I betänkandet behandlas proposition 1992/93:129 om avgifter
inom äldre- och handikappomsorgen och fyra motioner som väckts
med anledning av propositionen.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag med den ändringen
att tidpunkten för ikraftträdandet föreslås bli den 1 mars 1993.
Samtliga motioner avstyrks. S-ledamöterna avstyrker
propositionen i en reservation och vill ha ett nytt bättre
genomarbetat förslag. Dessa ledamöter vill också ha ett statligt
reglerat högkostnadsskydd. Även v-ledamoten anser i en
meningsyttring att propositionen bör avstyrkas och avgiftsfrågan
utredas på nytt.
Propositionen
I proposition 1992/93:129 om avgifter inom äldre- och
handikappomsorgen har regeringen (Socialdepartementet)
föreslagit riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård,
4. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
5. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.
Motioner
1992/93:So8 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1992/93:129.
1992/93:So9 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär ett förslag till högkostnadsskydd med
utgångspunkt ifrån remissinstansernas synpunkter.
1992/93:So10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:129 om
avgifter inom äldre- och handikappomsorgen enligt vad i motionen
anförts om riskerna för att äldre och funktionshindrade drabbas
när särregleringen upphör,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny
särskild avgiftsutredning enligt vad i motionen anförts om att
skapa ett rättvist avgiftssystem för kommunernas långtidsvård.
1992/93:So11 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om överföring av inkomster från kommunerna till staten.
Utskottet
Bakgrund
Genom äldrereformen fick kommunerna fr.o.m. år 1992 ett samlat
ansvar för långvarig service och vård till äldre och
handikappade (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97). I
socialtjänstlagen (1980:620) infördes en skyldighet för
kommunerna att inrätta särskilda boendeformer för service och
omvårdnad för de äldre som behöver det. Kommunerna blev också
skyldiga att inrätta bostäder med service för handikappade.
Vidare innebar reformen att kommunerna från landstingen övertog
ansvaret för och driften av sådana sjukhem och andra
vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård som huvudsakligen
har kommunen eller en del av kommunen som upptagningsområde.
Reformen innebar även att kommunerna numera är skyldiga att
bedriva hälso- och sjukvård med undantag av läkarvård i de
särskilda boendeformerna och i bostäder med särskild service.
Kommunerna har även fått befogenhet att svara för hemsjukvård i
ordinärt boende. Riksdagen beslutade i juni 1991 om den
ekonomiska regleringen av äldrereformen (prop. 1990/91:150 bil.
I:3, SoU25, rskr. 384).
Äldrereformen aktualiserade frågan om det rimliga i att ha
olika avgifter för olika boendeformer för service och omvårdnad
i kommunen liksom då det gäller avgifter för den sociala
hemtjänsten kontra hemsjukvården. I propositionen om ansvaret
för service och vård till äldre och handikappade uttalades att
nuvarande avgiftssystem för vård vid de sjukhem som förts över
till kommunerna borde gälla i avvaktan på en översyn av
avgiftssystemen för kommunala tjänster inom äldre- och
handikappomsorgen. Detta blev också riksdagens beslut.
Regeringen beslutade därefter att tillkalla en särskild utredare
med uppgift att göra en översyn av avgiftssystemen inom vissa
delar av socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvården.
Utredningen, som antog namnet Ädelavgiftsutredningen, avlämnade
sitt betänkande Avgifter och högkostnadsskydd inom äldre- och
handikappomsorgen (SOU 1992:50) i maj 1992. Betänkandet har
remissbehandlats. Utredningen och remissvaren har legat till
grund för den nu aktuella propositionen.
Med anledning av propositionen har utskottet erhållit
skrivelser från Svenska kommunförbundet samt från handikapp- och
pensionärsorganisationer m.fl. Utskottet har också uppvaktats av
Handikappförbundens centralkommitté, Pensionärernas
riksorganisation och Riksförbundet för dementas rättigheter.
