I betänkandet behandlas regeringens proposition 1992/93:30 med
förslag om ändring av begreppet arbetsskada. I propositionen
föreslås vidare en ändring i lagen om allmän försäkring avseende
kravet att avräkning vid retroaktiva utbetalningar skall ske
månad för månad.
I betänkandet behandlas även sju motioner väckta med anledning
av propositionen och sex motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1991/92 vilka tar upp olika frågor rörande
arbetsskadeförsäkringen.
I propositionen föreslås en skärpning av kravet på skadlighet
vid bedömning av arbetsskador. Med annan skadlig inverkan i
arbetet skall förstås inverkan av en arbetsmiljöfaktor som med
hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som
den försäkrade har. En sådan skärpning innebär att skillnaden
mellan den försäkringsmässiga och den medicinskt-vetenskapliga
bedömningen minskar. Enligt propositionen leder detta till att
försäkringen bättre fyller funktionen som ett instrument att
förebygga ohälsa till följd av skadliga faktorer i arbetet.
Förslaget innebär ingen principiell förändring vad avser det
generella skadebegreppet. I enlighet med nuvarande praxis skall
med skadlig inverkan förstås varje i arbetsmiljön förekommande
faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan
ogynnsamt.
Vidare föreslås att bevisregeln ändras så att orsakssamband
skall anses föreligga mellan en skada och ett olycksfall eller
annan skadlig inverkan i arbetet om övervägande skäl talar för
det. Med en sådan bevisregel blir det enligt propositionen
lättare att upprätthålla en gräns mellan skador till följd av
förhållanden i arbetet och skador uppkomna på annat sätt.
Eftersom syftet med arbetsskadeförsäkringen är att lämna
kompensation för den extra risk som är förenad med
förvärvsarbete är en skärpning motiverad. I anslutning till
denna ändring föreslås en följdändring i lagen om statligt
personskadeskydd så att det ökade beviskravet gäller även
olycksfall som skall bedömas enligt denna lag.
I propositionen föreslås att när livränta beviljas för
förfluten tid skall livränteunderlaget utgöras av den
försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från
vilken livräntan skall utges första gången eller den inkomst som
då skulle ha utgjort hans eller hennes sjukpenninggrundande
inkomst om försäkringskassan känt till samtliga förhållanden.
Med detta uppnås att såväl retroaktiva livräntor som
framåtverkande livräntor fastställs enligt samma principer.
Förslaget innebär att ett retroaktivt verkande löneavtal, som
har träffats före försäkringskassans beslut om livränta, kommer
att påverka storleken av livränteunderlaget under förutsättning
att avtalet omfattar begynnelsetidpunkten för livräntan. Vidare
föreslås att vid omprövning av livränta skall om löneavtal
träffas med retroaktiv verkan sedan livränta börjat utges
livränteunderlaget få höjas om avtalet omfattar
begynnelsetidpunkten för livräntan och den försäkrade ansöker om
omprövning av livränteunderlaget inom två år från det beslutet
meddelades.
Utskottet har inför sin behandling av propositionen gett
företrädare för LO, TCO, SACO, SAF, LRF och AMF möjlighet att
framföra synpunkter på propositionen och motionerna.
Utskottet tillstyrker propositionen i dess helhet. Utskottet
förordar med anledning av en motion (nyd) ett tillkännagivande
om att det för den kommande beredningen om sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen kan finnas anledning att undersöka en
modell där den allmänna försäkringen enbart kompenserar
arbetsskador med samma nivå som sjukförsäkringen. Utskottet
avstyrker bifall till övriga motioner.
I en reservation (s) yrkas att propositionen avslås av
riksdagen. Om denna reservation inte vinner bifall yrkas i en
annan reservation (s) att riksdagen beslutar att äldre
bestämmelser skall gälla för skador som inträffat före
ikraftträdandet.
Propositionen
I proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet arbetsskada
har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit att riksdagen
antar
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,
2. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,
3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.
Motioner
Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:30
1992/93:Sf5 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet
arbetsskada.
1992/93:Sf6 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:30
om ändring av begreppet arbetsskada enligt vad i motionen
anförts om att avvakta översynsarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska samhällets
kostnader för arbetsskadorna.
1992/93:Sf7 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att definitionen på arbetsskada
stramas upp ytterligare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att färdolycksfallen tas bort ur
arbetsskadeförsäkringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att införa regler om inkomstersättning
som överensstämmer med reglerna i lagen om allmän försäkring
(AFL),
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att beräkningen av livräntorna görs om
för att bättre svara mot faktisk inkomst,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att privatisera
arbetsskadeförsäkringen.
1992/93:Sf8 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1992/93:30 i sin helhet.
1992/93:Sf9 av Barbro Evermo Palmerlund och Iréne Vestlund (s)
vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1992/93:30.
1992/93:Sf10 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:30 om ändring av
begreppet arbetsskada,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättvisa vid bedömning av arbetsskada.
1992/93:Sf11 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:30,
2. att riksdagen hos regeringen begär att förslaget utreds i
den beredning som får till uppgift att utreda överförandet av
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen till arbetsmarknadens parter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övergångsbestämmelser.
Motion 1992/93:Sf6 yrkande 2 och motion 1992/93:Sf7 yrkande 4
behandlas i betänkande 1992/93:SfU9.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:Sf229 av Sonia Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ändring i lagen om allmän försäkring.
1991/92:Sf258 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall samt åtgärder
för att hindra särbehandling av denna yrkesgrupp.
1991/92:Sf287 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett nytt
rapporteringssystem för arbetsskador.
1991/92:A260 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
differentierad arbetsgivaravgift i enlighet med vad som anförts
i motionen.
1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om differentierade
arbetsgivaravgifter.
1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari
yrkas
11. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen
om arbetsskadeförsäkring, LAF, i enlighet med vad i motionen
anförts.
Utskottet
Bakgrund
Gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring m.m.
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft
den 1 juli 1977 och avser arbetsskador som visat sig fr.o.m.
nämnda tid.
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF
försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är
dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i
Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning
i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för
arbetsskada.
I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall
eller skada till följd av annan skadlig inverkan. Även
olycksfall vid färd till och från arbetet täcks av försäkringen
om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.
Inom arbetsskadeförsäkringen gäller en särskild bevisregel.
