Socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SFU15

Höjd pensionsålder m.m.


Innehåll

1992/93
SfU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1992/93:155
med förslag om höjd pensionsålder samt två motioner som väckts
med anledning av förslaget. Vidare behandlas två motioner väckta
under den allmänna motionstiden 1992/93 vilka tar upp frågor som
rör pensionsåldern.
Förslaget om höjd pensionsålder utgör ett led i den uppgörelse
som träffades mellan regeringen och Socialdemokratiska
arbetarepartiet den 20 september 1992 i syfte att stabilisera
den svenska ekonomin och minska det strukturella underskottet i
statsbudgeten.
I propositionen föreslås att en försäkrad skall ha rätt till
ålderspension fr.o.m. den första månaden i kvartalet efter det
då han fyllt 66 år. Denna tidpunkt benämns i propositionen den
allmänna pensioneringstidpunkten. Ändringen föreslås genomförd
den 1 oktober i år. Höjningen av pensionsåldern föreslås ske med
ett kvartal i taget fr.o.m. den 1 januari 1994, vilket innebär
att höjningen är fullt genomförd år 1997.  Rätt att uppbära
anslutande förmåner som förtidspension, efterlevandepension,
pensionstillskott etc. förlängs till den allmänna
pensioneringstidpunkten.
Förslaget innebär vidare ändringar i ett stort antal
författningar där pensionsåldern har betydelse för dessas
tillämpning.
Utskottets uppfattning är att flera faktorer talar för en
höjning av pensionsåldern. Bl.a har den ökade medellivslängden
och det förhållandet att ungdomar i dag studerar betydligt
längre än tidigare medfört att relationen mellan den
yrkesverksamma delen av befolkningen och övriga försäkrade
förändrats så att de yrkesverksamma får bära en ökad andel av
kostnaderna för pensionssystemet. Enligt utskottets uppfattning
är det därför en principiellt riktig åtgärd att höja
pensionsåldern.
Utskottet har dock efter en omfattande beredning av frågan om
höjd pensionsålder kunnat konstatera att mot bakgrund av den för
närvarande höga arbetslösheten några besparingar i en
storleksordning som gör det motiverat att redan den 1 oktober i
år påbörja en ändring av pensioneringstidpunkten inte finns.
Enligt utskottets uppfattning föreligger tvärtom en risk att de
besparingar som beräknats uppkomma inom pensionssystemet helt
uteblir till följd av ökade kostnader för
arbetslöshetsförsäkringarna. Utskottet föreslår därför att
pensionsarbetsgruppen får i uppdrag att ytterligare bereda
frågan om en höjd pensionsålder för att frågan skall få en
samlad bedömning i anslutning till arbetsgruppens överväganden
om flexibel pensionsålder. Vidare anser utskottet att det får
ankomma på regeringen att göra den slutliga bedömningen av när
en höjning av pensionsåldern lämpligen kan ske. Riktpunkten har
varit att den successiva höjningen skall vara fullt genomförd
den 1 januari 1997. Huruvida denna riktpunkt fortfarande kan äga
giltighet beror till stor del på arbetsmarknadsläget under de
kommande åren. Utskottet kan för sin del tänka sig att höjningen
av pensionsåldern sker i snabbare takt än över en fyraårsperiod,
antingen genom att höjningen sker med fyra månader i taget eller
sex månader i taget, om arbetsmarknadsläget förbättras i sådan
grad att de åsyftade besparingarna kan uppnås vid den nämnda
tidpunkten.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår den föreliggande
propositionen och gör ett tillkännagivande till regeringen om
vad som anförts om höjd pensionsålder.
Utskottet föreslår också ett tillkännagivande om åtgärder för
att höja den faktiska pensionsåldern.
I proposition 178 föreslås att den nya kompensationsnivån för
sjukpenning efter den 365:e dagen i sjukperioden inte skall
tillämpas när en försäkrad genomgår medicinsk behandling eller
medicinsk rehabilitering. I stället skall sjukpenning kunna
utges med 80% av den sjukpenninggrundande inkomsten. Vidare
föreslås en sammanläggningsregel med innebörd att sjukpenning
skall utges med 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten om
den försäkrade under de senaste 450 dagarna haft sjukperioder
som sammanlagt omfattar minst 365 dagar. Utskottet tillstyrker
förslagen med ett förtydligande av vad som skall avses med
medicinsk behandling och rehabilitering samt avslår en motion
som berör dessa ersättningsnivåer. Utskottet föreslår också ett
tillkännagivande om att effekterna av att kompensationsnivån
sänkts till 70% noga följs upp och snarast möjligt utvärderas.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande (nyd) och
meningsyttring (v).

Propositionerna

Proposition 1992/93:155
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:155
om höjd pensionsålder föreslagit riksdagen att anta de i
propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,
3. lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt
pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt
eller handikappat barn,
4. lag om ändrig i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
5. lag om ändrig i lagen (1992:1745) om allmän
sjukförsäkringsavgift,
6. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
7. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild
löneskatt på vissa förvärvsinkomster,
8. lag om ändring i lagen (1979:84) om
delpensionsförsäkring,
9. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,
10. lag om ändring i lagen (1982:80) om
anställningsskydd,
11. lag om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,
12. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd.
Utskottet har vid beredningen av propositionen inhämtat
arbetsmarknadsutskottets yttrande. Yttrandet har fogats till
betänkandet som bilaga 3.
Proposition 1992/93:178
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:178
föreslagit riksdagen att anta det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring, såvitt avser 3 kap. 4 § c och d.
Propositionen i övriga delar har behandlats i betänkande
1992/93:SfU17.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:155
1992/93:Sf23 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen avslår regeringens proposition om höjd pensionsålder
enligt vad i motionen anförts om att genom
rehabiliteringsinsatser minska antalet förtidspensioneringar.
1992/93:Sf24 av Lennart Brunander (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå förslaget om ändrade regler
för utbetalning av ålderspension,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att de
ändrade reglerna för utbetalning av ålderspension skall träda i
kraft den 1 januari 1994.
Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:178
1992/93:Sf25 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
lag om ändring i lagen om allmän försäkring, 3 kap. 4 §, enligt
vad i motionen anförts om att inte sänka ersättningsnivån i
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lag om ändring i lagen om allmän försäkring (1962:381) 3 kap. 4
§, med följdändringar så att sjukpenningnivån höjs till 80 %
från första dagen,
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:Sf261 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen beslutar att återföra pensionsåldern till
65 år enligt vad i motionen anförts om att avvakta
pensionsarbetsgruppens förslag om rörlig pensionsålder,
1992/93:Sf286 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att göra pensionsåldern flexibel.

Utskottet

Förslagen i proposition 1992/93:155
Gällande bestämmelser om ålderspension
Enligt nu gällande regler har en försäkrad rätt till
ålderspension fr.o.m. den månad han fyller 65 år. Ålderspension
enligt den allmänna försäkringen kan utges från
folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension (ATP).
Till ålderspension kan utges särskilda folkpensionsförmåner,
bl.a. kommunalt bostadstillägg (KBT), pensionstillskott och
särskilt pensionstillägg. Övergångsvis utges också som särskilda
pensionsförmåner, hustrutillägg och barntillägg.
Berättigad till folkpension i form av ålderspension är en
försäkrad som är bosatt i Sverige. För rätt till hel pension
krävs enligt regler som trätt i kraft den 1 januari 1993 (bet.
1992/93:SfU4, rskr. 1992/93:69) antingen att den försäkrade
under tiden fr.o.m. det år han fyller 16 år t.o.m. det år han
fyller 64 år varit bosatt i Sverige under 40 år eller att han
har 30 år med ATP-poäng.
En försäkrad har också möjlighet att göra förtida resp.
uppskjutet uttag av ålderspension. Förtida uttag kan ske
tidigast fr.o.m. den månad då den försäkrade fyller 60 år.
Pensionsbeloppet minskas då med 0,5 % för varje månad pensionen
tas ut före den månad den försäkrade fyller 65 år. Minskningen
av pensionsbeloppet blir sedan livsvarigt. På motsvarande sätt
innebär uppskjutet uttag av ålderspensionen att pensionsbeloppet
höjs med 0,7 % för varje månad som uttaget skjuts upp efter den
månad den försäkrade fyller 65 år. Hänsyn tas dock inte till tid
efter ingången av den månad under vilken den försäkrade fyllt 70
år. Förtida resp. uppskjutet uttag av pension måste i
förekommande fall avse såväl folkpension som tilläggspension.