Frågan om avslag på propositionen och begäran om nytt förslag
I propositionen föreslås att särregleringen av avgifter som
avser helinackordering i särskilda boendeformer för service och
omvårdnad skall upphävas och ett nytt avgiftssystem införas.
I motion 1992/93:So8 av Sten Söderberg (-) yrkas att
riksdagen avslår propositionen. Motionären anför att förslaget
får så många icke acceptabla konsekvenser att det inte utan en
grundlig omarbetning kan ligga till grund för ett nytt
avgiftssystem.
I motion 1992/93:So10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas
att riksdagen avslår propositionen enligt vad som anförts om
riskerna för att äldre och funktionshindrade drabbas när
särregleringen upphör (yrkande 1) samt att riksdagen begär
att regeringen tillsätter en ny särskild avgiftsutredning enligt
vad som anförts om att skapa ett rättvist avgiftssystem för
kommunernas långtidsvård (yrkande 2). Motionärerna anser att
förslaget skulle vara helt förödande för människor med
funktionshinder -- särskilt de yngre. Vidare riskerar förslaget
att drabba dem som vårdas på sjukhem på ett sådant sätt att de
inte får möjlighet att ha kvar sin bostad.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att ett nytt
avgiftssystem bör införas och avstyrker därmed motionerna So8
(-) och So10 (v) yrkande 1.
Utskottet anser inte heller att en ny avgiftsutredning bör
tillsättas och avstyrker därför motion So10 (v) yrkande 2.
Avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende
Enligt propositionens förslag skall kommunerna ges möjlighet
att utforma avgiftssystemen för hjälp i hemmet, service och
omvårdnad samt boende med utgångspunkt i lokala förutsättningar.
Kommunerna bör, i likhet med gällande regler i 35 §
socialtjänstlagen få ta ut skäliga avgifter enligt de grunder
kommunen själv bestämmer. Avgifterna får inte överstiga
kommunens självkostnad.
De av kommunerna övertagna vårdinrättningarna är enligt lagen
om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar att
anse som särskilda boendeformer enligt socialtjänstlagen. I
propositionen föreslås nu att särregleringen av dessa tas bort.
Därmed kommer samma avgiftsbestämmelser att gälla för allt
särskilt boende enligt socialtjänstlagen. Vidare föreslås ett
tillägg i hälso- och sjukvårdslagens 26 § att endast kommunen
får ta ut vårdavgifter för sådan somatisk långtidssjukvård som
den har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 § lagen om
kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Denna
avgift kan kommunen sedan specificera för vård, omvårdnad, mat
och boende.
Vidare föreslås ett tillägg i 35 § socialtjänstlagen om att
avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende
tillsammans med avgifter för hälso- och sjukvård inte får uppgå
till så stora belopp att den enskilde inte förbehålls
tillräckliga medel för sina personliga behov. Även i hälso- och
sjukvårdslagen föreslås ett tillägg med motsvarande innebörd.
I propositionen anförs att den enskilde måste förbehållas
tillräckliga medel för att kunna bekosta t.ex. privat utförd
städning, hemhandling, snöskottning, fotvård m.fl. tjänster i de
fall sådana tjänster inte inryms i det kommunala åtagandet.
Enligt vad som framhålls kan personliga behov också omfatta
kostnader för tandvård, läkarvård, läkemedel och hjälpmedel samt
resor och övriga kostnader som möjliggör ett aktivt deltagande i
samhällslivet. Enligt föredraganden gäller detta i synnerhet i
fråga om yngre personer med funktionshinder som har särskilda
behov av service och omvårdnad. Vidare framhålls det att en
funktionshindrad persons familjesituation och arbetssituation
liksom merkostnader till följd av funktionshindret måste kunna
påverka avgiftens storlek.
