I betänkandet behandlas först ett tjugotal motioner om olika
behörighetsfrågor inom främst hälso- och sjukvården. Därefter
behandlas några motioner som rör olika tillsynsfrågor m.m.
Samtliga motioner är från den allmänna motionstiden 1992.
När det gäller frågan om legitimation eller andra
behörighetsföreskrifter för ytterligare yrkesgrupper anser
utskottet med anledning av flera motioner att en samlad översyn
bör göras under parlamentarisk medverkan och att regeringen
därefter bör återkomma till riksdagen i denna fråga och vissa
andra frågor som har samband därmed. Utskottet föreslår att
riksdagen ger regeringen till känna vad utskottet anfört i denna
del. S-ledamöterna avger en motivreservation och V-suppleanten
en meningsyttring.
Övriga motioner avstyrks.
Motionerna
1991/92:So209 av Bo Arvidson och Per Stenmarck (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av stadgan om enskilda
vårdhem.
1991/92:So210 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om socionomer i socialt arbete.
1991/92:So216 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. att
också socionomer omfattas av lagen,
2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att utforma behörighetsregler för socionomyrket.
1991/92:So405 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om legitimation av naprapater.
1991/92:So409 av Karin Falkmer och Inger René (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om legitimering av dietister.
1991/92:So412 av Pehr Löfgreen (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att Doctors of Naprapathy skall erhålla legitimation för
utövande av sitt yrke inom hälso- och sjukvård.
1991/92:So413 av Leif Carlson och Maud Ekendahl (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Socialstyrelsen skall se över sina krav
angående komplettering av utländsk utbildning.
1991/92:So416 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om legitimering av naprapater.
1991/92:So421 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att dietister med kvalificerad högskoleutbildning bör erhålla
legitimation som skydd för sin yrkestitel.
1991/92:So422 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om terapier utförda av icke legitimerade yrkeskategorier.
1991/92:So443 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om legitimation för naprapater.
1991/92:So448 av Hugo Bergdahl och Sigge Godin (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det angelägna i att naprapater snarast skall
kunna erhålla legitimation.
1991/92:So454 av Anita Johansson och Eva Johansson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en kartläggning av naprapaters utbildning.
1991/92:So458 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att samordna regelverket för
legitimerade svenska kiropraktorers yrkesutövning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att föreskrifterna om
manipulationsbehandling skall gälla all legitimerad hälso- och
sjukvårdspersonal.
1991/92:So462 av Gunnar Thollander och Iréne Vestlund (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av tillräckliga resurser för
tillsyn av privat vård och dess marknadsföring,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om allmänhetens tillgång till uppgifter om
läkare och tandläkare som tilldelats varning.
1991/92:So473 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om socialstyrelsens tillsyn av s.k.
pseudoterapier som syftar till att påverka människors beteende,
upplevelser, personlighet etc., utförda av icke-legitimerade
yrkeskategorier.
1991/92:So477 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om legitimation av arbetsterapeuter.
1991/92:So478 av Elvy Söderström och Britta Sundin (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om legitimation för kuratorer.
1991/92:So481 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en utredning med uppgift att se över
reglerna för enskilda sjukvårdsinrättningar och lägga förslag
till förenklat regelsystem eventuellt genom en komplettering
av hälso- och sjukvårdslagen.
1991/92:So485 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att de allmänna råden för kiropraktorernas verksamhet bör bli
föremål för en översyn i syfte att uppnå likställighet mellan
kiropraktorerna i de nordiska länderna.
1991/92:So487 av Per Stenmarck m.fl. (m, fp, c, kds, v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om legitimation för naprapater.
1991/92:So498 av Inger René (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
legitimering av fotterapeuter.
1991/92:So505 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behörighetsbestämmelser och/eller legitimation för
arbetsterapeuter.
1991/92:So519 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
tillsynen av s.k. psykoterapier utförda av icke legitimerade
yrkeskategorier verksamma utanför hälso- och sjukvården.
1991/92:So526 av Johan Brohult och Max Montalvo (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att införa legitimation för naprapater och
socionomer.
Utskottet
Gällande bestämmelser m.m.
Lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område (kvacksalverilagen) innehåller
bl.a. förbud för den som inte tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen att mot ersättning behandla vissa angivna
sjukdomar, undersöka eller behandla barn som inte fyllt åtta år
m.m. Vissa undersöknings- och behandlingsmetoder förbehålls
hälso- och sjukvårdspersonalen. Det gäller allmän bedövning,
lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel, hypnos samt
radiologiska metoder. Bestämmelserna är straffsanktionerade.
Lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso-
och sjukvården m.m. (behörighetslagen) innehåller bl.a.
bestämmelser om kompetensbevis (t.ex. legitimation),
behörighetskrav för att utöva yrke och skydd för yrkestitel och
yrkesbeteckning. I 2 § uppräknas yrkesgrupper som, under vissa
angivna förhållanden, kan erhålla legitimation. Frågor om
meddelande av legitimation prövas enligt 3 § av Socialstyrelsen.
I 5 § ges bestämmelser om dem som genomgått utbildning
utomlands. I 6--8 §§ ges bestämmelser om behörighet att utöva
vissa yrken (t.ex. barnmorska, läkare och tandläkare) inom
hälso- och sjukvården m.m. I behörighetslagen ges vidare ett
straffrättsligt skydd för yrkestitlarna barnmorska, läkare och
tandläkare. För övriga legitimerade yrkesutövare gäller i
stället ett straffrättsligt skydd för uppgiften att
yrkesutövaren är legitimerad (9 § och 10 § tredje stycket). I 12
§ bemyndigas regeringen att meddela ytterligare föreskrifter i
de frågor som anges i lagen. Sådana föreskrifter har meddelats
i förordningen (1984:545) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m. Vidare får regeringen överlåta åt
Socialstyrelsen att meddela sådana föreskrifter. Detta har skett
t.ex. med föreskrifter om legitimerade kiropraktorers verksamhet
(SOSFS 1991:16).
I 2 § behörighetslagen uppräknas, som nämnts, yrken för vilka
legitimation kan meddelas. Det gäller barnmorska,
glasögonoptiker, logoped, läkare, psykolog, psykoterapeut,
sjukgymnast, sjuksköterska, tandhygienist och tandläkare. Enligt
5 § kan även vissa kiropraktorer erhålla legitimation. Den sist
tillkomna gruppen är tandhygienister vilka fick möjlighet till
legitimation fr.o.m. den 1 juli 1991. Till legitimationen har
knutits vissa rättsverkningar. Bl.a. kan legitimationen utgöra
behörighetskrav i samband med tillsättningar av tjänster. Dessa
fall regleras i förordningen (1982:771) om behörighet till
vissa tjänster inom den landstingskommunala hälso- och
sjukvården och om tillsättning av sådana tjänster.
I proposition 1983/84:179 om lag om behörighet att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården m.m. anförde föredragande
statsrådet bl.a. följande om legitimation i hälso- och
sjukvården (s. 12 f. och 15).
Legitimationens huvudfunktion är att vara en garanti för en
viss kunskapsnivå och för sådana personliga egenskaper hos
yrkesutövaren att denne är förtjänt av allmänhetens och
myndigheternas förtroende. Det förhållandet att legitimationen
vid behov kan dras in har i detta sammanhang en central
betydelse. Dessutom fyller legitimationen ett väsentligt
informationsbehov dels gentemot allmänheten, som behöver en
lättfattlig "varudeklaration" av olika yrkesutövares
kvalifikationer, dels gentemot statliga och kommunala
myndigheter som måste kunna lita på yrkesutövarna t.ex. i fråga
om recept och intyg och dels gentemot sjukvårdshuvudmännen för
att undvika att personer anställs som visat sig vara uppenbart
olämpliga att utöva yrket.
I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att
bestämmelser om legitimation fortsättningsvis bör förbehållas
sådana grupper av yrkesutövare som har en yrkesfunktion med
kvalificerade arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar för
patienternas säkerhet i vården. Det förhållandet att en
yrkesgrupp i inte oväsentlig utsträckning vänder sig direkt till
allmänheten, t.ex. i egenskap av fria yrkesutövare, bör
tillmätas särskild betydelse.