Propositionen
Höjd pensionsålder
I propositionen anförs att sedan det allmänna pensionssystemet
trädde i kraft år 1960 har betydande förändringar skett både
beträffande regelverk och förutsättningar för systemets
stabilitet. Till följd av den allt bättre folkhälsan har
medellivslängden för både män och kvinnor ökat i betydande
utsträckning. Detta och att den allmänna pensionsåldern år 1976
sänktes från 67 år till 65 år har inneburit en omfattande ökning
av antalet ålderspensionärer som omfattas av pensionssystemet.
Vidare framhålls i propositionen att förmånsnivåerna inom
folkpensioneringen successivt har höjts. Genom tillkomsten av
pensionstillskotten har de som saknar eller har låg ATP
garanterats en rimlig ekonomisk standard. Utbyggnaden av KBT
innebär att de som vid sidan av folkpensionen har låga eller
inga inkomster får större delen av bostadskostnaderna täckta.
Sammantaget innebär detta för de yrkesverksamma en ökad
ekonomisk belastning samt betydande svårigheter att på
2000-talet finansiera pensionerna.
Mot bakgrund härav är det enligt propositionen motiverat att
redan nu söka reducera kostnaderna för det allmänna
pensionssystemet. För dem som planerat sin tillvaro utifrån en
pensionsålder på 65 år kan ett års höjning av denna innebära
svåra påfrestningar. I propositionen föreslås därför att
höjningen av pensionsåldern från 65 år till 66 år sker
successivt med ett kvartal per år fr.o.m. den 1 januari 1994.
Höjningen av pensionsåldern är därmed fullt genomförd den 1
januari 1997.
Den föreslagna pensionsåldershöjningen innebär följdändringar
såväl inom som utom socialförsäkringssystemet. Enligt vad som
framhålls i propositionen är det av praktiska skäl inte möjligt
att genomföra dessa följdändringar steg för steg utan
åldersgränsen bör ändras med ett år på en gång. I propositionen
föreslås därför att åldersgränsen för förtida resp. uppskjutet
uttag av ålderspension fr.o.m. den 1 januari 1994 ändras till
att avse den månad varunder den försäkrade fyller 61 år resp.
månaden före den varunder han fyller 71 år. Vidare bör fr.o.m.
den 1 januari 1994 det sista år som en försäkrad kan
tillgodoräkna sig bosättningstid och särskilt pensionstillägg
höjas från 64 till 65 år. Gränsen för hur lång tid  egenavgifter
och arbetsgivaravgifter beräknas bör på samma sätt höjas från 65
år till 66 år. I konsekvens härmed bör även gränsen från vilken
ålder den särskilda löneskatten skall betalas höjas till det år
vid vars ingång den försäkrade är 66 år eller äldre. Slutligen
bör den allmänna sjukförsäkringsavgift som beräknas på inkomst
av anställning eller annat förvärvsarbete erläggas även för det
år den försäkrade fyller 65 år.
Ändrade regler för utbetalning av pension
Som ovan nämnts gäller för närvarande att ålderspension
betalas ut fr.o.m. den månad varunder den försäkrade fyller 65
år. I propositionen framhålls att det svåra statsfinansiella
läget innebär att alla möjligheter att minska statens utgifter
måste prövas och att en sådan möjlighet är att ändra
utbetalningsreglerna för ålderspension.
Regeringen föreslår därför att fr.o.m. den 1 oktober 1993
skall ålderspension utbetalas den första månaden i kvartalet
efter det att den försäkrade uppnått pensionsåldern. I
propositionen benämns denna tidpunkt den allmänna
pensioneringstidpunkten. Förslaget innebär att de som uppnår 65
års ålder under tiden den 1 oktober--den 31 december 1993 får en
första utbetalning av ålderspension i januari 1994 oberoende av
när de under perioden fyller 65 år. Fr.o.m. den 1 januari 1994
höjs pensionsåldern enligt förslaget med ett steg till 65 år och
3 månader vilket innebär att de som uppnår denna ålder under
tiden den 1 januari--den 31 mars 1994 får en första utbetalning
av pension i juli 1994. På motsvarande sätt kommer utbetalning
av ålderspension att förskjutas under åren 1995 och 1996 när
pensionsåldern höjs till 65 år och 6 månader resp. 65 år och 9
månader.
De föreslagna förändringarna för utbetalning av ålderspension
innebär att följdändringar måste göras i ett stort antal
författningar bl.a. lagarna om pensionstillskott, särskilt
pensionstillägg till folkpension för vård av långvarigt sjukt
eller handikappat barn, hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension, delpensionsförsäkring och
arbetsskadeförsäkring. Reglerna föreslås utformade så att rätten
att uppbära dessa förmåner utsträcks från 65 år till den
tidpunkt då rätten till ålderspension enligt de nya reglerna
inträder.
Särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension
Ett förslag om höjd pensionsålder kan enligt vad som anförs i
propositionen för vissa försäkrade få vittgående ekonomiska
konsekvenser. Exempel på sådana försäkrade är de som genom avtal
är tvungna att ta ut ålderspension före den allmänna
pensionsåldern eller genom egna dispositioner har förberett en
tidigarelagd pensionsålder eller äldre arbetslösa som före
ordinarie pensionsålder uppburit arbetslöshetsersättning under
den längsta tid sådan ersättning kan utges. Vidare kan en
försäkrad som gjort förtida uttag av pension med de föreslagna
reglerna om höjd pensionsålder komma att få en ytterligare
reducering av pensionen med som mest 7,5 %. I propositionen
föreslås därför att vissa försäkrade övergångsvis skall få göra
en särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension.
Förtida uttag av ålderspension
För den som har förtida uttag av ålderspension kan som redan
nämnts en höjning av pensionsåldern innebära en ytterligare
ekonomisk belastning. I propositionen föreslås därför att
personer som den 21 september 1992 -- dagen efter
överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna att
höja pensionsåldern -- uppbar eller senast denna dag ansökt om
förtida uttag skall få tillämpa särskilda beräkningsregler för
förtida uttag av ålderspension. Reglerna föreslås utformade så
att pensionens storlek före 65-årsmånaden och efter den allmänna
pensioneringstidpunkten inte påverkas av att förtida uttag tas
ut för tiden däremellan. Enligt regeringens förslag är det dock
rimligt att pensionens storlek mellan de nämnda tidpunkterna
påverkas av den höjda pensionsåldern. I propositionen föreslås
en reducering av pensionen under mellantiden med 0,5 % per
månad.
De föreslagna bestämmelserna innebär samtidigt att den som
efter den 21 september 1992 ansöker om förtida uttag före
oktober 1993 fr.o.m. denna månad får pensionen omräknad så att
pensionsbeloppet från denna tidpunkt livsvarigt reduceras med
0,5 % per månad.
De nya bestämmelserna om att förtida uttag fr.o.m. den 1
januari 1994 endast kan utges till den som fyllt 61 år skall
enligt förslaget inte tillämpas på den som senast den 31
december 1993 uppbär eller uppburit förtida uttag.
Tjänstepension
Bland framför allt offentligt anställda förekommer avtal där
pensionsåldern är lägre än 65 år. I propositionen framhålls
också att på senare tid har många företag på grund av den
rådande ekonomiska situationen tvingats att minska
personalstyrkan, och i många fall har detta skett genom att de
anställda erbjudits någon form av tjänstepension. Även för dessa
personer kan den föreslagna höjningen av pensionsåldern innebära
ekonomiska problem, och i propositionen föreslås att även dessa
skall få utnyttja den särskilda beräkningen av förtida uttag av
pension. En förutsättning för detta är dock att den försäkrade
senast den 21 september 1992 uppbar tjänstepension eller
omfattades av ett tjänstepensionsavtal som innebär
avgångsskyldighet före 65 års ålder eller har träffat avtal med
sin arbetsgivare om att lämna anställningen före 65 år och då
erhålla tjänstepension. Som ytterligare förutsättningar för
särskild beräkning i dessa fall föreslås att den försäkrade
senast den 21 september 1992 skall ha fyllt 58 år samt att
tjänstepensionsförsäkringens belopp utgör en väsentlig del av
den försäkrades försörjning, vilket innebär att pensionen lägst
motsvarar vad den försäkrade skulle ha fått i ålderspension från
den allmänna försäkringen eller, om tjänstepensionen kombineras
med förtida uttag, lägst motsvarar minskningen av den allmänna
pensionen till följd av uttaget före 65--årsmånaden.
