I betänkandet behandlas nära 70 motionsyrkanden om olika
alkoholfrågor från den allmänna motionstiden 1993.
I syfte att kasta nytt ljus över alkoholfrågorna ordnade
utskottet tillsammans med regeringens alkoholpolitiska
kommission den 26 november 1992 en utfrågning om svensk
alkoholpolitik i ett framtidsperspektiv. Den stenografiska
utskriften från utfrågningen fogas till betänkandet som
bilaga.
Utskottet ställer sig ånyo bakom målet för alkoholpolitiken
att minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom
minska alkoholskadorna. Utskottet avstyrker samtliga motioner
främst med hänvisning till pågående utredningsarbete.
Motionerna
1992/93:So203 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att sänka åldersgränsen för inköp av
alkohol från nuvarande 20 år till myndighetsåldern 18 år,
2. att riksdagen beslutar att sänka åldern för införsel av
alkohol till Sverige från nuvarande 20 år till myndighetsåldern
18 år.
1992/93:So205 av Kurt Ove Johansson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkning av åldern vid alla inköp av
alkoholhaltiga drycker från 20 år till 18 år.
1992/93:So208 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar ge Systembolaget rätt att bestämma
över sin verksamhet i enlighet med vad som i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar upphäva Systembolagets monopol på
detaljförsäljning av öl och vin i enlighet med vad som i
motionen anförts,
3. att riksdagen beslutar avskaffa regler om viss alkoholhalt
i enlighet med vad som i motionen anförts,
4. att riksdagen beslutar ändra lagen (1977:293) om handel med
drycker i enlighet med vad som i motionen anförts.
1992/93:So209 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att lagen om handel med drycker bör ändras så att skillnad
görs mellan stora och små förpackningar och tillstånd därmed
skulle kunna beviljas svenska vingårdar som på gården önskar
sälja souvenirflaskor.
1992/93:So215 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försöksverksamhet med lågalkoholhaltiga
drycker.
1992/93:So224 av Lennart Brunander och Birgitta Carlsson (c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts för att beräkna omfattningen av den oregistrerade
alkoholkonsumtionen och med uppgift att föreslå åtgärder för att
minska denna konsumtion.
1992/93:So231 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en översyn av SFS 1978:763 lagen med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker.
1992/93:So236 av Rune Thorén och Tage Påhlsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om snabbutredning av särskild årlig avgift
för serveringstillstånd för alkoholdrycker för att få bättre
kontroll av verksamheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en mera omfattande utredning om särskild
omsättningsavgift alternativt prisreglering vid
alkoholservering.
1992/93:So237 av Gunhild Bolander och Stina Gustavsson (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av översyn av regelverket för
indragning av tillstånd för alkoholservering, då given
lagstiftning inte efterlevs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att avgiften för erhållandet av
tillståndet förutsätts vara årligt och omprövas vart tredje år,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätten till besvär av serveringstillstånd
och behovet av en översyn av gällande lagstiftning.
1992/93:So239 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av alkoholförebyggande arbete.
1992/93:So250 av Göran Magnusson och Gunnar Thollander (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändring av rätten till besvär
över beslut om serveringstillstånd.
1992/93:So251 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av skärpt tillsyn och kontroll av
alkoholserveringstillstånd inom ramen för gällande lagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avgift för beslut om tillstånd för
alkoholservering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att snarast föreslå
erforderliga ändringar i lagstiftningen i syfte att förhindra
oseriösa krögares verksamhet.
1992/93:So253 av Fanny Rizell och Kjell Eldensjö (kds) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om obligatorisk legitimation vid
restaurangbesök och inköp av alkoholdrycker på systemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åldersgräns på 20 år vid inköp och
servering av alkohol.
1992/93:So264 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
lagstiftningen rörande förbud mot alkoholreklam.
1992/93:So265 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, kds)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det bör stiftas en lag som
förbjuder all försäljning i detaljhandeln samt på restauranger
av starksprit och vin, som uppblandats med läskedrycker i form
av buteljerade varor.
1992/93:So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att Alkoholpolitiska
kommissionen får tilläggsdirektiv om att utarbeta en
beredskapsplan för ett eventuellt inträde i EG,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av registrering vid inköp av
alkohol,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Systembolagets ansvar för information
kring alkohol,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bättre lagefterlevnad när det gäller lagen
om handel med drycker (LHD),
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en satsning på att bygga upp
alkoholfria fritidsmiljöer i kommunerna,
14. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till att
avgiftsbelägga teknisk sprit enligt vad i motionen anförts om
35000000 kr till förebyggande och vårdande insatser.
1992/93:So270 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om lördagsstängt på Systembolaget.
1992/93:So276 av Harald Bergström och Karin Israelsson (kds,
c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts som motiv för införande av varningstexter på
vin- och spritflaskor,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får
i uppdrag att utarbeta varningstexter på vin- och spritflaskor.
1992/93:So279 av Wiggo Komstedt m.fl. (m, c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skyndsamt utreda formerna för import
och export samt distribution och försäljning av alkohol,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en plan för vilka monopol som kan
avvecklas och vilka regler som krävs för upprätthållandet av en
nationell alkoholpolitik.
1992/93:So280 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
insatser för en minskad alkoholkonsumtion i Norden.
1992/93:So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att det snarast blir lagligt att
sälja vin och starköl i vanliga livsmedelsbutiker m.m.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
det statliga försäljningsmonopolet på alkoholhaltiga drycker bör
upphöra,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lördagsöppet på Systemet så länge det
statliga försäljningsmonopolet kvarstår,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en massiv undervisnings- och
upplysningskampanj om alkoholens skador och kostnader för
samhället bör startas i skolor och massmedia,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att åldern för inköp av alkoholhaltiga
drycker bör sänkas till 18 år,
8. att riksdagen beslutar om ändring i lagen så att
försäljning av alkoholhaltiga drycker inte förutsätter
matförsäljning på restauranger m.m.,
9. att riksdagen beslutar om en ändring i lagen så att
öppettiderna för restauranger inte regleras av myndigheter,
10. att riksdagen beslutar om en ändring i lagen så att
ansökan om tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall
ges, om inte synnerliga skäl talar däremot,
11. att riksdagen beslutar att bara kommunerna skall vara
tillståndsmyndighet,
12. att riksdagen beslutar att indragning av tillstånd för
restauranger och andra utskänkningslokaler skall vara
tidsbegränsad till högst 2 månader, dock skall möjlighet finnas
att vid upprepad överträdelse dra in tillståndet permanent,
13. att riksdagen beslutar att importerat öl skall få hålla
den alkoholhalt som orginalet i tillverkningslandet.
1992/93:So293 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om enhetlig åldersgräns vid köp och servering
av alkohol,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om langning till ungdomar under 20 år,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om försäljningsställen för öl klass II samt
förstärkt åldersövervakning.
1992/93:So305 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att alternativ till
alkoholmonopolen skyndsamt utreds enligt vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en plan för vilka
monopol som kan avvecklas och vilka kompletterande regler som
krävs för upprätthållande av en restriktiv alkoholpolitik enligt
vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att distributions- och detaljistmonopolen
är de monopol som skall försöka bevaras.
1992/93:So309 av Lena Klevenås (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av ökade informationsinsatser om alkoholens
skadeverkningar på foster för gravida kvinnor.
1992/93:So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att forskningen om alkoholfrågan bör
inriktas på och program utarbetas för tidig upptäckt av olika
riskgrupper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att personal inom socialtjänsten och
hälso- och sjukvården måste få en bättre och utökad utbildning i
alkoholfrågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kommuner och landsting bör samarbeta
och utarbeta lokala program för att minska alkoholkonsumtionen
med 25% till år 2000,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige måste slå vakt om sina
alkoholmonopol, i första hand detaljhandelsmonopolet, och därmed
begränsa privata intressens inflytande över detaljhandeln,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör anslå stora resurser
till utbildning och information för att upprätthålla och
förbättra svenska folkets medvetenhet om alkoholens
skadeverkningar och därmed om behovet av en effektiv och
restriktiv alkoholpolitik,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att insatser för alkoholfria miljöer och
bättre utbildning i alkoholfrågor är av avgörande betydelse för
att ungdomars bruk av alkohol skall kunna motverkas.
1992/93:So401 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
projektet Föräldrar och alkohol, FA-projektet, bör införas som
en naturlig del i mödra- och barnhälsovårdens verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
projektet Alkohol, Länssjukvård och Primärvård bör införas som
en metod i det alkoholförebyggande arbetet inom hälso- och
sjukvården.
1992/93:So503 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en sjukvårdsekonomisk studie av
alkoholvanornas verkliga belastning på sjukvårdsapparaten och
kostnaderna för detta.
1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att göra Stockholm till försöksområde för
försäljning av alkoholhaltiga drycker i livsmedelsbutiker,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utskänkningsregler för alkoholhaltiga
drycker.
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om informationsinsatser för att förebygga
drogberoende hos kvinnor.
Utskottet
Allmän bakgrund
Riksdagen antog år 1977 ett samlat alkoholpolitiskt program
(prop. 1976/77:108, SkU40, rskr. 231). I samband härmed antogs
också de lagregler som styr alkoholhanteringen. Målsättningen
var -- och är alltjämt -- att begränsa den totala
alkoholkonsumtionen och att komma till rätta med
alkoholmissbruket. I riktlinjerna ingår en aktiv prispolitik,
försäljning av alkohol i kontrollerade former och en omfattande
opinionsbildning.
Sverige har också ställt sig bakom
Världshälsoorganisationens (WHO) hälsostrategi för Europa, i
vilken bl.a. ingår att minska alkoholkonsumtionen med minst 25 %
under perioden 1980--2000.
I folkhälsopropositionen 1990/91:175 redogörs för
riktlinjerna för den fortsatta alkoholpolitiken. Dessa
riktlinjer, som riksdagen ställt sig bakom, innebär
sammanfattningsvis att målet för den svenska alkoholpolitiken
även fortsättningsvis skall vara att minska den totala
alkoholkonsumtionen för att därigenom begränsa alkoholens
skadeverkningar. Folkhälsoinstitutet skall ha en
framträdande roll såvitt avser området alkohol och folkhälsa.
Vissa teman har särskilt hög prioritet i institutets
alkoholpreventiva arbete.
Vid behandlingen av folkhälsopropositionen uttalade utskottet
våren 1991 i betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 41) att det
delade regeringens bedömning att det inte föreföll omöjligt att
nå 25-procentsmålet inom ramen för den förda alkoholpolitiken
och att det därför knappast fanns skäl för vare sig en drastisk
skärpning eller liberalisering av den svenska alkoholpolitiken.
Regeringen beslöt i december 1991 att tillsätta en
parlamentarisk alkoholpolitisk kommission (dir. 1991:124)
vars främsta uppgift är att formulera en strategi för att nå
målet att minska den totala alkoholkonsumtionen och att begränsa
alkoholens skadeverkningar. Till grund för kommissionens
överväganden bör bl.a. ligga en utvärdering av den hittills
förda alkoholpolitikens effekter. Kommissionen bör jämföra den
svenska alkoholpolitikens mål och medel med den politik som
andra jämförbara länder för på detta område. Kommissionen bör
beskriva skillnader i konsumtions- och skadenivåer mellan
länderna och i möjligaste mån analysera effekterna av den förda
politiken i olika länder.
I den mån kommissionen finner att delar av det svenska
regelsystemet inom detta område behöver förändras med hänsyn
till EG:s regelverk, bör kommissionen lägga fram förslag till
sådan reviderad lagstiftning. Kommissionen kan även av andra
skäl föreslå förändringar i lagstiftningen, om den t.ex. finner
att vissa bestämmelser kan förenklas eller helt utmönstras för
att de inte längre fyller någon alkoholpolitisk funktion. I
andra fall kan reglerna behöva förtydligas eller skärpas för att
bättre fylla ett alkoholpolitiskt syfte.
Kommissionen bör även lämna förslag till metoder att löpande
följa även den icke registrerade alkoholkonsumtionen.
Kommissionen bör vidare kartlägga och redovisa de ökade
svårigheter att uppfylla de alkoholpolitiska målen som en svensk
anpassning till EG kan inrymma. Kommissionen skall presentera
förslag till insatser som medför att de alkoholpolitiska målen
kan uppnås, även inom ramen för EG-integrationen. Kommissionen
bör överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande
arbetet inom detta område kan förstärkas.
Kommissionen bör bedöma hur såväl de primär- som de
sekundärpreventiva insatserna kan utvecklas ytterligare.
Kommissionen bör lägga fram förslag till långsiktig inriktning
av Folkhälsoinstitutets arbete med alkoholfrågorna.
Kommissionen skall vidare genomlysa de problem som föreligger
inom vården av alkoholmissbrukare och bedöma behoven av
förändringar av vårdformer och vårdinnehåll. De kvinnliga
missbrukarnas vårdbehov skall därvid uppmärksammas särskilt.
Kommissionen skall också kartlägga och analysera missbrukets
konsekvenser för missbrukarnas familjer och bedöma vilka
insatser som behöver göras för att möta de anhörigas, särskilt
barnens, behov av stöd.
Kommissionen skall enligt direktiven avsluta sitt arbete före
utgången av innevarande år.
I budgetpropositionen (1992/93:100 bil. 6 s. 134, 135 och
137) sägs bl.a. följande. Målet för alkoholpolitiken är att
minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom minska
alkoholskadorna. Sverige har ställt sig bakom WHO:s
hälsopolitiska strategi där bl.a. målet att minska
alkoholkonsumtionen med minst 25 % under perioden 1980--2000
ingår.
Överkonsumtion och missbruk av alkohol för med sig omfattande
sociala och medicinska problem. Samhällets kostnader för
exempelvis socialtjänst och sjukvård, produktionsbortfall och
rehabilitering är mycket höga. Därtill kommer det psykiska,
sociala och ekonomiska lidande som drabbar enskilda och deras
anhöriga.
Mot denna bakgrund för vi i Sverige en restriktivt hållen
alkoholpolitik, vars grunddrag slogs fast av riksdagen år 1977.
I framtiden bör avsevärt större vikt än tidigare läggas vid
förebyggande insatser utifrån ett folkhälsoperspektiv.
EES-avtalet innebär inte förändringar av den svenska
alkoholpolitikens mål. I vissa avseenden kan emellertid
ändringar i alkohollagstiftningen behöva genomföras som en
anpassning till EG:s regelsystem. De svenska alkoholmonopolen
kan inte karaktäriseras som diskriminerande i Romfördragets
mening.
Vid behandlingen av EES-propositionen har riksdagen hävdat att
monopolen kan försvaras under åberopande av att deras syfte är
att värna befolkningens hälsa och inte att skydda inhemsk
produktion mot konkurrens. En sådan linje bör också med framgång
kunna hävdas under EES-samarbetet.
En resolution och en aktionsplan antogs den 17 september 1992
av WHO:s regionalkommitté för Europa. Planen bygger på den s.k.
totalkonsumtionsmodellen och ligger väl i linje med den svenska
alkoholpolitikens inriktning. Vidare betonas i planen vikten av
att länder med en ambitiös alkoholpolitik får stöd för att
fullfölja denna.
Folkhälsoinstitutet har ansvar för att bl.a. samordna
samhällets alkohol- och drogpreventiva verksamhet. Det alkohol-
och drogpreventiva arbetet kommer vid sidan av
hiv/aids-programmet att bli institutets mest omfattande område.
En av institutets uppgifter är att ta fram och tillhandahålla
basfakta och informationsmaterial inom alkohol- och drogområdet
för olika avnämares behov, bl.a. kommuner, landsting,
arbetsplatser och föreningsliv.
Institutet skall i sin verksamhet stimulera, utveckla och
stödja lokala drogförebyggande verksamheter som bedrivs av
organisationer och myndigheter. Andra viktiga uppgifter för
Folkhälsoinstitutet är att initiera forskning och samla annan
kunskap för att få fram underlag för samhällets fortsatta
insatser inom det alkohol- och drogpolitiska området. Att
utveckla nya och effektiva metoder för det förebyggande arbetet
är också en central uppgift för institutet.
Folkrörelsernas drogförebyggande insatser utgör viktiga
komplement till det arbete som myndigheterna bedriver.
Fr.o.m. 1988/89 års riksmöte behandlas de alkoholpolitiska
frågorna av socialutskottet. Alkoholskattefrågorna tillhör dock
fortfarande skatteutskottets beredningsområde.
Alkoholpolitiken har varit föremål för socialutskottets
behandling bl.a. hösten 1989 i betänkandet 1989/90:SoU2, i
samband med behandlingen av folkhälsopropositionen i betänkandet
1990/91:SoU23 samt förra våren i betänkandet
1991/92:SoU15. Riksdagen har sålunda vid upprepade
tillfällen uttalat sitt stöd för en fortsatt aktiv svensk
alkoholpolitik. För en mer djupgående redovisning hänvisas till
nämnda betänkanden.
Alkoholpolitiken och EG
I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att
Alkoholpolitiska kommissionen får tilläggsdirektiv om att
utarbeta en beredskapsplan för ett eventuellt inträde i EG
(yrkande 1). Motionärerna menar att ett svenskt medlemskap i
EG utgör ett hot mot den svenska alkoholpolitiken och att
Alkoholkommissionen bör göra upp en plan för hur Sverige skall
kunna hålla stånd mot EG-ländernas mindre restriktiva
alkoholkultur.
I motion So279 av Wiggo Komstedt m.fl. (m, c) begärs
tillkännagivanden dels om att skyndsamt utreda formerna för
import och export samt distribution och försäljning av alkohol
(yrkande 1), dels om en plan för vilka monopol som kan
avvecklas och vilka regler som krävs för upprätthållandet av en
nationell alkoholpolitik (yrkande 2). I motion So305 av
Anita Johansson m.fl. (s) begärs dels att alternativ till
alkoholmonopolen skyndsamt utreds (yrkande 1), dels en plan
för vilka monopol som kan avvecklas och vilka kompletterande
regler som krävs för upprätthållande av en restriktiv
alkoholpolitik (yrkande 2), dels ett tillkännagivande om att
distributions- och detaljistmonopolen är de monopol som bör
bevaras (yrkande 3). För att man skall kunna ha kvar
kontrollen över handeln med alkoholdrycker är det enligt
samtliga motionärer angeläget att man ser över och anpassar det
svenska regelsystemet till en möjlig EG-framtid. Motionärerna
befarar att det kan komma att bli omöjligt att bevara de svenska
alkoholmonopolen varför bolagen redan nu måste ges möjlighet att
förbereda sig för en fri marknad.
Alkoholkommissionen skall enligt sina direktiv överväga om
det svenska regelsystemet på alkoholområdet behöver förändras
med hänsyn till EG:s regelverk. Kommissionen bör vidare
kartlägga och redovisa de ökade svårigheter att uppfylla de
alkoholpolitiska målen som en svensk anpassning till EG kan
inrymma. Kommissionen skall också presentera förslag till
insatser, som medför att de alkoholpolitiska målen kan uppnås
även inom ramen för EG-integrationen.
I ett interpellationssvar underströk socialminister Bengt
Westerberg helt nyligen den ståndpunkt som riksdagen tidigare
intagit, nämligen att alkoholmonopolen inte är diskriminerande i
Romfördragets mening och att monopolen har ett klart socialt och
hälsopolitiskt syfte (snabbprot. 1992/93:55 s. 15).
Europaminister Ulf Dinkelspiel framhöll följande i sitt tal i
Bryssel den 1 februari 1993 när medlemsförhandlingarna med
EG inleddes (Svensk version):
Sverige har redan i EES-avtalet godtagit
fördragsbestämmelserna rörande handelsmonopol, samtidigt som vi
har gjort klart att våra alkoholmonopol grundas på viktiga
hälso- och socialpolitiska motiv. Dessa arrangemang utgör en
strategisk del av en vittomfattande politik som syftar till att
reducera den totala alkoholkonsumtionen och minska de risker som
följer av den. Alkoholmonopolstrukturen får givetvis inte
diskriminera eller snedvrida konkurrensen i strid med
bestämmelserna i Romfördraget.
I utskottets betänkande 1991/92:SoU15 behandlades förra
våren ett antal motioner (s, v) om konsekvenserna för vår
alkoholpolitik av ett svenskt närmande till EG. Utskottet (s.
106) stod fast vid sin uppfattning att det europeiska
integrationsarbetet från svensk sida inte får bedrivas så att en
effektiv svensk alkoholpolitik försvåras. Denna inställning hade
riksdagen redan tidigare givit regeringen till känna
(1990/91:SoU23). Utskottet hänvisade vidare till
Alkoholkommissionens breda översyn av den svenska
alkoholpolitiken med utgångspunkt i bl.a. det pågående närmandet
till EG. Det fanns inte skäl för riksdagen att ta något
initiativ i anledning av då aktuella motioner, ansåg utskottet.
Information och förebyggande insatser
I ett stort antal motioner betonas vikten av förebyggande
verksamhet i form av bl.a. informationsinsatser och skapandet av
alkoholfria zoner i samhället.
I motion So239 av Gudrun Norberg (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om
behovet av alkoholförebyggande arbete (delvis). Motionären
pekar på den s.k. punktnykterhetens betydelse och förordar
aktiva informationsinsatser, som tar sikte på att undvika
alkohol bland ungdom, hos gravida kvinnor, under arbetstid samt
i trafiken. Motionären nämner även att åtgärder mot bl.a.
hembränning bör prioriteras. (Motionsyrkandet i övrigt behandlas
nedan under rubriken Åldersgränser för servering.)
I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vill
motionärerna ha ett tillkännagivande om behovet av en satsning
på att bygga upp alkoholfria fritidsmiljöer i kommunerna
(yrkande 12). För att kunna möta det sydeuropeiska
dryckesmönstret och förlänga ungdomars alkoholfria uppväxttid
menar motionärerna att samhället bör satsa på alkoholfria
nöjesställen såsom musikcaféer och aktivitetshus.
I motion So280 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om insatser
för en minskad alkoholkonsumtion i Norden. Motionären hänvisar
till Nordiska rådets socialutskott och efterlyser en ny
handlingsplan innefattande bl.a. informationskampanjer som är
inriktade på att skapa alkoholfria zoner i samhället. Sådana
zoner är arbetslivet, graviditeten, småbarnsföräldrar, barn och
ungdom samt trafiken, inte minst fritidsbåtarna.
I motion So309 av Lena Klevenås (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om
behovet av ökade informationsinsatser för gravida kvinnor om
alkoholens skadeverkningar på foster. Varje vecka föds två gravt
alkoholskadade barn i Sverige, sägs det i motionen. Trots att vi
har en väl utbyggd barn- och mödravård verkar informationen till
gravida kvinnor om alkoholens skadliga inverkningar på foster
vara bristfällig.
I motion So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) hemställs om
ett flertal tillkännagivanden; dels om att personal inom
socialtjänsten och hälso- och sjukvården måste få en bättre och
utökad utbildning i alkoholfrågor (yrkande 2), dels om att
kommuner och landsting bör samarbeta och utarbeta lokala program
för att minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000
(yrkande 3), dels om att regeringen bör anslå stora resurser
till utbildning och information för att upprätthålla och
förbättra svenska folkets medvetenhet om alkoholens
skadeverkningar och därmed om behovet av en effektiv och
restriktiv alkoholpolitik (yrkande 6), dels om att insatser
för alkoholfria miljöer och bättre utbildning i alkoholfrågor är
av avgörande betydelse för att ungdomars bruk av alkohol skall
kunna motverkas (yrkande 8). Ur folkhälsoperspektiv är det
enligt motionärerna angeläget att samhällets insatser är såväl
generella som riktade mot dokumenterade riskgrupper. Många är
beredda att ändra sin konsumtion om de ges information om
sambanden mellan konsumtion och skador, andra behöver mer
personligt riktad information. Information och utbildning är
särskilt viktigt i en situation då några av våra viktigaste
alkoholpolitiska instrument kan komma att ryckas undan, anförs
det vidare. Folkrörelserna och skolan spelar viktiga roller i
detta arbete.
I motion So401 av Margareta Viklund (kds) hemställs om
tillkännagivanden om att projektet Föräldrar och alkohol,
FA-projektet, bör införas som en naturlig del i mödra- och
barnhälsovårdens verksamhet (yrkande 1) och om att projektet
Alkohol, Länssjukvård och Primärvård bör införas som en metod i
det alkoholförebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården
(yrkande 2). Motionären menar att dessa projekt, som
Landstingsförbundet genomfört i samarbete med vissa landsting,
kan utgöra modeller för alkoholförebyggande och behandlande
arbete dels inom mödra- och barnhälsovården, dels inom primär-
och länssjukvård i övrigt.
I motion A811 av Karin Starrin m.fl. (c) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om informationsinsatser för att förebygga drogberoende
hos kvinnor (yrkande 29). Genom ökad information och
insatser för unga flickor i syfte att öka deras självförtroende
skapas möjligheter till ett drogfritt ungdomsliv, anser
motionärerna, som påpekar att det bör vara Alkoholkommissionens
uppgift att belysa kvinnornas situation.
Information, opinionsbildning och andra förebyggande åtgärder
skall ha en framträdande roll i den svenska alkoholpolitiken.
Detta framgår bl.a. av folkhälsopropositionen. Informationen
skall bl.a. betona vikten av att avhålla sig från alkohol under
uppväxtåren, under graviditet, i arbetslivet samt i vissa
situationer såsom i trafik till lands och sjöss.
Folkhälsoinstitutets alkoholprogram är inriktat på
alkoholprevention samt information och opinionsbildning. Teman
som bör få hög prioritet i institutets alkoholpreventiva arbete
är enligt propositionen följande. Ingen alkohol under
uppväxttiden eller i arbetslivet, motverka langning, hembränning
och annan illegal alkoholhantering samt stöd till alkoholfria
miljöer och umgängesformer. En av institutets uppgifter är att
ta fram och tillhandahålla basfakta och informationsmaterial
inom alkohol- och drogområdet för olika avnämares behov, bl.a.
kommuner, landsting, arbetsplatser och föreningsliv. Inom ramen
för sitt arbete bör institutet vidare följa alkoholutvecklingen
samt stödja forskningsinsatser på alkoholområdet varvid
folkhälsoperspektivet bör lyftas fram.
Alkoholkommissionen bör enligt sina direktiv bl.a.
överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet
på alkoholområdet kan förstärkas. I direktiven framhålls
kvinnors missbruk som ett problemområde som kräver särskild
belysning. En särskild fråga, som kommissionen bör uppmärksamma,
är vidare gravida kvinnors alkoholvanor.
Förra våren behandlade socialutskottet ett antal motioner
(m, s, nyd, kds) om informationsfrågor. Utskottet delade
uppfattningen, som kommit till uttryck i flera motioner, att
information och opinionsbildning är en mycket viktig del av den
svenska alkoholpolitiken och av avgörande betydelse för att
alkoholkonsumtionen skall kunna minskas. Riksdagen hade också
redan tidigare gett regeringen detta till känna, påpekade
utskottet, som mot bakgrund av Folkhälsoinstitutets och
Alkoholkommissionens pågående arbete inte ansåg att det behövdes
något initiativ av riksdagen. Motionerna i ämnet avstyrktes
(1991/92:SoU15 s. 109).
I betänkandet behandlades även en motion (kds), som motsvarar
nu aktuella So401. Utskottet (s. 125) uttalade som sin mening
att arbetet med att bekämpa alkoholmissbruk måste bedrivas på
alla nivåer i samhället. Landstingen med sitt ansvar för hälso-
och sjukvård och sina betydande resurser har självfallet en
viktig uppgift i detta sammanhang, anförde utskottet, som såg
positivt på att landstingen bedriver olika projekt inriktade mot
alkoholmissbruket. Utskottet ansåg inte att det fanns skäl för
riksdagen att uttala sig särskilt om de projekt som nämndes i
motionen. Denna avstyrktes.
Systembolagets riskinformation m.m.
I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om Systembolagets ansvar för information kring
alkohol (yrkande 6). Enligt motionärerna är det angeläget
att Systembolaget också i framtiden bedriver ett eget aktivt
informationsarbete om alkohol. Systembolaget skall därför ha
egna pengar till sådan verksamhet, menar motionärerna.
I motion So276 av Harald Bergström och Karin Israelsson
(kds, c) yrkas dels att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts som motiv för införande av
varningstexter på vin- och spritflaskor (yrkande 1), dels
att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i
uppdrag att utarbeta sådana varningstexter (yrkande 2).
Motionärerna påpekar att saklig information är det främsta
sättet att minska alkoholkonsumtionen och att varningstexterna
givetvis skall kompletteras med annan informationsverksamhet.
I folkhälsopropositionen föreslogs att viss allmän
information om alkoholpolitiken och dess regelsystem, liksom den
riskinformation som Folkhälsoinstitutet skulle framställa, skall
tillhandahållas i systembutikerna. Uppgiften att producera
riskinformationen skulle dock uteslutande åvila
Folkhälsoinstitutet.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 37) ansåg utskottet det
vara en stor fördel om alkoholinformationen kommer från flera
håll eftersom det ger större trovärdighet åt innehållet.
Utskottet betonade vikten av att Systembolaget har möjlighet att
självt utforma en allsidig information om sina produkter. I en
sådan allsidig information måste givetvis ingå saklig upplysning
om alkoholens skadeverkningar. Utskottet delade därför flera
motionärers uppfattning att Systembolaget även i fortsättningen
bör producera egen riskinformation. Detta gav riksdagen
regeringen till känna (rskr. 376). Förra våren uttalade
utskottet att man vidhöll sin inställning att Systembolaget bör
framställa egen riskinformation (1991/92:SoU15, s. 109).
Motioner om varningstexter på alkoholförpackningar har
behandlats av utskottet flera gånger tidigare. I betänkandet
1990/91:SoU23 hänvisade utskottet bl.a. till den
riskinformation som Systembolaget producerar, i vilken ingår
information om alkoholens skadeverkningar. Utskottet ansåg inte
att sådana varningstexter som motionärerna begärde borde
införas. Utskottet stod i betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 109)
fast vid sin tidigare redovisade mening. Motionsyrkandena (kds)
avstyrktes även denna gång.
Alkoholreklam
I motion So231 av Karin Israelsson (c) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om en
översyn av lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker.
Även i motion So264 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp,
kds) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
lagstiftningen rörande förbud mot alkoholreklam. Enligt
motionärerna visar konsumentverkets och radionämndens
handläggning av ärenden, som gäller otillåten marknadsföring av
alkohol, att myndigheterna antingen saknar tillräcklig kunskap
eller att lagstiftningen på området är uddlös.
En motion (c, s, fp) som motsvarar So264 var föremål för
utskottets behandling förra våren (1991/92:SoU15). Utskottet
(s. 122) ansåg som sin mening att resultatet av den pågående
översynen av lagstiftningen borde avvaktas innan riksdagen
övervägde något initiativ i fråga om alkoholreklamen. Motionen
avstyrktes. I betänkandet återfinns en redogörelse för gällande
lagregler på området. Vidare redogörs för den sittande
marknadsföringsutredningen (C 1991:10), som har att beakta
behovet av samordning mellan marknadsföringslagen (1975:1418)
och den lagstiftning som reglerar alkoholreklamen. I
sammanhanget bör också frågorna om att begränsa marknadsföringen
av snabbvinsatser utredas, sägs det i direktiven (dir. 1991:70).
Ett delbetänkande om EES-anpassningen av
marknadsföringslagstiftningen avlämnades i maj förra året.
Ett slutbetänkande från utredningen väntas under år 1993.
Inköpsregistrering
Motionärerna i motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
vill ha ett tillkännagivande om behovet av registrering vid
inköp av alkohol (yrkande 3). En hög totalkonsumtion av
alkohol ger fler högkonsumenter och fler alkoholskadade, påpekas
det i motionen. Om alkoholkonsumtionen skulle öka bör en
inköpsregistrering övervägas. En sådan registrering skulle kunna
ha en konsumtionsbegränsande effekt, menar motionärerna.
I betänkandet 1989/90:SoU2 om en aktiv alkoholpolitik (s.
41) uttalade utskottet som sin uppfattning att alkoholpolitiken
måste ses som en gemensam strävan, grundad på en väl belagd
medicinsk och social erfarenhet, och att den inte får upplevas
som krångel och onödig kontroll. I nuläget är det därför i
första hand andra åtgärder än inköpsrestriktioner som bör komma
till användning, anförde utskottet, som dock ansåg att frågan om
inköpsrestriktioner fick prövas om utvecklingen mer påtagligt
skulle försämras, särskilt vad gäller ungdomens alkoholvanor. I
betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 47) vidhöll utskottet sin
inställning och förra våren uttalade utskottet med anledning av
motioner (v, kds) i ämnet att det inte ville stödja förslag, som
skulle innebära en påtaglig skärpning av den förda
alkoholpolitiken (1991/92:SoU15 s. 110).
Systembolagets försäljning
Åldersgränsen för inköp m.m.
I flera motioner föreslås att åldersgränsen för inköp på
Systembolaget sänks från 20 till 18 år. Sådana åtgärder föreslås
i motion So203 av Knut Billing m.fl. (m) där det i
konsekvensens namn även föreslås att åldersgränsen för införsel
av alkohol till Sverige sänks i motsvarande mån (yrkandena 1
och 2).
Även i motionerna So205 av Kurt Ove Johansson (s) och
So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande 7) hemställs
om en sänkning av åldersgränsen för inköp av alkoholhaltiga
drycker till 18 år.
Motioner med samma innehåll från den allmänna motionstiden
1992 avstyrktes i betänkandet 1991/92:SoU15.
Öppettiderna m.m.
I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att
Systembolaget ges rätt att självt bestämma över sin verksamhet
(yrkande 1).
I motion So270 av Bertil Persson (m) och i motion So292
av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande 3) begärs
tillkännagivanden om att Systembolaget bör ha lördagsöppet.
Gemensamt för motionärerna är att de anser att de nuvarande
öppettiderna onödigt försvårar inköpen för vanliga människor.
Vidare påtalas att det begränsade öppethållandet leder till
samhällsekonomiska förluster genom att inköpen ofta måste ske på
arbetstid och föregås av långvarigt köande. I motion So208
föreslås också att Systembolaget skall få rätt att etablera nya
butiker och att utforma dessa efter konsumenternas behov,
exempelvis genom att utöka antalet självbetjäningsbutiker.
Det har anförtrotts åt Systembolaget att självt bestämma över
butikernas öppettider. Lördagsstängningen av systembutikerna
ansågs dock vara en fråga för riksdagen. Även i fråga om
butiksetableringar och försäljningsformer är Systembolaget i
huvudsak självbestämmande. För en mera fyllig bakgrund hänvisas
till betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 111 f.).
Alkoholhalterna
I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att
riksdagen beslutar avskaffa regler om viss alkoholhalt
(yrkande 3). Bestämmelserna om högsta tillåtna alkoholhalt
bör tas bort, menar motionärerna.
