I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner om vissa
parkeringsfrågor som väcktes under den allmänna motionstiden vid
1991/92 års riksmöte. Utskottet konstaterar att flertalet
motionsyrkanden, i likhet med förslag som framlagts av
Åklagarutredningen -90 i betänkandet Ett reformerat
åklagarväsende (SOU 1992:61), syftar till avsevärda förändringar
av nuvarande parkeringslagstiftning. I avvaktan på regeringens
förslag med anledning av utredningsbetänkandet avstyrker
utskottet motionerna.
Till betänkandet har fogats en reservation av nyd-ledamoten.
Motionerna
1991/92:T420 av Hans Nyhage (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
avgiftsbetalning i samband med felparkering.
1991/92:T422 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ändringar i parkeringslagstiftningen.
1991/92:T911 av Ian Wachtmeister och Sten Söderberg (båda nyd)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att systemet med kommunala parkeringsvakter bör upphöra,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den verksamhet som bedrivs av kommunala parkeringsvakter i
stället bör handhas av polismyndighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att felparkeringsavgifter bör sättas
ned väsentligt,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
huruvida ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos
kommunen eller hos medborgaren,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av särskilda
kvarterspolistjänster.
1991/92:T912 av Sten Söderberg och John Bouvin (båda nyd) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de
privata parkeringsbolagens laglighet.
Utskottet
1 Nu gällande parkeringslagstiftning
Den författningsmässiga regleringen av parkering av fordon
avser dels s.k. gatumarksparkering, som huvudsakligen
omfattar parkering på vägar, gator och torg, dels s.k.
tomtmarksparkering. Gatumarksparkering brukar också
betecknas som offentligrättslig parkering och tomtmarksparkering
som privaträttslig parkering.
Gatumarksparkering och annan offentligrättslig parkering
regleras i ett flertal författningar. Vägtrafikkungörelsen
(1972:603, VTK) innehåller bestämmelser om rätten att stanna och
ställa upp fordon på bl.a. väg, gata, torg och annan led eller
plats som allmänt används för trafik med motorfordon. Enligt
2§ VTK räknas som parkering uppställning av fordon med eller
utan förare. Som parkering räknas dock inte uppställning under
kortare tid för på- och avstigning eller på- och avlastning av
gods. Enligt den allmänna bestämmelsen i 70§ VTK är det
förbjudet att stanna eller parkera fordon på sådan plats eller
på sådant sätt att fara uppstår eller trafiken onödigtvis
hindras eller störs. I 69§ första stycket och i 71--74§§ VTK
föreskrivs vissa ytterligare inskränkningar i rätten att stanna
eller parkera fordon. Bestämmelser om stannande och parkering
finns också i 142 och 144§§ VTK. Enligt 147§ och 148§
andra stycket får kommunerna meddela vissa lokala
trafikföreskrifter med bl.a. förbud att stanna och parkera
fordon eller med villkor för parkering. Enligt 57§ andra
stycket terrängtrafikkungörelsen (1972:594, TTK) får
kommunerna meddela lokala trafikföreskrifter om bl.a. förbud att
stanna eller parkera fordon utanför väg.
Enligt lagen (1957:229) om rätt för kommun att uttaga
avgift för vissa upplåtelser på allmän plats, m.m. får en
kommun, i den omfattning som behövs för att ordna trafiken, ta
ut avgift för rätten att parkera på sådana allmänna platser som
kommunen har upplåtit för parkering.
Enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning
får en kommun, om det för parkeringsövervakningen i kommunen
behövs parkeringsvakter, besluta att den själv skall svara för
övervakningen. Denna skall fullgöras av personal som har
genomgått lämplig utbildning för uppgiften. Till
parkeringsvakter får förordnas arbetstagare hos kommunen, hos
andra kommuner, hos kommunala parkeringsaktiebolag eller hos
vissa bevakningsföretag. Merparten av de föreskrifter om
stannande eller parkering av fordon som gäller enligt VTK
eller enligt lokala trafikföreskrifter, som meddelats med stöd
av VTK eller TTK, är numera inte förenade med någon
straffsanktion. Straff, i form av penningböter, kan komma i
fråga endast för sådana regelöverträdelser som är särskilt
trafikfarliga, t.ex. stannande och parkering på motorväg eller
motortrafikled eller där sikten är skymd. Övriga föreskrifter
avseende offentligrättslig parkering sanktioneras genom
felparkeringsavgifter.
Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
(felparkeringslagen) tillämpas i fråga om de bestämmelser om
parkering i VTK som inte är förenade med straffsanktion och i
fråga om vissa lokala trafikföreskrifter som meddelats med stöd
av VTK och TTK. Den som överträder en föreskrift som lagen
gäller är skyldig att betala felparkeringsavgift. Kommuner som
själva svarar för parkeringsövervakning får fastställa
felparkeringsavgiftens belopp inom vissa ramar som fastställs av
regeringen. För närvarande gäller för alla kommuner utom
Stockholm och Göteborg att felparkeringsavgiften får fastställas
till lägst sjuttiofem och högst femhundra kronor. I Stockholms
och Göteborgs kommuner får felparkeringsavgiften fastställas
till högst sjuhundra kronor för överträdelser av föreskrifter om
förbud att stanna, förbud att parkera på markerad busshållplats
och om rätt att parkera på parkeringsplatser avsedda för
handikappade. Fordonets ägare ansvarar för att
felparkeringsavgiften betalas. Detta gäller dock inte om
omständigheterna gör det sannolikt att fordonet frånhänts ägaren
genom brott.
Parkeringsanmärkning får meddelas av en polisman eller en
särskilt förordnad parkeringsvakt om ett fordon har stannats
eller parkerats i strid mot de föreskrifter som lagen är
tillämplig på. En sådan anmärkning skall innehålla en uppmaning
att inom en viss tid betala den fastställda avgiften.
Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller
fästs på fordonet. Om en felparkeringsavgift inte betalas inom
föreskriven tid, skall fordonets ägare erinras om
betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala
avgiften. Om avgiften inte betalas efter uppmaningen, skall ett
åläggande utfärdas för fordonets ägare att inom viss tid betala
en förhöjd avgift. Följs inte åläggandet, skall avgiften
indrivas. Även då höjs avgiften. Avgiften skall betalas inom
föreskriven tid, även om talan förs om undanröjande av
betalningsskyldigheten.
Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare
eller ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse
hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen
meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer myndigheten
betalningsansvaret. Ägare av fordon, i fråga om vilket
parkeringsanmärkning har meddelats, kan också hos
polismyndigheten, i det polisdistrikt där
parkeringsanmärkningen meddelades, skriftligen anmäla att han
bestrider betalningsansvar. Polismyndigheten har då att
verkställa den utredning som behövs och att besluta i ärendet.
Om beslutet innebär att betalningsansvaret inte undanröjs, kan
fordonsägaren överklaga beslutet hos den tingsrätt inom vars
domkrets överträdelsen har ägt rum. Talan mot tingsrättens
beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av
hovrätten om inte denna meddelat parten prövningstillstånd. I
tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan.
En olovlig parkering på enskilt område, t.ex. kommunal
eller privat tomtmark eller i ett parkeringshus, kan leda till
åtal för egenmäktigt förfarande eller också -- vanligen -- till
skyldighet att betala en kontrollavgift. Då tillämpas lagen
(1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering
(kontrollavgiftslagen), som innebär en på civilrättslig grund
vilande reglering av den s.k. tomtmarksparkeringen. Enligt
lagen får en markägare som upplåter ett område för parkering ta
ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon har parkerats inom
området i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat
(olovlig parkering). Avgiften får inte överstiga den
felparkeringsavgift som fastställts inom kommunen enligt
felparkeringslagen. Fordonets förare och ägare ansvarar
solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Ägaren ansvarar
dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har
frånhänts honom genom brott. Om markägaren vill ta ut
kontrollavgift, skall han utställa en betalningsuppmaning som
skall överlämnas till fordonets förare eller ägare eller som
fästs på fordonet. Om kontrollavgiften inte betalas inom den tid
som angetts, skall markägaren påminna fordonets förare eller
ägare om betalningsansvaret innan han vidtar åtgärder för
inkassering av avgiften enligt inkassolagen (1974:182). Talan om
att få ut kontrollavgiften skall väckas vid tingsrätten i den
ort där den olovliga parkeringen ägde rum. En sådan talan
föregås regelmässigt av att markägaren ansökt om
betalningsföreläggande mot den betalningsskyldige.
