I betänkandet behandlar utskottet 21 motioner som väckts under den allmänna
motionstiden under innevarande riksmöte om olika konkurs- och bolagsrättsliga
spörsmål.
De frågor som tas upp i motionerna rör bl.a. ansvarsgenombrott,
aktiekapitalets storlek, kungörelsedelgivning av juridisk person, kontrollen av
de personuppgifter som lämnas i samband med bolagsregistrering,
konkursförvaltningen, kungörelse av näringsförbud, konkursregister, en särskild
myndighet för obeståndsärenden och skuldsanering, förmånsrätten och den
statliga lönegarantin.
Över motionen om kontrollen av personuppgifter som lämnas i samband med
bolagsregistrering har utskottet inhämtat yttrande från Patent- och
registreringsverket. Utskottet förordar med anledning av motionen ett
förfarande som innebär att registreringsmyndigheten i efterhand skall
underrätta den som är föremål för en registreringsåtgärd.
Övriga motioner avstyrks av utskottet med hänvisning bl.a. till pågående
utrednings- och beredningsarbete.
Till betänkandet har fogats sex reservationer och två särskilda yttranden.
Motionerna
1992/93:L203 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning om lagreglering av
ansvarsgenombrott.
1992/93:L204 av Bengt Silfverstrand och Inga-Britt Johansson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om minimikapital i privata aktiebolag.
1992/93:L205 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning om ansvarsgenombrott vid
koncernförhållanden.
1992/93:L210 av Eva Johansson och Ingela Thalén (s) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om hur rättssäkerheten kan förbättras, t.ex. vid
bildning av aktiebolag.
1992/93:L301 av Rune Evensson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att höja
maximibeloppet för statlig lönegaranti.
1992/93:L305 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en ändring av delgivnings- och konkurslagarna i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:L306 av Bengt Kronblad (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsad rätt för gamla
ägarkretsen att direkt efter en konkurs driva företaget vidare utan nya
insatser av eget kapital.
1992/93:L309 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att frågan om en speciallagstiftning utreds med förtur
för de yrkesgrupper som beroende på speciella lönesystem har stora lönesummor
inarbetade vid en konkurs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändring av förmånsrättslagen.
1992/93:L312 av Ulf Melin och Anders G Högmark (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
en skyndsam översyn av lagstiftningen rörande betalningsinställelse och
konkurs.
1992/93:L313 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c, kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av
förmånsrättslagen.
1992/93:L314 av Stig Rindborg (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att statens skatteskulder efterställs skulder till övriga
borgenärer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att staten inte skall ha bättre rätt än övriga borgenärer avseende
möjligheten att göra gällande krav mot styrelsen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att staten inte skall ha annan ställning än övriga borgenärer
beträffande gäldenärsbrott och återvinningsfrågor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att viss del av lönerna skall utgå före företagshypotek,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lönegarantin,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om administrationen av lönegarantin.
1992/93:L316 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurslagstiftningen.
1992/93:L317 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa möjligheter för
borgenären att tidigt väcka förslag om rekonstruktion.
1992/93:L318 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring i
lönegarantilagen.
1992/93:L320 av Hans Karlsson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att höja ersättningstaket i lönegarantilagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att skyndsamt se över lönegarantilagen, så att inte
tillämpningen av lagen innebär att konkurrensvillkoren snedvrids.
1992/93:L324 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för en ändrad prioritering av leverantörsfordran vid en
konkurs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att maximera prioriterade fordringsägares utbetalning till 75 % av
den totala fordran vid en konkurs,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en konkursgaranti eller låneform för leverantörer vid en konkurs.
1992/93:L325 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
normalinkomsttagare bör hållas skadeslösa vid konkurser.
1992/93:L326 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en myndighet för
obeståndsmål och skuldsaneringsärenden.
1992/93:L329 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utreda förutsättningarna för att sänka arvodes- och
ersättningsnivån till konkursförvaltare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att statens ansvar för konkursförvaltarersättningen måste begränsas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förbättra insynen i konkursförvaltarverksamheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skapa förutsättningar så att fler kan få uppdrag som
konkursförvaltare, dvs. att förbättra konkurrensläget,
5. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en särskild utredning
med uppgift att utreda konkursförvaltarna och deras verksamhet.
1992/93:Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ändringar av aktiebolagslagen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att effektivare utreda misstanke om ekobrottslighet i
samband med konkurs,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kungöra beslut om näringsförbud,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att upprätta ett centralt konkursregister,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av revisorernas roll och uppgifter,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att begränsa möjligheten att sent under utredningen
komma med nya uppgifter om bokföringen.