I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att
riksdagen beslutar att importerat öl skall få hålla den
alkoholhalt som originalet i tillverkningslandet (yrkande
13).
Systembolagets detaljhandelsmonopol
I flera motioner höjs kritiska röster mot
detaljhandelsmonopolet.
I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att
riksdagen beslutar upphäva Systembolagets monopol på
detaljförsäljning av öl och vin (yrkande 2). Motionärerna
anser att försäljning av alkohol skall kunna ske även i vanliga
affärer. Sådana affärer skall dock ha licens för verksamheten.
I motion So209 av Sigrid Bolkéus (s) anser motionären att
lagen om handel med drycker bör ändras så att skillnad görs
mellan stora och små förpackningar och tillstånd därmed skulle
kunna beviljas svenska vingårdar, som önskar sälja
souvenirflaskor på gården. I motionen hänvisas till Braenna
vingård i Överkalix, som tillverkar vin och glögg av svarta
vinbär. Motionären anser att vingården skall få tillåtelse att
sälja små souvenirflaskor.
I motion So215 av Charlotte Cederschiöld (m) begärs ett
tillkännagivande om en försöksverksamhet med lågalkoholhaltiga
drycker. Man måste komma till rätta med alkoholmissbruket med
andra metoder än genom en restriktiv vinförsäljning, anser
motionären, som förespråkar en försöksverksamhet med försäljning
av alkoholdrycker i vanliga affärer.
I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas dels
beslut om att det snarast blir lagligt att sälja vin och starköl
i vanliga livsmedelsbutiker m.m. (yrkande 1), dels
tillkännagivanden om att det statliga försäljningsmonopolet på
alkoholhaltiga drycker bör upphöra (yrkande 2) och om att en
massiv undervisnings- och upplysningskampanj om alkoholens
skador och kostnader för samhället bör startas i skolor och
massmedia (yrkande 6). Motionärerna anser att Systembolagets
monopol innebär ett förmynderi, som inte är anpassat till
verkligheten och kommande tider med EG-medlemskap och öppna
gränser. Monopolets avskaffande skall enligt motionärerna
föregås av en intensiv informationskampanj om alkoholen. Denna
skall innehålla utbildning om alkoholens skadeverkningar men
framför allt avdramatisera frågorna kring alkohol.
I motion A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) föreslås att
Stockholm görs till försöksområde för försäljning av
alkoholhaltiga drycker i livsmedelsbutiker (yrkande 12).
Motionärerna hänvisar bl.a. till positiva erfarenheter från
Quebec, Canada, av friare försäljningsregler kombinerat med en
massiv informationskampanj.
Två motioner försvarar den nuvarande ordningen med ett
statligt försäljningsmonopol. I motion So265 av Karin
Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, kds) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om att det
bör stiftas en lag som förbjuder all försäljning i detaljhandeln
samt på restauranger av starksprit och vin, som uppblandats med
läskedrycker i form av buteljerade varor. Motionärerna syftar på
en relativt ny, lågalkoholhaltig dryck på marknaden, som
innehåller starksprit blandat med läskedryck och som säljs i
vanliga livsmedelsbutiker. I motion So318 av Gunnar Thollander
m.fl. (s) hemställs om ett tillkännagivande om att Sverige
måste slå vakt om sina alkoholmonopol, i första hand
detaljhandelsmonopolet, och därmed begränsa privata intressens
inflytande över detaljhandeln (yrkande 5). Motionärerna
påpekar att detaljhandelsmonopolet inte heller torde strida mot
EG:s regler.
En noggrann redogörelse för regleringen av de svenska
alkoholmonopolen och den tidigare behandlingen av dessa frågor
återfinns i utskottets betänkande 1991/92:SoU15. I detta
betänkande uttalade utskottet också följande (s. 114).
I ett flertal motioner föreslås åtgärder för att göra
alkoholdrycker mera lättillgängliga i detaljhandeln. Motionerna
gäller åldersgränsen för inköp på Systembolaget, bolagets
öppettider samt möjligheten att köpa alkoholdrycker i
livsmedelsbutiker. Var och en av de åtgärder som föreslås skulle
enligt utskottets mening resultera i en ökning av den totala
alkoholkonsumtionen. En sådan utveckling skulle stå i strid med
riksdagens vid upprepade tillfällen uttalade alkoholpolitiska
målsättning att få till stånd en varaktig minskning av
alkoholkonsumtionen. En sänkning av åldersgränsen för inköp på
Systembolaget skulle dessutom allvarligt motverka strävandena
att begränsa ungdomars tillgång till alkohol. Utskottet kan
därför inte ställa sig bakom de olika förslag om en friare och
utvidgad detaljhandel som läggs fram i motionerna.
Det saknas skäl för riksdagen att ta något initiativ med
anledning av de motioner som gäller frågor om ett fortsatt
statligt detaljhandelsmonopol, om att Systembolaget även
fortsättningsvis skall ha lördagsstängt samt om Systembolagets
affärsetableringar och försäljningsformer.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om vad det tidigare i
detta betänkande uttalat om att alkoholpolitiken självfallet
måste anpassas till en föränderlig verklighet. Inte minst den
svenska europeiska integrationen kan komma att ställa krav på
vissa ändringar av lagstiftningen kring alkohol.
Alkoholkommissionen har i uppdrag att se över den svenska
alkoholpolitiken utifrån bl.a. denna utgångspunkt.
Med det anförda avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.
Socialministern besvarade den 24 mars 1992 en fråga om
försäljningen av s.k. souvenirflaskor på svenska vingårdar.
Socialministern var inte beredd att medverka till en lagändring
men framhöll att den alkoholpolitiska kommissionen har möjlighet
att granska även denna fråga (prot. 1991/92:83 s. 19).
Servering av alkoholdrycker
Åldersgränser för servering
I några motioner föreslås en höjning av utskänkningsåldern på
restauranger från 18 till 20 år. Yrkanden med detta innehåll
framförs i motionerna So239 av Gudrun Norberg (fp) (delvis),
So253 av Fanny Rizell och Kjell Eldensjö (kds) (yrkande 2)
och
So293 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds) (yrkande
1).
Motioner (s, c, fp, mp) med motsvarande innehåll behandlades
av utskottet i betänkandet 1990/91:SoU23 med anledning av
folkhälsopropositionen. I propositionen angavs att vissa
skäl talade för en höjning av åldersgränsen till 20 år. Det
inger å andra sidan betänkligheter att inskränka myndiga
personers handlingsfrihet utöver vad som redan gäller, anförde
regeringen, som ansåg att sådana åtgärder inte borde ske utan
att det förelåg mycket starka skäl och att andra åtgärder visade
sig verkningslösa. Enligt regeringen skulle en höjd åldersgräns
för servering av alkoholdrycker kunna få till följd att ungdomar
under 20 år utestängdes från olika nöjesställen i än högre grad
än vad som sker i dag. Vidare finns det risk att langningen av
alkoholdrycker till ungdomar skulle öka, sades det i
propositionen. Regeringen ansåg därför inte att det var
nödvändigt att då förändra gällande åldersgräns vid servering av
alkoholdrycker. Regeringen ansåg att insatserna i stället borde
koncentreras till ökad information och opinionsbildning, en
aktivare tillsyn av restaurangerna och ökade förebyggande
insatser, bl.a. stöd till alkoholfria miljöer och alternativ för
ungdomar under fritiden (prop. s. 120). Utskottet (s. 62)
var för sin del inte berett att då föreslå någon ändring av
utskänkningsåldern på restauranger.
Mattvång och tidsgränser
I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att
riksdagen beslutar ändra lagen om handel med drycker i enlighet
med vad som anförs i motionen (yrkande 4 delvis).
Motionärerna menar att det borde vara möjligt att få tillstånd
att servera alkoholdrycker även om inte mat serveras. Vidare
anser motionärerna att tidsbegränsningarna för alkoholservering
skall tas bort. (Motionsyrkandet i övrigt behandlas nedan under
rubriken Tillståndsgivningen.)
I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att
riksdagen beslutar om en ändring i lagen så att försäljning av
alkoholhaltiga drycker inte förutsätter matförsäljning på
restauranger (yrkande 8) och så att öppettiderna för
restauranger inte regleras av myndigheter (yrkande 9).
I motion A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om utskänkningsregler för alkoholhaltiga drycker
(yrkande 13).
Motionärerna vänder sig mot förbudet att driva renodlade barer.
Reglerna om mattvånget leder enligt motionärerna också till
oönskade ekonomiska konsekvenser för krögarna.
Liknande motioner (m, s, nyd) behandlades av utskottet i
betänkandet 1991/92:SoU15. I det betänkandet finns en
återgivning av gällande rätt på området. Mot bakgrund främst av
vad utskottet tidigare hade uttalat om den svenska
alkoholpolitikens mål att varaktigt sänka alkoholkonsumtionen
och att begränsa ungdomars tillgång till alkohol var utskottet
inte berett att tillstyrka motionerna (s. 119).
Tillståndsgivningen
I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att
riksdagen beslutar ändra lagen om handel med drycker i enlighet
med vad som sägs i motionen (yrkande 4 delvis). Enligt
motionärerna borde tillstånd för alkoholservering generellt
alltid ges. Vidare borde tillståndsprövningen utföras av
kommunerna.
I motion So236 av Rune Thorén och Tage Påhlsson (c) begärs
tillkännagivanden dels om snabbutredning av en särskild årlig
avgift för serveringstillstånd för alkoholdrycker för att få
bättre kontroll av verksamheten (yrkande 1), dels om en mera
omfattande utredning om en särskild omsättningsavgift
alternativt prisreglering vid alkoholservering (yrkande 2).
Antalet serveringstillstånd ökar snabbt, sägs det i motionen.
Årliga avgifter för tillstånden skulle kunna finansiera en
bättre kontroll av utskänkningen. Genom en särskild
omsättningsavgift eller en bestämd prisnivå skulle omsättningen
av alkoholdrycker på restauranger kunna bringas ned och
kontrollen öka, anför motionärerna vidare.
I motion So237 av Gunhild Bolander och Stina Gustavsson
(c) hemställs om tillkännagivanden om behovet av översyn av
regelverket för indragning av tillstånd för alkoholservering, då
lagstiftningen inte efterlevs (yrkande 1), om att avgiften
för erhållande av tillståndet förutsätts vara årlig och omprövas
vart tredje år (yrkande 2) och slutligen om rätten till
besvär över serveringstillstånd och behovet av en översyn av
gällande lagstiftning (yrkande 3). Det finns enligt
motionärerna restauranger, som inte följer reglerna för
servering av alkohol. Det behövs en sanering av branschen, och
antalet serveringstillstånd bör minskas. Vidare sägs det i
motionen att alkoholkommissionen bör utreda möjligheten för
länsstyrelserna att ta ut en årlig avgift för tillståndet om
4000 kr. Härigenom skapas resurser för en omprövning av
tillstånden vart tredje år. Slutligen anser motionärerna att
besvärsrätten såvitt avser beviljade serveringstillstånd bör
utredas.
I motion So250 av Göran Magnusson och Gunnar Thollander
(s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförs om ändring av rätten till besvär över
beslut om serveringstillstånd. Motionärerna anser att alla
kommuninnevånare skall ha rätt att besvära sig över ett beviljat
serveringstillstånd.
I motion So251 av Göran Magnusson m.fl. (s) finns yrkanden
om tre tillkännagivanden; dels beträffande behovet av skärpt
tillsyn och kontroll av alkoholserveringstillstånd inom ramen
för gällande lagstiftning (yrkande 1), dels beträffande en
avgift för beslut om tillstånd för alkoholservering (yrkande
2), dels beträffande behovet av att snarast föreslå
erforderliga ändringar i lagstiftningen i syfte att förhindra
oseriösa krögares verksamhet (yrkande 3). För att komma till
rätta med överetableringen av restauranger och den oseriösa
restaurangverksamheten efterlyser motionärerna en mer noggrann
prövning av restauratörens vandel och en rejält tilltagen avgift
för erhållande av tillstånd.
I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas ett
tillkännagivande om bättre lagefterlevnad när det gäller lagen
om handel med drycker (yrkande 11). Enligt motionärerna har
det inom restaurangbranschen skett en förskjutning från
restaurangverksamhet till dryckes- och nöjesverksamhet för
ungdom. Utvecklingen har enligt motionärerna skett i strid med
gällande rätt, och det är därför dags att se till att branschen
följer de lagar och förordningar som finns.
I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att
riksdagen beslutar dels om en ändring i lagen så att ansökan om
tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall ges, om
inte synnerliga skäl talar däremot (yrkande 10), dels att
kommunerna skall vara tillståndsmyndighet (yrkande 11), dels
att indragningen av tillstånd för restauranger och andra
utskänkningslokaler skall vara tidsbegränsad till högst två
månader, dock skall möjlighet finnas att vid upprepad
överträdelse dra in tillståndet permanent (yrkande 12).
Länsstyrelsen är tillstånds- och tillsynsmyndighet enligt
lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD). Frågor om
tillståndsgivning och tillsyn enligt LHD behandlades i
folkhälsopropositionen (s. 116 ff. och 121 f.). Enligt
regeringen borde tillsynsmyndigheterna inom ramen för
tillgängliga resurser kunna intensifiera tillsynsverksamheten.
Regeringen anförde vidare att det fanns flera skäl som talade
för en överföring av tillståndsgivningen enligt LHD till
kommunerna.
Det ingår i uppdraget för Alkoholkommissionen att särskilt
uppmärksamma reglerna om tillstånd till servering av
alkoholdrycker enligt LHD, liksom bestämmelserna om serveringens
bedrivande och andra frågor som gäller alkoholserveringen.
Kommissionen skall även analysera hur denna lagstiftning
tillämpas i praktiken. Kommissionen kommer enligt uppgift inom
kort med ett delbetänkande om olika utskänkningsfrågor.
I maj 1992 beslutade regeringen tillkalla en särskild
utredare (S 1992:09) för att göra en analys av
förutsättningarna för och konsekvenserna av att
tillståndsgivningen enligt LHD överförs från länsstyrelserna
till kommunerna (LHD/LVM-utredningen). Utredningen förväntas
lägga fram sitt förslag under våren 1993. Enligt direktiven
(dir. 1992:68) skall utredaren också överväga vilken
besvärsordning som bör gälla och vem som skall ha rätt att
överklaga beslut enligt LHD. Utredningen torde också komma att
behandla frågan om avgifter.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 64) anförde utskottet att
det delade regeringens uppfattning att det finns flera skäl som
talar för att överföra tillståndsgivningen enligt LHD till
kommunerna och att det såg positivt på att regeringen hade för
avsikt att utreda förutsättningarna härför. Utskottet uttalade
vidare (s. 61) att det är mycket angeläget att tillsynen enligt
LHD skärps.
I betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 119 f.) menade utskottet
att servering av alkoholdrycker är en verksamhet som måste vara
underkastad viss reglering och att serveringstillstånd inte kan
ges generellt till den som så önskar utan en närmare prövning i
skilda hänseenden. Utskottet vidhöll sin uppfattning att det
finns skäl som talar för att tillståndsgivningen enligt LHD
överförs till kommunerna. Med hänsyn till att den närmare
utformningen av bestämmelserna om servering av alkoholdrycker
var föremål för översyn dels inom regeringskansliet, dels av
alkoholkommissionen avstyrktes då aktuella motioner (m, s, c, v,
nyd) i ämnet.
Frågan om ansökningsavgifter behandlades av finansutskottet i
betänkandet 1989/90:FiU38 med anledning av proposition
1989/90:138 om ansöknings- och expeditionsavgifter vid statliga
myndigheter. Utskottet ställde sig bl.a. bakom principen full
kostnadstäckning som mål för verksamheten inom det område där
avgiften tas ut. Avgift skall tas ut oavsett om ansökan bifalls
eller inte.
Langning m.m.
I motion So253 av Fanny Rizell och Kjell Eldensjö (kds)
yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs om obligatorisk legitimation vid restaurangbesök och
inköp av alkoholdrycker på systembolaget (yrkande 1).
Eftersom det är svårt att avgöra människors ålder bör alla som
köper eller serveras alkohol få visa legitimation, anser
motionärerna.
I motion So293 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund
(kds) yrkas tillkännagivanden om langning till ungdomar under
20 år (yrkande 2) och om försäljningsställen för öl klass II
samt förstärkt åldersövervakning (yrkande 3). Motionärerna
anser att langarna bör avstängas från möjligheten att göra inköp
i systembutikerna. Vidare anser motionärerna att de butiker som
saluför folköl inte tillräckligt noga kontrollerar köparnas
ålder. Antalet försäljningsställen bör därför begränsas och
folköl bör endast få säljas i välsorterade livsmedelsaffärer,
menar motionärerna.
Enligt folkhälsopropositionen visade olika rapporter att
det är vanligt med överträdelser av de åldersgränser som gäller
för alkoholinköp vid restauranger och systembolag samt inom
livsmedelshandeln. Regeringen ansåg i likhet med bl.a.
Socialstyrelsen att tillsynsinsatserna borde kunna
intensifieras. En effektivare tillsyn kan förväntas resultera i
ett ökat antal åtgärdsärenden och bidra till en förändring av
branschen genom självsanering, anfördes det.
Motioner (m, c) om åtgärder mot langning behandlades av
utskottet i samband med dess behandling av
folkhälsopropositionen. Som tidigare angetts är åtgärder för att
motverka langning m.m. ett särskilt prioriterat tema i
Folkhälsoinstitutets alkoholpreventiva arbete. Utskottet
(1990/91:SoU23 s. 53) ansåg liksom tidigare att det var
angeläget med en förstärkt opinionsbildning mot langning och
ökad medvetenhet om farorna med alkoholkonsumtion i ungdomsåren.
Attityder och beteenden hos både ungdomar och föräldrar måste
påverkas, ansåg utskottet. Målet för opinionsbildningen måste
vara att få langningen av alkohol till ungdomar att upphöra och
att verka för konsekvens i föräldrars attityder till alkohol,
uttalade utskottet vidare. Utskottet hänvisade till
prioriteringen i Folkhälsoinstitutets alkoholprogram och ansåg
därmed att syftet med då aktuella motioner fick anses vara
tillgodosett.
Teknisk sprit
I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att
regeringen skall komma med förslag om att avgiftsbelägga teknisk
sprit för att tillföra statskassan 35miljoner kronor för
förebyggande och vårdande insatser (yrkande 14). Enligt
motionärerna föreligger ett klart samband mellan regelbundet
missbruk av tekniska alkoholprodukter och social utslagning med
arbetslöshet, bostadslöshet och ohälsa som följd. En avgift om
ca en krona per liter sprit skulle enligt motionärerna ge medel
till förebyggande verksamhet och omvårdnad av grava missbrukare.
I betänkandet 1989/90:SoU2 behandlade socialutskottet en
motion (fp) om insatser för att förhindra att teknisk sprit
utnyttjades som berusningsmedel. Av utskottets
bakgrundsredovisning framkommer bl.a. att Socialstyrelsen år
1984 anordnat ett s.k. rådslag rörande missbruk av
alkoholhaltiga preparat med företrädare för socialvården,
polisen, nykterhetsorganisationer m.fl. Vid rådslaget
konstaterades att det totala antalet missbrukare av
alkoholhaltiga preparat kan uppskattas till 4000 i landet och
att de vanligaste preparaten är brännvätskor. Vidare
konstaterades att det i allmänhet rör sig om personer med ett
långt framskridet missbruk av såväl alkoholdrycker som tekniska
alkoholprodukter. Motivet till att någon dricker dessa preparat
i stället för varor från Systembolaget är främst det låga priset
men också tillgängligheten. Socialstyrelsen har utgivit en
rapport från rådslaget, PM 78/84. Socialutskottet uttalade
följande (s. 45 f.).
Socialutskottet behandlade frågan om åtgärder mot missbruk av
teknisk sprit våren 1988. Utskottet uttalade då att
tillgängligheten av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat
måste begränsas. Vidare borde olika ersättningsmedel med mindre
risk för missbruk så långt möjligt ersätta nuvarande preparat,
främst T-röd (SoU 1987/88:17 s. 30--31). Vad utskottet anfört om
åtgärder mot missbruk av teknisk sprit gav riksdagen regeringen
till känna.
Regeringen uppdrog därefter åt socialstyrelsen att överväga
åtgärder för att minska missbruket av teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat. Som ett led i regeringsuppdraget har
socialstyrelsen träffat en överenskommelse med olika
branschorganisationer om att T-röd och liknande preparat i
enlitersförpackningar fr.o.m. den 1 juli 1989 endast skall
säljas över disk. Socialstyrelsen har därefter i en rapport till
regeringen lagt fram ytterligare förslag till åtgärder mot
missbruk av tekniska alkoholprodukter. Socialstyrelsen anser att
det i första hand krävs insatser på vård- och behandlingsområdet
för att förhindra pågående missbruk. Som stöd och komplement
till dessa insatser och för att begränsa nyrekryteringen till
gruppen som missbrukar tekniska alkoholprodukter föreslår
socialstyrelsen att de aktuella preparaten i fortsättningen
endast får försäljas över disk och att försäljningsförbudet i
lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat, LFTA, förtydligas. Socialstyrelsen
föreslår också att regeringen avsätter resurser till forskning
på området.
Som utskottet tidigare understrukit är missbruket av teknisk
sprit och liknande preparat ett allvarligt socialt och
medicinskt problem. De som berörs är oftast grava
alkoholmissbrukare och mycket vårdkrävande. Utskottet finner det
tillfredsställande att socialstyrelsen nu lagt fram förslag till
åtgärder i syfte att nedbringa missbruket. Det är dock viktigt
att regeringen följer denna fråga och även i fortsättningen
uppmärksammar problemet med missbruk av tekniska
alkoholprodukter.
För en mer utförlig bakgrundsredovisning hänvisas till
betänkandet.
I betänkandet 1990/91:SoU17 behandlade utskottet
proposition 1990/91:139 om avgifter för kontrollen av teknisk
sprit och alkoholhaltiga preparat samt en motion liknande So268
yrkande 14. Utskottet framhöll bl.a. att enligt den
propositionen var avsikten att avgifterna inte skulle tas ut i
vidare mån än som behövdes för att täcka läkemedelsverkets
kostnader för tillståndsgivningen och den övriga kontrollen och
tillsynen. Utskottet tillstyrkte det i propositionen framlagda
lagförslaget och avstyrkte motionen med hänvisning till vad
utskottet anfört. Utskottet vidhöll sin tidigare inställning att
en specialdestinering av inkomster för vissa ändamål borde
undvikas. Utskottet ansåg vidare att frågan om behovet av
insatser för bl.a. grava alkoholmissbrukare borde prövas i
samband med andra missbruks- och alkoholpolitiska frågor.
Förra våren behandlade skatteutskottet ett motionsyrkande (v)
som motsvarar det nu aktuella. Skatteutskottet instämde i
uppfattningen att det är viktigt att i möjligaste mån motverka
missbruket av teknisk sprit. Detta är emellertid frågor som bör
lösas på andra vägar än genom beskattningsåtgärder, anförde
utskottet. Motionsyrkandet avstyrktes (1991/92:SkU25 s. 11).
Alkoholforskning
I motion So224 av Lennart Brunander och Birgitta Carlsson
(c) begärs en utredning för att beräkna omfattningen av den
oregistrerade alkoholkonsumtionen och föreslå åtgärder för att
minska denna konsumtion. Enligt motionärerna borde arbetet med
att minska alkoholkonsumtionen i högre grad inriktas på att
också minska den oregistrerade konsumtionen av alkohol, som
införts från utlandet eller är hembränd. En utredning bör
tillsättas för att se över detta.
I motion So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om att forskningen om alkoholfrågan bör
inriktas på och program utarbetas för tidig upptäckt av olika
riskgrupper (yrkande 1).
I motion So503 av Göran Magnusson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs om behovet av en sjukvårdsekonomisk studie av
alkoholvanornas verkliga belastning på sjukvårdsapparaten och
kostnaderna för detta. Folkhälsoinstitutet bör enligt
motionärerna ta initiativ till en landsomfattande, heltäckande
studie av alkoholens kostnader för sjukvården.
I folkhälsopropositionen uttalades bl.a. att
Folkhälsoinstitutet inom ramen för det alkohol- och
drogpreventiva arbetet bör följa alkohol- och drogutvecklingen
samt stödja forskningsinsatser inom alkohol- och drogområdet.
Institutet skall också initiera eller självt genomföra
forsknings- och utvecklingsarbete inom eftersatta områden (prop.
s. 110--115).
Motioner (s, c) som motsvarar vissa av de nu aktuella
behandlades av utskottet i samband med behandlingen av
folkhälsopropositionen. Utskottet uttalade att det utgick från
att Folkhälsoinstitutet beaktar de förslag till forsknings- och
utredningsarbete som framfördes i motionerna. Dessa påkallade
därför ingen åtgärd utan avstyrktes (1990/91:SoU23, s. 69).
I utskottsbetänkandet 1991/92:SoU15 (s. 120) finns en
redogörelse för olika uppskattningar av den oregistrerade
alkoholkonsumtionen. Vid besvarandet av en motion (c) som
motsvarar So224 förklarade utskottet att arbetet med att minska
den totala alkoholkonsumtionen i landet även måste inriktas mot
drickandet av hemtillverkad alkohol och alkohol som införts från
utlandet. Såväl alkoholkommissionen som Folkhälsoinstitutet
skall uppmärksamma dessa frågor, uttalade utskottet, som inte
ansåg att det fanns behov av en särskild utredning om den
oregistrerade alkoholkonsumtionen.
Utskottets bedömning
Överkonsumtionen och missbruket av alkohol i Sverige för med
sig omfattande sociala och medicinska problem. Kostnaderna för
samhället är omfattande. Lidandet för den enskilde och hans
anhöriga är stort. I budgetpropositionen vidhåller regeringen
det mål för alkoholpolitiken som uppställdes 1977, nämligen att
minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom minska
alkoholskadorna. Utskottet vill ånyo ställa sig bakom detta mål
för alkoholpolitiken.
Vid bedömningen av det stora antalet motionsyrkanden på
alkoholområdet i detta betänkande måste enligt utskottet beaktas
att regeringen tillsatt en parlamentarisk alkoholpolitisk
kommission med ett mycket brett uppdrag att se över den förda
alkoholpolitiken. Inom kort lägger kommissionen fram ett
delbetänkande om olika utskänkningsfrågor. Kommissionen skall
avsluta sitt arbete under året. När det gäller frågor om
marknadsföring pågår också ett omfattande utredningsarbete.
Vidare behandlar LHD/LVM-utredningen frågor om överförande av
tillståndsgivningen enligt LHD från länsstyrelserna till
kommunerna. Det nyinrättade Folkhälsoinstitutet har nyligen fått
ett ansvar för bl.a. samordningen av samhällets
alkoholförebyggande verksamhet.
I tre motioner tas upp frågor om det europeiska
integrationsarbetet (motionerna So268, So279 och So305).
Utskottet framhöll vid sin behandling av dessa frågor förra
våren att utskottet ansåg att det europeiska integrationsarbetet
från svensk sida inte får bedrivas så att en svensk effektiv
alkoholpolitik försvåras. Utskottet hänvisade vidare till
alkoholkommissionens uppdrag. Det fanns enligt utskottet inte
skäl för riksdagen att ta något initiativ. Utskottet vidhåller
denna uppfattning.
Flera motioner tar upp behovet av information och andra
förebyggande insatser liksom behovet av alkoholfria miljöer
(So239, So268, So280, So309, So318, So401 och A811). När
motsvarande frågor behandlades av utskottet förra våren framhöll
utskottet bl.a. att utskottet delade uppfattningen att
information och opinionsbildning är en mycket viktig del av den
svenska alkoholpolitiken och av avgörande betydelse för att
alkoholkonsumtionen skall kunna minskas. Mot bakgrund av
Folkhälsoinstitutets pågående arbete ansåg utskottet att det
inte behövdes något initiativ av riksdagen. Utskottet fann inte
skäl för riksdagen att uttala sig särskilt om bl.a. det s.k.
FA-projektet. Utskottet vidhåller dessa uppfattningar.
I två motioner (So268 och So276) begärs tillkännagivanden om
Systembolagets riskinformation. I sitt betänkande
1990/91:SoU23 betonade utskottet vikten av att Systembolaget har
möjlighet att självt utforma en allsidig information om sina
produkter i vilken måste ingå saklig upplysning om alkoholens
skadeverkningar. Varningstexter på alkoholförpackningar ansågs
inte böra införas. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
I två motioner (So231 och So264) begärs översyn av lagen med
vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker. När
motsvarande fråga behandlades förra våren ansåg utskottet att
resultatet av den pågående översynen av lagstiftningen genom
Marknadsföringsutredningen borde avvaktas innan riksdagen
övervägde något initativ i fråga om alkoholreklamen. Utskottet
vidhåller denna uppfattning.
Behovet av registrering vid inköp av alkohol tas upp i motion
So268. När frågan senast behandlades av utskottet förra våren
ville utskottet inte stödja ett förslag, som skulle innebära en
påtaglig skärpning av den förda alkoholpolitiken. I dessa
frågor, som bl.a. berör den personliga integriteten, har
utskottet inte ändrat inställning.
I åtskilliga motioner behandlas olika frågor om Systembolagets
försäljning (So203, So205, So208, So209, So215, So265, So270,
So292, So318 och A444). Alkoholpolitiken kan visserligen behöva
anpassas till en föränderlig verklighet, men ändringarna får
inte motverka strävandena att minska alkoholkonsumtionen,
framför allt hos ungdomar. Utskottet anser att riksdagen inte
bör ta något initiativ med anledning av dessa motioner.
Åtskilliga motioner behandlar också frågor om servering av
alkoholdrycker (So208, So209, So236, So237, So239, So250, So251,
So253, So268, So292, So293 och A444). Alkoholkommissionen
överlämnar inom kort ett delbetänkande i dessa frågor.
LHD/LVM-utredningen överlämnar också sitt betänkande inom kort.
Betänkandet behandlar frågor om överförande av
tillståndsgivningen till kommunerna och avgifterna för sådana
tillstånd. Utskottet anser att något initiativ från riksdagen i
dessa frågor inte behövs.
Frågor om langning m.m. tas upp i två motioner (So253 och
So293). Såväl Folkhälsoinstitutet som Alkoholkommissionen kan ta
upp sådana frågor som aktualiseras i dessa motioner. Något
initiativ från riksdagens sida behövs inte.
I motion So268 begärs förslag om avgiftsbeläggning av teknisk
sprit. Utskottet har tidigare behandlat frågor såväl om åtgärder
mot missbruk av teknisk sprit som frågan om avgiftsbeläggning
(1990/91:SoU17). Utskottet ansåg att avgift inte skulle tas ut i
vidare mån än som behövdes för att täcka Läkemedelsverkets
kostnader för tillståndsgivningen och den övriga kontrollen och
tillsynen. En specialdestinering av inkomster för vissa ändamål
borde vidare undvikas. Behovet av insatser för bl.a. grava
missbrukare borde prövas i samband med andra missbruks- och
alkoholpolitiska frågor. Utskottet har inte ändrat inställning.
Frågor om forskning om alkohol slutligen behandlas i tre
motioner (So224, So318 och So503). Mot bakgrund av
Folkhälsoinstitutets uppdrag anser utskottet att något initiativ
av riksdagen inte behövs.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So203, 1992/93:So205,
1992/93:So208, 1992/93:So209, 1992/93:So215, 1992/93:So224,
1992/93:So231, 1992/93:So236, 1992/93:So237, 1992/93:So239,
1992/93:So250, 1992/93:So251, 1992/93:So253, 1992/93:So264,
1992/93:So265, 1992/93:So268 yrkandena 1, 3, 6, 11, 12 och 14,
1992/93:So270, 1992/93:So276, 1992/93:So279, 1992/93:So280,
1992/93:So292 yrkandena 1--3 och 6--13, 1992/93:So293 yrkandena
1--3, 1992/93:So305, 1992/93:So309, 1992/93:So318 yrkandena
1--3, 5, 6 och 8, 1992/93:So401, 1992/93:So503, 1992/93:A444
yrkandena 12 och 13 samt 1992/93:A811 yrkande 29.
Stockholm den 25 februari 1993
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Göte Jonsson (m), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),
Rosa Östh (c), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s),
Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My
Persson (m), Martin Nilsson (s), Birthe Sörestedt (s) och
Chatrine Pålsson (kds).
Offentlig utfrågning i socialutskottet den 26 november 1992
om den framtida svenska alkoholpolitiken
Bilaga
Kl. 09.30--12.30, 13.30--16.00
Inbjudna deltagare i socialutskottets och den alkoholpolitiska
kommissionens utfrågning:
Dr. Peter Andersson, Världshälsoorganisationen (WHO) Köpenhamn
Departementsrådet Anders Olander, UD/H
Professor Mats Berglund, Lunds Universitet
Direktör Robert Fägersten, Svenska Bryggareföreningen
Direktör Björn Hibell, Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning (CAN)
Direktör Egon Jacobsson, Vin & Sprit AB
Förbundsordförande Kjell E Johansson, IOGT/NTO
Förbundssekreterare Birgitta Kihlberg, Hotell- och
restauranganställdas förbund
Professor Eckart Kühlhorn, Stockholms Universitet
Överdirektör Jakob Lindberg, Folkhälsoinstitutet
Direktör Gabriel Romanus, Systembolaget
Förbundsordförande Erik Trost, Verdandi
Alkoholforskaren Esa Österberg, Finland
Under utfrågningen visade de inbjudna talarna ett antal
diabilder innehållande faktauppgifter, diagram m.m. Bilderna har
tagits med som bilagor till den stenografiska utskriften.
Ordföranden (Bo Holmberg): Jag vill från socialutskottet
och regeringens alkoholpolitiska kommission hälsa er alla
välkomna till dagens hearing om svensk alkoholpolitik. Vi är
självfallet glada över att så många kunde komma hit, och ni
representerar ju ett brett register av det kunnnande, de
erfarenheter och det engagemang som finns i Sverige kring
alkoholfrågorna.
Syftet med dagens utfrågning är att diskutera tre
principområden. Det gäller för det första våra möjligheter att
fortsätta att bedriva en aktiv alkoholpolitik vid ett eventuellt
medlemskap i EG. Det gäller för det andra bärigheten i
totalkonsumtionsmodellen och därmed möjligheten att
fortsättningsvis bedriva en restriktiv alkoholpolitik. Det
gäller för det tredje vad som är bra och vad som är dåligt och
vad som bär framåt i det regelsystem som vi har i dag.
Våra erfarenheter är att sådana här utfrågningar på en kort
stund ger en bra och sammanfattande bild av situationen kring
olika frågeområden. Det har visat sig vara ett bra instrument
för oss parlamentariker att på kort tid sammanfatta
sakdiskussion och opinionsläge.
