskategorier. Uppdelningen
styrde valet av utbildning, arbete och bostadsort samt reglerade
människors vardag även på det allra mest personliga planet.
Sharpeville-massakern 1960 blev en vattendelare i sydafrikansk
historia. I Sharpeville sköts 69 demonstranter ihjäl av polisen
och 180 skadades. Myndigheterna förbjöd såväl ANC som PAC
(Pan-Africanist Congress of Azania), som bildats genom en
utbrytning ur ANC år 1959. ANC konstaterade att den fredliga
vägens möjligheter var uttömda och inledde en väpnad kamp mot
regimen. I den långa motståndskampen mot apartheid har ANC varit
tongivande. Såväl ANC som PAC har av FN och OAU (Organization of
African Unity) erkänts som befrielserörelser och givits
ställning som observatörer i de båda organisationerna.
Sydafrikas raspolitik har stått på FN:s dagordning alltsedan
den första generalförsamlingen 1946. Det var dock först 1961, i
Sharpeville-massakerns spår, som generalförsamlingen uppmanade
medlemsstaterna att överväga möjliga åtgärder enligt FN-stadgan
för att få slut på den sydafrikanska regeringens
apartheidpolitik.
Säkerhetsrådet fattade sitt första sanktionsbeslut 1963
avseende militär utrustning, men inte förrän 1977 antog rådet
det för alla medlemsländer bindande vapenembargot mot Sydafrika.
1985 rekommenderade rådet för första gången frivilliga
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika, däribland
investeringsförbud. Rekommendationen följdes dock inte upp med
beslut om bindande ekonomiska sanktioner mot Sydafrika. Såväl
Förenta staterna som Storbritannien motsatte sig sådana
åtgärder.
FN:s rekommendation och utvecklingen i Sydafrika, bl.a.
införandet av partiellt -- senare även totalt --
undantagstillstånd, föranledde likväl många länder att under
1980-talets senare hälft införa restriktioner i utbytet med
Sydafrika. Detta gäller bl.a. EG och Förenta staterna.
Sverige har sedan 1960-talet i FN och andra internationella
fora konsekvent fördömt Sydafrikas rasåtskillnadspolitik.
Sverige var bl.a. en av initiativtagarna till
generalförsamlingens resolution om sanktioner mot Sydafrika
1985. Enligt svensk uppfattning har apartheidpolitiken inte
endast utgjort en allvarlig kränkning av de mänskliga
rättigheterna i Sydafrika, utan den har även bidragit till att
göra situationen i södra Afrika till ett hot mot internationell
fred och säkerhet. För en utförligare bakgrundsbeskrivning till
situationen i Sydafrika och de svenska övervägandena får
utskottet hänvisa till utskottets tidigare betänkanden om
Sydafrika (senast 1990/91:UU7 samt 1991/92:UU13) samt särskilt
till den s.k. Sydafrikadelegationens rapport (bilaga till prop.
1991/92:146).
Sverige har haft flera skäl att driva frågan om sanktioner i
FN, bl.a. har en svensk utgångspunkt varit att bara gemensamma
internationella åtgärder mot Sydafrika har utsikt att åstadkomma
kännbara resultat. Det har även ansetts ligga i linje med svensk
utrikespolitisk tradition att vidta sanktioner först efter
beslut i säkerhetsrådet. Det har från svensk sida vidare ansetts
angeläget, av omsorg om FN, att undvika en utveckling där
organisationen inte kan agera tillräckligt kraftfullt mot ett
system som en majoritet av medlemsstaterna vill avskaffa.
Efter säkerhetsrådets beslut 1977 införde Sverige ett
vapenembargo genom förordningen (1977:1127) om vissa sanktioner
mot Sydafrika. 1978 antog de nordiska länderna ett gemensamt
handlingsprogram mot apartheid. Detta skärptes och utvidgades
under 1980-talet.
Flera utredningar har legat till grund för Sveriges
Sydafrikapolitik. 1977 tillsattes Sydafrikautredningen som 1978
lade fram ett betänkande om förbud mot investeringar i Sydafrika
(SOU 1978:53). I betänkandet uttalades att svenska ekonomiska
sanktioner utgjorde ett avsteg från Sveriges sedvanliga politik.
Avsteget skulle dock ses som en "extraordinär åtgärd, motiverad
av den unika situationen i Sydafrika". En unilateral svensk
aktion mot handels- och varuutbytet ansågs dock inte vara
möjlig. En sådan åtgärd ansågs endast kunna regleras genom
FN-stadgan. Vidare ansågs ett mer omfattande handlande från
svensk sida strida mot GATT (General Agreement on Tariffs and
Trade). Den efterföljande propositionen, som godkändes av
riksdagen, resulterade i lagen (1979:487) om förbud mot
investeringar i Sydafrika och Namibia som trädde i kraft den 1
juli 1979.
1981 tillsattes Sydafrikakommittén för att se över 1979 års
lag. I kommitténs betänkande (SOU 1984:52) sades återigen att
det gick att göra ett undantag från Sveriges traditionella linje
i sanktionsfrågor. Angående mer omfattande ekonomiska sanktioner
förklarade kommittén sig dock inte vara beredd att föreslå något
avsteg från Sveriges principiella hållning, dvs. att endast
beslut av eller rekommendation från FN:s säkerhetsråd kan
upphäva de åtaganden på handelns område som Sverige gjort som
medlem i GATT. Kommitténs förslag ledde till lagen (1985:98) om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, varvid
investeringsförbudet utvidgades till att omfatta bl.a. förbud
mot finansiell leasing. Lagen riktar sig sedan den 1 april 1990
endast mot Sydafrika.
1985 skärptes även det svenska vapenembargot. Kommuner och
landstingskommuner fick med stöd av lagen (1985:1052) om rätt
för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder
mot Sydafrika vid upphandling av varor och tjänster med
sydafrikanskt ursprung rätt att vidta sådana
solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafrikanska
apartheidpolitiken.
1985 antog regeringen dessutom rekommendationer om begränsning
av handel och sjöfart samt av upphandling och kontakter inom
bl.a. kulturens och vetenskapens områden. Samma år förbjöd
Sverige även import av jordbruksprodukter från Sydafrika. Även
luftfartsavtalet med Sydafrika upphörde att gälla. Ett förbud
mot exportkreditgarantier har gällt sedan år 1965.
Det förhållandet att FN:s säkerhetsråd inte kunde fatta beslut
om bindande ekonomiska sanktioner mot Sydafrika möttes med stor
besvikelse i Sverige. I regeringsdeklarationen i 1987 års
utrikespolitiska debatt i riksdagen framhölls att det var "en
källa till djup besvikelse att de alliansfria rådsmedlemmarnas
förslag om bindande sanktioner förkastades". Regeringen uttalade
sin avsikt att fortsätta försöken att få till stånd ett
bindande beslut i säkerhetsrådet. Regeringen föreslog efter
omfattande inrikespolitisk debatt också ensidiga svenska
åtgärder mot den sydafrikanska regimen (prop. 1986/87:110). I
den utrikespolitiska deklarationen 1987 framhölls: "Detta är ett
steg som avviker från Sveriges traditionella linje i
sanktionsfrågor och är en engångsföreteelse som motiveras av
apartheidfrågans helt unika karaktär." En svensk handelsbojkott
ansågs ha möjlighet att också kunna driva på processen inom FN.