Privat pensionsförsäkring
Under senare tid har det blivit allt vanligare att teckna
privata pensionsförsäkringar. I propositionen anges att dessa
försäkringar vanligen är utformade så att de avser att utgöra
ett komplement till ålderspensionen eller ett förtida uttag. Det
förekommer även att den privata försäkringen utgör den
försäkrades hela försörjning ett visst antal år innan ordinarie
pensionsålder. De personer som tecknat privata
pensionsförsäkringar har vid sina ekonomiska kalkyler utgått
från förutsättningen att pensionsåldern skall vara 65 år och
därför kan även dessa ekonomiskt komma att drabbas av den
föreslagna höjningen av pensionsåldern. I propositionen föreslås
på motsvarande sätt som vid tjänstepensioner att särskild
beräkning av förtida uttag skall få göras. Förutsättning härför
är att ett avtal om försäkring träffats senast den 21 september
1992 och att försäkringen innebär att månatliga belopp kommer
att utges för tid före den månad den försäkrade fyller 65 år
eller att när den försäkrade kan välja tidpunkt för utfall av
försäkringen, senast den 21 september 1992 meddelat bolaget att
han avser att påbörja uttag före 65 års ålder. Som ytterligare
förutsättningar föreslås att även här skall gälla att
försäkringen skall utgöra en väsentlig del av den försäkrades
försörjning samt att han senast den 21 september 1992 fyllt 58
år.
Äldre arbetslösa som inte uppbär arbetslöshetsersättning
I propositionen anförs att äldre personer som är uppsagda
eller arbetslösa och uppbär arbetslöshetsersättning och som
kommer att gå miste om denna ersättning innan de når den
allmänna pensioneringstidpunkten kan komma att drabbas av den
föreslagna höjningen av pensionsåldern. Det är därför motiverat
att dessa personer i vissa fall blir berättigade till särskild
beräkning av förtida uttag av ålderspension.
Regeringen föreslår att den, som senast den 21 september 1992
har fyllt 62 år och för tid efter det att han uppnått åldern 64
år och 6 månader uppburit arbetslöshetsersättning eller kontant
arbetsmarknadsstöd under den längsta tid sådan ersättning kan
utges innan han når den allmänna pensioneringstidpunkten, skall
vara berättigad till särskild beräkning av förtida uttag av
pension.
Motioner
Två motioner tar direkt sikte på frågan om höjd pensionsålder.
I motion 1992/93:Sf23 av Berith Eriksson m.fl. (v) föreslås
avslag på propositionen. I motionen framhålls att den
genomsnittliga pensionsåldern för närvarande är 59 år och att
ett sätt att höja denna pensionsålder är att satsa på
rehabilitering och på så sätt undvika förtidspensioneringar.
Detta kommer också att ge en samhällsekonomiskt större vinst än
de 325 miljoner kronor som regeringen i propositionen räknar med
att förslaget skall ge. I motion 1992/93:Sf261 yrkande 4 av
Gudrun Schyman m.fl. (v) framhålls att förslaget om att höja
pensionsåldern inte bör genomföras, eftersom det inte innebär
några egentliga besparingar då antalet förtidspensionerade i
stället kommer att öka. Motionärerna anser att man bör avvakta
pensionsarbetsgruppens förslag om rörlig pensionsålder innan
någon ställning tas till frågan om höjd pensionsålder.
Lennart Brunander (c) anför i motion 1992/93:Sf24 yrkande 1
att regeringens förslag om ändrad utbetalning av ålderspension
bör avslås, då detta innebär orättvisor genom att
pensionsutbetalningen blir beroende av när under året den
försäkrade är född. I ett yrkande 2 hemställer motionären att
vid avslag på yrkande 1 bör de ändrade reglerna om utbetalning
av pension träda i kraft först den 1 januari 1994.
I motion 1992/93:Sf286 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s)
begärs ett tillkännagivande om flexibel pensionsålder.
Motionärerna uppger att många personer inte klarar att arbeta
fram till ordinarie pensionsålder medan andra väl kan arbeta
efter denna. På grund härav bör en rörlig pensionsålder införas.
Utskottets bedömning
Den föreslagna höjningen av pensionsåldern ingår som ett led i
uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna den 20
september 1992 i syfte att stabilisera den svenska ekonomin. I
den s.k. krispropositionen 1992/93:50 uppgavs bl.a. att en
höjning av den allmänna pensionsåldern med ett år och en
förändring av pensioneringstidpunkten till att denna inträder
kvartalet efter det att pensionsåldern uppnåtts beräknades
minska utgifterna inom folkpensions- och ATP-systemen med ca 6
miljarder kronor när full effekt nåtts år 1997.
Enligt utskottets uppfattning finns det mycket som talar för
att pensionsåldern bör höjas. Sedan ATP-systemet infördes har
medellivslängden höjts med 3,5 år för män och 5,6 år för kvinnor
på grund av en fortlöpande förbättrad folkhälsa. Stora resurser
har också satsats inom utbildningsområdet, vilket medfört att
dagens ungdomar studerar betydligt längre än tidigare och kommer
ut senare i förvärvslivet. Detta innebär att relationen mellan
den yrkesverksamma delen av befolkningen och övriga försäkrade
förändrats så att de yrkesverksamma får bära en ökad andel av
kostnaderna för pensionssystemet och övriga försäkringsförmåner.
Denna utveckling kommer framöver att ytterligare accentueras.
År 1976 sänktes den allmänna pensionsåldern från 67 till 65
år. Detta skedde mot bakgrund av bl.a. att det skulle finnas
möjlighet för den som så önskade att med oreducerad
ålderspension dra sig tillbaka från arbetet vid en tidigare
tidpunkt än den dåvarande pensionsåldern 67 år. En annan faktor
av betydelse var den utveckling inom arbetslivet som ägt rum
genom pensionsanordningar vid sidan om den allmänna
pensioneringen, och som tillförsäkrat de flesta arbetstagarna en
lägre pensionsålder än 67 år. Pensionsålderssänkningen
beräknades därför medföra ett förhållandevis litet
produktionsbortfall men höga kostnader för den allmänna
försäkringen. Sänkningen av pensionsåldern kombinerades med ett
samtidigt utbyggt system för rörlig pensionsålder och väsentligt
förbättrade förmåner för försäkrade med ingen eller låg ATP.
De nämnda förhållandena och en successivt växande andel
förtidspensionärer har gjort att basen för finansieringen av
pensionssystemet blivit mindre än vad som förutsattes vid
systemets införande samtidigt som kostnaderna för systemet har
ökat.
Enligt utskottets uppfattning är det mot bakgrund av det
anförda en principiellt riktig åtgärd att höja pensionsåldern.
Det rådande arbetsmarknadsläget tillsammans med att hela
pensionssystemet för närvarande är föremål för överväganden inom
pensionsarbetsgruppen gör emellertid att den föreslagna
tidpunkten för när detta skall börja ske kan ifrågasättas.
I den nu föreliggande propositionen anges att ca 82 000
personer beräknas fylla 65 år under budgetåret 1993/94. Av dessa
har ca 34 000 personer redan förtidspensionerats. Ca 8 000
personer uppbär dessutom sjukpenning sedan en längre tid före
65-årsmånaden. Ca 9 000 personer har delpension, ca 4 000 har
hustrutillägg och ca 5 000 har någon form av
efterlevandepension. Ersättning till samtliga kategorier utges
från den allmänna försäkringen.
Som en följd av förslaget om höjd pensionsålder beräknas
enligt propositionen det samlade värdet av ej utbetalda
ålderspensioner under det kommande budgetåret utgöra ca 440
miljoner kronor för folkpension och ca 980 miljoner kronor för
ATP.
Utgifterna för förtidspension under budgetåret 1993/94
beräknas i propositionen öka med ca 220 miljoner kronor för
folkpension och ca 330 miljoner kronor för ATP. Utgifterna för
efterlevandepensioner beräknas öka med ca 26 resp. 23 miljoner
kronor och utgifterna för delpension beräknas öka med ca 80
miljoner kronor. Beträffande arbetsskadelivränta och sjukpenning
beräknas utgifterna öka med ca 40 resp. 160 miljoner kronor. De
ökade utgifterna för arbetslöshetsersättningen beräknas i
propositionen till ca 80 miljoner kronor.
I propositionen anges vidare att det totala antalet personer
som lämnar arbetsmarknaden före 65 års ålder med någon form av
tjänstepension beräknas till mellan 12 000 och
14 000 personer. Av dessa beräknas ca 8 000 komma i fråga för
särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension. Med
beaktande av reducering av  pensionen för förtida uttag beräknas
utgifter tillkomma i form folkpension med 40 miljoner kronor och
i form av ATP med 95 miljoner kronor.
De sammanlagda besparingarna med anledning av förslaget
beräknas i enlighet med det anförda i propositionen till ca 325
miljoner kronor under budgetåret 1993/94. Hänsyn har då inte
tagits till ökade sociala avgifter eller ökade möjligheter att
tjäna in ATP och inte heller till ökade skatteintäkter.
Enligt propositionen kommer de föreslagna reglerna om höjd
pensionsålder också att öka de administrativa kostnaderna såväl
för genomförande av förslaget som för den löpande handläggningen
av de nya reglerna.