Jag vill be er inledare att respektera den överenskommelse vi
har haft under hand att hålla tiderna, dvs. att tala i högst 15
minuter. Vi är serviceinriktade från det här presidiet, och vi
kommer därför att knacka när det har gått 14 minuter, så att ni
på ett snyggt sätt skall kunna avrunda era inlägg om ni har
behov av det.
Som ni ser kommer det sedan att finnas tid för frågor. Den
tiden är mycket begränsad. I normalfallet är det enbart
utskottets ledamöter som har möjlighet att ställa frågor. Vi har
noga diskuterat hur vi skall hantera det här i dag, och vi har
fastnat för att utskottet och kommissionen kan ställa frågor och
att även ni andra inbjudna skall ha den möjligheten i mån av tid
och i den mån frågorna är av den karaktären att de är befogade
att tas upp.
Vi måste vara rätt hårda i formen, och det betyder att när
frågestunden kommer har ni möjlighet att anmäla er. Får jag då
en lista på 10--15 personer, ger jag först ordet till nummer ett
på listan. Jag får då be er att vara väldigt sammanfattande och
konkreta i frågeställningen och att ni med er fråga riktar er
till den som skall svara. När tiden är ute enligt programmet,
avbryts frågestunden. Det är den enda möjligheten att hantera
det här på ett demokratiskt sätt.
Vi har en föreläsare, Peter Andersson, som talar på engelska.
Det finns under hans anförande möjlighet att utnyttja tolkset.
Vi hoppas att det här skall gå bra, att det skall bli en
spännande dag och att alla skall känna att det har varit
meningsfullt.
Björn Hibell: Vi fyra som står först på talarlistan har
försökt samordna våra inlägg. Jag kommer först att redovisa
litet grand om hur konsumtionsutvecklingen har sett ut,
diskutera en del kring den icke registrerade alkoholkonsumtionen
och ge några mått på alkoholskadornas utveckling. Eckart
Kühlhorn kommer efter mig att prata en del om hur den reella
alkoholkonsumtionen ser ut i olika grupper i samhället och också
diskutera litet grand kring den s.k. preventionsparadoxen. Esa
Österberg kommer att gå igenom effekter av olika
alkoholpolitiska åtgärder, som finns utvärderade i litteraturen.
Mats Berglund kommer att redovisa en del erfarenheter från
behandlingsforskningen och vikten av tidiga insatser.
Jag kommer att visa en hel del bilder (se bilaga 1). Den
första beskriver försäljningsutvecklingen i Sverige under
efterkrigstiden (figur 1). Vi hade en ganska kraftig ökning av
alkoholkonsumtionen, med försäljningen som indikator, under
1960-talet. Vi hade en topp i försäljningen 1976, och därefter
skedde en drygt 20-procentig minskning under ett antal år,
närmare bestämt fram till 1984. Efter 1984 har det varit fråga
om en uppåtgående tendens, med undantag för de senaste två åren.
Den kraftiga ökningen av den totala försäljningen sammanfaller
med att mellanölet introducerades. Den sammanfaller också delvis
med en ständigt ökande konsumtion av vin under hela
efterkrigstiden. Minskningen från 1976 och framåt sammanfaller
dels med att mellanölet försvann och dels, efter något år, med
en stadigt minskad spritförsäljning. Några andra karaktäristika
är att konsumtionen av starköl och öl klass 2 ökade i anslutning
till att mellanölet togs bort. Det har också skett en viss
ökning av konsumtionen under senare år.
Under det senaste halvåret har vi haft en fortsatt minskning
av spritförsäljningen, en viss ökning av vinförsäljningen och en
kraftig ökning av försäljningen av starköl och öl klass 2.
Totalt har det skett en ökning på drygt 4 % (mätt i alkohol 100
%) mellan det första halvåret i år och det första halvåret förra
året.
I jämförelse med andra länder har vi i Sverige en
förhållandevis låg alkoholkonsumtion, mätt med försäljningen
(figur 2). De siffror detta grundar sig på gäller inte i alla
fall försäljningen. I vissa länder är det i stället fråga om
produktionssiffror. Man får därför alltid lov att vara väldigt
försiktig med sådana här jämförelser mellan länder. Det
undanskymmer ändå inte det faktum att Sverige ligger
förhållandevis långt ner i en sådan internationell jämförelse,
som toppas av bl.a. de traditionella vinländerna.
Jag sade tidigare att vi hade en konsumtionsökning i Sverige
från början av 60-talet och framåt. Utvecklingen av
alkoholkonsumtionen i vårt land överensstämmer ganska väl med
utvecklingen i ett snitt av ett 15-tal andra länder, fastän vår
topp kanske låg något tidigare (figur 3 ). Det finns således en
del generella trender, som återkommer också i andra delar av
världen och inte bara i Sverige.
Ett genomsnitt av ett antal länder döljer förstås individuella
skillnader. Om man jämför några som hade en hög
alkoholkonsumtion 1965 med en del länder som låg i närheten av
Sveriges nivå, ser man att några av högkonsumtionsländerna --
det gäller Frankrike, och under senare år även Italien -- visar
tendenser till en minskad alkoholkonsumtion (figur 4). I de
länder som tidigare låg i närheten av Sveriges nivå har man
däremot snarast haft en viss ökning av konsumtionen. Gapet
mellan länderna 1965 är betydligt större än gapet 1989.
Det finns också andra tendenser till utjämningar, nämligen att
de traditionella alkoholkulturerna i vissa länder tenderar att
försvagas betydligt. Exempelvis börjar man i traditionella
vinländer att dricka mer öl, och i Sverige, som är ett gammalt
spritland, dricker vi mer vin och öl.
Det görs kontinuerliga undersökningar i Sverige av
alkoholvanorna i olika grupper. Dessa görs bl.a. av SIFO och
CAN.
SIFO:s undersökningar belyser skillnaderna i alkoholkonsumtion
mellan män och kvinnor. Kvinnorna har, vilket är ganska välkänt,
totalt sett en betydligt lägre alkoholkonsumtion än männen
(figur 5). Kvinnornas konsumtion är knappt hälften av männens.
De förändringar som skett i alkoholkonsumtionen under senaste
decenniet återspeglar sig ganska väl både bland männen och bland
kvinnorna.
Från SIFO-undersökningarna redovisas också en uppgift om hur
konsumtionen ser ut i olika åldersgrupper. SIFO gör
undersökningar bland individer mellan 18 och 70 år. Den yngsta
åldersgruppen, 18--29-åringarna, har högst konsumtion, och
konsumtionen minskar sedan med stigande ålder (figur 6). De
fluktuationer som har funnits i alkoholkonsumtionen under
80-talet verkar ha varit mest betydande i den yngsta
åldersgruppen, dvs. både upp- och nergångar märks mer i den
gruppen än i de andra två grupperna, som är litet mer stabila.
SIFO genomför också årliga undersökningar gruppen
12--24-åringar. Bland pojkarna är konsumtionen totalt sett
förhållandevis låg i den yngsta åldersgruppen, vilket beror på
att de flesta i den gruppen inte dricker alls eller dricker
förhållandevis litet (figur 7). Det finns ganska klara gränser
mellan åldersgrupperna. Den förändring i form av en minskad
alkoholkonsumtion i början på 80-talet som fanns i den vuxna
befolkningen, med Systembolagets försäljning som indikator,
återfinns även bland ungdomarna. Även ökningen från mitten på
80-talet och några år framåt återfinns bland pojkarna i
ungdomsgruppen.
Även i den yngsta flickgruppen är konsumtionen förhållandevis
låg (figur 8). Differensen mellan åldersgrupperna 16--19 och
20--24 är väldigt liten bland flickorna jämfört med pojkarna,
där det var kraftiga skillnader mellan de båda åldersgrupperna.
Vi kan också notera att flickorna i de båda äldsta
åldersgrupperna ligger betydligt lägre än pojkarna i motsvarande
åldersgrupper. Det gäller speciellt för flickorna i
åldersgruppen 20--24 år.
Det förekom en markant ökning av pojkarnas (16--24 år) totala
alkoholkonsumtion från mitten av 80-talet och några år framåt,
vilket i första hand är att hänföra till en ökad
starkölskonsumtion. I den äldsta åldersgruppen finns de
tendenserna kvar också det senaste året. Även i de två äldsta
flickgrupperna kan en viss ökning av starkölskonsumtionen
noteras från mitten på 80-talet och framåt.
I dag är starköl den alkoholhaltiga dryck som är vanligast att
man dricker i ungdomsgrupperna. Det gäller både bland pojkarna
och flickorna. Hos flickorna är vin det näst vanligaste, och
bland pojkarna sprit.
På CAN görs årliga undersökningar i skolornas årskurs 9. Vi
har bl.a. studerat berusningsutvecklingen under perioden från
1971 och framåt, och man kan säga att berusningsutvecklingen
ganska väl speglar den totala bilden av förändringarna i
elevernas alkoholkonsumtion. Det har visat sig att den andel
bland pojkarna som uppger att de blir berusade varje eller
nästan varje gång de dricker alkohol är ganska konstant fram
till mitten på 70-talet, medan det sker en ganska påtaglig
minskning från slutet av 70-talet och några år in på 80-talet
(figur 9). Därefter uppvisar den kurva som avspeglar denna
utveckling en viss utplaning.
Flickorna skiljer sig litet från pojkarna genom att de
redovisar ökningar i konsumtionen i början på 70-talet. Den
minskning som finns bland pojkarna från 1977 och framåt
återfinns också bland flickorna, med en utplaning från början av
80-talet och framåt. Det finns vissa svaga tendenser till en
något ökad konsumtion under de senaste åren bland pojkar, mätt
med berusningsfrekvensen men också redovisad för ett par
enskilda alkoholvariabler. Det är inget som är starkt och
påtagligt, men det finns alltså en svag tendens.
Det finns olika sätt att mäta alkoholskadorna, men tyvärr
finns en ganska begränsad mängd av valida data. Ett sätt som
brukar användas för att mäta alkoholskadenivån i samhället är
att studera dödligheten. Om man jämför den alkoholrelaterade
dödligheten totalt sett med försäljningen av alkohol ser man ett
ganska påtagligt samband mellan förändringar i konsumtionsnivån
och förändringar i skadenivån (figur 10). Sambandet finns med
den totala alkoholrelaterade dödligheten. Det finns däremot inte
för varje enskild dödsorsak, utan där kan man tänka sig att
också andra faktorer spelar in, exempelvis vilka diagnoser som
ställs.
En annan relation mellan alkoholskadenivåerna och den totala
konsumtionen kan man se om man tittar på hur stor andel som är
alkoholpåverkade av samtliga förare som är delaktiga i
trafikolyckor. Även här finns ett ganska markant samband mellan
totalkonsumtionen, mätt med försäljningen, och
alkoholskadeindikatorn (figur 11).
Jag skall inte beröra den s.k. totalkonsumtionsmodellen,
eftersom Esa Österberg kommer att ta upp den. Jag vill dock
kortfattat beröra dess relation till andra förklaringar.
Det finns data som pekar på att det finns ett antal
riskfaktorer för enskilda individer, exempelvis genetiska
faktorer. Detta faktum sätts ibland i motsats till
totalkonsumtionsmodellen, fastän man kanske snarare bör se dem
som komplement till varandra. Genetiska aspekter ökar risken för
vissa individer att utveckla en alkoholskada, men huruvida
alkoholskadan utvecklas eller inte och hos hur många den
utvecklas påverkas sannolikt av den totala alkoholkonsumtionen i
samhället.
Den norska alkoholforskaren Ole Jörgen Skog menar att av de
personer som har en förhöjd risk att få alkoholskador kommer en
högre andel av dem som lever i ett "våtare" samhälle att
verkligen få alkoholskador än vad som är fallet i ett "torrare"
samhälle, där tillgången på alkohol är mindre.
Jag redovisade tidigare litet grand om hur konsumtionen har
utvecklats, men i den utvecklingen döljer sig naturligtvis en
mängd olikheter, t.ex. skillnader mellan olika åldersgrupper. I
de SIFO-undersökningar jag hänvisade till tidigare kan man också
se att strukturen är ganska olika i olika åldersgrupper. Vin och
sprit är vanligt förekommande i alla åldersgrupper, medan
starkölet dominerar i den yngsta (figur 12). Vinet dominerar i
den mellersta åldersgruppen, där det har skett en ökning av
konsumtionen jämfört med för tio år sedan. Det är viktigt att
studera hur strukturen ser ut i olika åldersgrupper och hur den
förändras över tid.
Restaurangernas andel av den sprit, vin och starköl som säljs
ökade från 8,5 till 13,5 % mellan 1985 och första halvåret 1992
(figur 13). Det som bidragit mest till den ökningen är
starkölet; ungefär 40 % av konsumtionen av starköl sker i dag på
restauranger.
Några ord avslutningsvis om den icke registrerade
alkoholkonsumtionen. Jag håller själv på att göra en del
bedömningar av den, men eftersom jag ännu inte är klar med det
arbetet använder jag i stället den beräkning som gjordes av
Thomas Kolk för något år sedan. Den legala införseln beräknades
då till ungefär 10 miljoner liter alkohol 100 % och konsumtionen
utomlands till ungefär 2 miljoner liter (figur 14). Härtill
kommer en hemtillverkning av vin, öl och sprit. Den
hemtillverkade spriten beräknades till 3,7 miljoner liter. Jag
tror att mina beräkningar kommer att ligga något lägre än Kolks,
men jag skall inte polemisera om det, utan bara avslutningsvis
göra några korta reflektioner om den icke registrerade
konsumtionen.
Med Thomas Kolks beräkning skulle man behöva lägga till
ungefär 40 % av den registrerade konsumtionen för att få den
totala. Eller omvänt: Den icke registrerade konsumtionen utgör
ungefär 30 % av den totala konsumtionen. Den illegala delen
utgör ungefär en fjärdedel av den icke registrerade
konsumtionen. Den största delen är alltså legal, i första hand
införsel av alkohol utifrån. Den bästa indikatorn på
förändringar i den icke registrerade konsumtionen är kanske
resandefrekvensen, eftersom införsel efter resor utomlands är
det största bidraget till den icke registrerade konsumtionen.
Ungefär två tredjedelar av alla som reser utomlands tar med sin
ranson hem.
Om man jämför totalkonsumtionen i Sverige med den i andra
länder är det rimligt att lägga till den icke registrerade
konsumtionen "ovanpå" den registrerade. Man måste dock beakta
att det tillägget också får göras för andra länder. I de
nordiska länderna har vi vissa mått på den icke registrerade
konsumtionen, men jag är övertygad om att en icke obetydlig del
av produktionen i exempelvis ett land som Frankrike inte
registreras skattemässigt utan går direkt in i familjehushållet.
Det viktiga är inte bara hur den icke registrerade
konsumtionen ser ut vid ett tillfälle utan också hur den
förändras över tid. Det man diskuterar mest i det sammanhanget
är hembränningen. Man kan från den undersökning jag själv
håller på med konstatera att det i början av 80-talet fanns en
tendens till att hembränningen i landet ökade medan den med
början 1982 eller 1983 verkar ha planat ut. Det ser alltså inte
ut att finnas någon tendens till en kontinuerlig ökning av
hembränningen, vilket man ibland kan få en känsla av genom
massmedia.
Eckart Kühlhorn: Björn Hibell talade om att det inte bara
är den alkohol som saluförs av Systembolaget som existerar utan
att det också förekommer alkohol som konsumeras här men som har
inhandlats på annan ort eller bryggts någon annanstans. När man
i undersökningar frågar personer hur mycket de dricker tar man
egentligen inte reda på var de har köpt eller hur de har fått
alkoholdryckerna, utan man frågar bara efter den totala
konsumtionen. Det är då intressant att få veta hur den totala
konsumtionen verkligen ser ut, såsom respondenter i stora
undersökningar rapporterar den, och vilka beräkningar man kan
göra på grundval av detta. Jag tänkte helt enkelt redovisa hur
tre typer av undersökningar ser ut i det hänseendet och vad man
kan göra med dessa undersökningsdata.
Jag skall redovisa tre olika undersökningar, som alla har
samma registrerade konsumtion. En väldigt stor studie
genomfördes 1988. Det var en mycket fin undersökning. En annan
undersökningsserie tar upp hur mycket respondenterna dricker och
sätter det i relation till vad vi antar är den realistiska
mängden, nämligen vad Systembolaget säljer plus den konsumtion
som redovisas i Kolks utredning, dvs. alkohol som köps
utomlands, dricks på semester, osv. Den ena undersökningen
reproducerar 20 % per respondent, den andra 36 %, den tredje 54
%. Det är den tredje undersökningen som är den bästa, och den är
också internationellt på en mycket hög standard. De
undersökningar som alkoholpolitiska utredningar har satsat på
under 70-talet ligger i den kategorin, liksom de riktigt fina
internationella undersökningarna. Tack vare Systembolaget har
man lyckats utveckla en frågeteknik som ligger ungefär på det
här planet.
Vad innebär det här i termer av individer? Vi kan inordna våra
individer i olika riskgrupper. Det finns en riskvärdering som
baserar sig på skaderisker, väldigt ofta långvariga, kroniska
sjukdomar. De som hamnar i riskgrupp fyra eller fem får ett par
varningssignaler enligt den här riskvärderingen och enligt den
broschyr, "Testaren", som Systembolagets kunder kan få.
Internationellt ligger de allmänna uppskattningarna på fyra och
fem.
Enligt de tre studier som jag visade ligger 1,5 %, 3,1 % resp.
5,2 % i riskzonen. Med andra ord: En alkoholpolitiker som vill
minska alkoholkonsumtionen med 50 % och även minska antalet som
befinner sig i riskzonen med 50 % behöver bara anlita rätt
dataföretag för att göra det från en dag till en annan.
Vi har frågat oss om vi kan utveckla metoder för att ta reda
på hur konsumenterna svarar på frågor rörande alkoholkonsumtion.
Vad vi gör är att vi helt enkelt jämför de bästa
undersökningarna med de sämsta. Vi har gjort detta i tre steg.
För det första beräknar man underrapportering för respondenter
på grundval av den givna faktiska konsumtionen. Vi utgår då från
8,83 liter, vilket är medelkonsumtionen. För det andra måste man
korrigera storkonsumenternas uppgifter, så att de inte avviker
från konsumtionsmönstret i en alkoholistpopulation. Det är
alltså inte så att alla underrapporterar lika mycket, utan de
som dricker mest är också mest medvetna om sin konsumtion. Man
måste därför korrigera deras värden med en formel. Vi har gjort
det utifrån stora intervjuundersökningar, utifrån rapporter från
AA-rörelsen och Länkarna. För det tredje missar man i
undersökningarna ungefär 40 % av de sociala alkoholisterna. Vi
har helt enkelt lagt till det beräknade bortfallet av sociala
alkoholister.
Man kan se betydande skillnader mellan de undersökningar som
har gjorts innan vi har bearbetat dem och efter det att vi har
använt vår formel. Resultaten sammanfaller till en del. I
"Testarens" riskgrupp 4 och 5 finns enligt en undersökning 10
resp. 8 % och enligt en annan 9 %. Vår formel tycks alltså vara
rätt tillförlitlig som ett medel att uppskatta den verkliga
andelen konsumenter som dricker för mycket.
SIFO frågar i en av sina undersökningar: Hur mycket dricker du
-- så mycket du tål eller mer än du tål? Enligt svaren tycker 3
% av befolkningen att man dricker så mycket som man tål eller
mer än man tål. Alla andra tycker att deras alkoholkonsumtion
ligger under den nivån. Enligt våra undersökningar är det
däremot 20 % som dricker mer än de tål.
Jag skall ta upp ett annat projekt, där vi har intresserat oss
för någonting som kallas preventivparadox. Det betyder att det
finns så många normalkonsumenter att det antal problem som de
producerar är så pass stort, att det lönar sig mycket mera att
angripa deras dryckesvanor än den lilla gruppen storkonsumenter.
Vi har varit litet tveksamma inför det här, och vi har därför
gjort en undersökning.
Vi har delat in olika alkoholrelaterade problem i mindre
allvarliga och allvarligare problem. De allvarligare problemen
är mera koncentrerade till den grupp som dricker mycket. Om vi
ser på de mindre allvarliga problemen, faller 17% på gruppen
storkonsumenter -- testaren 4--5. De allvarligare problemen är
29%. Ju allvarligare problemen blir, desto mer intressant blir
den lilla gruppen storkonsumenter.
Fortfarande är det fråga om hur det hela beräknas. I det här
exemplet har vi bara kunnat ha tre värden under ett år: man har
många problem, man har få problem eller man har inga problem.
När det gäller att känna sig berusad har respondenterna
tillfrågats hur ofta de har upplevt sig vara berusade under en
tolvmånadersperiod. Det var 27% i testaren 4--5. När man
räknar på ett mera vederhäftigt sätt än i den första tabellen,
får man en större koncentrationseffekt till de grupper som
dricker mycket. Man kan tänka sig att det är många som har varit
med om att känna sig berusade och då har slutat dricka.
Hur många dricker då så pass mycket att de åker dit för
berusning? Vi har hittat en undersökning, "Bot eller böter", av
Fylleristraffkommittén, som var verksam i början av 70-talet.
Där hade man tagit samtliga män födda i juni 1917 och tittat på
hur många fylleriförseelser gruppen hade producerat. Det är
verkligen någonting att ta i. De skulle alltså ha varit så
berusade att polisen hade tagit dem.
Vi ser på tabellen att 85% av samtliga dessa män aldrig hade
åkt dit för någon förseelse, och de var alltså vita. 7% av
männen svarade för 85,6% av årgångens förseelser. En liten
grupp svarar för en väldigt stor del av förseelserna, när man
ser på registrerade data, som alltså inte baserar sig på
intervjuer. Det gäller då förseelser som inte är bagatellartade.
Det här kostar väldigt mycket. Vi vet att det kostar så pass
mycket att omhänderta en berusad person att man hittills inte
har kunnat införa humana metoder för det.
Vår utgångspunkt i kommande undersökningar är att vi får ta
preventivparadoxen med en nypa salt och nyansera den. Det är
förmodligen olika på olika områden. Man kanske kan dra den
alkoholpolitiska slutsatsen att våra åtgärder på den allmänna
nivån, som drabbar medelkonsumenten, är effektiva även på
storkonsumenterna. Men vi får inte glömma bort
storkonsumenterna; det krävs extra åtgärder för dem. Varje
åtgärd i den gruppen lönar sig, därför att den producerar rätt
många av de allvarliga problemen.
Esa Österberg: Ärade åhörare, mina damer och herrar, bästa
vänner! År 1975, alltså för 17 år sedan, kom det ut en bok med
namnet "Alcohol Control Policies in Public Health Perspective".
Denna bok är slutrapporten för det av Kettil Bruun ledda
internationella projekt vilket undersökte relationen mellan
alkoholpolitik och folkhälsa. De huvudsakliga argumenten i
slutrapporten var följande: "Förändringar i alkoholdryckernas
totalkonsumtion påverkar folkhälsan i alla samhällen.
Alkoholpolitiska åtgärder kan användas för att begränsa
totalkonsumtionen; således blir kontrollen av alkoholens
åtkomlighet folkhälsofråga."
Under de gångna åren har "Purple Book", som den brukar kallas
i forskarkretsar, påverkat speciellt den nordiska men även den
internationella alkoholdebatten. Om man t.ex. läser
formuleringen och motiveringen av mål 17 i
Världshälsoorganisationens Europakontors plan för Hälsa för alla
år 2000, kan man där hitta den ovannämnda argumentationen.
Det är förstås viktigt att de politiska beslutsfattarna har
blivit förtrogna med det resonemang som presenterats av
forskarna. Men för dagens tema är det ännu viktigare att det nya
tankesättet har stimulerat forskning kring dessa frågor.
Motståndarna till totalkonsumtionsmodellen har givetvis försökt
påvisa att argumentationen i "Purple Book" är felaktig, medan
anhängarna eller helt neutralt inställda forskare har velat se
hur de påstådda sammanhangen och processerna ser ut i sina resp.
länder. Oberoende av motiven bakom den ökade forskningsinsatsen
är det ett faktum att vi i dag vet mycket mera om effekter av
alkoholpolitiska åtgärder än vad som var fallet för två
årtionden sedan.
I mitten av 1970-talet visste man redan mycket om
prispolitikens effekter. Detta berodde på att ekonometrin hade
utvecklats redan tidigare och att man hade tillämpat denna metod
ganska mycket för att studera alkoholprisernas effekter. Den
generella slutsats man kunde dra av dessa undersökningar var att
alkoholdryckerna betedde sig på marknaden på samma sätt som alla
andra varor. Alltså: om man höjde priser på alkoholdrycker så
minskade alkoholkonsumtionen, och om man sänkte alkoholpriser så
ökade alkoholkonsumtionen. Här bör man komma ihåg, att när en
ekonomist talar om effekter av prisförändringar så talar han
om förändringar i realpriser.
Trots åtskilliga nominella prishöjningar förblev
alkoholdryckernas realpris ungefär detsamma i Finland från år
1951 till slutet av 1960-talet på grund av inflationen. Alltså:
varje gång då priset på alkoholdrycker höjdes sjönk
alkoholkonsumtionen, men då alkoholpriserna sedan förblev
oförändrade och priserna på andra varor ökade så sjönk
alkoholdryckernas realpris, och det ledde till ökad
alkoholkonsumtion.
På sätt och vis kan man säga, att från år 1951 till slutet av
1960-talet hade prispolitiken ingen verkan i Finland, inte
därför att prisförändringarna inte skulle ha påverkat
alkoholkonsumtionen både uppåt och nedåt, utan därför att man
som helhet inte använde prisinstrumentet för konsumtionsstyrande
ändamål; det enda man gjorde var att man med nominella
prisökningar bibehöll alkoholdryckernas realpris, dvs.
alkoholdryckernas pris gentemot priser på andra varor. Detsamma
torde ha hänt även i Sverige.
En annan viktig sak beträffande alkoholprisernas verkan är att
effekten av en viss prisökning inte är densamma i alla länder
eller beträffande alla dryckeskategorier. Tvärtom är de s.k.
priselasticiteterna, vilka beskriver hur konsumtionen reagerar
gentemot prisförändringar, inte inneboende egenskaper hos
alkoholdryckerna, utan deras värden reflekterar olika
ekonomiska, samhälleliga, sociala och kulturella omständigheter.
Om t.ex. vin för det mesta används som måltidsdryck och vinet så
till vida är en nödvändighetsartikel, är priselasticiteten hos
vinet liten, vilket betyder att en prisökning med 5% kanske
minskar vinkonsumtionen bara med 1 eller 2%. Å andra sidan, om
vinet bland befolkningen anses och används som en lyxartikel kan
en prisökning på 5% leda till att vinkonsumtionen minskar med
10% eller även mera.
Priskänsligheten kan alltså i ett och samma land variera bland
olika dryckeskategorier och under olika tidsperioder. Oaktat det
kan man dock säga att en höjning av alkoholskatten är ett säkert
alternativ från statens synvinkel. Saken är nämligen den, att om
värdet på priselasticiteten är litet, kommer prisökningen att
minska alkoholkonsumtionen ganska litet, medan skatteintäkterna
ökar ganska mycket. Om alkoholskadorna alltså inte minskar så
väldigt mycket kommer staten i alla fall att få in mera
skattepengar. Och å andra sidan, om värdet på priselasticiteten
är stort kommer konsumtionen och de därmed förknippade
alkoholskadorna att minska jämförelsevis mycket, medan
skatteinkomsterna blir ungefär desamma eller kanske rentav
sjunker litet. Men även i det sistnämnda fallet kan
nettoeffekten vara gynnsam för statsfinanserna, eftersom de
minskade alkoholskadorna även betyder minskade alkoholutgifter
för statens del.
Vi har alltså inte lärt oss särskilt mycket alkoholpolitiskt
sett beträffande alkoholprisernas effekter. Men även här har
forskningen framskridit och metoderna utvecklats, vilket betyder
att vi i dag kan vara mycket mera säkra på att det som blev
skrivet för nästan två decennier sedan ännu håller streck.
Vad sedan beträffar effekter av andra alkoholpolitiska
åtgärder kan man säga att forskningen har gjort stora framsteg.
Även här har man dock inte varit tvungen att förändra de gamla
föreställningarna. Vad som hänt är, att när man tidigare var
tvungen att fästa sina argument på få undersökningar och vara
mycket försiktig med hur man formulerade sina slutsatser, kan
man i dag hänvisa till resultat från många undersökningar.
I de nordiska länderna har man sedan länge forskat i
effekterna av olika alkoholpolitiska åtgärder. Jag skall bara
nämna Pekka Kuusis klassiska verk, där han med hjälp av
paneldata och jämförbara kontrollkommuner studerade vilken
inverkan etablerandet av en alkoholbutik hade i tidigare torra
kommuner. Detta hände på 1940-talet. Denna undersökning visade
att totalkonsumtionen växte ansenligt, medan den olagligt
framställda alkoholens och surrogatalkoholens andel tydligt
minskade. Införandet av mellanöl i Sverige och Finland samt öl
på Island har också erbjudit möjligheter att studera hur ett
utvidgat distributionsnät inverkat på alkoholkonsumtionen. I
Finland släpptes mellanölet fritt samma dag som den nya
alkohollagen trädde i kraft, alltså den 1 januari 1969,
samtidigt som förbudet mot alkoholbutiker och restauranger på
landsbygden upphörde. Vid samma tidpunkt sänktes även
åldersgränserna i utminuteringen. Det är därför svårt att hålla
de olika åtgärdernas verkningar isär och skilja dem från andra
faktorer. I alla fall kan man konstatera att alkoholkonsumtionen
under år 1969 ökade med hela 46%, medan konsumtionen per
invånare mellan år 1968 och 1975 ökade från 2,9 liter till 6,2
liter, dvs. mera än en fördubbling på sju år.
På Island trädde förbudslagen i kraft år 1915, och det tog 74
år innan ölet igen blev lagligt sålt på Island. Införandet av
ölet 1989 tycks ha minskat vinkonsumtionen med en fjärdedel och
konsumtionen av spritdrycker med en femtedel. Öldrickandets
omfattning var dock så pass stor att totalkonsumtionen ökade år
1989 med 23%.
I Sverige har Stanley Noval och Tom Nilsson estimerat att
konsumtionsnivån mellan åren 1965 och 1977, alltså under den
tidsperiod då mellanöl såldes i Sverige i livsmedelsbutiker, var
i genomsnitt 15% högre än den skulle ha varit om inte
mellanölet introducerats. För Sveriges vidkommande bör man också
nämna den försöksverksamhet med fri starkölsförsäljning som
bedrevs i Göteborgs och Bohus län samt i Värmlands län mellan
november 1967 och juli 1968. Konsumtionen av starköl steg
avsevärt i de båda länen, och man var tvungen att avbryta
försöket ett halvt år tidigare än beräknat.
På andra sidan Atlanten har man undersökt effekter av utvidgat
distributionsnät för vin. Efter år 1970 har man i sex av USA:s
delstater samt i provinsen Quebec på den kanadensiska sidan
upphävt monopolsystem antingen för alla viner, för importvin
eller för starkviner. I Iowa har man även upphävt alkoholmonopol
för spritdrycker. Scott Macdonalds analys av Idaho, Maine,
Virginia och Washington visade att upphävandet av monopolet
ökade vinkonsumtionen avsevärt i tre av de fyra delstaterna.
Reginald Smart kunde inte hitta någon påverkan i sin studie av
Quebec, medan Alexander Wagenaar och Harald Holder kunde påvisa
att upphävandet av monopol i Iowa och West Virginia klart
påverkade både vinkonsumtionen och toltalkonsumtionen. Enligt
deras analys steg vinkonsumtionen i Iowa med 93% och i West
Virginia med 48%.
Effekten av förändrade åldersgränser är också något som har
studerats intensivt under de senaste åren, delvis därför att man
på 1970-talet sänkte åldersgränserna i många av USA:s delstater,
medan man under 1980-talet igen har höjt dem så att den lagliga
minimiåldern för att köpa alkoholdrycker numera är 21 år i alla
USA:s delstater. I sin översikt om olika undersökningar
konstaterar australiensaren Ian Smith bl.a. att sänkningen av
åldersgränsen vanligen, men inte alltid, har lett till ökade
trafikolyckor bland de nya lagliga konsumenterna samt i
åldersgruppen under dem. I sin undersökning beträffande
höjningen av åldersgränsen kunde Alexander Wagenaar och Patric
O'Malley konstatera att detta ledde till minskad konsumtion
bland de unga samt till att deras konsumtionsnivå förblev även
lägre än väntat då de nådde den lagliga dryckesåldern.
Det finns en massa olika studier. Jag har tagit med mig några
artiklar, och om ni vill kan ni titta bland referenserna om det
finns undersökningar som ni vill veta mer om.
Till sist tänkte jag nämna, att då man har studerat
alkoholstrejker har man också kunnat titta litet närmare på hur
en inskränkning av alkoholens åtkomlighet påverkar olika slags
konsumenter. I Finland har vi undersökt två alkoholstrejker, som
båda varade litet över en månad. Under båda strejkerna minskade
alkoholkonsumtionen med en tredjedel. Samtidigt minskade olika
slags skadeverkningar påtagligt, somliga av dem mera än
totalkonsumtionen. Vidare hade båda strejkerna en verkan på både
storkonsumenter och måttlighetsdrickare. Och om man skall peka
på den grupp strejken påverkade mest, så faller valet på
storkonsumenter och alkoholister.
År 1969 studerade vi i Finland även hur den nya alkohollagen
påverkade olika konsumentgrupper. Det gjordes bl.a. av Klaus
Mäkelä. Salme Ahlström gjorde en speciell studie beträffande
alkoholister, där hon kunde påvisa att även alkoholisterna
påverkades i mycket hög grad av den nya alkohollagen och den
ökade åtkomligheten.
Sammanfattningsvis kan man säga att vi nu för tiden har till
vårt förfogande ett brett dataunderlag, som tydligt påvisar att
alkoholpolitiska åtgärder påverkar alkoholkonsumtionen och
alkoholskador. Det tycks inte heller råda någon större oenighet
om att en åtstramning av åtkomligheten påverkar alla grupper,
och åtminstone i vissa fall är det storkonsumenter och
alkoholister som påverkas allra mest. Å andra sidan måste man
komma ihåg att sådana generaliseringar är litet vilseledande, i
den meningen att en viss åtgärd inte har exakt samma verkan i
olika länder och inte ens i samma land under olika tidsperioder.
Mats Berglund: Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag
har blivit ombedd att ge en översikt över behandlingsområdet vad
gäller både intervention och behandling av personer med en hög
alkoholkonsumtion, och behandling av personer med ett etablerat
missbruk. Sammantaget har vi goda kunskaper om hur behandlingen
skall effektiviseras.
(Bild 1) (se bilaga 2) Alkoholmissbruket medför stora
kostnader för samhället. I kostnaderna ingår de stora resurser
som samhället satsar på vård av personer med alkoholproblem.