-- -- --
Restriktivitet bör iakttas när det gäller att statligt reglera
områden, där flertalet yrkesutövare är anställda av
sjukvårdshuvudmännen. Rättslig reglering bör komma i fråga
endast när behovet av skydd för patienternas säkerhet påkallar
det.
I samband med att tandhygienister fick möjlighet att erhålla
legitimation uttalade departementschefen att dessa principer
enligt hennes mening alltjämt gällde (prop. 1990/91:138).
Införande av EES-rätt
I promemorian Ds 1992:34 Införande av EES-rätt -- ömsesidigt
erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso- och
sjukvården m.m. har gjorts en genomgång av direktiv antagna
inom EG som reglerar ömsesidigt erkännande av utbildnings- och
examensbevis och andra kompetensbevis. En jämförelse har gjorts
med motsvarande reglering i svensk lagstiftning. I promemorian
läggs fram förslag till nödvändiga ändringar i svensk
lagstiftning för att EES-avtalet i dessa delar vad avser bl.a.
hälso- och sjukvårdspersonalen skall kunna genomföras.
I promemorian läggs fram förslag till ändringar av lagen
(1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m. samt av lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-
och sjukvårdspersonalen m.fl. Förslag till reglering i
förordningen (1984:545) om behörighet att utöva yrke inom hälso-
och sjukvården m.m. läggs också fram. Ett tidigare framlagt
förslag om ändring av den s.k. kvacksalverilagen av den
innebörden att kravet på svenskt medborgarskap för sådan
verksamhet avskaffas måste också genomföras i samband med att
EES-avtalet träder i kraft. Utöver här redovisade
författningsändringar kommer föreskrifter att behöva utfärdas på
myndighetsnivå.
De yrkesgrupper som berörs av dessa bestämmelser är, såvitt nu
är i fråga, läkare, tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor,
logopeder, kiropraktorer, psykologer och psykoterapeuter.
För läkare, tandläkare, sjuksköterskor och barnmorskor är det
fråga om ömsesidigt erkännande av kompetensbevis och om
harmonisering av författningar som rör yrkesutövningen inom
hälso- och sjukvården. För varje yrkesgrupp finns dels ett
direktiv om ömsesidigt erkännande av kompetensbevis som syftar
till att underlätta den faktiska utövningen av etableringsrätten
och ett fritt tillhandahållande av tjänster
(erkännandedirektiv), dels ett direktiv om samordning av de
i de olika länderna fastställda bestämmelserna om
yrkesutövningen (samordningsdirektiv). För läkare finns
dessutom ett särskilt direktiv som rör utbildning för
allmänpraktiserande läkare.
Logopeder, kiropraktorer, psykologer och psykoterapeuter
berörs av en generell ordning för ömsesidigt erkännande av
examensbevis. Direktivet i fråga omfattar även yrken utanför
hälso- och sjukvården, t.ex. advokater, organister och
sjökaptener.
En proposition med EG-anpassning av behörighetslagstiftningen
inom hälso- och sjukvården kommer att föreläggas riksdagen
senare i höst.
Legitimationsfrågor
Aktuellt
Det nuvarande legitimations- och behörighetssystemet har
tillkommit vid skilda tillfällen. Det är grundat på olika
principer. Mellan olika yrken uppvisar det betydande skillnader
i fråga om räckvidd och effekter. Senare tillkommen
lagstiftning, bl.a. på mervärdesskattens område, har medfört
delvis slumpartade effekter.
Inom Socialstyrelsen pågår ett internt utredningsarbete i
syfte att klargöra principiella riktlinjer för legitimation m.m.
Utgångspunkten för arbetet är rådande författningsmässiga
förutsättningar. Eventuellt kommer någon "ny" form att föreslås
som komplettering och alternativ till legitimation, t.ex.
auktorisation eller registrering av de som genomgått viss
utbildning (miniminivå). Frågor om kriterier för
mervärdesskatteplikt och anslutning till socialförsäkringen
beaktas också i sammanhanget.
I den nyligen avlämnade anslagsframställningen har
Socialstyrelsen uttalat sitt stöd för den restriktivitet
beträffande nya legitimationsgrupper som anfördes i prop.
1983/84:179 (se ovan). Styrelsen uttalar:
Socialstyrelsen anser att dessa kriterier fortfarande är
bärkraftiga och förordar därför en återhållsam hållning i fråga
om nya legitimationsgrupper. Den väsentliga innebörden i att
staten meddelar legitimation är att staten därmed får ett
verktyg för att kunna utfärda yrkesförbud genom deslegitimering
när kvalitets- och säkerhetsintresset så kräver, dvs en maximalt
ingripande tillsynsåtgärd. Däremot anser socialstyrelsen att det
är fel att använda legitimationen som instrument för att höja en
yrkesgrupps status, möjliggöra anslutning till speciella
försäkringssystem eller att skapa ett statligt auktoriserat och
sannolikt verksamt marknadsföringsverktyg.
Utskottet noterar att det i en nyligen avlämnad proposition om
Universitet och högskolor -- frihet för kvalitet (prop.
1992/93:1) föreslås att det utöver vissa generella examina också
bör finnas ett antal yrkesexamina. Dessa bör, enligt chefen för
Utbildningsdepartementet, avsluta utbildningar som är inriktade
mot yrken där det finns olika former av officiellt fastställd
legitimation eller behörighetskrav. Han nämner särskilt
utbildningar som syftar till vård samt omsorg om barn och äldre.
Naprapater
I flera motioner begärs att riksdagen skall ge regeringen till
känna att legitimation bör införas för naprapater. I motion
So487 av Per Stenmarck m.fl. (m, fp, c, kds, v) anförs bl.a.
att naprapaterna är en tillgång för snabb och effektiv vård vid
rörelseapparatens sjukdomar. Patienterna belastar inte
sjukvården vilket innebär att vårdköerna minskas. De drabbade
kommer snabbt tillbaka i produktionen, vilket besparar samhället
stora kostnader. Motionärerna anför att allmänhetens förtroende
för naprapatin är stort och fortsätter att växa. Naprapater är
väl etablerade inom företagshälsovården, idrottsrörelsen och
fackföreningsrörelsen. Verksamheten har nu nått en sådan
omfattning att den bör föras in under samhällets tillsyn.
Liknande synpunkter anförs i motionerna So405 av Bengt
Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s), So412 av Pehr
Löfgreen (m), So 416 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson
(båda m), So443 av Sven Lundberg m.fl. (s), So448 av Hugo
Bergdahl och Sigge Godin (båda fp) och So526 av Johan
Brohult och Max Montalvo (båda nyd) yrkande 1 delvis. I
motion So454 av Anita Johansson och Eva Johansson (båda s)
begärs ett tillkännagivande om en kartläggning av naprapaters
utbildning. Motionärerna anser att det är angeläget att frågan
om legitimation för naprapater får en snabb och positiv lösning.
Frågan om legitimation för naprapater har behandlats av
utskottet vid flera tillfällen tidigare. En sammanfattning av
frågans tidigare behandling finns i utskottets betänkande
1991/92:SoU5 (s. 64 f.) vartill hänvisas. Utskottet anknöt
då till sitt tidigare uttalande att regeringen så snart det
förelåg ett tillräckligt underlag för ett ställningstagande
beträffande naprapaterna, borde pröva frågan om deras
legitimation.
Mot bakgrund av att Svenska Naprapatförbundet har hemställt
att statsrådet Könberg verkar för att en legitimation av
naprapater kommer till stånd uppdrog regeringen i februari
1992 åt Socialstyrelsen att avge utlåtande om huruvida det
föreligger ett dokumenterat vetenskapligt underlag för att
tillstyrka legitimation av naprapater.
Socialstyrelsen har, efter att ha inhämtat yttranden från
tre sakkunniga, nyligen redovisat uppdraget och anför bl.a.
följande.