Kontrollavgift får inte tas ut om det med hänsyn till
omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle
framstå som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften.
Övervakning av parkering på tomtmark ombesörjs i stor
utsträckning av kommunala eller privata parkeringsaktiebolag.
Lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall är
tillämplig på såväl gatumarks- som tomtmarksparkering. Lagen gör
det möjligt att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det
behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av
naturvårdsskäl. Har ett fordon under minst sju dygn i följd
varit parkerat i strid mot förbud eller villkor, som avses i
kontrollavgiftslagen, får flyttning ske även om det inte behövs
av ordnings-, säkerhets- eller naturvårdsskäl. Beslut om att
flytta fordon får meddelas och verkställas av en polismyndighet.
I kommuner som själva svarar för parkeringsövervakning får
sådana beslut i flertalet fall meddelas och verkställas även av
kommunala myndigheter.
2 Motionsförslag
I de motioner som utskottet nu har att behandla aktualiseras
frågor som främst rör det kommunala ansvaret för
parkeringsövervakningen, de privata parkeringsbolagens
verksamhet, betalningsansvaret för felparkerings- resp.
kontrollavgiften samt dessa avgifters belopp.
I motion T911 (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening skall
ge regeringen till känna att systemet med kommunala
parkeringsvakter bör upphöra (yrkande 1) och att den verksamhet
som bedrivs av kommunala parkeringsvakter i stället bör handhas
av polismyndighet (yrkande 2). Vidare föreslås enligt yrkande 4
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om huruvida
ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos kommunen
eller hos medborgaren. Slutligen föreslås enligt yrkande 5 att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av särskilda
kvarterspolistjänster. Till stöd för sina yrkanden anför
motionärerna följande.
Många bilister anser att lapplisorna är ett problem och att
de gör mer skada än nytta. Dessutom kan många inte frigöra sig
från tanken att ett stort antal lappningar sker, inte för att
förbättra trafiksituationen, utan för att kommunen skall tjäna
pengar -- ett slags lappningstrakasseri. I vissa fall råder en
ren hetsjakt på bilister. Lapplisorna står i klungor och följer
bilarna som hökar för att kunna avslöja en klandervärd
parkering. Vissa personer och platser utses som särskilt
intressanta. Det försiggår till och med en helt obefogad jakt på
fordon nattetid. Många menar att det är fråga om ren
förföljelse. Den här motionen måste ses mot den bakgrunden och
mot bakgrunden av den cyniska beskattningen av bilister som helt
enkelt inte kan hitta en tillåten plats att parkera på.
Systemet med kommunala parkeringsvakter är tveksamt från
rättslig synpunkt -- fortsätter motionärerna -- eftersom
verksamhet av ifrågavarande slag normalt bör ligga på polisen.
Dessutom bör det av rationaliseringsskäl vara ekonomiskt klokt
att föra över parkeringsövervakningen till polisen, lämpligen
till särskilda kvarterspoliser.
I motion T912 (nyd) framhålls att tillämpningen av
kontrollavgiftslagen kännetecknas av en rad i motionen närmare
angivna felaktigheter och brister. Motionärerna vill mot den
bakgrunden att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de
privata parkeringsbolagens laglighet.