Lagen anger att om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall
eller annan skadlig inverkan i arbetet skall skada som han har
ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte
betydligt starkare skäl talar mot det.
Principen bakom LAF är att den skadade i ekonomiskt hänseende
skall försättas i samma situation som om skadan inte hade
inträffat. Försäkringen ersätter inkomstförlust för skador och
sjukdomar som uppkommit i arbetet om dessa varar längre än 180
dagar. Under de första 180 dagarna efter det att skadan
inträffade, den s.k. samordningstiden, skall sjukförsäkringen
inom lagen om allmän försäkring i princip svara för ersättningen
till den skadade. Under dessa 180 dagar kan bl.a. sjukpenning
utges. Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen är för denna tid
65 eller 80 %. I de fall sjuklön utges är kompensationsnivån 75
eller 90 %. Om sjukdomen består efter samordningstidens slut och
medför en fortsatt nedsättning av arbetsförmågan med minst en
fjärdedel, utges sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen med
100% av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten. Även
efter samordningstidens utgång har arbetsgivare samma skyldighet
utge sjuklön vid sjukfall som beror på arbetsskada som vid andra
sjukfall. I dessa fall utges således inte ersättning från
arbetsskadeförsäkringen. Kompensationsnivån blir i dessa fall
således 75 eller 90 %.
Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges livränta
från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör
skillnaden mellan den inkomst den försäkrade skulle ha haft om
skadan inte inträffat och den inkomst han trots skadan beräknas
få. Det krävs dock att förmågan att skaffa sig inkomst genom
arbete är nedsatt med minst en fjärdedel och inkomstförlusten
för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av det basbelopp
som gällde vid ingången av det år livräntan skall börja utgå.
Livränteunderlaget utgörs i princip av den försäkrades inkomst
vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges. När livränta
skall utges för förfluten tid skall, enligt gällande praxis, om
det föreligger inkomstvariationer för olika tidsperioder,
livränta beräknas för varje period för sig. Retroaktivt verkande
löneavtal som föreligger vid tidpunkten för försäkringskassans
slutliga fastställande av underlaget skall beaktas fr.o.m. dagen
för dess tillkomst men inte för tid dessförinnan.
Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en
årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för
ATP, dvs. 7,5 basbelopp.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom
sociala avgifter och avkastning från Arbetsskadefonden. Avgiften
utgör för närvarande 1,20 % av avgiftsunderlaget.
Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd reglerar
ersättning från staten för skada ådragen under tjänstepliktig
verksamhet. Den skyddade personkretsen omfattar bl.a. den som
fullgör tjänstepliktig verksamhet inom totalförsvaret och den
som fullgör räddningstjänst. Även de som är intagna på anstalt
omfattas av lagen. Personskadeskyddet omfattar skada som någon
ådragit sig under den s.k. skyddstiden. Beträffande samband
mellan skada och olycksfall under skyddstiden gäller samma
bevisregel som i 2 kap. 2 § LAF.
I 17 kap. 1 § AFL ges regler om sammanträffande av förmåner i
olika retroaktivsituationer. Dessa regler gäller enligt 6 kap. 7
§ LAF även ersättningar från arbetsskadeförsäkringen. Reglerna
innebär att om en person har uppburit förtidspension och senare
beviljas ersättning retroaktivt enligt LAF för samma tid skall
den retroaktiva ersättningen minskas. Minskningen skall ske med
det belopp som överstiger vad som skulle ha utgetts om beslut om
båda ersättningarna hade förelegat samtidigt. Avräkningen mellan
ersättningarna skall därvid ske månadsvis.
Propositionen
Arbetsskadebegreppet och skadlig inverkan
I propositionen anförs att det generella skadebegreppet
omfattar i princip varje skada som kan härledas till en skadlig
faktor i arbetet. I praxis har intagits den ståndpunkten att det
måste föreligga en ganska hög grad av sannolikhet eller
åtminstone sannolika skäl för att ett ämne eller en annan faktor
i arbetet i och för sig kan medföra skada. Det krävs också någon
vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. I
ett senare led prövas med tillämpning av bevisregeln om den
skadebringande faktorn har föranlett skadan i det enskilda
fallet.
Enligt vad som anförs i propositionen har det förhållandet att
det inte ställs högre krav på skadlig inverkan än att denna
inverkan skall vara sannolikt skadlig medfört att skillnaden
blivit för stor mellan vad som försäkringsmässigt godtas som
skadlig inverkan och vad som skall anses skadligt utifrån
medicinskt-vetenskaplig synpunkt. Enligt propositionen är det
viktigt att det inom försäkringen upprätthålls en väl uppbyggd
gräns för vad som skall förstås med arbetsskada. Försäkringen
bör därför utformas utifrån kriteriet att den tillgodoser de
försäkrades krav på ett skydd för de risker som kan föreligga i
förvärvsarbete och att den samtidigt upplevs som rättvis,
likformig och förutsägbar.
I propositionen föreslås därför att kravet på skadlighet höjs
från sannolikhet till hög grad av sannolikhet. Detta skulle
innebära, anförs det i propositionen, att vid bedömningen av
skador måste den samlade kunskapen med en betydande grad av
sannolikhet tala för att en faktor i miljön är skadlig och att
detta blir fallet först då det föreligger en väsentlig kunskap
inom medicinsk eller annan vetenskap för att faktorn har en
sådan skadebringande egenskap. Denna uppfattning måste också
vara relativt allmänt accepterad, och detta kan inte sägas vara
fallet om uppfattningarna på ett mera markant sätt går isär inom
det vetenskapliga området. Det räcker inte heller med att en
faktor i och för sig har konstaterats vara skadlig, utan det
måste också i det enskilda fallet framgå att exponeringen för
denna faktor varit av sådan omfattning, intensitet och
varaktighet att dessa förhållanden sammantaget medger den
bedömningen att hög grad av sannolikhet föreligger. I vissa fall
kan det dock, enligt propositionen, förekomma att exponering för
en skadlig faktor under kort tid med hög grad av sannolikhet ger
upphov till skada.
I propositionen framhålls vidare att principen om att man är
försäkrad i "befintligt skick", dvs. att skadeprövningen
relateras till den försäkrades särskilda förutsättningar, även
fortsättningsvis skall klargöras av praxis. I propositionen
uttalas dock att principen rimligen måste tillämpas så att
faktorer i arbetet som rent allmänt inte kan anses som skadliga
inte heller för en extremt känslig person skall kunna anses
utgöra skadlig inverkan.