Införandet av legitimation av vissa kiropraktorer är ännu inte
utvärderat. Detta bör göras innan ytterligare en grupp med ett
smalt medicinskt område legitimeras. Sedan kiropraktorerna
legitimerades har dramatiska förändringar skett inom hälso- och
sjukvården beträffande struktur och organisation och inte minst
ekonomiskt. Det är av största vikt att kostnads-effekt och
kostnads-nyttoanalyser görs innan ytterligare en yrkesgrupp
engageras i den offentligt finansierade vården.
Den kunskap naprapaterna skulle kunna tillföra den offentliga
hälso- och sjukvården finns väsentligen tillgodosedd av
legitimerade sjukgymnaster. Den aktuella kompetensen finns
vidare bland många läkare som är vidareutbildade inom
"ortopedisk medicin". Motsvarande kompetens finns också hos ett
betydande antal sjukgymnaster. Det finns mycket som talar för
att man främst bör satsa på de krafter som redan finns inom den
offentliga delen av hälso- och sjukvården. Det kan man bl.a.
göra genom att erbjuda sjukgymnasterna efterutbildning inom
"ortopedisk medicin". Även för läkarna finns möjligheter till
sådan utbildning. Forskningen inom detta område behöver
förstärkas.
Enligt Socialstyrelsens mening föreligger för närvarande inte
dokumenterat vetenskapligt underlag för att tillstyrka
legitimation av naprapater.
Socialstyrelsens yttrande bereds nu i Socialdepartementet.
Socionomer och kuratorer
Tre motioner tar upp frågan om legitimation för socionomer och
en kuratorer. I motion So210 av Ulla Pettersson m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i
motionen om socionomer i socialt arbete. Motionärerna föreslår
att legitimering av socionomer införs. Syftet med att införa
legitimation är att tillförsäkra klienterna en god professionell
handläggning. Legitimationen är avsedd som en garanti för en
kvalitativ miniminivå för professionellt socialt arbete. En
legitimering kan vidare fungera som en viktig upplysning till
allmänhet och/eller arbetsgivare med avseende på de socionomer
som bedriver rådgivning och terapeutisk verksamhet på privat
basis.
I motion So216 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att
riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om behörighet att
utföra yrke inom hälso- och sjukvården m.m. så att också
socionomer omfattas av lagen (yrkande 1). Motionärerna
hemställer också att Socialstyrelsen får i uppdrag att utforma
behörighetsregler för socionomyrket (yrkande 2). Dessa
motionärer framför samma skäl för legitimering som i motion
So210. De anför också att den ökande bristen på utbildade
socionomer är ett allvarligt problem som får till följd hög
arbetsbelastning som bidrar till det s.k. utbrändhetssyndromet
och därmed följande personalomsättning. Bristen på socionomer
tvingar i dag arbetsgivare att sätta in nyanställda och
nyutexaminerade socionomer även på de svåraste
arbetsuppgifterna. Motionärerna anför att den pågående översynen
av socialtjänstlagen inte är tillräcklig för att angripa dessa
problem. I jämförelse med ett flertal av de yrkesgrupper som har
legitimationskrav förenat med yrkesutövningen framstår
socionomyrket i flera avseenden som minst lika ansvarsfullt.
I motion So526 av Johan Brohult och Max Montalvo (båda
nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att införa
legitimation för socionomer (yrkande 1 delvis).
Legitimationen är avsedd som en garanti av kvalitativ miniminivå
för professionellt socialt arbete.
I motion So478 av Elvy Söderström och Britta Sundin (båda
s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad de
anfört i motionen om legitimation för kuratorer. Motionärerna
anser att en kurators arbetsuppgifter och karaktär uppvisar
många likheter med de grupper som i dag är legitimerade och
därför är det motiverat att kräva legitimation även för
kuratorer. Motionärerna anför att det bedrivs forskning i
socialt arbete. En vetenskaplig bas kombinerad med praktisk
tillämpning är lika sjävklar för kuratorer och andra socionomer
som för övrig legitimerad sjukvårdspersonal.
Frågan om legitimation för socionomer behandlades av utskottet
i betänkandet 1991/92:SoU5 (s. 67). Utskottet noterade att
Tillsynsutredningen i betänkandet (SOU 1991:63) Tillsynen över
hälso- och sjukvården något berört personalen i socialtjänsten.
Vidare noterade utskottet att Socialtjänstkommittén enligt sina
direktiv (dir. 1991:50) bör förbereda en kommande översyn av
socionomutbildningen. Utskottet ansåg att riksdagen inte borde
föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på
området. Riksdagen följde utskottet.
Efter remissbehandling bereds nu Tillsynsutredningens förslag
i Socialdepartementet.
Dietister
Två motioner berör legitimering av dietister. I motion So409
av Karin Falkmer och Inger René (båda m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
legitimering av dietister. Motionärerna anför att ett skydd för
dietistens yrkestitel genom en legitimering skulle ge det
formella erkännandet av det viktiga arbete dietisten utför. Att
ge kostbehandling till svårt sjuka människor är ett mycket
ansvarsfullt arbete. Det är viktigt att kvaliteten i
kostrådgivningen upprätthålls. Kostbehandling för att förebygga
eller behandla sjukdom förutsätter de speciella kunskaper som
genomgången och godkänd dietistutbildning ger. Den statliga
dietistutbildningen är treårig på universitetsnivå. Dietistkåren
har förpliktat sig att följa Socialstyrelsens och Statens
livsmedelsverks kost- och näringsrekommendationer. Medlemmarna i
Dietisternas Riksförbund har också ålagt sig att följa vissa
etiska regler.
I motion So421 av Gullan Lindblad (m) begärs ett
tillkännagivande om att dietister med kvalificerad
högskoleutbildning bör erhålla legitimation som skydd för sin
yrkestitel.
Frågan om legitimation av dietister har behandlats av
utskottet flera gånger tidigare. I betänkandet 1991/92:SoU5
(s. 65 f.) lämnas en utförlig redogörelse för frågans tidigare
behandling. Utskottet hänvisade bl.a. till ett tidigare
uttalande (1989/90:SoU11) om att betydande restriktivitet
bör iakttas, när det gäller att införa legitimation för nya
yrkesgrupper. Utskottet var då av den uppfattningen att
dietisterna, vilka huvudsakligen är verksamma inom den
landstingskommunala hälso- och sjukvården, inte borde komma i
fråga för legitimation.
Arbetsterapeuter
Två motioner berör legitimation av arbetsterapeuter. I
motion So477 av Britta Sundin m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
legitimation av arbetsterapeuter. Motionärerna föreslår att
arbetsterapeuter nu får legitimation och anför som motiv bl.a.
att yrkeskompetensen i kåren skulle garanteras samt vara en
garanti för de vårdsökande och för remitterande läkare.
I motion So505 av Margitta Edgren (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
behörighetsbestämmelser och/eller legitimation för
arbetsterapeuter. Motionären pekar på ett riksdagsbeslut från år
1989 vilket innebar att behörighetsföreskrifter skulle införas
och att regeringen fick i uppdrag att genomföra det, men något
resultat har inte presenterats ännu.
I betänkandet 1989/90:SoU11 behandlade utskottet ett antal
motioner om olika behörighetsfrågor inom hälso- och sjukvården,
bl.a. om behörighetsföreskrifter för arbetsterapeuter. Utskottet
inhämtade yttranden över den då aktuella motionen från
Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Förbundet Sveriges
arbetsterapeuter. Under rubriken Utskottets bedömning anfördes
följande.
Bl.a. genom behörighetsföreskifter såvitt avser olika
yrkesgruppers kompetens i fråga om utbildning och
yrkeserfarenhet kan samhället garantera kvalitet och trygghet i
hälso- och sjukvården.
Utskottet har tidigare i detta betänkande uttalat att staten
bör vara restriktiv, när det gäller att införa
behörighetsföreskrifter för personalgrupper där majoriteten av
yrkesutövarna är anställda av de offentliga
sjukvårdshuvudmännen. Rättslig reglering bör dock undantagsvis
komma i fråga.