Den 1 juli 1987 trädde lagen (1987:474) med bemyndigande att
tillämpa lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i
fråga om en handelsblockad mot Sydafrika och Namibia i kraft.
Med stöd av bemyndigandet antog regeringen förordningen
(1987:477) om förbud mot handel med Sydafrika och Namibia.
Handelsförbudet började tillämpas den 1 oktober samma år.
Sedan Namibias självständighet i mars 1990 riktar sig
handelsförbudslagen och investeringsförbudslagen endast mot
Sydafrika (SFS 1990:78). För sydafrikanska medborgare gäller
restriktioner i viseringshänseende enligt förordningen
(1991:836) om visering för sydafrikanska medborgare.
Sverige har under många år lämnat bistånd till
apartheidpolitikens offer. Stöd lämnas till sydafrikanska
flyktingar i form av förnödenheter, rättshjälp, stipendier m.m.
Biståndet kanaliseras via såväl ANC som FN och frivilliga
organisationer. Dessutom lämnar Sverige bistånd till olika
humanitära projekt i Sydafrika och till ansträngningarna att
avskaffa apartheid. För budgetåret 1992/93 beräknas det
sammanlagda svenska bidraget till Sydafrika uppgå till omkring
275 miljoner kronor. Sverige har under många år också gett ett
omfattande utvecklingsbistånd till de stater i södra Afrika som
drabbats av den sydafrikanska politiken.
Vägen mot demokrati i Sydafrika
Demokratiseringsprocessen i Sydafrika fick sin officiella
inledning med president de Klerks öppningsanförande inför det
sydafrikanska parlamentet den 2 februari 1990. Sydafrikas
president tillkännagav då att Nelson Mandela och andra politiska
fångar skulle komma att friges samt att African National
Congress (ANC) och andra organisationer åter skulle få verka
fritt i landet.
President de Klerks tal var ett uttryck för en växande insikt
inom den vita befolkningsgruppen att den inte långsiktigt ensam
kunde inneha makten i landet. Denna insikt grundade sig på flera
faktorer. Trycket från motståndet mot apartheid inom landet hade
blivit allt starkare. Också det internationella avståndstagandet
i form av ekonomiska sanktioner, isolering och bojkotter mot
landet spelade roll, särskilt tillsammans med pressen från den
inhemska oppositionen. I takt med isoleringen och
sanktionstrycket hade också landets ekonomi försämrats steg för
steg.
I augusti 1990 togs ännu ett steg bort från apartheid i
riktning mot demokrati i Sydafrika. Då undertecknade den
sydafrikanska regeringen och ANC en överenskommelse, det s.k.
Pretoriaprotokollet, i vilket parterna uttalade att vägen låg
öppen för förhandlingar om en ny författning i Sydafrika.
Dessa förhandlingar kom emellertid att dröja. Ett huvudskäl
utgjordes av det våld som kort efter undertecknandet av
protokollet bröt ut i de svarta förstäderna runt Johannesburg.
För att söka bringa våldet till ett slut slöts i september 1991
ett nationellt fredsfördrag, som undertecknades av 23
organisationer, däribland det regerande nationalistpartiet, ANC
och Inkatha. Trots fördraget har våldet fortsatt. Enbart i
Johannesburgsområdet har 4 000 människor mördats under de
senaste två åren.
Vid halvårsskiftet 1991 upphävde Sydafrikas parlament de
rasåtskillnadslagar som brukar kallas apartheids grundpelare --
jordlagarna, gruppområdeslagen och lagen om
befolkningsregistrering. Den sistnämnda lagen tillämpas dock
alltjämt indirekt genom andra lagar som förblivit oförändrade.
Den viktigaste apartheidlagen som nu återstår är landets
författning som inte ger Sydafrikas svarta befolkning rösträtt
till parlamentet.
I och med öppnandet av Convention for a Democratic South
Africa (CODESA) i slutet av 1991 gick utvecklingen i Sydafrika
in i en förhandlingsfas. I CODESA deltog ursprungligen 19
politiska partier, hemlandsregeringar och andra organisationer.
Ytterligare grupper har sedermera tillkommit. Var och en har en
röst. Genom CODESA gavs för första gången företrädare för svarta
organisationer samma ställning och rättigheter i ett avgörande
politiskt skede som regeringen och partierna i det nuvarande
parlamentet.
Vid det första plenarmötet, CODESA I, den 20--21 december
1991, enades de deltagande parterna om bl.a. en
avsiktsförklaring. I denna förpliktade sig parterna att utarbeta
en demokratisk författning för Sydafrika med allmän rösträtt och
en enda gemensam röstlängd.
Det vita vetot
President de Klerks stöd i parlamentet hänför sig till det val
som hölls 1989. Inom den vita väljarkåren kom stödet för
nationalistpartiet under 1990-talets första år att urholkas. The
Conservative Party (CP) vann framgångar i ett antal fyllnadsval,
bl.a. i valkretsen Potchefstroom i Transvaalprovinsen i februari
1992.
I valet 1989 lovade president de Klerk att den vita
befolkningsgruppen skulle få uttala sig innan viktiga
förändringar i landets författning genomfördes. Före
fyllnadsvalet i februari 1992 föreföll regeringens modell härför
vara en folkomröstning i vilken alla myndiga sydafrikaner,
således även de svarta, skulle ha rätt att delta. Rösterna
skulle räknas såväl gemensamt som separat för de olika
folkgrupperna. Röstsammanräkningen skulle på så sätt klargöra om
de vita väljarna ställt sig bakom förändringarna eller förkastat
dem.
Detta kunde tydas som att de vita sydafrikanerna skulle kunna
inlägga sitt veto mot förändringarna av författningen, även i
ett läge där en överväldigande majoritet av samtliga röstande
givit sitt stöd för förändringarna.
Efter motgången i fyllnadsvalet i Potchefstroom i februari
1992 ändrade regeringen sina planer. Den folkomröstning som
utlystes till den 17 mars 1992 gällde enbart den vita
befolkningsgruppen. De vita fick uttala sig om de stödde
presidentens reformpolitik eller inte. Valdeltagandet blev
mycket högt, 85,7 % av de röstberättigade. Resultatet blev en
överväldigande framgång för presidenten, där 68,7 % av de vita
väljarna röstade ja.
Efter folkomröstningen finns inte längre något vitt veto som
hotar förhandlingsprocessen.
Förhandlingsprocessen fortskrider
Under våren 1992 gick förhandlingsprocessen i CODESA vidare
inom de fem arbetsgrupper som tillsatts vid mötet i december.
Arbetsgruppernas uppgift var att utarbeta förslag till
överenskommelser på olika områden att föreläggas CODESA II för
beslut. En av de viktigaste frågorna gällde övergångsarrangemang
för tiden fram till dess att en ny, demokratisk författning för
Sydafrika trätt i kraft. Det var på utformningen av dessa
övergångsarrangemang som CODESA II strandade vid sitt möte den
15--16 maj 1992.