Frågan om makes/samboendes ekonomiska situation i de fall ena
maken är i behov av dagvård, växelvård eller mer permanent
flyttar till en särskild boendeform behandlas också i
propositionen. Enligt föredraganden får avgiftsregler inte
utformas så att samboende eller makar får en sådan försämrad
ekonomisk situation i dylika situationer, att kostnadsskäl
hindrar nödvändig vård eller att makar tvingas till skilsmässa
av ekonomiska skäl. Även när ena maken flyttar till en särskild
boendeform skall det, enligt propositionen, vara ekonomiskt
möjligt för den andra att bo kvar i sin ursprungliga bostad och
med rimliga privatekonomiska villkor. Slutligen konstateras att
även ensamstående bör ges ekonomiska möjligheter genom rimliga
avgifter och bostadsstöd att behålla bostaden en viss tid efter
flyttning till en särskild boendeform.
I propositionen anförs att en friare avgiftssättning har sin
utgångspunkt i bl.a. en allmän inriktning att minska den
statliga regelstyrningen och att ge större frihet för kommuner
och landsting att själva bestämma hur ålagda verksamheter skall
skötas. Denna inriktning har kommit till uttryck i bl.a.
frikommunförsöken, den nya kommunallagstiftningen, avregleringen
av avgifter inom den öppna hälso- och sjukvården samt beslutet
om ett nytt statsbidragssystem.
Möjligheterna till större frihet när det gäller
avgiftssättningen kan riskera att leda till skillnader i
avgiftsnivåer mellan kommunerna vilka kan få
fördelningspolitiska effekter och av enskilda uppfattas som
orättfärdigt. Föredraganden konstaterar att
Ädelavgiftsutredningen föreslog ett statligt reglerat
högkostnadsskydd för kommunala tjänster inom äldre- och
handikappomsorgen. Åtskilliga remissinstanser har dock haft
tungt vägande synpunkter på konstruktionen och ett antal
organisationer som företräder brukarna har avfärdat förslaget i
sin helhet. Något högkostnadsskydd föreslås därför inte. Däremot
kommer Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket att få i uppdrag
att noga följa utvecklingen av avgiftssättningen och dess
effekter. Enligt vad som framhålls skall en sådan uppföljning
bl.a. beskriva dels kommunernas avgiftskonstruktioner, hur
förbehåll för personliga utgifter bestäms och vilka
skälighetsbedömningar som görs i förhållande till t.ex.
självkostnadsprincipen, dels effekterna för den enskildes
ekonomiska situation.
I motion 1992/93:So9 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär ett förslag till högkostnadsskydd
med utgångspunkt ifrån remissinstansernas synpunkter.
Motionärerna anser att det inte räcker med att hänvisa till
socialtjänstlagen och att Socialstyrelsen och
Riksrevisionsverket skall noga följa utvecklingen. Kommunernas
försämrade ekonomi kan komma att innebära att klyftorna mellan
de som är beroende av kommunernas tjänster och övriga
kommuninvånare kommer att öka ytterligare. Det behövs, enligt
motionärerna, ett högkostnadsskydd.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen i propositionen att enhetliga
avgiftsregler bör gälla för samtliga boendeformer för äldre och
funktionshindrade. Ett klarläggande av boendebegreppet är då
viktigt. En enrumsbostad på ett ålderdomshem går inte, som
påpekas i utredningen och propositionen, att likställa med en
sängplats på ett fyrbäddsrum på ett sjukhem eller ett
tillfälligt boende på ett sjukhem. Utskottet utgår från att
detta kommer att beaktas bl.a. vid avgiftssättning för boendet
liksom vid övergången till nya regler för bostadsstöd.
Enligt förslaget i propositionen får inte avgiften för
kommunala tjänster inom äldre- och handikappomsorgen uppgå till
så stora belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga
medel för sina personliga behov. Utskottet instämmer i de
bedömningar som föredraganden gjort i dessa avseenden och vill
samtidigt understryka vikten av att kommunerna beaktar
individuella behov när avgiftssystemet läggs fast och när
avgifter i det enskilda fallet beslutas.
Utskottet understryker vidare att kostnadsandelen för den
kommunala sjukvården enligt Ädelreformen inte får bli föremål
för differentiering.