Socialstyrelsen har 1987 meddelat allmänna råd om
kompetenskrav för arbetsterapeuttjänster inom den
landstingskommunala hälso- och sjukvården. Trots de allmänna
råden saknar fortfarande flera av de anställda
arbetsterapeuterna den rekommenderade utbildningen och
yrkeserfarenheten. Det finns därför skäl att införa
behörighetsföreskrifter för arbetsterapeuter. Regeringen bör
överväga hur sådana föreskrifter kan utformas.
Vad utskottet anfört beträffande behörighetsföreskrifter för
arbetsterapeuter bör riksdagen, med anledning av motion So490
(fp), som sin mening ge regeringen till känna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 37).
Regeringen uppdrog åt Socialstyrelsen att följa upp
tillämpningen av de allmänna råden om kompetenskrav för
arbetsterapeuter och mot bakgrund därav redovisa behovet av
behörighetsföreskrifter för arbetsterapeuter samt lämna förslag
till hur sådana skulle kunna utformas.
Socialstyrelsen redovisade sitt uppdrag i januari 1991 och
anförde bl.a. följande.
Bestämmande för behovet av behörighetsföreskrifter för
personal inom hälso- och sjukvården är skyddet för den enskilde.
Med hänsyn till patientsäkerheten har en rättslig reglering
ansetts vara nödvändigt för vissa yrkesgrupper eftersom deras
verksamhet innebär särskilda risker för patienternas liv och
hälsa.
När det gäller arbetsterapeutisk verksamhet har
patientsäkerheten inte ansetts kräva föreskrifter om
kompetenskrav för tjänst som arbetsterapeut. 1981 års
behörighetskommitté (SOU 1983:33) fann rimligt att införa en
viss rättslig reglering och föreslog att socialstyrelsen borde
utfärda allmänna råd om den kompetens som krävs för anställning
som arbetsterapeut. Med anledning av kommitténs förslag infördes
en bestämmelse härom i 6 § andra stycket förordningen (1982:771)
om behörighet till vissa tjänster inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården och om tillsättningen av sådana tjänster.
Vid bedömningen av behovet av behörighetsföreskrifter för
arbetsterapeuter anser socialstyrelsen nödvändigt att beakta om
de allmänna råden har inneburit att sjukvårdshuvudmännen sänkt
kompetenskraven och inte anställer arbetsterapeuter med
rekommenderad kompetens i samma omfattning som tidigare.
Med hänsyn till det begränsade antal arbetsterapeuter som är
verksamma som fria yrkesutövare eller motsvarande bör
bestämmelser om legitimation alltjämt inte införas för
arbetsterapeuter. Med hänvisning till vad som nu framkommit vid
uppföljningen av de allmänna råden finner socialstyrelsen inte
heller att skyddet för den enskilde kräver att särskilda
behörighetsföreskrifter införs för arbetsterapeuter.
Ett införande av behörighetsföreskrifter för arbetsterapeuter
torde dessutom behöva kompletteras med en möjlighet att söka
dispens för vikariat på sådana tjänster. Detta skulle innebära
en ny uppgift för socialstyrelsen av sådan karaktär som inte
ligger inom ramen för riksdagens beslut om styrelsens framtida
roll, uppgifter och inriktning.
Socialstyrelsens allmänna råd riktar sig till huvudmännen för
den landstingskommunala hälso- och sjukvården. Enligt styrelsen
utgör de allmänna råden en rimlig avvägning beträffande
samhällets kompetenskrav för arbetsterapeuter. Allmänna råden
bör ses över vid ett ändrat huvudmannaskap för sjukhem och
hemsjukvård m.m. inom äldrevården.
Fotterapeuter
I motion So498 av Inger René (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om legitimering av
fotterapeuter. Motionären anför att i de andra nordiska länderna
och i åtskilliga europeiska länder har legitimering av
fotterapeuter införts. Om den gemensamma arbetsmarknaden skall
bli verklighet också för svenska fotterapeuter fordras nu
legitimation för dessa. Motionärerna anför att vem som helst kan
i dag öppna en fotvårdsmottagning utan att ha adekvat
utbildning. Risken för felbehandlingar är stor med långvarigt
lidande för patienten som följd. Dessutom måste patienten ofta
genomgå en för samhället dyrbar operation, enligt motionären.
Yrkanden om legitimation för denna grupp har inte tidigare
behandlats i riksdagen.
Utbildning till fotterapeut kan ske inom gymnasieskolan.
Utbildningen omfattar ca 20 veckor och inträdeskravet är
genomgången vårdbiträdesutbildning. Utbildningen kan också ske i
privat regi. Den utbildningen är jämförelsevis mer praktiskt
inriktad och det finns inga speciella inträdeskrav. De flesta
kursdeltagarna har dock någon erfarenhet från vårdområdet.
Utbildningstiden är även för denna utbildning ca 20 veckor.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att det i motionerna förts fram krav på
legitimation eller andra behörighetsföreskrifter för ett
flertal yrkesgrupper inom och utanför hälso- och sjukvården.
Sådana krav har -- enligt vad utskottet har sig bekant -- förts
fram även till Socialdepartementet och Socialstyrelsen.
Vad först gäller frågan om legitimation konstaterar utskottet
vidare att Socialstyrelsen nyligen redovisat sitt uppdrag om
huruvida det föreligger ett dokumenterat vetenskapligt underlag
för att tillstyrka legitimation för naprapater. Utskottet anser
att regeringen nu bör ta ställning till frågan om naprapater
skall kunna legitimeras.
När det gäller frågan om legitimation eller andra
behörighetsföreskrifter för ytterligare yrkesgrupper anser
utskottet att en samlad översyn bör göras under parlamentarisk
medverkan och att regeringen därefter bör återkomma till
riksdagen i denna fråga och vissa andra frågor som har samband
därmed. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna
med anledning av motionerna So210 (s), So216 (v), So405 (s),
So409 (m), So412 (m), So416 (m), So421 (m), So443 (s), So448
(fp), So454 (s), So477 (s), So478 (s), So487 (m, fp, c, kds, v),
So498 (m), So505 (fp) och So526 (nyd) yrkande 1.
Utformningen av Socialstyrelsens allmänna råd om
kiropraktorers verksamhet
Två motioner tar upp frågeställningar med anknytning till
Socialstyrelsens allmänna råd för kiropraktorer.
I motion So485 av Gullan Lindblad (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att de allmänna råden för
kiropraktorers verksamhet bör bli föremål för en översyn i syfte
att uppnå likställighet mellan kiropraktorerna i de nordiska
länderna. Motionären anför att det finns en rad begränsningar
för svenska kiropraktorers verksamhet jämfört med villkoren för
de nordiska kollegorna och nämner bl.a. den nedre åldersgränsen,
16 år, på patienter samt att kiropraktorerna inte får ha egen
röntgenutrustning. Motionären nämner vidare att Nordiska
ministerrådet tog beslut 1989 om att snarast genomföra en
utredning om möjligheterna till en för de nordiska länderna
gemensam utbildning för kiropraktorer liksom likalydande
rättsregler rörande legitimation och yrkesutövning. En sådan
utbildning planeras från år 1993 vid Odense universitet.
I motion So458 av Mona Saint Cyr (m) anförs liknande
synpunkter (yrkande 1). Motionären hemställer också att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att föreskrifterna om
manipulationsbehandling skall gälla all legitimerad hälso- och
sjukvårdspersonal (yrkande 2). Motionären syftar på att
kiropraktorer endast får behandla personer över 16 år. Andra
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården, med mindre erfarenhet
och kunskap, får emellertid ge manipulationsbehandling till
denna kategori. Vidare nämner motionären att den som lyder under
den s.k. kvacksalverilagen får behandla barn ner till åtta års
ålder.