Sedermera har utskottet från företrädare för
Socialdepartementet erhållit nya beräkningar angående
besparingseffekterna. Enligt dessa beräkningar kan den
försäkringsmässiga besparingen för nästkommande budgetår i
stället för 325 miljoner kronor bli så hög som 430 miljoner
kronor och för budgetåret 1997/98 3 900 miljoner kronor. På
grund av att riksdagen avslog regeringens förslag om
förändringar i delpensionsförsäkringen skall beloppen justeras
ned i någon omfattning. Det anges vidare att de beräknade
beloppen är mycket konjunkturkänsliga. Utskottet har också från
företrädare för Socialdepartementet fått uppgift om, att under
förutsättning att varje person som till föjd av propositionens
förslag är kvar på arbetsmarknaden efter 65 års ålder hindrar
ungdomar som erhåller ersättning i form av kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS) och utbildningsbidrag med en
medelersättning på 5 000 kr beräknas de ökade utgifterna för
arbetslösa ungdomar till 250 miljoner kronor för nästkommande
budgetår.
Utskottet har begärt arbetsmarknadsutskottets yttrande, dels
över i vilken omfattning förslaget om ändrad
pensioneringstidpunkt beräknas påverka arbetslöshetstalen för
nästa och närmast följande budgetår, dels över vilka
åldersgrupper som kan beräknas bli berörda av en ökad
arbetslöshet till följd av förslaget, dels över vilka
merkostnader som en sådan ökad arbetslöshet kan beräknas medföra
i form av såväl direkta utgifter för ersättningar till
arbetslösa som för arbetsmarknadsåtgärder.
Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat Arbetsmarknadsstyrelsens
(AMS) yttrande. AMS har i sitt yttrande anfört att
sysselsättningsgraden bland 64-åringar successivt har sjunkit
och att den under första kvartalet 1993 låg på 36 %. Enligt AMS
kommer antalet sysselsatta 64-åringar att fortsätta att sjunka
under de kommande två budgetåren. I sina beräkningar har AMS
antagit att sysselsättningsgraden kommer att stanna på 35 %. Med
hänsyn till bl.a. konkurrensen om lediga platser är det enligt
AMS rimligt att anta att en utebliven höjning av pensionsåldern
i första hand påverkar arbetslösheten bland erfaren arbetskraft,
men att sysselsättningstillfällen för ungdomar kan komma att
öppnas i ett andra eller tredje steg, i interna eller externa
anställningskedjor. Den beräkning i form av kostnader som
redovisas i socialförsäkringsutskottets promemoria och som
enbart utgår från att ungdomarbetslösheten påverkas (KAS)
underskattar enligt AMS mening kostnaderna. AMS anser det vara
ett rimligt antagande att de genom förslaget om höjd
pensionsålder tillkommande arbetslöshetsmånaderna fördelar sig
på KAS, ersättning från arbetslöshetskassa, och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som arbetslösheten i stort. AMS
beräknar mot bakgrund härav de arbetsmarknadsrelaterade
utgifterna för den föreslagna höjningen av pensionsåldern till
494 miljoner kronor för budgetåret 1993/94 och till 1 263
miljoner kronor för budgetåret 1994/95.
Arbetsmarknadsutskottet uppger i sitt yttrande att enligt de
bedömningar AMS gör i sin vårprognos 1993 kommer arbetslösheten
att fortsätta att öka under år 1993 och första halvåret 1994
trots större insatser än någonsin inom arbetsmarknadspolitiken.
För år 1993 beräknas den genomsnittliga arbetslösheten till 8,4
% mot 5,3 % under år 1992. Arbetslösheten förväntas fortsätta
att öka under första halvåret 1994 till uppemot 11 %. Inräknat
personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan 16,5 % av
arbetskraften då komma att stå utanför den reguljära
arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutskottet anser att de antaganden
som AMS utgår från i sin beräkning av kostnadsökningen för
arbetsmarknadsinsatser de närmaste åren till följd av det
föreliggande förslaget om höjd pensionsålder framstår som
rimliga. Arbetsmarknadsutskottet framhåller vidare att enligt
utskottets mening måste ansträngningarna främst vara inriktade
på att motverka utvecklingen mot de synnerligen höga
arbetslöshetstal som kan förutses under nästa budgetår, och att
för detta talar både samhällsekonomiska och sociala skäl.
Pensionsarbetsgruppen har i en promemoria (Ds 1992:89)
redovisat vissa preliminära ståndpunkter för sitt arbete. Enligt
denna skiss är det väsentligt att pensionssystemet behåller sin
väsentliga funktion att tillförsäkra en inkomsttrygghet åt hela
befolkningen för ålderdomen. En annan grundläggande fråga är om
den framtida ålderspensioneringen skall vara ett obligatorium
eller om den för framtiden skall utformas med större eller
mindre inslag av frivillighet. Ett nytt system bör enligt
arbetsgruppen vara konstruerat så att det kan bestå under mycket
lång tid. Andra utgångspunkter för gruppens arbete är att
åstadkomma en ökad direkt koppling mellan avgifter och förmåner
och att ett nytt system bör präglas av stor flexibilitet när det
gäller övergången från förvärvsarbete till ålderspension samt
att stor valfrihet bör medges de försäkrade i detta hänseende.
Avsikten är att pensionsarbetsgruppen skall lämna sitt förslag
om det framtida penionssystemet under hösten 1993.
Utskottet anser att vad som numera framkommit genom
arbetsmarknadsutskottets yttrande talar för att några
besparingar i en storleksordning som gör det motiverat att redan
den 1 oktober i år påbörja en ändring av pensioneringstidpunkten
inte finns. Tvärtom finns en risk att de besparingar som har
beräknats uppkomma inom pensionssystemet helt uteblir till följd
av ökade kostnader för arbetslöshetsförsäkringarna. Även
merparten av övriga förväntade statsfinansiella effekter i form
av ökade socialavgifter och höjda skatteintäkter skulle utebli,
om 65-åringar som blir kvar i förvärvslivet hindrar arbetslösa
att få arbete i den omfattning som AMS förutsatt. Några
socialavgifter betalas inte för ersättningar från det statliga
trygghetssystemet och skatteintäkterna ökar även från varje
arbetslös person som bereds plats på arbetsmarknaden.
Det anförda innebär att utskottet inte av besparingsskäl kan
förorda att pensioneringstidpunkten ändras redan fr.o.m. den 1
oktober eller ens från den 1 januari 1994.
Enligt utskottets mening talar mycket för att
pensionsarbetsgruppen bör få i uppdrag att ytterligare bereda
frågan om en höjd pensionsålder för att frågan skall få en
samlad bedömning i anslutning till arbetsgruppens överväganden
om ett utvecklat system för en flexibel pensionsålder. Det får
ankomma på regeringen att göra den slutliga bedömningen av när
en höjning av pensionsåldern lämpligen bör ske. Riktpunkten har
varit att den successiva höjningen skall vara fullt genomförd
den 1 januari 1997. Huruvida denna riktpunkt fortfarande kan äga
giltighet beror till stor del på arbetsmarknadsläget under de
kommande åren. Utskottet kan för sin del tänka sig att höjningen
av pensionsåldern sker i snabbare takt än över en fyraårsperiod,
antingen genom att höjningen sker med fyra månader i taget eller
sex månader i taget, om arbetsmarknadsläget förbättras i sådan
grad att de åsyftade besparingarna kan uppnås vid den nämnda
tidpunkten.
Det anförda innebär att den föreliggande propositionen bör
avslås av riksdagen. Härigenom tillgodoses motionsyrkandena.
Utskottet vill i övrigt ge några synpunkter på det
föreliggande förslaget som kan tjäna som ledning för ett
kommande förslag. Arbetsmarknadens parter har genom detta
förslag fått en mycket kort tid på sig att omförhandla gällande
pensionsavtal. Utskottet anser det rimligt att ett kommande
förslag ger parterna bättre rådrum för att överväga nödvändiga
ändringar i avtalen. Utskottet anser också att den konstruktion
som den senarelagda utbetalningstidpunkten för pensionerna fått,
och som innebär att pensionen skulle börja utbetalas kvartalet
efter det att den försäkrade fyllt 66 år, är mindre
tillfredsställande. Utskottet förutsätter att man försöker finna
en konstruktion som är mer rättvis mellan olika försäkrade,
t.ex. att pensionsutbetalningarna påbörjas månaden efter den då
den försäkrade fyller 66 år.
