I betänkandet behandlar utskottet närmare femtio
motionsyrkanden som väckts under den allmänna motionstiden 1992
och som i huvudsak rör olika frågor med anknytning till
socialtjänstlagen.
Utskottet anser med anledning av motionsyrkanden (s, kds, v)
att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med sina
förslag om familjerådgivningen. Detta föreslås riksdagen ge
regeringen till känna. Utskottet avstyrker motionsyrkandena i
övrigt.
Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) och en
meningsyttring (v).
Motioner
1991/92:So201 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
beslut i vissa umgängesärenden.
1991/92:So204 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
skärpta regler och förstärkt organisation för tillsyn av enskild
och offentlig missbrukarvård.
1991/92:So212 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
snara åtgärder för att lösa frågan om barns talerätt i sociala
mål.
1991/92:So217 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklingen av ett datorbaserat
beslutsstödsystem inom området drogmissbruk.
1991/92:So218 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjerådgivning.
1991/92:So228 av Jan Andersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett utvecklingsarbete med
missbrukarvård i kooperativ form.
1991/92:So231 av Margareta Viklund m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillsättande av en utredning för att
belysa prostitutionsfrågan och finna konkreta förslag till
åtgärder mot prostitution samt rehabilitering och vård av de
prostituerade inklusive de prostituerade narkomanerna.
1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en fortsatt satsning på att öka
kompetensen i det sociala arbetet med de utsatta barnen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
familjerådgivningsverksamheten kan tryggas.
1991/92:So233 av Göran Magnusson m.fl. (s, m, fp, c, kds, v)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kartläggning och forskning kring
narkotikamissbruket i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utifrån målet ett narkotikafritt
Sverige engagera bl.a. folkrörelserna i kampanjer mot
narkotikamissbruket främst bland nya grupper.
1991/92:So236 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
översyn av socialnämndens skyldighet att till polis anmäla brott
mot underåriga som kommit till nämndens kännedom.
1991/92:So238 av Britt Bohlin m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunernas planeringsmöjligheter vid val av
behandlingshem.
1991/92:So241 av Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om förändring av 14 § LVU (Lagen med särskilda bestämmelser för
vård av unga).
1991/92:So247 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar om en sådan ändring av socialtjänstlagen att missbruk
av bidrag motverkas.
1991/92:So252 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
projektet Samhällsnyttan införs för över 100 000 passiva
bidragstagare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
projektet Samhällsnyttan införs för att ge tillsyn och hjälp
till över 100000 behövande medborgare.
1991/92:So255 av Anita Johansson och Ulla-Britt Åbark (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om huvudmannaskap och drift av ungdomsvården
och missbrukarvården vid ett förstatligande av verksamheten,
2. att riksdagen hos regeringen begär att
Socialtjänstkommittén ges i uppdrag att vid utformandet av
förslag till sociallagstiftning beakta behovet av kommunal
samordning av behandling och stödinsatser.
1991/92:So257 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om huvudmannaskap för familjerådgivningsverksamheten samt om
förstärkning av denna.
1991/92:So258 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kartläggning, forskning och
folkrörelsebaserad informationskampanj mot narkotikamissbruket
främst bland nya missbruksgrupper.
1991/92:So261 av Leif Carlson och Inger René (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om speciellt behandlingskrävande ungdomar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att särskilt uppmärksamma behovet av fler
vårdhemsenheter för enbart flickor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de svårast belastade ungdomarna bör
behandlas vid särskilda enheter med låsbarhet upp till sex
månader, klart gränssättande miljöer och medveten pedagogik.
1991/92:So268 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, v)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett nationellt samarbete mellan
berörda instanser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att information och utbildning måste ges
till sociala myndigheter och domstolar.
1991/92:So272 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av lagstiftning och andra
regler som diskriminerar homosexuella och deras samlevnad.
1991/92:So277 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att kokain (cocainum INN) och fencyklidin (phencyclidinum
INN) skall överföras till narkotikaförteckning I.
1991/92:So278 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp, kds) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
utredning om den framtida narkotikapolitiken i enlighet med vad
i motionen anförts.
1991/92:So280 av Karin Wegestål och Ines Uusmann (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd åt utsatta invandrarföräldrar.
1991/92:So281 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
kostnadsansvar och myndighetssamarbete.
1991/92:So286 av Märtha Gårdestig (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ansvaret
för LVM-vård av kvinnor bör samlas på en huvudman.
1991/92:So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om information om homosexualitet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder i syfte att motverka våld och
övergrepp mot homosexuella.
1991/92:So420 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får
i uppdrag att se över reglerna enligt vad i motionen anförts om
etiska regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får
i uppdrag att utforma kravspecifikation för vårdgivarna enligt
vad i motionen anförts om behovet av kompetens hos privata
vårdgivare.
1991/92:So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari
yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om beroende och missbruk.
1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
16. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad
verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt vad som anförts i
motionen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse
kontaktman/ombud för barn.
1991/92:Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om koordinering med internationell
lagstiftning beträffande barn och ungdom,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en enhetlig drogpolitik.
1991/92:Ju805 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behandlingsgrupper för barn/ungdomar med
särskilda behov,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om särskilda ungdomshem.
1991/92:Ju806 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett ökat samarbete mellan lokala och
regionala instanser för att hjälpa barn som far illa.
1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbättrad undervisning och information om
homosexualitet.
1991/92:L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av översyn av vissa lagar som
diskriminerar de homosexuella.
1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari
yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts rörande informationsinsatser för att
förebygga drogberoende hos kvinnor,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts rörande vårdmöjligheter för kvinnor med
alkoholberoende.
Utskottet
Villkor för socialbidrag m.m.
Motionerna
I motion So247 av Hugo Hegeland (m) begärs att riksdagen
beslutar om en sådan ändring av socialtjänstlagen att missbruk
av bidrag motverkas. Motionären anför att många
socialbidragstagare som erhåller bistånd för täckande av hyra
använder de erhållna pengarna för annat ändamål än det avsedda.
Detta skulle kunna undvikas genom att socialtjänsten betalade
pengarna direkt till hyresvärden. För att detta skall vara
möjligt måste socialtjänstlagen ändras så att bistånd enligt
lagen kan villkoras när det föreligger starka skäl att anta att
missbruk förekommer.
I motion So252 av Claus Zaar m.fl. (nyd) begärs ett
tillkännagivande om att projektet Samhällsnyttan införs för över
100 000 passiva bidragstagare (yrkande 1) och att
projektet Samhällsnyttan införs för att ge tillsyn och hjälp
till över 100 000 behövande medborgare (yrkande 2).
Motionärerna anför att många människor behöver hjälp med
tillsyn och annan service. Samtidigt finns många bidragstagare
som skulle kunna utföra en samhällsnyttig verksamhet i stället
för att gå i nedbrytande overksamhet. Genom projekt
Samhällsnyttan skulle de outnyttjade mänskliga resurser som
finns i form av sysslolösa bidragstagare kunna tas till vara i
organiserade former för att tillgodose det stora hjälpbehov som
finns.
Bakgrund
I 1 § socialtjänstlagen (1980:620) stadgas bl.a. att
socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för människors
självbestämmanderätt och integritet.
Enligt 6 § samma lag har den enskilde rätt till bistånd av
Socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt,
om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde
skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att
leva ett självständigt liv.
Frågan om vilka krav socialtjänsten har rätt att ställa på den
hjälpsökande låter sig inte besvaras kortfattat. En grundtanke i
socialtjänstlagen är emellertid att den som söker socialbidrag
som avser behov som är nödvändiga för uppehället inte skall
behöva samtycka till åtgärder som inte direkt har med hans
ansökan om hjälp att göra, t.ex. att som villkor för att få ut
socialbidrag delta i gruppsamtal, lämna urinprov, utföra arbete
åt kommunen eller liknande. De krav man kan ställa i samband med
en sådan ansökan måste ha samband med försörjningen, t.ex. krav
att stå till arbetsmarknadens förfogande eller liknande.
I socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1) anförs således
bl.a. att det ekonomiska biståndet ofta kan behöva kombineras
med andra sociala tjänster. Dessa skall utgöra erbjudanden,
varför det i princip bör vara möjligt för den enskilde att
efterfråga en viss social tjänst, t.ex. ekonomisk hjälp och
samtidigt avstå från erbjudanden om andra insatser, som avser
behandling.
När det gäller formerna för utbetalning av socialbidrag
anförde föredragande departementschefen bl.a. följande i
socialtjänstpropositionen.
Numera utgår socialhjälpen nästan alltid i kontant form. Detta
bör givetvis vara en regel med få undantag också för det
framtida socialbidraget. Den tid är sedan länge förbi då man i
praktiken omyndigförklarade den som var tvungen att söka
socialhjälp genom att utan större urskiljning ge honom mat-
eller klädeskuponger i stället för pengar. Jag vill i detta
sammanhang också understryka det stora värde som det i vissa
fall kan ha i behandlingen av en klient att han betros med en så
jämförelsevis enkel sak som att själv sköta sina
hyresinbetalningar. Som jag har nämnt tidigare är det angeläget
att socialtjänsten inte tilldelas en "fixarroll". Klienten skall
i stället hjälpas att i största möjliga utsträckning själv ta
ansvar för sina handlingar och sitt liv.
I socialstyrelsens nyligen utkomna reviderade upplaga av
Allmänna råd om socialbidrag (1992:4) anförs i anslutning
härtill (s. 117) att det således endast är när någon uppenbart
missköter sin ekonomi som det kan vara lämpligt att betala ut
socialbidrag på annat sätt än via bank/post eller kontant. Först
bör man pröva olika stödinsatser, t.ex. ge bidragstagaren
hushållsekonomisk rådgivning, för att försöka komma till rätta
med missförhållandena. Visar sig dessa stödåtgärder resultatlösa
kan man t.ex. betala ut socialbidrag för kortare perioder eller
ta en kontaktperson till hjälp för att se till att
socialbidraget används till bidragstagarens grundläggande behov.
Endast undantagsvis, när speciella omständigheter föreligger,
kan det vara berättigat att ge socialbidrag i form av
rekvisitioner eller matkuponger. Om biståndet ges i annan form
än vad den sökande begärt skall beslutet vara skriftligt,
motiverat och åtföljas av en underrättelse om hur han kan
överklaga.
I de allmänna råden anförs vidare (s. 71) att det ibland kan
vara uppenbart att någon sätter i system att ådra sig
hyresskulder trots att han har ekonomiska möjligheter att betala
hyran. Om detta inte går att förhindra genom att personen får en
annan form av bistånd, kan det vara motiverat att avslå ansökan
om bidrag till hyresskulden även om detta skulle innebära risk
för uppsägning och avhysning.
Den förra regeringen tillsatte i juni 1991 en parlamentarisk
kommitté, Socialtjänstkommittén, för att göra en allmän
översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50). Utgångspunkten för
kommitténs arbete bör enligt direktiven vara att det synsätt som
kommer till uttryck i socialtjänstlagens målformuleringar skall
ligga fast. Utifrån denna utgångspunkt skall kommittén se över
bl.a. socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd.
Kommitténs överväganden i denna del skall redovisas senast den 1
mars 1993. Kommitténs arbete i övrigt skall redovisas senast vid
utgången av samma år.
Utskottets bedömning
Socialtjänstkommittén har bl.a. i uppdrag att göra en allmän
översyn av socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd.
Enligt utskottets mening bör riksdagen därför inte nu ta något
initiativ i den fråga som aktualiseras i motion So247 (m).
Utskottet avstyrker motionsyrkandet. Utskottet avstyrker även
motion So252 (nyd).
Familjerådgivning
Motionerna
I motion So218 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om
familjerådgivning. Enligt motionärerna är familjepolitiken ett
av de absolut viktigaste områdena i samhällsarbetet. Det är i
familjegemenskapen som värderingar, normer och vägledande etik
kan överföras från generation till generation. Därför bör
samhället skydda och stötta familjen när problem uppstår.
Motionärerna föreslår att rätten till familjerådgivning
lagfästs. Familjerådgivningen bör vara fristående från andra
samhällsorgan och kunna ge snabb och kompetent service utan
avgifter.
I motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
familjerådgivningsverksamheten kan tryggas (yrkande 13).
Motionärerna anför att verksamheten med familjerådgivning på
många håll står inför nedläggningshot, och de begär att
regeringen snarast skall återkomma till riksdagen med förslag på
hur denna verksamhets fortbestånd skall kunna tryggas.
I motion So257 av Tuve Skånberg (kds) begärs ett
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om huvudmannaskap
för familjerådgivningsverksamheten samt om förstärkning av
denna. Motionären konstaterar att det är oklart vem som i
framtiden skall vara huvudman för verksamheten med
familjerådgivning. Medan frågan bereds dras resurserna för
verksamheten in av många landsting, trots att den egentligen
skulle behöva byggas ut. Detta är enligt motionären djupt
olyckligt.
I motion So612 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet
med familjerådgivningsbyråer enligt vad som anförts i motionen
(yrkande 16). Familjerådgivning är enligt motionärerna en
kommunal angelägenhet som bör finnas i varje kommun. Målet för
rådgivningen bör vara att föräldrarna skall samarbeta för
barnens bästa. Barnens rätt till båda föräldrarna borde vara en
självklarhet, och en bra familjerådgivning kan bidra till att
stödja familjen och reda ut problemen i samband med en
skilsmässa. Motionärerna vill därför att det upprättas en plan
för en utvidgad verksamhet med familjerådgivning.
Bakgrund
I direktiven för Socialtjänstkommittén framhålls
familjerådgivningens viktiga roll bland samhällets förebyggande
insatser. Enligt direktiven bör kommittén bl.a. utreda behovet
av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och
förebyggande insatser.
Socialstyrelsen erhöll den 4 januari 1988 regeringens uppdrag
att bl.a. undersöka hur verksamheten med familjerådgivning
skulle kunna tryggas. Genom SoS-rapport 1989:10,
Familjerådgivning, Samarbetssamtal, redovisade styrelsen
uppdraget i denna del. Av rapporten framgår att verksamheten med
familjerådgivning bedrivs av både kommuner och landsting. År
1988 var antalet byråer 45, varav 33 hade landsting som
huvudman. Det är enligt rapporten inte ovanligt att
familjerådgivningsbyråerna är nedläggningshotade. Ett enhetligt
huvudmannaskap bör fastställas som ett led i att trygga och
utveckla verksamheten, anförde Socialstyrelsen i rapporten.
Styrelsen föreslog att kommunerna skall vara huvudmän för
verksamheten och att de skall åläggas skyldighet att bedriva
familjerådgivning genom bestämmelser i socialtjänstlagen.
Enligt vad utskottet har inhämtat bereds frågan om den
framtida verksamheten med familjerådgivning fortfarande inom
Socialdepartementet.
Sveriges socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns
riksförbund, SSR, har i en skrivelse till utskottet den 14
september 1992 tagit upp frågan om den framtida verksamheten med
familjerådgivning.