Sedan den 1 juli 1989 har kiropraktorer som uppfyller vissa
krav enligt den s.k. behörighetslagen (1984:542) kunnat söka
legitimation. I propositionen om legitimation för vissa
kiropraktorer, m.m. (1988/89:96 s. 11) sägs att
verksamhetsområdet för kiropraktorerna angetts vara att
förebygga, utreda och behandla funktionsrubbningar och
smärttillstånd i rörelseorganen. Behandlingen sker med särskilda
handgrepp som vid behov kan kompletteras med annan fysikalisk
behandling. Enligt föredragandes mening bör socialstyrelsen med
utgångspunkt från denna definition kunna meddela föreskrifter
eller allmänna råd som så noga som möjligt definierar
kiropraktorns verksamhetsområde och därvid särskilt uppmärksamma
hur de risker som kan vara förenade med
manipulationsbehandlingar skall kunna minskas i största möjliga
utsträckning.
Socialutskottet instämde i vad som anförts i propositionen och
förutsatte vidare att garantier skapades för att rätt diagnos
ställs i dessa fall och att behov av annan behandling inte
eftersattes (1988/89:SoU23, s. 8). Riksdagen följde
utskottet (rskr. 295)
Under hösten 1991 beslutades och utgavs föreskrifter, allmänna
råd, om legitimerade kiropraktorers verksamhet (SOSFS
1991:16). Föreskrifterna inleds med definitioner på
kiropraktik och manipulation. Vidare redogörs för komplikationer
och kontraindikationer vid manipulationsbehandling i ryggraden
samt begränsningar vid sådan behandling. Ett avsnitt berör
samarbete mellan kiropraktorn och övrig personal inom hälso- och
sjukvården.
De frågor som motionärerna tar upp har debatterats i
Läkartidningen nr 5, 1992 (s. 277 f.). En av
Socialstyrelsens överdirektörer, Olof Edhag, har svarat bl.a.
följande.
En legitimerad kiropraktor har en högt specialiserad kunskap
inom sitt område, manipulationsbehandling.
I författningen har införts en medicinsk beskrivning av
komplikationer eftersom manipulationsbehandling inte är helt
riskfri. Innan barn får behandlas med manipulationsbehandling
måste kunskaperna om och erfarenheterna av sådan behandling
utvecklas. Barn i åldern 8 till 15 år får dock behandlas med
manipulationsbehandling efter remiss av läkare.
Socialstyrelsen kommer att följa och utvärdera de legitimerade
kiropraktorernas verksamhet. Vidare anser socialstyrelsen att
det är angeläget att övrig personal inom hälso- och sjukvården
samarbetar med de legitimerade kiropraktorerna. Det gäller
generellt och särskilt inom utveckling och forskning.
Skall barn manipulationsbehandlas? Med nuvarande kunskapsläge,
det vill säga brist på kunskaper, måste svaret obetvingat bli
nej. I dag är det inte förenat med vetenskap och beprövad
erfarenhet att behandla barn med manipulation.
Det är alltså till skydd för den enskilda individen som
begränsningen har införts. Det finns i dag inte någon (i Sverige
eller internationellt) publicerad, vetenskapligt tillförlitlig
undersökning som visar på nyttan av eller riskerna med
manipulationsbehandling av växande individer. Därför är
forskning, utveckling, dokumentation och utvärdering av metoden
och dess verkningar ytterst angelägna.
För att kunna göra detta är det nödvändigt med samarbete
mellan olika yrkeskategorier inom hälso- och sjukvården. Vid
utvecklingsarbetet kan bl.a. läkare, sjuksköterska, sjukgymnast
och psykolog stå för sina kunskapsdelar inom habiliteringen,
medan kiropraktorn kan tillföra det hon/han är specialiserad på,
nämligen manipulationsbehandling.
Ovanstående gäller självfallet manipulationsbehandling
överhuvudtaget oavsett vem som utför den. Begränsningarna i
socialstyrelsens föreskrifter om legitimerade kiropraktorers
verksamhet kan dock enbart gälla just kiropraktorer eftersom
riksdagens och regeringens uppdrag till socialstyrelsen var att
meddela föreskrifter specifikt för denna yrkesgrupp.
Socialstyrelsen kommer nu att utreda om begränsningar kan
utfärdas för andra yrkesgrupper som utövar
manipulationsbehandling.
Utskottet gör följande bedömning.
Socialstyrelsen kommer enligt uppgift att följa och utvärdera
de legitimerade kiropraktorernas verksamhet. Utskottet anser att
utvärderingen bör avvaktas innan riksdagen tar något initiativ i
de frågor som tas upp i motionerna So458 (m) och So485 (m).
Utskottet avstyrker motionerna.
Komplettering av utländsk utbildning för svensk
sjuksköterskelegitimation
I motion So413 av Leif Carlson och Maud Ekendahl (båda m)
begärs ett tillkännagivande till regeringen att Socialstyrelsen
skall se över sina krav angående komplettering av utländsk
utbildning. Motionärerna anser att komplettering till svensk
legitimation bör underlättas för invandrare och flyktingar med
medicinsk högskoleutbildning. De anför att vägen till svensk
legitimation är både lång och kostsam. Det krävs tillstånd från
Socialstyrelsen för att få komplettera den utländska
utbildningen. Därefter väntar ett språktest i Uppsala och ett
medicinskt kunskapsprov. Till det sistnämnda, vilket genomförs i
Stockholm under tre dagar två gånger per år, skall den utländska
sjuksköterskan på egen hand läsa in nio ämnen. Därefter följer
en tre veckors kurs och tentamen i författningskunskap i
Stockholm samt slutligen praktik. Motionärerna anser det
orimligt att den utländska sjuksköterskan inte har något stöd
under kompletteringstiden samt att kurser och tentamina enbart
finns i storstäderna med lång tid mellan tentamenstillfällena.
Motionärerna anser att det borde finnas möjlighet att
komplettera under handledning vid vårdhögskolorna.
Från Socialstyrelsen har inhämtats att antalet
legitimerade sjuksköterskor med utländsk (utomnordisk)
utbildning ökade kraftigt under år 1991 nämligen till 96 jämfört
med 56 personer år 1990. Under första halvåret 1992 har 75
legitimationer utfärdats. De största grupperna kommer från Iran
och Polen. Under 1991 blev det möjligt att läsa en del kurser på
distans och det medicinska kunskapsprovet genomförs numera på
sex orter i landet. Även antalet tentamenstillfällen har ökat.
När det gäller språkkurserna och språkproven kommer även dessa
att ges på flera orter under det närmaste året.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att en del av de hinder som motionärerna
pekat på i form av krav på komplettering av utländsk utbildning
för svensk sjuksköterskelegitimation nu har undanröjts samt att
arbetet för att ta bort ytterligare hinder fortsätter inom
Socialstyrelsen. Något initiativ från riksdagens sida behövs
därför inte.
Utskottet avstyrker därför motion So413 (m).
Tillsynsfrågor m.m.
Tillsyn av privat sjukvård m.m.
I motion So462 av Gunnar Thollander och Iréne Vestlund (båda
s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om vikten av tillräckliga resurser för tillsyn
av privat vård och dess marknadsföring (yrkande 1).
Motionärerna anser att det kan finnas en risk att det ges avkall
på medicinsk säkerhet för att uppnå konkurrenskraftiga priser.
De pekar också på att legitimerade läkare kan arbeta upp i hög
ålder ensamma på egen praktik. Inga krav finns på
vidareutbildning för att få del i medicinska nya erfarenheter.
Detta faktum kan utgöra ett medicinskt säkerhetsproblem. Vidare
anser motionärerna att ansvarsfrågorna inom den privat drivna
högspecialiserade vården måste lösas och pekar bl.a. på
bestämmelserna om patientansvarig läkare.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande till regeringen
om vad som i motionen anförts om allmänhetens tillgång till
uppgifter om läkare och tandläkare som tilldelats varning
(yrkande 2). Motionärerna syftar på den möjlighet som hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd har att dela ut varning eller
erinran till sjukvårdspersonal som gjort sig skyldig till fel i
sin yrkesutövning och anser att Socialstyrelsen borde överväga
att registrera läkare och tandläkare som tilldelas upprepade
varningar så att allmänheten kan få tillgång till sådana
uppgifter.