I ett nytt andra stycke i 2 kap. 1 § LAF undantas, i enlighet
med vad Lagrådet föreslagit, vissa skador som är av psykisk
eller psykosomatisk natur. Undantaget avser samma skador som
hittills inte ersatts av försäkringen enligt uttalanden i
proposition 1975/76:197.
Bevisregeln
I propositionen anförs att mot bakgrund av de erfarenheter som
vunnits vid tillämpningen av LAF kan konstateras att
kombinationen av ett generellt arbetsskadebegrepp och en mycket
generös bevisregel kan ha lett till svårigheter att upprätthålla
en klar avgränsning mellan arbetsrelaterade och icke
arbetsrelaterade sjukdomar. Framför allt är det problematiskt
att rätt värdera omständigheter som ligger utanför arbetet men
som i sig kan ha betydelse för en sjukdoms uppkomst och
utveckling. För att uppnå en sådan klarare gränsdragning och då
syftet med arbetsskadeförsäkringen är att lämna kompensation för
den extra risk som är förenad med förvärvsarbete är det efter
vad som anges i propositionen ofrånkomligt att ändra den
nuvarande bevisregeln.
Mot bakgrund härav föreslås i propositionen att bevisregeln
utformas så att orsakssamband skall anses föreligga mellan en
skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet
om övervägande skäl talar för ett sådant samband.
Förslaget om ett högre beviskrav i försäkringen innebär enligt
propositionen inte någon ändring av principen att man är
försäkrad i befintligt skick. Individfaktorer som kan bidra till
exempelvis längre läkningstider skall fortfarande beaktas. I
detta sammanhang framhålls i propositionen att vid bedömningen
av de s.k. försämringsskadorna, dvs. av arbetet utlösta
sjukdomsbesvär i en icke arbetsrelaterad grundsjukdom, kommer
den föreslagna bevisregeln att innebära att i många sådana fall
kommer försämringar att godkännas som arbetsskada under en mer
begränsad tid än vad som sker i dag.
Livränta
I propositionen föreslås att såväl retroaktiva som
framåtverkande livräntor fastställs enligt samma principer.
Enligt de nuvarande reglerna tillämpas olika principer i detta
avseende. I propositionen föreslås därför att livränteunderlaget
när livränta beviljas för förfluten tid skall fastställas med
utgångspunkt från den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst
vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges första
gången eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans eller
hennes sjukpenninggrundande inkomst om försäkringskassan hade
känt till samtliga förhållanden. Denna tidpunkt blir således
avgörande för livräntans storlek och det fastställda underlaget
kommer att gälla för den framtida livräntan.
De föreslagna reglerna innebär att när försäkringskassan
fattar beslut om livränta kan löneavtal som träffats fram till
beslutstidpunkten beaktas. En retroaktivt höjd inkomst skall
därvid påverka inkomstunderlaget till den del höjningen avser
inkomsten vid livräntans begynnelsetidpunkt, men ej för tid
härefter. I propositionen föreslås dock att vid omprövning av
livränta skall, om löneavtal träffas med retroaktiv verkan sedan
livränta börjat utges, underlaget få höjas om avtalet omfattar
begynnelsetidpunkten för livräntan och den försäkrade gör
ansökan om omprövning av underlaget inom två år från det
beslutet fattades.
Lagen om statligt personskadeskydd
För de i 7 § LSP reglerade olycksfallen föreslås i
propositionen en följdändring så att bevisregeln får samma
utformning som den som föreslagits beträffande LAF.
Samordningsregler i lagen om allmän försäkring
I propositionen anförs att den administrativa hanteringen vid
retroaktiva utbetalningar till personer som uppburit olika
ersättningar är omfattande. Är retroaktivtiden längre än tolv
månader måste ärendet handläggas helt manuellt. Hanteringen blir
därmed synnerligen tidskrävande. I propositionen föreslås med
anledning härav att kravet på att avräkning mellan
ersättningarna skall ske månad för månad slopas.
Övergångsbestämmelser
De nu föreslagna förändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 1993. Äldre bestämmelser föreslås gälla för
bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ LAF om skadan inträffat före
den 31 december 1992 och anmälts till försäkringskassan senast
den 30 juni 1993.
Motioner
I sex motioner föreslås avslag på propositionen.
I motion 1992/93:Sf5 anför Doris Håvik m.fl. (s) att
regeringen och Socialdemokraterna kommit överens om att
tillsätta en beredning som syftar till att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ur statsbudgeten och att
arbetsmarknadens parter skall få huvudansvaret för
försäkringarna. Om parterna på arbetsmarknaden skall överta
ansvaret för försäkringen är det rimligt att dessa också får
diskutera innehållet i försäkringen. Det är därför felaktigt att
nu föreslå stora förändringar beträffande villkoren inom
arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna framhåller också att det
saknas ordentliga konsekvensanalyser av de föreslagna
förändringarna. I detta sammanhang är de föreslagna
övergångsbestämmelserna av stor betydelse eftersom dessa
bestämmelser kan komma att innebära en övervältring av
kostnadsansvaret från arbetsskadeförsäkringen till
trygghetsförsäkringarna. Beräkningar inom
AMF-Trygghetsförsäkringar visar att kostnaden till följd av den
föreslagna övergångsbestämmelsen kan uppgå till 10--20 miljarder
kronor.
Barbro Evermo Palmerlund och Iréne Vestlund anför i motion
1992/93:Sf9 (s) att om de föreslagna förändringarna genomförs
kommer det s.k. ohälsotalet att gå ned samtidigt som den
faktiska ohälsan kommer att öka. De som främst kommer att
drabbas av det nya skadebegreppet är lågavlönade och kvinnor.
Dessutom menar motionärerna att det förebyggande
arbetsmiljöarbetet riskerar att avstanna, eftersom ett antal
skadeorsaker inte kommer att relateras till arbetet.
I motion 1992/93:Sf10 (yrkande 1) av Monica Öhman m.fl. (s)
anförs att förslaget bör avslås med beaktande av att den
kommande beredningen om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör
få möjlighet att ta ställning till innehållet i försäkringarna i
sin helhet utan att det nu görs förändringar i den ena
försäkringen.