Genom lagändringar den 1 mars 1991 (SFS 1990:1526) har i
föräldrabalken och socialtjänstlagen införts bestämmelser som
lyfter fram samarbetssamtal genom socialnämndens försorg som en
modell för lösande av tvister mellan föräldrar om vårdnad och
umgänge med barn (prop. 1990/91:8, LU13, rskr. 53). I 12 a §
socialtjänstlagen stadgas sålunda numera att kommunen skall
sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig
ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och
umgänge (samarbetssamtal). Av 18 § föräldrabalken framgår att
rätten i mål om vårdnad eller umgänge får uppdra åt
socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse
anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan
föräldrarna.
I propositionen (s. 28 f.) anförs bl.a. att det bör överlämnas
till varje kommun att, inom ramen för befintliga resurser,
avgöra hur skyldigheten att erbjuda samarbetssamtal skall
fullgöras. Socialstyrelsen får enligt propositionen en viktig
uppgift när det gäller metodutveckling, utbildning av personal
m.m. Styrelsen torde kunna vara en bas för spridning av nya
idéer mellan kommunerna och bistå kommuner eller grupper av
kommuner.
Tidigare behandling
Familjerådgivningen har behandlats ett flertal gånger av
utskottet. I betänkandet SoU 1986/87:22 uttalade utskottet
att familjerådgivningsverksamheten är av mycket stort värde,
både direkt för de hjälpsökande och indirekt genom den
handledning som kan ges t.ex. till de socialsekreterare som har
i uppgift att leda samarbetssamtal. Det var enligt utskottets
mening nödvändigt att verksamhetens fortlevnad garanterades.
Utskottet beslutade därvid att föreslå riksdagen att ge
regeringen till känna att den skyndsamt borde ta upp frågan om
hur familjerådgivningsverksamheten skulle tryggas. Riksdagen
beslutade enligt utskottets hemställan.
Med anledning av en motion (s) behandlades familjerådgivningen
även i utskottets betänkande SoU 1987/88:14. Utskottet
betonade att familjerådgivningen är av stort värde och vidhöll
att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan om hur verksamheten
skulle kunna tryggas. Detta gavs regeringen till känna.
I betänkandet 1990/91:SoU7 anförde utskottet i anledning
av motioner (s och vpk) bl.a. att familjerådgivningen är viktig
och att regeringen skyndsamt bör ta upp frågan om hur
verksamheten kan tryggas. Detta gavs regeringen till känna.
I betänkandet 1991/92:SoU1 behandlades en motion (v) om
utbyggnad av familjerådgivningsverksamheten. Utskottet anförde
att frågan om familjerådgivningsverksamheten utreds i
regeringskansliet och att den fortsatta beredningen borde
avvaktas. Den aktuella motionen avstyrktes.
Utskottets bedömning
Familjerådgivningsverksamheten har enligt utskottet mycket
stort värde. Frågan om familjerådgivningens framtid bereds
fortfarande i regeringskansliet med anledning av
Socialstyrelsens rapport i ärendet. Utskottet anser att
regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med sina förslag
om familjerådgivningen. Vad utskottet anfört med anledning av
motionerna So218 (kds), So232 (s) yrkande 13, So257 (kds) och
So612 (v) yrkande 16 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Insatser för barn och ungdomar
Utsatta barn och ungdomar
Motionen
I motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om en fortsatt
satsning på att öka kompetensen i det sociala arbetet med de
utsatta barnen (yrkande 7). Motionärerna anför att arbetet
med att öka kompetensen i det sociala arbetet med utsatta barn
måste fullföljas. En utvecklad kompetens och en ökad observans
när det gäller barns situation är en förutsättning för att
socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som
är i behov av särskilt stöd, anför motionärerna.
Bakgrund
Den dåvarande regeringen uppdrog i januari 1988 åt
Socialstyrelsen att utvärdera socialtjänstlagstiftningens
tillämpning beträffande barn och ungdom, främst utsatta grupper.
Utredningen har benämnts REBUS-projektet. Genom
SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland, har
Socialstyrelsen slutredovisat sitt uppdrag. Rapporten ger en i
stora delar kritisk bild av samhällets insatser för utsatta barn
och ungdomar. Kritiken gäller själva innehållet i verksamheten,
men den riktas också mot vad styrelsen anser vara betydande
brister i planering, uppföljning och utvärdering av insatserna.
Socialstyrelsen anser att det nu krävs betydande insatser på en
rad områden där socialtjänsten måste verka för att förbättra
barns och ungdomars levnadsförhållanden med särskild tonvikt på
utsatta grupper. Socialstyrelsen tar också upp behovet av
samverkansmodeller, t.ex. regionala specialistteam, som kan
medverka till kunskapsuppbyggnad och metodutveckling. Styrelsen
kommer att ta aktiv del i detta arbete och bedriva en
kontinuerlig uppföljning och utvärdering av samhällets insatser
för barn och ungdom.
Socialstyrelsen har även haft ett regeringsuppdrag att
kartlägga och beskriva hur arbetet inom barnhälsovården under
senare år har förändrats, bl.a. till följd av verksamhetens
integrering i primärvården. I uppdraget ingick som en del att
belysa barnhälsovårdens samverkan med andra verksamheter som
arbetar med frågor som rör barn, t.ex. socialtjänsten,
barnomsorgen, barnklinikerna, barnrehabiliteringen samt barn-
och ungdomspsykiatrin. Uppdraget har redovisats i en skrivelse
till regeringen i januari 1992. Ärendet har remissbehandlats och
är enligt uppgift föremål för fortsatta överväganden inom
Socialdepartementet.
I augusti 1991 uppdrog den dåvarande regeringen åt
Socialstyrelsen att utarbeta ett program för att höja
kompetensen och utveckla ett barnperspektiv i arbetet med
utsatta barn inom individ- och familjeomsorgen. Projektet, som
fått namnet Barn i fokus, kommer i första hand att omfatta
barn upp till tolv års ålder och beräknas pågå i tre år.
Enligt en projektplan som färdigställts skall bl.a. ordnas
fortbildning i socialt arbete med utsatta barn och familjer vid
universiteten i Lund, Stockholm och Umeå. Verksamheter som
syftar till att stödja föräldrar skall utvecklas och
dokumenteras. Hos socialbyråerna skall nya organisationsformer
och arbetsmetoder i arbetet med utsatta barn och familjer
utvecklas. Vidare planeras bl.a. ett forskarseminarium, en
projektmässa, framtagande av utbildningsmaterial m.m. Åtgärder
skall också vidtas för att förbättra samverkan mellan
myndigheter som arbetar med utsatta barn. Slutligen kan nämnas
att förutsättningarna för att bilda ett forsknings- och
utvecklingscentrum för utsatta barn skall utredas.
I betänkandet Ombudsman för barn och ungdom (SOU 1991:70)
föreslås att en statlig ombudsman för barn och ungdom inrättas,
som enligt en särskild lag skall ta till vara och främja barns
och ungdomars rättigheter, behov och intressen i samhället. En
viktig uppgift för ombudsmannen skall vara att ägna särskild
uppmärksamhet åt utsatta barn och ungdomar.
Enligt uppgift förbereds för närvarande i Socialdepartementet
en proposition om inrättandet av en barnombudsman.
I direktiven för Socialtjänstkommittén berörs särskilt
samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Den kritik
som riktats mot socialtjänstens omsorger om barn och ungdomar är
mycket oroande, heter det i direktiven. De svåra fall av
barnmisshandel som inträffat på senare tid understryker bl.a.
behovet av en bättre samordning mellan de verksamheter som
bedrivs av kommuner och landsting. Kommittén bör därför enligt
direktiven bl.a. utreda behovet av och formerna för
socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande insatser och
i dessa delar särskilt beakta behovet av samordning mellan olika
verksamheter.
Vidare har den förra regeringen i maj 1991 beslutat om en
översyn av statens insatser inom barn- och ungdomsområdet i
syfte att finna mer effektiva former för samordning, utvärdering
och uppföljning (dir. 1991:42). Enligt direktiven skall särskilt
uppmärksammas statens relationer till kommunerna och kommunernas
insatser för barn och ungdomar. Arbetet skall vara slutfört före
utgången av 1992.
Tidigare behandling
Enligt proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor skall
Folkhälsoinstitutet driva program inriktade mot särskilt
utsatta grupper -- till att börja med barn och ungdomar samt
utsatta kvinnor. Programmet med inriktning mot barn och ungdom
skall i första hand stödja lokalt utvecklingsarbete och enligt
propositionen bromsa de processer som ökar risken för ohälsa
bland barn och ungdom från socialt utsatta familjer. Invandrar-
och flyktingbarnens situation skall särskilt uppmärksammas.
Riksdagen biföll förslaget (rskr. 376).
I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 7)
anförde den dåvarande socialministern att hon ansåg att det
krävdes en kraftfull satsning för att utveckla ett
barnperspektiv i det sociala arbetet. Socialstyrelsen borde
enligt propositionen upprätta en plan för arbetet med att höja
medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det
gäller utsatta barn. En brett upplagd fortbildning borde ingå
som en del i en sådan plan. Arbetet borde vidare syfta till att
utveckla arbetsformer och metoder. De ideella organisationernas
erfarenheter och kunskaper borde tas till vara i
utvecklingsarbetet. I propositionen föreslogs att 8 mkr skulle
ställas till Socialstyrelsens förfogande för att öka
barnkompetensen i det sociala arbetet. Riksdagen biföll
förslaget (rskr. 211).
I bl.a. betänkandet 1990/91:SoU7 behandlades ett
motionsyrkande (fp) liknande det nu aktuella. Utskottet ansåg
att frågorna om kompetensutveckling på det sociala området när
det gäller barn var angelägna men påpekade att dessa hade
uppmärksammats av Socialstyrelsen i REBUS-projektet och
redovisats i rapporten Växa i välfärdsland. Något initiativ från
riksdagen behövdes inte, ansåg utskottet, som avstyrkte
motionen.
I betänkandet 1991/92:SoU1 anmärkte utskottet att
riksdagen hade ställt 8 mkr till Socialstyrelsens förfogande för
ett arbete med att öka kompetensen inom socialtjänsten när det
gäller utsatta barn. Med hänsyn härtill och då utskottet inte
ville föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det
socialpolitiska området avstyrktes de då aktuella motionerna
(fp, c och mp).
Sexuella övergrepp mot barn
Motionen
I motion Ju806 av Margareta Viklund (kds) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om ett ökat
samarbete mellan lokala och regionala instanser för att hjälpa
barn som far illa (yrkande 3). Motionären pekar på behovet
av samarbete mellan polis, socialsekreterare, psykologer,
kuratorer m.fl. för att upptäcka sexualbrott mot barn och snabbt
hjälpa de barn som utsatts för sådana brott. De som i samhället
möter barn som blivit offer för sexuella övergrepp behöver
enligt motionären få mer kunskap om hur dessa barn skall
omhändertas. Ett sätt att hjälpa barnen är att tillsätta
barnombudsmän på kommunal- och landstingsnivå. Ett annat sätt är
att satsa på föräldrautbildning.
Bakgrund
Socialstyrelsen har under senare år ställt utvecklingsmedel
till förfogande för ett flertal projekt som avsett insatser för
barn och ungdomar som utsatts för sexuella övergrepp. En del av
projekten har avsett behandling av drabbade unga. En majoritet
av landets länsstyrelser har vidare fått pengar för att ordna
fortbildning i dessa frågor för socialtjänstens peronal.
Inom ramen för projektet Barn i fokus, som beskrivits
närmare ovan, kommer viss projektverksamhet att bedrivas
avseende sexuella övergrepp mot barn.
Socialstyrelsen har vidare gett ut Allmänna råd (1991:3)
om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot
barn. Målgruppen är personal som i sitt arbete möter barn som
utsatts för eller misstänks ha varit utsatta för sexuella
övergrepp. Skriften riktar sig bl.a. till personal vid
socialbyråer, barn- och ungdomspsykiatriska
kliniker/mottagningar samt till läkare som gör medicinska
undersökningar vid misstankar om sexuella övergrepp. De allmänna
råden innehåller bl.a. en kunskapsöversikt samt råd och
rekommendationer när det gäller handläggning och utredning.
En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) med
företrädare för berörda myndigheter m.fl. har utrett frågor om
sexuella övergrepp mot barn. Arbetsgruppens huvuduppgift har
varit att mot bakgrund av bl.a. resultaten från BRÅ:s
forskningsprojekt ge en förbättrad information i syfte att
upptäcka övegrepp, se över handläggningen av övergreppsärenden
och samordningen av insatser samt bedöma om alternativa
behandlingsmodeller för förövare av övergrepp bör prövas i
Sverige. Gruppens resultat har redovisats i ett antal rapporter
och promemorior.
BRÅ överväger för närvarande ytterligare ett projekt, Brott
mot barn, som är tänkt att utgöra en fortsättning på det
tidigare nämnda projektet och innefatta även andra typer av
brott mot barn.
Som tidigare nämnts förbereds i Socialdepartementet för
närvarande en proposition om inrättandet av en statlig
barnombudsman.
Tidigare behandling
Utskottet har vid olika tillfällen behandlat motioner om
sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. I betänkandet
1989/90:SoU5 anförde utskottet i anledning av motioner (fp,
c) bl.a. följande.
En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt
utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och
sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande
betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas
kännedom för erforderliga åtgärder.
Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella
övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det
krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda
myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a.
vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna
informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av
förnyad information och utbildning till de personalgrupper som
kommer i kontakt med dessa ärenden.
Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan
berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att
samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala
myndigheterna och aktuella vårdinstanser eftersom utredningarna
i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta
rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas
för såväl sociala som rättsliga åtgärder.
Utskottet ansåg vidare att det var befogat med en utvärdering
av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta
övergrepp på kvinnor och barn. Ett samlat åtgärdsprogram borde
enligt utskottet föreläggas riksdagen. Det anförda gavs
regeringen till känna med anledning av motionerna.
Hösten 1990 behandlade utskottet i betänkandet
1990/91:SoU7 ånyo ett antal motioner (fp, c) om behov av
åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och för
att förbättra handläggningen av sådana ärenden. Utskottet
vidhöll sin tidigare uppfattning om att ett samlat förslag till
åtgärdsprogram borde föreläggas riksdagen. Detta gavs regeringen
till känna.
I betänkandet 1991/92:SoU1 anförde utskottet att som svar
på riksdagens begäran om ett samlat förslag till åtgärdsprogram
för att motverka sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och
barn har avsatts 8 mkr till Socialstyrelsens förfogande för att
öka kompetensen i det sociala arbetet när det gäller utsatta
barn. Det inkluderar också socialtjänstens och hälso- och
sjukvårdens arbete med barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Med hänvisning härtill och till att utskottet inte ville
föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det
socialpolitiska området avstyrkte utskottet de aktuella
motionerna (fp, c, mp).
Kontaktperson m.m. för behövande barn
I motion So612 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om att öka
möjligheterna att utse kontaktman/ombud för barn (yrkande
22). Enligt motionärerna är det viktigt att barn i krislägen
såsom vid separationer får tillgång till en person med uppdrag
att se till barnets bästa. Möjligheten att utse en kontaktperson
eller ett ombud för barn bör därför utökas. Barnet,
socialnämnden, vårdnadsutredare eller någon barnet närstående
bör ges rätten att ta initiativ till utseende av en sådan
person.