Den 26 september 1992 undertecknade president de Klerk och
ANC-ordföranden Nelson Mandela en överenskommelse som bl.a.
innehåller stadganden om tillsättande av en interimsregering. I
november tillkännagav president de Klerk en preliminär tidtabell
för den fortsatta politiska processen. Enligt denna tidsplan
skulle Sydafrikas första fria val kunna hållas senast i april
1994. ANC har å sin sida krävt att valen skall hållas ej senare
än det sista kvartalet 1993.
Sedan slutet av 1992 har intensiva bilaterala samtal pågått
mellan framför allt de Klerks regering och ANC, men också mellan
regeringen och Inkatha (Inkatha Freedom Party). Inkatha, som
leds av Mangosuthu Buthelezi, har stöd främst bland
zulubefolkningen som är den dominerande folkgruppen i
Natalprovinsen. Samtalen, som har syftat till att få i gång
förhandlingar i ett större forum igen, har bidragit till att
definiera två problem som kommer att bli centrala i de fortsatta
diskussionerna, nämligen frågan om maktdelning och frågan om
regionernas framtida ställning. Detaljerna i de
kompromisslösningar som diskuterats är inte helt klara. Det
förefaller dock som om parterna enats om samregerande under den
tid som en konstituerande församling skall utarbeta en ny
konstitution samt om att regionerna, vars befogenheter är
föremål för diskussion, skall bli representerade i
centralregeringen efter strikt geografiska -- ej etniska --
kriterier.
Flerpartiförhandlingarna om Sydafrikas demokratisering
återupptogs i Johannesburg den 1 april 1993 i närvaro av 26
grupper från hela det politiska spektrat. Konservativa partiet
(CP) och PAC, som ursprungligen ställde sig utanför CODESA, har
numera anslutit sig till processen. Vid mötet antogs bl.a. en
enhällig resolution som beordrade förhandlingsrådet att snarast
komma med konkreta förslag till åtgärder för att bemöta det
omfattande politiska våldet i landet.
På dagordningen för förhandlingarna finns vidare de stora
övergripande frågor som rör utformningen av ett framtida
icke-rasistiskt Sydafrika. Förhoppningen är att förhandlingarna
skall kunna resultera i beslut om tidpunkt för val till
grundlagsstiftande församling, liksom om vilka regler som skall
gälla under perioden fram till dess att denna församling valts.
Talesmän för ANC och regeringen anser att ett verkställande
övergångsråd (Transitional Executive Council) skall kunna
tillsättas senast vid halvårsskiftet. Beslut väntas även om
etablerandet av till övergångsrådet knutna oberoende val- och
mediakommissioner. Kommissionernas uppgift skall vara att
organisera och övervaka de planerade valen respektive att
kontrollera opartiskheten i nyhetsbevakningen hos de
statskontrollerade medierna.
Sydafrikadelegationen
I syfte att skaffa sig ett fördjupat underlag inför
bedömningen av om och när förändringar av den svenska
Sydafrikapolitiken kunde och borde göras, beslöt regeringen i
november 1991 att tillsätta en särskild parlamentarisk
delegation. Denna, den s.k. Sydafrikadelegationen, besökte
Sydafrika under två veckor i februari 1992. I sin rapport till
regeringen, som överlämnades till utrikesministern den 26 mars
samma år, föreslog delegationen att de svenska restriktionerna
och sanktionerna mot Sydafrika skulle upphävas steg för steg
under vissa förutsättningar.
I sina rekommendationer konstaterade delegationen att
resultatet av folkomröstningen den 17 mars 1992 innebar att en
klar majoritet av Sydafrikas vita uttalat sig för demokrati. Det
innebär vidare att förändringsprocessen i Sydafrika måste
betecknas som i det närmaste oåterkallelig. En bekräftelse på
att så är fallet skulle enligt delegationens mening föreligga i
och med att en bindande överenskommelse om en interimsregering
träffades mellan parterna i CODESA, dvs. Convention for a
Democratic South Africa.
Sydafrikadelegationen föreslog att de svenska sanktionerna
skulle upphävas i takt med att de sista resterna av
apartheidpolitiken avskaffas. En överenskommelse om en
interimsregering borde enligt delegationen följas av ett
omedelbart upphävande av det svenska handelsförbudet. Den
slutliga bekräftelsen på processen från apartheid till demokrati
borde enligt delegationen kunna utgöras av själva bildandet av
en interimsregering. Vid bildandet av en sådan regering borde,
enligt delegationens förslag, förbudet mot investeringar i
Sydafrika liksom de finansiella sanktionerna upphävas.
Proposition 1991/92:146 med bemyndigande att avskaffa vissa
sanktioner mot Sydafrika, m.m.
I proposition 1991/92:146 med bemyndigande att avskaffa vissa
sanktioner mot Sydafrika, m.m., som överlämnades till riksdagen
i april 1992, lämnade regeringen en redogörelse för de svenska
sanktionsåtgärderna mot Sydafrika och bakgrunden till att de
infördes samt regeringens bedömning av och ställningstaganden
till deras avskaffande.
Regeringens ställningstaganden, som i stor utsträckning byggde
på en rapport från den 25 mars 1992 av den särskilda delegation
som besökte Sydafrika under februari 1992, innebar en stegvis
avveckling av sanktionerna enligt följande:
Investeringsförbudet borde enligt regeringens bedömning inte
längre tillämpas när en interimsregering bildats i Sydafrika
såvida inte en överenskommelse träffas inom ramen för CODESA
(Convention for a Democratic South Africa) om att rekommendera
ett tidigare avskaffande. Regeringen föreslog därför riksdagen
att anta de ändringar i lagen (1985:98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika som skulle möjliggöra för regeringen
att besluta om att investeringsförbudet inte vidare skall
tillämpas. Tekniskt sett innebar förslaget att regeringen fick
rätt att själv besluta om att vissa paragrafer i lagen inte
skall tillämpas. Förslaget lades fram mot bakgrund av de
förhoppningar som då förelåg om att en interimsregering skulle
kunna tillsättas i Sydafrika någon gång under sensommaren 1992
under den tid då riksmötet inte pågick.
Handelsförbudet borde enligt regeringens bedömning
upphävas när det fanns en bindande överenskommelse om en
interimsregering i Sydafrika.
Regeringen gjorde i proposition 1991/92:146 också bedömningen
att följande sanktioner skulle avskaffas i samband med att
handelsförbudet upphävdes:
1. Lagen (1985:1052) om rätt för kommuner och
landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika.
2. De särskilda viseringskrav som gäller för
sydafrikanska medborgare enligt förordningen (1991/836) om
visering för sydafrikanska medborgare.
3. De av riksdagen år 1985 godkända riktlinjerna för den
svenska Sydafrikapolitiken. Dessa innebär
att regeringen bör rekommendera myndigheter och institutioner
att avstå från upphandling från Sydafrika,
att Sverige i det nordiska samarbetet och inom FN bör verka
för ett bindande beslut av säkerhetsrådet om oljeembargo samt
ett effektivt genomförande av de embargon som antagits av
oljeexporterande och oljeproducerande länder,
att Sverige bör ta upp frågan om nedläggning av SAS
flygförbindelse med Johannesburg med de danska och norska
regeringarna,
att regeringen bör gå ut med en rekommendation till
myndigheter och institutioner med riktlinjer för kontakter med
Sydafrika.