Anita Johansson m.fl. (s) gör i motion 1992/93:Sf11 (yrkande
1) gällande att förslaget skulle stå i strid med Internationella
arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 121) om förmåner vid
yrkesskada. Motionärerna menar att den nu föreslagna bevisregeln
strider mot den rekommendation som är fogad till konventionen. I
denna stadgas att om medlemsstat upprättat en förteckning över
yrkessjukdomar skall det under vissa angivna förutsättningar
föreligga presumtion för att arbetstagaren ådragit sig sådan
sjukdom under arbetet. I denna motion (yrkande 2) begärs också
att det föreliggande förslaget om ändring av begreppet
arbetsskada utreds i den beredning som får till uppgift att
utreda överförandet av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen till
arbetsmarknadens parter. Slutligen begärs i denna motion
(yrkande 3) ett tillkännagivande om övergångsbestämmelserna.
Motionärerna anför att de föreslagna övergångsbestämmelserna
innebär att en försäkrad som drabbas av en arbetsskada före den
1 januari 1993 men som inte anmäler denna skada förrän efter den
30 juni 1993 har möjlighet att vända sig till
trygghetsförsäkringen med sitt ersättningsanspråk. Om skadan
godkänns vid en sådan prövning har AMF-trygghetsförsäkring att
lämna ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada.
Beräkningar som har gjorts inom AMF har visat att de föreslagna
övergångsbestämmelserna kan medföra en merkostnad för TFA i
storleksordningen 10--20 miljarder kronor. Motionärerna föreslår
att övergångsbestämmelserna ges innebörden att äldre
bestämmelser skall tillämpas på skador som inträffat före lagens
ikraftträdande.
I motion 1992/93:Sf6 (yrkande 1) av Berith Eriksson m.fl. (v)
föreslås avslag på propositionen med beaktande av den kommande
beredningens arbete.
Sten Söderberg (-) anför i motion 1992/93:Sf8 att det är fel
och inkonsekvent att nu besluta om genomgripande förändringar i
arbetsskadeförsäkringen och därmed föregå den kommande
beredningens arbete.
Utskottet
I propositionen framhålls att antalet arbetsskador under
1980-talet steg kraftigt fram till år 1988. Under åren
1988--1991 har dock antalet anmälda skador minskat. En rad
åtgärder har vidtagits av Riksförsäkringsverket och
försäkringskassorna för att komma till rätta med ärendebalanser
och väntetider i arbetsskadeärenden.
Kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen har sedan år 1985 ökat
i avsevärd omfattning. I propositionen anges att år 1985 var
kostnaderna för arbetsskadesjukpenning 670 miljoner kronor och
kostnaderna för livräntor 223 miljoner kronor. Motsvarande
kostnader år 1991 var 6744 resp. 3312 miljoner kronor.
Arbetsskadefondens medelsbehållning har alltsedan år 1987
visat ett underskott. Vid utgången av maj månad 1992 var
underskottet 23000 miljoner kronor. Det är främst
arbetsskadesjukpenningen som orsakar de stora kostnaderna men på
sikt, framhålls det i propositionen, är det kostnaderna för
arbetsskadelivräntor som inger störst oro. Orsakerna till nämnda
förhållande är enligt propositionen den rättspraxis som har
utbildats inom arbetsskadeförsäkringen och att kostnaderna i de
enskilda fallen är förhållandevis höga. Det finns skäl anta att
kostnaderna för försäkringen kommer att stiga avsevärt de
kommande åren.
Mot bakgrund av dessa perspektiv utfärdade den förutvarande
regeringen i augusti 1991 direktiv för en kommitté för översyn
av vissa frågor inom arbetsskadeförsäkringen. Uppgiften för
kommittén var i huvudsak att göra en analys av bestämmelserna i
2 kap. LAF och bedöma om dessa bestämmelser om
arbetsskadebegreppet hade fått en ändamålsenlig utformning.
Uppdraget var i så måtto begränsat att förslag om någon ändring
av bevisregeln i 2 kap. 2 § inte skulle läggas fram.
I december 1991 beslöt regeringen att kommitténs verksamhet
skulle övertas av en särskild utredare. Denne hade enligt
direktiven bl.a. att överväga förslag till ändring av grunderna
för vad som skall anses som arbetsskada. I direktiven ingick
också att överväga under vilka förutsättningar
försäkringsskyddet för arbetsskadade kan tillgodoses på annat
sätt, t.ex. genom en obligatorisk försäkring i ett privat
försäkringsbolag.
I april 1992 lämnade utredaren delbetänkandet (SOU 1992:39)
Begreppet arbetsskada.
Som ett led i uppgörelsen mellan regeringen och
Socialdemokraterna den 22 september 1992 ingick att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ut ur statsbudgeten.
Enligt uppgörelsen är avsikten att arbetsmarknadens parter skall
få huvudansvaret för försäkringarna och att en beredning skall
tillsättas för ett genomförande av modellen.
Utskottet anser att de i propositionen föreslagna ändringarna
inom arbetsskadeförsäkringen på relativt kort sikt kan komma att
innebära nödvändiga kostnadsminskningar eller i vart fall att
kostnaderna för försäkringen inte ökar. Med den tillämpning av
reglerna i arbetsskadeförsäkringen som för närvarande råder är
det också enligt utskottets mening tveksamt om gränserna för de
i grunden arbetsrelaterade skadorna och de icke arbetsrelaterade
skadorna kan upprätthållas. Utskottet anser att ett genomförande
av de föreslagna reglerna kan innebära bättre möjligheter i
detta hänseende och på så sätt stärka det förebyggande
arbetsmiljöarbetet. Den kommande beredningen, vars uppgift
innebär att arbetsmarknadens parter skall få huvudansvaret för
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna, får en svår och grannlaga
uppgift. Utskottet förutser att det kan komma att ta lång tid
innan beredningen fullgjort sin uppgift och ny lagstiftning kan
träda i kraft. Utskottet anser därför att man i rådande
ekonomiska läge inte kan avvakta resultatet av det förestående
beredningsarbetet. Utskottet avstyrker med beaktande härav
bifall till motion 1992/93:Sf11 (yrkande 2).