Bakgrund
Enligt 10 § socialtjänstlagen kan socialnämnden utse en
särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att
hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga
angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.
För barn som inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast
om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till det. Har
barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnet
själv begär eller samtycker till det.
Inom Justitiedepartementet utreds för närvarande frågan om
barns ställning i mål om vårdnad eller umgänge. Frågan
aktualiserades av lagutskottet i betänkandet 1990/91:LU13.
Utskottet anförde bl.a. att det fanns anledning att överväga en
ordning som medgav att barnets uppfattning i vårdnads- och
umgängesmål kunde tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad
gällande rätt erbjuder. Utskottet nämnde möjligheten att ge barn
talerätt med formell partsställning i processen och tillgång
till offentligt biträde och ombud som en tänkbar lösning men
anförde samtidigt att det också kunde finnas andra tänkbara sätt
att ge barnet en mer framskjuten position vid vårdnads- och
umgängestvister. Vad utskottet anfört gavs regeringen till
känna.
Socialnämnds anmälningsskyldighet
Motionen
I motion So236 av Lars Sundin (fp) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om översyn av
socialnämndens skyldighet att till polis anmäla brott mot
underårig som kommit till nämndens kännedom. Motionären anför
att det i socialtjänstlagen finns bestämmelser om att
socialnämnd skall underrättas om en underårig misshandlas m.m.,
men att socialnämnden disponerar över frågan om ett brott som
nämnden fått kännedom om skall anmälas till polisen. Detta kan i
vissa fall, t.ex. vid vålds- eller sexualbrott, framstå som
mindre lämpligt. En översyn av socialnämndens skyldighet att
anmäla brott bör därför göras.
Bakgrund
I 71 § socialtjänstlagen stadgas att var och en som får
kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars
behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa
eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden. För
myndigheter som arbetar med barn och ungdom eller inom hälso-
och sjukvården föreskrivs att de är skyldiga att till
socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om
något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd.
Bestämmelser om sekretess på socialtjänstens område återfinns
bl.a. i 7 kap. 4--6 §§ sekretesslagen (1980:100). Bestämmelserna
är komplexa och kan i detta sammanhang bara beskrivas
översiktligt. Huvudregeln är att det råder sekretess om den
enskildes personliga förhållanden. Dessa får enligt 7 kap. 4 §
första stycket sekretesslagen lämnas ut endast om det står klart
att uppgiften kan röjas utan men för den enskilde eller någon
honom närstående. Från huvudregeln gäller det undantaget att
beslut om omhändertagande och beslut om vård utan samtycke
alltid är offentliga.
Sekretessen inom socialtjänsten gäller all verksamhet som
regleras i socialtjänstlagen, LVU och LVM. Sekretessen gäller
inte bara handläggningen av ärenden utan också rent faktisk
verksamhet såsom uppsökande verksamhet, vård och behandling m.m.
I 66 § socialtjänstlagen hänvisas till 14 kap. 2 § femte
stycket sekretesslagen, där det finns bestämmelser som gör det
möjligt att trots sekretesskyddet göra anmälan till
åklagarmyndighet eller polismyndighet angående misstanke om
brott. Det gäller brott mot liv och hälsa, bl.a.
misshandelsbrott och brott mot frihet och frid, bl.a. olaga
frihetsberövande och olaga tvång, samt sedlighetsbrott. Vidare
får lämnas uppgift som angår misstanke om brott för vilket det
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Det
föreligger inte en ovillkorlig anmälningsskyldighet.
Socialnämnden har frihet att själv bedöma vad som är lämpligast
i varje särskilt fall.
Utskottets bedömning
Utskottet har i olika sammanhang framhållit betydelsen av att
samhället ägnar stor uppmärksamhet åt barn som av olika skäl har
en särskilt utsatt ställning. Utskottet kan konstatera att det
pågår arbete på flera olika håll i syfte att förbättra
samhällets omsorger om dessa barn. Bl.a. anförs i
regeringsförklaringen att regeringen avser att lägga fram ett
förslag om inrättande av en barnombudsman som bl.a. skall följa
upp hur Sverige uppfyller sitt åtagande enligt FN:s
barnkonvention. Detta förslag bör enligt utskottets mening leda
till en förstärkning av de utsatta barnens ställning i samhället
och i förlängningen till fortsatta förbättringar av insatserna
för denna grupp. I uppdraget för Socialtjänstkommittén ingår
att förbereda en kommande översyn av socionomutbildningen.
Dessutom pågår ett internt utredningsarbete inom Socialstyrelsen
i syfte att dra upp principiella riktlinjer för legitimation
m.m. Utskottet utgår från att regeringen snarast lägger fram
förslag om inrättande av en barnombudsman och anser i övrigt att
pågående utredningsarbete bör avvaktas. Det behövs inte något
tillkännagivande med anledning av motionerna So232 (s) yrkande 7
och Ju806 (kds) yrkande 3. Utskottet avstyrker sålunda dessa
motionsyrkanden.
Socialtjänstkommitténs översyn av socialtjänstlagen bör enligt
utskottets mening inte föregripas när det gäller möjligheten att
utse kontaktperson m.m. för barn eller skyldigheten för
socialnämnd att polisanmäla brott mot underårig som kommit till
dess kännedom. Motionerna So612 (v) yrkande 22 och So236 (fp)
avstyrks därför av utskottet.
Vissa narkotikafrågor
Åtgärder mot narkotikamissbruk
Motionerna
I motion So233 av Göran Magnusson m.fl. (s, m, fp, c, kds,
v) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts
om kartläggning och forskning kring narkotikamissbruket i
Sverige (yrkande 1) och om att utifrån målet ett
narkotikafritt Sverige engagera bl.a. folkrörelserna i kampanjer
mot narkotikamissbruket främst bland nya grupper (yrkande
2). Motionärerna efterlyser ett samlat grepp över
narkotikapolitiken och förstärkta insatser i det förebyggande
arbetet. Enligt motionärerna krävs ökade resurser för forskning
kring narkotikamissbruket och kartläggning av dess omfattning --
även bland de socialt etablerade. Vidare bör folkrörelserna
engageras i en bred samhällelig kampanj mot narkotikan.
I motion So258 av Chatrine Pålsson (kds) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om kartläggning,
forskning och en folkrörelsebaserad informationskampanj mot
narkotikamissbruket främst bland nya missbrukargrupper.
Motionären menar att utvecklingen i samhället när det gäller
narkotikaanvändning inger oro och att det behövs mer information
och forskning kring narkotikamissbruk. Även folkrörelserna, som
har ett intresse för denna fråga, bör engageras i bred
samhällelig informationskampanj mot narkotikan.
I motion So278 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp, kds)
begärs en parlamentarisk utredning om den framtida
narkotikapolitiken enligt vad som anförts i motionen.
Motionärerna anser att situationen när det gäller narkotika är
sådan att det behövs en grundlig genomlysning av en
parlamentarisk utredning. Utredningen bör ha som uppdrag att se
över samtliga bestämmelser på narkotikaområdet så att de blir
mer ändamålsenliga och kan bidra till att målet ett
narkotikafritt samhälle kan uppnås.
I motion Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om en enhetlig
drogpolitik (yrkande 7). Motionärerna vill verka för en mer
enhetlig drogpolitik där narkotikans och alkoholens roll i
brottssammanhang beaktas och bekämpas.
Bakgrund
Sedan mitten av 1980-talet har betydande statliga medel
satsats på en offensiv narkomanvård. Ett hundratal
öppenvårdsenheter har byggts upp för vuxna narkotikamissbrukare.
Institutionsvården har utökats väsentligt. Det gäller även
antalet familjevårdsplatser. Merparten av narkotikamissbrukarna
nås nu för motivationsinsatser. Enligt Socialstyrelsens
bedömning har drygt 80 % av injektionsmissbrukarna hiv-testats
en eller flera gånger. Genom samverkan mellan socialtjänst och
kriminalvård har arbetet med narkotikamissbrukarna kunnat
utvecklas ytterligare. Ett stort antal organisationer m.m. som
på olika sätt arbetar med narkotikafrågor erhåller statligt stöd
för sin verksamhet. Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning, CAN, erhåller stöd via ett särskilt anslag
på statsbudgeten. Vidare används en del av resurserna för
insatser mot hiv/aids för fortsatt utveckling av en offensiv
narkomanvård.
Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK)
har i uppdrag att verka för en förbättrad samordning av
samhällets insatser inom narkotikaområdet. SAMNARK kommer bl.a.
att följa upp de insatser som initierades av Aktionsgruppen mot
narkotika som avslutade sitt arbete sommaren 1991.
Sverige deltar mycket aktivt i det internationella samarbetet
mot narkotika och hör bl.a. till de länder som ger de största
frivilliga bidragen till FN:s arbete mot narkotika.
När det gäller forskning i olika narkotikafrågor utgår
betydande ekonomiskt stöd via bl.a. Socialvetenskapliga
forskningsrådet, SFR, som har till uppgift att främja och
stödja socialvetenskaplig forskning samt sprida information om
forskning och forskningsresultat inom rådets ansvarsområde, se
bl.a. proposition 1989/90:90 om forskning. Rådet, liksom dess
föregångare Delegationen för social forskning, DSF, stödjer för
närvarande flera olika forskningsprojekt som gäller narkotika.
CAN genomför för närvarande med stöd av Socialstyrelsen en
kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning i landet. Detta
blir den andra landsomfattande kartläggningen av
narkotikamissbruket. Den första genomfördes år 1979. Resultatet
av undersökningen kommer att presenteras kring årsskiftet
1992/93.
I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 s. 100)
anförde regeringen att det yttersta målet för den svenska
narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle.
Narkotikan får aldrig bli en accepterad del av samhället,
anfördes det i propositionen. Denna restriktiva grundsyn
genomsyrar det svenska samhället, och det råder en i det
närmaste total politisk enighet om narkotikapolitikens
huvudinriktning. Ett narkotikafritt samhälle är enligt
propositionen också den nya regeringens mål. Narkotikapolitiken
behöver enligt regeringen emellertid stärkas i vissa hänseenden.
Mot bakgrund härav förutskickade regeringen bl.a. att
Socialstyrelsen skulle få i uppdrag att utifrån en analys av vad
som hittills åstadkommits utarbeta ett program för den
offensiva narkomanvården. De närmare direktiven för
uppdraget är under utarbetande inom Socialdepartementet. Enligt
budgetpropositionen skall programmets syfte vara dels att främja
samordningen av insatser på området, dels att i högre grad än
vad som nu synes vara fallet styra resurserna till de områden
där behovet av insatser är som störst.
Tidigare behandling
Utskottet har vid ett mycket stort antal tillfällen behandlat
olika frågor rörande narkotika och narkotikamissbruk. I bl.a.
betänkandet 1990/91:SoU6 vidhöll utskottet sin inställning
att målet för narkotikapolitiken måste vara ett narkotikafritt
Sverige. Med hänsyn till det arbete som på olika håll bedrevs i
detta syfte avstyrktes den då aktuella motionen.
I betänkandet 1991/92:SoU2 konstaterade utskottet i
anledning av en motion (m) att den nya regeringen förutskickat
olika åtgärder för att komma till rätta med
narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Mot denna bakgrund
avstyrktes motionen.
I utskottets yttrande 1992/93:SoU1y till EES-utskottet i
anledning av regeringens proposition 1991/92:170 om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde jämte motioner anför
utskottet bl.a. följande.
Riksdag och regering har upprepade gånger slagit fast att
målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett
narkotikafritt samhälle. Detta mål har en stark förankring i den
svenska medborgaropinionen, de politiska partierna,
ungdomsorganisationerna och övriga folkrörelser. Sverige har
därför också med kraft vänt sig mot alla tankar på en
legalisering av narkotika eller ett accepterande av
narkotikamissbruk som en normal företeelse i samhället.
Utskottet delar helt denna inriktning av narkotikapolitiken.
På det internationella planet bör Sverige på alla sätt motverka
försök att legalisera narkotika. Sverige bör också fortsätta att
med kraft hävda att alla länder bör ansluta sig till FN:s
narkotikakonventioner.
Klassificering av narkotika
Motionen
I motion So277 av Karin Israelsson (c) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om att kokain
(cocainum INN) och fencyklidin (phencyclidinum INN) skall
överföras till narkotikaförteckning I. Motionären anför att de
aktuella narkotiska medlen är mycket farliga och att kokain i
narkotikamål vid domstolarna bör jämställas med heroin. För att
markera en skärpning av inställningen till dessa preparat bör de
flyttas från förteckning II till förteckning I i
Läkemedelsverkets förteckningar över narkotika.
Bakgrund
Enligt 8 § andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64)
meddelar regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
föreskrifter om innehav eller annan befattning med narkotika för
medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Enligt 1 §
narkotikaförordningen (1962:704) åligger det Läkemedelsverket
(tidigare Socialstyrelsen) att låta upprätta och kungöra
förteckningar över narkotika. Närmare föreskrifter om utlämnande
av narkotiska läkemedel meddelas enligt 6 § 2 mom. samma
förordning av Läkemedelsverket.
I Läkemedelsverkets föreskrifter om förteckningar över
narkotika (LVFS 1990:47) preciseras vad som avses med narkotika.
Föreskrifterna upptar fem förteckningar där olika preparat finns
uppräknade. Förteckningarna anger förutsättningarna för den
vetenskapliga och medicinska användningen av de preparat som
omfattas av narkotikakontrollen. Enligt Läkemedelsverkets
narkotikakungörelse (LVFS 1990:45) får de i förteckning I
upptagna varorna inte införas eller utföras eller här
tillverkas, saluhållas eller överlåtas. I förteckning I ingår
exempelvis heroin och LSD. Läkemedelsverket kan dock ge
tillstånd att använda dessa varor för medicinsk och vetenskaplig
forskning. I Läkemedelsverkets föreskrifter om förordnande och
utlämnande av läkemedel från apotek m.m. (LVFS 1990:27) finns
närmare föreskrifter om förordnande av narkotiska läkemedel. Av
4 § föreskrifterna framgår att narkotika som upptagits på
förteckning II--V kan få förordnas med iakttagande av olika
säkerhetsföreskrifter.
För en mer utförlig redogörelse för bestämmelserna på området
hänvisas till betänkandet 1990/91:SoU3 s. 2 f.
De av motionären berörda preparaten kokain och fencyklidin
finns för närvarande upptagna på narkotikaförteckning II, vilket
alltså innebär att de under vissa betingelser kan förskrivas som
läkemedel.
Enligt vad utskottet inhämtat från Läkemedelsverket skall
narkotikaförteckningarna genomgå en allmän översyn med anledning
av att riksdagen våren 1992 antagit lagen om kontroll av
narkotika, som skall ersätta narkotikaförordningen vid tidpunkt
som regeringen bestämmer. Beträffande i vart fall kokain torde
det emellertid enligt Läkemedelsverket inte vara aktuellt med
någon ny klassificering.