Det är enligt utskottets mening särskilt viktigt att framhålla
att yngre personer med funktionshinder förbehålls medel för
kostnader för rehabilitering och boende, liksom för kostnader
för andra former av verksamheter och aktiviteter som är rimliga
och naturliga för icke funktionshindrade i motsvarande ålder.
Utskottet vill också framhålla betydelsen av att kommunen i
det fall den ena maken flyttar till en särskild boendeform
beaktar den andra makens behov av medel för t.ex.
boendekostnader. Enligt vad utskottet inhämtat sätter kommunerna
i dag vanligvis ned avgiften för boende med helinackordering i
de fall då den ena maken flyttar till ett sådant boende och den
andra maken kvarbor i den ursprungliga bostaden.
Utskottet anser att kommunerna skall få ta ut skäliga avgifter
enligt grunder som kommunen själv bestämmer. Avgifterna får inte
överstiga kommunens självkostnad. Även i övrigt instämmer
utskottet i förslagen i denna del.
När det gäller frågan om införande av ett statligt reglerat
högkostnadsskydd konstaterar föredraganden att
Ädelavgiftsutredningen föreslog ett sådant högkostnadsskydd för
kommunala tjänster inom äldre- och handikappomsorgen men att
förslaget avstyrktes av ett antal organisationer som företrädde
brukarna och även mötte starka invändningar från andra
remissinstanser när det gäller konstruktionen. Mot den
bakgrunden föreslås i propositionen inte något statligt reglerat
högkostnadsskydd. Däremot föreslås att Socialstyrelsen och
Riksrevisionsverket får i uppdrag att noga följa utvecklingen av
avgiftssättningen och dess effekter. Inte heller utskottet anser
att ett statligt reglerat högkostnadsskydd bör införas.
Utskottet påminner om att avgiften för de aktuella insatserna
inte får sättas till ett så högt belopp att inte den enskilde
förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.
Utskottet förutsätter att kommunerna konstruerar egna
högkostnadsskydd för att åstadkomma en rättvis tillämpning i
dessa hänseenden. Utskottet vill också starkt understryka att de
nya reglerna inte får ges en schablonmässig tillämpning utan att
det alltid prövas om en jämkning av avgifterna bör göras med
hänsyn till individens behov i det enskilda fallet. Utskottet
vill slutligen framhålla vikten av att Socialstyrelsen och
Riksrevisionsverket noggrant följer utvecklingen. Med det
anförda avstyrks motion So9 (s).
Utskottet har inhämtat att ett ikraftträdande av
propositionens förslag den 1 januari 1993 skapar administrativa
problem, med hänsyn till den korta tiden mellan beslut och
verkställighet. Utskottet anser därför att de föreslagna
lagändringarna bör träda i kraft den 1 mars 1993. Genom detta
beaktas även synpunkterna i motion 1992/93:So11 om
ikraftträdandet. Utskottet tillstyrker propositionens förslag
till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) och lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt lag om
ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för
viss hälso- och sjukvård.
Läkemedel, läkarvård, kostnadsfria förbrukningsartiklar och
resor
Genom överförandet av vissa sjukhem till kommunerna, varigenom
dessa kommer att utgöra en särskild boendeform, likställs den
vård som ges där i rättsligt avseende med öppen vård. Från denna
princip har emellertid riksdagen -- i avvaktan på en översyn av
avgiftssystemen -- beslutat om flera undantag. Enligt förslagen
i propositionen bör dessa nu upphävas. Detta innebär att samma
regler om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel och om
patientavgifter för läkarvård skall gälla för boende på sjukhem
och andra vårdinrättningar vilka kommunerna övertagit från
landstingen som för övrig öppenvård. Resor från sjukhem i
samband med läkarvård eller annan sjukvårdsbehandling skall ses
som resor mellan bostad och sjukvård.