I ILO-konventionen (121) om förmåner vid yrkesskada anges i
artikel 7 en definition av begreppet yrkesskada i vilken ingår
såväl olycksfall i arbetet som yrkessjukdomar. Det ankommer på
medlemsstaterna själva att specificera vad som skall förstås med
yrkesskada. Beträffande yrkessjukdomar anvisas i konventionens
artikel 8 olika möjligheter. En möjlighet är att upprätta en
förteckning över de fall som skall ersättas. Denna förteckning
måste då minst vara av samma omfattning som den till
konventionen fogade förteckningen över yrkessjukdomar. I den
till konventionen fogade rekommendationen anges att
medlemsstaterna under föreskrivna villkor såsom yrkessjukdom bör
anse sådana sjukdomar vilka erfarenhetsmässigt uppkommer genom
att vederbörande utsätts för inverkan av ämnen eller farliga
situationer i arbetsprocessen och så vida inte motsatsen bevisas
bör det föreligga presumtion för att arbetstagaren ådragit sig
sådan skadan under arbetet. Ett annat alternativ är att i
medlemsstaternas lagstiftning ingår en allmän definition av
yrkessjukdomar. Detta alternativ är inte kombinerat med en
särskild presumtionsregel. En kombination av de båda metoderna
är också möjlig. Den i propositionen föreslagna förändringen i 2
kap. 1 § LAF innebär inte någon förändring av ett generellt
skadebegrepp. Den generella definitionen kommer även
fortsättningsvis att täcka samtliga yrkessjukdomar. Utskottet
kan inte finna att denna regel strider mot ILO-konventionen.
I propositionen anförs att gängse lagstiftningsprincip på
socialförsäkringsområdet, dvs. att ny lagstiftning tillämpas på
fall som inträffat efter lagens ikraftträdande, skulle leda till
att det tar mycket lång tid innan den nya lagstiftningen får
fullt genomslag. Det innebär också olägenheter för de
tillämpande organen att under lång tid tillämpa två olika
regelsystem på samma typ av fall. Olägenheterna med en
övergångsregel som innebär att äldre lag skall gälla för skador
som inträffat före lagändringen och ny lag på fall som inträffar
efter ändringen är, enligt propositionen, så stora att en sådan
lösning bör undvikas. De föreslagna förändringarna får, enligt
propositionen, följder för de avtalsbundna avtalsförsäkringarna.
Villkoren i dessa försäkringar gäller för ett år i taget och är
utformade så att de omfattar de arbetsskador som inträffat under
detta år. Hittills har villkoren innehållsmässigt stämt överens
med vad arbetsskadeförsäkringen föreskriver om vad som skall
anses som en arbetsskada. De föreslagna reglerna kan därför
komma att innebära en övervältring av kostnadsansvaret från
arbetsskadeförsäkringen till trygghetsförsäkringen. Enligt vad
som anförs i propositionen strider inte förslaget mot grundlag
eller mot allmänt vedertagna principer om retroaktiv
lagstiftning.
Utskottet ansluter sig till de bedömningar som gjorts i
propositionen och avstyrker bifall till motion 1992/93:Sf11
(yrkande 3).
Med beaktande av det anförda tillstyrker utskottet bifall till
propositionen och avstyrker bifall till motionerna 1992/93:Sf5,
1992/93:Sf6 (yrkande 1), 1992/93:Sf8, 1992/93:Sf9, 1992/93:Sf10
(yrkande 1) och 1992/93:Sf11 (yrkande 1).
Övriga frågor väckta i motioner
Förändringar i arbetsskadeförsäkringen
Som tidigare nämnts är den som förvärvsarbetar i verksamhet
här i riket försäkrad för arbetsskada genom lagen om
arbetsskadeförsäkring.
I motion 1991/92:A805 (yrkande 11) av Karin Starrin och
Ingbritt Irhammar (c) i denna del begärs en översyn av LAF i
syfte att även barn med fosterskador skall omfattas av lagen.
Motionärerna påpekar att vid hantering av vissa kemikalier samt
vid bildskärmsarbete kan det ibland föreligga misstankar om
samband med fosterskador.
Frågan om fosterskador skall omfattas av
arbetsskadeförsäkringen har utskottet tidigare behandlat (se
senast 1990/91:SfU16). Utskottet har därvid anfört att skyddet
för fostret bör lösas genom förebyggande åtgärder och inte genom
en utvidgning av LAF. Gravida kvinnor bör således skyddas från
arbetsmiljöer som kan medföra risk för fosterskador. Utskottet
erinrade om att kunskaperna om fosterskador var begränsade och
att läget inte minst på arbetsmiljöområdet var oklart. Utskottet
förutsatte dock att Arbetarskyddsstyrelsen uppmärksamt följde
det fortlöpande forskningsarbetet på området och skyndsamt
utfärdade föreskrifter i de fall risken för fosterskador
upptäcktes i arbetsmiljön.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker
bifall till motion 1991/92:A805 (yrkande 11).
I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 1) av Ian Wachtmeister och Leif
Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att definitionen
på arbetsskada bör stramas upp ytterligare. Motionärerna
framhåller att en listning av sjukdomar eller en skärpning av
bevisregeln vore en bättre lösning än den föreslagna.
I utredningen diskuterades att direkt i lagen ange vilka
skador som skall anses som arbetsskador, antingen genom en
koppling till vissa angivna sjukdomar eller genom en koppling
till vissa skadliga faktorer. En sådan metod skulle enligt
utredningen mera exakt kunna avgränsa försäkringen. Utredningen
förordade dock att ett generellt skadebegrepp bibehålls. Ett
sådant begrepp, framhålls det, innebär att ingen sjukdom som kan
hänföras till påfrestningar i arbetet utestängs från
försäkringsskydd. Med ett generellt skadebegrepp går det också
att fånga in den tekniska och medicinska utvecklingen som ger
kunskaper om hur sjukdomar förhåller sig till faktorer i
arbetet, och därvid erhålls ett bättre förebyggande skydd inom
arbetsmiljöområdet.
Utskottet anser att en ytterligare uppstramning av
arbetsskadebegreppet i nuvarande läge inte är erforderlig.
Utskottet förutsätter dock att denna fråga skyndsamt blir
föremål för prövning i den kommande beredningen, och med
hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till motion
1992/93:Sf7 (yrkande 1).
Till arbetsskador räknas även olycksfall vid färd till och
från arbetet om färden var föranledd av och stod i nära samband
med arbetet.