Tillsynsutredningen har i sitt betänkande Tillsynen över
hälso- och sjukvården SOU 1991:63 berört en del av de
frågeställningar som motionärerna tar upp.
Tillsynsutredningen anför bl.a. följande (s. 202 och 239).
Tillsynsutredningen är inte beredd att föreslå, att det nu i
lagstiftningen införs bestämmelser om ett samlat ledningsansvar
i den enskilda hälso- och sjukvården. Det avgörande skälet
härför är den pågående utvecklingen inom den enskilda
vårdsektorn -- i synnerhet i dess samverkan med den allmänna
hälso- och sjukvården -- och rådande oklarhet kring de olika
former, i vilka enskild vårdverksamhet bedrivs. Utredningen
anser att denna fråga bör tas upp i samband med översynen av den
enskilda vårdhemsstadgan, då man ju ändå blir tvungen att
inventera de förutsättningar, under vilka enskild hälso- och
sjukvårdsverksamhet i olika former bedrivs.
-- -- --
Enligt tillsynsutredningen är särskilt en varning en alltför
allvarlig påföljd för att denna skall gå den varnade spårlöst
förbi. Om en legitimerad vid flera tillfällen under en kortare
tidsrymd tilldelats två eller fler varningar kan detta vara en
indikation på att den legitimerades fortsatta innehav av
legitimation bör tas upp till prövning. Tillsynsutredningen
föreslår därför att, om det föreligger särskilda skäl härför --
t.ex. att en legitimerad inom en begränsad tid tilldelats två
eller flera varningar av ansvarsnämnden -- skall det åligga
socialstyrelsen att ta under övervägande, om anmälan skall inges
till ansvarsnämnden för prövning av frågan om återkallelse av
legitimationen. Utredningen vill understryka att ett sådant
övervägande i det enskilda fallet inte måste leda till en
anmälan till ansvarsnämnden för prövning av legitimationsfrågan.
Det är heller inte meningen att detta åliggande för
socialstyrelsen skall leda till en kontinuerlig bevakning av
varnades yrkesutövning.
Betänkandet har remissbehandlats och beredning pågår nu i
regeringskansliet. Socialstyrelsen har i sitt remissvar tagit
upp frågan om registrering av legitimerad som fått flera
varningar och anför skäl för och emot ett sådant register samt
olika aspekter på dess omfattning, användbarhet och
tillgänglighet.
Utskottet gör följande bedömning.
Det är angelägna frågor som tas upp i motion So462 (s).
Frågorna har redan behandlats av Tillsynsutredningen vars
betänkande bereds i regeringskansliet. Mot denna bakgrund behövs
inte nu något initiativ från riksdagens sida.
Motionen avstyrks därför.
Tillsyn över vissa terapier
Tre motioner tar upp frågan om behovet av tillsyn över
terapier utförda av icke legitimerade yrkeskategorier verksamma
utanför hälso- och sjukvården.
I motion So422 av Gullan Lindblad (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen
om terapier utförda av icke legitimerade yrkeskategorier.
Motion So473 av Gudrun Schyman m.fl. (v) och So519 av Siw
Persson (fp) har samma inriktning. Motionärerna anför att icke
legitimerade yrkeskategorier utanför hälso- och sjukvården kan
fritt bedriva olika typer av psykoterapier utan någon som helst
kvalitetskontroll från samhällets sida. Det som åsyftas är t.ex.
kroppsterapi, färgterapi och ljusterapi. Motionärerna varnar för
att människor med psykiska besvär som söker dessa terapier
riskerar att förvärras vid behandling hos oseriösa "terapeuter".
Motionärerna anser att Socialstyrelsen bör ha tillsyn över denna
typ av terapier.
Alternativmedicinkommittén föreslog i sitt betänkande (SOU
1989:60, s. 143 f.) att Socialstyrelsen skulle handha
registrering av alternativmedicinska yrkesutövare och att
styrelsen skulle ges uppdraget att fastställa kriterier för den
medicinska basutbildningen. Konsumentverket konstaterades ha
ansvar för marknadsföring och konsumentupplysning även
beträffande alternativmedicinska yrkesutövare. Betänkandet har
remissbehandlats och beredning pågår i regeringskansliet.
I sitt betänkande 1989/90:SoU11 behandlade utskottet bl.a.
motioner med yrkanden om skydd för yrkestitlarna psykolog och
psykoterapeut. Utskottet inhämtade remissyttranden över
motionerna från bl.a. Socialstyrelsen, Landstingsförbundet,
Sveriges psykologförbund och Psykoterapicentrum.
Utskottet uttalade följande.
Enligt gällande bestämmelser föreligger inte något hinder för
den som saknar utbildning att kalla sig psykolog eller
psykoterapeut. Detta innebär, enligt utskottets uppfattning, en
betydande risk att människor med psykiska problem kan utsättas
för utredning och behandling av personer utan tillräcklig
utbildning och erfarenhet med allvarliga olägenheter som följd.
En enskild person, som söker hjälp för psykiska besvär, har
ofta inte tillräcklig kunskap om vilka krav som bör ställas på
en psykolog eller psykoterapeut.
Utskottet anser att det finns skäl att ge även själva
yrkesbeteckningarna psykolog och psykoterapeut ett
straffrättsligt skydd.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av
motionerna ge regeringen till känna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 37).
I anledning av riksdagens beslut uppdrog regeringen åt
Socialstyrelsen att överväga en lämplig utformning av ett
straffrättsligt skydd för yrkesbeteckningarna psykolog och
psykoterapeut och i anslutning därtill belysa konsekvenserna av
ett införande av en sådan lagreglering av yrkesbeteckningarna.
Socialstyrelsen redovisade sitt uppdrag i januari 1991 och
anförde bl.a. följande.
Utanför hälso- och sjukvården finns en fri marknad som bl.a.
vänder sig till människor som har behov av hälso- och sjukvård.
Det som i detta sammanhang skall beröras är tjänster som
utbjudes mot ersättning och som syftar till att ge psykologisk
behandling för psykiska besvär. Dessa tjänster faller i allt
väsentligt utanför bestämmelserna i Lag (1960:409) om förbud i
vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, den
s.k. kvacksalverilagen.
I och med att legitimationer infördes 1978 och 1985 för
psykologer respektive psykoterapeuter gavs den allmänhet som
söker sig fram på en privat vårdmarknad en lättfattlig
rubricering av yrkesutövaren. Kompetensbeviset markerar det krav
på utövaren som samhället anser skall vara uppfyllt för att
verksamheten ska kunna betraktas som seriös. Samtidigt medför
legitimationen en möjlighet till insyn i yrkesutövarens arbete
genom bestämmelserna i tillsynslagen om bl.a. socialstyrelsens
tillsynsansvar.
Kompetensbeviset och därmed rätten att kalla sig legitimerad
har sannolikt varit till hjälp för allmänheten när den stått
inför ett val att köpa behandlingstjänster. När landstingen
träffar vårdavtal med enskilda vårdgivare, genom vilket
patienten erhåller ersättning för behandlingen sker
remitteringen nästan undantagslöst till legitimerad
yrkesutövare. Den principen har alltmera också kommit att
tillämpas när ersättning för psykoterapi skall utgå som bistånd
enligt socialtjänstlagen.
Ekonomisk styrning i form av att ersättning från det allmänna
utgår för behandling hos legitimerad yrkesutövare är sannolikt
det mest kraftfulla instrumentet om man från samhällets sida
önskar sanera en brokig terapimarknad. Trots tillkomsten av
Dagmarmedlen för psykoterapi har sannolikt
ersättningsmöjligheterna för kvalificerad psykologisk behandling
under senare år snarast minskat. Det kan vidare konstateras att
själva införandet av legitimationerna inte lett till någon
märkbar begränsning i det allmänna utbudet av psykologisk
rådgivning och behandling. Utannonseringen av samtalsterapi i en
mångfald former är fortfarande mycket omfattande från personer
vars kompetens för verksamheten kraftigt varierar från
halvutbildad till helt outbildad amatör. Ofta använder man sig
därvid av titlarna psykolog/psykoterapeut eller varianter därav
som på ett vilseledande sätt för den hjälpsökande allmänheten
kan ge intrycket att utövaren har den kvalificerade psykologens
eller psykoterapeutens kompetens. Telefonförfrågningar från
allmänheten till socialstyrelsen är mycket vanliga angående
kvalifikationerna hos personer som erbjudit sina tjänster ibland
till kostnader som väsentligt överstiger vad som förekommer hos
legitimerade terapeuter. Det kan då även röra sig om s.k.