Tidigare behandling
Motioner liknande den nu aktuella har behandlats av utskottet
vid olika tillfällen. I betänkandet SoU 1985/86:17 påpekade
utskottet att de aktuella förteckningarna bara angav
förutsättningarna för legal användning av narkotiska preparat
för vetenskapliga och medicinska ändamål. Den straffrättsliga
bedömningen av illegal befattning med narkotika skedde med
utgångspunkt i narkotikastrafflagen och den domstolspraxis som
utvecklats på området. Utskottet såg därför inte anledning att
av narkotikapolitiska skäl föra över kokain till
narkotikaförteckning I och därmed hindra den begränsade
medicinska användning som Socialstyrelsen fortfarande ansåg
befogad. Utskottet förutsatte att Socialstyrelsen fortlöpande
prövade om det fanns skäl att företa ändringar i
förteckningarna.
I betänkandet 1990/91:SoU3 vidhöll utskottet i anledning
av en motion (c) sin tidigare inställning och anmärkte att det
liksom tidigare utgick från att Läkemedelsverket fortlöpande
prövar om det finns skäl att företa ändringar i förteckningarna.
Utskottets bedömning
Utskottet vill än en gång framhålla att målet för
narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle. Insatserna
för att bekämpa narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk har
hög prioritet. Som bl.a. framgår av den tidigare lämnade
redovisningen görs eller förbereds omfattande insatser i
samhället på detta område. Regeringen följer med stor
uppmärksamhet utvecklingen på området, och utskottet förutsätter
att regeringen också tar de initiativ som behövs. Det behövs mot
den angivna bakgrunden inte något tillkännagivande av riksdagen
när det gäller insatser för att bekämpa missbruket av narkotika.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i fråga om ändring
av Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna So233 (s, m, fp, kds, v)
yrkandena 1 och 2, So258 (kds), So277 (c) och So278 (c, fp,
kds). Utskottet avstyrker även motion Ju516 (v) yrkande 7.
Vård av missbrukare och ungdomar
Missbrukar- och ungdomsvårdens organisation m.m.
Motionen
I motion So255 av Anita Johansson och Ulla-Britt Åbark (s)
begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
huvudmannaskap och drift av ungdomsvården och missbrukarvården
vid ett förstatligande av verksamheten (yrkande 1). I
motionen anförs att den institutionsbundna tvångsvården av
missbrukare och unga måste ses i ett sammanhang och ges en
finansiell, organisatorisk och i övrigt likartad reglering som
underlättar samordning och helhetssyn. Motionärerna efterlyser
en starkare styrning av mål och kvalitet i verksamheten samt en
effektivare kontroll över kostnadsutvecklingen. Detta kan
åstadkommas genom att staten ställer upp tydligare mål och
normer för verksamheten och dessutom ställer krav på
kvalitetssäkring. Tillsynsmyndigheten måste också ges förstärkta
resurser.
Bakgrund
Utskottet har under en följd av år uttryckt sitt missnöje när
det gäller insatserna för tvångsvård av framför allt unga. Mot
bakgrund av de bristfälliga institutionella vårdresurserna tog
utskottet i betänkandet 1990/91:SoU14 ställning för att
staten framdeles borde vara huvudman för tvångsvården i de
särskilda ungdomshemmen. Enligt utskottet borde ett
principbeslut härom nu fattas och omedelbara åtgärder vidtas för
att förbereda en sådan överföring. Regeringen borde enligt
utskottet snarast återkomma till riksdagen med förslag i
enlighet med utskottets riktlinjer. Detta gavs regeringen
till känna (rskr. 267).
I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och
innehåll (SOU 1992:18) har den s.k. IUM-utredningen på
regeringens uppdrag lämnat förslag om den framtida
organisationen av tvångsvården av unga och missbrukare.
Utredningen föreslår att staten skall överta huvudmannaskapet
för såväl de särskilda ungdomshemmen (de s.k. § 12-hemmen) som
LVM-hemmen. En ny statlig myndighet, Statens
institutionsstyrelse, föreslås bli inrättad för ledning och
övervakning av tvångshemmen. Till myndighetens uppgifter skall
höra att svara för planering, ledning och drift, intagning av
klienter på hemmen, ekonomisk styrning, resultatuppföljning och
kontroll, personaladministration och personalutveckling,
fastighetsförvaltning samt metodutveckling och forskning.
Socialtjänstkommittén skall enligt sina direktiv överväga
innehållet i och formerna för tillsynen av såväl den kommunala
socialtjänsten som de privata vårdgivarnas verksamhet. Kommittén
bör vidare överväga vilken uppföljning och utvärdering som bör
ske och hur detta arbete kan underlättas och stärkas. Kommittén
bör i dessa delar inhämta synpunkter från Socialstyrelsens
pågående arbete med tillsyns-, uppföljnings- och
utvärderingsfrågorna, anförs i direktiven.
Kommunal samordning vid val av behandlingshem
Motionen
I motion So238 av Britt Bohlin m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om kommunernas
planeringsmöjligheter vid val av behandlingshem. Enligt
motionärerna har kommunernas kostnader för nyttjandet av privata
behandlingshem ökat kraftigt under senare år. Det finns också
fall där man kunnat ifrågasätta kvaliteten på och innehållet i
den vård som givits. Om kommunerna hade bättre
samordningsmöjligheter skulle de enligt motionärerna kunna
undvika placering hos oseriösa vårdgivare och välja bästa
alternativ.
Bakgrund
I direktiven för Socialtjänstkommittén anförs bl.a. att
kommunernas uppföljnings- och utvärderingsinstrument måste
förbättras och krav ställas på ökad effektivitet och
produktivitet inom socialtjänsten. I takt med att enskilda
vårdgivare i ökad utsträckning etablerar sig på marknaden krävs
också att kommunerna utvecklar sin "beställarkompetens".
Kommittén har mot denna bakgrund bl.a. i uppdrag att överväga
hur tillsyn, uppföljning och utvärdering när det gäller den
kommunala socialtjänstens och de privata vårdgivarnas verksamhet
skall bedrivas.
Socialstyrelsen erhöll i maj 1991 ett uppdrag från den
dåvarande regeringen att närmare utreda hur behovet av
vetenskapligt grundade utvärderingar av behandlingsmetoder och
andra insatser inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg
skulle kunna tillgodoses. Som ett resultat av uppdraget pågår
inom Socialstyrelsen uppbyggnaden av ett centrum för
utvärdering av metoder i socialt arbete. Centrumet skall ur
olika aspekter vetenskapligt värdera olika metoder och insatser
inom individ- och familjeomsorgen. Vidare skall centrumet göra
kunskapssammanställningar och bedömningar, sprida information
och verka för genomförande så att förändringar kan ske till
bättre och mer effektiva metoder. Centrumet skall också fungera
som kunskapsbank när det gäller metoder i socialt arbete. Ett
område som bl.a. skall ägnas uppmärksamhet är, enligt vad
utskottet har inhämtat, kostnader och behandlingsresultat inom
missbrukarvården.
Utslussning
Motionen
I motion So255 av Anita Johansson och Ulla-Britt Åbark (s)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att
Socialtjänstkommittén ges i uppdrag att vid utformandet av
förslag till sociallagstiftning beakta behovet av kommunal
samordning av behandling och stödinsatser (yrkande 2).
Motionärerna anför att kontinuitet i vårdkedjan har en avgörande
betydelse för resultatet av en institutionsbehandling. Därför
bör kommunerna åläggas att ansvara för en behandlingsplan som
också omfattar insatser efter institutionsvården.
Bakgrund
Beträffande missbrukare stadgas i 11 § socialtjänstlagen bl.a.
att socialnämnden aktivt skall sörja för att den enskilde
missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att
komma ifrån missbruket. Nämnden skall i samförstånd med den
enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen
fullföljs.
Enligt 30 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall, LVM, skall socialnämnden aktivt verka för att den enskilde
efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning
samt se till att han får personligt stöd eller behandling för
att varaktigt komma ifrån sitt missbruk. I bestämmelsen klargörs
på ett tydligare sätt än i den tidigare lagstiftningen att
socialnämnden har en skyldighet att se till att den enskilde
efter vårdtiden får fortsatt stöd.
I LVM-propositionen (prop. 1987/88:147) anfördes bl.a.
följande (s. 106).
Att socialnämnden skall aktivt verka för att missbrukaren
efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning innebär
en långt gående skyldighet för nämnden. Som regel skall dessa
insatser kunna utnyttjas av den enskilde när han lämnar
LVM-hemmet. Utgångspunkten måste vara att den som skrivs ut inte
skall behöva återvända till en miljö eller livssituation där han
har små utsikter att hålla sig ifrån missbruket. För att kunna
fullgöra denna skyldighet enligt bestämmelsen måste
socialnämnden på ett tidigt stadium planera för utskrivningen.
Missbrukarens kontaktman har här en viktig arbetsuppgift. Vidare
krävs ett väl fungerande samarbete mellan socialnämnd och bl.a.
arbetsförmedling, bostadsförmedling samt skola. Att åtgärderna
kräver samråd med den enskilde följer av socialtjänstlagen och
har på grund härav inte intagits i lagtexten.
Enligt 9 § LVM skall socialnämnden utse en kontaktman för
missbrukare som bereds vård med stöd av LVM. Efter vårdtiden
kan, under förutsättning att den enskilde själv vill det, en
kontaktperson utses enligt socialtjänstlagen.
Socialtjänstlagen innehåller ett flertal bestämmelser om
socialnämndens skyldigheter när det gäller omsorger om barn och
ungdom. Nämnden skall bl.a. sörja för att unga vid behov får
vård och fostran utanför det egna hemmet.
I 21 § lagen (1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av
unga, LVU, stadgas att när vård med stöd av lagen inte längre
behövs skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra samt
noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har
vårdnaden om honom.
I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och
innehåll (SOU 1992:18) anför IUM-utredningen beträffande
ungdomsvården att det finns ett stort behov av åtgärder som kan
underlätta en successiv utslussning av ungdomar från de
särskilda ungdomshemmen i individuellt avpassade former. Nu
försvåras detta bl.a. av bestämmelsen i 28 §
socialtjänstförordningen att ingen ungdom får vistas utanför
vårdhemmet längre tid än fyra veckor utan en formell
utskrivning. Utredningen föreslår därför att en ny bestämmelse
införs i socialtjänstförordningen som gör det möjligt för
socialnämnden att avtala med det särskilda ungdomshemmet om
förlängd vistelse utanför hemmet i samband med utslussning.
Under denna tid skall behandlingsansvaret kvarstå hos hemmet.
Vården vid förlängd vistelse skall vara ordnad så att den kan
antas främja den unges utveckling och skall beslutas efter
överenskommelse med socialnämnden.
Utredningen pekar också bl.a. på behovet av samverkan mellan
öppenvården och institutionerna och föreslår bl.a. att
utbildningen inom kommunernas socialtjänst och
institutionsvården samordnas och att regionala
samrådskonferenser skall hållas i syfte att befrämja denna
samverkan.
Utskottets bedömning
Vad först gäller frågan om huvudmannaskap och drift av
ungdomsvård och missbrukarvård konstaterar utskottet att det i
betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten föreslås bl.a. att
staten skall överta huvudmannaskapet för de särskilda
ungdomshemmen och LVM-hemmen. Efter remissbehandling bereds nu
utredningens förslag i regeringskansliet. Motion So255 (s)
yrkande 1 får härigenom anses vara tillgodosedd och avstyrks
därför.
När det gäller valet av behandlingshem instämmer utskottet i
vad som anförs i motion So238 (s) om betydelsen av att
kommunerna har kompetens och möjlighet att välja lämplig
vårdgivare med hänsyn till kostnad och innehåll i vården. Denna
fråga skall emellertid uppmärksammas av Socialtjänstkommittén.
Vidare pågår inom Socialstyrelsen uppbyggnad av kompetens på
detta område. Den aktuella motionen bör mot bakgrund härav inte
föranleda något initiativ från riksdagens sida. Motionen
avstyrks därför.
När det slutligen gäller frågan om samordning av behandling
och stödinsatser konstaterar utskottet att det är en kommunal
uppgift att svara för insatser för missbrukare och unga som
genomgått institutionsbehandling. Häri ingår också att samråda
med huvudmannen för institutionen. I betänkandet Tvångsvård i
socialtjänsten lämnas vissa förslag om hur dessa insatser skall
kunna förbättras. I avvaktan på regeringens ställningstagande
till förslagen bör riksdagen enligt utskottets mening inte ta
något initiativ i frågan. Motion So255 (s) yrkande 2 avstyrks
därför.
Särskilt om vården av missbrukare
Kooperativ missbrukarvård
Motionen
I motion So228 av Jan Andersson m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om behovet av ett
utvecklingsarbete med missbrukarvård i kooperativ form.
Motionären anser att arbetskooperativ för missbrukare enligt
mönster från bl.a. Italien kan vara ett alternativ i den svenska
missbrukarvården. Motionären anför att det pågår försök i
Sverige med att starta missbrukarvård i kooperativ form och att
dessa försök måste stödjas politiskt, moraliskt och ekonomiskt.
Kommunerna, som har ansvaret för missbrukarvården, bör stödja de
projekt som planeras och delta i utvecklingsarbetet av dessa.
Bakgrund
Socialstyrelsen stödjer olika projekt som syftar till att
utveckla institutioner inom missbrukarvården eller alternativ
till sådana. Bidrag har bl.a. utgått till Riksförbundet för
hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående
möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för missbrukare i
samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamn och Tyresö kommuner.
Förstudien om den s.k. Södertörnsmodellen har sammanställts
under detta år. Som förebild för projektet har tjänat det
självförsörjande missbrukarkooperativet San Patrignano utanför
Rimini i Italien.
Kvinnliga missbrukare
Motionerna
I motion So286 av Märtha Gårdestig (kds) begärs ett
tillkännagivande om att ansvaret för LVM-vård av kvinnor bör
samlas på en huvudman. Motionären anser att vården av kvinnliga
alkoholister är eftersatt. Det behövs bl.a. fler institutioner
för enbart kvinnor. Om vården av kvinnor enligt LVM samlades
under en huvudman skulle en utbyggnad lättare kunna ske, anför
motionären.
I motion So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds)
begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
beroende och missbruk (yrkande 6). Motionärerna anser att
det behövs ökade insatser för kvinnliga missbrukare av läkemedel
och alkohol. Ibland kan det vara nödvändigt att behandla kvinnor
åtskilda från män. På arbetsplatserna behövs program för kvinnor
med alkoholproblem. Det är en viktig uppgift för
Alkoholkommissionen och Folkhälsoinstitutet att ta sig an
uppgiften att minska alkoholmissbruket bland kvinnor. Det
läkemedelsepidemiologiska centrumet bör få till uppgift att
kartlägga omfattningen av kvinnors läkemedelsberoende och
samtidigt undersöka varför vissa kvinnor blir beroende av
läkemedel.
I motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c)
begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om
informationsinsatser för att förebygga drogberoende hos kvinnor
(yrkande 17) och om vårdmöjligheter för kvinnor med
alkoholberoende (yrkande 18). Motionärerna framhåller
betydelsen av att alkoholmissbrukande kvinnor nås av
informationsinsatser. De anser vidare att alkoholistvården har
misslyckats när det gäller vården av kvinnor. Kvinnor mår enligt
motionärerna bättre om de får vård i vårdenheter där det endast
finns kvinnor. Det krävs ökad forskning och fler projekt kring
detta. Av betydelse är också att mödravårdscentralernas
förebyggande arbete inte försämras.
