I detta betänkande behandlas -- helt eller delvis -- tre
motioner med yrkanden om
kommunala varuförsörjningsplaner,
samhällsekonomiska kostnader för stormarknadsetableringar,
priseffekter av sänkt mervärdesskatt på livsmedel.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker krav på reglering när det gäller kommunala
varuförsörjningsplaner. En begäran om en utredning om vilka
samhällsekonomiska kostnader som stormarknadsetableringar medför
avvisas vidare; utskottet hänvisar till att utvecklingen inom
handeln följs såväl av olika myndigheter som av handelns egna
organisationer. Detta motionsyrkande får emellertid stöd i en
meningsyttring (v). Den uppföljning av den sänkta
mervärdesskatten på livsmedel som efterfrågas i en tredje motion
har genomförts, konstaterar utskottet avslutningsvis.
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) såvitt gäller yrkandet
(29) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en uppföljning av den sänkta matmomsens
konsekvenser på prisutvecklingen inom livsmedelsbranschen.
1991/92:N208 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda
s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts beträffande kommunala
varuförsörjningsplaner inom ramen för en total serviceplanering.
1991/92:Bo509 av Roland Larsson (c) såvitt gäller yrkandet (2)
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om samhällets
merkostnader för externa stormarknadsetableringar.
Utskottet
Kommunala varuförsörjningsplaner
Kommunerna bör åläggas att upprätta obligatoriska
varuförsörjningsplaner med riktlinjer för handelns struktur,
anförs det i motion 1991/92:N208 (s). Den förskjutning av
handeln från stadskärnor till externt belägna stormarknader som
ägt rum på många håll i landet har medfört en utarmning av
cityhandeln och stadskärnorna och en försämrad service för
kommuninvånarna, sägs det i motionen. För att komma till rätta
med dessa problem krävs det, enligt motionärerna, en betydligt
bättre planering än för närvarande av handel och annan service i
kommunerna. Dessa borde därför åläggas att inom ramen för en
total serviceplanering upprätta varuförsörjningsplaner med viss
regelbundenhet.
Kommunala varuförsörjningsplaner avser normalt dagligvaror och
drivmedel och bygger bl.a. på beräkningar av konsumtionsunderlag
och uppgifter om butikernas antal, lokalisering och omsättning.
Det finns inget lagstadgat krav på upprättande av
varuförsörjningsplaner, men det finns indirekta kopplingar till
vissa författningar. Enligt förordningen (1990:643) om
glesbygdsstöd kan kommuner som bekostar hemsändning av
dagligvaror till konsumenter i glesbygd erhålla bidrag härför
från staten. En förutsättning för statligt stöd är att kommunen
har ett underlag som medger bedömning av stödbehovet. En annan
koppling finns i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning. I
dess förarbeten sades (prop. 1990/91:17 s. 25) att den
tillfälliga handeln i vissa fall kan utgöra ett hot mot
konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till en god
kommersiell service. I propositionen underströks vikten av att
den kommunala nämnd som skall lämna tillstånd till tillfällig
försäljning har tillgång till ett tillfredsställande underlag,
och i det sammanhanget nämndes kommunala varuförsörjningsplaner.
Riksdagen beslöt våren 1992 om en ändring i plan- och
bygglagen (1987:10), PBL, med syfte att skapa bättre
förutsättningar än tidigare regler gav för en effektiv
konkurrens inom handeln (prop. 1991/92:51, bet. BoU10). Genom
lagändringen har kommunerna inte längre möjlighet att i
detaljplan precisera handelsändamålet till en viss typ av
handel. Den tidigare möjligheten att i detaljplan särskilt
reglera detaljhandel med livsmedel och med skrymmande varor
försvann därmed. Näringsutskottet stödde lagändringen i sitt
yttrande (1991/92:NU4y) till bostadsutskottet.
Socialdemokraternas företrädare i utskottet avvisade förslaget i
en avvikande mening, i vilken även Vänsterpartiets företrädare
instämde. Den avvikande meningen följdes upp i en reservation i
bostadsutskottet.
Konsumentverket har utarbetat en vägledning för kommunernas
arbete med varuförsörjningsplaner. En undersökning av detta
arbete gjordes år 1990. Enligt en uppdatering i juni 1992 har
236 av landets kommuner vid någon tidpunkt fastställt en
varuförsörjningsplan. Av planerna var 69 % fastställda år 1985
eller tidigare.
Ett identiskt motionsyrkande som det nu aktuella från samma
motionärer avslogs hösten 1991. Utskottet konstaterade (bet.
1991/92:NU8) att gällande lagstiftning inte ställer något krav
på att kommunerna skall upprätta varuförsörjningsplaner, men att
flertalet kommuner har sådana planer. Utskottet ansåg
(enhälligt) att det inte fanns skäl för någon reglering.
Utskottet ser ingen anledning för riksdagen att nu inta en
annan ståndpunkt än vad som gjordes hösten 1991. Motion
1991/92:N208 (s) avstyrks därmed.