Detta är siffror dels från NIAAA, det amerikanska
forskningsrådet för alkoholfrågor, dels från Anders Johnsons
studie. I bilden har endast markerats vård, produktionsbortfall
och egendomsskador, som i USA uppgår till 800 miljarder 1982 och
i Sverige till 60 miljarder. Vårdkostnaderna i Sverige beräknas
till 24% av detta belopp, enligt Johnsons beräkningar. Det är
omkring 14 miljarder kronor, varav 11% inom sjukvården och
13% inom socialtjänsten. Detta är stora summor och motsvarar
ungefär en tredjedel av det produktionsbortfall som alkoholen
orsakar. Även om de amerikanska siffrorna relativt sett är
betydligt lägre, finner man motsvarande relation mellan
behandlingskostnader och produktionsbortfall.
Jag nämner dessa siffror för att visa omfattningen av
vårdkostnaderna. Ett effektivare behandlingssystem medför att
produktionsbortfallet minskar. Fler missbrukare deltar i
produktionen. Svenska ekonomiska beräkningar har visat att det
företagsekonomiskt är motiverat att satsa upp till 235000 kr
på behandling av en 50-årig akademiker om det finns 50% chans
att missbruket upphör efter behandling. Det rör sig således om
stora pengar. Hur skall då ett effektivt behandlingssystem vara
upplagt?
(Bild 2) Behandlingssystemet måste ses som en helhet. Till
vänster ser vi primärvård och till höger specialistvård.
Primärvård är distriktsläkarvård men också socialtjänst,
företagshälsovård, mödravårdscentraler, försäkringskassa osv. I
primärvården måste man kunna fråga om alkohol och identifiera
högkonsumenter av alkohol. Det är män som dricker mer än 280
gram alkohol per vecka, dvs. två burkar starköl eller 50 cl vin
om dagen. För kvinnor är motsvarande mängd 210 gram alkohol per
vecka. Man måste inom primärvården hjälpa klienten/patienten att
ändra sin livsstil och sina alkoholvanor. För detta finns
utvecklade metoder. Det initiala samtalet kräver omkring 20
minuter extra tid, och några uppföljande samtal bör ingå.
Studier har visat att högkonsumenten minskar sin konsumtion med
i genomsnitt en tredjedel under de följande åren efter en sådan
intervention. Detta är ur folkhälsosynpunkt av stor betydelse.
Jag skall ge ett exempel och sedan återkomma till bedömning och
behandling på specialistnivå.
(Bild 3) På avdelningen för förebyggande medicin i Malmö
genomfördes för några år sedan en liknande intervention av
Kristenson och Hood i samband med en hälsoundersökning av
medelålders män. Hälften av männen med högkonsumtion av alkohol
erhöll rådgivning, och den andra hälften var kontrollgrupp och
erhöll ej rådgivning. Det är nödvändigt att slumpvis fördela
patienter till olika alternativ för att kunna utvärdera effekter
av olika åtgärder och behandlingar. Högkonsumenter som fick
rådgivning hade 22 dagars lägre sjukskrivning nästföljande år
och i genomsnitt en dag mindre vård på sjukhus. Den ekonomiska
vinsten är uppskattningsvis 12000 kr plus 3000 kr, dvs.
15000 kr per år. Antalet högkonsumenter är lågt räknat
100000 i Sverige. En konsekvent genomförd rådgivning av denna
typ skulle medföra en ekonomisk vinst på 15000 kr gånger
100000 individer, vilket är lika med 1,5 miljarder kronor.
(Bild 2) Vi går tillbaka till organisationsbilden. Vi vet
således att våra metoder för identifikation och intervention vid
högkonsumtion av alkohol är effektiva. Svårigheten både
nationellt och internationellt är att få primärvårdsarbetarna
att systematiskt fråga om alkoholkonsumtionen och ge råd vid
högkonsumtion. Utbildning är viktigt -- i läkarutbildningen,
sjuksköterskeutbildningen, på socialhögskolan osv. Varje
primärvårdsarbetare måste praktiskt ha lärt sig att ta en
alkoholanamnes och att kunna ge råd vid högkonsumtion. Vi har
långt till detta i dagens utbildning. Det är samtidigt
nödvändigt att det finns en fungerande specialistvård. Den
fungerar som stöd för primärvården genom att hjälpa den med de
patienter/klienter den inte klarar av. Om inte specialistvården
fungerar blir primärvårdsarbetaren snart utbränd och upphör med
aktiva åtgärder vad gäller alkoholproblemet. Specialistvården
måste också ge systematisk utbildning och handledning till
primärvården. Vi börjar få en aktiv specialistvård på många
ställen i Sverige på särskilda alkoholkliniker och inom
psykiatrin. Fortfarande finns dock på många håll stora brister
inom specialistvården som måste åtgärdas.
På specialistnivå genomförs en mer omfattande bedömning och
utredning av alkoholproblemens svårighetsgrad, den sociala
situationen och förmågan, den psykiska hälsan och den kroppsliga
hälsan för att välja rätt behandling till rätt patient. Olika
patienter behöver olika behandling. I de flesta fall kan
behandlingen med fördel ske i öppen vård, men i andra fall är
inledande vård på institution nödvändig. I många fall krävs
psykiatrisk behandling mot olika typer av underliggande psykiska
störningar, som depression och panikångest. En viktig utveckling
är framtagandet av nya mediciner, som har visat sig reducera
alkoholsug och alkoholkonsumtion med 10--15%. Dessa har ännu
ej kommit i rutinbruk i Sverige.
Vi måste ha bra behandlare för att kunna genomföra olika typer
av terapi. Nyare forskning har visat att behandlarens
skicklighet är lika betydelsefull som patientens motivation och
egenskaper för att det skall bli ett bra resultat. Fortfarande
är behandlarnas kompetens mer varierande inom alkoholområdet än
t.ex. inom psykoterapin. Vi behöver en formell kompetensnivå
inom området.
Vi måste också kvalitetsutvärdera de olika behandlingarna,
både i öppen vård, på institutionerna och på behandlingshemmen.
Här ligger vi långt efter många andra länder, t.ex. USA.
Intresset för en systematisk utvärdering av effekten av olika
behandlingar har ökat de senaste åren, särskilt inom den privata
sektorn. En sådan utvärdering är en av de grundläggande
förutsättningarna för ett effektivt behandlingssystem. Den måste
göras standardiserad och inkludera en personlig intervju av
missbrukaren och dessutom oberoende mått som intervju med
anhöriga, leverprover eller mått på sjuklighet och dödlighet.
På specialistnivån finns möjligheter till förebyggande
åtgärder. Barn till alkoholister är kanske vår allra största
riskgrupp när det gäller framtida alkoholproblem. Vi inom vården
kommer mer och mer i kontakt med barnen, då våra
behandlingsprogram blir alltmer familjeinriktade. Vi saknar dock
fortfarande dokumenterat effektiva program för att förhindra
utveckling av alkoholproblem i denna utsatta grupp.
Metodutveckling pågår inom detta område bl.a. på Ersta här i
Stockholm.
(Bild 4) Under 1980-talet ifrågasattes effektiviteten av
alkoholistbehandlingen i Sverige. Flera internationella
auktoriteter, såsom Bill Miller från USA, menade däremot att
kunskaper om effektiva behandlingsmetoder var väldokumenterade i
ett stort antal kontrollerade studier, dvs. studier där
patienterna slumpvis fördelades mellan olika
behandlingsalternativ. Denna bild är en sammanfattning av olika
typer av behandling, vilkas effektivitet har dokumenterats i
kontrollerade studier. I parterapi och familjeterapi arbetar
missbrukaren och hans familj tillsammans för att finna bättre
alternativ för att ta itu med alhoholproblemet. Dessa metoder är
effektivast när de sociala funktionerna är intakta. Olika
program som betonar en aktiv social träning, oftast i patientens
egen miljö, har också effekt. Det gäller patienter som är
socialt dåligt fungerande.
Om 14 dagar kommer Holder från USA hit till
Alkoholkommissionen. I en artikel för något år sedan kunde han
tillsammans med bl.a. Miller visa att välutvärderade
alkoholbehandlingar också var de mest kostnadseffektiva, medan
de dyraste behandlingarna ofta var dåligt utvärderade. I ett
annat arbete som nyligen publicerades visade han att hälso-och
sjukvårdskostnaderna för behandlade alkoholmissbrukare var 28%
lägre än kostnaderna för obehandlade missbrukare under 14 års
uppföljningstid.
Sammanfattningsvis har vi goda kunskaper om hur en effektiv
behandling skall genomföras. Den angelägna uppgiften är att
tillämpa våra kunskaper.
(Bild 5) Följande fem punkter anser jag vara aktuella för
närvarande:
1. Bättre utbildade behandlare.
2. Identifikation och intervention i primärvård och
socialtjänst.
3. Rätt behandling till rätt patient inom specialistvården.
4. Kvalitetskontroll.
5. Systematisk uppföljning.
Vi har utvecklat detta resonemang i en artikel som finns
tillgänglig vid utgången.
Bo Holmberg: Därmed är vi färdiga med det första blocket.
Jag lämnar nu ordet fritt för frågor.
Rosa Östh: Jag har först en fråga till Björn Hibell. Du
korrigerade dig själv ett par gånger. Du höll på att säga
totalkonsumtion, men ändrade det till försäljningsstatistik. Det
antyder en vanlig företeelse, nämligen att man likställer
totalkonsumtionen med det som kan utläsas ur
försäljningsstatistiken. Du avslutade med att säga att den
illegala konsumtionen inte har ökat under de senaste tio åren.
Min fråga är då: Hur säkra är dina indikationer för det
påståendet?
Jag vill samtidigt ställa en fråga till Mats Berglund. När vi
nu är mer inriktade på att tydliggöra prioriteringarna inom
hälso-och sjukvården, är du utifrån dina erfarenheter då
beredd att placera de alkoholskadade längst ned på listan med
tanke på att det är en självförvållad skada?
Björn Hibell: Jag vill inte på något sätt påstå att dessa
uppgifter är säkra. När det gäller den icke registrerade
alkoholkonsumtionen är det svårast att ha någon uppfattning om
den illegala delen, dvs. hembränningsdelen och i viss mån även
smugglingen. Det är helt klart. De indikatorer som finns i det
fallet är osäkra. Men de fyra undersökningar som jag här
redogjorde för indikerar en ungefär likartad utveckling. Därmed
inte sagt att det är den sanna utvecklingen. Dessa fyra
undersökningar som är dåliga, men de enda tillgängliga, visar en
likartad bild. Jag vill dock understryka att det inte är några
bra indikatorer.
Sedan vill jag göra en allmän kommentar. Att de stora
förändringar som har skett i alkoholkonsumtionen i Sverige med
utgångspunkt från försäljningsstatistiken, bl.a. minskningen i
slutet av 70-talet och början av 80-talet, skulle kompenseras av
en förändrad illegal icke registrerad konsumtion förefaller av
flera skäl osannolikt. Ett skäl är att minskningen var så
omfattande, drygt 20%. Ett annat skäl är att flera av
alkoholskadeindikatorerna visar ett samband med förändringen av
försäljningssiffran, vilket pekar på att det förefaller
osannolikt att den icke registrerade konsumtionen skulle ha
kompenserat denna minskning.
Mats Berglund: Jag är inte beredd att göra den typen av
prioritering mot bakgrund av att orsakerna till att man blir
svårt alkoholberoende är multifaktoriella. Det är såväl
biologiska som psykologiska och sociala faktorer som spelar in.
Man måste klargöra symtomen för att de som har alkoholproblem
skall bli medvetna om dem. Därefter får de i behandlingen ta
ansvar för sin situation.
De olika nivåerna hänger ihop. En effektiv alkoholpolitik,
primärprevention, sekundärprevention och en effektiv
behandling är delar av samma system. Det viktigaste är att göra
hela systemet effektivare, vilket mycket väl kan åstadkommas
inom de kostnadsramar som för närvarande finns.
Martin Nilsson: Jag har två frågor, en till Björn Hibell
och en till Esa Österberg. De handlar om ungdomar och ungdomars
konsumtionsmönster.
Enligt en undersökning som Björn Hibell redogjorde för var
30% av pojkarna i årskurs nio storkonsumenter av alkohol någon
gång varje månad. Detsamma gäller för ca 20% av flickorna.
Detta är ganska oroande siffror, men för dem som närmare har
granskat ungdomars konsumtionsmönster är det nog inte några
orealistiska siffror, tilltagna i överkant, utan snarare
tvärtom. Dessa siffror är oroväckande, eftersom de skjuter i
sank mycket av den argumentation som vi politiker använder oss
av när vi diskuterar huruvida åldersgränser fungerar eller är
otillräckliga.
När det gäller ungdomars konsumtion utomlands naturligtvis med
hänsyn tagen till resp. lands konsumtionsmönster i hela
populationen, undrar jag: Kan man se någon skillnad i länder med
olika åldersgränser beträffande ungdomars konsumtion? Finns det
några undersökningar som visar vad det är som styr ungdomars
konsumtion? Är det tillgängligheten i sig? I vilken utsträckning
har tillgängligheten någon betydelse? I vilken grad spelar
bildningen av attityder och värderingar någon roll?
Jag har den misstanken att man under 80-talet, då kommuner och
landsting fick allt mindre resurser, skar ner på insatser för
aktiv upplysning och information om alkoholens skadeverkningar.
Finns det några belägg för min misstanke? Är detta ett område
som har varit eftersatt under 80-talet?
Björn Hibell: När det gäller ungdomars konsumtion
utomlands i relation till olika åldersgränser, kan jag inte på
rak arm ge något bra svar. När man jämför ett land med ett annat
land, är det emellertid viktigt att också beakta alkoholkulturen
i resp. land vilket gör det litet komplicerat att göra sådana
jämförelser.
Det finns naturligtvis en rad åtgärder som påverkar ungdomars
alkoholkonsumtion. Frågan är om det går att ange någon åtgärd
som är viktigare än de andra. I det här sammanhanget kan det
vara av intresse att notera att ungdomars alkoholvanor i stor
utsträckning verkar förändras parallellt med att de vuxnas
alkoholvanor förändras. Den viktigaste styrande faktorn här är
sannolikt priset.
Det finns säkert också särskilda faktorer som styr ungdomars
alkoholvanor, bl.a. kopplade till åldersgränserna och en
benägenhet att vara mer eller mindre positiv till att pröva
olika typer av droger. Det finns trender i samhället även på det
här området. Under ett antal år har trenden varit att ungdomar
har varit mindre positivt inställda till att pröva alkohol och
andra droger. Några menar att denna trend håller på att
förändras. Det är kanske för tidigt att säga något bestämt om
detta, men vissa anser att experimentlustan har ökat.
När det gäller nedskärningarna i kommunernas förebyggande
åtgärder, kan jag på rak arm inte plocka fram data som bevisar
det ena eller andra. Rent generellt, och med tanke på Mats
Berglunds påpekande tidigare, finns det naturligtvis en risk för
att en förändring i en ände av systemet påverkar den andra
änden, även om det sannolikt tar en viss tid innan effekterna
syns.
I de skolundersökningar som vi gör av alkohol- och
narkotikavanorna frågar vi också om den s.k. ANT-informationen.
Det finns klara tecken på att den informationen är av mindre
omfattning i dag än tidigare. Många skolungdomar vill gärna ha
mer information. De tycker inte att den information som erbjuds
är dålig, vilket ibland påstås att eleverna skulle tycka.
Karin Israelsson: Kvinnor tål ju alkohol betydligt sämre
än män. Det vore intressant att höra om vilken typ av forskning
som pågår för att ge ökat stöd åt denna missbruksgrupp. Man har
räknat ut om det lönar sig att satsa på en 50-årig akademiker.
Hur mycket skulle det löna sig att satsa på en ung ensamstående
mamma med begynnande missbruksproblem? Är det någon som
undersöker den satsningens nyttighet ur ett samhällsperspektiv?
Det vore också intressant att höra om det finns intresse för
ett utökat samarbete med de ideella organisationernas
vårdalternativ. Här nämndes Ersta som ett alternativ, men det
finns också en lång rad andra frivilligorganisationer som har
bra vårdprogram. Det sprider sig en viss oro. Jag undrar vad
Mats Berglund ser för möjligheter i en förändrad struktur av
sjukvården med husläkare. Vad innebär det för möjligheter att
kunna driva en effektiv förebyggande verksamhet och även en
verksamhet i primärvården som tidigt kan spåra ett
alkoholmissbruk? Finns det några moln på himlen i skenet av
husläkarreformen?
Mats Berglund: Kvinnliga missbrukare är ett område som är
mycket angeläget. I Sverige har Lena Dahlgren på Karolinska
sjukhuset visat i kontrollerade studier att vård av kvinnliga
missbrukare ger mycket goda resultat. Dessutom har hon betonat
vikten av att man har särskilda kvinnomottagningar, där man tar
hänsyn till de kvinnliga missbrukarnas särskilda problem. Det
finns olikheter när det gäller missbruk, bl.a. en ökad
depression och ångest hos kvinnor jämfört med hos män. Man måste
ta särskild hänsyn till kvinnliga missbrukares problem, och det
finns modeller för detta på flera håll i Sverige.
Alla former av organisation innebär att man särskilt måste
beakta just den här typen av förebyggande åtgärder inom olika
områden inkl. primärvården. Vid vissa ekonomiska förändringar,
listsystem osv. finns det en risk för att alkoholberoende
individer, tidiga högkonsumenter m.fl. kommer bort. Om man bara
beaktar dessa aspekter i framtidens omorganisation -- t.ex. inom
husläkarsystemet -- kan man nog klara av denna mycket centrala
uppgift inom folkhälsoarbetet.
Ulla Orring: Min fråga handlar delvis om kvinnliga
missbrukare, men även om barnen i det här sammanhanget. Mats
Berglund uppehöll sig vid att det var viktigt att välja rätt
behandling till rätt patient. Det måste ju finnas fördelar med
ett samarbete mellan primärvård och socialtjänst? Finns det
några legala hinder i det avseendet? På vilket sätt kan
familjepreventionen stärkas, så att man tidigare kommer i
kontakt med barnen och kan hjälpa dem?
Sedan har jag en fråga till Björn Hibell, som handlar om
ungdomar. Det sägs att åtkomligheten ökar konsumtionen.
Flickorna har än så länge en lägre alkoholkonsumtion. Kan ni
ifrån er organisation se om det finns fler alkoholfria miljöer
som har bidragit till att flickorna och kvinnorna har en lägre
alkoholkonsumtion?
Mats Berglund: När det gäller den första frågan arbetar
jag praktiskt som behandlare en stor del av min tid. Det är
genomgående att socialtjänstens resurser riktas just mot
kvinnliga missbrukare med barn. När vi inom sjukvården har
kontakt med inneliggande kvinnliga missbrukare, har de
vanligtvis sedan tidigare haft kontakt med socialtjänst, och de
har fått stöd just för barnens skull. I praktiken fungerar det
arbetet -- åtminstone där jag arbetar -- bra. Men detta är en
viktig funktion som bör kunna utökas.
Däremot har vi sedan lång tid tillbaka vetat att barn till
alkoholmissbrukare är den stora riskgruppen. Där har vi inte
tillräckliga kunskaper. I USA har barn till alkoholmissbrukare
ställt krav på att få hjälp av samhället, och det har varit en
mycket omfattande diskussion. Jag tror att vi kommer att få den
diskussionen under de närmaste åren också i Sverige. Det finns
mycket att vinna genom en riktad satsning.
Det är ingen som talar med en alkoholmissbrukares barn på ett
tillräckligt omfattande sätt. Hitintills har man i stort sett
försummat denna riskgrupp som är mycket angelägen.
Claes Örtendahl: I normalfallet finns det inga legala
hinder för ett gott samarbete mellan hälso-och sjukvården och
socialtjänsten. De problem som kan uppstå gäller i stor
utsträckning patientsekretess. Det finns naturligtvis en
grundfråga som måste respekteras, nämligen patientens egen
medverkan till ett gott samarbete mellan olika grupperingar, där
patientsekretessen utgör hinder för att information skall kunna
överlämnas utan patientens godkännande. Eftersom patientens
medverkan är ett så viktigt inslag i behandlingen, får man anta
att patientsekretessfrågorna ofta kan lösas på ett
tillfredsställande sätt.
Leif Carlsson: Jag skulle vilja ställa en något provokativ
fråga till Mats Berglund. Det finns mycket stora undersökningar
från hela världen rörande olika befolkningselement, yrkeselement
osv., som visar att en måttlig alkoholförbrukning -- t.ex. ca 50
g per dag -- minskar både insjuknandet och dödligheten i
kranskärlssjukdomar med ca 40%. Det är ju en säkrare relation
mellan denna skyddsverkan än mellan de flesta andra som vi
lägger ner mycket pengar på, t.ex. matfetter m.m. Studierna är
så omfattande att de borde vara mycket säkra. Det läggs ned
stora samhällsresurser på kranskärlssjukdomar. Du visade här vad
detta kostar, men vad sparar en måttlighetsförbrukning i andra
ändan? Är det någon som har undersökt den saken?
Mats Berglund: Det är en viktig fråga, och det är riktigt
att en liten mängd vin -- 1--2 glas, dvs. 12--25 g per dag --
medför en reducering av hjärtinfarktdödligheten. Detta är
någonting som vi också diskuterar med våra patienter, som dock
inte ser detta som en lösning på deras problem. Om man ser till
samhället i stort är den stora nackdelen med den här typen av
rekommendation att samtidigt som hjärtinfarktdödligheten sänks,
ökar annan dödlighet i form av t.ex. våldsam död.
Rekommendationen att varje svensk skulle dricka ett glas vin om
dagen skulle ge en kraftigt ökad dödlighet av andra orsaker än
hjärtinfarkt.
Svenskar skiljer sig en hel del från människor i andra länder
när det gäller alkoholkonsumtion. Vi har ingen regelbunden
alkoholkonsumtion från måndag till fredag. I de flesta studier
förutsätts att man har en sådan alkoholkonsumtion i samhället.
Innan man kan gå ut med en rekommendation, måste motsvarande
studier göras i Sverige. Jag vill poängtera att en av de studier
som inte visar dessa resultat är den första delen av studien
från Karelen. Alla finländska alkoholkonsumenter dricker inte
måttligt. Antingen dricker de inte alls eller också dricker de i
berusningssyfte. De svenska alkoholvanorna är ungefär likadana.
Dessa två argument mot att ge den här typen av rekommendationer
i Sverige är alltså för närvarande mycket tunga.
Chatrine Pålsson: Det har nyligen kommit skrämmande
uppgifter om att det brister i stödet till missbrukande gravida
kvinnor. Man har beräknat att upp till 80% av alla blivande
mödrar dricker så pass mycket alkohol att fostret riskerar att
skadas. Det uppskattas att ca 400 barn per år föds med
alkoholrelaterade skador. Jag vill först fråga Mats Berglund:
Vilka åtgärder anser du att man från samhällets sida skall
vidta? Pågår det någon forskning i dag, t.ex. i Lund där ni ju
är framgångsrika?
Den andra frågan gäller hur utvecklingen av alkoholfria
alternativ har framskridit. Det finns ju alkoholfria alternativ,
men görs det någonting för att få fram goda alkoholfria
alternativ? Det är väldigt viktigt att samhället också
tillhandahåller sådana alternativ.
Bo Holmberg: Mats Berglund, kan det verkligen vara 80%
av de blivande mammorna som föder skadade barn till följd av
alkoholkonsumtion?
Mats Berglund: Siffrorna låter något höga. Men denna
diskussion är mycket viktig. Den attitydförändring som skedde
för tio år sedan när det gäller gravida kvinnor är en av de
stora framgångarna som media, propaganda och annan information
har bidragit till. För tio år sedan ändrade gravida kvinnor sina
alkoholvanor på så sätt att de i stor utsträckning upphörde med
sin alkoholkonsumtion under graviditeten. I dag, tio år senare,
kan vi se att gravida kvinnors alkoholkonsumtion ökar på nytt.
De kunskaper som vi har har i och för sig inte helt försvunnit,
men vi har blivit mindre aktiva.
Vi vet hur detta problem skall lösas. Man måste satsa på
mödravårdscentralerna och barnavårdscentralerna. Barnmorskorna
måste ta upp och diskutera alkoholproblemen med de gravida
kvinnorna. De måste också få stöd av den specialiserade
sjukvården. Detta är alltså inte i första hand ett
kunskapsproblem -- vi vet hur vi skall göra -- utan problemet är
att få systemet att fungera på ett optimalt sätt.
Bo Holmberg: Jag undrar om Mats Berglund kan kommentera
siffran. Kan det verkligen röra sig om 80% av de blivande
mödrarna?
Mats Berglund: Jag kan inte ange någon exakt siffra, men
det kan jag återkomma med. 80% måste vara en felaktig siffra.
Bo Holmberg: Chatrine, var fick du denna siffra ifrån?
Chatrine Pålsson: Jag har läst att 80% av de gravida
kvinnorna dricker så mycket att de kan riskera att föda ett
alkoholskadat barn. Det är alltså inte 80% som gör det, utan
det är 80% som löper den risken.
Bo Holmberg: Det är ju en betydande nyansskillnad.
Gabriel Romanus: Jag kan nog inte uttala mig särskilt
mycket om alkoholfria miljöer. Enligt lagen om handel med
drycker skall alla som säljer alkoholhaltiga drycker också
tillhandahålla alkoholfria alternativ, och det gäller både
restauranger och systembutiker.
På Systembolaget tillhandahålls alternativ i form av framför
allt alkoholfria festdrycker, eller som vi brukar säga:
lättdrycker. De är oftast inte helt alkoholfria, utan de har
samma alkoholhalt som lättöl, dvs. 2,25 volymprocent. Det har
skett en kraftig utveckling när det gäller alkoholfria
festdrycker eller lättdrycker. Kvaliteten på produkterna har
blivit bättre, och dessa för vi fortlöpande in i sortimentet.
Visserligen tillhandahåller vi mycket alkoholsvagt öl och
mineralvatten, men där har livsmedelshandeln betydligt större
möjligheter och större försäljning.
Även om vi säljer små volymer av alkoholfria festdrycker,
fyller det ändå en viktig funktion, nämligen att den som vill
minska sin alkoholkonsumtion eller avstå från alkohol utan att
dra uppmärksamhet till sig skall kunna ha ett festligt och
välsmakande alternativ av bra kvalitet. Vi arbetar intensivt och
marknadsför också dessa varor aktivt.
Ulla Tillander: Jag vill ställa en fråga till Mats
Berglund om samhällets kostnader. Räknar man också med
kostnaderna för de skador, lemlästning och t.o.m. död, som blir
följden av t.ex. trafikolyckor vid rattonykterhet och med de
konsekvenser som följer för de anhöriga i form av
produktionsbortfall och liknande?
Bo Holmberg: Den frågan vågar jag svara ja på, eftersom
det skall ingå i samhällskostnaderna.
Mats Berglund: Det är riktigt. Johnsons beräkningar av
kostnaderna var ju 100 miljarder. Jag redogjorde, i min bild,
bara för 60 miljarder av dessa, men svaret är ja.
Kjell Roos: Det som Kühlhorn tog upp om allvarliga
handlingar hos högkonsumenter stämmer väldigt bra på
rattfylleristerna. Om patienten inte vill medverka har Mats
Berglund och jag, som läkare, egentligen inga lagliga
möjligheter att laboratoriemässigt ställa diagnosen
högkonsument. Vi har ännu mindre möjlighet att genomföra något
slags rehabilitering. Detta är ganska vanligt hos högkonsumenter
i ett tidigt skede.
Men det går, i litet olika sammanhang, att använda
lagstiftningen, t.ex. vid rattfylleri. Det har vi gjort när det
gäller grova rattfyllerister. Vi har sänkt alkoholkonsumtionen,
och därmed också återfall till ny rattfylla, ifrån 32% till
3% i Uppsala län. Det finns även andra sådana möjligheter.
Frågan är om man, i ett sådant perspektiv, har möjlighet att
avstå från att gå in i den ganska snurriga diskussion som i dag
förs kring rattfylleri, straff och promillegränser. Det finns
ingen representant för folkhälsan i den diskussionen. Men
vinsterna är naturligtvis väldigt stora. Det är givetvis inte
alls fråga om någon generallösning, men man kommer åt just den
delen av högkonsumenterna som Kühlhorn talar om och som kanske
utgör det allvarligaste problemet. Man kommer åt dem på ett så
tidigt stadium att det går att genomföra en rehabilitering,
vilket är ganska ovanligt i alkoholsammanhang.
Bo Holmberg: Jag vill bara fråga om jag har tolkat Esa
Österberg rätt. En stor och viktig fråga på förmiddagen har
handlat om den sociala alkoholpolitiken,
totalkonsumtionsmodellen, att man arbetar med skatteinstrument,
att man inte skall slappa med tillgängligheten och att dessa
kunskaper står sig inom forskningen. Förstod jag dig rätt om
detta?
Esa Österberg: Ja, du har förstått mig rätt. Jag kan
tillägga att det just nu pågår ett projekt som kallas Alcohol
and Public Policy Projekt, som leds av professor Griffith
Edwards från London. I det projektet skall den argumentation som
Kettil Bruun och hans kollegor presenterade gås igenom.
Projektet borde vara färdigt år 1994. Det görs i samarbete med
Världshälsoorganisationens Europakontor.
Bo Holmberg: Du sade också att det finns de som är för och
de som är emot totalkonsumtionsmodellen.
Esa Österberg: Det finns förstås vissa kretsar som på
grund av ekonomiska intressen är emot. De kan t.ex. vara
kopplade till alkoholindustrin. The Portman Group i
Storbritannien säger helt klart att man är emot
totalkonsumtionsmodellen, därför att den orsakar för stora
problem för deras produktion av, och handel med, alkoholdrycker.
De försöker därför motverka alkoholskador via selektiva åtgärder
och information.
Ur förebyggande synpunkt har en väl balanserad
alkoholkontrollpolitik visat sig ha ett uppenbart värde. Det har
emellertid funnits en trend mot liberalisering i de flesta
länderna, och den nationella alkoholpolitiken påverkas av denna
trend.
Politiska förändringar i länderna i centrala och östra Europa
har lett till att den statliga kontrollen på produktion och
distribution av alkohol har tagits bort. Om man skall få fram en
bra folkhälsopolitik är en mycket stark ansträngning nödvändig.
Ett särskilt stöd kommer att ges för att skydda de medlemsstater
som har en stark alkoholpolitik och för att hjälpa de
medlemsstater där den statliga kontrollen har tagits bort.
Peter Andersson: God morgon! Tack för att jag fått
möjligheten att delta i denna viktiga hearing.
Den europeiska hälsopolitiken, som den uttrycks i målen i
"Hälsa för alla", enar de 850 miljoner människor som ingår i
WHO:s europeiska del. Detta är ett område vars gränser markeras
av Grönlands västra stränder, Medelhavet och Ryska federationens
stränder mot Stilla havet.
Politiken stakar ut den förbättring av européernas hälsa som
förväntas fram till år 2000, och beskriver strategierna för att
uppnå denna.
1991 antog WHO:s Europakommitté -- en samling av medlemsstater
-- på sin fyrtioförsta session det reviderade Mål 17 (Target 17)
i "Hälsa för alla". Detta reviderade Mål 17 anger att den
skadliga konsumtionen av beroendeframkallande medel såsom
alkohol, tobak och psykofarmaka bör ha minskat betydligt i alla
medlemsstater år 2000.
Undertexten fortsätter: Detta mål kan nås om en välbalanserad
politik och ett program för konsumtion och produktion av dessa
substanser genomförs på alla nivåer och i olika sektorer. Syftet
är att reducera konsumtionen av alkohol med 25% mellan 1980
och 2000. Man riktar speciell uppmärksamhet på att reducera
missbruk.
På WHO:s Europakommittés fyrtioandra session i september i år
beslöt sig representanter för 45 europeiska medlemsstater att
anta den europeiska alkoholhandlingsplanen. Man betonade att de
europeiska medlemsstaterna skulle betrakta handlingsplanen som
föredömliga riktlinjer som skall följas.
I det första beslutet 1991 förband sig alla europeiska
medlemsstater att genom ett tydligt uppsatt mål stödja det
europeiska ledarskapet med nationell handling. I det andra
beslutet 1992 bad de europeiska länderna WHO att inta en
ledarskapsroll. Målet är att förhindra hälsorisker och sociala
problem som kommer ur alkoholkonsumtion.
Alkohol är en speciell angelägenhet för Europa, därför att
produktion, global handel och konsumtion och därmed relaterade
problem ligger på en hög nivå. Europa står inför en komplex
framtida miljö. Trenden går mot politisk liberalisering och
åtföljande svårigheter att värdera och förutspå förändringar i
länderna i centrala och östra Europa.
Den europeiska handlingsplanen för alkohol har utvecklats på
begäran av medlemsstaterna och har formulerats genom en utförlig
konsultationprocess som inkluderar ett möte med experter i mars
i år.
Handlingsplanen anger att drickandet för många människor i
Europa är en normal del av umgängeslivet. Den anger också att
vissa människor föredrar att inte dricka alkohol, trots att
alkohol kan vara en källa till välbefinnande. Andra kan inte
göra det av hälsoskäl.
Handlingsplanen föreslår att de hälsovinster som är förbundna
med ett minskat drickande skall betonas, och att positiva
framställningar av minskat drickande skall föras fram.
Handlingsplanen understryker också behovet av en säker miljö,
där man inte riskerar att utsättas för alkoholrelaterade olyckor
och våld i hemmet.
Handlingsplanen anger att man bör betrakta alkohol som en
speciell vara på grund av dess beroendeframkallande egenskaper
och de svåra och omfattande problem som är förbundna med dess
bruk. Alkohol behöver vara en specialreglerad produkt, vilket
inte kan åstadkommas på en helt fri marknad.
Den europeiska handlingsplanen för alkohol utgörs av en
skadereduceringsstrategi. Målet är att stödja uppnående av Mål
17 (Target 17) genom betydlig reduktion av den skadliga
konsumtionen av alkohol. Handlingsplanens mål kan uppnås genom
åtgärder syftande till att övergripande minska
alkoholkonsumtionen -- ett befolkningsbaserat närmande -- och
specifika åtgärder riktade mot dem med riskbeteenden -- ett
högrisknärmande.
Högrisknärmandet gäller huvudsakligen att uppmärksamma dem med
riskbeteenden. Man skall använda effektiva medel såsom
bestämmelser om åldersgräns för alkoholkonsumtion -- detta
riktar in sig på de skador som uppkommer när unga människor
dricker -- och kontroll-och åtgärdsprogram i primärvården, som
riktar sig till dem som riskerar hälsoproblem till följd av
alkoholmissbruk.
Det befolkningsbaserade närmandet rör hela befolkningen och
använder sig av effektiva åtgärder som pris-och
skattehöjningar och kontroll av tillgänglighet och reklam.