Bakgrund
Socialstyrelsen har under senare år ägnat frågan om
missbruk bland kvinnor ökad uppmärksamhet. Styrelsen har lämnat
stöd till olika försöks- och utvecklingsinsatser för att skapa
alternativ inom missbrukarvården som är särskilt inriktade på
att möta kvinnliga missbrukares specifika vårdbehov.
Socialstyrelsen har haft i uppdrag av regeringen att analysera
effekterna av gjorda insatser och bedöma vilka ytterligare
åtgärder som behöver vidtas inom området. I sin redovisning av
uppdraget i december 1991, promemorian Kvinnor och missbruk,
har styrelsen markerat behov av ytterligare kunskaps- och
metodutveckling. Dessutom behövs bättre samarbete mellan
socialtjänsten, sjukvården och företagshälsovården för att på
ett tidigare stadium nå kvinnor som missbrukar. Andra områden
som särskilt bör uppmärksammas är bl.a. eftervården för kvinnor
som genomgått behandling och insatser för gravida missbrukande
kvinnor.
Socialstyrelsen har vidare lämnat stöd till Stiftelsen
Kvinnoforum, som bl.a. initierar insatser för
utbildning, utveckling och utvärdering när det gäller kvinnliga
missbrukare. Stiftelsen stödjer olika forskningsprojekt som är
inriktade på missbrukande kvinnor. Stiftelsens verksamhet när
det gäller kvinnors missbruk utvidgas för närvarande. Bl.a.
skall insatser göras på arbetsplatser där det finns många
kvinnliga anställda.
Folkhälsoinstitutet, som inrättades den 1 juli 1992, skall
enligt proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor (s. 110
f.) bedriva sin verksamhet i programform. Ett av programmen
skall vara inriktat på drogprevention, ett annat på barn och
ungdom resp. utsatta kvinnor. Enligt propositionen har kvinnor
anammat ett manligt dryckesmönster. Den ökande
alkoholkonsumtionen särskilt bland yngre kvinnor ökar risken för
alkoholrelaterade skador också bland kvinnor. Denna negativa
utvecklingstendens vad avser kvinnors hälsa har inte
uppmärksammats tillräckligt. Inom Folkhälsoinstitutets program
för utsatta kvinnor bör enligt propositionen dels en
kartläggning göras av hälsa ur ett kvinnoperspektiv, dels
strategiska insatser intensifieras som i första hand kan
förbättra hälsans villkor för de kvinnor som är utsatta för de
största hälsoriskerna. Institutet bör också, anförs det i
propositionen, stödja forskningsinsatser inom alkohol- och
drogområdet.
I direktiven för Alkoholkommissionen (dir. 1991:124)
framhålls kvinnors missbruk som ett problemområde som kräver
särskild belysning. Missbruket bland kvinnor har ökat, anförs i
direktiven. Mycket tyder på att kvinnor som missbrukar snabbare
blir utslagna och att de också fortare får såväl medicinska som
sociala skador av sitt missbruk. Att nå dem med stöd eller
vårdinsatser är därför särskilt viktigt. I direktiven påtalas
också att kunskapen om de särskilda vårdbehov som kvinnliga
missbrukare har är otillräcklig. En särskild fråga som
kommissionen bör uppmärksamma är gravida kvinnors alkoholvanor.
Kommissionens arbete skall vara avslutat före utgången av år
1993.
I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och
innehåll (SOU 1992:18) föreslår IUM-utredningen som tidigare
nämnts att staten skall bli huvudman för de s.k. LVM-hemmen.
Enligt utredningen har problemen inom LVM-vården delvis sin
orsak i bristande differentiering av vården. Utredningen menar
att bl.a. könstillhörighet är en differentieringsgrund som bör
användas. Om staten övertar ansvaret för LVM-vården bör det
ankomma på den statlige huvudmannen att närmare bestämma hur
hemmen skall vara differentierade, anför utredningen.
Dåvarande regeringen tillsatte i november 1990 en utredning
med uppgift att överväga och lämna förslag till bildandet av ett
centrum för läkemedelsepidemiologi och utveckling av
läkemedelsterapier (dir. 1990:72, tilläggsdir. 1991:122).
Utredningen skall enligt direktiven bl.a. överväga hur framtida
konsumtions- och förskrivningsstudier skall bedrivas i syfte att
medverka till rationell läkemedelsanvändning och motverka
läkemedelsmissbruk. Utredningen avser enligt uppgift att avge
ett betänkande under oktober månad detta år.
Tidigare behandling
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motioner om
kvinnliga missbrukare och därmed sammanhängande frågor. I
betänkandet 1989/90:SoU14 (s. 33 f.) ges en bakgrund och en
redogörelse för tidigare riksdagsbehandling. Utskottet framhöll
i anledning av ett antal motioner behovet av insatser för
kvinnliga missbrukare och anförde att de bör ägnas större
uppmärksamhet inom vården och forskningen. Detta gäller, anförde
utskottet, inte minst beträffande de gravida missbrukarna mot
bakgrund av de risker alkohol och andra droger innebär för
foster. Enligt utskottet måste behandlingsinsatserna anpassas
efter kvinnornas speciella behov. Särskild information om
kvinnors missbruk bör ingå i utbildningen av
behandlingsassistenter. Vidare bör, påtalade utskottet, behovet
av särskilda behandlingsinstitutioner för kvinnliga missbrukare
beaktas i kommunernas vårdresursplaner. Vad utskottet anfört
borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet.
Vid behandlingen av årets budgetproposition anförde utskottet
i betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 125) att det är mycket
angeläget med fortsatta insatser för den särskilt utsatta grupp
som bl.a. vissa kvinnor utgör i missbrukssammanhang. Utskottet
anförde att detta är en fråga som skall behandlas av såväl
Alkoholkommissionen som Organisationskommittén för
Folkhälsoinstitutet. Vidare bedriver Socialstyrelsen verksamhet
på området. I budgetpropositionen föreslås betydande medel för
kampen mot alkoholmissbruket. Utskottet utgick från att dessa
medel kommer att användas bl.a. för olika insatser för kvinnor.
Med det anförda avstyrkte utskottet de aktuella motionerna.
Datoriserat beslutsstödssystem inom missbrukarvården
Motionen
I motion So217 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om utvecklingen
av ett datorbaserat beslutsstödssystem inom området
drogmissbruk. Motionären anför att när det gäller drogmissbruk
skapar den snabba sociala utvecklingen och det stora behovet av
tydliga riktlinjer för rättstillämpningen ett påtagligt behov av
allsidig utbildning och praktiska anvisningar för stora
yrkesgrupper. Drogfrågornas rika komplexitet gör dem väl lämpade
för försök att utveckla datorbaserade kunskapssystem för
beslutsstöd, s.k. expertsystem. Arbetet med att utveckla ett
sådant system är höggradigt tvärvetenskapligt. Enligt motionären
är det naturligt att Folkhälsoinstitutet får en viktig roll när
det gäller att ta initiativ till ett sådant arbete samt att
samordna det.
Bakgrund
Professor Bo Arnesjö vid Institutionen för medicinsk
informatik vid Högskolan i Karlskrona/Ronneby driver tillsammans
med privata intressenter ett projekt som avser uppbyggnad av ett
rådgivande datorbaserat kunskapssystem för narkomanvården. En
idéskiss till ett sådant system har upprättats och
projektgruppen har haft vissa kontakter med bl.a.
Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet.
Tillsynen över missbrukarvården
Motionerna
I motion So204 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand
(s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till
skärpta regler och förstärkt organisation för tillsyn av enskild
och offentlig missbrukarvård. Motionärerna anför att tillsyns-
och tillståndsorganisationen när det gäller såväl offentlig som
privat missbrukarvård måste bli effektivare. För detta krävs
utökade resurser och en vidgad befogenhet att granska och
utvärdera vården. Tillståndsreglerna bör skärpas och möjligheten
att ingripa mot och stänga institutioner som inte fungerar
tillfredsställande bör förstärkas.
I motion So420 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att
riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag
att se över reglerna enligt vad i motionen anförts om etiska
regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården
(yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen begär att
Socialstyrelsen får i uppdrag att utforma kravspecifikation för
vårdgivarna enligt vad i motionen anförts om behovet av
kompetens hos privata vårdgivare (yrkande 2). I motionen
anförs att det behövs etiska riktlinjer och annan reglering av
den vård som erbjuds vid sidan av den offentliga och att det bör
finnas en prövning av den yrkesmässiga kompetensen hos de
personer som skall öppna en institution.
Bakgrund
Av 68 § socialtjänstlagen framgår att hem för vård eller
boende står under länsstyrelsens tillsyn och att länsstyrelsen
har rätt att inspektera verksamheten vid hemmen.
Vill enskild person eller sammanslutning inrätta hem för vård
eller boende skall enligt 69 § socialtjänstlagen tillstånd sökas
hos länsstyrelsen. Sådant hem står under löpande tillsyn av
socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget. Nämnden har
rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.
Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård
eller boende, skall enligt 70 § socialtjänstlagen länsstyrelsen
förelägga ledningen för hemmet att avhjälpa missförhållandet.
Länsstyrelsen kan även i vissa fall förbjuda fortsatt verksamhet
vid hemmet.
I 10 § socialtjänstförordningen (1981:750) stadgas att vid
varje hem för vård eller boende skall finnas en person som
förestår verksamheten samt den personal som i övrigt behövs för
en ändamålsenlig verksamhet. Vidare anges att Socialstyrelsen
efter visst samråd meddelar närmare föreskrifter om
kompetenskrav för föreståndare vid sådana hem som avses i 12 §
LVU (särskilda ungdomshem) och för hem för tvångsvård enligt 22
§ LVM.
Socialstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna
råd rörande hem för vård eller boende som drivs av
enskilda (SOSFS 1982:56). Av dessa framgår bl.a. att den
person som förestår verksamheten skall ha lämplig utbildning
och/eller erfarenhet. I föreskrifterna anges närmare vilken
yrkesmässig kompetens som bör krävas av föreståndare av olika
typer av hem som drivs av enskilda.
I direktiven för Socialtjänstkommittén anförs att det
stora inslaget av privata vårdgivare inom vården av barn,
ungdomar och missbrukare motiverar en översyn av de regler som
finns för tillstånd och tillsyn av verksamheten. Enligt
direktiven bör kommittén överväga innehållet i och formerna för
tillsynen av såväl den kommunala socialtjänsten som de privata
vårdgivarnas verksamhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan
om vilka villkor som bör vara förenade med tillstånd att driva
hem för vård eller boende och hur tillsynen över hemmen bör vara
utformad.
Som tidigare anförts föreslås i betänkandet SOU 1992:18
Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och innehåll bl.a. att
staten skall bli huvudman för LVU- och LVM-hemmen och att en ny
statlig myndighet, Statens institutionsstyrelse, skall inrättas
för ledning och övervakning av hemmen.
Länsstyrelsernas arbete med tillsyn, uppföljning och
utvärdering har nyligen behandlats i promemorian
Länsstyrelserna och socialtjänsten (Ds 1992:67).
I promemorian konstateras bl.a. att ett utvecklingsarbete har
påbörjats vid länsstyrelsernas sociala enheter både vad gäller
inriktningen mot ökad uppföljning och utvärdering samt
utveckling av metoder och kompetens. För att bereda utrymme för
nya, nödvändiga utvecklingsinsatser krävs enligt promemorian att
vissa ärendegrupper avlastas länsstyrelserna samt att de
resurser som frigörs används dels till metod- och
kompetensutveckling, dels till en effektivisering av uppföljning
och utvärdering.
I betänkandet 1991/92:SoU2 (s. 32 f.) avstyrkte utskottet
en motion (v) om tillsynen över den privata vården med
hänvisning till Socialtjänstkommitténs pågående arbete.
Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Det är angeläget att samhällets åtgärder mot drogmissbruk
successivt utvecklas och att nya behandlingsformer prövas.
Utskottet ser positivt på att missbrukarvård i exempelvis
kooperativ form, som med framgång används i Italien, prövas här
i landet. Något initiativ från riksdagens sida behövs dock inte.
Utskottet avstyrker därför motion So228 (s).
Missbrukande kvinnors situation har på senare år ägnats allt
större uppmärksamhet. Behov finns emellertid av ytterligare
insatser för denna grupp. Enligt utskottets mening behövs såväl
fortsatt forskning om kvinnor och missbruk som bättre
förebyggande insatser och vård där de kvinnliga missbrukarnas
speciella problem särskilt beaktas. Det nyinrättade
Folkhälsoinstitutet liksom olika utredningar på området bör
kunna lämna väsentliga bidrag när det gäller att bygga upp
nödvändig kompetens och förstärka insatserna för missbrukande
kvinnor. Det behövs enligt utskottet därför inte något
tillkännagivande till riksdagen med anledning av motionerna
So286 (kds), So501 (fp, m, c, kds) yrkande 6 och A805 (c)
yrkandena 17 och 18. Motionsyrkandena avstyrks.
I utvecklingen av insatserna på missbruksområdet bör även
kunna övervägas att nyttja datorbaserade s.k.
beslutsstödssystem. Något initiativ från riksdagens sida behövs
inte. Motion So217 (fp) avstyrks därför.
Formerna för tillsynen över missbrukarvården har aktualiserats
bl.a. i betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten och i direktiven
för Socialtjänstkommittén. Den fortsatta beredningen av frågan
bör enligt utskottet inte nu föregripas av riksdagen. Utskottet
avstyrker därför motionerna So204 (s) och So420 (v).
Särskilt om vården av unga enligt LVU
Vårdens innehåll
Motionerna
I motion So261 av Leif Carlson och Inger René (m) begärs
ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om speciellt
behandlingskrävande ungdomar (yrkande 1) om att särskilt
uppmärksamma behovet av fler vårdhemsenheter för enbart flickor
(yrkande 2) och om att de svårast belastade ungdomarna bör
behandlas vid särskilda enheter med låsbarhet upp till sex
månader, klart avgränsade miljöer och medveten pedagogik
(yrkande 3). Enligt motionärerna behövs fler vårdhem för
enbart flickor eftersom de ofta far illa när de blandas med
pojkar. Flickornas speciella svårigheter måste också
uppmärksammas och vården för dem differentieras. För den lilla
grupp ungdomar som är svårt brottsbenägna och brottsbelastade,
missbrukare m.m. kräv speciella hem med riksintag, medveten
pedagogik i små grupper om högst fem personer och möjlighet till
inlåsning i upp till sex månader, anför motionärerna.
I motion Ju805 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om
behandlingsgrupper för barn och ungdomar med särskilda behov
(yrkande 2) och om särskilda ungdomshem (yrkande 4).
Motionärerna efterlyser åtgärder för att komma till rätta med
ungdomsbrottsligheten. Enligt motionärerna finns ett avgränsat
och väl definierat antal barn och ungdomar som har behov av
särskilda insatser för att förhindra att de glider in i
allvarlig brottslighet. För dessa bör särskilda
behandlingsgrupper inrättas med företrädare för skolan,
fritidssektorn och polisen. Vidare bör regeringen utreda om det
finns behov av en ny särskild vårdform för unga lagöverträdare
vid grövre brott. Ett alternativ kan vara ungdomshem med
tillgång till kvalificerade resurser i form av bl.a.
psykiatriker och kuratorer, anför motionärerna.