Kostnadsansvaret för vissa vid särskilt angivna sjukdomar
kostnadsfria förbrukningsartiklar (KOFFA) som tillhandahålls
boende på sjukhem och andra vårdinrättningar vilka kommunerna
övertagit från landstingen, skall överföras från kommunerna till
staten och den allmänna försäkringen.
Förslagen innebär ändringar i lagen om allmän försäkring (AFL)
och lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
Också i proposition 1992/93:17 om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen, m.m. föreslås ändringar i AFL. I
propositionen redovisas en överenskommelse som träffats mellan
staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen om vissa
ersättningar från sjukförsäkringen m.m. för år 1993.
Överenskommelsen förutsätter ändringar bl.a. i AFL med
ikraftträdande den 1 januari 1993. Socialförsäkringsutskottet
behandlar propositionen i sitt betänkande 1992/93:SfU6.
Uteslutande av lagtekniska skäl överlämnar utskottet till
socialförsäkringsutskottet en del av de förslag till ändringar i
AFL som finns i proposition 129, nämligen ändringarna i 2 kap. 6
§, 12 § sista stycket och 20 kap. 8 § AFL. Dessa ändringar i
AFL, liksom i övriga lagar som berörs av förslaget i nämnda
proposition föreslås träda i kraft den 1 mars 1993.
För utskottets del återstår sålunda såvitt gäller
ändringsförslag i AFL, endast ett som utskottets förslag i
bilaga 2 betecknat förslag till lag om ändring i lagen om allmän
försäkring av innebörd att 2 kap. 12b § och 3 kap. 4a § skall
upphöra att gälla vid utgången av februari 1993.
Utskottets bedömning
Samma regler om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel och
om patientavgifter för läkarvård som för övrig öppenvård
föreslås gälla för boende vid sjukhem och andra vårdinrättningar
vilka kommunerna övertagit ansvaret för.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag att nu ta bort
den särskilda reglering som övergångsvis har gällt för boende på
sjukhem och andra vårdinrättningar, vilka kommunerna tagit över
från landstingen. Utskottet tillstyrker vidare mot bakgrund av
ovan redovisade lagtekniska skäl ett som utskottets förslag i
bilaga 2 betecknat förslag till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Utskottet tillstyrker slutligen
förslaget till ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m. Lagförslagen bör träda i kraft den 1
mars 1993.
Förändrad kostnadsfördelning mellan kommuner, landsting och
stat
Förslaget i propositionen innebär att kommunerna, och inte som
nu staten, kommer att uppbära sjukhemsavgifterna. Som en följd
härav kommer statens intäkter att minska med 560 miljoner
kronor, samtidigt som kommunernas inkomster ökar med motsvarande
belopp. Även de föreslagna förändringarna i fråga om läkemedel,
läkarvård, kostnadsfria förbrukningsartiklar (KOFFA) och
sjukresor innebär vissa omfördelningar i kostnader mellan
staten, kommunerna och landstingen. Landstingens kostnaderna för
läkemedel vid sjukhemmen kommer att överföras till staten.
Staten kommer också att överta kostnadsansvaret för vissa
kostnadsfria förbrukningsartiklar som kommunerna tidigare haft
betalningsansvar för. Landstingen övertar å andra sidan
kostnadsansvaret för vissa sjukresor som kommunen tidigare
betalat. Förslag till reglering av dessa kostnader har lagts
fram i proposition 1992/93:123 om vissa ekonomiska regleringar
år 1993 mellan staten och kommunsektorn. Totalt bedöms statens
kostnader, i form av minskade intäkter och ökade kostnader,
komma att öka med 780 miljoner kronor medan lanstingets
inkomster bedöms öka med 114 miljoner kronor och kommunernas med
702 miljoner kronor, beräknat på helår.
Vidare anförs att det ökade utrymmet för kommunerna genom den
fria avgiftssättningen bedöms uppgå till 700--900
miljonerkronor. Det slutliga beloppet kommer, enligt
föredraganden, att fastställas i ett senare sammanhang.