I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 2) av Ian Wachtmeister och Leif
Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att
färdolycksfallen skall tas bort ur arbetsskadeförsäkringen. I
motionen anförs att dessa olycksfall inte har någon direkt
koppling till arbetet och att arbetsgivarna inte kan påverka
risken för sådana olycksfall.
Utskottet har i och för sig förståelse för motionärernas
synpunkter allra helst som att de som drabbas av ett
färdolycksfall får anses ha ett fullgott skydd genom den
allmänna sjukförsäkringen och trafikförsäkringen. Utskottet vill
dock inte i nuvarande läge förorda att färdolycksfallen tas ur
försäkringen men anser det mycket angeläget att denna fråga
behandlas med förtur av den kommande beredningen. Statsrådet har
också i propositionen anfört att han avser att i det fortsatta
arbetet med att reformera arbetsskadeförsäkringen ta initiativ
till en ändring. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion 1992/93:Sf7 (yrkande 2).
Tre motioner tar upp frågan om kvinnors svårigheter att få
sina sjukdomar godkända som arbetsskador. I motion 1992/93:Sf10
(yrkande 2) av Monica Öhman m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om rättvisa vid bedömning av arbetsskador som
drabbar kvinnor. Motionärerna anför att tusentals kvinnor
drabbas av förslitningsskador bl.a. beroende på att arbetslivet
ofta är organiserat av och för män. Den kraftiga utbyggnaden av
vård och omsorg har gjort att många kvinnor arbetar inom yrken
med många tunga lyft och arbeten på platser som inte är
anpassade ur miljösynpunkt. I motion 1991/92:A805 (yrkande 11)
av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar i denna del begärs en
översyn av LAF med avseende på kvinnors arbetssjukdomar.
Motionärerna framhåller att studier har visat att kvinnor med
monotona arbeten har svårt att få sina sjukdomsbesvär godkända
som arbetsskador. I motion 1991/92:Sf258 av Siw Persson (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
särbehandling av tandsköterskor och om åtgärder för att hindra
särbehandling av denna grupp. Motionären anför att den risk som
är förenad med arbete med amalgam hittills inte uppmärksammats.
Det finns ett stort antal tandsköterskor som fått sådana
hälsoproblem att de inte kunnat fortsätta inom sitt yrke. Trots
intyg från läkarexpertis har försäkringskassan inte klassat
deras besvär som arbetsskada.
I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1992/93:AU3 behandlas
bl.a. arbetsmiljörisker inom tandvården. Utskottet anförde
därvid att Arbetarskyddsstyrelsen år 1989 utfärdat allmänna råd
om arbete med kvicksilver och amalgam inom tandvården. I övrigt
hade Socialstyrelsen i augusti 1992 lagt fram en expertrapport
om möjligheterna att avveckla amalgam som tandlagningsmedel (Ds
1992:95). I rapporten presenterades förutsättningarna för att
successivt avveckla amalgamet under 1990-talet liksom en
bedömning av insatsbehovet vid en omedelbar avveckling.
Utskottet vill i sammanhanget peka på att mäns och kvinnors
sjukdomar skall bedömas utifrån samma regler. Vid tillämpningen
av principen "försäkrad i befintligt skick" bör också beaktas
att kvinnors förmåga i vissa avseenden är annorlunda än mäns.
Utskottet förutsätter dock att berörda myndigheter följer den
praxis som domstolarna utvecklar i syfte att få klarlagt i vad
mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och ökad
kunskap om arbetsmiljön påverkar domstolarnas bedömning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1992/93:Sf10 (yrkande 2), 1991/92:A805 (yrkande 11) i denna del
och 1991/92:Sf258.
Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl begär i motion Sf7 (yrkande
3) ett tillkännagivande om införande av ersättningsnivåer inom
LAF som överensstämmer med ersättningsnivåerna inom AFL.
Utskottet vill erinra om att arbetsskadeförsäkringen till
skillnad från den allmänna försäkringen vilar på
skadeståndsrättsliga principer. Det kan emellertid finnas
anledning, inte minst av administrativa skäl, att inom den
kommande utredningen om hur sjuk- och arbetsskadeförsäkringen
skall finansieras och administreras i framtiden även undersöka
en modell där socialförsäkringssystemet kompenserar arbetsskador
med samma nivå som sjukpenningförsäkringen. Vad utskottet med
anledning av motion 1992/93:Sf7 (yrkande 3) sålunda anfört bör
ges regeringen till känna.
I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 5) av Ian Wachtmeister och Leif
Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att beräkningen av
livräntor görs om så att dessa bättre svarar mot faktisk
inkomst. Motionärerna framhåller att många med nuvarande regler
under kort tid kan arbeta dubbelt och därefter erhålla livslång
livränta beräknad på dubbel lön.
Vid fastställande av ett livränteunderlag utgår
försäkringskassan i princip från den gällande
sjukpenninggrundande inkomsten. Vid fastställande av den
sjukpenninggrundande inkomsten beaktas vad den försäkrade kan
antas komma att åtnjuta av eget arbete under sex månader i följd
samt av eget årligen återkommande arbete. Detta innebär att rent
tillfälliga variationer av inkomsten inte beaktas vid
fastställande av livränteunderlaget. Riksförsäkringsverket har
nyligen i en rapport (RFV anser 1992:4) gjort en översyn av
reglerna om sjukpenninggrundande inkomst och föreslagit vissa
ändrade regler som om de genomförs understryker detta, vilket
också får betydelse för livränteunderlaget. Utskottet, som
erinrar om den nyss nämnda principen om att en skadad skall
försättas i samma ekonomiska situation som om han inte hade
skadats, avstyrker bifall till motion 1992/93:Sf7 (yrkande 5).
Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) begär i motion
1991/92:Sf287 ett tillkännagivande om behovet av ett nytt
rapporteringssystem för arbetsskador. Motionärerna menar att det
nuvarande systemet inte fungerar som ett instrument för företag
och myndigheter att tidigt upptäcka sådana brister i
arbetsmiljön som negativt påverkar människorna.
Enligt 8 kap. 1 § LAF är en arbetsgivare skyldig att göra
anmälan till försäkringskassan vid en inträffad arbetsskada. En
kopia på anmälan skall sändas till Yrkesinspektionen på den ort
där skadan inträffat. Kassan skall också rapportera till
Yrkesinspektionen, och i vissa fall också direkt till
informationssystemet om arbetsskador (ISA-enheten), om hur lång
sjukskrivning varje skada gett upphov till m.m. När beslut
fattats i ärendet meddelas detta till ISA. Inom ISA-enheten
kodas och registreras uppgifterna. Den sålunda framställda
statistiken ges ut i form av halvårsstatistik och årsstatistik.