I motion T422 (m) framhålls att reglerna i felparkeringslagen
och i kontrollavgiftslagen om fordonsägarens ansvar för att
betala avgifterna i fråga medför orimliga konsekvenser för
biluthyrningsföretagen. Reglerna innebär -- säger motionären --
att staten ålägger en företagare ett ekonomiskt ansvar för
förseelser, som denne saknar möjlighet att kontrollera eller
förebygga. Och den som hyr fordonet saknar motivation att följa
parkeringsbestämmelserna, eftersom han inte är
betalningsansvarig för avgifterna. Reglerna skulle kunna ändras
så att den som, enligt hyresavtal med en av länsstyrelsen
godkänd biluthyrare, förfogar över fordonet vid tiden för den
olovliga parkeringen, skall ansvara för avgifterna på samma sätt
som den i bilregistret vid långtidsuthyrning (leasing)
antecknade personen.
I motion T912 (nyd) framförs liknande synpunkter.
I motion T420 (m) riktas kritik mot den bestämmelse i
felparkeringslagen som stipulerar att avgift skall erläggas inom
föreskriven tid, även om talan förs om undanröjande av
betalningsskyldigheten. Det står i strid med rättstryggheten att
bestraffa någon -- säger motionären -- innan brottsligheten är
belagd. Bestämmelsen bör därför ändras så att betalningsansvaret
skall vara klarlagt, innan skyldighet att betala skall
föreligga.
I motion T911 (nyd) framhålls (yrkande 3) att
felparkeringsavgifterna på många håll, särskilt i Stockholm och
Göteborg, blivit alltför höga. De bör därför sättas ned.
3 Utredningsförslag om ändringar i parkeringslagstiftningen
Regeringen tillsatte år 1990 Åklagarutredningen -90 med
uppdrag att göra en översyn av åklagarverksamheten och
förundersökningsreglerna. I direktiven (dir. 1990:27) erinrades
om att det stora flertalet parkeringsförseelser hade
avkriminaliserats i och med att felparkeringslagen trädde i
kraft den 1 april 1977. Polis, åklagare och domstolar tar dock
fortfarande -- framhölls det -- befattning med en del fall som
gäller felparkeringsavgift. Detta stämde dåligt med resonemangen
i direktiven att åklagarna -- och för den delen också polisen --
borde avlastas uppgifter som inte berör straffbelagda
handlingar. Utredningen skulle därför undersöka om dessa
uppgifter kunde avlastas åklagarna och anförtros något annat
organ.
Åklagarutredningen -90 redovisade i somras sitt uppdrag med
betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61). Enligt
betänkandet utfärdades under år 1990 ca 1800000
parkeringsanmärkningar med stöd av felparkeringslagen. Drygt
125000 gick till polismyndighet för utredning. Under år 1990
inkom till åklagarmyndigheterna 1104 ärenden angående
felparkeringsavgift för handläggning. Under samma år utfärdades
ca1miljon kontrollavgifter. Av de omkring 250000 avgifter
som utfärdades av de kommunala parkeringsbolagen i Stockholm,
Göteborg och Malmö gick ungefär 7500 till
betalningsföreläggande och ett par hundra prövades av tingsrätt.
Utredningen konstaterar att inte oväsentliga resurser inom
åklagar- och polisväsendet tas i anspråk för handläggningen av
ärenden enligt felparkeringslagen. Såväl principiella som
praktiska skäl talar enligt utredningen starkt för att
åklagarväsendet avlastas det arbete som är förenat med
hanteringen av ärendena angående felparkeringsavgifter. Också
polisens befattning med dessa ärenden bör upphöra. I det
resursläge som föreligger i dag är det inte rimligt att
sammanlagt 75 årsarbetskrafter tas i anspråk för utredning av
parkeringsärenden enligt felparkeringslagen.
Dagens sanktionsregler är svårförståeliga för allmänheten,
framhålls det vidare i betänkandet. Distinktionen mellan
gatumark och tomtmark framstår inte alltid som klar, och motivet
för skilda sanktionsformer är säkert obegripligt för de flesta
som drabbas av avgifterna. Vidare förekommer inte sällan
gränsdragningsproblem mellan de olika sanktionsformerna. Om ett
gemensamt sanktionssystem gällde skulle sådana problem upphöra,
parkeringspersonalen kunna utnyttjas mer rationellt och
gemensamma rutiner kunna skapas.