4. Regeringens rekommendationer den 10 oktober 1985 om
begränsningar av varuhandel och sjöfart till och från Sydafrika.
5. Förbudet mot exportkreditgarantier till Sydafrika.
Frågan om upphävande av lagen (1985:1052) om rätt för kommuner
och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika
liksom övriga sanktionslagar skulle föreläggas riksdagen under
hösten 1992 eller vid ett senare tillfälle om utvecklingen i
Sydafrika skulle motivera det. Härmed avsågs lagen (1985:98) om
förbud mot investeringar i Sydafrika och lagen (1990:77) med
bemyndigande att tillämpa lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner i fråga om en handelsblockad mot
Sydafrika.
Riksdagen antog regeringens i prop. 1991/92:146 framlagda
förslag till lag om ändring i lagen (1985:98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika. Riksdagen ställde sig vidare bakom
att 1985 års riktlinjer för den svenska Sydafrikapolitiken
upphävdes i enlighet med propositionens förslag, och godkände
vad som anfördes i propositionen (bet. 1991/92:UU13, rskr.
1991/92:302).
Skrivelse 1992/93:145 om svenska företags verksamhet i
Sydafrika
Enligt lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika
(i det följande benämnd investeringsförbudslagen) skall svensk
juridisk person som själv eller genom utländskt dotterföretag
driver rörelse i Sydafrika årligen redovisa hur verksamheten i
landet utvecklas. Redovisningsskyldigheten omfattar också
uppgifter om löner och anställningsvillkor samt sociala
förhållanden för de anställda i dotterföretagen. Slutligen skall
uppgifter även lämnas om förvärv av utländska företag som äger
aktier eller andelar i sydafrikanska företag (indirekta
företagsförvärv).
Enligt 12 § förordningen (1985:99) om förbud mot investeringar
i Sydafrika, skall Kommerskollegium varje år före den 1 oktober
lämna en redogörelse till Utrikesdepartementet för de
redovisningar som har avgetts av berörda företag under det
senaste budgetåret. En sådan redogörelse avseende
verksamhetsåret 1991 har nu lämnats och omfattar svenska
företags dotterbolag i Sydafrika. Till grund för kollegiets
redogörelse ligger, förutom de svenska moderföretagens
redovisningar, även årsredovisningar avseende de sydafrikanska
dotterföretagen samt upplysningar inhämtade från de svenska
moderföretagen.
I skrivelsen lämnas en redogörelse för svenska företags
verksamhet i Sydafrika under verksamhetsåret 1991. Bl.a. lämnas
uppgifter om omsättning, antal anställda, investeringar och
rörelseresultat. En redovisning ges även av de uppgifter som
företagen lämnat om löner och anställningsvillor samt sociala
förhållanden för de anställda vid dotterbolagen i Sydafrika.
Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i
skrivelsen anförts.
Utskottet
Utskottet har tagit del av regeringens skrivelse 1992/93:145
och den redogörelse som lämnas däri beträffande de svenskägda
företagens verksamhet i Sydafrika under 1991. Utskottet noterar
skrivelsens slutsats att efterlevnaden av
investeringsförbudslagen varit god.
Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelse
1992/93:145 till handlingarna.
Skrivelse 1992/93:204 om avskaffande av handelsförbudet mot
Sydafrika m.m.
I regeringens föreliggande skrivelse (1992/93:204) lämnas en
redogörelse för utvecklingen i Sydafrika under de senaste
månaderna. Betydande framsteg har enligt skrivelsen gjorts i
riktning mot ett demokratiskt Sydafrika. Regeringen, ANC
(African National Congress) och Inkatha har enats om att hålla
en planeringskonferens för att dra upp riktlinjerna för
återupptagna flerpartiförhandlingar. Dessa avses syfta bl.a.
till att nå en överenskommelse om datum för val och om
upprättande av ett övergångsråd. Regeringens bedömning är att
detta råd borde kunna likställas med den interimsregering som
åsyftas i regeringens proposition 1991/92:146. Mot denna
bakgrund samt med hänsyn till andra länders sanktionspolitik och
den svenska industrins konkurrensläge anser regeringen att
handelsförbudet bör upphävas. Detta avses ske genom att
regeringen beslutar att upphäva förordningen (1987:477) om
förbud mot handel med Sydafrika. I samband med beslutet att
upphäva handelsförbudet avser regeringen också att avskaffa de
sanktioner som redovisats ovan (punkterna 1--4).
I avvaktan på att handelsförbudet upphävs avser regeringen att
tillämpa en generös politik vad gäller dispenser. För sådan
export som beviljas dispens bör enligt regeringen också finnas
möjlighet att erhålla exportkreditgaranti från
Exportkreditnämnden (EKN).
Som framgår av proposition 1991/92:146 grundar sig gällande
vapenembargo på en resolution av FN:s säkerhetsråd, och ett
upphävande av embargot är avhängigt av beslut i säkerhetsrådet.
Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i
skrivelsen anförts.
Sanktionerna mot Sydafrika
Sammanfattning av motionsyrkanden
Tre motioner, som väckts med anledning av regeringens
skrivelse 1992/93:145, tar upp sanktionerna mot Sydafrika. I
motion U11 (m) anförs att Sveriges förbud mot handel och
investeringar i Sydafrika inte har någon betydelse för den
demokratiska utvecklingen i Sydafrika, utan enbart skadar
svenskt näringliv, svensk ekonomi och svensk arbetsmarknad.
Motionären föreslår därför att sanktionerna mot Sydafrika
upphävs.
I motion U12 (m) anges bl.a. att svenska företag i Sydafrika
är föregångare när det gäller behandlingen av den svarta
befolkningen och därmed utgör goda exempel vid bekämpandet av
apartheid. I motionen föreslås därför upphävande av lagen
(1985:98) om förbud mot investeringar (yrkande 1), upphävande av
förbudet mot handel med Sydafrika (SFS 1990:77) (yrkande 2) samt
upphävande av lagen (1985:1052) om rätt för kommuner och
landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m. mot Sydafrika
(yrkande 3).
I motion U13 (nyd) anförs att läget förändrats sedan
Sydafrikafrågan senast behandlades i riksdagen och att det
därför nu finns anledning att ompröva om sanktionerna måste
bibehållas. Motionärerna hävdar att sanktionerna har en
konkurrenshämmande inverkan och att ökade investeringar och ett
positivt handelsutbyte med Sydafrika är nödvändigt för att
möjliggöra för en ny regering att bygga upp ett mångkulturellt
och fritt Sydafrika. I motionens yrkanden 1--3 föreslås
upphävande av investeringsförbudslagen, av lagen om rätt för
kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m.,
samt att alla sanktioner riktade mot Sydafrika måste upphöra.
I yrkandena 1, 3 och 4 i motion U607 (m), från allmänna
motionstiden, upprepas begäran att lagen om förbud mot
investeringar, förbudet mot handel och lagen om rätt för
kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m.
upphävs. I motionens yrkande 2 föreslås att riksdagen beslutar
upphäva lagen (SFS 1990:78) om förbud mot finansiell leasing.