Den faktiska pensionsåldern till följd av samtliga allmänna
förtidspensioner, sjukbidrag, långa sjukfall, förtidspension på
grund av avtal m.m. är för närvarande 59--60 år. Alla faktorer
som bidragit till detta bör prövas förutsättningslöst. Utskottet
är övertygat om att en höjning av den faktiska pensionsåldern
med ett eller fler år genom att framför allt
förtidspensioneringar för yngre och medelålders personer undviks
i möjligaste mån är den bästa åtgärden för att långsiktigt
minska kostnaderna för pensionssystemet. Fr.o.m. den 1 januari
1992 infördes i AFL regler om rehabiliteringspenning och
rehabiliteringsersättning. Avsikten med dessa regler var bl.a.
att minska antalet förtidspensioner. Enligt utskottets
uppfattning har arbetet i dessa avseenden ännu inte lyckats så
som var förutsatt. Detta kan till stor del bero på att
arbetsgivarna har det omedelbara ansvaret för rehabiliteringen,
och att det rådande arbetsmarknadsläget försvårar för dem att
leva upp till detta ansvar. För att ett rehabiliteringsarbete
skall ha framgång krävs också betydande resurser hos
försäkringskassorna i form av såväl kompetent personal som
ekonomiska tillgångar. Utskottet anser det vara av största vikt
att dessa synpunkter beaktas vid utvecklingen av det fortsatta
arbetet med rehabilitering.
Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om åtgärder för att höja den
faktiska pensionsåldern.
Proposition 1992/93:178
Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning
Riksdagen beslöt i december 1992 (prop. 1992/93:31, bet. SfU9,
rskr. 157) att införa en karensdag och ändrade
kompensationsnivåer för ersättning vid sjukdom. Enligt beslutet,
som i denna del kommer att tillämpas först fr.o.m. den 1 juli
1993, skall sjukpenning fr.o.m. den 366:e dagen i en sjukperiod
utges med 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.
I proposition 1992/93:31 förutskickade föredragande
statsrådet, i anslutning till förslaget om en sänkning av
kompensationsnivån efter den 365:e dagen i ett sjukdomsfall, att
han avsåg att, innan den nya kompensationsnivån började
tillämpas, återkomma till riksdagen med förslag om särskilda
regler för dels personer som varit sjukskrivna mer än ett år men
som efter en begränsad tids medicinsk behandling kom att återgå
till arbete, dels personer som hade livshotande sjukdomar.
Vidare anförde han att det kunde finnas ett behov av en spärr
genom sammanläggning av sjukperioder så att den åsyftade
effekten av nivåsänkningen uppnåddes.
I proposition 1992/93:178 föreslås att för tid under vilken en
försäkrad på grund av sjukdom genomgår medicinsk behandling
eller medicinsk rehabilitering skall sjukpenning med 80 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten kunna utges även efter den 365:e
dagen i sjukperioden. I propositionen framhålls att någon
ändring av möjligheterna att erhålla sjukbidrag eller
förtidspension inte är avsedd. Motivet till införandet av sänkta
ersättningsnivåer i sjukförsäkringen är regeringens strävan att
minska omfattningen av de mycket långa sjukfallen. Bland de
försäkrade som varit sjukskrivna mer än ett år finns de som
antingen kommer att återgå i arbete eller vara föremål för
arbetslivsinriktad rehabilitering eller prövas för sjukbidrag
eller förtidspension. För den övriga gruppen som varit
sjukskriven mer än ett år finns, enligt propositionen, de som
ännu inte är medicinskt färdigbehandlade eller vars
arbetsförmåga inte beräknas vara nedsatt ytterligare minst ett
år. Enligt statsrådets uppfattning bör bestämmelsen om sänkt
ersättningsnivå till 70 % inte tillämpas för vissa av dessa
personer och en undantagsregel införas så att sjukpenning i
vissa särskilda fall kan utges med 80 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten även efter den 365:e dagen i
sjukperioden. En sådan undantagsregel kan, anför han, ge upphov
till svåra avgränsningsproblem. För att inte sjukdomens art
skall avgöra ersättningsnivån har han valt att knyta nivån till
tid då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller
medicinsk rehabilitering. Som villkor för att få ersättning
enligt den högre nivån föreslås gälla att behandlingen
ordinerats av läkare och ingår i en behandlingsplan som har
godkänts av försäkringskassan. Avsikten är dock inte att
försäkringskassan skall godkänna behandlingen som sådan. I en
behandlingsplan bör enligt statsrådet ställas krav på att den
försäkrade har regelbunden kontakt med den behandlande läkaren,
varvid det är lämpligt att föreskriva att läkarbesök skall
företas i vart fall en gång per månad. Sjukpenning med 80 % av
den sjukpenninggrundande inkomsten bör enligt propositionen
kunna  utges så länge behandlingen pågår.
I propositionen föreslås också regeländringar som skall
förhindra att en försäkrad på ett alltför enkelt sätt undgår en
sänkning av ersättningsnivån till 70 %. Förslaget i denna del
innebär att sjukpenning på denna nivå skall utges om den
försäkrade under de senaste 450 dagarna haft sjukperioder som
sammanlagt omfattar minst 365 dagar. Tid före ett
30-dagarsuppehåll räknas inte. Sjukpenning på nivån 70 % skall
utges till dess att friskanmälan följs av en period som
överstiger 30 dagar i följd. Spärregeln har enligt propositionen
utformats så att den inte motverkar rehabilitering och skall
vara lätt att administrera för försäkringskassorna samt lätt att
förstå för den försäkrade.
I motion Sf25 av Berith Eriksson m.fl. (v) yrkande 5 begär
motionärerna avslag på propositionens förslag till ändringar i
bestämmelserna avseende kompensationsnivån 70 % med hänvisning
till att de anser att kompensationsnivån under hela sjukperioden
skall vara 80 %. I yrkande 6 begär de förslag från regeringen
härom. Motionärerna anför att den nyligen sänkta
ersättningsnivån kommer att öka förtidspensioneringarna. De
menar även att det regelsystem som nu tillskapats genom de olika
åtgärder och förslag som den sittande regeringen åstadkommit gör
socialförsäkringssystemet än mer snårigt.
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sitt nyligen
fattade beslut om sänkta kompensationsnivåer inom
sjukförsäkringen och avstyrker bifall till motion Sf25 yrkandena
5 och 6.
Vad avser propositionens förslag om att sjukpenning skall
utges med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten även efter
den 365:e dagen i sjukpenningperioden till en försäkrad som
genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering har
utskottet ingen annan erinran än att utskottet anser att
begreppen medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering bör
preciseras närmare för att undvika tolkningsproblem. Med
medicinsk behandling skall avses aktiva insatser som syftar till
att bota eller förbättra sjukdomstillståndet och återställa
arbetsförmågan. Den som med hjälp av sjukvårdspersonal
regelbundet får behandling i form av t.ex. injektioner,
omläggning antingen i hemmet eller på sjukvårdsinrättning skall
anses genomgå medicinsk behandling. Behandling i form av
samtalsterapi kan ingå i planen i de fall terapin ges av
psykiater, leg. psykolog eller leg. psykoterapeut. Däremot anser
utskottet att behandling i form av kostregim under viss tid i
bantningssyfte eller liknande inte skall godkännas i planen.
Inte heller bör enstaka besök för åtgärder hos sjukvårdspersonal
godkännas i planen. I propositionen uttalas i detta hänseende
att i planen bör ställas krav på regelbunden kontakt med den
behandlande läkaren, varvid det är lämpligt att föreskriva att
läkarbesök skall företas i vart fall en gång per månad.
Utskottet kan acceptera att så lång tid som en månad kan
förflyta mellan läkarbesöken under förutsättning att det mellan
dessa besök också sker annan medicinsk behandling. Med medicinsk
behandling skall vidare avses behandling av sådana sjukdomar som
fortlöpande försämrar patientens hälsotillstånd och som kan
bedömas som livshotande. Behandlingen kan i de senare fallen
även bestå av enbart smärtlindring.
Med medicinsk rehabilitering skall enligt utskottets
uppfattning avses aktiva åtgärder som syftar till att förkorta
sjukdomstiden och att helt eller delvis häva nedsättningen av
arbetsförmågan. De aktiviteter som skall kunna godkännas av
försäkringskassan i en plan skall vara sådana som kräver insats
av sjukvårdspersonal och den försäkrade tillsammans. Egen
träning på gymnastikinstitut eller liknande bör sålunda inte
godkännas. Enstaka besök för åtgärder hos sjukvårdspersonal bör
heller inte kunna godkännas i planen. Inte heller bör alltför
oregelbundna aktiviteter kunna godkännas.