Övervägande skäl talar enligt utredningen för att kommunerna
fortsättningsvis får ta över handläggningen av dessa ärenden.
Det vore då en fördel om reglerna angående handläggningen av
ärenden om felparkeringsavgifter så långt möjligt utformades på
ett sätt som överensstämmer med de regler som gäller ärenden
angående kontrollavgifter, vilka kommunerna redan i dag
handlägger självständigt. Sanktionssystemet bör därför göras
gemensamt för gatumarks- och tomtmarksparkering, med
kontrollavgiftssystemet som förebild. Det innebär -- säger
utredningen -- att sanktioner även för överträdelser av regler
om det som i dag benämns offentligrättslig parkering kommer att
vila på civilrättslig grund. Åklagarna och polismyndigheterna
skulle därmed befrias från uppgiften att utreda och besluta om
bestridda parkeringsanmärkningar. Kommunerna skulle således vara
hänvisade till att driva in avgifterna med hjälp av
betalningsföreläggande i de fall betalning inte sker på
frivillig väg.
Utredningen föreslår att felparkeringslagen,
kontrollavgiftslagen och lagen om kommunal parkeringsövervakning
upphävs och ersätts med en lag om avgift för olovlig parkering.
4 Utskottets ställningstagande
Åklagarutredningen -90 föreslår i likhet med motionärerna
avsevärda förändringar av nu gällande parkeringslagstiftning.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande på sedvanligt sätt.
Parkeringslagstiftningen blir därmed föremål för en översyn, som
utskottet för sin del välkomnar. Utskottet förutsätter att
regeringen därvid även beaktar synpunkter av det slag som
återfinns i motionerna.
Med anledning av kraven i motion T911 (nyd) på att polisen
skall överta kommunernas nuvarande roll i
parkeringsövervakningen vill utskottet erinra om riksdagens
ställningstagande hösten 1990 till proposition 1989/90:155 om
förnyelse inom polisen (bet. 1989/90:JuU1, rskr.1989/90:1). I
beslutet framhölls att polisens uppgifter bör renodlas och att
detta innebar att en viss uppgift bör lösas av polisen endast om
den kan sägas utgöra ett naturligt led i polisens funktion att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I undantagsfall bör
det emellertid enligt beslutet vara möjligt att anförtro polisen
också andra uppgifter, men förutsättningen måste då vara att
detta är föranlett av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan
lösning skulle vara oacceptabel av samhällsekonomiska skäl eller
från servicesynpunkt. Dessa principer bör -- framhölls det --
vara vägledande också vid överväganden om att föra bort
uppgifter från polisen.
Frågan om bilägarens ansvar för betalning av felparkerings-
eller kontrollavgift, som aktualiseras i två av motionerna, har
flera gånger behandlats av utskottet. Så skedde senast i det av
riksdagen godkända betänkandet 1990/91:TU5. Utskottet avstyrkte
då, liksom i tidigare betänkanden, förslag om att ändra de
regler i felparkeringslagen och kontrollavgiftslagen som innebär
att bilägaren har ett strikt betalningsansvar för felparkerings-
resp. kontrollavgiften. Det fick ankomma på
biluthyrningsbranschen själv -- framhöll utskottet -- att lösa
de problem som ägaransvaret otvivelaktigt medför när det gäller
korttidsuthyrning.