I motion U17 (nyd), i anledning av regeringens skrivelse
(1992/1993:204) om avskaffandet av handelsförbudet mot
Sydafrika, hävdas att endast Sverige numera har kvar handels-
och investeringsrestriktioner mot Sydafrika. Motionärerna anser
det synnerligen angeläget att svenska företag omedelbart kan
påbörja kraftfulla investeringar i Sydafrika. De hänvisar till
olika politiska bedömare, vilka hävdar att fortsatta sanktioner
inte längre har någon effekt.
Däremot finns enligt motionärerna ett stort behov av utländskt
kapital för att vända den negativa ekonomiska utvecklingen i
Sydafrika. De medel som regeringen i budgetpropositionen
(1992/93:100 bil. 4) föreslagit skall ges som bistånd till
sydafrikanska organisationer borde enligt motion U17 (nyd) i
stället utnyttjas för att snabbt få i gång investeringar i
Sydafrika och dess grannstater. Därmed skulle Sverige också
bidra till att minska den sydafrikanska arbetslösheten, anförs
det i motionen. I motionens yrkande 1 föreslås att riksdagen
omedelbart upphäver alla sanktioner mot Sydafrika. I yrkande 2
begärs att svenska företag skall komma i åtnjutande av statliga
export- och investeringskrediter på konkurrenskraftiga villkor
för investeringar i Sydafrika. I motionens tredje yrkande
föreslås upprättande av ett s.k. Sweden Center i Johannesburg.
Detta kontor bör enligt motionärerna ha Exportrådets
exportfrämjande verksamhet som bas och i övrigt ansvara för
samordningen av handels- och biståndsfrågorna i södra Afrika.
I motion U623 (v), från allmänna motionstiden, framhålls att
bedömningsgrunden för att upphäva de svenska sanktionerna mot
Sydafrika måste vara den som fastslogs av riksdagen våren 1992,
nämligen utvecklingen i Sydafrika. Otålighet får inte förleda
oss att gå händelserna i förväg. Ett tjugotal apartheidlagar är
fortfarande i kraft i Sydafrika, anförs det i motionen.
Regeringens beslut att luckra upp Sydafrikalagen genom att
bevilja generösa dispenser är därför felaktigt. I motionens
första yrkande begärs fortsatt restriktivitet i beviljandet av
dispenser för handel med Sydafrika. I yrkande 2 i motionen
anförs att inga fler s.k. generella dispenser skall beviljas.
I vänsterpartiets motion U16 i anledning av regeringens
skrivelse (1992/93:204) om avskaffandet av handelsförbudet mot
Sydafrika m.m. upprepas dessa krav. I motionen hävdas att de
förutsättningar som riksdagen angivit skall gälla för ett
upphävande av sanktionerna ännu inte föreligger. Beslut om att
häva sanktionerna måste byggas på fastare grund än förhoppningar
om den kommande utvecklingen i Sydafrika. Regeringen bör enligt
vänsterpartiet lyssna på vad ANC (African National Congress)
sagt i frågan, nämligen att sanktionerna skall hävas när det
finns en överenskommelse om datum för allmänna val och en
interimsregering är på plats; när övergången till demokrati är
säkrad i lag och det finns en oberoende kommission för media
liksom en valnämnd.
I Vänsterpartiets motion U16 anförs vidare att regeringens
påstående att Sverige nu skulle vara det enda land som
upprätthåller sanktioner mot handel med Sydafrika inte är
korrekt. Flera andra länder, bl.a. USA, Canada, Australien och
en rad afrikanska länder, vidhåller sina sanktioner, hävdas det
i motionen. Sannolikt kommer inte heller den internationella
valutafondens (IMF) sanktioner att ändras, så länge Förenta
staternas president Clinton anser att de skall bestå, menar
motionärerna. I motionen förordas vidare en restriktiv
dispensgivning och ett omfattande svenskt stöd till den
fortsatta demokratiseringsprocessen i Sydafrika.
Även i motion U625 (s), från allmänna motionstiden, berörs
frågan om de svenska sanktionernas koppling till inrättandet av
en övergångsregering i Sydafrika. Motionärerna hänvisar till
utrikesutskottets uttalande att undantag från sanktionerna skall
ges med restriktivitet så länge de politiska förhållandena i
Sydafrika motiverar detta. Genom att s.k. generella dispenser
har givits till ett flertal företag har denna restriktivitet
frångåtts, menar motionärerna. Regeringen anför dessutom nya
skäl, bl.a. sysselsättningsaspekter, för en liberalare
dispensgivning. Detta, hävdas det i motionen, skulle innebära en
direkt förändring från den tidigare sanktionspolitiken där
utvecklingen i Sydafrika varit avgörande. I yrkande 10 i motion
U625 (s) begärs att restriktivitet i all dispensgivning skall
upprätthållas och att generella dispenser skall upphöra så länge
sanktionerna består, så länge en överenskommelse ej träffats
mellan parterna, eller förhållandena i övrigt ändrats i enlighet
med vad som uttalats av ANC:s ledare Nelson Mandela. Denne har
aviserat att sanktionerna enligt ANC:s förmenande eventuellt
skulle kunna hävas före en överenskommelse mellan parterna med
hänvisning till nödvändigheten av att effektivt bekämpa
arbetslösheten i Sydafrika.
I yrkande 9 i motion U625 (s) begärs att Sverige skall verka
för ett bibehållande av FN:s oljeembargo och det bindande
vapenembargot fram till dess att en demokratisk konstitution
antagits i Sydafrika eller parterna (främst ANC och
Nationalistregeringen) träffat annan överenskommelse om
internationella sanktioner. Ett likartat yrkande återkommer i
motion U623 (v), vari begärs att Sverige skall verka för att
FN:s oljeembargo och det bindande vapenembargot skall bestå till
dess att Sydafrika fått en demokratisk författning med lika rätt
för alla oavsett hudfärg (yrkande 8).
Utskottet
I utskottets betänkande 1991/92:UU13 om avskaffandet av
sanktioner mot Sydafrika behandlades, som ovan nämnts, bl.a.
regeringens proposition 1991/92:146 med förslag om upphävande i
två steg av sanktionerna mot Sydafrika. Båda dessa steg är
kopplade till villkor vad gäller den fortsatta
demokratiseringsprocessen i landet. Således borde enligt
utskottet handelsförbudet jämte övriga sanktioner och
rekommendationer enligt punkt 2.5 till 2.8 i proposition
1991/92:146 (punkterna 1--5 på s. 11--12 i detta betänkande)
kunna upphävas när det föreligger en bindande överenskommelse om
en interimsregering i Sydafrika. Investeringsförbudet borde, i
enlighet med förslaget i proposition 1991/92:146, kunna upphävas
när en interimsregering bildats i Sydafrika.