Handlingsplanen anger att möjligheten till hälsovinster är
större när man inriktar sig på hela befolkningen än på en
högriskgrupp. Detta beror inte bara på att en heltäckande
nedskärning i konsumtionen reducerar de problem som uppstår i
samband med alla nivåer av alkoholbruk, utan också på att
missbruk och därmed förbundna problem är speciellt mottagliga
för åtgärder riktade mot hela befolkningen.
Ett befolkningsbaserat närmande inriktar sig på att förändra
uppfattningen om vad som är normalt drickande och normala
dryckesmönster. En sådan förändring skulle få viktiga
långsiktiga kulturella konsekvenser. En miljö där måttligt
drickande är norm skulle utöva en kraftig press på missbrukare
att reducera sin konsumtion. På så sätt möjliggörs närmandet mot
högriskgrupperna.
Handlingsplanen tillkännager behovet av en omfattande ansats
för att minska skadeverkningarna. Man använder därför the Ottawa
Charter for Health Promotion som ramverk för integrerat agerande
när man efterlyser omfattande åtgärder vad gäller att bygga upp
en folkhälsopolitik, skapa stöttande omgivningar, stärka det
samhälleliga agerandet, utveckla individuella färdigheter och
omorganisera hälsovården.
För den första fasen i handlingsplanen, som sträcker sig till
slutet av 1995, har tre prioritetsområden valts ut: Det första
är att bygga ut en god allmän folkhälsopolitik. Trots att alla
europeiska medlemsstater driver alkoholpolitik med olika grad av
kontroll på produktion, distribution, försäljning,
hälsoinformation och behandling finns omfattande program endast
i ett fåtal länder.
Den politik som man har funnit vara effektiv för att minska
alkoholrelaterade problem innehåller lagstiftande åtgärder vad
gäller åldersgräns för alkoholkonsumtion, pris-och
skatteökningar samt kontroll av tillgängligheten.
Statliga monopol är uttryck för en politik för att begränsa
alkoholdryckerna. Genom en begränsning minskar
alkoholkonsumtionen och därmed relaterade problem. Ett monopol
har sin största möjlighet att minska sådana problem när detta är
ett fastställt mål och, vilket är ännu viktigare, monopolet
administreras enligt detta mål. Bevis från Förenta staterna
visar att när ett monopol har ersatts av en fri marknad, med
vissa restriktioner, har alkoholkonsumtionen ökat.
Nationell alkoholpolitik behöver också ha stöd -- av
europeiska mellanstatliga organisationer, såsom EG -- i ett
folkhälsoprogram när det gäller alkohol. Samarbetet mellan
stater borde omfatta förhandlingar om förändringar för att öka
organisationernas bidrag för att befrämja hälsa genom en
utveckling av en folkhälsopolitik när det gäller alkohol.
De medlemsstater inom EG som har en mer ambitiös
alkoholpolitik skall få stöd för att fullfölja denna. WHO:s
Europakommitté har uppmanat europeiska mellanstatliga
organisationer att samarbeta med Europakontoret för att
förstärka stödet till Europa och få en så stor effekt som
möjligt för att minska alkoholkonsumtionen.
Stats-och privatägda alkoholindustrier måste också anta en
internationell kod för marknadsföring av alkoholhaltiga drycker,
så att hänsyn till folkhälsan tas i handelsavtal och så att man
inte minskar den omåttliga tillgången på alkohol i Europa genom
att dra fördel av länder som befinner sig i en ekonomisk och
politisk övergångsperiod där det inte finns adekvata
säkerhetsanordningar.
WHO skapar nu med stöd av ett antal länder, däribland
Frankrike, Tyskland och Nederländerna, ett europeiskt
alkoholpolitiskt forum för att stödja utvecklingen av en
alkoholkontrollpolitik.
Det andra prioriteringsområdet gäller att samhällen och
kommuner skall agera för att förhindra de skadliga effekterna av
alkoholkonsumtion. Internationell och nationell politik måste
stödjas genom lokal handling och politik. Samhälleliga program,
som innefattar informella målsättningar, är viktiga för att
uppnå samhällsvida förändringar vad gäller livsstil. De är också
viktiga för att försäkra sig om stöd för den politik som
omfattar både försäljning och konsumtion av alkohol.
Dessutom kan internationell och nationell politik antingen
utföras, eller åtminstone påverkas, genom agerande på lokal
nivå. I hela Europa har det visat sig att omfattande
samhälleliga program har en positiv effekt när det gäller
kontroll av hjärt-och kärlsjukdomar. Det finns en
världsomfattande litteratur som stödjer uppfattningen om hur
effektivt ett sådant program kan vara för att förhindra skador
som följer av alkoholkonsumtion.
Det finns många miljöer, t.ex. hem, skolor, arbetsplatser och
vårdinstitut, som ger möjligheter att uppmuntra hälsosamt
beteende, förbättra det sociala stödet och stärka de normer och
vanor som uppmuntrar måttlig alkoholkonsumtion.
Handlingsplaner för alkohol håller på att utvecklas med
särskilt stöd av Danmark, Grekland och Italien. Genom WHO:s
försorg skall dessa genomföras i hela Europa och omfatta
hälsosamma städer, skolor som främjar hälsa och hälsosamma
arbetsplatser. I detta sammanhang bör man koncentrera sig på
program som riktar sig mot unga människor.
Unga människor är särskilt mottagliga för problem vid
berusning och regelbundet drickande. Alkoholkonsumtionen kan
leda till olyckor, brott, osäker sex och dåliga
utbildningsprestationer. Våldsam död ökar bland unga människor i
takt med ökad alkoholkonsumtion. Att förhindra sådan död bland
unga människor är ett av de bästa sätten att investera i hälsa.
Det tredje och sista prioriteringsområdet gäller att förstärka
aktiviteten i hälso-och välfärdssektorerna. Det gäller
särskilt primärvården. Primärvården är inte bara viktig för att
identifiera potentiella högkonsumenter och hjälpa dem att minska
sin alkoholkonsumtion. Den spelar också en stor roll för att
stötta familjer och självhjälpsgrupper samt för att agera som
förespråkare för folkhälsan i samhällen.
Att vidta åtgärder redan på primärvårdsnivå har visat sig leda
till en genomsnittlig minskning av alkoholkonsumtionen på ca
30% och till en minskning bland missbrukare på ca 40%.
Med särskilt stöd av Österrike, Portugal och Storbritannien
tillhandahåller WHO resurser för utbildning och för att
förverkliga kontroll- och åtgärdsprogram i primärvården liksom
för att förstärka primärvårdens förebyggande roll.
Kort sagt: Vi hoppas att vi inom fem år får se tre saker. För
det första vill vi se förekomsten av en stark och sund politik i
relation till alkohol i alla europeiska länder och
mellanstatliga organisationer. För det andra vill vi se ett
ihärdigt agerande på samhällsnivå mot de skadliga effekterna av
alkoholkonsumtion. För det tredje vill vi se en aktiv, och
bättre utbildad, hälsovårdssektor med tonvikten särskilt lagd på
primärvård.
Om dessa tre saker verkställs kan vi förvänta oss att
handlingsplanen har en inverkan för att investera i hälsa för
framtida generationer och för att förbättra européernas hälsa
genom att överallt reducera alkoholkonsumtionen.
Anders Olander: Herr ordförande, mina damer och herrar!
Min föredragning skall handla om de svenska alkoholmonopolen i
förhållande till EES-avtalet och ett eventuellt EG-medlemskap.
Inledningsvis vill jag nämna att frågan om anpassningen av
existerande "statliga handelsmonopol" i EFTA-länderna till EG:s
regler var föremål för ingående överläggningar under
EES-förhandlingarna. Utgångspunkten från EG:s sida var att
sådana monopol, i enlighet med EG:s regler, Romfördragets
artikel 37, inte får vara diskriminerande och om de är så måste
de anpassas. Från svensk sida hävdades att våra båda
alkoholmonopol inte diskriminerar samt är motiverade av
hälsovårds- och sociala hänsyn.
Enligt artikel 16 i EES-avtalet, som motsvarar artikel 37 i
Romfördraget, skall de avtalsslutande parterna tillse att
"statliga handelsmonopol" skall vara så anpassade, att de
fr.o.m. EES-avtalets ikraftträdande fungerar så att de inte
diskriminerar med avseende på anskaffnings- och
avsättningsvillkor. Så står det i den relevanta artikeln.
Den svenska ståndpunkten var alltså, och är fortfarande, att
de båda kvarvarande svenska monopolen av betydelse, Vin & Sprit
och Systembolaget, redan är anpassade och att de inte
diskriminerar mellan svenska och utländska produkter. Denna
ståndpunkt hävdades med kraft från svensk sida under
EES-förhandlingarna, och det är mitt bestämda intryck att vi
lyckades vinna förståelse för denna ståndpunkt. Finland, Island
och Norge framförde under förhandlingarna liknande ståndpunkter.
Vi överlämnade från svensk sida under förhandlingarna ett
omfattande faktaunderlag till EG-kommissionen. Syftet var
naturligtvis att visa att de svenska alkoholmonopolen tillkommit
av helt andra skäl än att skydda inhemsk produktion samt att
monopolen inte diskriminerar utländska produkter. Vi visade
bl.a. på att Vin & Sprits inköpspolitik gjort det möjligt för
exempelvis leverantörer av spanska rödviner att finna nya
avsättningsmarknader i Sverige.
EG-sidan reagerade inte officiellt på denna dokumentation
under förhandlingarna, men denna dokumentation torde likväl ha
gjort ett visst intryck.
I en till EES-avtalet fogad deklaration har de nordiska
EFTA-länderna uttalat att våra resp. alkoholmonopol är grundade
på hälso- och socialpolitiska hänsynstaganden. Liechtenstein och
Schweiz har på motsvarande sätt uttalat att deras alkoholmonopol
är grundade på viktiga jordbruks-, hälso- och socialpolitiska
hänsyn.
Dessa två deklarationer, alltså den nordiska samt Schweiz och
Liechtensteins, är ensidiga och har således inte godkänts av
EG-sidan. De ger därför ingen vägledning för hur EG värderar de
anförda hälso- och socialpolitiska skälen bakom
alkoholmonopolen. Deklarationerna är därför, i första hand, att
betrakta som politiska uttalanden utan någon given juridisk
betydelse.
Det är viktigt att slå fast detta. Sedermera har nämligen,
både officiellt och under hand, framkommit att EG-kommissionen
anser att de svenska, och sannolikt också de övriga nordiska,
alkoholmonopolen strider mot artikel 16 i EES-avtalet resp.
artikel 37 i Romfördraget. Denna ståndpunkt kommer bl.a. till
uttryck i Kommissionens yttrande, den s.k. avin, om Sveriges
ansökan om medlemskap i EG, där Kommissionen uttalar sig
tämligen kritiskt om alkoholmonopolen.
Jag citerar direkt ur yttrandet i en fri översättning till
svenska:
EES-avtalets ikraftträdande kommer att tvinga Sverige att
anpassa situationen till gällande gemenskapslagstiftning där så
inte redan har skett. Inför den 1 januari 1993 vore det lämpligt
om den svenska regeringen redan nu inledde en översyn av
lagstiftningen. Kommissionen kommer att noggrant följa
utvecklingen inom denna sektor. Den mest bekymmersamma frågan
tycks vara alkoholmonopolen. Sverige upprätthåller regler om
exklusiva rättigheter inom denna sektor: produktion,
marknadsföring och import av alla former av alkohol, export av
sprit och starköl. Dessa exklusiva rättigheter motiveras av att
de utgör ett medel för att bekämpa alkoholism och för att skydda
folkhälsan. I sin dom av den 12 mars 1987 i mål 174/84 fann
EG-domstolen att upprättande av handelshinder med hänvisning
till hälsoskydd bör tillåtas endast om detta är absolut
nödvändigt. Enligt Kommissionens uppfattning bör hälsomålet med
alkoholmonopolet kunna uppnås genom medel som är mindre
konkurrenshindrande. Som regel skall hänsyn tas, vid beviljande
av exklusiva rättigheter, till den grundläggande principen om
lika möjligheter för alla näringsidkare, både inhemska och
andra.
Kommissionen avslutar detta stycke i sitt yttrande med att
framföra att den svenska regeringen "ännu inte vidtagit några
åtgärder för att rätta till denna situation".
För fullständighetens skull bör påpekas att det av
EG-kommissionen citerade rättsfallet i EG-domstolen avser den
tyska bryggerilagen i fråga om s.k. Reinheitsgebot, frågan
om förbud mot tillsatser i öl utgör ett sådant handelshinder
som är tillåtet enligt artikel 36 i Romfördraget för att skydda
människors hälsa. EG-domstolen fann i detta uppmärksammade mål
att så inte var fallet. Av detta rättsfall kan man dock knappast
dra några säkra slutsatser om alkoholmonopolens förenlighet med
artiklarna 30 och 36 i Romfördraget, som reglerar villkoren för
den fria varucirkulationen, och därmed om de överensstämmer med
motsvarande bestämmelser i EES-avtalet.
I EG-kommissionens yttrande över Finlands ansökan om
medlemskap, som lades fram för kort tid sedan, framförs liknande
synpunkter. Kommissionen framhåller att även det finländska
alkoholmonopolet "ger anledning till bekymmer". En liknande
formulering återfinns i yttrandet över Sverige. Kommissionen
pekar i yttrandet över Finland också på den bristande
proportionaliteten i förhållande till den hälsopolitiska
målsättningen för monopolet. Förutom målet om det s.k.
Reinheitsgebot citeras i yttrandet EG-domstolens dom av den 19
mars 1991 (mål 202/88). Detta rörde lagligheten av direktiv
utfärdat av EG-kommissionen, vilket ålade medlemsstaterna att
upphöra med vissa exklusiva rättigheter på
telekommunikationsområdet. Domstolen uttalade att exklusiva
rättigheter för ett eller några företag att importera eller
sälja terminaler för telekommunikation potentiellt utgjorde
ett icke tillåtet handelshinder enligt artikel 30 i
Romfördraget. Sådana exklusiva rättigheter, menade domstolen,
hotade att snedvrida konkurrensen.
EG-kommissionen förefaller alltså vilja åberopa resonemanget i
detta mål som stöd för ståndpunkten att exklusiva rättigheter
för alkohol hotar att snedvrida konkurrensen i strid mot artikel
30 i Romfördraget.
En fråga som vi också på svensk sida måste ställa oss är om
detta synsätt är relevant resp. kan accepteras med hänsyn till
de uttalade hälso- och socialpolitiska motiven för våra
alkoholmonopol, för vilka artikel 36 i Romfördraget borde kunna
åberopas, alltså att åtgärder för att skydda människors hälsa
går före regler om den fria varucirkulationen.
Som torde ha framgått av min redogörelse kan vi sannolikt
räkna med att frågan om de svenska alkoholmonopolens förenlighet
med reglerna om marknadstillträde, fri konkurrens och fri
varucirkulation i EES-avtalet -- och bakomliggande
EG-lagstiftning -- kan komma att aktualiseras sedan väl
EES-avtalet har trätt i kraft.
Som framgått av citatet ur EG-kommissionens yttrande om
Sveriges ansökan är frågan också relevant inför kommande
förhandlingar om medlemskap.
En fråga som man enligt min mening därför måste ställa sig är
om de hälso- och socialpolitiska motiven kan anföras med lika
övertygande argument och styrka för båda de svenska
alkoholmonopolen. Underhandskommentarer från EG-kommissionens
sida ger anledning att förmoda att det kan bli svårt för oss att
hävda att ett grossist- och importmonopol är nödvändigt för att
slå vakt om de uttalade hälso- och socialpolitiska
målsättningarna, dvs. att de konkurrensbegränsande åtgärder som
följer av ett monopol står i "rimlig proportion" till syftet.
Detta är en viktig princip i EG-lagstiftningen. En sådan åtgärd
måste stå i rimlig proportion till syftet. Däremot torde det
finnas en viss förståelse för distributionsmonopolets,
Systembolagets, betydelse och roll i detta sammanhang. Några
garantier för att Systembolagets roll inte kommer att
ifrågasättas finns emellertid inte.
Med dessa kommentarer vill jag på intet sätt föregripa vad som
kan komma ut av våra kommande medlemskapsförhandlingar i denna
fråga. Vi har deklarerat en klar linje från den svenska
regeringens sida. Jag vill här citera vad Europaminister Ulf
Dinkelspiel sade i riksdagen den 8 oktober i denna fråga:
Kommissionen efterlyser en anpassning av de svenska
alkoholmonopolen till EG:s konkurrensregler. Enligt vår mening
är alkoholmonopolen redan anpassade till Romfördragets
bestämmelser, som också har intagits i EES-avtalet. De svenska
alkoholmonopolen diskriminerar inte mellan olika länder och
leverantörer. De snedvrider således inte handeln.
Alkoholmonopolen grundas på viktiga hälso- och social-politiska
hänsynstaganden. Sverige kommer att hävda denna linje i
förhandlingarna.
Detta är alltså vår linje.
Jag har velat peka på några faktorer som bör ingå i underlaget
för en bedömning om det trots allt kan finnas anledning att i
ljuset av EG-kommissionens kommentarer pröva vissa aspekter av
den svenska alkohollagstiftningen -- och då särskilt om en
åtskillnad eventuellt bör, eller kanske måste, göras mellan å
ena sidan grossist- och importmonopolet Vin & Sprit och
distributionsmonopolet Systembolaget å den andra. I det här
sammanhanget är det viktigt att påpeka att Systembolaget breddat
sitt sortiment och vidtagit andra åtgärder som ökat
öppethållande och tillgänglighet, vilka kan anföras som ett
argument mot de EG-länder som kan visa sig vara kritiska
beträffande marknadstillträde för sina produkter i Sverige.
Det finns anledning att räkna med att motsvarande överväganden
är aktuella också i övriga nordiska länder, särskilt i Finland.
Tack, herr ordförande.
Jakob Lindberg: Herr ordförande! Jag antar att huvudskälet
till att jag bjudits in i dag är att jag har fått ansvaret för
att utveckla de förebyggande insatserna inom bl.a. alkohol- och
drogområdet i det nya Folkhälsoinstitutet. Man skulle möjligen
kunna tillägga ytterligare ett skäl, nämligen att jag som
Socialdepartementets representant har deltagit i de diskussioner
och de förhandlingar som ägt rum i samband med EES-avtalet och
inför ett eventuellt medlemskap i EG, dvs. de diskussioner som
har gällt alkoholmonopolens roll och framtid.
Jag tänker inte upprepa något av det Anders Olander har sagt i
sin redovisning. Jag skulle vilja börja med att säga några ord
om mina erfarenheter från dessa diskussioner -- egentligen för
att göra ett enda påpekande. Vi har i diskussionerna med
EFTA-ländernas representanter i Genève och EG-kommissionens
företrädare i Bryssel och i våra bilaterala kontakter med olika
EG-länder naturligtvis bl.a. försökt förklara betydelsen av våra
monopol och vår alkoholpolitik över huvud taget. Framtiden får
utvisa om något av det vi har sagt eller det material som vi
överlämnat gjort något intryck.
Vad som slagit mig i dessa diskussioner är hur viktigt det är
att inte bara försöka belysa de medicinska konsekvenserna av
en liberal resp. en restriktiv alkoholpolitik utan också
alkoholens sociala skador, t.ex. sambandet mellan alkohol
och gatuvåld, alkohol och kvinnomisshandel, alkohol och
trafikolyckor. Det är viktigt att peka på just de senare
sambanden, om vi skall få förståelse för den politik som vi för
på det här området. Det är viktigt också därför att de sociala
skadorna faktiskt utgör en avgörande del av bakgrunden till att
vårt restriktionssystem en gång byggdes upp, en långt viktigare
del än de medicinska skadorna. Det var inte i första hand de
söndersupna svenska levrarna som fick läkaren Ivan Bratt att
föra sin mycket framgångsrika kamp en gång i världen för att
lägga in försäljningen i ett statligt monopol, utan det var i
första hand kvinnomisshandel, gatuvåld och den sociala misär som
det redlösa supandet leder till som var huvudmotivet för honom
liksom för andra som deltog i det arbetet.
Under de senaste två decennierna har vi i Sverige liksom
internationellt lyft fram de medicinska aspekterna, de
medicinska skadorna, på mycket goda grunder. Som bekant är
alkoholen en huvudorsak till sjukdomar och även sådan sjukdom
som leder till en för tidig död. Det har vi gjort i anslutning
till totalkonsumtionsmodellen med de data som visar på sambandet
mellan den totala alkoholkonsumtionen och nivån på de medicinska
alkoholskadorna. Sambandet mellan de sociala skadorna och
alkoholkonsumtionen är inte alls så systematiskt studerat i
olika länder, så vi har inte möjlighet att göra samma typ av
jämförelser. Skillnaden mellan medicinska och sociala skador
sammanfaller inte helt men till rätt stor del med skillnaden
mellan långvarig överkonsumtion av alkohol å ena sidan och
berusning å den andra. Många av de s.k. sociala skadorna, t.ex.
våld, inträffar till följd av att gärningsmannen är akut
berusad, inte därför att han under lång tid har druckit så
mycket att han har dragit på sig en levercirrhos.
Vi har i de nordiska länderna ett stort inslag av
spritkonsumtion i den totala alkoholkonsumtionen. Eftersom vi
har ett dryckesmönster som fortfarande är mer inriktat på
berusningskonsumtion än vad det är i det kontinentala Europa, är
de sociala skadorna särskilt viktiga att studera. Det finns
fakta som ger oss all anledning att tro att inte bara de
medicinska skadorna kommer att öka vid en kraftig liberalisering
av alkoholpolitiken utan också frekvensen av gatuvåld,
trafikolyckor, kvinnomisshandel, barnmisshandel etc. Med tanke
på vår särskilda dryckestradition som till stor del lever kvar
är det särskilt viktigt för oss att uppmärksamma de här
aspekterna.
Att jag talar så utförligt om detta beror inte bara på att jag
tror att det är viktigt att lyfta fram när vi försöker beskriva
den speciella ordning som vi har inför utomstående, utan också
på att de sociala aspekterna i den interna svenska
alkoholpolitiska diskussionen i någon mån har kommit i skymundan
under senare år. Det finns skäl att ändra på det.
Eftersom jag i Socialdepartementet deltog i arbetet på den
proposition om vissa folkhälsofrågor som innehöll förslaget om
inrättande av ett nytt folkhälsoinstitut, vet jag att det faktum
att man inom restriktionspolitiken inte kunde flytta fram
positionerna ytterligare var ett bidragande motiv till att man
över huvud taget startade ett folkhälsoinstitut. Det skulle
annars inte ha kommit till. Den dåvarande regeringen hade inte
kommit med något förslag. Det fanns andra motiv också som jag nu
går förbi. Även om utvecklingen inte tvingar oss att luckra upp
restriktionerna, så resonerade man då, kräver de höga mål som vi
har inom alkoholpolitiken att vi sätter in mer av
informationsinsatser, drogförebyggande insatser i övrigt,
eftersom möjligheterna att ytterligare förstärka
restriktionssystemet förefaller begränsade.
Folkhälsoinstitutet kom till stånd. Institutets program inom
alkohol- och drogområdet är det näst största efter aidsfrågorna,
som numera också härbärgeras hos oss. Vi har fått det samlade
ansvaret för preventionen inom alkohol- och drogområdet. Vi har
övertagit arbetsuppgifter och resurser från Socialstyrelsen och
i viss mån från Statens ungdomsråd, alltså arbetsuppgifter som
tidigare låg på andra. Man kan säga att vi till rätt stor del
har blivit ny värd för en sedan länge etablerad verksamhet. Men
vårt mandat innebär förstås också förväntningar om förnyelse.
En av nyheterna är en mycket närmare koppling till forskning
än vad som tidigare har varit vanligt i det drogpreventiva
arbetet. Den information som Folkhälsoinstitutet går ut med i
olika former skall vara vetenskapligt väl förankrad. Den skall
vara kunskapsbaserad. Det kräver att vi har goda kontakter med
forskning och forskningsresultat och att vi också tar initiativ
till forskning och särskilt studerar utvecklingen av problemet,
i det här fallet alkohol- och drogvanornas förändringar,
tillsammans med CAN. Vi vill skaffa mer kunskaper också om
informationens effekter, om olika sätt att försöka påverka
människors beteende, vi vill systematiskt utforska det och se på
skillnader t.ex. i budskapens effekter i olika åldersgrupper
etc. Vi vill försöka få förfinade strategier och vi vill också
utvärdera dem mer systematiskt än vad som har varit vanligt
tidigare.
En annan nyhet är att man på ett mer systematiskt sätt än
tidigare skall kunna göra kopplingar mellan detta område och
andra stora viktiga hälsofrågor och sociala frågor som ligger
inom ramen för Folkhälsoinstitutets verksamhet, t.ex. mellan
alkohol och narkotika, mellan alkohol, narkotika och tobak i
vissa sammanhang, mellan alkohol, narkotika och hiv/aids etc.
Det gäller drogproblem och andra problem inom ungdomsgrupperna,
som vi också skall arbeta med. Genom att samla dessa frågor i en
relativt liten organisation ökar vi utsikterna för ett samspel.
Vi skall ju enligt planerna förbli en förhållandevis liten
organisation. Det är vår tro att detta kan ge positiva effekter.
Det gäller att fortlöpande och systematiskt försöka förnya och
vitalisera olika områden i det preventiva arbetet, hela tiden i
nära samspel med den lokala nivån -- kommuner, landsting,
organisationer, enskilda företagare, kyrkan, alla som är
intressenter eller engagerade aktörer inom detta område.
Folkhälsoinstitutet är nu under uppbyggnad. Mycket av
planering återstår innan sikten klarnar. Jag kan ytterst kort
ange några områden där vi avser att satsa. De planeringsdokument
som finns ansluter nära till uppbyggnaden av och tankegångarna i
WHO:s europeiska handlingsplan.
Vi har i första hand tagit upp generellt drogförebyggande
insatser riktade till ungdomarna. I ett preventivt perspektiv är
det självklart att insatser för att påverka dem som ännu inte
har etablerat sina alkoholvanor är strategiska. Insatser för
ungdomar som uppvisar olika tecken på att befinna sig i
riskzonen för bl.a. missbruk är också centrala. En särskild
grupp som vi tänker arbeta med i detta sammanhang är barn till
missbrukande föräldrar. Vi vet på olika sätt att de utgör en
utomordentligt utsatt grupp.
Vi vill lägga stor vikt vid insatser i arbetslivet. Det finns
ett stort och ökande intresse i Sverige och internationellt för
det området. Vi tror att det är strategiskt. Såvitt jag förstår
finns ett ökande antal företagare som trots de kärva tiderna
vill engagera sig aktivt, i samspel med facket och andra
utomstående intressenter såsom kommunen. Det är ett viktigt
område att vidareutveckla.
Det är också viktigt att stärka kunskaperna och
handlingsberedskapen hos primärvårdens personal för hur man
hanterar och på något sätt åtgärdar alkoholproblemen. Många av
de problem som dyker upp på vårdcentralerna i form av t.ex.
magåkommor är alkoholbetingade. Doktorn vet ofta det, men talar
sällan om det, därför att han inte vet hur han skall hantera
det. Det är mycket viktigt att förstärka möjligheterna för
primärvården att på ett tidigt stadium göra insatser. Det finns
något som ibland brukar kallas samordnat områdesarbete. Det
betyder att man inom geografiskt avgränsade områden försöker
mobilisera alla viktiga aktörer, i syfte att stärka motkrafterna
mot alkohol och droger. Oftast blir perspektiven vidgade i ett
sådant arbete. Det handlar om att dra in nyckelgrupper --
vårdpersonal, lärare, polis, fritidspersonal, föräldrar men
också befolkningen generellt. Den typen av projekt ser jag som
mycket spännande. Vi har några i gång nu i Sverige och hoppas få
i gång fler, med det stöd vi kan ge.
Vi kommer att i stor omfattning arbeta genom andra. Det är
huvudprincipen, att vi arbetar genom att på olika sätt stödja
lokala aktörer i deras arbete. Vi kommer också att utarbeta en
del kunskaps- och informationsmaterial, som kan användas som
instrument i det lokala arbetet. Planering för sådant material
pågår. Jag vill här nämna att vi, som en av våra första
åtgärder, tänker översätta WHO:s europeiska handlingsplan, som
ni just har fått presenterad för er.
Om restriktionspolitiken försvagas, kommer vi då att lyckas?
Om man ser på de i och för sig osäkra forskningsresultat som
föreligger finns det inte alltför stor anledning att känna
optimism. Om informationens effekter kan sägas att i den mån
informationen har chans att nå framgång, är det när den är
samstämd med den faktiskt förda politiken. Om man går ut med en
bred informationssatsning och samtidigt ger signaler från
samhällets sida om en skärpning av politiken, och fattar beslut
i riksdagen om det, ger det sannolikt effekt. Om man däremot å
ena sidan liberaliserar och samtidigt satsar på information för
att motverka liberaliseringens konsekvenser, befinner man sig i
ett extremt svårt utgångsläge.
Om restriktionspolitiken skulle försvagas -- och mycket talar
för att det kommer att ske, i varje fall om man ser på priserna
-- är det självklart att vi ändå måste försöka. Det finns i så
fall inte anledning att bara känna pessimism. I en rad länder
förekommer för närvarande en alldeles uppenbar rörelse i
riktning mot ökad hälsomedvetenhet. Tydliga exempel på detta är
USA och Frankrike. Man kan i och för sig ta fler exempel. Där
finns en klar tendens till ökad hälsomedvetenhet och en övergång
till måttfullare alkoholvanor. I vissa hänseenden har där också
skett en övergång till en mer restriktiv politik, vilket inte
alltid uppmärksammas i den svenska debatten. I hela USA har man
höjt "drinking age" till 21 år, dvs. åldersgränsen för att få
köpa alkohol i butiker och på restauranger. I Frankrike har man
gjort långtgående inskränkningar när det gäller vilken
alkoholreklam som tillåts. Det finns även vissa tecken på att
hälsovågen håller på att komma till Sverige, trots att
signalerna i Sverige för närvarande får sägas gå i
liberaliserande riktning, mycket beroende på osäkerheten i
relationen till EG.
Jag fick häromdagen i min brevlåda en tidning som heter
Euroworld. Där fanns en mycket intressant artikel som hette Att
resa och representera. Där går en lång rad ledande personer i
näringslivet ut och förklarar att man måste vara försiktig med
alkohol. Björn Svedberg på SE-Banken säger att han nästan inte
dricker alls på sina långa resor, för då klarar man inte av sitt
arbete efteråt. Han är försiktig med alkoholen även efter
flygresan. Han är representativ för svenska företagsledare, står
det. Det gäller även på den fackliga sidan. Björn Rosengren
säger att han vid all form av representation av princip dricker
ytterst litet. Ulf Adelsohn häller vatten i sitt snapsglas när
han bjuds på snaps -- påstår han i artikeln, i alla fall. Det är
klart, folk tenderar att underskatta sin egen alkoholkonsumtion.
Det vet vi av olika undersökningar. Men det man skriver om i
artikeln är ett tidens tecken. Det handlar om trendsättare.
Jag tror att det finns anledning till en viss optimism när det
gäller denna våg av ökad hälsomedvetenhet, som går hand i hand
med en ökad hälsomedvetenhet också inom andra områden.
Självfallet är det vår uppgift, bl.a. i Folkhälsoinstitutet, att
med all den kraft vi är mäktiga, stödja den hälsovågen. Risken
finns dock att den vågen inte fångar in alla grupper i
samhället. Det finns en viss risk att den når de medelålders och
redan välanpassade men kanske i mindre grad ungdomar och dem som
har stora psykiska och sociala problem i bakgrunden till sitt
missbruk. Det finns risk för en viss polarisering mellan de
grupperna. Frågan är då hur stor den senare gruppen kommer att
bli. Den gruppen är intressant också därför att det är där de
stora riskerna för sociala skador föreligger. Det är där den
frekvensen kan antas vara särskilt hög. Kommer denna grupp att
växa? Det kan bero på missbrukets utslagningsmekanismer, men
också på samhällsutvecklingen i stort, t.ex. utvecklingen av
arbetslösheten.
Det finns all anledning att känna stor oro inför framtiden.
Samtidigt är vi som jobbar med detta på Folkhälsoinstitutet
övertygade om att vi, och alla andra som jobbar med förebyggande
insatser på detta område, kommer att få mycket att göra under de
närmaste åren, kanske mer än någonsin tidigare. Vi kommer inte
att kunna kompensera effekterna av eventuellt långtgående
liberaliseringar av politiken. Men vi kommer att kunna göra
åtskilligt, och vi hänger inte läpp.
Ordföranden: Jag vill understryka vad Jakob Lindberg
säger, att man i dessa diskussioner inte enbart skall ha med de
medicinska effekterna utan också den sociala dimensionen. Det
gäller också att se kombinationen av alkoholproblem och andra
störningar, t.ex. psykiska störningar, och användande av
lugnande medel.
Socialutskottet har gjort ett besök i Stockholms läns
landsting. Där hänvisades till forskningsprojekt om att
dödligheten hos alkoholister kunde komma att bli större på grund
av kombinationen bensodiazepiner och alkohol. Denna problematik
utreds nu av en särskild utredning. Tanken är att den skall
komma med ett betänkande i januari. Vi vet att 15 % av svenska
folket någon gång under ett år tar bensodiazepiner. En stor del
av dem, framför allt kvinnor, fortsätter med detta bruk efter
sju--åtta år. Vi kan redan märka ett sug när det gäller
kombinationen bensodiazepiner och andra droger.
Socialutskottet har också besökt Stockholms kommun. Vi fick
vid det besöket veta att det som är "nummer två" i försäljningen
på "Plattan" i Stockholm är bensodiazepiner. När socialutskottet
besökte Italien fick vi höra att detta är ett stort problem. Det
är angeläget att vi från svensk sida i diskussionerna om alkohol
inte bara tar upp den medicinska sidan utan också de sociala
effekterna.
Jag skulle vilja fråga Anders Olander om han är lika bestämd i
sin uppfattning att vi kan klara monopolen. EG är ju i huvudsak
ett ekonomiskt projekt. Vad vi framhåller här är den sociala
dimensionen. Men för att det skall bli harmoni mellan EG och de
länder som söker medlemskap är det viktigt att man får respekt
för argument vid sidan av de rent ekonomiska. Det är inte så
många frågor där det finns en enighet mellan partierna i
Sveriges riksdag. Men här finns en, och jag utgår från att det
blir ett fortsatt tryck för att hävda den sociala dimensionen.
Maj-Inger Klingvall: Jag konstaterar att WHO:s
handlingsplan till stor del är ett stöd för den alkoholpolitik
som vi har bedrivit här i Sverige under lång tid. Jag undrar om
Peter Andersson kan berätta någonting om reaktionerna i WHO:s
medlemsländer. Finns det skilda reaktioner i olika länder,
beroende på vilken syn man har och vilken alkoholkultur som
finns i landet? Kan Peter Andersson säga någonting, litet mer
hypotetiskt, om vad som eventuellt kan komma att hända när det
gäller att förverkliga programmet fram till år 2000?