"retreater" eller "maratonbehandlingar" under helger eller någon
sommarvecka på kursgård i glesbygd.
Det är heller inte ovanligt att förfrågningar kommer till
socialstyrelsen från personer som avser att etablera privat
verksamhet med önskemål om att få besked om vad som är tillåtet
och inte. Styrelsen ger då regelmässigt upplysningar om
kvacksalverilagen (1960:409). Det blir då vanligen uppenbart att
bestämmelserna i lagen är sådana att de inte medför någon
inskränkning i den verksamhet som utövaren planerar. Dvs
frågeställaren avser inte att utge sig för att bota någon av de
i lagen angivna somatiska sjukdomarna. Huvudsyftet är att arbeta
med olika typer av psykiska störningar och problem.
Socialstyrelsen kan i den situationen endast åberopa icke
bindande men starka etiska skäl till att aktuell person bör
avstå från att mot ersättning behandla psykiska besvär med
hänsyn till de risker som den enskilde därvid kan utsättas för.
Information ges därvid också om vilka utbildningskrav som enligt
samhällets syn ställs på den som självständigt skall utöva
samtalsbehandling.
Mot denna bakgrund finner socialstyrelsen det motiverat att
vidta åtgärder som ytterligare tydliggör och förstärker gränsen
mellan vad som är statligt auktoriserad respektive ej
auktoriserad yrkesutövning på det psykologiska
behandlingsområdet. Ett förbud mot att kalla sig psykolog eller
psykoterapeut med mindre än att utövaren innehar legitimation
kommer att minska den påtalade gråzonen och är därför ett
möjligt instrument. Ett annat skulle vara att komplettera den
s.k. kvacksalverilagen till att omfatta ett förbud mot att
behandla /allvarlig/ psykisk störning. Den senare åtgärden
skulle sannolikt innebära att en del negativa konsekvenser kunde
undvikas av att utöka ett straffrättsligt skydd för de berörda
yrkestitlarna.
I alternativet med utökat skydd för yrkestitlar finner
socialstyrelsen det i så fall lämligt att för fullständighetens
och konsekvensens skull också inkludera titeln psykoanalytiker,
som enligt vad som kommit till styrelsens kännedom i några fall
använts av personer som inte alls har någon
psykoanalytikerutbildning. Psykoanalys är generellt sett en
behandlingsmetod som är än mer ingripande i personligheten än
vad psykoterapi vanligen är. Kraven på en färdigutbildad
psykoanalytiker är också högre ställda än på den legitimerade
psykoterapeuten.
Beredning pågår i regeringskansliet.
Utskottet gör följande bedömning.
De frågor som motionärerna tar upp har behandlats av
Alternativmedicinkommittén vars förslag nu bereds i
regeringskansliet. Utskottet anser att regeringen snarast bör
redovisa sina överväganden till riksdagen.
Utskottet har tidigare behandlat motioner med yrkanden om
skydd för yrkestitlarna psykolog och psykoterapeut och därvid
ansett att det fanns skäl att ge yrkestitlarna straffrättsligt
skydd. Detta har riksdagen givit regeringen till känna. På
regeringens uppdrag har Socialstyrelsen också övervägt en
lämplig utformning av ett straffrättsligt skydd för
yrkesbeteckningarna och i anslutning därtill belyst
konsekvenserna av ett sådant förfarande. Beredning av frågan
pågår nu i regeringskansliet.
Riksdagen bör enligt utskottets mening inte nu föregripa
behandlingen av regeringens kommande förslag på området.
Motionerna So422 (m), So473 (v) och So519 (fp) avstyrks därför.
Översyn av stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem
Två motioner tar upp frågan om behovet av en översyn av
stadgan om enskilda vårdhem, nämligen motion So209 av Bo
Arvidson och Per Stenmarck (båda m) och motion So481 av
Jerzy Einhorn (kds). I båda motionerna begärs
tillkännagivanden till regeringen om behovet av en översyn av
stadgan. Motionärerna anser att det är angeläget att en översyn
sker snarast möjligt för att anpassa bestämmelserna till den
utveckling som har skett inom de enskilda vårdalternativen.
Stadgan om enskilda vårdhem behandlades senast i betänkandet
SoU 1985/86:13 med anledning av en motion med en begäran om
översyn. Utskottets dåvarande majoritet uttalade bl.a. följande.
Utskottet konstaterar att socialstyrelsens nya föreskrifter
och allmänna råd innebär en anpassning till den nya
lagstiftningen på området -- hälso- och sjukvårdslagen samt
socialtjänstlagen -- och till den redan inledda utvecklingen
inom äldreomsorg och långtidsvård. De nya föreskrifterna ger i
vissa hänseenden större möjligheter till utnyttjande av enskilda
vårdhem. Motionen är därigenom delvis tillgodosedd.
Någon allmän översyn av själva stadgan övervägs för närvarande
inte. Utskottet har emellertid erfarit att man inom
socialstyrelsen uppfattar stadgan som delvis föråldrad och i
behov av översyn i förenklande riktning, vilket bara till en del
kunnat avhjälpas genom de moderniserade föreskrifterna.
Utskottet har förståelse för dessa synpunkter. Utskottet ser det
därför som troligt att en översyn av själva stadgan måste
aktualiseras inom de närmaste åren, inte minst för att
underlätta en fortsatt utveckling av vårdens utformning och
innehåll. Som utskottet tidigare anfört bör det emellertid
ankomma på socialstyrelsen som central myndighet att hos
regeringen aktualisera behovet av ändrade bestämmelser.
En minoritet inom utskottet ansåg att det fanns skäl att se
över stadgan samt att detta borde ges regeringen till känna.
Riksdagen följde utskottsmajoriteten (rskr. 156).
Tillsynsutredningen har i sitt betänkande SOU 1991:63
berört de frågor som motionärerna tar upp. Utredningen anför
bl.a. följande (s. 195 f.).
Den nuvarande medicinska tillsynen över verksamheten vid de
enskilda vårdhemmen är uppdelad mellan socialstyrelsen och
länsstyrelserna. Socialstyrelsen har därvid den högsta
tillsynen, övergripande och på riksnivå, medan länsstyrelserna
svarar för medicinsk tillsyn på regional nivå.
En första fråga som blir aktuell i förevarande sammanhang är
den om den statliga medicinska tillsynen över de enskilda
vårdhemmen även i fortsättningen skall bedrivas av två olika
myndigheter och på två olika nivåer. Socialstyrelsens tillsyn
enligt vårdhemsstadgan är verksamhetstillsyn. Detta framgår
klart av socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS
1985:16) för tillämpningen av stadgan om enskilda vårdhem m.m.
Länsstyrelsernas tillsyn avseende de enskilda vårdhemmen är mer
oklar. Som tillsynsutredningen tidigare påpekat är också denna
tillsyn av medicinsk art och torde ha samband med
länsstyrelsernas uppgift dels att i det särskilda fallet meddela
tillstånd till drivandet av enskilt vårdhem och att återkalla
sådant tillstånd och dels att bestrida de uppgifter i
förhållande till vårdhemmen som tidigare ålåg länsläkarna och
socialvårdskonsulenterna. I propositionen 1980/81:177 om vissa
författningsändringar till följd av socialstyrelsens
omorganisation m.m. uttalade föredragande statsrådet att
ansvaret för länsläkarnas och socialvårdskonsulenternas
uppgifter enligt vårdhemsstadgan i fortsättningen borde
fullgöras inom ramen för de resurser länsstyrelserna disponerar.