Utskottet vill i sammanhanget understryka att det för den
enskilde är av största vikt att möjlighet till såväl medicinsk
som arbetslivsinriktad rehabilitering erbjuds den som önskar få
rehabilitering och för vilken rehabilitering är meningsfull,
eftersom det inte är acceptabelt att den försäkrade skall få
ersättning enligt en lägre sjukpenningnivå på grund av att
samhällets rehabiliteringsresurser är otillräckliga. Utskottet
förutsätter att Riksförsäkringsverket fortlöpande följer upp
utvecklingen i detta avseende och, om det skulle visa sig att
tillräckliga resurser saknas för rehabilitering av vissa grupper
försäkrade, uppmärksammar regeringen på detta.
Utskottet har i sitt yttrande SfU4y till finansutskottet över
kompletteringspropositionen tagit upp frågan om vilka ekonomiska
effekter som kan följa av kompensationsnivån på 70% efter den
365:e dagen i ett sjukfall, och utskottet vill även i detta
sammanhang beröra denna fråga.
I proposition 1992/93:31 beräknades de årliga besparingarna
inom sjukpenningförsäkringen med anledning av denna lägre nivå
till 1200 miljoner kronor. I samband med beslutet om en
kompensationsnivå på 70% för längre sjukfall uttalades såväl i
propositionen som av riksdagen att målet borde vara att ingen
långtidssjukskriven som passerar ettårsgränsen får sin
sjukpenning sänkt utan att andra alternativ än fortsatt
sjukpenning prövats.
De alternativ som kommer att finnas med de förslag som nu
lagts fram i proposition 178 är medicinsk rehabilitering och
behandling på en kompensationsnivå av 80%, arbetslivsinriktad
rehabilitering på en kompensationsnivå av 95% och -- om
arbetsskadelivränta beviljas för den tid rehabilitering sker --
100%, eller förtidspension/sjukbidrag när rehabilitering inte
är meningsfull och nedsättningen av arbetsförmågan kan väntas
bli varaktig eller bestående under avsevärd tid. Dessutom kan
den som vägrar att underkasta sig rehabilitering utan giltig
anledning få sin sjukpenning helt indragen. Med dessa alternativ
förutser utskottet att relativt få personer vid en avsedd och
riktig tillämpning av reglerna kommer att få sjukpenning på
kompensationsnivån 70%. Besparingarna torde därmed bli
blygsamma i förhållande till vad som tidigare beräknats. Däremot
kan förekomsten av den lägre nivån som sådan påskynda en
rehabilitering, vilket har ett värde i sig. Den kan å andra
sidan också påskynda en förtidspensionering. Mot denna bakgrund
anser utskottet att det är angeläget att effekterna av
nivåsänkningen till 70% noga följs upp och snarast möjligt
utvärderas. Utskottet anser att riksdagen som sin mening bör ge
regeringen detta till känna.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag i
nu berörd del. Utskottet tillstyrker också förslaget om en
sammanläggningsregel.
Övriga frågor
Riksdagen har den 6 maj (rskr. 321) på förslag av
socialutskottet i betänkande 1992/93:SoU19 beslutat om ändringar
i 2 kap. 6 § och 4 kap. 10 § lagen (1982:381) om allmän
försäkring vilka skall träda i kraft den 1 januari 1994.
Riksdagen har därefter den 12 maj (rskr. 335) på förslag av
socialförsäkringsutskottet i betänkande 1992/93:SfU17 beslutat
om andra ändringar i samma lagrum redan fr.o.m. den 1 juli 1993.
Socialförsäkringsutskottet föreslår att riksdagens förenämnda
beslut den 6 maj vad avser de nämnda lagrummen anpassas till
beslutet den 12 maj i enlighet med vad som framgår av bilaga 2.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande höjd pensionsålder
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Sf23,
1992/93:Sf24, 1992/93:Sf261 yrkande 4 och 1992/93:Sf286
dels avslår proposition 1992/93:155,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om höjd pensionsålder och om åtgärder för att
höja den faktiska pensionsåldern,
2. beträffande kompensationsnivån inom sjukförsäkringen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf25 yrkandena 5 och 6,
men. (v) - delvis
3. beträffande medicinsk behandling m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:178 i denna
del
dels antar det av utskottet i bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om uppföljning och utvärdering av
kompensationsnivån 70 %,
men. (v) - delvis
4. beträffande övriga frågor
att riksdagen med ändring av sitt beslut den 6 maj 1993 (rskr.
321) såvitt gäller lagen om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring beslutar att 2 kap. 6 § och 4 kap. 10 § sistnämnda
lag skall ha de som utskottets förslag betecknade lydelserna som
framgår av bilaga 2.
Stockholm den 19 maj 1993
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik
(s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp),
Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans
Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne
Jansson (nyd), Margareta Israelsson (s), Maud Björnemalm (s) och
Liselotte Wågö (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Arne Jansson (nyd) anför:
Såsom framgår av utskottets betänkande skulle betydligt större
besparingar inom pensionssystemet kunna uppkomma genom en
höjning av den faktiska pensionsåldern än genom en enbart
formell höjning av den allmänna pensionsåldern med ett år.
Möjligheterna att höja den faktiska pensionsåldern är i hög
grad beroende av om arbetslösheten kan minskas. Jag anser därför
att det är av vital betydelse att villkoren för företagen --
speciellt de små och medelstora företagen -- förbättras och att
arbetsmarknadslagstiftningen reformeras för att man skall kunna
få en positiv utveckling på arbetsmarknaden, och Ny demokrati
kommer att i annat sammanhang verka för detta.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
I betänkandet anges att det får ankomma på regeringen att göra
den slutliga bedömningen av när en höjning av pensionsåldern
lämpligen kan ske samt att utskottet kan tänka sig att höjningen
av pensionsåldern sker i snabbare takt än över en fyraårsperiod.
Jag anser att utskottet borde ha föreslagit riksdagen att
avslå regeringens förslag om höjd pensionsålder utan angivande
av nämnda åsikter. Enligt min mening kan åsikterna verka
hämmande för pensionsarbetsgruppen i det fortsatta arbetet med
en reformering av pensionssystemet. I betänkandet borde därför
det stycke på s. 2 som börjar med "Vidare anser" och slutar med
"nämnda tidpunkten" samt det stycke på s. 12 som börjar med "Det
får" och slutar med "nämnda tidpunkten" utgå.
Vad gäller kompensationsnivån inom sjukförsäkringen och
medicinsk behandling m.m. (mom. 2 och 3) befarar jag att den
redan genomförda sänkningen av ersättningsnivåerna till 70 och
80 % kommer att leda till ökad förtidspensionering och till ett
ännu mer snårigt system. För att få en bättre
fördelningspolitisk effekt och för att bibehålla sjukförmånerna
för människor med inkomster under 190000 kronor per år, anser
jag att lägsta kompensationsnivå skall vara 90 % och att man i
stället skall sänka ersättningstaket från 7,5 basbelopp till 5,5
basbelopp. Därmed behöver man inte göra särlösningar för
personer som genomgår medicinsk rehabilitering m.m. och något
tillkännagivande om uppföljning och utvärdering av
kompensationsnivån 70% behövs inte heller. Regeringen bör
snarast lägga fram förslag om höjning av kompensationsnivån och
sänkning av ersättningstaket i enlighet med det anförda.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
2 och 3 borde ha hemställt:
2. beträffande kompensationsnivån inom sjukförsäkringen
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf25 yrkandena 5
och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts
i denna del,
3. beträffande medicinsk behandling m.m.
att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
Av utskottet framlagt lagförslag

Bilaga 1

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att i lagen (1962:381) om allmän
försäkring skall införas två nya paragrafer 3 kap. 4 c och 4 d §§
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               3 kap.
4 c §
                                        Om den försäkrade under
                                        de närmast föregående
                                        450 dagarna haft sjukperioder
                                        som omfattat sammanlagt minst
                                        365 dagar, skall hel
                                        sjukpenning för dag utges
                                        med högst 70 procent av den
                                        försäkrades
                                        sjukpenninggrundande inkomst
                                        delad med 365 eller, vid
                                        sjukpenningberäkning enligt
                                        10 a §, med motsvarande
                                        arbetstidsfaktor. Detta
                                        gäller till dess 30 dagar
                                        förflutit sedan en
                                        sjukperiod avslutats utan att
                                        en ny sjukperiod
                                        påbörjats.
                                        Vid beräkningen av antalet
                                        sjukperioddagar under
                                        450-dagarsperioden beaktas
                                        inte dagar före ett
                                        uppehåll mellan
                                        sjukperioder på mer än
                                        30 dagar.
                                        Högre sjukpenning kan utges
                                        enligt 4 b, 4 d och 7 b
                                        §§.