Utskottet konstaterade i betänkande 1991/92:UU13 bl.a. att den
process som inleddes i början av 1990 och som syftar till att
ersätta apartheidpolitiken med demokratiska förhållanden har
utvecklats långt. Viktiga inslag i denna process har varit
förhandlingarna mellan Sydafrikas regering och bl.a. ANC om en
ny författning för Sydafrika. Som också redovisats inledningsvis
i detta betänkande har dock demokratiprocessen kontinuerligt
utsatts för påfrestningar, i synnerhet genom det utbredda våldet
i landet.
I sitt betänkande 1991/92:UU13 ställde sig utskottet således
bakom regeringens förslag om en stegvis avveckling av
sanktionerna under förutsättning att vissa villkor kopplade till
en fortsatt utveckling i Sydafrika till demokrati uppfylls.
Riksdagens beslut den 1 juni 1992 att biträda regeringens
förslag innebär att utvecklingen i Sydafrika blir avgörande för
de svenska åtgärderna. Beslutet innebär att Sverige i så gott
som omedelbar anslutning till att en ny övergångsregering
tillträder i Sydafrika i praktiken får möjlighet att avskaffa de
sista svenska sanktionerna mot Sydafrika.
Enligt utskottets bedömning pågår en tydlig demokratiprocess i
Sydafrika. Denna process är starkt förankrad hos de parter som
hittills varit drivande i förhandlingarna, nämligen president de
Klerks regering och ANC. Apartheidsystemets grundvalar håller på
att raseras. Den internationella sanktionspolitikens syfte kan
därmed anses vara nära att uppnås. Den politiska utvecklingen i
Sydafrika har emellertid sedan Sydafrikadelegationen besökte
landet visat att processen mot demokrati är mycket svårare än
vad man tidigare hade anledning att hoppas.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att upphävande av
sanktionerna mot Sydafrika bör kopplas till utvecklingen mot
demokrati i Sydafrika. I regeringens skrivelse (1992/93:204)
noteras att ett för svenskt vidkommande särskilt intressant led
i den fortsatta förhandlingsprocessen är frågan om upprättande
av ett övergångsråd, Transitional Executive Council (TEC).
Utskottet delar regeringens bedömning, att detta råd, om det får
den roll som parterna för närvarande synes diskutera, borde
kunna jämställas med en interimsregering. Som anges i
regeringens skrivelse kan övergångsrådet komma att tillsättas
under våren eller försommaren 1993, medan själva beslutet om
rådet kan fattas dessförinnan.
Enligt utskottets uppfattning är beslut om upprättandet av ett
övergångsråd en förutsättning för upphävande av det svenska
handelsförbudet. Vad avser investeringsförbudet vidhåller
utskottet sin uppfattning att detta bör upphävas först när
interimsregeringen--övergångsrådet--har tillträtt.
Framsteg på andra områden är emellertid också av betydelse.
Från de bilaterala förhandlingarna har rapporterats att den
sydafrikanska regeringens och ANC:s förhandlare har nått
kompromisser på flera punkter där de tidigare stått långt ifrån
varandra. I förhandlingsprocessen synes beslut om upprättande av
ett övergångsråd vara nära kopplat till beslut om tidpunkt för
de kommande valen liksom till beslut om etablerandet av de två,
i betänkandet inledningsvis omnämnda, oberoende val- och
mediakommissionerna. Utskottet vill också understryka betydelsen
av det överenskomna förslaget om en lag i parlamentet gällande
övergångsarrangemang (Transitional Democracy Act) som skulle ge
demokratiprocessen legitimitet.
Det anförda bör med anledning av skrivelse 1992/93:204 samt
med avslag på motionerna U11 (m), U12 (m) yrkandena 1--3, U13
(nyd) yrkandena 1--3, U607 (m) yrkandena 1--4, U17 (nyd) yrkande
1 samt motion U16 (v) (berörd del) ges regeringen till känna.
Den bild av dispensgivningen som ges i motion U16 (v) är
enligt vad utskottet erfarit inte korrekt. Enligt utskottets
information har endast en dispens från investeringsförbudet
lämnats de senaste åren, nämligen den 17 december 1992. Detta
beslut fattades enligt den policy som gällt sedan sanktionernas
införande 1979.
Utskottet noterade i sitt betänkande 1991/92:U13 vad
Sydafrikadelegationen angivit om att regeringen bör utnyttja sin
möjlighet att lämna dispens från investeringsförbudet under den
tid som återstår till dess att detta slutligt kan upphävas.
Utskottet utgick därvid från att avsikten med denna hållning,
liksom beträffande dispensförfarandet generellt, inte vore att
frångå gällande sanktioners syfte, men att ge visst utrymme för
en tillämpning avpassad till utvecklingen i Sydafrika.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet noterar
samtidigt att hittillsvarande beslut om dispenser från
handelsförbudet gjorts efter prövning av varje enskilt ärende i
enlighet med de principer som regeringen lagt fram i
utrikesnämnden.
Därmed betraktar utskottet motion U16 (v) (berörd del),
yrkandena 1--2 i motion U623 (v) samt yrkande 10 i motion U625
(s) som besvarade.
Beträffande önskemålet i yrkande 2 i motion U17 (nyd) om
statliga export- och investeringskrediter på konkurrenskraftiga
villkor vill utskottet hänvisa till vad som anförs härom i
regeringens skrivelse 1992/93:204. I denna framhålls att för
sådan export som beviljas dispens bör också möjlighet finnas att
erhålla exportkreditgaranti från Exportkreditnämnden (EKN).
Därmed får yrkande 2 i motion U17 (nyd) anses besvarat.
Som framgår av regeringens skrivelse kvarstår vapenembargot
mot Sydafrika, då det grundas på ett beslut i FN:s säkerhetsråd.
Vad avser oljeembargot noterar utskottet att detta aldrig
givits rättsligt bindande ställning, eftersom det följer på
beslut fattat av FN:s generalförsamling, vilket har karaktären
av rekommendation till medlemsstaterna. Sverige röstade senast
den 18 december 1992 i generalförsamlingen för fortsatt
oljeembargo mot Sydafrika. Utskottet noterar även att Norge, som
den 15 mars 1993 hävde merparten av sina handelssanktioner mot
Sydafrika, explicit undantagit handeln med olja i sitt beslut.
Utskottet utgår från att Sverige kommer att fortsätta att iaktta
oljeembargot så länge detta har FN-majoritetens stöd.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 9 i motion U625
(s) samt yrkande 8 i motion U623 (v) som besvarade.
I motion U17 (nyd), yrkande 3, föreslås upprättandet av ett
s.k. Sweden Center med Exportrådet som bas i Johannesburg.
Frågan om denna typ av svensk utrikesrepresentation behandlas
utförligare i utskottets betänkande 1992/93:UU14. Sveriges
exportråd skall ha inkommit med en framställan om extra medel
för att upprätta ett handelskontor i Johannesburg. Enligt vad
utskottet erfarit avser regeringen att ta ställning till
framställningen så snart handelsförbudet mot Sydafrika har
upphävts.
Därmed betraktar utskottet yrkande 3 i motion U17 (nyd) som
besvarat.