I motion Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om koordinering
med internationell lagstiftning beträffande barn och ungdom
(yrkande 5). Motionärerna vänder sig mot att barn och
ungdomar kan placeras i arrester, häkten och fängelser och menar
att detta måste upphöra, och kvalificerade alternativ tas fram
för att omhänderta den lilla men brottsaktiva grupp som kan
komma i fråga för detta slag av frihetsberövande.
Bakgrund
I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och
innehåll (SOU 1992:18) föreslår IMU-utredningen olika åtgärder
för att förbättra tvångsvården av unga, särskilt de som är mest
utagerande och brottsbenägna. Enligt utredningen förutsätter en
lösning på problemet att säkerhet och tillsyn ges hög prioritet
och att höga krav ställs på behandlingsinnehållet. Utredningen
föreslår att enheter med särskilt hög bevakningsgrad, som
tillgodoser dessa krav, inrättas inom de särskilda
ungdomshemmen. I ett första skede föreslås att fem avdelningar
med sammanlagt 40 platser inrättas på med hänsyn till behovet
lämpliga tvångshem. Kostnaderna för den nödvändiga
resursförstärkningen vid dessa enheter skall enligt förslaget
delvis finansieras genom höjda statliga verksamhetsbidrag.
Utredningen föreslår vidare bl.a. att den tid som en ungdom får
vistas i låsbar enhet skall kunna utökas. Nu gäller en maximitid
på två månader. Förslaget innebär att tiden för
rörelsebegränsning får förlängas för intagna vars tillsynsbehov
kräver särskilt hög bevakningsgrad. Sådan förlängning skall
beslutas av den föreslagna Statens institutionsstyrelse efter
särskild framställan från tvångshemmets föreståndare och får
avse högst två månader åt gången.
Enligt utredningen finns behov av ökad differentiering av
vårdutbudet. Socialstyrelsen har i en särskild projektstudie
tagit fram en modell för differentiering som bygger på en
indelning av klienterna i grupper med utgångspunkt framför allt
i klienternas personlighetsutveckling, men även med hänsyn till
kön, ålder och etnisk tillhörighet. En konsekvent genomförd
differentiering av de särskilda ungdomshemmen enligt denna
princip skulle innebära att varje institution får ansvar för en
viss klientgrupp eller, om det är en något större institution,
några olika klientgrupper. Socialstyrelsen har föreslagit en
indelning av landet i fem regioner som skulle kunna utgöra
upptagningsområde vid en differentiering av vården vid de
särskilda ungdomshemmen. Utredningen anser att Socialstyrelsens
förslag bör genomföras, men att en mera detaljerad
differentieringsplan kan fastställas först efter någon tid med
staten som huvudman för vården.
Utredningens förslag har varit föremål för remissförfarande
och bereds för närvarande inom Socialdepartementet.
Den parlamentariskt sammansatta Ungdomsbrottskommittén
(dir. 1990:53) har i uppdrag att utvärdera nuvarande regelsystem
för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former
och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när
ungdomar som har fyllt 15 år begår brott. En huvuduppgift för
kommittén är enligt direktiven att undersöka om den nuvarande
fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och
rättsväsendet är väl avvägda när det gäller unga lagöverträdare
och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras.
Kommittén beräknar enligt uppgift att avsluta sitt arbete under
maj 1993.
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU15 behandlade utskottet
regeringens proposition 1989/90:28 om ny lag med särskilda
bestämmelser om vård av unga och de motioner som väckts i
anledning av denna. Utskottet konstaterade bl.a. att det
tidigare framhållit vikten av att de sociala myndigheterna
arbetar förebyggande och att insatser för utsatta barn sätts in
i ett tidigt skede. Utskottet hade vidare erfarit att det
förelåg brist på platser på de särskilda ungdomshemmen och
anförde att det fann den rådande situationen oacceptabel. För
att möta efterfrågan på vård för de svårast störda ungdomarna
krävdes emellertid inte enbart ett tillräckligt antal platser på
hem för vård eller boende, anförde utskottet. En betydligt mer
differentierad vård än för närvarande måste kunna erbjudas.
Mycket kvalificerade, ibland helt individualiserade, insatser
torde enligt utskottet behövas. Vad utskottet anfört gav
riksdagen regeringen till känna.
Även i betänkandet 1990/91:SoU7 behandlades på nytt frågor
om de särskilda ungdomshemmen. Utskottet påpekade att åtgärder
behövdes för att snabbt ta fram fler och mer differentierade
platser vid särskilda ungdomshem för att även de svårt störda
ungdomar som lämnades utan vård och behandling skulle få den
vård som de behöver. Vad utskottet anfört gavs regeringen till
känna (rskr. 51).
I anledning av regeringens proposition 1990/91:96 om
statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m. våren 1991
påtalade utskottet i betänkandet 1990/91:SoU14 ånyo
bristerna inom barn- och ungdomsvården. Utskottet anförde, efter
att bl.a. ha tagit del av synpunkter från Kommunförbundet och
Landstingsförbundet, att det verkade svårt att uppnå fler -- och
mer differentierade -- platser på de särskilda ungdomshemmen med
ett kommunalt huvudmannaskap och att riksperspektivet inte fick
tillräckligt genomslag i organisationen. Utskottet ansåg därför
att staten var mer lämpad som huvudman för tvångsvården i de
särskilda ungdomshemmen. Ett principbeslut härom borde enligt
utskottet fattas, och omedelbara åtgärder vidtas för att
förbereda en sådan överföring. Vad utskottet anfört gavs
regeringen till känna (rskr. 267).
Umgängesfrågor m.m. vid vård enligt LVU
Motionerna
I motion So201 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om beslut i vissa
umgängesärenden. Motionären anser att socialnämndens möjlighet
att besluta om umgänget med den som bereds vård med stöd av LVU
är för begränsad. Nämnden bör kunna få besluta att inskränka den
unges umgänge även med annan person än föräldrarna om umgänget
kan vara destruktivt för den unge. Vidare bör nämnden kunna få
medge en förälder större umgänge med sitt barn än vad domstol
har beslutat om och vårdnadshavaren vill medge om detta bedöms
vara av värde ur behandlingssynpunkt. Motionären anser att LVU
bör ändras så att socialnämnden får möjlighet att besluta om
allt umgänge med ett barn under den tid barnet bereds vård genom
nämndens försorg med stöd av LVU.
I motion So241 av Birthe Sörestedt (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om förändring av
14 § LVU. Enligt motionären behövs i många fall snabba beslut om
besöksförbud enligt 14 § LVU och därför bör socialnämndens
ordförande ha möjlighet att fatta beslut om besöksförbud på egen
hand. 14 § LVU bör ändras i enlighet härmed.
Bakgrund
Enligt 11 § LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge
skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Av samma
bestämmelse framgår vidare att socialnämnden eller den åt vilken
nämnden uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i
den utsträckning som behövs för att genomföra vården, bestämma
om hans personliga förhållanden.
Den bestämmanderätt över den unge som tillkommer
vårdnadshavaren enligt föräldrabalken upphävs således tills
vidare genom att den unge bereds vård med stöd av LVU. I stället
övertar nämnden denna bestämmanderätt.
Av socialnämndens allmänna befogenhet att besluta om den unges
förhållanden under vårdtiden följer att nämnden i princip
bestämmer om alla besök o.d. hos denne (se Norström och Thunved,
Nya sociallagarna, sjätte uppl., s. 179).
När det gäller den unges umgänge med sina föräldrar eller
andra som har vårdnaden om honom finns särskilda bestämmelser i
14 § LVU. Där stadgas att socialnämnden har ett ansvar för att
den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har
vårdnaden om honom så långt möjligt tillgodoses. Om det är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården enligt lagen,
får socialnämnden bl.a. besluta hur den unges umgänge med
föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas.
Socialnämnden skall dock minst en gång var tredje månad överväga
om ett sådant beslut fortfarande behövs.
Socialnämndens beslut om umgänge enligt 14 § LVU får enligt 41
§ samma lag överklagas hos länsrätten.
I vissa närmare angivna fall kan socialnämnds ordförande eller
annan ledamot som nämnden förordnat fatta beslut enligt LVU på
egen hand. Sådan möjlighet finns enligt 6, 11 och 27 §§ LVU och
innebär en kompletterande beslutanderätt i förhållande till
nämnden i vissa brådskande ärenden. Beslut av detta slag skall
anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
Härutöver finns en huvudregel om delegation för nämnder i
6 kap. 33 § kommunallagen (1991:900), vari stadgas att en nämnd
kan uppdra åt ett utskott, en ledamot eller ersättare eller åt
en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett
visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Sådan
delegationsrätt tillkommer enligt 38 § socialtjänstlagen
socialnämnd. Enligt 47 § samma lag gäller i nu aktuellt
hänseende en begränsning av delegationsrätten så till vida att
det bara är förtroendevalda som kan komma i fråga för att var
tredje månad ompröva ett beslut enligt 14 § LVU.
Barns talerätt i sociala mål
Motionen
I motion So212 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om snara åtgärder
för att lösa frågan om barns talerätt i sociala mål. Enligt
motionären bör barn få en starkare ställning enligt LVU och
tillerkännas talerätt i sociala mål. Frågan har enligt
motionären utretts i 15 år och bör snarast få en lösning.
Bakgrund och tidigare behandling
I 36 § LVU stadgas att om den unge har fyllt 15 år har han
rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Är
barnet yngre gäller att det bör höras om det kan vara till nytta
för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av
att höras.
Barn som inte har uppnått 15 års ålder är enligt LVU
visserligen parter i mål som rör dem. De kan dock inte själva
föra talan utan måste ha ställföreträdare. Legal företrädare är
barnets vårdnadshavare, dvs. i regel föräldern.
En liknande motion (s) som den aktuella behandlades av
utskottet i betänkandet 1989/90:SoU15. För en utförligare
bakgrund hänvisas till detta betänkande. Utskottet ansåg då i
likhet med motionären att det kunde finnas skäl att överväga hur
barnets ställning i mål eller ärenden enligt LVU skulle kunna
stärkas. Utskottet hänvisade till Utredningen om barnens rätt
och dess betänkande (SOU 1987:7) Om barn i vårdnadstvister.
Utredningens förslag innebar bl.a. att barn fr.o.m. tolv års
ålder skall få talerätt i både sociala mål och mål om vårdnad
och umgänge samt verkställighet. Utskottet ansåg att regeringens
ställningstagande till utredningens förslag borde avvaktas och
avstyrkte motionen.
I proposition 1990/91:8 Om vårdnad och umgänge berördes inte
frågan om barns talerätt. I betänkandet 1990/91:LU13 ansåg
lagutskottet vid riksdagsbehandlingen av propositionen hösten
1990 att det hade varit önskvärt om i propositionen hade
redovisats vilken inställning regeringen har till de förslag om
talerätt m.m. som lagts fram av Utredningen om barnens rätt.
Med anledning av flera motioner om talerätt för barn i
vårdnads- och umgängesmål ansåg lagutskottet att det fanns
anledning att överväga en ordning som medgav att barnets
uppfattning i vårdnads- och umgängesmål kunde tas till vara på
ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare
borde barnets möjligheter att få ett grundläggande inflytande i
vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt lagutskottets mening
var det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med
formell partsställning i processen och tillgång till offentligt
biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde
också finnas andra tänkbara sätt att ge barnet en starkare och
mer framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister.
Lagutskottet var emellertid inte berett att i betänkandet ta
ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet borde
därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Det borde
ankomma på regeringen att bestämma formerna härför. Vad
lagutskottet anfört gavs regeringen till känna.
I betänkandet 1991/92:LU30 anförde lagutskottet att frågan
om barns ställning i mål om vårdnad och umgänge utreds inom
Justitiedepartementet och att något tillkännagivande från
riksdagen i frågan med hänsyn härtill nu inte kunde anses
erforderligt.
Socialutskottet anförde i betänkandet 1991/92:SoU1 att
riksdagen inte borde föregripa regeringens kommande förslag på
detta område, varför den då aktuella motionen (s) avstyrktes.
Den 26 november 1991 besvarade statsrådet Reidunn Laurén i
riksdagen en fråga om barns talerätt i sociala mål kommer att
ingå i den beredning som pågår i regeringskansliet av frågan om
barns talerätt i mål om vårdnad eller umgänge.
Statsrådet anförde bl.a. att genom de lagändringar som trädde
i kraft den 1 mars 1991 beträffande vårdnad och umgänge har
frågan om barns talerätt kommit i ett annat läge. Behandlingen
av vårdnads- och umgängesfrågor har alltmer inriktats på
lösningar i samförstånd i stället för genom beslut av domstol.
Statsrådet konstaterade att frågan om det behövs ytterligare
åtgärder för att stärka barns ställning i mål om vårdnad och
umgänge övervägdes i Justitiedepartementet, och att det inte var
givet att det var just talerätten som skulle ändras. Det finns
andra sätt att ge barn en starkare ställning. Det var enligt
statsrådet för tidigt att säga vad Justitiedepartementets
överväganden kunde leda till när det gäller barns ställning i
sociala mål. Det var dock sannolikt att denna fråga skulle komma
upp i detta sammanhang, anförde statsrådet.
Utskottets bedömning
Utskottet har under en följd av år riktat kritik mot
samhällets bristande insatser när det gäller vård av unga med
olika sociala problem. I utredningsbetänkandet Tvångsvård i
socialtjänsten, som för närvarande bereds i regeringskansliet,
har föreslagits att staten skall överta ansvaret för de
särskilda ungdomshemmen. I betänkandet lämnas vidare förslag om
hur vårdens innehåll skall kunna förbättras. Den fortsatta
beredningen av utredningens förslag bör enligt utskottets mening
inte föregripas av riksdagen. Utskottet avstyrker därför
motionerna So261 (m) och Ju805 (c) yrkandena 2 och 4. Även
motion Ju516 (v) yrkande 5 avstyrks.
Gällande bestämmelser ger enligt utskottets mening
socialnämnden eller den som agerar på nämndens vägnar
tillräckliga möjligheter att bestämma om umgänget m.m. för den
som omhändertagits enligt LVU. Vidare har socialnämnden
möjlighet att genom delegation organisera sitt arbete på ett
sådant sätt att nödvändiga beslut snabbt kan fattas utan att
hela nämnden behöver sammankallas. Det behövs därför inget
tillkännagivande med anledning av motionerna So201 (s) och So241
(s). Motionerna avstyrks därför.
Åtgärder för att stärka barns ställning i mål om vårdnad och
umgänge övervägs för närvarande i regeringskansliet. Frågan om
barns ställning i sociala mål har diskuterats mycket länge, och
det är angeläget att den nu får en lösning. Regeringen bör
snarast redovisa sina ställningstaganden. Något initiativ från
riksdagen torde inte behövas. Motion So212 (s) avstyrks därför.
Insatser för olovligt bortförda barn och deras mödrar
Motionen
I motion So268 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds,
v) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen
om behovet av ett nationellt samarbete mellan berörda instanser
(yrkande 1) och om att information och utbildning måste ges
till sociala myndigheter och domstolar (yrkande 2).