                               4 d §
                                        Den allmänna
                                        försäkringskassan kan
                                        efter ansökan av den
                                        försäkrade besluta att
                                        hel sjukpenning för dag som
                                        annars skulle ha utgivits med
                                        70 procent i stället skall
                                        utges med 80 procent av den
                                        försäkrades
                                        sjukpenninggrundande inkomst
                                        delad med 365 eller, vid
                                        sjukpenningberäkning enligt
                                        10 a §, med motsvarande
                                        arbetstidsfaktor. Ett
                                        sådant beslut får
                                        meddelas för en period
                                        när den försäkrade
                                        på grund av sjukdom
                                        genomgår medicinsk
                                        behandling eller medicinsk
                                        rehabilitering. Som villkor
                                        gäller att behandlingen
                                        eller rehabiliteringen har
                                        ordinerats av läkare och
                                        ingår i
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                                        en av försäkringskassan
                                        godkänd plan.
                                        Beslutet gäller från och
                                        med den dag då ansökan
                                        gjordes hos
                                        försäkringskassan, om
                                        inte annat sägs i beslutet.
                                        Beslutet gäller för tid
                                        som anges i beslutet eller, om
                                        det finns särskilda
                                        skäl, tills vidare.
                                        Beslutet skall upphävas
                                        när villkoren enligt
                                        första stycket inte
                                        längre är uppfyllda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Vid tillämpning av 3
kap. 4 c § bortses från tid före den 1 juli 1992.
Av utskottet framlagt förslag till ändringar i 2 kap. 6§
och 4 kap. 10 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
Bilaga 2
Lydelse enligt riksdagens               Utskottets förslag
beslut (rskr. 1992/93:321)
                               2 kap.
                                6 §
För resekostnader i samband med läkarvård eller annan
sjukvårdande behandling, som avses i 2 eller 5 §, eller
sjukhusvård enligt 4 §, utges ersättning enligt grunder som
regeringen fastställer. Detsamma gäller resekostnader i samband
med
1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,
2. tandvård som avses i 3 §,
3. besök med anledning av               3. besök med anledning av
sjukdom hos läkare eller                sjukdom hos läkare inom
sjukgymnast inom                        studerandeorganisationernas
företagshälsovård,                      hälsovård, för vilken
för vilken bidrag lämnas                statsbidrag betalas ut av
efter beslut av                         högskolestyrelse,
yrkesinspektionen,
4. besök med anledning av
sjukdom hos läkare inom
studerandeorganisationernas
hälsovård, för vilken
statsbidrag utbetalas av
högskolestyrelse,
5. konvalescentvård som                 4. konvalescentvård som
lämnas i konvalescenthem                lämnas i konvalescenthem
som har tagits upp på                   som har tagits upp på
förteckning som                         förteckning som
fastställs av regeringen                fastställs av regeringen
eller myndighet som regeringen          eller den myndighet som
bestämmer,                              regeringen bestämmer,
6. besök för                            5. besök för
sjukvårdande behandling som             sjukvårdande behandling som
ges i omedelbart samband med            ges i omedelbart samband med
insats enligt lagen (1993:000)          insats enligt lagen (1993:000)
om stöd och service till                om stöd och service till
vissa funktionshindrade,                vissa funktionshindrade,
7. besök för                            6. besök för
sjukvårdande behandling som             sjukvårdande behandling som
ges med stöd av                         ges med stöd av
bestämmelserna om den                   bestämmelserna om den
kommunala hälso- och                    kommunala hälso- och
sjukvården i hälso- och                 sjukvården i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763),              sjukvårdslagen (1982:763),
8. besök för                            7. besök för
läkarvård eller annan                   läkarvård eller annan
sjukvårdande behandling som             sjukvårdande behandling som
ges med stöd av lagen                   ges med stöd av lagen
(1991:1136) om                          (1991:1136) om
försöksverksamhet med                   försöksverksamhet med
kommunal primärvård.                    kommunal primärvård.
Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som
regeringen fastställer.
Lydelse enligt riksdagens               Utskottets förslag
beslut (rskr. 1992/93:321)
                               4 kap.
                                10 §
En förälder har rätt till tillfällig föräldrapenning för
vård av ett barn, som inte har fyllt tolv år, om föräldern
behöver avstå från förvärvsarbete i samband med
1. sjukdom eller smitta hos barnet,
2. sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdare,
3. besök i samhällets förebyggande barnhälsovård,
4. vårdbehov som uppkommer till följd av att barnets andra
förälder besöker läkare med ett annat barn till någon av
föräldrarna, under förutsättning att sistnämnda barn omfattas av
bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning.
För vård av ett barn vars levnadsålder understiger 240 dagar
utges tillfällig föräldrapenning enligt första stycket endast om
tillsynen av barnet är stadigvarande ordnad eller om barnet
vårdas på sjukhus. För vård av ett barn som är äldre än som nyss
sagts utges tillfällig föräldrapenning enligt första stycket
inte för tid under vilken annars föräldrapenning skulle ha
uppburits; undantag gäller dock om barnet vårdas på sjukhus.
En förälder till barn                   En förälder har rätt
som fyllt fyra år har, till             till tillfällig
och med det kalenderår                  föräldrapenning från
under vilket barnet fyller              och med det kalenderår
tolv år, rätt till                      under vilket barnet fyller
tillfällig                              fyra år till och med det
föräldrapenning även                    kalenderår under vilket
när föräldern                           barnet fyller tolv år
avstår från                             även när föräldern
förvärvsarbete i samband                avstår från
med föräldrautbildning,                 förvärvsarbete i samband
besök i barnets skola eller             med föräldrautbildning,
besök i förskole- eller                 besök i barnets skola eller
fritidsverksamhet inom                  besök i förskole- eller
samhällets barnomsorg, i                fritidsverksamhet inom
vilken barnet deltar                    samhällets barnomsorg i
(kontaktdagar). En                      vilken barnet deltar
förälder till barn som                  (kontaktdagar). En
omfattas av 1 § lagen                   förälder till barn som
(1993:000) om stöd och                  omfattas av 1 § lagen
service till vissa                      (1993:000) om stöd och
funktionshindrade har dock              service till vissa
rätt till kontaktdagar                  funktionshindrade har dock
från barnets födelse                    rätt till kontaktdagar
till dess att det fyller                från barnets födelse
sexton år.                              till dess att det fyller
                                        sexton år.
Rätt till tillfällig föräldrapenning tillkommer även en fader
som avstår från förvärvsarbete i samband med barns födelse för
att närvara vid förlossningen, biträda i hemmet eller vårda
barn. Motsvarande gäller i tillämpliga delar för en fader vid
adoption av barn, om barnet inte fyllt tio år. Som adoption
anses även att någon tar emot ett barn i avsikt att adoptera
det.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
Bilaga 3
1992/93:AU7y
Höjd pensionsålder



Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet behandlar för närvarande
proposition 1992/93:155 om höjd pensionsålder jämte motioner.
Genom beslut den 2 april 1993 har socialförsäkringsutskottet
berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet
i enlighet med vad som anges i en bilagd promemoria.
Av promemorian framgår att socialförsäkringsutskottet önskar
få arbetsmarknadsutskottets synpunkter i första hand på frågan
om effekterna av en ändrad pensioneringstidpunkt på
arbetslöshetstalen främst under nästa budgetår.
Socialförsäkringsutskottet vill också ha synpunkter på vilka
grupper som närmast kan beräknas bli berörda av en ökad
arbetslöshet till följd av den ändrade pensioneringstidpunkten
och vilka merkostnader en sådan arbetslöshet beräknas medföra i
form såväl av direkta utgifter för ersättningar till arbetslösa
som för arbetsmarknadsåtgärder.
Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat yttrande från AMS.
Enligt de bedömningar som AMS gör i sin vårprognos 1993 kommer
arbetslösheten att fortsätta öka under 1993 och första halvåret
1994 trots större insatser än någonsin inom
arbetsmarknadspolitiken. För 1993 beräknas den genomsnittliga
arbetslösheten till 8,4 % mot 5,3 % under 1992. Arbetslösheten
väntas fortsätta att öka under första halvåret till uppemot
11 %. Inräknat personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan
16,5 % av arbetskraften då komma att stå utanför den reguljära
arbetsmarknaden.
Enligt utskottets mening måste ansträngningarna främst vara
inriktade på att motverka utvecklingen mot de synnerligen höga
arbetslöshetstal som kan förutses under nästa budgetår. För
detta talar både samhällsekonomiska och sociala skäl.
Att en senarelagd pensioneringstidpunkt i nuvarande
arbetsmarknadsläge medför en ökning av arbetslöshetstalen torde
vara klart, liksom att de ökade kostnader som föranleds av detta
minskar den besparing som skulle åstadkommas genom att pensioner
inte behöver betalas ut.