Stöd till demokratiseringsprocessen i Sydafrika
Sammanfattning av motionsyrkanden
I motion U623 (v) anförs att det internationella samfundet har
ett ansvar för att underlätta och påskynda övergången till
majoritetsstyre i Sydafrika. De FN-observatörer som finns på
plats fyller en viktig funktion, men de är enligt motionärerna
för få för att verkligen kunna säkerställa att samtliga parter
respekterar framförhandlade avtal. I yrkande 4 i motionen anförs
att Sverige bör ge ett aktivare stöd direkt till
förhandlingsprocessen, exempelvis med experthjälp till de
oberoende val- och mediakommissioner som skall tillsättas. I
yrkande 2 i motion U625 (s) begärs sammalunda.
I yrkande 5 i motion U623 (v), liksom i yrkande 4 i motion
U625 (s), begärs att Sverige skall bistå med utbildningen av
väljare i Sydafrika. I yrkande 3 i motion U625 (s), liksom i
yrkande 6 i motion U623 (v), anförs att Sverige kontinuerligt
bör sända observatörer till Sydafrika för att övervaka
demokratiseringsprocessen och de kommande valen till en
konstituerande församling, som skall leda till en demokratisk
författning och avskaffande av apartheidsystemet. I motion U623
(v), yrkande 7, anförs att medel bör göras tillgängliga för att
möjliggöra för svenska organisationer att skicka observatörer
till Sydafrika.
I såväl motion U623 (v) som i motion U625 (s) framhålls att
det omfattande våldet utgör ett allvarligt hot mot processen för
fred och demokrati i Sydafrika. I samband med undertecknandet av
fredsavtalet i september 1991 mellan bl.a. regeringen och ANC
samt Inkatha tillsattes den s.k. Goldstonekommissionen med
uppdrag att särskilt granska våldet. I motion U625 (s) sägs
bl.a. att domare Goldstone fått fram omfattande bevis för att de
sydafrikanska säkerhetsstyrkorna skulle vara inblandade i
kriminella aktiviteter med politiska motiv, exempelvis mord. I
motion U625 (s), yrkande 5, begärs att Sverige skall skicka
observatörer med specifika uppdrag för att understödja arbetet
mot det politiska våldet. I motionens yrkande 7 föreslås att
Sverige skall erbjuda Goldstonekommissionen experthjälp i olika
former. I yrkande 6 i motion U625 (s) anförs att möjligheterna
bör undersökas till initiativ för utökade och förbättrade
FN-insatser i Sydafrika i enlighet med säkerhetsrådets
resolution 722.
I motion 1992/93:U623 (v), yrkande 9, framförs kravet att
Sverige måste fortsätta sitt stöd till ANC och andra delar av
den demokratiska rörelsen i Sydafrika intill dess att
apartheidsystemet skrotats och demokratin tryggats. De
demokratiska organisationerna måste få omfattande bistånd för
den väldiga arbetsuppgift som de står inför med att utbilda
väljarna om deras medborgerliga rättigheter.
I motion 1992/93:U625 (s), yrkande 11, krävs att förberedelser
vidtas för ett verksamt bistånd på olika vitala områden inom
sydafrikanskt samhällsliv. Detta förberedelsearbete bör enligt
motionärerna kunna redovisas så snart som möjligt.
Utskottet
Riksdagen har under en följd av år behandlat och godkänt
förslag om ett omfattande humanitärt bistånd till Sydafrika
(senast i 1992/93:UU15). För budgetåret 1992/93 uppgick
biståndet till Sydafrika till 275 miljoner kronor, varav stödet
till ANC omfattade 110 miljoner kronor. Motsvarande siffror för
nästkommande budgetår (1993/94) är 240 respektive 95 miljoner
kronor.
Syftet med biståndet har varit att stödja en utveckling mot
ett fritt, icke-rasistiskt och demokratiskt Sydafrika. Biståndet
har omfattat bl.a. stöd till uppbyggnad av folkliga
organisationer såsom fackföreningar och kyrkor, rättshjälp och
försörjningsbidrag till fängslade apartheidmotståndare och deras
familjer, stipendier, utbildningsinsatser m.m. Stödet till ANC
har i första hand använts för försörjning av flyktingar i exil.
När bannlysningen av ANC hävdes i februari 1990 och
återflyttning till Sydafrika påbörjades, ändrade biståndet
karaktär. Biståndet till flyktingar avslutades allteftersom
dessa återvände. Större delen av det svenska bidraget har
därefter använts för ANC:s organisationsuppbyggnad och
deltagande i förhandlingsprocessen.
Även för andra mottagare av svenskt bistånd ändrades
förutsättningarna för stödet när den politiska
omvandlingsprocessen i Sydafrika inleddes på allvar 1990.
Organisationer som fackföreningar, medborgarrättsorganisationer,
rättshjälpsorgan m.fl. kan numera arbeta mer öppet och planera
sin verksamhet på längre sikt. En omläggning av det svenska
biståndet har således påbörjats och planeras fortsätta. I två
skrivelser till regeringen (daterade 1992-12-02 resp.
1993-03-25) har SIDA redovisat hittillsvarande utveckling och
lämnat förslag till riktlinjer och insatser för demokrati och
mänskliga rättigheter i Sydafrika under den nu pågående
övergången till ett demokratiskt styrelseskick.
Där konstateras bl.a. att det i dag är omöjligt att bedöma hur
lång övergångsperioden mot demokrati kan komma att bli. Det
finns inget bestämt datum då en ny era kan sägas börja. Arvet
efter apartheid kommer att vara en mycket tung börda för en
demokratiskt vald regering. Den demokratiska utvecklingen kommer
att vara ytterst sårbar. I skrivelserna framhåller SIDA att
bistånd med inriktning mot att främja en demokratisering kommer
att behövas även efter övergångsperioden, oavsett hur denna
definieras, eftersom utvecklingen mot demokrati inte kommer att
kunna sägas vara avslutad i och med antagandet av en
icke-rasistisk grundlag och genomförandet av majoritetsval.
Vidare noterar SIDA att utvecklingen av den ekonomiska och
sociala situationen kommer att bli avgörande för demokratins
framtid.
Fortsatt stöd till en demokratisk samhällsutveckling bör
enligt utskottets uppfattning vara ett huvudmål för svenskt
bistånd till Sydafrika, på kort såväl som på lång sikt.
Biståndet måste inriktas på att i olika former söka skapa ökade
förutsättningar för de svartas deltagande i Sydafrikas
ekonomiska och samhälleliga utveckling. Ett huvudmål för
Sveriges bistånd bör således vara ekonomisk och social
utjämning.
Utskottet delar i stor utsträckning SIDA:s i ovan nämnda
skrivelser redovisade bedömningar och avsikter avseende
biståndets framtida utformning. Enligt dessa bör tonvikten i det
fortsatta svenska biståndet till Sydafrika på kort sikt ligga på
insatser som har direkt bäring på övergången till demokrati,
dvs. stöd till förhandlingsprocessen, valutbildning, arbetet på
en ny konstitution, våldsförebyggande åtgärder m.m.
Enligt vad utskottet inhämtat pågår ett intensivt
förberedelsearbete för att också parallellt med det
demokratifrämjande stödet planera för ett långsiktigt svenskt
utvecklingssamarbete med Sydafrika på bl.a. utbildningsområdet.