Motionärerna tar upp problemet med svenska barn som olovligt
förs ut ur landet av fäder som oftast är av utländskt ursprung.
Dessa fall är enligt motionärerna mycket tragiska för både
barnen och deras mödrar, och allt måste göras för att lindra
dessa familjetragedier. En viktig orsak till att barn förs
utomlands av sina fäder är de kulturkrockar som uppstår. Ofta
har inte kommuner m.m. den sakkunskap om olika kulturer som
krävs för att ge erforderlig hjälp. Det finns därför ett behov
av att samordna befintlig kompetens. Vidare måste sociala
myndigheter och domstolar få ökad kunskap om dessa problem.
I Justitiedepartementet förbereds för närvarande olika
lagförslag om olovligt bortförande av barn. I
departementspromemorian Olovligt bortförande och andra
övergrepp mot barn, Ds Ju 1992:39, föreslås bl.a. att
föräldrabalkens regler om umgänge med barn skall kompletteras
med en uttrycklig bestämmelse om att risken för att ett barn kan
komma att utsättas för övergrepp, olovligen bortföras eller
kvarhållas eller annars fara illa skall beaktas när det gäller
att bestämma umgängets omfattning och hur det skall utövas.
Promemorian innehåller också förslag till bestämmelser som skall
effektivisera förfarandet i Sverige vid verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden. Vidare förbereds i
Justitiedepartementet lagförslag angående bl.a. skärpta
straffskalor för brottet egenmäktighet med barn. Propositioner i
dessa frågor kommer enligt uppgift att föreläggas riksdagen
under denna höst.
Lagutskottet anordnade den 5 maj 1992 en hearing angående
olovligt bortförande av barn. Närvarande var bl.a. företrädare
för ett antal departement, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen,
Länsrätten i Uppsala län, Stockholms socialförvaltning, Sveriges
advokatsamfund och ett antal organisationer som arbetar med
frågor om utsatta barn, ensamstående föräldrar m.m.
Socialstyrelsen avser att göra en uppföljning av ett tjugotal
fall med olovligt bortförda barn för att få bättre kunskap om
vad som ligger bakom bortförandena och vilka problem de för med
sig. Uppföljningen skall också ge underlag för överväganden om
vilka framtida insatser som Socialstyrelsen kan göra i detta
sammanhang.
Utskottets bedömning
I regeringskansliet förbereds för närvarande lagförslag för
att komma till rätta med problemet med barn som olovligen förs
ut ur Sverige eller kvarhålls i annat land. Frågan har också
uppmärksammats av Socialstyrelsen. Mot bakgrund av det anförda
behövs enligt utskottets mening inte något initiativ av
riksdagen i anledning av motion So268 (c, s, m, fp, kds, v)
yrkandena 1 och 2.
Stöd åt invandrarföräldrar
Motionen
I motion So280 av Karin Wegestål och Ines Uusmann (s)
begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om
stöd åt utsatta invandrarföräldrar. Motionärerna konstaterar att
utländska medborgare är överrepresenterade i brottsstatistiken
och menar att detta bl.a. beror på att samhällets kapacitet att
ta emot invandrare är för dålig. Resurser bör sättas in för att
stärka invandrarföräldrarna i deras föräldraroll. De bör också
med förtur ges kunskaper i svenska språket och svenska
samhällsförhållanden samt arbete eller lämplig yrkesutbildning.
Det är också viktigt att minska invandrarföräldrarnas ekonomiska
beroende. Utbildningsbidrag måste kunna utbetalas för studier
och praktikarbete. Den tendens som funnits att minska de
ekonomiska bidragen från socialtjänsten måste brytas.
Bakgrund
Socialstyrelsen stödjer diverse projekt som avser
invandrarföräldrar och deras barn. Som exempel kan nämnas ett
mångårigt stöd till Jugoslaviska riksförbundet för dess arbete
med att stötta föräldrar samt stöd till iranska föräldrar med
missbrukande barn i Uppsala. Stöd till invandrarföräldrar utgår
också sekundärt via olika projekt avseende missbrukarfrågor,
barn och ungdomars situation m.m.
Ett av verksamhetsområdena för Stiftelsen Kvinnoforum är
insatser för invandrarkvinnor. Verksamheten syftar främst till
att utveckla metoder för ett arbete med stödgrupper för
invandrarkvinnor samt att initiera sådan verksamhet som sedan
kan fortgå i regi av olika huvudmän.
Statens invandrarverk lämnar också stöd till olika slag av
projektverksamhet som avser invandrare. Verket prioriterar bl.a.
projekt som avser etniska relationer och invandrarsamfundens
sociala och kulturella verksamhet.
Inom Kulturdepartementet förbereds ett regeringsuppdrag
till Statens invandrarverk avseende invandrarkvinnornas
situation. Verket skall bl.a. studera situationen för
misshandlade invandrarkvinnor och deras barn.
Utskottets bedömning
Det är enligt utskottet av stor vikt att invandrarbarn, som av
naturliga skäl är en särskilt utsatt grupp, får tillräckligt
stöd under uppväxten. Stödet bör i första hand komma från
barnens föräldrar. Många invandrarföräldrar har emellertid av
olika skäl svårigheter att ge sina barn erforderligt stöd för
anpassningen till det svenska samhället. Det är enligt utskottet
angeläget att invandrarföräldrarnas situation ytterligare
uppmärksammas. Utskottet utgår från att detta också kommer att
ske. Det behövs enligt utskottets mening inte något
tillkännagivande från riksdagen i frågan. Motion So280 (s)
avstyrks.
De homosexuellas situation
Motionerna
I två motioner begärs ändringar av svensk lagstiftning i syfte
att få bort lagstiftning som enligt motionärerna diskriminerar
de homosexuella.
I motion So272 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s)
begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om en
översyn av lagstiftning och andra regler som diskriminerar
homosexuella och deras samlevnad (yrkande 1). Motionärerna
menar att lagstiftningen på flera områden diskriminerar de
homosexuella. Det gäller bl.a. regler som rör samlevnad, arv,
försäkringar, bostadsbidrag, familjebidrag, insemination och
adoption. Lagstiftningen på dessa områden bör ses över och
förändras så att den uppenbara diskrimineringen av homosexuella
upphör. I brottsbalken bör införas bestämmelser som
kriminaliserar hets mot folkgruppen homosexuella. Vidare bör
göras ett tillägg till regeringsformen som förhindrar framtida
lagstiftning som diskriminerar homosexuella.
I motion L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om behovet av
översyn av vissa lagar som diskriminerar de homosexuella
(yrkande 2). I motionen anförs att lagstiftningen behöver
ändras för att undanröja sådant som fortfarande diskriminerar de
homosexuella och deras organisationer. Det bör t.ex. vara
möjligt att förordna homosexuell sambo till förmånstagare i
grupplivförsäkring och pensionsförsäkring. Vidare bör
bostadsbidragsreglerna vara likadana för homosexuella sambor
som för heterosexuella. Förbud bör också införas mot att vägra
homosexuell organisation att hyra lokal eller annonsera i
tidning och mot att hetsa mot homosexuella eller deras
organisationer.
I två motioner efterfrågas åtgärder för att förbättra
information m.m. om homosexualitet och åtgärder för att motverka
våld och andra övergrepp mot homosexuella.
I motion So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm
(fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen
om information om homosexualitet (yrkande 2) och om åtgärder
i syfte att motverka våld och övergrepp mot homosexuella
(yrkande 4). Motionärerna anser att det behövs
information och opinionsbildning för att sprida kunskap och
skingra fördomar om homosexualitet. De framhåller särskilt
Socialstyrelsens ansvar på detta område. Motionärerna menar
vidare att samhället måste reagera mot olika former av våld och
hotelser som homosexuella utsätts för just på grund av att de är
homosexuella.
I motion L415 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om förbättrad
undervisning och information om homosexualitet (yrkande 6).
Motionärerna anser att samhällets information om homosexualitet
och stödet till forskning kring homosexualitet måste öka. Enligt
motionärerna bör Skolverket och Folkhälsoinstitutet eller
Socialstyrelsen få i uppdrag att vidta konkreta åtgärder för att
förbättra informationen och undervisningen om homosexualitet i
skolan samt inom hälso- och sjukvården och statsförvaltningen.
Bakgrund
Socialstyrelsen har genom ett beslut av regeringen den 10
december 1987 fått ett övergripande ansvar för samordningen av
insatser för homosexuella. I uppdraget ingår att i samråd med
berörda myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas
situation. Styrelsen skall vidare överväga i vilka former
diskrimineringen av homosexuella kan motverkas av samhället. I
uppdraget ingår också att ur ett särskilt anslag fördela bidrag
till homosexuellas organisationer för deras arbete på
riksplanet. Socialstyrelsen har inom ramen för
regeringsuppdraget ordnat viss internutbildning och ett
forskningsseminarium. Genom en enkät till ett hundratal
myndigheter har styrelsen bl.a. önskat göra dessa myndigheter
uppmärksamma på de lagändringar som genomförts. Avsikten med
enkäten var också att ge varje myndighet tillfälle att ställa
givna lagändringar och diskrimineringsproblematiken i relation
till den egna myndigheten. Socialstyrelsen har utarbetat en
katalog om rättigheter för homosexuella som under föregående
höst spreds via de homosexuellas organisationer och apoteken. En
lärarhandledning angående homosexualitet har distribuerats till
skolorna för att användas i sex- och samlevnadsundervisningen.
Fyra gånger om året håller Socialstyrelsen journalistseminarier
om homosexualitet på olika håll i landet. En sammanställning av
den forskning som bedrivs i frågor som berör de homosexuella är
under utarbetande. Denna skall tjäna som underlag för
överväganden om vilken forskning som kan behövas i framtiden.
I januari 1991 beslutade dåvarande regeringen direktiv (dir.
1991:6) för en parlamentarisk utredning om registrerat
partnerskap m.m. Enligt direktiven skall utredningen
utvärdera lagen om homosexuella sambor och inom ramen för detta
arbete också överväga behovet av en lagstiftning om s.k.
registrerat partnerskap. I samband härmed är det enligt
direktiven nödvändigt för utredningen att inventera äktenskapets
olika rättsverkningar. Utredningen skall bl.a. gå igenom de
familjerättsliga reglerna, däribland de som handlar om underhåll
och arv. Vidare finns enligt direktiven inom bl.a.
associationsrätten och arbetsrätten samt socialförsäkrings-,
hyres- och skattelagstiftningen regler som tar sikte på
äktenskaplig samlevnad och som skall övervägas av utredningen.
Utredningen skall också analysera de privaträttsliga aspekter
som ett system med registrerat partnerskap för med sig. Även
inom straff- och processrätten m.m. finns regler som enligt
direktiven aktualiseras i detta sammanhang. Ett betänkande från
utredningen kan förväntas till sommaren 1993.
Tidigare behandling
I anledning av motioner om att införa regler om registrerat
partnerskap anförde lagutskottet i betänkandet 1989/90:LU23
följande.
Lagen om homosexuella sambor har nu kunnat tillämpas i något
mer än två år och tiden kan vara mogen för en utvärdering av i
vad mån lagstiftningen har medfört de fördelar för homosexuella
som det var avsikten att de nya reglerna skulle ge dem.
Utvärderingen bör också innefatta en kartläggning av andra
frågor som de homosexuella i dag upplever som ett problem.
Utskottet utgår från att en sådan utvärdering kommer till stånd
i lämpligt sammanhang. Frågan huruvida vi i Sverige skall införa
regler om registrerat partnerskap efter mönster från den
lagstiftning som har antagits i Danmark är däremot för tidigt
väckt. Sedan länge har inom Norden rått rättslikhet i spörsmål
med anknytning till familjerätten, och utskottet anser det
angeläget att denna rättslikhet bevaras. Enligt utskottets
mening är det angeläget att regeringen tar initiativ till
överläggningar med övriga nordiska länder rörande möjligheterna
till en lagstiftning på området i nordiskt samförstånd. I
avvaktan på utvecklingen i våra grannländer bör emellertid
frågan om svensk lagreglering vila.
Socialutskottet behandlade i betänkandet 1990/91:SoU16 (s.
36 f.) en motion (vpk) om att hos regeringen skyndsamt begära
förslag om insatser för att stärka de homosexuellas situation i
samhället. Utskottet konstaterade att Socialstyrelsen genom ett
regeringsuppdrag i december 1987 fått ett övergripande ansvar
för samordningen av insatser för homosexuella och att i
uppdraget bl.a. ingår att motverka diskrimineringen av
homosexuella och att fördela bidrag till homosexuellas
organisationer. Det anfördes att det är angeläget att detta
arbete fortsätter. Utskottet ansåg mot denna bakgrund att något
initiativ från riksdagen inte behövdes. Motionsyrkandet
avstyrktes därför.
I betänkandet 1991/92:SoU2 (s. 37 f.) vidhöll utskottet i
anledning av en motion (fp) om behovet av information om
homosexualitet sin tidigare inställning.
Utskottets bedömning
Socialstyrelsen har av regeringen fått i uppdrag bl.a. att i
samråd med berörda myndigheter följa utvecklingen av de
homosexuellas situation och överväga i vilka former
diskrimineringen av de homosexuella kan motverkas i samhället.
Utredningen om registrerat partnerskap m.m. har i uppdrag att se
över lagen om homosexuella sambor och i samband därmed överväga
behovet av en lagstiftning om s.k. registrerat partnerskap. I
anslutning härtill skall utredningen göra en bred inventering av
äktenskapets rättsverkningar på olika områden. Enligt utskottet
bör såväl styrelsens som utredningens arbete kunna lämna
värdefullt underlag för fortsatta reformer av den lagstiftning
som berör de homosexuella. Riksdagen bör inte nu föregripa dessa
överväganden. Motionerna So272 (s) yrkande 1 och L416 (s)
yrkande 2 avstyrks därför.
Information är enligt utskottets mening av stor betydelse när
det gäller att skapa förståelse i samhället för homosexualitet
och de homosexuellas situation. Det är också av avgörande
betydelse när det gäller att motverka våld och andra övergrepp
mot homosexuella. Olika myndigheter har ett ansvar att inom
resp. ansvarsområden sprida information om bl.a. homosexualitet.
Det gäller exempelvis inom hälso- och sjukvården och
utbildningsväsendet. Socialstyrelsen har, som tidigare påpekats,
ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för
homosexuella. Styrelsen fördelar också bidrag till de
homosexuellas egna organisationer för att dessa skall kunna
informera och bekämpa fördomar om homosexualitet. Det behövs
enligt utskottet för närvarande inget riksdagsinitiativ i denna
fråga. Motionerna So292 (fp) yrkandena 2 och 4 och L415 (v)
yrkande 6 avstyrks.
Prostitution
Motionen
I motion So231 av Margareta Viklund m.fl. (kds) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om tillsättande
av en utredning för att belysa prostitutionsfrågan och finna
konkreta förslag till åtgärder mot prostitution samt
rehabilitering och vård av de prostituerade inkl. de
prostituerade narkomanerna (yrkande 1). Motionären
konstaterar att Sverige ännu inte har kommit till rätta med
prostitutionen.