En mer exakt beräkning av effekterna i dessa hänseenden låter
sig knappast göras. Med överlämnande av AMS yttrande anser
arbetsmarknadsutskottet emellertid -- utan att ta ställning till
förslaget som sådant om en höjning av pensionsåldern --  att de
antaganden som AMS utgår från i sin beräkning av
kostnadsökningen för arbetsmarknadsinsatser de närmaste åren
framstår som rimliga.
Stockholm den 13 maj 1993
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson
(fp), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Lahja Exner
(s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald
Bergström (kds), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny
Ahlqvist (s), Marianne Jönsson (c) och Hans Lindblad (m).
Laila Strid-Jansson (nyd), som har närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet, har avstått från att delta i beslutet.
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Monica Öhman och Johnny Ahlqvist (alla s) anser att den del av
yttrandet som börjar med "Enligt de" och slutar med "som
rimliga" bort ha följande lydelse:
I det huvudalternativ i den långsiktiga konsekvenskalkyl för
perioden 1993/94--1997/98, vilken ingår som bilaga till
kompletteringspropositionen, görs bedömningen att man år 1998
kan räkna med ca 11% total arbetslöshet.
Att en senarelagd pensioneringstidpunkt i nuvarande
arbetsmarknadsläge medför en ökning av arbetslöshetstalen torde
vara klart. Kostnaderna för denna ökning av arbetslöshet kommer
att minska den besparing som skulle kunna åstadkommas genom en
fortsatt inbetalning av socialavgifter, ökad skatteförmåga och
att pensioner inte behöver betalas ut. En mer exakt beräkning av
effekterna i dessa hänseenden låter sig knappast göras.
Utskottet anser dock att de antaganden som AMS utgår ifrån i
sitt yttrande framstår som rimliga.
Enligt utskottets mening måste ansträngningarna främst vara
inriktade på att motverka utvecklingen mot de synnerligen höga
arbetslöshetstal som kan förutses under nästa budgetår. För
detta talar både samhällsekonomiska och sociala skäl.
Utan att ta ställning till förslaget som sådant att höja
pensionsåldern får arbetsmarknadsutskottet -- med överlämnande
av AMS yttrande -- som sin mening uttala att det i nuvarande
arbetsmarknadsläge inte är tillrådligt att genomföra den
föreslagna höjningen av pensionsåldern.

Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Hans Andersson (v) anför:
Jag biträder den av Socialdemokraterna avgivna avvikande
meningen.
Särskilt yttrande
Laila Strid-Jansson (nyd) anför:
Anledningen till att jag inte deltagit i beslutet är att jag
anser att beslutsunderlaget är ofullständigt.

Arbetsmarknadsstyrelsen
Bilaga
Yttrande 1993-04-28
Dnr U 9-18/93
CR 23/93
Riksdagen
Arbetsmarknadsutskottet
100 12 Stockholm
Ank. arbetsmarknadsutskottet
1993-04-29
Dnr 1992/93:137
Yttrande angående senarelagd pensionstidpunkt
Arbetsmarknadsutskottet har hemställt om yttrande från AMS
över frågor som ställs i PM 1993-04-01 från
socialförsäkringsutskottet om hur föreslagen förändring av
pensionstidpunkt påverkar arbetslösheten samt kostnaderna för
arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I
det följande redovisas AMS yttrande med anledning av de i nämnda
promemoria angivna frågorna.
1) Hur påverkas arbetslösheten 1993/94 och 1994/95?
Antalet personer som uppnår 65 år under budgetåret 1993/94
uppgår till omkring 82 000, och ungefär samma antal uppnår 65 år
budgetåret 1994/95.
Sysselsättningsgraden bland 64-åringar har sjunkit successivt
och låg första kvartalet 1993 på 36 procent. Med all sannolikhet
kommer antalet sysselsatta 64-åringar fortsätta att sjunka under
de närmaste två budgetåren. I följande beräkningar har antagits
att sysselsättningsgraden kommer att stanna på 35 procent.
Antalet sysselsatta 64-åringar skulle då uppgå till 30 000.  En
del av dessa har säkert redan någon form av pension, och andra,
såsom egna företagare, kommer sannolikt att fortsätta sitt
arbete även efter pensionen. Andra sysselsatta kommer troligen
inte att ersättas med en rekrytering när de går i pension. Som
rimligt räkneexempel antas att två av tre lämnar över ett
sysselsättningstillfälle till någon annan när de går i pension,
och att således motsvarande antal ökar arbetslösheten vid senare
pensionering.
Förslaget att pensionering inträder fr o m ingången av
kvartalet efter att pensionsåldern uppnåtts berör de som uppnår
65 år under fjärde kvartalet 1993 eller senare. För dem som
uppnår 65 år under januari--september 1994 höjs pensionsåldern
med tre månader och för dem som uppnår 65 år under tiden oktober
1994--juni 1995 höjs pensionsåldern med sex månader.
Förslaget innebär för den kohort som med nuvarande
bestämmelser skulle pensionerats under budgetåret 1993/94 att
pensionen kommer att senareläggas med i genomsnitt 2,25 månader.
Då har endast den del av senareläggningen som infaller under
nämnda budgetår räknats med. Den del som infaller under
påföljande budgetår har tagits med i beräkningarna för detta
senare budgetår.
För budgetåret 1994/95 innebär förslagen att pensionen skjuts
upp i genomsnitt 5,75 månader.
Om 20 000 sysselsättningstillfällen berörs av förändringarna
skulle pensionsåldersförändringarna medföra att 4 500
sysselsättningsår tillkommer under budgetåret 1993/94 och 11 500
sysselsättningsår under budgetåret 1994/95. Effekten på den
genomsnittliga arbetslösheten resp budgetår torde vara i samma
storleksordning.
2) Vilka åldersgrupper berörs av ökad arbetslöshet?
Under de närmaste två budgetåren väntas arbetslösheten och de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kvarstå på en mycket hög
nivå. Konkurrensen om lediga platser kommer därmed att vara
stor. Det är svårt att med säkerhet uttala sig om
åldersfördelningen bland de arbetslösa som skulle erbjudas
arbete om ändringen av pensioneringstidpunkt inte genomfördes
under de aktuella åren. Med hänsyn bl a till konkurrensen om
lediga platser är det dock rimligt att anta att en utebliven
höjning av pensionsåldern i första hand skulle påverka
arbetslösheten bland erfaren arbetskraft, men
sysselsättningstillfällen för ungdomar kan komma att öppnas i
ett andra eller tredje steg, i interna eller externa
anställningskedjor. Den beräkning av kostnaderna som redovisas i
socialförsäkringsutskottets promemoria och som enbart utgår från
att ungdomsarbetslösheten påverkas (KAS) underskattar således,
enligt AMS mening, kostnaderna.
3) Merkostnaden för arbetslöshetsersättning och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Kostnaderna för en ökad arbetslöshet genom de föreslagna
förändringarna i pensionsåldern beror på om det framför allt är
erfaren och arbetslöshetsförsäkrad arbetskraft som påverkas
eller ungdomar. Ett rimligt antagande är att de genom förslaget
om höjning av pensionsåldern tillkommande arbetslöshetsmånaderna
fördelar sig på KAS, ersättning från arbetslöshetskassa, och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som arbetslösheten i stort.
Varje personår i arbetslöshet belastar därmed statsfinanserna
med 109 800 kronor (brutto, d v s utan hänsyn tagen till att
omkring 15 procent återgår till statskassan i form av moms). För
budgetåret 1993/94 skulle således de arbetsmarknadsrelaterade
utgifterna för höjningen av pensionsåldern uppgå till 494
miljoner kronor och för budgetåret 1994/95 blir motsvarande
utgifter 1,263 miljarder kronor.
Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad Jangenäs,
planeringsdirektör. Ärendet har föredragits av
avdelningsdirektör Karl Martin Sjöstrand.
00>(Namnteckning)               49>(Namnteckning)
00>Bo Jangenäs                  49>Karl Martin Sjöstrand

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionerna 2
Motionerna 3
Utskottet 4
Förslagen i proposition 1992/93:155 4
Gällande bestämmelser om ålderspension 4
Propositionen 5
Höjd pensionsålder 5
Ändrade regler för utbetalning av pension 6
Särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension 6
Förtida uttag av ålderspension 7
Tjänstepension 7
Privat pensionsförsäkring 8
Äldre arbetslösa som inte uppbär
arbetslöshetsersättning 8
Motioner 8
Utskottets bedömning 9
Proposition 1992/93:178 14
Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning 14
Hemställan 17
Särskilt yttrande 18
Meningsyttring (v) 18
Bilaga 1 av utskottet framlagt lagförslag 20
Bilaga 2 av utskottet framlagt förslag till ändringar i AFL
22
Bilaga 3 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1992/93:AU7y 24