Under en övergångsperiod torde också finnas stora behov för att
ge fortsatt humanitärt stöd och bistånd för att stödja mänskliga
rättigheter. Enligt utskottets uppfattning kan det fortsatta
stödet väl komma att omfatta t.ex. insatser av den typ som
föreslås i flera av yrkandena i motionerna U623 (v) samt U625
(s). Detta gäller t.ex. olika former av väljar- och
observatörsstöd inför valen samt experthjälp till
Goldstonekommissionen. Utskottet har i ett tidigare betänkande
(1991/92:UU13) noterat att det efter hand ter sig naturligt att
biståndet breddas i sin inriktning och att biståndsmyndigheter
som BITS och Swedecorp kan komma in i bilden. Utskottet anser
att Sverige på olika sätt, inklusive i relevanta internationella
fora, bör fortsätta att söka motverka våldet i Sydafrika.
Med det anförda betraktar utskottet yrkandena 4--7 i motion
U623 (v) samt yrkandena 2--7 och 11 i motion U625 (s) besvarade.
I yrkande 9 motion U623 (v) framförs kravet att Sverige måste
fortsätta sitt stöd till ANC och andra delar av den demokratiska
rörelsen i Sydafrika intill dess att apartheidsystemet skrotats
och demokratin tryggats.
Som utskottet tidigare konstaterat spelar ANC en viktig roll i
Sveriges biståndssamarbete med Sydafrika. Utskottet har tidigare
uttalat att en utfasning av det direkta statliga biståndet till
ANC är naturlig i samband med att rörelsen ombildas till ett
politiskt parti (1992/93:UU13). Inom regeringskansliet och
biståndsmyndigheterna pågår, som tidigare nämnts, ett aktivt
arbete om riktlinjer för och utformningen av det fortsatta
svenska biståndet till Sydafrika.
Utskottet noterar att olika tolkningar kan uppkomma angående
vid vilken tidpunkt ANC kan uppfattas som politiskt parti med
möjlighet att delta i val i ett demokratiskt system. Liknande
tolkningsfrågor har varit aktuella tidigare, bl.a. i samband med
avbrytandet av det svenska biståndet till den namibiska
befrielserörelsen SWAPO samt beträffande det stöd från Sverige
som utgick till nej-sidan i folkomröstningen i Chile 1988.
Utskottet konstaterar att inget av dessa fall är helt parallellt
med den nu aktuella situationen.
Sverige bör även fortsättningsvis stödja demokratiseringen i
Sydafrika. Vid det första valet kommer majoriteten av de
röstande att utgöras av förstagångsväljare. Detta ställer stora
krav på upplysning och utbildningsinsatser i syfte att
möjliggöra ett brett valdeltagande. Enligt utskottets
uppfattning bör utfasningen av stödet till ANC genomföras med
hänsyn tagen till den sydafrikanska demokratiprocessens
fortskridande och förutsättningar att utvecklas och fördjupas.
De närmare formerna för utfasningen av stödet till ANC och
inriktningen av det fortsatta stödet till den demokratiska
omvandlingen i Sydafrika bör enligt utskottets mening bli
föremål för ytterligare överväganden och samråd i
utrikesnämnden.
Därmed får yrkande 9 i motion U623 (v) anses besvarat.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande regeringens skrivelse 1992/93:145 om svenska
företags verksamhet i Sydafrika
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1992/93:145 till
handlingarna,
2. beträffande sanktionerna mot Sydafrika
att riksdagen med anledning av regeringens skrivelse
1992/93:204 om avskaffande av handelsförbudet mot Sydafrika m.m.
och med avslag på motionerna 1992/93:U11, 1992/93:U12 yrkandena
1--3, 1992/93:U13 yrkandena 1--3, 1992/93:U17 yrkande 1,
1992/93:U16 (berörd del) samt 1992/93:U607 yrkandena 1--4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
angående förutsättningarna för upphävande av handels- och
investeringsförbuden,
res. (nyd)
3. beträffande dispensgivning
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U16 (berörd del),
1992/93:U623 yrkandena 1--2 samt 1992/93:U625 yrkande 10
besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande export- och investeringskrediter
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U17 yrkande 2 besvarat
med vad utskottet anfört,
5. beträffande vapenembargot och oljeembargot
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U625 yrkande 9 samt
1992/93:U623 yrkande 8 besvarade med vad utskottet anfört,
6. beträffande "Sweden Center"
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U17 yrkande 3 besvarat
med vad utskottet anfört,
7. beträffande bistånd till Sydafrika
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U623 yrkandena 4--7
och 1992/93:U625 yrkandena 2--7 och 11 besvarade med vad
utskottet anfört,
8. beträffande fortsättning av stödet till ANC
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U623 yrkande 9 besvarat
med vad utskottet anfört.
Stockholm den 29 april 1993
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre
Schori (s), Alf Wennerfors (m), Mats Hellström (s), Pär
Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m),
Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke
(s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Göran
Lennmarker (m), Berndt Ekholm (s) och Eivor Husing (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Sanktionerna mot Sydafrika (mom. 2)
Lars Moquist (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Den politiska utvecklingen" och slutar med
"regeringen till känna" bort ha följande lydelse:
Det finns därför enligt utskottets mening nu anledning att
ompröva om sanktionerna verkligen måste bibehållas.
Fria val kommer att hållas i Sydafrika senast under första
kvartalet 1994. För att inte försvåra möjligheterna för en ny
regering att klara sin grannlaga uppgift att bygga upp ett
mångkulturellt och fritt Sydafrika är det enligt utskottets
uppfattning nödvändigt att snarast ta bort hindren för ökade
investeringar och ett positivt handelsutbyte med Sydafrika.
Arbetslösheten är besvärande stor i Sydafrika. Snabba och
kraftfulla investeringar är nödvändiga för att råda bot på detta
problem. En kraftig minskning av arbetslösheten torde också vara
ett verksamt medel för att få slut på oron och motsättningarna i
landet.
Sverige är det land som längst upprätthållit handels- och
investeringssanktioner mot Sydafrika. Utländska företag har
däremot på senare tid kunnat öka sina investeringar och
nyetableringar i landet. Sanktionerna har härigenom fått en
konkurrenshämmande inverkan på de svenska företagen i Sydafrika.
Riksdagen bör därför med omedelbar verkan upphäva alla
sanktioner mot Sydafrika.
Det anförda bör med anledning av regeringens skrivelse
1992/93:204 och med bifall till motionerna U11 (m), U12 (m)
yrkandena 1--3, U13 (nyd) yrkandena 1--3, U17 (nyd) yrkande 1
samt U607 (m) yrkandena 1--4 ges regeringen till känna. Motion
U16 (v) (berörd del) avstyrks.
dels att mom. 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande sanktionerna mot Sydafrika
att riksdagen med anledning av regeringens skrivelse
1992/93:204 om avskaffande av handelsförbudet mot Sydafrika m.m.
i denna del och med bifall till motionerna 1992/93:U11,
1992:93:U12 yrkandena 1--3, 1992/93:U13 yrkandena 1--3,
1992/93:U17 yrkande 1 och 1992/93:U607 yrkandena 1--4 samt med
avslag på motion 1992/93:U16 (berörd del) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.