Regeringen har därefter i proposition 1992/93:134 anfört att
förslaget till förändringar i de kommunala bostadstilläggen för
år 1993 m.m. innebär en kostnadsökning med 600 miljonerkronor
för kommunerna. Denna kostnadsökning bör enligt förslaget i
propositionen tas ur det ökade utrymmet om 700--900
miljonerkronor som förändringen i avgiftssystemet inom äldre-
och handikappomsorgen skapar.
I motion 1992/93:So11 av Karin Israelsson (c) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om överföring av inkomster från kommunerna till staten.
Motionären pekar på att kommunerna har en mycket bekymmersam
ekonomisk situation. Förslaget om indragning från kommunerna av
de ökade inkomster som det nya avgiftssystemet ger kan leda till
stora svårigheter för kommunerna att klara en god service till
de äldre och handikappade. Det bör därför göras en
konsekvensanalys av de indragningar som staten ämnar göra innan
storleken på indragningarna beslutas. Motionären anför att
hänsyn måste tas till de enskilda kommunernas speciella
situation.
Utskottets bedömning
I motion 1992/93:So11 uttalar motionären oro för att det ökade
utrymme som det nya avgiftssystemet förväntas ge inte står i
överensstämmelse med det kostnadsansvar som kommer att åvila
kommunerna vid förslag till höjda bostadsbidrag.
Utskottet konstaterar att i propositionen anförs att det ökade
utrymme som skapas för kommunerna genom förslagen i denna
proposition bedöms vara 700--900 miljoner kronor.
Utskottet utgår från att regeringen noga följer effekterna av
den nu föreslagna friare avgiftssättningen och att vid
regleringen mellan staten och kommunerna av dessa belopp
kommunernas bekymmersamma ekonomiska läge särskilt beaktas.
Motionen får därmed anses tillgodosedd. Motion So11 (c) avstyrks
därmed.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:129 och med
avslag på motionerna 1992/93:So8, 1992/93:So9, 1992/93:So10
och 1992/93:So11
dels antar följande i propositionen framlagda lagförslag
med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av
lagförslagen bestäms till den 1 mars 1993
a) lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
b) lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
c) lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård,
d) lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.,
dels antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring med i bilaga 2 som utskottets
förslag betecknad lydelse.
res. (s)
men. (v)
Stockholm den 3 december 1992
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s),
Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson (s), Jerzy
Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Maj-Inger Klingvall (s),
Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m) och Barbro
Westerholm (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo
Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson
(alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 3 som börjar med
"Utskottet delar" och slutar med "yrkande 2." bort utgå,
dels att det avsnitt som på s. 5 börjar med "Utskottet
delar" och på s. 7 slutar med "hälso- och sjukvård." bort utgå,
dels att det avsnitt på s. 8 som börjar med "Samma regler"
och slutar med "1 mars 1993." bort utgå,
dels att det avsnitt på s. 9 som börjar med "I motion"
och slutar med "avstyrks därmed." bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att kommunernas
avgifter för service, omvårdnad och vård skall utformas så att
kostnaderna för de boende blir neutrala i förhållande till de
särskilda boendeformerna i linje med riksdagens beslut om
Ädelreformen. Utskottet anser dock att förslagen i propositionen
inte beretts tillräckligt grundligt i regeringskansliet och att
konsekvenserna av förslagen inte fullt ut kan överblickas.
Oklarhet kvarstår på några principiellt avgörande punkter.
Den första punkten gäller storleken på de förordade
avgiftshöjningarna på sjukhemmen. Avgiftshöjningarna skall
enligt propositionen inbringa 700--900 miljoner kronor i ökade
intäkter för kommunerna. Vissa beräkningar tyder på att
höjningarna för den enskilde i så fall skulle komma att uppgå
till närmare 2000 kr per månad. I dag betalar en pensionär
utan ATP 1350 kr per månad. Det framgår emellertid inte av
propositionen hur stora höjningarna kan bli. Av
fördelningspolitiska skäl kan inte stora avgiftshöjningar
accepteras. Det skulle slå hårt mot utsatta äldre och sjuka.