Peter Andersson: Det har varit ett allmänt brett stöd för
handlingsplanen bland alla medlemsstater då den regionala
kommittén sammanträdde. Det gäller speciellt Grekland, Danmark
och Italien. Det finns ett allmänt stöd från alla länder. För
att ge ett exempel på detta allmänna stöd kan jag nämna att den
franska regeringen har erbjudit sig att vara värd för en stor
konferens 1995.
Sten Svensson: Vi var tidigare i dag inne på frågan om
barnens situation i missbrukarhem. Vi har i socialutskottet här
i riksdagen ofta återkommit till detta och ansett att man måste
sätta strålkastarljus på detta problem genom en bred
undersökning av förhållandena. Det har vi också tagit upp i
Alkoholpolitiska kommissionen. Vi fick tidigare höra av Björn
Hibell att vi saknar kunskaper på detta område. Min fråga till
Jakob Lindberg är vad man skulle kunna åstadkomma inom en ganska
snar framtid för att förbättra kunskapsunderlaget. I anslutning
till det vill jag gärna fråga Peter Andersson om WHO har tagit
fram något material som kan vara användbart i detta avseende.
Jakob Lindberg: Det är svårt för mig att svara konkret på
den frågan. Vad jag kan säga är att detta har klart pekats ut
som ett viktigt område för oss både när det gäller forskning och
konkreta åtgärder. Vi har gått ut till alla kommuner och
landsting och en stor del av frivilligorganisationerna och
utlyst medel för drogpreventiva projekt. Vi har tagit fram detta
som ett prioriterat område. Vi räknar med att arbeta med det
praktiskt, genom ett sådant stöd, och forskningsmässigt. Jag kan
i detta skede dess värre inte ge några konkreta idéer om vad man
skulle kunna åstadkomma på kort sikt. Frågan är också föremål
för diskussion inom Alkoholpolitiska kommissionen.
Peter Andersson: WHO har inte tagit fram något sådant
material. Vi inser dock betydelsen av att i framtiden få fram
material som behandlar just detta ämnesområde.
Ulla Orring: Departementsrådet Anders Olander har noggrant
redogjort för konkurrenssituationen och våra monopol.
Ordföranden Bo Holmberg tog upp en viktig fråga i detta
sammanhang, nämligen den sociala dimensionen. WHO:s
Europaregion, med omkring 45 stater, har nu antagit en
aktionsplan mot alkoholskador. Medlemsstaterna uppmanas att se
över sin alkoholpolitik, och målet är att sänka
alkoholkonsumtionen enligt aktionsplanen. Man skall följa vissa
strategier när det gäller inriktning på befolkning och
riskgrupper. Jag undrar om man inom EG och EES blundar för den
sociala dimensionen.
Anders Olander: Som jag framhöll i mitt anförande har vi
från svensk sida och från de övriga nordiska ländernas sida i
EES-förhandlingarna starkt betonat de sociala och hälsomässiga
aspekterna. Vi har också mött respekt och förståelse för dessa
målsättningar. Jag tror att jag kan säga att ingen i EG, allra
minst EG-kommissionen, ifrågasätter målsättningarna för vår
alkoholpolitik. Det är medlen man kan ha olika uppfattning om.
Här måste man också skilja mellan vad EG-kommissionen säger, som
företrädare för Gemenskapen, och de ekonomiska och andra
intressen som finns i enskilda medlemsstater. Där finns fullt
legitima ekonomiska intressen av att avsätta produkter såsom
viner på rimliga villkor, som inte är diskriminerande i
förhållande till andra leverantörer av motsvarande eller
liknande drycker.
Det blir som alltid en diskussion om balansen mellan medel och
mål. Vi anser att målen helgar medlen. Det är viktigt att ta
övergripande sociala hänsyn när man diskuterar medlen för att
uppnå målen. På den punkten har vi mött förståelse, men det är
inte säkert att vi kommer att kunna genomdriva denna linje fullt
ut i medlemskapsförhandlingarna. Det vill jag ärligt säga. Men
det är vår bestämda linje att hävda dessa synpunkter, när vi så
småningom kommer så långt.
Ordföranden: Jag vill fullfölja Ulla Orrings fråga till
Anders Olander. När man läser igenom WHO:s handlingsplan
konstaterar man att det inte bara är målen som stämmer, utan
också medlen. Planen bygger helt och hållet på
totalkonsumtionsmodellen. Den avvisar att man ensidigt skulle
arbeta med riskgrupper och riktar in sig på hela befolkningen.
Lagstiftningsåtgärder för att kontrollera tillgängligheten
betonas. Det gäller ålder, dryckesskatter osv. Jag känner igen
huvuddragen i den svenska alkoholpolitiken!
Jag undrar om inte detta kommer att bli ett ytterligare
argument för oss i fortsättningen. Har Anders Olander någon
kommentar till detta?
Anders Olander: Jag har en spontan kommentar. Jag talade
om monopolen och deras roll i sammanhanget. EG och EG-länderna
har självfallet olika restriktioner när det gäller
åldersgränser, prispolitik, licensieringsförfarande,
öppethållande, detaljist- och försäljningsregler osv. Den fråga
som var föremål för min föredragning och som har varit föremål
för diskussioner under EES-förhandlingarna, fast inte utifrån
alkoholpolitiska utgångspunkter utan från kommersiella och
konkurrensmässiga, var huruvida monopol kan motiveras med hänsyn
till syftena, nämligen att minska alkoholskadorna. Frågan är om
det kan finnas andra, lika verkningsfulla medel, som inte
innebär inskränkningar i den fria konkurrensen och den fria
varuhandeln. Där finns olika uppfattningar i EG-kommissionen och
i de nordiska länderna i fråga om mål och medel.
Claes Örtendahl: Jag vill bara komplettera det som Anders
Olander och Peter Andersson har sagt med att redovisa att det
inom WHO pågår ett arbete som innebär att överläggningar om
samarbete mellan EG och WHO i frågor som bl.a. kan beröra
hälsonormativa funktioner är på väg att upptas. Man har
förhoppningar om att ett första möte skall äga rum under våren
mellan EG-företrädare och WHO-företrädare kring det som kallas
"rapprochement" mellan EG och WHO i hälsosammanhang.
Karin Israelsson: Jag är väl medveten om att man på UD/H
måste vara med och diskutera många frågor i dessa sammanhang och
att det bedrivs en viss informationsverksamhet i EG/EES. Det
vore intressant att höra hur stora resurser UD/H lägger ner på
att informera EG/EES om svensk alkoholpolitik. Det är viktigt
att informationen når rätt beslutsfattare, att den når dem som
nu sitter i den positionen att de skall avgöra för svenskt
vidkommande hur svensk alkoholpolitik skall få utformas med
avseende på monopolen. Det finns ju monopol i Europa av en viss
karaktär. Vilka har skälen varit till att man har kunnat behålla
dem i EG? Kommer de att försvinna i en europeisk union eller i
den inre marknaden?
Anders Olander: Det är svårt att kvantifiera de resurser
vi har till förfogande för just denna fråga. Det har varit och
är en mycket viktig fråga i vår löpande dialog med EG-länderna
och med EG-kommissionen. Det har varit så under
EES-förhandlingarna och kommer att vara så när vi så småningom
skall förhandla om medlemskap, och också i de förberedande
samtal vi för i dessa frågor. Jag tror nog att vår politik är
väl känd på olika håll i EG.
Det har förekommit och finns fortfarande monopol i EG --
tobaksmonopol i bl.a. Italien och Frankrike. Samtliga har,
såvitt jag vet, ifrågasatts mot bakgrund av EG:s generella
förbud mot diskriminerande statliga handelsmonopol enligt
artikel 37. Flera fall har varit uppe i EG-domstolen. Generellt
är det mitt intryck att EG-domstolen har uttalat att monopol
måste anpassas till gällande regler, så att de inte
diskriminerar. De måste också uppfylla EG:s regler mot
konkurrensbegränsning, i första hand artiklarna 85 och 86 i
Romfördraget.
De länder som ansluter sig till EG och som vid anslutningen
har haft monopol har i allmänhet beviljats övergångsperioder,
anpassningsperioder, som i flera fall har varit ganska långa.
Det finns inom EG en realistisk syn på vad som är möjligt och
rimligt i dessa sammanhang. Övergångsperiod för en anpassning är
en vanlig metod.
Rinaldo Karlsson: Hur skall vi nå WHO:s mål att sänka
alkoholkonsumtionen till år 2000, om vi avhänder oss alla vapen
-- prisvapnet, restriktionerna på monopolsidan, öppettiderna
osv? Hur skall vi kunna skilja ut alkoholliberalerna, som gömmer
sig bakom EG:s normer och säger att vi är tvungna att genomföra
liberaliseringar på grund av EG, för att uppnå andra politiska
syften? Det är väl närmast Folkhälsoinstitutets representant som
skall svara på den frågan.
Jakob Lindberg: Jag kan inte svara på den frågan som den
ställdes. Enligt min personliga övertygelse kommer WHO-målet
inte att nås om det blir en sänkning av priserna i kombination
med ökad tillgänglighet. Det vore ett mirakel om man då nådde
det mål som riksdagen har fastställt.
Ordföranden: Jag vill fråga Mats Berglund eller Esa
Österberg om ni känner till några studier som skulle peka på en
ökad dödlighet bland högkonsumenter av alkohol beroende på att
de kombinerar alkohol med bensodiazepiner. Finns det studier som
visar att det skulle ha skett en förändring som innebär ökad
dödlighet i lägre åldrar på grund av detta fenomen?
Mats Berglund: Jag kan inte nämna några studier inom detta
område. Detta är komplicerat. 25 % av alla patienter som söker
till alkoholkliniker har också bensodiazepiner i blodet. Bruket
är utbrett och kräver en mer utförlig undersökning från
rättsmedicinskt håll.
Det finns studier som talar för att den nya typen av
bensodiazepiner, medel som Halcion och Rohypnol, skulle vara
farligare än den gamla typen. Den typen av beskrivning är inte
helt etablerad i den vetenskapliga världen. Man är orolig när
det gäller de nya bensodiazepinerna.
Ordföranden (Ingemar Mundebo): Dagens utfrågning
återupptas nu efter lunch. Jag hälsar Egon Jacobsson välkommen.
Egon Jacobsson VD, Vin & Sprit AB: Ordförande, mina damer
och herrar! Apropå damer så undrar jag hur många som har gjort
samma reflektion som jag gjorde när jag gick igenom programmet.
Det är i dag 17 medverkande. Av dessa 17 är en kvinna. Jag skall
inte börja mitt anförande med att analysera detta faktum. Det
var bara en reflektion.
I Vin & Sprit AB har vi under den gångna hösten haft möjlighet
att inför EES-utskottet och Alkoholkommissionen framföra vår
analys om hur vi bedömer den framtida svenska alkoholpolitiken
och om möjligheterna att behålla monopolen i ett
EES/EG-perspektiv.
Låt mig börja med den svenska alkoholpolitiken. Enligt vår
bedömning föreligger en bred politisk enighet om att svensk
framtida alkoholpolitik skall vara fortsatt restriktiv.
Hörnstenarna i den nuvarande svenska alkoholpolitiken kan
förenklat uttryckt sägas vara följande: hög beskattning i
konsumtionshämmande syfte, aktiv upplysning om alkoholens
skadeverkningar, begränsad tillgänglighet och statliga
handelsmonopol som hanterar den operativa verksamheten, varvid
de privata vinstintressena minimeras.
Detta har också inneburit, vilket vi har hört här under
förmiddagen, att man från svensk sida deklarerat inför EG att
monopolen av hälso- och socialpolitiska skäl skall behållas även
vid ett medlemskap i EG och att man i kommande förhandlingar
avser att driva denna uppfattning.
Låt mig redan nu -- för att det inte skall uppstå missförstånd
-- säga följande. Vin & Sprit har självfallet inget emot att
även i framtiden vara ett monopolföretag. Men styrelse och
ledning anser det vara oerhört viktigt att också hålla beredskap
för andra tänkbara scenarier. Det innebär att vi redan nu vidtar
åtgärder för att vi inom alla våra verksamhetsområden skall
kunna se till att vi är konkurrenskraftiga, om en förändrad
situation uppstår. För oss gäller det naturligtvis att slå vakt
om företaget och de anställda och att se till att Vin & Sprit är
ett kostnadseffektivt, rationellt och vinstgivande företag. Vi
upplever dagens situation som något frustrerande.
För det första är vi, som jag redan har sagt, väl medvetna om
den svenska officiella linjen som innebär att Sverige skall
försöka behålla sina monopol. För det andra inger
EG-kommissionens avier till både Sverige och Finland oro. Den
svenska avin har redan kommenterats av Anders Olander. Alla som
är närvarande här är medvetna om innehållet. Men alla kanske
inte är medvetna om innehållet i den avi som kom till Finland
den 4 november.
Såvitt vi kan förstå av den avin har EG-kommissionen skärpt
tonen och kraven när det gäller möjligheterna att bevara
monopolen. Kommissionen hänvisar till EG-domstolens beslut, som
Olander föredrog här för någon timme sedan. I domen från den 12
mars 1987 sägs att man inte kan förhindra fri handel av
hälsomässiga skäl, förutom i de fall då det inte finns något
alternativ. Kommissionen nämner därefter samtliga finska monopol
och konstaterar att de står i konflikt med 30, 34 och 37 §§ i
Romfördraget.
I EES-propositionen till den svenska riksdagen aviserade för
det tredje socialministern en proposition under denna höst
gällande den framtida hanteringen av utländskt starköl på
restauranger. Det är för oss fortfarande oklart vad
propositionen kommer att innehålla. Men i Konkurrensverkets
rapport över konkurrensförhållandena inom bryggerisektorn
föreslår verket att man skall avskaffa såväl Vin & Sprit AB:s
import- och partihandelsmonopol avseende starköl som
Systembolagets monopol för distribution av starköl till
restauranger. Frågan uppstår självfallet om detta är ett första
steg till ett uppbrytande av de övriga monopolen.
Efter det att EG-kommissionens avi till Finland blev känd har
för det fjärde en av den finska regeringen tillsatt utredning
lämnat förslag till regeringen om att de finska import-,
tillverknings- och exportmonopolen bör upphöra. Utredningen har
i ett andra steg föreslagit en avmonopolisering även av
partihandelsmonopolet.
Ytterligare en viktig frågeställning är, för det femte, att
bedöma riskerna för att monopolföretagen och Sverige blir
indragna i processer. Vår bedömning -- vi tillhör trots allt
branschen -- är att riskerna är utomordentligt stora. Det gäller
anmälningar från såväl leverantörer och företag inom EG som
svenska företag. Vi utesluter inte heller att anmälningar
riktade mot monopolföretagen kan komma från aktörer inom
dagligvaruhandeln. Om monopolfrågan är anhängiggjord i en eller
flera domstolar innan förhandlingar om svenskt medlemskap
påbörjas, finns det, enligt samstämmiga uppgifter som vi
inhämtat, inga möjligheter att förhandla i denna fråga. Det blir
då domstolens eller domstolarnas dom som kommer att gälla.
Systembolaget har för det sjätte föreslagit en igångsättning
av s.k. testförsäljning, som nu förbereds inom de båda bolagen.
Denna testförsäljning avses ske utanför det normala sortimentet
och skall bestå av produkter som annars inte skulle ha fått
tillträde till den svenska marknaden. Frågan är om EG kommer att
anse att denna testförsäljning är tillräcklig för att öppna den
svenska marknaden för ytterligare EG-produkter.
För det sjunde vill jag ta upp en annan fråga som är mycket
viktig för företaget Vin & Sprit. Finns det en politisk ambition
att slå vakt om svensk alkoholindustri? Eller skall den
internationella alkoholindustrin tillåtas ta över denna
industriverksamhet?
Vin & Sprit är i dag ett företag som sysselsätter ca 1000
personer med produktionsanläggningar i Stockholm, Sundsvall,
Falkenberg och Åhus. Vi har i år en omsättning på ca 3,8
miljarder. Vinsten år 1991 uppgick till 562 miljoner. Det är med
andra ord stora värden som står på spel för staten som ägare av
detta företag.
Som framgår av vad jag hittills sagt finns det många
frågeställningar. Vår framtid måste formas så, att vi snabbt kan
ställa om till ett annat scenario än monopolverksamhet. Vi --
dvs. styrelse, ledning och de fackliga organisationerna -- ser
som vår målsättning att slå vakt om och försöka utveckla
företaget. Det ansvaret känner vi såväl gentemot ägare som mot
det svenska folket.
Riksdagen har nu fattat beslut om att anta EES-avtalet, och
nya lagar kommer att gälla fr.o.m. ikraftträdandet. Om Sverige
och de svenska företagen blir indragna i processer är risken
stor att den slutliga lösningen av monopolfrågan på
alkoholområdet avgörs av domstolarna och inte av svenska
politiker. Därför har vi redan inför EES-utskottet och den
alkoholpolitiska kommissionen påtalat att det är angeläget att
Sverige har en beredskap för andra alternativ än monopol. I
annat fall är risken stor att andra än vi själva kommer att
fatta beslut om hur den framtida svenska alkoholhandeln skall
bedrivas.
Låt mig återknyta till vad jag sade inledningsvis. Enigheten
förefaller stor om att Sverige även i framtiden skall ha en
restriktiv alkoholpolitik. Den målsättningen ställer sig Vin &
Sprit AB helt bakom. Vi anser också att man skall fatta beslut
om Sveriges framtida alkoholpolitik i Sverige. Det beslutet
skall fattas av de svenska politikerna och inte av domstolarna i
EFTA och EG.
Gabriel Romanus, VD, Systembolaget: Herrar ordförande,
kära vänner! Jag skall säga några ord om den framtida
alkoholpolitiken från Systembolagets horisont. Onekligen har
det skett en snabb perspektivförskjutning på det här området.
För några år sedan diskuterade man hur vi skulle skärpa vår
politik och vilka nya instrument vi skulle kunna använda för att
uppnå det mål som riksdagen tidigt ställde sig bakom, dvs. en
minskning av den svenska alkoholkonsumtionen med 25 %.
I dag är diskussionen främst fokuserad på frågan hur vi skall
undvika en nedmontering av den svenska alkoholpolitiken, något
som skulle kunna leda till en kraftig ökning av konsumtionen och
därmed skadorna. Även den som tycker att det är bra med
internationellt samarbete måste göra den reflektionen, att det
är litet konstigt om en av de främsta effekterna av ett
intensifierat internationellt samarbete skulle bli att
medicinska och sociala alkoholskador skulle öka i vårt land. Det
är onekligen ett egendomligt perspektiv på internationellt
samarbete.
Som statligt företag är Systembolaget naturligtvis inriktat på
att verka i enlighet med riksdagens mål om minskad
alkoholkonsumtion. Man kan gruppera de faktorer som påverkar
alkoholkonsumtionen på många olika sätt.
En viktig faktor är inkomstutvecklingen. Vi har här sett
uppgifter från olika studier om att inkomstelasticiteten ligger
någonstans i närheten av siffran 1. Det verkar inte som om vi
står inför någon kraftig ökning av inkomsterna just nu. En av
hypoteserna bakom tanken på ett närmare samarbete i Europa är
dock att vi på sikt skall få en ökning av svenskarnas köpkraft.
Den kan väntas leda till en ökning av alkoholkonsumtionen om
inget annat sätts in som motverkar denna utveckling.
Den andra tunga ekonomiska faktorn är priserna. EG:s mål är
att minska handelshindren. Det skall nere i Europa bli möjligt
redan från årsskiftet att t.ex. föra med sig 300 liter öl, 90
liter vin och 10 liter starksprit när man åker över från ett
land till ett annat. Jag utgår ifrån att Sverige kommer att
verka för att få göra undantag från de bestämmelserna om vi blir
medlemmar i EG. Vi vet dock att det är svårt att få annat än
tidsbegränsade undantag från de här reglerna. Det finns
betydande risk för att det -- vilket också sägs i direktiven
till kommissionen -- i framtiden kommer att bli svårare att
använda prisinstrumentet. Det kommer att vara ytterligare en
faktor som pressar konsumtionen uppåt.
En tredje faktor, som kanske verkar långsiktigt och som är
ännu mera grundläggande än de två ekonomiska faktorerna, är
attityder, kunskaper och trender när det gäller alkohol -- det
som vi kan sammanfatta i begreppet dryckeskultur. I många länder
har man haft en våg av hälsomedvetande och minskad
alkoholkonsumtion. Det är kanske inte bara jag som har upptäckt
att vi nu riskerar att påverkas av andra budskap. Någon nämnde
tidigare att vi står inför en situation där kommersiella och
även medicinska budskap med innebörden att det kan vara positivt
att dricka alkoholdrycker, rent av varje dag, påverkar
svenskarna.
Ett närmande till Europa och därmed till länder som ser på
alkoholdrycker som vardagsdrycker kan förväntas bidra till en
annan syn på alkoholdrycker i Sverige. De kan bli mera av
vardagsdryck. På så sätt ökas konsumtionen. Var och en som
öppnar en kvällstidning -- det gäller även för många av
veckotidningarna -- vet att man de flesta av veckans dagar möter
budskapet att det är kul och bra att dricka alkohol. Denna
inställning förekommer i en stor del av det populärkulturella
utbudet.
Den fjärde gruppen av faktorer består av våra regler som både
begränsar marknadsföringen av alkoholdrycker och
tillgängligheten till alkoholdrycker. Om det finns ett tryck
uppåt på konsumtionen av ekonomiska skäl, på grund av inkomster
och priser, och av kulturella skäl, blir det viktigare än
någonsin att hålla fast vid de instrument som på olika sätt kan
begränsa konsumtionen. Dit hör bl.a. lagstiftningen om
åldersgränser och tillgänglighet. Monopolen hör naturligtvis
också dit.
Detta är ganska viktigt när det gäller den argumentering som
Anders Olander var inne på om den s.k.
proportionalitetsprincipen inom EG. Den innebär att man inte får
vidta mera ingripande åtgärder än vad som är nödvändigt för att
åstadkomma det önskvärda målet. Såvitt jag har förstått
ifrågasätter EG inte våra mål på alkoholområdet. Det kan man
knappast göra, eftersom EG-länderna har varit med om att i
Världshälsoorganisationen själva ställa sig bakom just dessa
mål. Vårt mål är dock mer ambitiöst, eftersom vi startar på en
lägre konsumtionsnivå. Jag tycker att det borde vara möjligt för
Sverige att hävda att om vi får minskad användning av
prisinstrumentet, blir utsatta för starkare kulturellt tryck som
går ut på att alkohol är en vardagsvara och får ökade inkomster,
är det praktiskt taget otänkbart att åstadkomma en minskad
alkoholkonsumtion, om vi inte får ha kvar de regleringar och
instrument som vi har i dag, inklusive monopolen.
Som Egon Jacobsson nämnde kommer EG:s regelverk beträffande
monopolen att gälla för Sverige i och med EES-avtalet. Det
innebär inte att monopolen blir förbjudna eller att de måste
avskaffas, men det innebär att monopolen inte får vara
diskriminerande. Liksom regeringen, riksdagen och Egon Jacobsson
anser jag inte att våra monopol är diskriminerande. Vi anser
att vi tvärtom har goda möjligheter att peka på att vi i vår
verksamhet närmast har främjat produkter från EG. Vi har
nämligen verkat för en övergång från starkare drycker, bl.a.
svenskt brännvin, till alkoholsvagare produkter, t.ex. vin
tillverkat i EG. Vi kan också peka på en statistik som visar på
en kraftig minskning av försäljningen av svensk alkohol och en
kraftig ökning av försäljningen av alkohol från EG -- inom ramen
för en minskad alkoholkonsumtion. Vi har således ett gott
utgångsläge.
Vi måste självfallet också se över detaljerna i vår hantering
av produkterna från EG. Vi kan peka på att prissättningen i de
svenska monopolen inte diskriminerar produkter från något land.
Systembolagets handelsmarginal är densamma för alla varor av
samma kategori, oberoende av vilket land de kommer ifrån. Vi kan
peka på att vår presentation av varorna i systembutikerna är
märkesneutral. Vi gynnar inte svenska produkter, och vi
missgynnar inte produkter från något land.
Man har fokuserat punkten "tillträde till marknaden". Vi
hävdar att vi har ett balanserat sortiment där vi inte
underlåter att ta hem produkter från något land. Den juridiska
expertis som vi har haft till förfogande har pekat på att det är
en styrka i diskussionen med EG om vi inte behöver säga nej till
några produkter från EG. Det är bra om vi kan säga: Var så god
att pröva er lycka på den svenska marknaden, enligt vissa
förutsättningar. Om produkten uppskattas av de svenska
konsumenterna kommer den in i sortimentet. Om den inte säljs är
säkert producenten och vi överens om att den inte skall vara
kvar i sortimentet. EG kräver naturligtvis inte heller att vi
skall tillhandahålla produkter som det inte finns någon
efterfrågan på. Detta görs för att ytterligare stärka vårt
försvar mot den kritik som framförs i bl.a. EG-kommissionens
uttalanden av olika slag.
Vi menar givetvis -- vilket också har sagts här tidigare i dag
-- att det från alkoholpolitisk synpunkt säkert är möjligt att
argumentera starkare för detaljhandelsmonopolet än för de övriga
monopolen. Det är ju i detaljhandeln som man har den omedelbara
kontakten med konsumenterna. Vår ståndpunkt är givetvis densamma
som ägarnas -- riksdagens och regeringens -- nämligen att alla
monopol bör bevaras.
Som motivering nöjer jag mig för närvarande med att hänvisa
till den grundläggande principen om begränsning av privat
vinstintresse som finns i svensk alkoholpolitik. Det är
uppenbart att om man får in starka privata ekonomiska intressen
så verkar de som en lobbygrupp med propaganda mot den
restriktiva alkoholpolitiken och för sina egna kommersiella
intressen. Det finns ingen anledning att moralisera över det.
Det är bara att konstatera att man beter sig på det sättet i
marknadsekonomin. Man verkar för sina ekonomiska intressen. De
ekonomiska intressena hos alkoholindustrin är naturligtvis att
sälja alkohol.
Man kan möjligen argumentera och säga att alkoholindustrin har
ett intresse av att alkoholskadorna inte blir alltför påtagliga
eftersom det skadar produkten. Man kan nog få den ansvarsfulla
delen av alkoholindustrin att ställa upp på detta. Det kan man
hänvisa till när man ser de initiativ på det socialpolitiska
området som Svenska Bryggareföreningen har tagit, även om jag
förvisso inte delar föreningens uppfattning i alla stycken. Det
är Robert Fägersten, som skall tala här senare, väl medveten om.
Man brukar säga att hälften av alkoholkonsumtionen är
hänförlig till storkonsumenterna. Det innebär att om man får ned
konsumtionen hos storkonsumenterna, så blir alkoholindustrin av
med en mycket stor del av sin försäljning. Därför kan man i det
långa loppet inte förlita sig på att alkoholindustrin skall ha
med staten sammanfallande intressen. Det är naivt och romantiskt
att tro det.
Jag tycker ändå att det är viktigt att man samarbetar med
alkoholindustrin och lyfter fram möjligheten att ge en riktig
konsumentupplysning så att man hjälper konsumenten att undvika
skador. Men, som sagt, jag tror inte att man skall ha någon
romantisk uppfattning om att det i längden kan råda någon
djupare enighet.
Det finns alltså ett klart intresse av att begränsa de
privatekonomiska intressena och konkurrensen. Om det blir
konkurrens kommer tyvärr även statliga bolag att så småningom
dras med i konkurrensen. Det har vi sett på andra områden. Jag
behöver inte gå in på det, men det är lätt att ge sådana
exempel. Om ett statligt bolag förlorar marknadsandelar får det
tryck på sig från ägaren att marknadsandelarna måste tas
tillbaka. Det statliga bolaget kommer då successivt att uppträda
alltmer kommersiellt. Det sociala ansvarstagandet blir då allt
mindre påfallande. Därför är monopolen viktiga. Marknadsekonomi
passar inte för produkter som är beroendeframkallande.
Om detaljhandelsmonopolet -- om jag håller mig till det --
skulle upphävas och man t.ex. skulle få sälja alkoholdrycker i
livsmedelshandeln med dess 8 000 försäljningsställen, är det
nästan självklart att det leder till ökad konsumtion. I
Nordamerika har man monopol som är mycket mera kommersiella än
det svenska monopolet. Man har där mer och mer gått in för att
vara en ekonomisk organisation och inte en socialpolitisk. Men
till och med i Nordamerika märker man, med något undantag, en
ökning när man privatiserar. Ökningen skulle naturligtvis bli
ännu mer påfallande i de nordiska länderna.
Chris Ottander, rektor för IHR, har i en intervju sagt
följande, som jag tycker är en ganska bra sammanfattning: Om
alkoholförsäljningen släpps fri kommer vi att få en påtaglig
volymuppgång. Det kommer helt enkelt att säljas mera alkohol. Ju
större butikstätheten är, desto snabbare åstadkommer man denna
volymökning. Han pekar också på närheten mellan impuls och
förverkligande. Han säger att vin är en av de allra bästa
lockvaror man kan tänka sig, vilket dagligvaruhandeln är väl
medveten om. De stora livsmedelskedjorna vet exakt hur de skall
göra för att få in pengarna. -- Detta är inte sagt av någon
alkoholpolitiker utan av en expert på reklam och marknadsföring.
Om man inte kan upprätthålla monopolet behöver man kanske inte
gå så långt att man släpper alkoholen fri i livsmedelshandeln,
även om de ekonomiska intressena på området anordnade en stor
konferens på det temat nyligen. Ett alternativ är att ge licens
till ett mindre antal butiker. Men erfarenheterna från bl.a.
restaurangvärlden pekar på att det på längre sikt blir mycket
svårt att hålla nere antalet licenser för sådana här speciella
butiker. Det kommer att bli ett tryck i media och bland
näringsidkarna för att fler skall få sälja alkoholdrycker. På
orter där det inte finns underlag för en särskild butik kommer
livsmedelshandeln att vilja vara med och konkurrera. Det här är
naturligtvis ett bättre alternativ än att släppa ut
alkoholdrycker i livsmedelshandeln, men det är ändå ett dåligt
alternativ som leder till en ökning av alkoholkonsumtionen --
något som vi vill undvika.
Det finns krafter inom EG som inser att en uppluckring av de
svenska monopolen inte nödvändigtvis ligger i deras intresse.
Det är sådana krafter som vi bör söka samarbete med.
Handelsrådet vid den franska ambassaden gjorde ett uppmärksammat
uttalande där han pekade på att de svenska monopolen leder till
att man har ett bra sortiment även på mindre orter, att
personalen är kunnig osv. Det är inte därför vi har monopol på
alkoholdrycker. Men det måste vara tillåtet för oss som
företräder monopolen att peka på att det blir vissa försämringar
även service- och effektivitetsmässigt om man skulle avskaffa
monopolen. Det är onekligen något som kan vara av intresse för
producenterna i EG-länderna. Vi bör verkligen ta fasta på vad
man säger från de franska diplomaternas sida.
Naturligtvis bör inte en domstol i EG eller EFTA -- jag
instämmer helt i vad Egon Jacobsson sade -- avgöra vilken
alkoholpolitik som skall föras i Sverige. Det bör svenska
folkets valda ombud i riksdagen göra.
Riksdagen har nu godkänt EES-avtalet, och det kommer troligen
att träda i kraft ganska snart. När avtalet är antaget kan vi
inte styra om den här frågan kommer upp i rättsmaskineriet. Det
är ytterligare ett skäl för Sverige att i samband med
förhandlingarna om medlemskap göra vad vi kan för att få
garantier för att vi skall kunna fullfölja vår politik, som ju
på intet sätt avser att diskriminera produkter från EG utan som
har en hälsomässig grund. En fördel med den här processen är
trots allt att statsmakterna har blivit mera tydliga än någonsin
tidigare när det gäller att betona att de svenska
alkoholmonopolen har en socialpolitisk bakgrund. Man har ibland
varit litet otydlig på den punkten. Enligt vår uppfattning bör
det klarläggas i förhandlingarna att monopol med denna
inriktning kan fortsätta.
Sten Svensson: Gabriel Romanus talade om att man skall
främja tillgången på nya EG-produkter i sortimentet. Vidare sade
han att vi inte missgynnar produkter från något EG-land. I det
sammanhanget skulle jag vilja vidarebefordra en fråga som vi i
socialutskottet fick när vi besökte Spanien i september. Vi var
bl.a. i Galicien, där man framförde klagomål gentemot Sverige
när vi redovisade den politiska linje som tidigare har
framkommit här idag genom denna utfrågning när Anders Olander
presenterade regeringens linje. I Galicien säger man: Vi har
försökt att få in kvalitetsviner på den svenska marknaden, men
det har varit stört omöjligt. Vi får inte ens kontakt med
importbolaget. Vi har också via ambassaden försökt att skapa
förståelse, men det går inte. Man ifrågasatte därför om det
verkligen var möjligt för Sverige att leva upp till den här
politiken. Vi lovade att vidarebefordra denna fråga. Det är ett
utsökt tillfälle att idag ställa frågan både till Egon
Jacobsson och till Gabriel Romanus. Vilket är det svar som ni
kan ge? Bl.a. ledande företrädare för parlamentet inkl.
talmannen i Galicien framförde denna kritik mot Sverige.
Egon Jacobsson: Självfallet kan jag inte uttala mig om det
enskilda fallet och den enskilda firman. Ca 8000--10000
viner provas av våra provare och inköpare varje år. Det är en
bråkdel av antalet vinföretag som finns i Europa. Ni har kanske
följt den debatt som pågår med de franska bönderna. Det finns
150000 vinföretag i Frankrike, varav 25000 är exporterande
företag. Det ger kanske en uppfattning om hur många
exportföretag som finns bara på vinsidan inom EG-området. Jag
tror säkert att vi kan hitta fler än detta företag som är
missnöjda med Vin & Sprit, även om vår ambition naturligtvis är
att prova allas produkter som vi kommer i kontakt med. Det är
inte heller säkert att kvaliteten var sådan att våra provare och
inköpare bedömde vinet så, att det hade en plats i sortimentet.
De kriterier som gäller för att få en placering på den svenska
marknaden idag är pris, kvalitet och det sortimentsbygge som
vi har. Sortimentet skall tillgodose alla smakriktningar och
alla minoritetsgruppers intressen etc. Vi har idag ca 1200
produkter i sortimentet.
Gabriel Romanus: Jag vill bara ytterligare betona att de
spanska vinproducenterna som helhet knappast kan säga att de har
varit missgynnade av utvecklingen i Sverige. Tvärtom har vi ett
stort sortiment och en stor försäljning av spanska viner.