Det borde enligt statsrådets mening ankomma på resp.
länsstyrelse att avgöra hur behovet av medicinsk sakkunskap bäst
skulle tillgodoses.
Enligt de för tillsynsutredningen utfärdade direktiven skulle
utredningen bl.a. pröva frågan om en regionalt organiserad
tillsynsfunktion särskilt med avseende på tillsynen över privat
hälso- och sjukvård och vård som bedrivs av annan än hälso- och
sjukvårdspersonal. Utredningen skulle härvid beakta resultatet
av utredningsarbetet rörande en samordnad länsförvaltning och
vad denna utredning kom fram till vad beträffar en länsregionalt
organiserad tillsynsfunktion.
Tillsynsutredningen har fört diskussioner med den särskilde
utredare som utrett frågan om länsförvaltningens sociala
funktion, dess uppgifter och arbetssätt. Utredningen har också
tagit del av och kommenterat resultatet av dennes
utredningsarbete, som publicerades i betänkandet (Ds 1989:9)
Länsstyrelsernas sociala funktioner.
Redan vid tidpunkten för detta betänkandes tillkomst hade en
arbetsgrupp inom socialdepartementet utarbetat förslag om
inrättandet av en socialstyrelsens regionala organisation för
tillsynen över hälso- och sjukvården. I nyssnämnda betänkande
har den särskilde utredaren utgått från att en sådan
organisation skulle tillskapas. Det påpekas bl.a. att
länsstyrelserna saknar kompetens för tillsynen över den
kvalificerade medicinska vård som bedrivs vid vissa enskilda
vårdhem. Uppgiften att utöva den statliga tillsynen över den
vårdverksamheten borde enligt betänkandet föras över till "en ny
regional nivå", varmed torde förstås de då tilltänkta regionala
tillsynsenheterna inom socialstyrelsens organisation. Denna
tanke har emellertid inte kommit till uttryck i enskilda
vårdhemsstadgan. Inte heller i övrigt har utredningen om
samordnad länsförvaltning hittills föranlett några ändringar i
vårdhemsstadgan.
Tillsynsutredningen ifrågasätter om länsstyrelserna i
fortsättningen bör ha alla de befogenheter som nu tillkommer dem
i förhållande till de enskilda vårdhemmen. En orsak härtill är
att länsstyrelsernas resurser för handläggning av sådana ärenden
som kräver medicinska bedömningar är så knappa, att
länsstyrelserna måste anlita konsultläkare härför. Samtidigt
kommer sådan expertis att finnas fast knuten till
socialstyrelsens regionala tillsynsorganisation.
-- -- --
Utredningen anser att alla enskilda vårdhem, såväl de där
avancerad medicinsk behandling kan meddelas som de där vården är
av den art som man vanligen förbinder med begreppet vårdhem,
dvs. i stor utsträckning somatisk eller psykiatrisk
långtidssjukvård, bör omfattas av tillsynsregeln i HSL. Detta är
för övrigt i parallellitet med att HSL:s tillsynsregel fr.o.m.
den 1 januari 1992 kommer att omfatta också hälso- och
sjukvården vid bl.a. de landstingskommunala sjukhemmen, som ju
då kommer att föras in under primärkommunalt huvudmannaskap.
Vården vid dessa hem är av samma karaktär som vid den sistnämnda
kategorin enskilda vårdhem.
I övrigt vill tillsynsutredningen framhålla att
vårdhemsstadgans bestämmelser måste anses som otidsenliga och i
behov av en grundlig översyn. Utredningen har kännedom om att
man på departemental nivå tagit kontakt med socialstyrelsen om
att förbereda en sådan översyn. Det är möjligt att frågan om
tillsynen i sammanhanget efter en sådan översyn måste ses mot en
annan bakgrund än i nuläget.
Utskottet gör följande bedömning
Utskottet konstaterar att vårdhemsstadgans bestämmelser delvis
är otidsenliga och i behov av en grundlig översyn. Utskottet
anser det vara mycket angeläget att bestämmelserna nu ses över.
Utskottet utgår ifrån att en översyn snarast kommer till stånd
utan något tillkännagivande från riksdagen.
Motionerna So209 (m) och So481 (kds) får därmed anses
tillgodosedda och avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer1. beträffande legitimation
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So210,
1991/92:So216, 1991/92:So405, 1991/92:So409, 1991/92:So412,
1991/92:So416, 1991/92:So421, 1991/92:So443, 1991/92:So448,
1991/92:So454, 1991/92:So477, 1991/92:So478, 1991/92:So487,
1991/92:So498, 1991/92:So505 och 1991/92:So526 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. (s) - motiv.
men. (v)
2. beträffande de allmänna råden om kiropraktorers
verksamhet
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So458 och
1991/92:So485,
3. beträffande komplettering av utländsk utbildning för
svensk sjuksköterskelegitimation
att riksdagen avslår motion 1991/92:So413,
4. beträffande tillsyn av privat sjukvård
att riksdagen avslår motion 1991/92:So462,
5. beträffande tillsyn över vissa terapibehandlingar
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So422, 1991/92:So473
och 1991/92:So519,
6. beträffande översyn av stadgan om enskilda vårdhem
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So209 och
1991/92:So481.
Stockholm den 8 oktober 1992
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c),
Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Johan Brohult (nyd),
Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m), Barbro
Westerholm (fp), Chatrine Pålsson (kds), Johnny Ahlqvist (s) och
Berit Andnor (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Legitimation (motiveringen till mom. 1)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Jan Andersson,
Hans Karlsson, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med "Vad
först gäller" och slutar med "och So526 (nyd) yrkande 1" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att en samlad översyn under parlamentarisk
medverkan nu bör göras och att regeringen därefter bör återkomma
till riksdagen i dessa frågor och vissa andra frågor som har
samband härmed. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till
känna med anledning av motionerna So210 (s), So216 (v), So405
(s), So409 (m), So412 (m), So416 (m), So421 (m), So443 (s),
So448 (fp), So454 (s), So477 (s), So478 (s), So487 (m, fp, c,
kds, v), So498 (m), So505 (fp) och So526 (nyd) yrkande 1.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Gudrun Schyman (v) anför:
Legitimation
Jag anser att utskottet i fråga om behörighetsregler för
socionomyrket bort anföra följande.
Enligt min mening bör behörighetslagen ändras så att även
socionomer kan erhålla legitimation. Socialstyrelsen bör
dessutom få i uppdrag att utforma ytterligare behörighetsregler
för socionomyrket. Enligt min uppfattning är socionomyrket i
flera avseenden minst lika ansvarsfullt som ett flertal av de
yrken som har legitimationskrav förenade med yrkesutövningen.
I övrigt ansluter jag mig till utskottsmajoritetens
uppfattning.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
1 borde ha hemställt:
1. beträffande legitimation
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:So210,
1991/92:So216 och 1991/92:So526 yrkande 1 delvis och med
anledning av motionerna 1991/92:So405, 1991/92:So409,
1991/92:So412, 1991/92:So416, 1991/92:So421, 1991/92:So443,
1991/92:So448, 1991/92:So454, 1991/92:So477, 1991/92:So478,
1991/92:So487, 1991/92:So498, 1991/92:So505 och 1991/92:So526,
yrkande 1 delvis, som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 1
Utskottet 4
Gällande bestämmelser m.m. 4
Införande av EES-rätt 5
Legitimationsfrågor 6
Aktuellt 6
Naprapater 7
Socionomer och kuratorer 8
Dietister 9
Arbetsterapeuter 10
Fotterapeuter 11
Utskottets bedömning 12
Utformningen av Socialstyrelsens allmänna råd för
kiropraktorers verksamhet 12
Komplettering av utländsk utbildning för svensk
sjuksköterskelegitimation 14
Tillsynsfrågor m.m. 15
Tillsyn av privat sjukvård m.m. 15
Tillsyn över vissa terapier 16
Översyn av stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem 19
Hemställan 21
Reservation 22
Meningsyttring av suppleant 23