I propositionen anförs att den enskilde skall garanteras
tillräckliga medel för sina personliga behov. Tillägg föreslås i
socialtjänstlagen och i hälso- och sjukvårdslagen med denna
innebörd. Bestämmelserna är allmänt hållna. Den enskilde ges
inte någon reell överklagningsmöjlighet.
Vid en uppvaktning till utskottet förordade HCK och
Demensförbundet att det först borde tillsättas en
avgiftsutredning. Organisationerna ansåg att propositionens
förslag därför inte nu kunde antas. PRO förordade ett statligt
högkostnadsskydd.
Utskottet anser att regeringen åter bör pröva ett särskilt
statligt reglerat högkostnadsskydd för att garantera den
enskilde tillräckliga resurser för personliga behov. Kommunernas
försämrade ekonomi kan komma att leda till att klyftorna mellan
dem som är beroende av kommunernas tjänster och övriga
kommuninvånare kommer att öka ytterligare.
Det är redan i dag stora skillnader mellan de avgifter olika
kommuner tar ut för sina tjänster. Detta påverkar i hög grad
ekonomin för människor som är beroende av de kommunala
tjänsterna. Det leder till mycket stora skillnader i disponibel
inkomst mellan människor med samma inkomst och samma kommunala
servicebehov beroende på i vilken kommun de bor. Dessa stora
skillnader är djupt orättvisa.
Det saknas således i propositionen ett totalgrepp på
effekterna av samtliga avgiftshöjningar. Tidigare tillämpades
avgifter mest såsom styrmedel, men avgifterna verkar nu mer och
mer bli ett finansieringsinstrument. Det är en ny situation som
kräver särskilda överväganden.
En annan principiellt viktig fråga är avgifterna för yngre
funktionshindrade. Det föreslagna avgiftssystemets konsekvenser
för unga funktionshindrade har inte analyserats i tillräcklig
utsträckning. Föredragandens utredningsmaterial bygger på de
äldres situation. I propositionen anförs att hänsyn skall tas
till att yngre funktionshindrade kan ha särskilda behov av
service och omvårdnad, att särskild hänsyn skall tas till
merkostnader till följd av funktionshindret samt att hänsyn
skall tas till familjesituationen. Det lämnas dock helt till
kommunerna att bedöma dessa frågor utan närmare vägledning.
Ett annat olöst problem är att begreppet boende inte klart
definierats i propositionen. Vid bedömning av vilka avgifter som
skall tas ut av den enskilde vid vistelse på sjukhem är det av
avgörande betydelse om vistelsen bedöms bli temporär eller om
det är en mer permanent inflyttning. I propositionen sägs att
hänsyn bör tas till den enskildes behov av att behålla en bostad
en viss tid samt till makes/sambos behov av att kunna bo kvar i
den ursprungliga bostaden. Någon reglering av den enskildes rätt
i detta sammanhang föreslås inte. Frågan om de kvarboendes
situation lämnas obesvarad.
Utskottet anser vidare att det hade varit angeläget att det i
propositionen klart hade framgått att de föreslagna ändringarna
inte innebär någon rätt för kommunerna att inkomstdifferentiera
sjukvårdsavgifterna.
Slutligen anser utskottet att det är tveksamt om förslaget
kommer att leda till ökning av kommunernas inkomster i den
omfattning som beräknats i propositionen. Kommunerna föreslås få
rätt att göra skälighetsbedömningen och fastställa avgifterna.
Frågan är dels vilka höjningar kommunen vill göra, dels
vilka höjningar den kan göra med hänsyn till den enskildes
behov av medel för personliga behov. Det föreligger inte
möjligheter för staten att framtvinga en viss avgiftshöjning i
samtliga landets kommuner. Detta måste anses strida mot den
kommunala självstyrelsen.