När man bedömer frågan om diskriminering får man jämföra vad
som är rimligt att kräva i handeln med andra länder. Jag tror
att man generellt kan säga att vi i de nordiska monopolländerna,
framför allt i Sverige, har en bredare representation från olika
länder än vad som är vanligt på andra håll. Självfallet har man
fler franska viner i Frankrike. Men vi har en god försäljning av
spanska viner jämfört med andra EG-länder. Man kan också jämföra
systembutikernas ölsortiment med detaljhandelns. Vid en
jämförelse mellan den privata och den kooperativa detaljhandeln
av öl klass II och vad som säljs i systembutikerna klass III,
tror jag man kommer att finna att vi står oss ganska väl i
konkurrensen vad gäller både svenska och utländska produkter.
Med den möjlighet till testförsäljning som vi avser att ge,
skulle de här producenterna kunna få svaret: Om ni är beredda
att ta del av risken, som man alltid måste vara när man går in
på en ny marknad, kommer ni att få en möjlighet att se om de
svenska konsumenterna är intresserade av era produkter.
Karin Israelsson: Jag har en fråga till Egon Jacobsson. Du
sade att vinsten i Vin & Sprit uppgick till 562 miljoner kronor.
Det vore intressant att få veta hur stor andel som kommer från
den export som också Vin & Sprit står för.
Det är alldeles riktigt att Vin & Sprit också skall stå på
svensk alkoholpolitiks grund. Därmed undrar jag hur pass
inblandad Vin & Sprit har varit i EG och EES. Har man haft någon
egen lobbyverksamhet för att hävda svensk alkoholpolitik i den
utformning som vi ställer upp på? Vilket intresse har man från
Vin & Sprits sida att också importera alkoholsvaga och
alkoholfria drycker? Framför allt vin kan komma att utgöra en
stor andel, eftersom det finns ett ökat intresse för den typen
av produkter.
Egon Jacobsson: Svar på fråga 1: Drygt en tredjedel 1991.
Svar på fråga 2: Nej, vi har inte ansett det vara vår uppgift
att utöva lobbyverksamhet. Vi är i det avseendet, vilket vi ofta
betonat, neutrala i förhållande till svensk alkoholpolitik och
följer lojalt de spelregler som gäller.
Svar på fråga 3: Vi har importerat alkoholsvaga produkter. Vi
har också själva utvecklat alkoholsvaga viner, dock utan större
framgång. Trots att vi gjorde en stor satsning på detta ville
förmodligen svenska folket inte dricka alkoholsvagare viner. När
det gäller alkoholfria drycker ligger det inte inom Vin & Sprits
ansvarsområde. Det finns många andra företag som är bättre på
att utveckla alkoholfria drycker än Vin & Sprit.
Bert-Inge Karlsson: Denna fråga riktar sig i första hand
till Anders Olander med anledning av något av det som Egon
Jacobsson tog upp i sitt inlägg.
Förutsättningarna för att nå framgång i en förhandling är dels
att man internt håller en gemensam linje, vilket vi har hört hur
det har skett, dels att man söker stöd från andra länder som man
kan samverka med i förhandlingarna.
De nordiska ländernas situation i monopolfrågan är som vi har
hört likartad. Därför tycker jag att det är oroväckande med
dessa signaler, som var nya för mig, om tveksamhet beträffande
hållningen i monopolfrågan från finsk sida. I vilken
utsträckning samordnar de nordiska medlemsförhandlarna sina
insatser i dessa frågor? Sker det någon samordning eller kör så
att säga varje land renodlat sitt lopp?
Anders Olander: När det gäller EES-förhandlingarna vill
jag starkt understryka att vi självfallet hade mycket nära
kontakter i denna och andra frågor, inte bara med övriga
nordiska EFTA-länder utan med samtliga EFTA-länder. Alldeles
speciellt hade vi kontakter med de nordiska EFTA-länderna i
fråga om våra alkoholmonopol. Resultatet av dessa samråd,
kontakter och gemensamma överväganden var att vi så småningom
lyckades övertyga EG:s förhandlare om rimligheten i att ta in en
deklaration i avtalet som förklarade motiven bakom de nordiska
alkoholmonopolen, dvs. de sociala och hälsomässiga motiven. Som
jag tidigare sade i mitt inlägg motsatte sig inte
EG-kommissionen detta, utan man accepterade detta tillägg till
avtalet. Sedan återstår att se vilken juridisk betydelse detta
tillägg kan visa sig få om frågan skulle komma upp till
prövning. Detta var alltså ett utslag av en nära nordisk
samordning i en viktig fråga.
Självfallet har vi för avsikt att hålla nära kontakt med
övriga kandidatländer i Norden för medlemskap i EG. Vi kommer
dock att förhandla bilateralt varje land för sig med EG, men det
är alldeles givet att vi kommer att hålla ett nära samråd i
denna och andra frågor som är av gemensamt nordiskt intresse.
Claes Örtendahl: Herr ordförande! Jag skulle vilja fälla
några kommentarer som inte bara har med gränshandelsfrågorna att
göra. Vidare skulle jag vilja höra något om de synpunkter som
kan finnas från Vin & Sprit resp. Systembolaget på den effekt
som en friare gränshandel kan tänkas få i ett läge med stora
prisskillnader mellan svenska och andra länders alkoholhaltiga
drycker. Jag ställer frågan bl.a. med hänsyn till den diskussion
som ordföranden under förmiddagen tog upp om bensodiazepiner.
Vi har en situation i Sverige för närvarande som innebär att
vi har en något för liten konsumtion av bensodiazepiner i
förhållande till en del grupper som har starka behov av den
typen av mediciner, medan vi har en påtagligt för stor
konsumtion av bensodiazepiner i förhållande till patienter som
inte har något stort om ens något behov av bensodiazepiner. De
får emellertid tillgång till bensodiazepiner ändå genom att
recept skrivs ut i onödan, men också -- vilket är en viktig del
-- genom en ökande illegal import av bensodiazepiner tillverkade
i vissa fall i fullt rimliga former. I andra fall sker
tillverkningen i illegala fabriker.
Det vi fruktar nu är att gränshandeln och gränskontrollen
kommer att försvagas inom ramen för det som för närvarande sker
inom Europasamarbetet. Jag skulle gärna vilja höra med Anders
Olander om den svenska regeringens inställning till
restriktioner i gränshandel när det gäller alkohol och andra
produkter som kan betraktas som hälsovådliga samt vilka
kontrollåtgärder som vi i fortsättningen kommer att disponera
för att i så fall fullfölja sådana begränsningar i gränshandeln.
Ingemar Mundebo: Claes, kan du som chef för
Socialstyrelsen göra en fortbildande insats genom att för dem
som eventuellt inte vet tala om vad det är för fina grejor du
talar om?
Claes Örtendahl: Bensodiazepiner är lugnande medel, som
framför allt används av patienter med svåra ångest- och
orostillstånd. Det är emellertid inte så att alla patienter som
har sådana svåra orostillstånd skall använda sig av
bensodiazepiner. En del av patienterna har sina oros- och
ångesttillstånd till följd av alkoholmissbruk. Därför kräver
Socialstyrelsen att man skall vara särskilt försiktig när man
förskriver den typen av mediciner till patienter.
Gabriel Romanus: När det gäller gränshandeln kan man se
vad som har hänt i handeln mellan Danmark och Tyskland, där
prisskillnaderna har varit påtagliga om än inte riktigt så stora
som de skulle bli mellan Sverige och Danmark om Danmark anpassar
sig till den tyska prisnivån. Finländare och norrmän reser till
Sverige för att handla, medan svenskar åker till Danmark och
danskarna åker till Tyskland. Den dansk--tyska gränshandeln har
varit betydande. Den har också lett till att den danska
regeringen numera känner sig tvingad att sänka skatten på både
öl och vin. När det gäller sprit har man fortsatta
restriktioner. Man har lyckats få undantag inom EG och kan
alltså fortsätta med begränsningen av införsel av sprit. När det
gäller öl och vin kommer det i praktiken att bli obegränsad
införsel. Därför anser man numera i Danmark att man inte kan ha
en högre prisnivå än den tyska plus ca 20%. Man måste ju ta
hänsyn till trycket från ett stort antal konsumenter och
detaljhandlare i södra Danmark.
I Sverige är situationen något annorlunda när det gäller
alkoholdrycker, eftersom det framför allt är genom
Systembolaget, som är statens bolag, som dessa varor säljs.
Därför finns det ingen anledning att vänta sig samma politiska
tryck. Däremot skulle effekten av en fri införsel säkert bli att
försäljningen i systembutikerna framför allt i södra Sverige
minskade kraftigt. Konsumtionen skulle förmodligen också öka på
grund av gränshandeln. Hur man från regering och riksdag kommer
att reagera på det tryck som skulle uppstå från människor
bosatta i norra Sverige för att få tillgång till lika billig
alkohol vet kanske en del här närvarande bättre än jag. Det är
nog en inte alltför vågad gissning att man i alla fall så
småningom skulle få en sänkning av de svenska realpriserna och
därmed en konsumtionsökning i hela landet, och återigen en
försäljningsökning i systembutikerna.
Jakob Lindberg: Jag vill bara ge en kort kommentar och
komplettering till vad Anders Olander sade om den nordiska
sammanhållningen. För det första gjordes nyligen ett uttalande
vid ett gemensamt möte mellan de nordiska socialministrarna och
deras företrädare och representanter för Nordiska rådets
socialutskott. Där underströks vikten av en fortsatt nordisk
restriktiv alkoholpolitik och ett vaktslående om monopolen.
För det andra föreligger icke något politiskt
ställningstagande i Finland som skiljer sig från det svenska
ställningstagandet. Däremot har där funnits en utredning som har
haft andra tankegångar. Det har nyligen varit överläggningar
mellan representanter för de svenska och finska
regeringskanslierna i denna fråga. En del tecken tyder på
samstämmighet, men man måsta avvakta innan man kan säga något
särkert om det. Det finns i dagsläget inget avvikande finskt
officiellt ställningstagande.
Anders Olander: Jag vänder mig till Claes Örtendahl
beträffande frågan om gränshandel med alkohol. Vi får rimligen
först avvakta Alkoholpolitiska kommissionens överväganden och
förslag. Det kan finnas anledning för Sverige att i kommande
medlemskapsförhandlingar begära den typ av undantag som Danmark
har. På den punkten vill jag emellertid inte uttala någon
bestämd mening.
När det gäller gränskontroller i övrigt kan konstateras att EG
visserligen nu står inför etablerandet av den fria marknaden,
men man är långtifrån färdig med avskaffandet av
gränskontrollerna fullt ut. Man har kommit långt i fråga om
gränskontroller för varor, medan gränskontroller för personer
fortfarande är föremål för överläggningar. Man förefaller vara
ganska långt ifrån målet att ta bort gränskontrollerna för
personer. När man en dag kommer så långt, kommer man att ersätta
den kontroll av olika slag som idag sker vid gränserna med ett
förstärkt samarbete mellan myndigheterna -- skattemyndigheter,
polismyndigheter osv. -- i de enskilda länderna. Inför
medlemskapsförhandlingarna måste vi naturligtvis mycket noga
studera åt vilket håll utvecklingen går inom EG på dessa områden
innan vi tar ställning till våra förhandlingsmål och
prioriteringar. Självfallet är vi angelägna om en effektiv
kontroll för att förhindra handel med illegala produkter och
farliga ämnen.
Egon Jacobsson: Först till Jakob Lindberg: Det är korrekt.
Jag sade också i min inledning att det har gjorts en utredning.
Dock var utredningen helt enig i de förslag som lämnades till
regeringen.
Ytterligare en kommentar till frågan om gränshandel. Vi kan ta
Norge som ett exempel på att skillnaderna inte behöver vara så
stora för att det skall bli stora effekter.
I Sverige gjordes en skatteförändring den 1 juli i år, en
skattereform som den svenska riksdagen beslutade om. Den fick
sådana effekter att Gabriels butiker på Västkusten ökade
omsättningen. Jag tror att en butik ökade sin försäljning med
300%. Jag var kanske gladare än Gabriel. Detta har inneburit
att norrmännen förbereder ett förslag som mycket kommer att
likna det svenska. Det finns en sak som jag tycker att man hela
tiden bortser från när man talar om gränshandel i ett längre
perspektiv. Om man inte når tillräckligt långt i
harmoniseringsarbetet, trots att den fria marknaden finns, är vi
ganska övertygade om att en omfattande postorderhandel med
alkoholdrycker kommer att uppstå.
Slutligen vill jag att Olander bekräftar det som jag nämnde i
min inledning och som har nämnts i frågorna, nämligen detta med
förhandlingar. Om frågan när det gäller monopolen eller om
Sverige som stat blir anhängiggjord i domstol är det så att säga
kört för möjligheten att förhandla. Då blir domstolarnas utslag
avgörande. Är inte detta den korrekta tolkningen, Olander?
Anders Olander: Svaret är att vi självfallet inte kan
ingripa i en domstolsprocess. Men jag anser att man måste skilja
på vad som kan komma att hända som en följd av EES-avtalet i
dessa avseenden och de förhandlingar som vi kommer att föra
förhoppningsvis inom kort om ett svenskt medlemskap i EG. Jag
vill upprepa vår linje, nämligen att slå vakt om monopolen som
viktiga inslag i vår alkoholpolitik.
Ingemar Mundebo: Det är dags att påbörja den sista
omgången av dagens utfrågning. Först kommer två personer som
handhar alkoholfrågor i sina yrken.
Birgitta Kihlberg: Mina damer och herrar! Jag skall be att
få tacka för inbjudan till dagens hearing. Än så länge har
diskussionen varit intressant för min del.
Jag skall ärligt säga att jag hade problem när jag satte mig
för att fundera litet grand kring dagens rubrik och hur min egen
inledning skulle se ut. Därför har jag valt att inleda med några
ordspråk från olika länder.
I Sverige brukar vi säga: Där spriten går in, går vettet ut. I
Frankrike säger man: Vinet är oskyldigt, bara suputen är
skyldig. I Spanien sade myggan till paddan: "Hellre dö i vin än
leva i vatten." Jag slutar med ett ordspråk från vinlandet
Italien: Ett fat vin kan göra fler underverk än en hel kyrka
full med änglar.
För mig speglar ofta, även i det här fallet, små deviser,
ordspråk eller aforismer hur olika inställningen kan vara till
olika saker i olika länder. Just i dag pratar vi om
dryckeskulturen.
I de sydeuropeiska länderna hör mat, vin, social samvaro och
glädje samman på ett naturligt sätt. I våra nordiska länder har
vi på något märkligt sätt fått kombinationen mat, vin och social
samvaro att vara uttryck för skam och elände. Under förmiddagen
tangerade flera talare särskilt det sistnämnda.
I min dagliga gärning på fackföreningen företräder jag en
bransch vars huvudprodukt är att sälja service, mat och husrum.
Det är enkla, genuina hantverksprodukter som människan har
använt sig av i alla tider. Precis som ordföranden nämnde när
jag fick ordet, är alkoholhaltiga drycker ett normalt
vardagsinslag för oss.
Vårt land står nu inför ett närmande till EG och de där
ingående ländernas mat-och alkoholkulturer. Vår bransch kommer
i högsta grad att beröras av detta. Utländska besökare tar,
precis som vi, sitt lands vanor med sig. Detta gäller även
alkoholmönster. Det här märker många av landets 25000
servitörer och servitriser dagligen. Från fackets sida kan vi
ärligt och rakt erkänna att våra medlemmar adopterar mycket
gärna den sydeuropeiska mat-och spritkulturen. Den är olik den
svenska i många positiva bemärkelser. Vi vill därför medverka
till en förfining i umgängesformerna med alkohol. Då är det
viktigt att bruk av alkohol accepteras.
Vi är däremot starka motståndare till ett alkoholintag i
sådana mängder som i dagligt tal benämns råsupande. Vi är
dessutom motståndare till alkoholmönster som leder till ett
regelrätt missbruk. Jag understryker detta så att det inte skall
råda några tvivel om vår inställning.
En viktig förutsättning för att uppnå ett av samhället
acceptabelt alkoholmönster är dock att den enskilda individen
till stor del delar de värderingar och signaler som normgivaren
presenterar. Om diskrepansen är för stor, skapas förvirring och
oginhet hos den enskilde individen -- vilken ju i slutändan är
ytterst ansvarig för sitt eget alkoholbeteende. Jag tänker på en
särskild grupp människor, nämligen ungdomar, och jag kommer att
tala om dem en stund framöver. Morgonen inleddes med att tala om
ungdomar och deras beteendemönster.
Vi anser att det är viktigt att så tidigt som möjligt påverka
ungdomarnas dryckesvanor i en odramatisk och utpräglat social
riktning. Grupptryck från kompisar och gängbildning och det
kanske viktigaste, nämligen avsaknad av föräldratillsyn och
positiva förebilder, leder i alltför många fall till en
snedvriden inställning till alkoholen. Tyvärr ser vi i både
massmedia och andra sammanhang nästan dagligen bevis på detta.
Förenklat kallas detta för att öla i buskarna på gator och torg.
Även om priserna på alkohol självklart är högre på en
restaurang än på Systembolaget, anser vi att det är bättre att
alkoholintaget hos de yngre sker under uppsikt och ordnade
former. Våra medlemmar kan därmed komplettera föräldraansvaret
och lära ungdomen hantera och balansera alkoholintaget. Vår
bransch är beredd att ta sitt ansvar. Vi är beredda att gå långt
i vårt ansvarstagande. Vi anser det därför viktigt att samhället
ger oss möjligheten att medverka till att kunna ta detta ansvar,
samt att alkoholvanorna till stor del grundläggs på restauranger
och inte på gator och torg. Jag tänker närmast på
sprittillståndsgivningen.
Vi är för en striktare kontroll av de företag som skall få
möjlighet att servera alkoholhaltiga drycker. Tyvärr är
branschens parter inte helt ense om vilka metoder som är bäst
för att värna de seriösa företagarna och samtidigt kunna vara
anvarskännande företag. Vi är dock ense om att ett ökat
kommunalt inflytande med nödvändighet innebär en politisering av
tillståndsgivningen. Vi begär att tillståndsgivningen och
kontrollen ligger kvar på länsstyrelserna.
Vi från facket anser dessutom att länsstyrelserna skall
utfärda någon typ av kompetensbevis, som i sin tur kan ligga
till grund för att bevilja sprittillstånd. Kompetensbevis
trollar naturligtvis inte bort alla oseriösa företag. Men det är
ett sätt att ha överblick över branschens vilja till ansvar,
kompetens och utveckling. Troligen skulle det även försvåra för
företag som ägnar sig åt ekonomiska brott. Dessa företag förstör
för vår väl ansedda hantverks-och servicenäring, samtidigt som
de fullständigt struntar i det ansvar som en restaurang måste ta
när det gäller gästernas alkoholintag.
Vi tänker också på den monopolställning som Vin & Sprit AB
intar. Jag skall inte i detta inlägg direkt kommentera frågan om
monopol. Från fackets sida ser vi en avmonopolisering delvis som
en hägring för alla fifflare i branschen.
Vår bransch är annars intresserad, även vi från facket, av en
fri konkurrens, där öl-, vin-och spritimportörer kan sälja
sina varor direkt till restaurangerna. Detta skulle säkert kunna
öppna vägen för lägre priser på restaurangerna, som i sin tur
skulle kunna öka försäljningsvolymen och gästernas intresse för
att äta och dricka under trevliga, ordnade och sociala former.
Avslutningsvis några punkter om den framtida alkoholpolitiken.
Folk måste begripa restriktioner och regler för att kunna ta
till sig och rätta sig efter dem. Vi behöver faktiskt bara gå
till oss själva för att inse denna sanning.
Vi vill medverka till en avglorifiering och avdramatisering av
alkohol som en lyckodrog med hjälp av positivt påverkande
information som inte får individen att känna skuld och skam.
Vi är för en något liberalare alkoholpolitik. Men särskilda
och riktade informationsinsatser måste då ägnas ungdomar. Dessa
måste lära sig att mat och dryck hör samman och skall intas
under civiliserade och ordnade, sociala former. Förbud skapar
ofta hos yngre människor nyfikenhet, protesthandlingar och
liknande mot det etablerade.
Vi säger kanske ja till avmonopolisering av Vin & Sprit så att
egenimport kan bli ett konkurrensmedel -- men inte på ett sådant
sätt att det blir till oseriösa företags fördel.
Utskänkningstillstånd skall utfärdas av länsstyrelserna. De
skall vara behörighetsgrundande. Samma regler skall gälla över
hela landet. Det är en oerhört viktig fråga om rättssäkerhet.
Subjektiv samt politisk påverkan och kommunala veton tar vi från
fackets sida helt avstånd från.
Egon Jacobsson: Får jag göra ett litet tillrättaläggande?
Under dagen har det talats om ett företag som inte existerar,
nämligen Vin & Spritcentralen. Sedan tre år tillbaka heter
företaget Vin & Sprit AB.
Robert Fägersten: I det jag har att säga er i dag finns
två påståenden, nämligen ett förslag och en vädjan.
Mitt första påstående är att alkoholkonsumtionen kommer att
öka (se bilaga 3) (bild 1). De kontinentala dryckesmönstren
tränger in fortare än de gamla svenska supsederna försvinner. De
två grundvalarna för svensk alkoholpolitik,
tillgångsrestriktioner och höga priser, sviktar (bild 2). Vi
menar att det borde gå att ha kvar tillgångsrestriktionerna
såsom de är knutna till monopolen. De har åtminstone fördelen av
att vara föremål för förhandlingar, och i värsta fall måste de
tas bort först efter ett utslag i en domstol. Det andra
instrumentet är inte lika lätthanterligt, eftersom det är
föremål för marknadskrafter. Det är osannolikt att det går att
upprätthålla den nuvarande prispolitiken.
Här står vi i Sverige med ett mål att sänka
alkoholkonsumtionen med 25% med åtminstone det ena av de två
huvudsakliga verktygen vridna ur våra händer. Vad gör vi då?
Jag önskar att denna konferens hade handlat litet mer om vad
vi skall göra i stället och inte bara om hur mycket det går att
ha kvar av det gamla. Jag tänkte berätta om de erfarenheter vi
har från vår verksamhet på området.
Vi måste agera. Vi kan inte bara avvakta utvecklingen. Det
finns nya saker att göra, och det krävs en ny alkoholpolitik.
Alkoholkonsumtionen kommer alltså att öka. Marknadstrender
brukar beskrivas på följande sätt. Vi gör undersökningar utifrån
demografiska utgångspunkter. Vi konstaterar att män dricker mer
än kvinnor och att unga dricker mer än äldre, osv.
Vi i Svenska Bryggareföreningen menar att det är intressantare
att kartlägga människors attityder, information, kunskaper och
känslor inför alkoholen. SIFO har hjälpt oss med en sådan
undersökning. Den har resulterat i en gruppering. Ni kan läsa
mera om detta i det material som finns tillgängligt. Jag hinner
inte gå in på detta nu (bilderna 3--5).
Det finns en gruppering som beskrivs som de klassiska svenska
supsederna. De människorna befinner sig i riskzonen. Där finns
de nya vin-och ölentusiasterna. Där finns en mellangrupp, och
det finns en grupp alkoholmotståndare.
Det intressanta är förändringen i mönstren över tiden. Under
tiden 1990--1992 har grupperna principfasta eller pragmatiska
motståndare minskat. Det ökar konsumtionen.
De som är i riskzonen, och som dricker mycket, har också
minskat i antal. Men det kompenserar inte för den ökning som har
uppstått i andra grupper. Framför allt vingourméerna och de i
mellangruppen ökar sin alkoholkonsumtion.
Vi kan säkert säga att vi har en ökning av alkoholkonsumtionen
framför oss. Om det blir en ökning av missbruket eller inte
beror på om man bekänner sig till modellen om totalkonsumtion
eller inte.
Mitt andra påstående är att alkoholpolitikens grundvalar
sviktar, åtminstone prisinstrumentet.
Låt oss då se på gällande beskattning i Europa i dag för ett
europeiskt öl, som i Sverige kallas för mellanöl. Tyskland
ligger med 50 öre per liter och under EG:s nuvarande minimital,
som är ungefär 70 öre. Danmark har sänkt från 4-kronorsnivån
till 2:40. Sverige ligger på 9 kr. Den flaska öl som man i dag
kan köpa för 2--3 kr kostar hos Gabriel 10--11 kr.
Resulterar det här i köp utomlands? Är det inte för jobbigt
att resa utomlands för att köpa öl eller annan alkohol? Bilden
(bild 6) visar hur det såg ut innan danskarna sänkte skatten
från 4 kr till 2:40. 45 miljoner liter öl köps utomlands. I
Systembolaget säljs 100 miljoner liter öl. Systembolaget har
alltså ungefär två tredjedelar av marknadsandelarna. Den siffran
är nu 20% högre sedan danskarna sänkte priset. Svenska staten
förlorar ungefär 800 miljoner kronor i skatte-och momsbortfall
på gränshandeln.
Ett annat sätt är att jämföra hur mycket starköl som säljs i
en genomsnittlig Systembolagsbutik i Stockholm, Göteborg och
Malmö (bild 7). Vi vet från andra undersökningar att Malmöbor
dricker ungefär lika mycket öl som folk gör i de andra två
städerna. Den gula stapeln motsvarar vad Malmöborna köper på
andra ställen än på Systembolaget. Ni ser att den marknaden hela
tiden ökar. Gränshandeln finns redan i dag.
Vi såg resultatet av Tomas Kolks undersökning redan i morse.
Jag skall inte gå in på den nu. Men vi kan konstatera att den
oregistrerade konsumtionen är ungefär en tredjedel av den
registrerade. Det intressanta är inte hembränningen, som vi
normalt tror är den största boven. I stället är det
gränshandeln, dvs. den privata införseln. Har privat införsel
ökat eller inte? Vi kan konstatera att resandet har ökat med
ungefär 25%. 13 miljoner människor rör sig in över de svenska
gränserna. De har med sig 75% av den totala tillgången.
Åtminstone på det sättet har mörkertalet ökat (bild 8 och 9).
Gabriel Romanus nämnde att man nu kommer att kunna ta med sig
10 liter sprit, 90 liter vin och 110 liter öl om EG-gränserna
införs. Men om vi endast får ta in ungefär en fjärdedel av
volymen inom EG-gränserna under en övergångsperiod blir det
möjligt att totalt ta in 20 miljoner liter sprit, 200 miljoner
liter vin och 240 miljoner liter öl. I andelar av den nuvarande
försäljningen är det 55%. Det är dubbelt så mycket vin som
säljs i Sverige i dag, och det är hälften av den mängd öl som
säljs i dag.
Slutsatsen är att prisinstrumentet har gått förlorat. Skulle
det upprätthållas kommer svensk bryggerinäring att gå under. Vi
räknar med att ungefär 50% av försäljningsvolymen kommer att
försvinna. Det är ett bortfall på 3 miljarder kronor (bild 10).
Ni säger nu att detta inte är en näringspolitisk konferens.
Men jag hävdar att det är bättre även från nykterhetspolitisk
synpunkt att samarbeta med svensk bryggerinäring än med Heineken
osv. Från nykterhetspolitisk synpunkt finns det ett värde i att
behålla en svensk bryggerinäring.
Det finns oprövade element (bild 11 och 12). Jag önskar att vi
kunde tala mer om det. Vi har i vårt socialpolitiska program de
senaste fem åren gjort en del erfarenheter.
Tesen är att det går att vara optimistisk beträffande nya
möjligheter att förändra ungdomars attityder, kunskaper och
beteendemönster. Vi har arbetat med att påverka attityderna, men
då med hjälp av ungdomarna själva och inte med hjälp av
pekpinnar.
Vi tycker att Fryshuset är ett bra exempel, vilket nu
äventyras. Vi har satsat mycket pengar där. Detta finns också
beskrivet i det skrivna materialet.
Information om skador bör ske på ungdomarnas egna villkor.
Team 717 är ett program som har drivits på försöksbasis i
Dalarna. Ungdomar mellan 7 och 70 år har fått information och
kunskaper om vilka skador som kan finnas i samband med
konsumtion av alkohol.
Om alkoholen skall tas bort ur ungdomarnas liv måste de
erbjudas något annat. Ungdomarnas stora intresse i dag är ju
musik och disco. När jag var 25 år fanns det 50 ställen att gå
på i Stockholm. I dag finns det två ställen som inte erbjuder
alkohol. Det finns stora förutsättningar för att skapa ett
program som erbjuder ungdomarna ett liv utan alkohol.
Använd alla kanaler! Vi har jobbat i skolan. En Luciaaktivitet
1987 gav 6000 svar från unga människor om hur man skulle kunna
arrangera verksamheter utan alkohol.
Vi har jobbat på Alnö tillsammans med aktiva
socialassistenter. Jag skulle kunna fortsätta länge med att
beskriva sådana aktiviteter.
Det är uppenbart att det finns mycket att göra med hjälp av
den aktiva friskvården. 75% av svenska folket går på
hälsoundersökningar i dag. Nästan ingen får i samband med dessa
information om alkohol, trots att levervärden brukas testas vid
dessa undersökningar.
Det finns en provkarta på områden som jag önskar att den
Alkoholpolitiska kommissionen skall syssla med. Det är
nödvändigt med ett nytt alkoholpolitiskt program (bild 13 och
14). Först måste skatterna harmoniseras successivt för att
behålla kontrollen. Tillgångsrestriktionerna inom monopolen
måste avvecklas, men bara i den takt som EG-domstolen kräver.
Låt oss inte gå för fort fram där. Dessutom behövs en treårig
kampanj kring attityder och information till unga människor. En
stark samordnande kommission, medverkan från hela samhället och
entydiga och mätbara mål behövs.
Alla känner igen högersymbolen -- H (bild 15). Vi är litet
misstänksamma mot social ingenjörskonst i Sverige. Ändå finns
det bästa exemplet i högertrafikkampanjen. År 1963 upptäckte
Tage Erlander att Sverige var på väg in i en internationell
trafikvärld. Fyra år senare genomfördes den mest framgångsrika
förändringen av ett gammalt beteendemönster som någonsin hade
genomförts i Sverige. Kanske skulle en ny symbol kring ett
treårigt alkoholprojekt tillsammans med information till framför
allt unga människor vara en framgångsrik väg -- A (bild 16).
Kjell E Johansson: Herr ordförande och värderade åhörare!
Inbjudan till att ställa upp i denna utfrågning kom i så pass
god tid att det var möjligt att ägna några sommarveckor åt att
skriva ner en mer utförlig argumentation kring grundläggande
alkoholpolitiska fakta. Denna sammanställning finns tillgänglig
för alla och har även överlämnats till Alkoholpolitiska
kommissionens ordförande och socialutskottets ordförande
(Alkoholpolitikens ABC, Sober Förlags AB).
Jag utgår i den här skriften från föreställningen om
alkoholens två ansikten -- dess positiva och negativa sidor. Med
stöd av delar av moderatledaren Carl Bildts regeringsförklaring
för drygt ett år sedan och socialminister Bengt Westerbergs
direktiv till den Alkoholpolitiska kommissionen har jag
utvecklat på område efter område fakta, synpunkter och även
granskat myter.
En utgångspunkt är några av de viktiga samband som berörts
tidigare här i dag. Det gäller totalkonsumtionsteorin, dvs.
sambandet mellan bruk och missbruk. Sambandet mellan
tillgänglighet och konsumtionens omfattning. Sambandet mellan
pris- och konsumtionsnivå. Det finns också en koppling mellan
alkohol och narkotika. Alkohol kan faktiskt utgöra grogrund för
narkotikamissbruk.
Det är ingen tillfällighet att länder med betydligt generösare
alkoholpolitik än den svenska har starka legaliseringsrörelser
för narkotika. Det är inte heller någon tillfällighet att i de
länderna är narkotikamissbruket mera utspritt än i Sverige.
Ett samband som jag inte tar upp i boken, men som borde ha
granskats utförligare, gäller ungdomsarbetslöshet och missbruk.
Självklart är det inte så att varje ung arbetslös människa
automatiskt hotas av missbruk. Den påfrestning det innebär när
man ställs utanför arbetsmarknaden under månader, kanske under
år, leder till håglöshet och vilsenhet. Det innebär att det
byggs upp en social explosion i det som kallar sig för ett
välfärdssamhälle. Samtidigt öppnas vägen till omfattande
missbruk och kriminalitet.
Men det är inte tillräckligt att diskutera de här nämnda
sambanden. Vi måste också fråga oss: Vilka alternativa
strategier finns i alkoholpolitiken? Från nykterhetsrörelsens
sida vill vi betona satsningen på punktnykterhet: nykterhet i
trafiken, i arbetslivet, under graviditeten och under
ungdomsåren.
Punktnykterheten har ett värde på två sätt. Dels är det en
strategi som har ett egenvärde oberoende av hur det ser ut med
den restriktiva alkoholpolitiken. Dels får åtgärder för att
främja punktnykterhet ännu starkare effekter om de kombineras
med en restriktiv alkoholpolitik.
Vid sidan av betoningen av punktnykterhet finns det också
anledning att lyfta fram några strategiska yrkesgrupper, som i
sitt professionella arbete kommer i kontakt med alkoholen och
dess skadeverkningar: läkare, sjuksköterskor och annan
medicinalpersonal, lärare och andra som är verksamma inom
skolan, socialarbetare, fältassistenter, poliser, ungdoms- och
fritidsledare.
Skall vi komma till rätta med de hot som i dag växer sig
starka inför den hittillsvarande relativt framgångsrika svenska
alkoholpolitiken, är det nödvändigt med en kraftfull satsning på
de strategiska yrkesgruppernas grundutbildning och fortbildning
liksom främjandet av samspel dem emellan.
Vi arbetar under en tid med starka ekonomiska begränsningar.
Vad som kan vara viktigt att än mer lyfta fram i en sådan period
är inte enbart bristen på resurser i vissa lägen utan också på
vilket sätt vi faktiskt använder de resurser som finns.
Vi kan konstatera att det i många avseenden finns en
låt-gå-politik, som försvårar tidig upptäckt och tidiga
åtgärder. Det är inte så att socialt arbete automatiskt behöver
kosta mera pengar än vad det gör i dag. Om man satsar på tidig
upptäckt och tidiga åtgärder, kan vi åstadkomma sociala
behandlingsinsatser i ett tidigt skede och på ett relativt
odramatiskt sätt, till låga kostnader och med betydligt större
framgång än vad vi i dag gör. Skall vi lyckas härmed måste
självfallet inte minst några av de strategiska yrkesgrupper som
jag här nämnt lyftas fram i sitt professionella arbete.
Med detta är jag också inne på missbrukarvårdens former och
innehåll. Jag har fört en ganska långtgående diskussion i boken
"Alkoholpolitikens ABC". En förutsättning för framgångsrikt
socialt behandlingsarbete är att primärvården flyttas över till
kommunerna. Primärvård och socialtjänst bör läggas in under en
gemensam nämnd med en gemensam chef. Jag påstår inte att detta
är den slutgiltiga lösningen på några problem, men det är en av
förutsättningarna för att vi skall riva barriärer mellan det
sociala och det medicinska arbetet. Primärvården måste får en
mer framskjuten roll då det gäller det oupptäckta missbruket och
missbruk i ett tidigt skede.