Stormarknadsetableringar
Riksdagen bör tillse att en utredning kommer till stånd med
syfte att klarlägga vilka typer av merkostnader som
stormarknadsetableringar förorsakar samhället och hur dessa
skall kunna finansieras på annat sätt än genom allmänna medel,
anförs det i motion 1991/92:Bo509 (c). På allt flera orter i
landet växer det upp nya externa stormarknadsanläggningar, vilka
medför ett ökat transportbehov och i de flesta fall en försämrad
service, säger motionären. De enskilda hushållen drabbas genom
ökade bilkostnader och försämrad miljö, heter det vidare i
motionen. Om stormarknadsetableringarna skulle bära sina egna
verkliga kostnader, dvs. både de enskilda hushållens
merkostnader och de ökade samhällskostnaderna, skulle sannolikt
problemet lösa sig självt, vilket enligt motionären i och för
sig vore rimligt utifrån ett marknadsekonomiskt synsätt.
I motionen finns ytterligare ett yrkande som rör
stormarknadsetableringar. I detta yrkande krävdes en ändring av
plan- och bygglagen (PBL) med syfte att tillgodose kravet på en
prövning av externa stormarknadsetableringar utifrån miljö- och
naturresurssynpunkt. Riksdagen avslog detta yrkande våren 1992.
Bostadsutskottet (bet. 1991/92:BoU19) hänvisade (enhälligt) till
att PBL innehåller bestämmelser som innebär att en lokalisering
av t.ex. en stormarknad inte kan komma till stånd utan att också
de intressen beaktas som lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. (NRL) värnar om.
En utredning om effekterna av stora externa
handelsetableringar gjordes år 1990 av Handelns Planinstitut AB
på uppdrag av Industridepartementet, Konsumentverket,
Kooperativa förbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges
köpmannaförbund. Undersökningen avsåg Kalmar, Karlstad,
Jönköping, Norrtälje, Skövde och Västerås. I
undersökningsrapporten konstaterades bl.a.:
att stora externa etableringar har större effekt på andra
stora enheter än på lokala småbutiker,
att stadskärnan vanligen får vidkännas de största effekterna,
eftersom stora enheter brukar vara överrepresenterade där,
att stormarknader med dagligvaruprofil påverkar stadskärnans
samlade kvalitet i mindre usträckning än köpcentra med mycket
fackhandel,
att svenska stadskärnor under efterkrigstiden stadigt förlorat
i marknadsandel inte bara beroende på ökande extern konkurrens
utan i minst lika hög grad på det alltmer utspridda boendet, den
ökade rörligheten (bilismen) och stadskärnornas vanligen
försämrade biltillgänglighet,
att externa etableringar totalt sett inte medför ökad
sysselsättning,
att externa anläggningars effekter är lokalt begränsade;
konkurrenseffekterna för andra kommuner är vanligen relativt
måttliga.
Statens pris- och konkurrensverk (SPK) har genomfört flera
undersökningar av prisnivåer på dagligvaror i olika orter,
varvid effekterna av förekomsten av stormarknadsetableringar har
analyserats. I en undersökning, hösten 1990, jämfördes
prisnivåerna i Trollhättan, där en lågprisbutik hade startats
under uppmärksammade former, med prisnivåerna i Karlskrona, som
dittills varit restriktiv till sådana butiksetableringar som
kunde utgöra ett hot mot butikerna i stadens centrum. I
undersökningsrapporten (SPK:LPS 1991:15) konstaterades att den
genomsnittliga prisnivån var lägre i Trollhättan än i
Karlskrona.
I en annan undersökning, hösten 1991, jämfördes prisnivåerna i
Enköping och Hudiksvall resp. Uddevalla och Varberg. Enköping
och Uddevalla är exempel på orter med en mer liberal
etableringspolitik i fråga om s.k. externetableringar och
lågprisbutiker, medan Hudiksvall och Varberg varit mer
restriktiva i detta hänseende. Av rapporten (SPK:LPS 1992:4)
framgår att prisnivån på dagligvaror var ca 1,5 % lägre i
Enköping än i Hudiksvall och ca 3 % lägre i Uddevalla än i
Varberg.
I en tredje undersökning, våren 1992, jämfördes prisnivåerna
på dagligvaror i Stockholms- och Göteborgsregionerna.
Förekomsten av lågprisbutiker är större i Göteborgsregionen, och
dessa butiker har i flera fall mycket stor försäljning jämfört
med Stockholmsregionen. Sammanfattningsvis konstaterades i
rapporten (SPK:LPS 1992:14) att den genomsnittliga prisnivån på
dagligvaror var 6 % lägre i Göteborgsregionen än i
Stockholmsregionen. Skillnaden kan, sägs det i rapporten,
sammanhänga med att det är ett högre konkurrenstryck mellan
butikerna i Göteborgsregionen än i Stockholmsregionen.
Som har framgått av redovisade utredningar följs utvecklingen
inom handeln såväl av olika myndigheter som av handelns
organisationer. Något behov av ytterligare särskilda
utredningsinsatser av den typ som förordas i motion
1991/92:Bo509 (c) anser utskottet inte föreligga. Motionen
avstyrks sålunda i berörd del.