Den europeiska integrationen, förändringarna i Östeuropa med
bl.a. ökad könshandel, spridningen av hiv/aids m.m. gör det
angeläget att aktualisera frågan hur man skall komma till rätta
med prostitutionen. Motionären anser därför att regeringen bör
tillsätta en utredning för att belysa problemen och finna
konkreta förslag för att komma till rätta med dem.
Bakgrund
Socialstyrelsen följer kontinuerligt upp vad som på olika
håll görs för att komma till rätta med prostitutionen och de
problem som är kopplade till denna i form av drogmissbruk,
smittorisk m.m. Socialstyrelsen samarbetar med de särskilda
grupper som inom socialtjänsten i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Norrköping ägnar sig åt de prostituerade och håller sig
informerad om utvecklingen genom regelbundna träffar med främst
de socialarbetare som arbetar med prostitution. Föregående år
arrangerade Socialstyrelsen ett nordiskt seminarium om
prostitution. Socialstyrelsen verkar vidare genom ekonomiska
bidrag m.m. för att vården av kvinnliga drogmissbrukare -- som
inte sällan är prostituerade i större eller mindre utsträckning
-- skall utökas och förbättras bl.a. genom att fler
behandlingshem för enbart kvinnor startas.
Inom Justitiedepartementet genomfördes under föregående år en
kartläggning av prostitutionen i Sverige. I en promemoria den 28
november 1991 Prostitutionen i Sverige -- en beskrivning av
det aktuella läget anförs sammanfattningsvis bl.a. följande.
Sedan mitten av 1970-talet har prostitutionen i Sverige minskat
kraftigt i omfattning. Den nedgång i verksamheten som då
inleddes har också fortsatt under hela 1980-talet. Under
perioden 1980--1990 har gatuprostitutionen minskat i
storleksordningen 40 %, prostitutionen på massageinstituten med
drygt 30 % och den s.k. sexklubbsverksamheten (som dock inte
enkelt är liktydig med prostitution) med 40 %. Prostitutionen på
hotell och restauranger, call-girl-verksamhet och s.k.
escortservice tycks fortfarande vara marginella företeelser.
Av de gatuprostituerade uppskattas cirka en tredjedel vara
narkotika-, alkohol- eller blandmissbrukare. Omkring en
fjärdedel av de gatuprostituerade är av utländsk härkomst, även
om flera av dem kan vara svenska medborgare. Den absoluta
majoriteten gatuprostituerade är mellan 25 och 35 år.
Förekomsten av kvinnor under 18 år är ytterst marginell. Andelen
hivpositiva bland de gatuprostituerade är fortfarande också
marginell. Totalt handlar det om några procent hivpositiva i
gruppen totalt sett.
I en europeisk jämförelse har prostitutionen i Sverige ringa
utbredning och liten omfattning. I vårt östra närområde (de
baltiska staterna och Polen) ligger prostitutionen däremot på en
hög nivå och växer enligt uppgift snabbt. Den har också en
uttalad turistkaraktär. Inom EG-området har prostitutionen en
väsentligt större omfattning än i Sverige och är mer
samhälleligt accepterad. Den är mer organiserad och
affärsmässigt upplagd. Stora och växande andelar av de
prostituerade kvinnorna i EG-området kommer i dag från
Västafrika, Filippinerna och Centralamerika. Enligt promemorian
kan den svenska situationen snabbt förändras, och det finns
anledning att följa utvecklingen på området med största
uppmärksamhet.
Promemorian har remissbehandlats och prostitutionsfrågan är
för närvarande föremål för överväganden inom
Justitiedepartementet.
Tidigare behandling
Socialutskottet har vid upprepade tillfällen behandlat olika
frågor om prostitution. Justitieutskottet beredde våren 1988
socialutskottet tillfälle att yttra sig över ett antal motioner
som rörde prostitution. I socialutskottets yttrande (SoU
1987/88:3y) finns en redogörelse för prostitutionen i
Sverige som bl.a. grundar sig på uppgifter som framkom vid en av
utskottet anordnad hearing i ämnet under 1988.
I det nämnda yttrandet anförde utskottet att en väl fungerande
social verksamhet bland de prostituerade har visat sig ge
tämligen goda resultat när det gäller att få icke missbrukande
kvinnor att upphöra med prostitution. Utskottet noterade i denna
del de särskilda prostitutionsgrupper som skapats inom
socialförvaltningarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Norrköping. En verksamhet av den typ som dessa grupper bedriver
med aktivt uppsökande av de prostituerade kvinnorna i deras
miljöer, då man försöker motivera kvinnan att lämna
verksamheten, följt av erbjudanden om hjälp i olika former för
att skapa en annorlunda tillvaro, var, enligt utskottets mening,
oundgängligen nödvändigt för att hjälpa de kvinnor som redan
fanns i prostitutionen. Också då det gäller missbrukande
prostituerade kan, anförde utskottet, sociala insatser ge goda
effekter. Insatserna måste emellertid i första hand inriktas på
att bryta missbruket. Utskottet konstaterade att en omfattande
verksamhet med sådan inriktning bedrivs bland de prostituerade,
delvis med stöd av medel som anslagits för bekämpningen av aids.
Utskottet uttalade vidare att det visserligen åligger kommunerna
att genom sin socialtjänst svara för att alla som vistas där får
det stöd och den hjälp som de behöver. Utskottet ansåg det
emellertid angeläget att stimulera till uppbyggnaden av en
kontinuerlig prostitutionsförebyggande verksamhet, t.ex. genom
bidrag till utvecklingsarbete på området. Regeringen borde
enligt utskottet överväga möjligheten att stödja uppbyggnaden av
en sådan verksamhet. Detta borde ges regeringen till känna.
Justitieutskottet (JuU 1987/88:12) anslöt sig till
socialutskottets förslag och riksdagen följde utskottet (rskr.
174).
I betänkandet 1989/90:SoU20 uttalade socialutskottet att
de sociala insatserna för prostituerade kvinnor borde
förstärkas. Utskottet vidhöll sin inställning att det fick anses
angeläget att stimulera uppbyggnaden av den
prostitutionsförebyggande verksamheten. Utskottet förutsatte att
regeringen tog erforderliga initiativ i denna fråga.
I betänkandet 1991/92:SoU2 anförde utskottet bl.a. att
frågan om kriminalisering av den s.k. könshandeln var föremål
för utredning och att den nya regeringens förslag i fråga om
prostitutionen inte borde föregripas. Utskottet avstyrkte därför
de aktuella motionerna (s och m).
Utskottets bedömning
Prostitution är en oacceptabel företeelse i ett samhälle som
bygger på idéer om jämlikhet och respekt för andra människor.
Prostitutionen är också oacceptabel genom sin nedbrytande effekt
på de prostituerade själva och de problem som uppkommer i form
av drogmissbruk, sjukdomsspridning m.m. Det svenska närmandet
till ett Europa där prostitutionen har en större omfattning än
här hemma och möts med en annan acceptans aktualiserar
ytterligare behovet av åtgärder för att bekämpa denna
verksamhet. Socialstyrelsen bedriver ett kontinuerligt arbete på
olika områden i syfte att komma till rätta med prostitutionen. I
de städer där gatuprostitutionen främst förekommer görs också
fortlöpande insatser. Prostitutionens omfattning i landet har
nyligen kartlagts av Justitiedepartementet. Det nyligen
inrättade Folkhälsoinstitutet har som en av sina uppgifter att
bedriva program för bl.a. utsatta kvinnor. Mot denna bakgrund
anser utskottet att något tillkännagivande med anledning av
motion So231 (kds) yrkande 1 inte behövs. Motionsyrkandet
avstyrks därför.
Kostnadsansvar och myndighetssamarbete
Motionen
I motion So281 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om kostnadsansvar
och myndighetssamarbete. Motionären anför att landsting och
kommuner har fördelat budgetansvaret till bl.a. kliniker på
sjukhus och skilda verksamhetsgrenar inom kommunerna. Som en
konsekvens av detta förekommer bl.a. att barnpsykiatriska
kliniker tar betalt för familjer som lagts in i syfte att utreda
om barn far illa samt för yttranden till socialtjänsten i
vårdnadsärenden. Det är enligt motionären heller inte ovanligt
att olika myndigheter försöker övervältra kostnadsansvaret på
varandra. Det gäller t.ex. psykiskt sjuka barn, beträffande
vilka landstinget kan hävda att de skall vårdas med stöd av LVU
och kommunen därför skall betala hela vårdkostnaden. Enligt
motionären är det av vikt att ansvarsfrågan klarläggs så att
inte myndighetssamarbete försvåras eller utredningar blir
bristfälliga.
Utskottets bedömning
Det är av stor betydelse att ansvaret för insatser på det
sociala området och kostnaderna för dessa fördelas på ett
rationellt och tydligt sätt mellan olika myndigheter. Utskottet
förutsätter dock att regeringen noga följer utvecklingen inom
den sociala verksamheten på olika nivåer och områden och tar de
initiativ som behövs. Något tillkännagivande från riksdagens
sida är inte påkallat. Därför avstyrks motion So281 (s).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande villkor för socialbidrag
att riksdagen avslår motion 1991/92:So247,
3. beträffande familjerådgivning
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So218,
1991/92:So232 yrkande 13, 1991/92:So257 och 1991/92:So612
yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. beträffande utsatta barn och ungdomar
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So232 yrkande 7 och
1991/92:Ju806 yrkande 3,
5. beträffande socialnämnds anmälningsskyldighet m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So236 och
1991/92:So612 yrkande 22,
6. beträffande åtgärder mot narkotikamissbruket
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So233, 1991/92:So258,
1991/92:So277 och 1991/92:So278,
7. beträffande en enhetlig drogpolitik
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju516 yrkande 7,
men. (v) - delvis
8. beträffande missbrukar- och ungdomsvård
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So238 och
1991/92:So255,
9. beträffande vården av missbrukare
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So204, 1991/92:So217,
1991/92:So228, 1991/92:So286, 1991/92:So420, 1991/92:So501
yrkande 6 och 1991/92:A805 yrkandena 17 och 18,
10. beträffande vården av unga
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So201, 1991/92:So212,
1991/92:So241, 1991/92:So261 och 1991/92:Ju805 yrkandena 2 och
4,
11. beträffande ungdomsbrottslingar
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju516 yrkande 5,
men. (v) - delvis
12. beträffande olovligt bortförda barn och deras mödrar
att riksdagen avslår motion 1991/92:So268 yrkandena 1 och 2,
13. beträffande stöd åt invandrarföräldrar
att riksdagen avslår motion 1991/92:So280,
14. beträffande lagstiftning som diskriminerar de
homosexuella
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So272 yrkande 1 och
1991/92:L416 yrkande 2,
15. beträffande information om homosexualitet
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So292 yrkandena 2 och
4 och 1991/92:L415 yrkande 6,
men. (v) - delvis
16. beträffande prostitution
att riksdagen avslår motion 1991/92:So231 yrkande 1,
17. beträffande kostnadsansvar och myndighetssamarbete
att riksdagen avslår motion 1991/92:So281.
Stockholm den 8 oktober 1992
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c),
Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Johan Brohult (nyd),
Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m), Barbro
Westerholm (fp), Chatrine Pålsson (kds), Johnny Ahlqvist (s) och
Berit Andnor (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Projektet samhällsnyttan
Johan Brohult (nyd) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 7 som börjar med
"Utskottet avstyrker" och slutar med "So252 (nyd)" bort ha
följande lydelse:
Genom att engagera arbetslösa bidragstagare i olika former av
social verksamhet skulle dessa kunna göra värdefulla insatser
för äldre, sjuka, handikappade och andra som inte klarar sig
själva i det dagliga livet. Samtidigt skulle de sysslolösa
bidragstagarna få meningsfulla arbetsuppgifter i väntan på
arbete på den öppna arbetsmarknaden. Utskottet anser att
regeringen snarast bör ta initiativ för att skapa
förutsättningar för en verksamhet av detta slag. Detta bör
riksdagen med anledning av motion So252 (nyd) som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2.beträffande projektet samhällsnyttan
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So252 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Gudrun Schyman (v) anför:
En enhetlig drogpolitik (mom. 7)
På senare år har narkotikabekämpning varit ett prioriterat
område inom inte minst rättsväsendet. Även alkoholen spelar
emellertid en betydelsefull roll i brottssammanhang. Jag anser
därför att det behövs en mera enhetlig drogpolitik som beaktar
både narkotikans och alkoholens roll när det gäller brottslighet
och som har till syfte att bekämpa missbruket av båda dessa
droger.
Ungdomsbrottslingar (mom. 11)
Det är enligt min mening inte acceptabelt att ungdomar i vissa
fall kan hållas arresterade, häktade eller fängslade. För den
grupp brottsaktiva ungdomar som kommer i fråga för sådana
frihetsberövanden måste alternativa former för omhändertagande
inom ungdomsvården utvecklas.
Information om homosexualitet (mom. 15)
Kunskaperna i samhället om homosexualitet och de homosexuellas
situation är enligt min mening fortfarande bristfälliga. Det
behövs kraftfulla insatser i form av information, undervisning
och forskning kring dessa frågor. Jag anser därför att berörda
myndigheter m.m. bör få i uppdrag av regeringen att vidta
konkreta åtgärder på detta område.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
momenten 7, 11 och 15 borde ha hemställt:
7. beträffande en enhetlig drogpolitik
att utskottet med anledning av motion 1991/92:Ju516 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. beträffande ungdomsbrottslingar
att utskottet med anledning av motion 1991/92:Ju516 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. beträffande information om homosexualitet
att utskottet med anledning av motionerna 1991/92:So292
yrkandena 2 och 4 och 1991/92:L415 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motioner 1
Utskottet 5
Villkor för socialbidrag m.m. 5
Utskottets bedömning 7
Familjerådgivning 7
Utskottets bedömning 9
Insatser för barn och ungdomar 10
Utsatta barn och ungdomar 10
Sexuella övergrepp mot barn 12
Kontaktperson m.m. för behövande barn 14
Socialnämnds anmälningsskyldighet 15
Utskottets bedömning 16
Vissa narkotikafrågor 17
Åtgärder mot narkotikamissbruk 17
Klassificering av narkotika 19
Utskottets bedömning 21
Vård av missbrukare och ungdomar 21
Missbrukar- och ungdomsvårdens organisation m.m. 21
Kommunal samordning vid val av behandlingshem 22
Utslussning 23
Utskottets bedömning 24
Särskilt om vården av missbrukare 25
Kooperativ missbrukarvård 25
Kvinnliga missbrukare 25
Datoriserat beslutsstödssystem inom
missbrukarvården 28
Tillsynen över missbrukarvården 29
Utskottets bedömning 30
Särskilt om vården av unga enligt LVU 31
Vårdens innehåll 31
Umgängesfrågor m.m. vid vård enligt LVU 33
Barns talerätt i sociala mål 35
Utskottets bedömning 36
Insatser för olovligt bortförda barn och deras mödrar 37
Utskottets bedömning 38
Stöd åt invandrarföräldrar 38
Utskottets bedömning 39
De homosexuellas situation 39
Utskottets bedömning 42
Prostitution 42
Utskottets bedömning 45
Kostnadsansvar och myndighetssamarbete 45
Utskottets bedömning 45
Hemställan 46
Reservation (nyd) 47
Meningsyttring av suppleant (v) 48