Med det sagda och i avvaktan på regeringens förslag med
anledning av ifrågavarande utredningsbetänkande avstyrker
utskottet samtliga motionsyrkanden.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande vissa parkeringsfrågor
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:T420, 1991/92:T422,
1991/92:T911 och 1991/92:T912.
res. (nyd)
Stockholm den 20 oktober 1992
På trafikutskottets vägnar
Birger Rosqvist
I beslutet har deltagit: Birger Rosqvist (s), Rolf
Clarkson (m), Sven-Gösta Signell (s), Elving Andersson (c),
Sten-Ove Sundström (s), Jan Sandberg (m), Margareta Winberg (s),
Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors (nyd), Bo Nilsson (s), Lars
Björkman (m), Anita Jönsson (s), Lars Biörck (m), Jarl Lander
(s) och Hugo Bergdahl (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Vissa parkeringsfrågor
Kenneth Attefors (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar
med "Åklagarutredningen -90" och på s. 8 slutar med "samtliga
motionsyrkanden" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening talar principiella överväganden för
att övervakning av parkering på gatumark inte bör vara en
kommunal utan en polisiär uppgift. Misstankar om att kommunerna
använder felparkeringsavgifterna som en otillbörlig inkomstkälla
uppstår alltför lätt med nuvarande ordning.
För den som drabbas av en felparkeringsavgift framstår
vidare påföljden inte som en avgift, eftersom avgift enligt
vanligt språkbruk är en prestation som förutsätter en
motprestation, utan fastmera som böter, dvs. ett straff.
Påföljdens straffrättsliga karaktär framgår också av att frågan
om skyldighet att betala avgiften kan prövas av bl.a.
brottsutredande instanser såsom polisen och åklagarna.
Utskottet anser även att den myndighetsutövning som de kommunala
parkeringsvakterna bedriver är av så grannlaga natur att den
kräver utbildning av samma kvalitet som eljest fordras för
övervakning av ordning och säkerhet på vägar, gator och torg,
dvs. polisutbildning. Som framhålls i motion T911 (nyd)
talar rationaliseringsskäl för att parkeringsövervakningen på
gatumark ombesörjs av s.k. kvarterspoliser. Fler sådana tjänster
måste följaktligen inrättas.
Utskottet delar också den i motion T911 (nyd) uttalade
uppfattningen att felparkeringsavgifterna på många håll,
särskilt i Stockholm och Göteborg, blivit alltför höga. De bör
därför avsevärt reduceras.
Vidare anser utskottet att principen om ett strikt
ägaransvar för betalning av felparkerings- och kontrollavgifter
leder till orimliga konsekvenser för biluthyrningsföretagen. Som
framhålls i motion T912 (nyd) bör betalningsansvaret i
biluthyrningssammanhang överföras på den enligt avtal angivna
hyresmannen, när en parkeringsförseelse utförts av någon som
använder en enligt skriftligt avtal hyrd bil, som ägs av företag
som bedriver yrkesmässig uthyrning enligt lagen (1979:561) om
biluthyrning. Regeringen bör förelägga riksdagen erforderliga
förslag till lagändringar.
Tillämpningen av kontrollavgiftslagen kännetecknas enligt
utskottets mening av en rad felaktigheter och brister.
Omfattningen härav klargörs på ett så övertygande sätt i motion
T912 (nyd) att motionärernas krav på en utredning om de privata
parkeringsbolagens laglighet framstår som synnerligen
välgrundat.
Även det i motion T911 (nyd) framställda utredningskravet --
som gäller frågan huruvida ansvaret för bristande
parkeringsutrymme ligger hos kommunen eller hos medborgaren --
synes utskottet mycket välmotiverat.
Vad utskottet sålunda anfört -- och som innebär att
motionerna T911 (nyd) och T912 (nyd) tillstyrks -- bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna. Utskottets
ställningstagande innebär att syftet med motionerna T420 (m) och
T422 (m) torde få anses tillgodosett.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande vissa parkeringsfrågor
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:T911 och
1991/92:T912 samt med anledning av motionerna 1991/92:T420 och
1991/92:T422 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Motionerna1
Utskottet2
1 Nu gällande parkeringslagstiftning2
2 Motionsförslag4
3 Utredningsförslag om ändringar i
parkeringslagstiftningen6
4 Utskottets ställningstagande7
Hemställan8
Reservation8