Priseffekter av sänkt mervärdesskatt på livsmedel
Det bör göras en uppföljning av prisutvecklingen inom
livsmedelsbranschen för att klarlägga om hela den sänkning av
mervärdesskatten på livsmedel som trädde i kraft den 1 januari
1992 har kommit konsumenterna till del, anförs det i motion
1991/92:Sk351 (v). Där anförs att riksdagen under hösten 1991
anslöt sig till Vänsterpartiets mångåriga krav på sänkt
mervärdesskatt på livsmedel. Ett problem är enligt motionärerna
att denna sänkning kan utnyttjas av tillverkare, grossister och
livsmedelskedjor för att höja vinstmarginalerna. Regeringen
menar, sägs det, att konsumenterna skall sköta den priskontroll
som erfordras för att skattesänkningen fullt ut skall slå igenom
på livsmedelspriserna. Aktiva konsumentinsatser kan dock inte
garantera en önskvärd utveckling, varför riksdagen borde uttala
att en uppföljning bör komma till stånd.
I anslutning till att riksdagen hösten 1991 beslöt att
mervärdesskatten på bl.a. livsmedel skulle sänkas från 25 % till
18 % den 1 januari 1992 (prop. 1991/92:50, bet. SkU5) avslogs
ett motionsyrkande (v) om uppföljning av prisutvecklingen i
berörda branscher av liknande innebörd som det här aktuella.
Skatteutskottet utgick ifrån att regeringen genom SPK skulle
följa utvecklingen noggrant i de berörda branscherna och vidta
de åtgärder som kunde anses påkallade. I en reservation (s) och
en meningsyttring (v) uttalades stöd för yrkandet.
Bland de ekonomisk-politiska åtgärder som har aviserats i de
s.k. krispaketen ingår en höjning av mervärdesskatten på
livsmedel från 18% till 21% den 1 januari 1993.
En kommission för prisfrågor inrättades i juni 1991 inom
Civildepartementet med dåvarande statsrådet Margot Wallström som
ordförande. Bakgrunden var avregleringen inom jordbruket och
sänkningen av gränsskyddet på jordbruksprodukter samt den då
föreslagna sänkningen av mervärdesskatten på livsmedel.
I december 1991 förordnades statssekreterare Kurt Hedman till
ny ordförande. Kommissionen fick samtidigt i uppgift att
följa upp att den då beslutade sänkningen av mervärdesskatten på
livsmedel kom konsumenterna till del.
Kommissionen, som avslutade sitt arbete den 1 juli 1992, har
redovisat resultaten av sitt arbete i en rapport. I den
konstateras att den initiala prissänkningen på livsmedel --
mellan december 1991 och januari 1992 -- var i genomsnitt 3,7 %.
Exkl. dagsprisnoterade färskvaror var prissänkningen 4,6 %. I
stort sett hade sänkningen av mervärdesskatten (motsvarande en
prissänkning på 5,6 %) därmed resulterat i lägre matpriser, sägs
det i rapporten. Utvecklingen t.o.m. juni 1992 visar att
skattesänkningens positiva effekter på matpriserna ligger kvar,
noteras det vidare i rapporten. Mellan december 1991 och juni
1992 minskade livsmedelspriserna med 3,2 %. Exkl.
dagsprisnoterade färskvaror var motsvarande sänkning 4,9 %.
Utskottet konstaterar att regeringen -- genom Kommissionen
för prisfrågor -- har gjort en sådan uppföljning av
priseffekterna av sänkningen av mervärdesskatten på livsmedel
som efterlyses i motion 1991/92:Sk351 (v). Motionen avstyrks
sålunda i berörd del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kommunala varuförsörjningsplaner
att riksdagen avslår motion 1991/92:N208,
2. beträffande samhällsekonomiska kostnader för
stormarknadsetableringar
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo509 yrkande 2,
men. (v)
3. beträffande priseffekter av sänkt mervärdesskatt på
livsmedel
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sk351 yrkande 29.
Stockholm den 20 oktober 1992
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Per-Richard
Molén (m), Gudrun Norberg (fp), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist
(s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Olle Lindström
(m), Mats Lindberg (s), Bo Bernhardsson (s), Inge Carlsson (s),
Roland Lében (kds), Björn Kaaling (s) och Hans Stenberg (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Rolf L Nilson (v) anför:
De utredningar avseende stormarknadsetableringar som utskottet
har refererat till belyser inte de frågeställningar som tas upp
i den aktuella motionen 1991/92:Bo509 (c). Jag anser -- i likhet
med motionären -- att det är angeläget att få belyst vilka
samhällsekonomiska kostnader som stormarknadsetableringar
förorsakar. Riksdagen bör anmoda regeringen att låta utreda
detta. Därmed blir motionen tillgodosedd i berörd del.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets
hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande samhällsekonomiska kostnader för
stormarknadsetableringar
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Bo509 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad i det föregående
anförts i denna del.