Utskottet är medvetet om att det föreligger vissa brister inom
rapporteringssystemet. Bl.a. kan detta ha sin orsak i mindre väl
utformade anmälningsblanketter samt de långa
handläggningstiderna av arbetsskadeärenden. Företag kan dock
ifrån Arbetarskyddsstyrelsen exempelvis erhålla information och
statistiska sammanställningar som är anpassade till den egna
verksamheten. Sådana uttag görs också fortlöpande av olika
branschorganisationer, fackförbund och myndigheter. Frågor om
ett väl fungerande rapporteringssystem är av synnerlig vikt, och
utskottet kan förutse att dessa frågor kan komma att behandlas
av den kommande beredningen. Utskottet är mot bakgrund av det
anförda inte berett att tillstyrka ett nytt rapporteringssystem
och avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf287.
Sjukpenning vid restarbetsförmåga
I motion 1991/92:Sf229 av Sonia Karlsson (s) begärs ett
tillkännagivande om ändring i lagen om allmän försäkring. I
motionen anförs att den som har hel förtidspension har möjlighet
att arbeta i viss omfattning utan att detta påverkar pensionen.
För den som har en godkänd arbetsskada och samtidigt hel
förtidspension och livränta och arbetar i nämnda omfattning görs
däremot ett avdrag på livräntan motsvarande arbetsinkomsten. Vid
sjukdom innebär detta en inkomstförlust genom att sjukpenning
inte utges. Denna effekt motverkar en aktiv rehabilitering och
verkar passiviserande.
Den arbetsinsats varom här kan komma i fråga utgör högst en
sjättedel av normal arbetstid. Denna regel är inte lagreglerad
utan har utbildats genom domstolspraxis. Utskottet behandlar för
närvarande ett förslag från regeringen i proposition 1992/93:31
om ändring av bl.a. ersättningsnivåerna för förtidspension.
Enligt propositionen försvårar de nuvarande reglerna för
förtidspension för många personer med nedsatt arbetsförmåga att
erhålla förtidspension på en nivå som motsvarar den faktiska
nedsättningen av arbetsförmågan. I proposition 31 föreslås
därför att förtidspension skall kunna utges som hel, tre
fjärdedels, halv eller en fjärdedels förtidspension. Hel
förtidspension skall utges endast om arbetsförmågan är helt
nedsatt. Tre fjärdedels pension utges om arbetsförmågan inte är
helt nedsatt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar. På detta
sätt, anförs det i propositionen, kan på längre sikt flera
människor bibehålla kontakten med arbetsmarknaden.
Utskottet kan inte förorda att det inom sjukförsäkringen
införs en regel som innebär att den som har hel förtidspension
samtidigt kan erhålla en sjukpenninggrundande inkomst och därmed
sjukpenning. I framtiden kommer de föreslagna reglerna i
proposition 31 att innebära att den som har en restarbetsförmåga
beviljas tre fjärdedels förtidspension. Därmed blir
restarbetsförmågan sjukpenninggrundande. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion 1991/92:Sf229.
Ekonomiska styrmedel
I två motioner, 1991/92:Sk351 (yrkande 10) av Lars Werner
m.fl. (v) och 1991/92:A260 (yrkande 2) av Lars Werner m.fl. (v),
begärs tillkännagivande och förslag till differentierade
arbetsgivaravgifter. I motion 1992/93:Sf6 (yrkande 3) av Berith
Eriksson m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om åtgärder för
att minska samhällets kostnader för arbetsskadorna.
Motionärerna anför att differentierade arbetsgivaravgifter kan
stimulera till en förbättrad arbetsmiljö om differentieringen är
rätt utformad.
Förslag om differentierade arbetsgivaravgifter har tidigare
behandlats av utskottet. I utskottets betänkande 1990/91:SfU16
anförde utskottet att det var angeläget att ekonomiska styrmedel
införs som kan medverka till att åstadkomma bättre miljöer. Med
anledning härav begärde utskottet att regeringen snarast borde
återkomma till riksdagen med förslag om differentierade
arbetsgivaravgifter som kunde fungera som sådant styrmedel.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1990/91:303). I
utredarens uppdrag skulle ingå att överväga under vilka
förutsättningar försäkringsskyddet för arbetsskadade kunde
tillgodoses i annan ordning än den nuvarande. Om ett
försäkringssystem av hittillsvarande modell bedömdes som
mest ändamålsenligt, skulle utredaren överväga om och i så fall
hur arbetsskadeavgifter borde differentieras för att stimulera
till arbetsmiljöförbättringar.
Utskottet vidhåller sin tidigare intagna principiella
inställning i fråga om differentierade arbetsgivaravgifter men
anser att den kommande beredningens arbete angående sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen bör avvaktas innan något ytterligare
uttalande görs och avstyrker därför bifall till motionerna
1991/92:Sk351 (yrkande 10), 1991/92:A260 (yrkande 2) och
1992/93:Sf6 (yrkande 3).
I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 6) begär Ian Wachtmeister och
Leif Bergdahl (nyd) ett tillkännagivande om en privatisering av
arbetsskadeförsäkringen.
Utskottet anser att även detta är en fråga som får prövas av
den kommande beredningen och avstyrker bifall till motion
1992/93:Sf7 (yrkande 6).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändring av arbetsskadebegreppet
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:30 och med
avslag på motionerna 1992/93:Sf5, 1992/93:Sf6 yrkande 1,
1992/93:Sf8, 1992/93:Sf9, 1992/93:Sf10 yrkande 1 och
1992/93:Sf11 antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
2. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,
3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
res. 1 (s)
res. 2 (s) - villk. 1
2. beträffande fosterskador
att riksdagen avslår motion 1991/92:A805 yrkande 11,
3. beträffande arbetsskadebegreppet
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 1,
4. beträffande färdolycksfall
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 2,
5. beträffande kvinnors arbetsskador
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf10 yrkande 2 och
1991/92:Sf258,
6. beträffande ersättningsnivåer
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf7 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande arbetsskadelivränta
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 5,
8. beträffande rapportering av arbetsskador
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf287 yrkande 4,
9. beträffande sjukpenning vid restarbetsförmåga
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf229,
10. beträffande differentiering av arbetsgivaravgifter
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sk351 yrkande 10,
1991/92:A260 yrkande 2 och 1992/93:Sf6 yrkande 3,
res. 3 (s)
11. beträffande privatisering av arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 6.