Regeringen har sedan i annat sammanhang, i proposition
1992/93:134, anfört att 600 miljoner kronor av det ökade
utrymmet bör utnyttjas för en förstärkning av bostadsbidragen.
Förslaget innebär att kommunerna kommer att tvingas höja
avgifterna för äldre och handikappade högst väsentligt för att
den kommunala ekonomin inte skall utarmas. Utskottet delar den
oro som framförs i motion So11 att det ökade utrymmet som det
nya avgiftssystemet förväntas ge inte står i överensstämmelse
med det kostnadsansvar som kommer att åvila kommunerna vid
förslag till höjda bostadsbidrag. Utskottet utesluter inte
risken av en icke förutsedd kostnadsöverföring från staten till
kommunerna.
Motionerna So8 (-), So9 (s), So10 (v) yrkande 1 och So11 (c)
bör tillstyrkas och propositionen avslås. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett nytt förslag baserat på det nu
anförda.
Utskottet anser inte att en ny avgiftsutredning bör tillsättas
och avstyrker därmed motion So10 (v) yrkande 2.
dels att utskottet bort hemställa:
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:So8,
1992/93:So9, 1992/93:So10 yrkande 1 och 1992/93:So11 och med
avslag på propositionen och motion 1992/93:So10 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Gudrun Schyman (v) anför:
Avslag på propositionen m.m.
Propositionens förslag innebär att det inte skall finnas några
begränsningar för de kommunala avgifterna. I propositionen
framhålls att taxorna inte får sättas så högt att den enskilde
inte får pengar över till personliga behov: kläder, fotvård,
tandvård, läkemedel m.m. Några garantier i form av
avgiftsbegränsningar eller överklagningsmöjligheter föreslås
dock inte.
Vänsterpartiet befarar att ingen som bor på sjukhem skall
komma att kunna ha kvar sin bostad. Patienter med familj kommer
att få problem. Vidare befarar man att många människor med
funktionshinder kommer att drabbas av förändringen.
Vänsterpartiet vill inte avstå från en reglering av detta
område. Riskerna för godtycke är alltför stora.
Enligt min mening bör riksdagen avslå propositionen och begära
att en ny avgiftsutredning tillsätts för att skapa ett rättvist
avgiftssystem för kommunernas långtidsvård. Jag anser att
utredningen bör pröva möjligheten till ett särskilt statligt
reglerat högkostnadsskydd för att garantera den enskilde
tillräckliga resurser för personliga behov.
Jag anser det tveksamt om förslaget kommer att leda till
ökning av kommunernas inkomster i den omfattning som beräknats i
propositionen. I proposition 1992/93:134 anförs att 600 miljoner
kronor av det ökade utrymmet bör utnyttjas för en förstärkning
av bostadsbidragen. Förslaget innebär att kommunerna kommer att
tvingas höja avgifterna för äldre och handikappade högst
väsentligt för att den kommunala ekonomin inte skall utarmas.
Jag anser att staten inte har rätt att på detta vis tvinga fram
en avgiftshöjning i samtliga kommuner. Detta rimmar samtidigt
illa med talet om kommunernas rätt att själva fastställa
avgifterna. Jag delar därmed oron som framförs i motion So11 för
att det ökade utrymme som det nya avgiftssystemet förväntas ge
inte står i överensstämmelse med det kostnadsansvar som föreslås
åvila kommunerna vid förslag till höjda bostadsbidrag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet borde ha
hemställt:
att riksdagen
dels med bifall till motionerna 1992/93:So8, 1992/93:So9,
1992/93:So10 yrkande 1 och 1992/93:So11 avslår propositionen,
dels med bifall till motion 1992/93:So10 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän
försäkring1 att 2 kap. 12 b §2 och 3 kap. 4 a §3
skall upphöra att gälla vid utgången av februari 1993.
1 Lagen omtryckt 1982:120
2 Senaste lydelse av 2 kap. 12 b § 1990:1466
3 Senaste lydelse av 3 kap. 4 a § 1991:1640