Låt mig bara göra en liten parentes. Den gäller något som
möjligen är en symbolfråga, en inte alls oviktig sådan. Jag
pläderar för en höjning av det kvalitativa sociala arbetet.
Socionomutbildningen skall ges ett annat innehåll. Det är inte
rimligt att nyutbildade socionomer måste börja sin anställning
på en socialförvaltning med att undervisas i missbruksarbete. På
institutionerna för socionomutbildning måste man fjärma sig från
de byråkratiska lösningarna till förmån för socialarbetets
metodik, gängbearbetning, uppsökande verksamhet, missbruksarbete
och andra praktiska frågor.
Jag tror personligen inte på socialarbetare som är
färdigutbildade vid 21--22 års ålder. Att höja inträdesåldern
för socionomutbildning borde vara en självklarhet. De sökande
måste ha åtminstone fem års erfarenhet av praktiskt yrkesarbete.
Det som jag nu tagit upp kan uppfattas som en detalj. Det
finns mängder av sådana exempel inom svenskt socialt och
medicinskt arbete. Om situationen inte hyfsas till, vilket inte
kostar något, kvarstår svårigheterna.
Alkoholupplysning, hälso- och ungdomsfostran är några av de
andra strategiska framgångsvägarna i kampen mot missbruket och
den sociala utslagningen. Vi återkommer därvid till den roll som
olika yrkesgrupper kan spela när det gäller ungdomar i kris och
i riskzonen. Tiden medger inte ett utförligt resonemang. Jag
hänvisar till det tryckta materialet.
Det är självfallet önskvärt med riksomfattande kampanjer, men
det är ännu angelägnare med geografiskt avgränsade sådana --
kanske skall man välja ett annat ord än "kampanj" -- för
hälsofostran, alkoholupplysning och opinionsbildning. Jag tror
också att hela landstingsområden är för stora. Man måste välja
en avgränsning till någon eller några kommuner där man arbetar
med ungdomar i kris och i riskzonen. Där skall de strategiska
yrkesgrupperna fortlöpande tränas i samarbete, i tidig upptäckt
och i hur man åtgärdar de problem som aktualiseras. Utbildningen
förbättras. Så gör vi i vårt Ölandsprojekt ("Bättre hälsa på
Öland år 2000"): Binda ihop insatser från näringslivets, från de
kommunala förvaltningarnas, från polisens och från ideella
organisationers och enskilda intresserade personers sida. Koppla
samman föräldraskolor och skolaktivkurser. Satsa på att hos
ungdomarna själva utveckla en aktiv opinionsbildning mot alkohol
och andra droger.
En avgörande fråga är att det inte ständigt är vuxenvärlden
som pekar på vad som skall göras. Vuxenvärlden behöver inte
sticka under stol med sina åsikter, men vi får inte glömma bort
att vuxenvärlden har en benägenhet att lämna ungdomsgrupperna
mängder av goda råd som äldre har svårt att efterleva för egen
del. Därmed uppstår lätt en förtroendeklyfta och ett avstånd.
Alla typer av alkoholupplysning, ungdomsfostran och
opinionsbildning som vi vill satsa på måste också utgå från en
pedagogik där vi mobiliserar ungdomarna själva -- de som går på
fritidsgårdar, de som är verksamma i ideella föreningar, inom
idrottsrörelsen osv. Jag försöker i min skrift utveckla en
modell för lokal opinionsbildning.
De ekonomiska kostnaderna är en särskild fråga. Men det gäller
inte några överväldigande belopp. Jag har också en del idéer om
hur man skall kunna lyfta fram ekonomiska resurser för att både
klara denna form av alkoholupplysning och åstadkomma alkoholfria
alternativ för tonårsgrupperna. Konkret återfinns förslagen i
"Alkoholpolitikens ABC".
Låt mig avrunda med några ord om nykterhetsrörelsens arbete.
Nykterhetsrörelsen har sprungit fram ur en politiskt medveten
strävan att förbättra människornas förhållanden och att skapa
ett samhälle präglat av trygghet och solidaritet, utan den misär
som alkoholbruket kan leda till.
Nykterhetsrörelsen svarar för en rad olika insatser, som lätt
glöms bort i dessa tider: ett omfattande och framgångsrikt barn-
och ungdomsarbete. Det bedrivs både i profan nykterhetsrörelses
regi och i kristna samfunds regi.
Det förekommer i dag tendenser att nonchalera ideella
aktiviteters betydelse. Långtgående tankar finns på att strama
åt samhällets bidrag. Jag vill nu inte ansluta mig till
kravmaskiner, utan vill bara anföra ett observandum. Vi är alla
medvetna om att det är nödvändigt i det internationaliserade och
genomkommersialiserade samhället att satsa på aktiviteter som
inte bara sysselsätter ungdomarna utan också stimulerar dem till
ställningstaganden, till engagemang i livsåskådnings- och
världsåskådningsfrågor. Det sista må inte vara statsmakternas
eller kommunernas uppgift att finansiera.
På sysselsättningssidan finns det anledning att säga, att där
ungdomsorganisationerna -- vare sig det är i helnykter regi, i
idrottens regi eller dylikt -- tvingas att upphöra med delar av
sin verksamhet till följd av de svårigheter som inträder med
galopperande hyror osv., återstår det till sist för samhället
att återta eller överta en del av de arbetsuppgifterna, till
kostnader som är väsentligt högre än de som vi i dag kan
registrera.
Det har i debatten och framför allt från en lotteriutrednings
sida förekommit tankegångar att man finansierar barn- och
ungdomsverksamheten med kasinospel. Detta uppslag måste avvisas.
Signalerna är felaktiga. Barn- och ungdomsverksamhet får inte
förknippas med kasinon.
Till att börja med borde kasinospel inte höra hemma i ett
civiliserat samhälle, men det är en annan diskussion, som jag
lämnar därhän. Om statsmakterna absolut bestämmer sig för
kasinospel, må det vara en sak, men om politikerna är
utomordentligt entusiastiska över öronmärkta pengar, öronmärk
dem då för statens underskott på bankaffärer i stället för att
låta dem gå till barn- och ungdomsverksamheten! Det är en
oförskämdhet utan like mot socialt och ideellt ungdomsarbete att
komma på tanken att knyta bidragsgivningen till kasinospel.
Detta är fullständigt oacceptabelt.
Ett påpekande: jag instämmer helt med Egon Jacobsson när han
ger uttryck för ståndpunkten att svensk alkoholpolitik skall
bestämmas av svenska politiker och inte av jurister någonstans i
utlandet. Men det är viktigt att man inte faller i fällan och
för att behålla beslutskraften fattar de beslut som utländska
jurister annars skulle ha fattat. Den poängen är ganska liten.
Från nykterhetsrörelsens sida förutsätter vi att både de
byråkratiska och de politiska förhandlarna förmår hävda svensk
alkoholpolitiks hittillsvarande grundpelare, så att vi inte
hamnar i den positionen att svensk alkoholpolitik skall avgöras
utomlands. Men skulle vi hamna i det läget att förhandlarna inte
lyckas med denna uppgift, kan också svensk profan och kristen
nykterhetsrörelse, med 500000--600000 anhängare, tvingas
uppmana sina medlemmar och sympatisörer att rösta nej till
svenskt medlemskap i EG/EU.
Erik Trost: Tiden är knapp, och jag skall begränsa mig
till att ta upp sju punkter.
Som första punkt tar jag upp ett minne från barndomen, som jag
kom på när jag på vägen hit såg en ovanligt blek liten flicka i
femårsåldern med sin mor. Då mindes jag att jag när jag var fyra
år tillbringade tre månader isolerad på sjukhus. Jag fick av min
storasyster en gul och röd gummiboll, som var litet sliten och
på ett ställe var intryckt. Jag låg i sängen och försökte få
bort den där defekten på bollen. Men när jag fick bort den
ursprungliga intryckningen, fick jag varje gång en intryckning
på ett annat ställe. Så småningom kom jag ändå underfund med att
om jag använde alla tio fingrarna och dessutom näsan och tryckte
försiktigt, klarade jag att få bort defekten på bollen.
Man kan kanske säga att den bilden, såsom jag nu upplever den
i efterhand, är en sammanfattning av den syn som vi i Verdandi
har på alkoholpolitiken: det behövs ett samlat grepp, och man
måste ha näsa för vad som är verkligheten. Det går inte att
begränsa den alkoholpolitiska debatten till en eller ett par
frågor, utan man måste ha en social helhetssyn.
Min andra punkt är att jag vill tala om att vi i Verdandi
ställer upp bakom en grundläggande restriktionspolitik. Men för
att restriktionspolitiken skall ge avsedd effekt måste den
antingen vara förankrad i folkmedvetandet eller ha en chans att
bli förankrad i folkmedvetandet inom rimlig tid. Annars ger det
motsatt effekt än den avsedda.
Om man stänger en kran, är det risk att man öppnar andra
kranar, och man kan därför inte diskutera en ensidig
restriktionspolitik utan måste samtidigt diskutera andra
förhållanden i samhället.
Det tredje som jag vill säga är, att om man inte gör
någonting alls, är det en mycket aktiv handling. Passivitet
inför stora problem är en handling som det finns anledning att
kritisera. Vi vet att om vi inte gör någonting alls, kommer vi
att möta en chockhöjning av alkoholkonsumtionen och av de s.k.
alkoholproblemen, och därför måste vi handla.
Oavsett vad vi har för uppfattning om EG, för eller emot, vet
vi att verkligheten kommer att förändras. Den förändras för
varje minut. Gränserna rivs, vår kulturella tillvaro är inte
längre avgränsad av vårt eget kvarter, utan den är beroende av
vad som händer i andra delar av världen. Därför anser vi i
Verdandi att det behövs en ansvarsfull anpassning till en
förändrad verklighet.
Vi måste successivt trappa ner prisinstrumentet, och vi måste
successivt trappa ner tillgänglighetsgränserna. Gör vi inte det,
förlorar vi kontrollen över politiken helt, och då inträffar
katastroferna. Jag tror att de allra flesta är medvetna om
detta, men tyvärr vågar inte alla säga det annat än när man
träffar dem en och en.
Men när vi gör detta, måste vi också samtidigt bygga upp
kulturpolitiska insatser för gemenskap och solidaritet. Vi måste
t.ex. ålägga alla kommuner att starta djupgående kulturpolitiska
program för gemenskap och solidaritet och mot utslagning. Vi för
vår del är beredda att i ökad utsträckning delta i det arbetet.
Den fjärde lilla punkten är ett konstaterande på grundval av
våra upplevelser av verkligheten i vårt praktiska sociala
arbete. Utslagningen i samhället är nu inte lika klassbunden som
den har varit tidigare. Den sociala nedrustningen galopperar och
drabbar nu alla grupper i samhället. Det betyder rent praktiskt
att vi får en ökad skiktning. Vi kan nu inte nöja oss med att
dela upp människor i tre eller fyra socialgrupper, utan det
finns i verkligheten fler socialgrupper.
Vi ser i vårt praktiska arbete att de nyutslagna som kommer
med i vår verksamhet och som har en god verbal träning, ett
språk som stämmer överens med tjänstemännens, roffar åt sig
större och större del av de resurser som tidigare gick till de
mest utsatta. Det betyder att situationen för de mest utsatta
förvärras katastrofalt. Vi är nu inne i en sådan situation, och
vi måste med kraft se till att vi utan att rodna kan säga att vi
lever i ett humant kulturellt samhälle.
Den femte punkten gäller att det ofta pratas om riskgrupper.
Vi är för vår del litet rädda för att använda den beteckningen.
Den leder ofta till svårigheter att stödja personer som tror att
de i förväg är dömda. Dessutom inbillar man människor att det
som kallas t.ex. alkoholproblem bara drabbar personer som
tillhör riskgrupper. Då blir det svårare att motivera avsättande
av samlade resurser för en kamp mot problemen. Därför tycker vi
att det är klokare att använda beteckningen risksituationer.
Alla människor hamnar, om de lever tillräckligt länge, förr
eller senare i risksituationer.
Vi måste träna oss att hantera risksituationer. I samband med
separationer, i samband med omorganisation av företag eller i
samband med att vi eller våra anhöriga drabbas av arbetslöshet
hamnar vi i risksituationer, och alla är berörda. Det betyder
att alla har nytta av en solidarisk alkoholpolitik,
socialpolitik och kulturpolitik. Det här tror vi är viktigt.
Den sjätte punkten gäller att vi tror att det är viktigt att
öka satsningen på social forskning och på tvärvetenskaplig
forskning, men framför allt att ge kraftigt ökade bidrag till
s.k. aktionsforskning, dvs. där man startar olika typer av
utvecklingsprojekt och samtidigt sätter av resurser för att
följa processen. Man startar, man följer, man korrigerar och man
styr processer. Den typen av forskning behöver vi mycket mer av,
eftersom det är bråttom. Vi måste omedelbart kunna omsätta
resultat av forskning i praktisk handling.
Min sjunde punkt gäller att det finns anledning för oss att se
till att barn och ungdomar i väsentligt större utsträckning än
nu växer upp i tryggare situationer. Barns och ungdomars
situation är mycket hotad, och vi har under de senaste sex till
åtta åren fått en kraftig försämring av uppväxtvillkoren för
stora grupper av barn och ungdomar. Vi måste också i ökad
utsträckning satsa på utsatta småbarnsfamiljer. Det är viktigt
att komma in i tid. Vi behöver ha aktiva kulturpolitiska program
mot ensamhet och isolering och för gemenskap och praktisk
solidaritet.
Karin Israelsson: Jag har några frågor, först en som jag
riktar till Robert Fägersten. Genom den proposition som föregick
bildandet av Folkhälsoinstitutet tog man 50 miljoner kronor från
bryggerinäringen. Jag undrar på vilket sätt dessa pengar finns
med i fortsättningen. Är de något att räkna med i det
förebyggande arbetet?
Vidare en fråga till Birgitta Kihlberg: Om det nu är så att
restaurangerna skall vara alternativ, varför har så många av dem
en 25-eller 22-årsgräns, så att ungdomar i lägre åldrar inte
släpps in? Vad är det som gör att hamburgerkedjor utan alkohol
trots allt kan utgöra ett alternativ för ungdomarna? Finns det
inget mellanläge, där restaurangerna släpper in ungdomarna i
något annat än en pubmiljö? Ökningen av alkoholkonsumtionen sker
ju bevisligen i den miljön. Det är där som den måste ha
inträffat, eftersom det är starkölet som står för
konsumtionsökningen.
Till Kjell E Johansson: Hur förvaltar
nykterhetsorganisationerna de samhällsmedel som kommer dem till
godo? Kan man generera dessa medel på ett effektivt sätt?
Robert Fägersten: Det fördes överläggningar mellan den
socialdemokratiska regeringen och bryggerinäringen som syftade
till att i samband med borttagandet av punktskatterna på
läskedrycker, som skulle ha skett inte den 1 januari 1993, som
det nu blir, utan den 1 januari 1991, skulle en del av
punktskatteborttagandet inte ha lämnats vidare i form av lägre
konsumentpriser utan skulle ha resulterat i fonder. En tanke
bakom dessa fonder var att en del av dem skulle kunna användas
för samverkan med Folkhälsoinstitutet. Den tanken blev sedan
aldrig fullföljd, och vi har i samband med regeringsbytet
träffat överenskommelse om återhållande av sådana fonder. Medlen
kommer i stället att lämnas vidare till konsumenterna och blir
inte längre tillgängliga för det ändamålet.
Kjell E Johanson: På Karin Israelssons fråga vill jag
svara att de medel från kommuner och landsting och från staten
som kommer nykterhetsrörelsen till del i huvudsak går till
verksamheter och aktiviteter som sysselsätter barn och ungdomar.
Det gäller vanlig hobbyverksamhet, scoutarbete,
idrottsaktiviteter, studiegrupper och mycket annat. En mycket
kraftig satsning förekommer på hälsofostrande projekt och på att
göra barn och ungdomar medvetna om sin situation, till att
fostra dem till att aktivt ta ställning och att ta ansvar för
sina egna ungdoms-och fritidsmiljöer. Det förekommer även en
omfattande satsning på kulturarbete i form av bl.a. amatörteater
och musikverksamhet.
De offentliga medlen används inte för den alkoholpolitiska
opinionsbildningen, som inte i sig är särskilt kostsam, utan de
disponeras för sysselsättningsfrämjande åtgärder inom den
ideella sektorn. En stor del av finansieringen sker genom våra
egna medlemsavgifter, våra egna lotterier och genom våra
insamlingar. Vi gör dessutom utomordentligt stora
insamlingsinsatser till stöd för nykterhetsarbetet i andra
länder, både ute i Europa och i tredje världen.
Birgitta Kihlberg: Om jag förstod Karin Israelssons fråga
rätt gällde den varför man har åldersgränser på vissa
restauranger och varför den är satt till 22--25 år. Samtidigt
ställde Karin Israelsson en fråga om varför ungdomarna släpps in
i pubmiljö och på McDonalds. Förstod jag frågorna rätt?
Karin Israelsson: Det är pubmiljön som ungdomarna hänvisas
till, eftersom många restauranger i vart fall i sin annonsering
har åldersgränsen 22 eller 25 år.
Birgitta Kihlberg: Jag skall ärligt säga som det är, att
jag inte kan ge några detaljsvar på den frågan eller komma med
några absoluta sanningar. Inom facket är vår åsikt att eftersom
ungdomarna söker sig, det har vi sett, till ställen där det
finns ungdomar, drar vissa typer av restauranger i ett
geografiskt område i en stad till sig en yngre publik. Där blir
det ibland litet stökigt. Det accepteras på den restaurangen.
Att det är stökigt kanske vi som är litet äldre tycker. Därför
finns det företag som har valt att vända sig till en annan typ
av publik. Då sätter man ofta en åldersgräns. Vissa företag
bestämmer t.ex. att herrar inte får lov att komma in utan slips.
Jag tror att svaret är så enkelt som att vi i vår bransch inte
har lyckats bestämma att vi vill dra till oss alla
åldersgrupper, utan åldersgrupperna bestämmer själva vart de
vill gå. Då kan det bli så, att olika slags publik "klumpar ihop
sig" på olika typer av restauranger.
Sten Svensson: Jag vill först understryka det som Kjell E
Johansson sade beträffande primärvården. För att medicinska och
biologiska insatser i olika sammanhang skall bli framgångsrika i
det längre perspektivet är det mycket viktigt att vardagen
fungerar, dvs. att den sociala dimensionen finns. Det har vi
också uttryckt mycket kraftfullt i slutbetänkandet från
Psykiatriutredningen, när vi har kommit in på frågor som rör de
psykiskt störda, missbruksfrågor och liknande. Jag vill gärna
instämma i den delen av Kjell E Johanssons synpunkter
beträffande primärvården.
Mot bakgrund av att vi här i riksdagen, på regeringens
förslag, har ändrat beskattningen av alkoholdrycker på ett sätt
som innebär att man främjar övergången till svagare drycker,
vill jag fråga: Vad kan man göra i det längre perspektivet för
att ytterligare påskynda den utvecklingen? Skulle man t.ex.
kunna främja ett val av svagare drycker vid tax
free-försäljning?
Vi går mot ett mer mångkulturellt samhälle i Sverige genom den
ökade rörligheten över gränserna och den stora invandringen.
Därför är det viktigt, som många av föredragshållarna under det
sista passet har påpekat, att vi försöker att finna nya former
för framtiden och att vi utformar en ny politik. Jag skulle
gärna vilja höra er utveckla era erfarenheter litet grand.
Framför allt riktar jag mig till Birgitta Kihlberg och Robert
Fägersten. Vilka erfarenheter har ni, och vad kan vi lära av de
människor som har kommit hit från andra länder, av deras
efterfrågan, beteende och attityder i det svenska samhället, för
att kunna anpassa oss till den nya mångkulturella situationen i
vårt land?
Birgitta Kihlberg: Jag börjar gärna med att svara på
slutklämmen i frågeställarens fråga, vilka erfarenheter vi har
av alkoholmönstret hos människor från andra länder. Vi har ett
utbyte inom facket med våra brödra- och systerorganisationer i
de europeiska länderna. Samtidigt är det våra medlemmar som
servar turister som kommer hit eller andra typer av gäster. Det
är t.ex. många av näringslivets gäster som kommer till
restaurangerna här i Stockholm.
Den erfarenhet vi har är att mat och alkoholdryck hör samman
på ett mer positivt sätt. Man dricker mindre starksprit. Man
kommer till restaurangen och inleder mat- och alkoholintag
ungefär samtidigt. Man går oftast från restaurangen utan att
vara berusad, kanske litet glad, men det märks alltså knappast
att ett alkoholintag gjorts.
Nu skall jag sticka ut hakan och säga att vi jämför med ett
svenskt mönster. Gästen har då gärna tagit litet grand sprit
innan denne kommer till krogen. Sedan tar man alkohol
tillsammans med mat under den tid man är på restaurangen. Man
slutar inte alltför sällan sitt restaurangbesök i baren med två
bamsewhisky innan man går ut. Jag påstår att många är ganska
berusade när de lämnar restaurangen.
Det är just dessa jämförelser vi har gjort. Dessa fall ser vi
dagligdags. Det är därför våra medlemmar anser att vi gärna kan
adoptera ett mer europeiskt mönster. Det ger mycket trevligare
arbetsförhållanden för personalen på restaurangen om gästerna
dricker under mer ordnade former, om de ägnar sig mer åt att äta
gott än åt att dricka för mycket.
Robert Fägersten: Många av de experiment som vi har
bedrivit har syftat till att försöka göra ungdomarna till
språkrör för ett nytt synsätt på alkoholen, att engagera
ungdomarna själva som talesmän. Non Fighting Generation t.ex. är
sammansatt av ungdomar som har haft ganska allvarliga problem,
ofta våldsproblem, och som är straffade. Men de har en helt
annan syn på alkohol än de svenska ungdomarna har. Detta gäller
även de som har levt ganska länge i Sverige. De har inte den här
"fylleromantiken", utan de har känslan av att det är skamligt
att synas berusad. Det är det synsättet som vi hoppas och tror
kan tränga in, och som vi kan stödja. För en sådan politik är
åtminstone unga invandrare utmärkta språkrör och stöd.
Owe Larsson: Jag vill ta upp frågan om hur man skall göra
för att få fram vettiga alternativ till restauranger åt
ungdomarna. Jag tror inte att man skall grundlägga vanor på
restaurangerna.
Efter att ha varit med här i dag har jag funderat på en sak.
Vad gör man egentligen i EG? Frågar man inte varandra om olika
saker? Reser man inte ned till EG och diskuterar? Det gör ju
stora maffiga killar, som borde kunna få ut litet av
resonemangen. När man frågar om saker sägs det hela tiden att
man inte vet någonting om den frågan. Detta är en fundering som
förstärks varje gång jag är på ett EG-möte. Ingen vet någonting
om vad som gäller. Vi borde kunna få klart besked om monopolet
är den springande punkten. Detta var ingen fråga, utan en
reflektion.
Men min fråga gäller alternativen. Vi har haft tre--fyra stora
alkoholpolitiska utredningar, som har kommit fram till många
vettiga och bra saker. Ändå har alkoholproblematiken bara ökat i
samhället eller i möjligaste mån stått stilla. Vi har fått en
utveckling som inneburit att exponeringen av alkohol har blivit
mer omfattande. Nu kan inte mina ungdomar gå ut på restaurang
utan att möta detta. De har egentligen inget val. De måste
dricka åtminstone öl när de går ut.
Man har försökt att göra alternativ för ungdomar. Man hade
ungdomsgårdarna. Men på ungdomsgårdarna har vi i dag
11--12-åringar. Där vill inga 17-åringar vara. Hur skall vi göra
för att få alternativ till ungdomarna? Kan föreningslivet ställa
upp och skapa de alternativ som vi vill ha? Det måste vara
altrnativ för sådana ungdomar som inte är med i föreningar, utan
som har valt bort den aktiviteten. Min undran är: Hur skall
detta gå till? Vad tycker experterna att vi skall göra?
Kjell E Johanson: Blir jag utpekad som expert måste jag
lämna ifrån mig ordet. Det är inte så lätt att vara expert på
ungdomsfrågor, trender och ungdomskultur.
Man måste göra klart för sig att det inte går att ha festliga
danskvällar i ungdomarnas vardagsmiljö, i skolans matsal eller
på fritidsgården. Precis som vi vuxna vill ungdomarna in till
city, speciellt de äldre ungdomarna. Därför måste man göra upp
med vanföreställningen att man kan skapa attraktiva
festarrangemang i vardagsmiljön. Ungdomarna är en spegelbild av
vuxenvärlden. Det behövs särskilda festmiljöer, fredags- och
lördagsmiljöer. Det är det första.
Det andra är att föreningslivet kan svara för en del av de
aktiviteterna. Samtidigt måste vi inse att både kommunala
fritidsledare och föreningsledare som regel inte har sin främsta
framtoning i Topsy Lindbloms fotspår.
Jag tror också att man måste hitta en form för att stödja en
restaurangägare eller privat näringsidkare som vill satsa på
alkoholfria alternativ. Man kan hävda att nöjesverksamheten
skall vara självbärande och lönsam. Med tanke på konkurrensläget
och den roll alkoholen spelar, tror jag att det är fullständigt
utsiktslöst att göra en alkoholfri ungdomsrestaurang, hur
populär den än är, ekonomiskt bärkraftig. I min roll i
Stockholms stad har jag mer än en gång brottats med denna
konkurrens- och nöjessituation. Det har inte varit möjligt med
den nuvarande lagstiftningen att stödja privata alkoholfria
nöjesalternativ.
Vårt ungdomsförbund, UNF, har lyckats med alkoholfria diskotek
på en del håll i landet. Men vi kan inte täcka in allt. Det
måste finnas en kombination av kommersiella intressenter,
ideella organisationer och samhällsstöd. Uppgiften kan klaras
genom den finansiering jag föreslår i "Alkoholpolitikens ABC".
Martin Nilsson: Jag har en fråga och ett konstaterande.
Jag skulle vilja börja med begreppet alkohol under kontrollerade
former, som jag tror att somliga har varit inne på under
debattens gång. Jag delar i mångt och mycket den uppfattningen
att ett led i minskandet av den totala alkoholkonsumtionen
självklart måste vara att på ett bättre sätt kunna kontrollera
under vilka former alkohol sprids och nyttjas.
Man måste inse att såväl restaurangnäringen som de fackliga
organisationerna har ett anvsvar. Så är det inte i dag. Delvis
beror det på att det inte finns någon kontrollerad form. Precis
som Birgitta Kihlberg säger är det ofta litet okontrollerade
former på de ställen som har en lägre åldersgräns. Där är ofta
litet stökigt och bråkigt. Där vågar man inte ingripa från
marknadssidan, för man är rädd att förlora konkurrensandelar.
Karin Israelsson var tidigare inne på att den här möjligheten
inte heller finns för många ungdomar. Jag tillhör själv den
gruppen, trots att jag sitter i Sveriges riksdag. Jag vet att
detta låter som ett uselt Ny demokrati-argument. Jag tänker inte
försöka plagiera dem i övrigt. Men jag är faktiskt själv en av
dem som inte kan gå ut på krog i Stockholm därför att jag är för
ung. Men jag kan sitta och fatta beslut i riksdagen. Här måste
självklart näringen och facket gemensamt ta sitt ansvar, vilket
de faktiskt inte gör i dag. Det är någonting som jag tror att de
skall fundera på själva.
Jag vill ställa en fråga till nykterhetsorganisationerna som
delvis tangerar den fråga som jag ställde tidigare i dag: Vilka
möjligheter upplever ni att det finns att informera och bedriva
propaganda? Det har under de senaste åren bedrivits många
kampanjer, t.ex. Athena-kampanjen, för att minska
alkoholkonsumtionen. De har varit verkningsfulla. Frågan är: Hur
se det ut på den lokala nivån? Vilka möjligheter har ni, vilka
möjligheter har era ungdomsförbund och vilka möjligheter har
andra organisationer? Märker ni något slags förändring bland
andra organisationers vilja att arbeta med dessa frågor utanför
den traditionella nykterhetsrörelsen?
Erik Trost: När man pratar om ungdomar måste man bl.a. ha
klart för sig att ungdomar inte är ett enhetligt begrepp. Precis
som vuxna befinner sig ungdomar i olika situationer.
En tumregel som jag tycker att man kan säga att vi har en viss
framgång med är att vi inte planerar för mycket verksamhet. Vi
använder 95% av våra resurser för väl planerade
improvisationer. Alla som lever i en otrygg situation, och
väldigt stora grupper av ungdomar lever i en otrygg situation --
tyvärr ökar den gruppen -- kräver en snabb tillfredsställelse av
sina behov. Därför kan man inte planera för mycket, utan man
måste kunna improvisera. Det betyder att man måste ha en
organisation som har möjlighet att haka på när ungdomarna själva
tar initiativ. Det går inte att vänta till om en vecka eller
fjorton dagar, utan det skall ske på en gång, om fem minuter.
När vi i vår uppsökande verksamhet träffar ungdomar som har
behov av att prata med vuxna, vilket är mycket vanligt, räcker
det i regel inte att man gör det i en lokal en halvtimme eller
en timme. Ibland behöver man snabbt sticka bort med en grupp i
några dagar. Vi har verksamheten upplagd så att vi kan resa bort
med tio minuters varsel. Man skall alltså kunna använda de
lokaler man har på nära håll, i kvarteret, och de man har litet
längre bort dygnet runt. Man måste jobba mycket, mycket
informellt. Jag tror att detta är en viktig del när man tittar
på de ungdomar som har det besvärligast.
En fråga som man i stort har anledning att titta på är
skolungdomar och skolungdomars situation. De sociala målen för
skolan och det som händer däromkring tror jag att det finns
anledning att dra en särskild litania om vid ett annat
tillfälle.
Kjell E Johansson: Några markeringar: Det är önskvärt med
centrala kampanjer av det slag Bohman-gruppen och Athena-gruppen
genomfört. De får rejäl styrka då de kombineras med lokala
aktiviteter. På det lokala planet är jag övertygad om att man
måste använda ett par tre olika sätt att lösa problem på.
Idérörelser skall sprida information som anknyter till den egna
målsättningen, vare sig det är idrott, kristet ungdomsarbete
eller nykterhet. Då blir den trovärdig för egna medlemmar och
anhängare, som är opinionsbildare.
Man bör också ha en tvärinformation som primärvården,
landstinget, fritids- och kulturförvaltningarna, skolan,
poliser och andra utformar gemensamt. Det finns behov av en
mångfald, men det skall finnas en enhet i mångfalden.
Dessutom kan kopplingen förstärkas därest kommunerna på ett
konsekvent sätt satsar på komplementerande och frivilliga
vårdinsatser till den kommunala missbrukarvården. Enligt min
uppfattning bör man i varje kommun -- det är ingen diskussion i
storstäderna, för där finns detta -- överallt runt om i landet
ha någon satsning på DKSN, RIA, Verdandi, Alro, Länkar,
IOGT/NTO:s vårdkedja, jag lämnar därhän vad man väljer.
Din fråga gällde om det fanns intresse från andra
organisationers sida. Senast i går kväll hade jag en
överläggning med 30 idrottsledare i Stockholm. Bland dem som
Folkhälsoinstitutet möter finns det utomordentligt många exempel
på idrottsorganisationer, ideella föreningar av olika slag, även
långt utanför nykterhetsrörelsen, som med stor oro ser på
situationen och som är beredda att göra arbetsinsatser.
Jag tror inte att man behöver vara pessimistisk på den
punkten. Det finns en bred uppslutning bakom tanken på rejäla
informationsinsatser. Men de måste kombineras med
fritidsaktiviteter. Alkoholupplysningen löper risk att bli
ganska meningslös om fritidsgårdar samtidigt avvecklas och
föreningsverksamheten inskränks. I de två Ölandskommunerna står
200 ungdomar i åldern 18--24 år utanför arbetsmarknaden. Kan
inte den problemsituationen lösas hjälper alkoholinformationen
föga.
Birgitta Kihlberg: Jag fick ingen fråga, men jag vill ändå
kommentera det önskemål som kom upp om att vi skall ta ännu
bättre ansvar för alkoholhanteringen ute på restaurangerna. Jag
påstår att seriösa företag tar ansvar. De är oerhört rädda om
sitt serveringstillstånd. De tar all den hänsyn och allt det
ansvar som jag tycker att man kan förvänta sig. Problemet är
ofta att det finns företag som inte tillhör någon av
organisationerna. Det är just den typen av företag som ibland
kommer i klammeri med tillståndsgivande myndighet.
Jag vill bara understryka att det mycket ofta är politiska
beslut som styr tillståndsgivningen. Vilken effekt det har haft
på just själva cityregionen i Stockholm ser vi dagligdags. Vi
kan gå ut på kvällarna och se att man, framför allt på mindre
pubar, använder lågpriser. Man kan också se att En stor stark är
lockvara. Det vänder vi oss emot från fackets sida. Det vill jag
ha sagt.
Robert Fägersten: Det finns två sorters alkoholfria
diskotek som intresserar ungdomar. Det ena är det kommersiellt
arrangerade, litet mer storslagna, som utan bidrag från
alkoholen kostar 30--40 kronor per besökare och kväll. Det är
mindre än ett besök på ett kommunalt bad kostar.
Det andra är de småskaliga diskotek som ungdomarna själva
ordnar för 30--40 personer. Där är det fråga om att få lokal och
hjälp med utrustning. Allt detta är ganska små siffror jämfört
med vad mycket av missbruket, våldet och klottret på stan
kostar.
Ordföranden: Riksdagens socialutskott och Alkoholpolitiska
kommissionen vill säga tack till alla som har medverkat under
denna dag, till dem som har medverkat genom att göra inlägg och
ställa frågor och till dem som har medverkat även i andra
funktioner, med att planera och genomföra denna utfrågning.
Jag tycker att det har gjorts många värdefulla inlägg. Vi har
fått åtskillig viktig information. Vi är väl medvetna om att
detta stora område rymmer många aspekter som inte har fått plats
i programmet, som inte har blivit belysta. Vi är också medvetna
om att flera hade velat få ordet och säga något ytterligare,
eller åtminstone få tala litet längre. Vi har likväl arbetat i
denna sal och i dess omedelbara närhet i sex och en halv timme.
Det må väl sägas vara ett gott dagsverke. Jag tycker att vi har
kunnat göra analyser av utveckling och nuläge som är av värde,
då vi i olika grupper i samhället har att formulera strategin
för den svenska alkoholpolitiken.
Tack för dagens överläggningar. De är härmed avslutade.