Stockholm den 3 december 1992
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik
(s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp),
Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans
Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Leif
Bergdahl (nyd), Margareta Israelsson (s), Liselotte Wågö (m) och
Widar Andersson (s).
Reservationer
1. Ändring av arbetsskadebegreppet (mom. 1)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof
Gustafsson, Lena Öhrsvik, Margareta Israelsson och Widar
Andersson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "I propositionen" och på s. 11 slutar med
"ILO-konventionen" och på sid. 12 börjar med "Med beaktande" och
slutar med "(yrkande 1)" bort ha följande lydelse:
Regeringen och Socialdemokraterna har den 22 september 1992
kommit överens om att tillsätta en beredning i syfte att
genomföra en ny försäkringsmodell, som innebär att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen flyttas ut ur statsbudgeten och att
arbetsmarknadens parter får huvudansvaret för försäkringarna.
De i propositionen framlagda förslagen innebär djupgående
förändringar i arbetsskadeförsäkringen. Utvecklingen i
rättspraxis har enligt utskottets mening inneburit en allt
generösare tillämpning av vad som skall anses som en
arbetsskada. Det föreligger därför ett behov av en översyn av
arbetsskadebegreppet och en djupgående analys av utvecklingen.
En sådan analys saknas i såväl utredningen som i propositionen.
En förändring av arbetsskadeförsäkringen innebär inte att
arbetsskadorna minskar. Därför måste de bakomliggande orsakerna
till arbetsskadorna angripas genom förändringar inom
arbetsmiljön så att skador förebyggs. Endast på detta sätt kan
man på sikt, enligt utskottets mening, på ett långsiktigt sätt
komma till rätta med problemen.
De föreslagna förändringarna kan enligt utskottets mening
anses stå i strid med ILO-konvention 121 om förmåner vid
yrkesskada. I en till konventionen fogad rekommendation stadgas
bl.a. att medlemsstaterna under föreskrivna villkor bör anse
såsom yrkessjukdom sådana sjukdomar vilka erfarenhetsmässigt kan
anses uppkomma till följd av inverkan av ämnen eller genom
farliga situationer i arbetsprocesser, verksamhet eller
sysselsättning. Vid nu angivna sjukdomar bör det föreligga
presumtion för att arbetstagaren ådragit sig sådan sjukdom i
arbetet om han varit exponerad för risken under viss minsta tid
och visat sjukdomssymtom inom viss tid efter det han lämnat den
anställning där han utsatts för risken.
De i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna föreslås
träda i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser i 2 kap. 1
och 2 §§ LAF skall dock gälla för skador som inträffat före
nämnda tidpunkt under förutsättning att de anmälts till
försäkringskassan senast den 30 juni 1993. Dessa bestämmelser
strider mot gängse lagstiftningsprinciper på
socialförsäkringsområdet, dvs. att ny lagstiftning tillämpas
endast på fall som inträffat efter denna lagstiftnings
ikraftträdande. De föreslagna bestämmelserna får till konsekvens
att en försäkrad som anmäler en skada, som inträffat före lagens
ikraftträdande, efter den 30 juni 1993 har möjlighet att vända
sig till AMF trygghetsförsäkring med sitt ersättningsanspråk.
Trygghetsförsäkringen är därvid skyldig att pröva om arbetsskada
föreligger i enlighet med de för skadeåret gällande gynnsammare
avtalsvillkoren. Enligt utskottets mening kan detta innebära en
betydande övervältring av kostnader till trygghetsförsäkringen.
Som tidigare nämnts skall en kommande beredning pröva en
modell där arbetsmarknadens parter får huvudansvaret för sjuk-
och arbetsskadeförsäkringen. Enligt utskottets mening är det då
också rimligt att parterna inom ramen för den kommande
beredningen ges möjlighet att diskutera innehållet i
försäkringen innan några genomgripande förändringar genomförs.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande ändring av arbetsskadebegreppet
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Sf5,
1992/93:Sf6 yrkande 1, 1992/93:Sf8, 1992/93:Sf9, 1992/93:Sf10
yrkande 1 och 1992/93:Sf11 samt med avslag på proposition
1992/93:30 avslår de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
2. lag om ändring i lagen (1976:265) om statligt
personskadeskydd,
3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. Ändring av arbetsskadebegreppet (mom. 1)
(Vid avslag på reservation 1)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof
Gustafsson, Lena Öhrsvik, Margareta Israelsson och Widar
Andersson (alla s) anser
att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande ändring av arbetsskadebegreppet
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf11 yrkande 3 och
med anledning av proposition 1992/93:30 och motionerna
1992/93:Sf5, 192/93:Sf6 yrkande 1, 1992/92:Sf8, 1992/93:Sf9,
1992/93:Sf10 yrkande 1 och 1992/93:Sf11 yrkandena 1 och 2 antar
de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, med den ändringen att ikraftträdande och
övergångsbestämmelserna skall ha följande lydelse: Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser gäller för
skador som har inträffat före ikraftträdandet,
2. lag om ändring i lagen (1976:265) om statligt
personskadeskydd,
3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof
Gustafsson, Lena Öhrsvik, Margareta Israelsson och Widar
Andersson (alla s) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med
"Förslag om" och slutar med "(yrkande 3)" bort ha följande
lydelse:
Förslag om differentierade arbetsgivaravgifter har tidigare
behandlats av utskottet. I reservation 17 till betänkande
1990/91:SfU16 anfördes att det enligt utskottets mening var
viktigt att ett system med differentierade arbetsgivaravgifter
inte leder till ökad utslagning och utestängning av arbetskraft.
Frågan måste därför utredas och övervägas noga. Därvid bör även
beaktas vilka administrativa konsekvenser ett sådant system
skulle få.
Denna principiella inställning vidhålles. Utskottet anser att
den kommande beredningens arbete angående sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen bör avvaktas innan något ytterligare
uttalande görs och avstyrker därför bifall till motionerna
1991/92:Sk351 yrkande 10, 1991/92:A260 yrkande 2 och 1992/93:Sf6
yrkande 3.