1992/93:A246 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att nivån för ersättning enligt lönegarantilagen bör vara densamma
som i den allmänna arbetslöshetsförsäkringen.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet 21 motioner om olika konkurs- och
bolagsrättsliga frågor. De frågor som tas upp i motionerna rör bl.a.
aktiekapitalets storlek, kungörelsedelgivning av juridisk person, kontrollen av
de personuppgifter som lämnas i samband med bolagsregistrering,
konkursförvaltningen, kungörelse av näringsförbud, konkursregister, en särskild
myndighet för obeståndsärenden och skuldsanering, förmånsrätten och den
statliga lönegarantin.
Utskottet kommer nedan att under skilda rubriker behandla de frågor som
aktualiseras i motionerna.
Bolagsrättsliga frågor
Allmän bakgrund
Som en allmän bakgrund till motionsyrkandena vill utskottet erinra om att
aktiebolagsrätten sedan början av 1970-talet har varit föremål för ett
fortlöpande reformarbete. Ett första steg togs år 1973 då betydande
förändringar vidtogs i 1944 års aktiebolagslag i syfte att trygga aktiebolagens
kapitalförsörjning och stärka skyddet för bolagets egna kapital. Reformen
innebar också att minimigränsen för aktiekapitalet höjdes från 5000 kr till
50000kr. År 1975 ersattes 1944 års aktiebolagslag med en ny aktiebolagslag
(1975:1385). Lagstiftningen innebar i huvudsak en genomgripande teknisk översyn
av aktiebolagsrätten. Den nya aktiebolagslagen (ABL) tillkom efter samnordiskt
utredningsarbete och trädde i kraft den 1 januari 1977.
Ändringar i ABL har därefter fortlöpande genomförts. Bland ändringarna kan
nämnas att bestämmelserna om skyldighet för aktiebolag att träda i likvidation
då aktiekapitalet gått förlorat skärptes år 1984. Reglerna om revision ändrades
år 1982 så att det numera krävs en auktoriserad eller godkänd revisor i varje
aktiebolag. År 1987 infördes bestämmelser i syfte att stärka minoritetsskyddet
i samband med beslut om riktade emissioner och vid tilldelning av aktier.
År 1990 tillkallades Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08) för att göra en
översyn av ABL. Kommitténs uppgifter är bl.a. att i samarbete med motsvarande
kommittéer i Finland och Norge föreslå de lagändringar som erfordras med hänsyn
till den pågående europeiska integrationen. Kommittén har i ett delbetänkande
föreslagit att reglerna om bundna aktier avskaffas. Förslaget har lett till
lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1992/93:68, LU14,
rskr. 62). I samma lagstiftningsärende antogs även ett förslag om att kravet på
bosättning i Sverige för vissa befattningshavare i bl.a. aktiebolag ändras till
att gälla bosättning inom EES samt att även juridiska personer som har bildats
enligt lagstiftning i en stat inom EES under vissa förutsättningar skall kunna
vara stiftare av bl.a. aktiebolag. Dessa lagändringar, som skall träda i kraft
den dag regeringen bestämmer, är avsedda att bli gällande samtidigt med
EES-avtalet. En annan fråga som har anknytning till ABL och som också
behandlades i samma lagstiftningsärende är den om möjligheten att genom
kungörelsedelgivning delge en juridisk person som saknar en registrerad behörig
ställföreträdare. Delgivningslagen ändrades så att det skall vara möjligt att
under närmare angivna förutsättningar använda kungörelsedelgivning om en
juridisk person i strid med gällande bestämmelser saknar registrerad behörig
företrädare. Även denna regel skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Aktiebolagskommittén har i ett nyligen avlämnat delbetänkande,
Aktiebolagslagen och EG (SOU 1992:83), lagt fram ytterligare förslag till den
anpassning av den svenska lagstiftningen till EG-rätten som följer av åtaganden
i EES-avtalet. I betänkandet behandlas implementeringen av EG:s bolagsdirektiv
1, 2, 3 och 12 i svensk rätt genom ändringar i ABL. Utredningen föreslår två
alternativ för den som önskar driva verksamhet i bolag utan personligt
betalningsansvar för bolagets förpliktelser. I förslaget skiljs mellan "publika
aktiebolag", varmed avses bolag där allmänheten har rätt att teckna eller
förvärva aktier, och "privata aktiebolag". För de publika bolagen skall enligt
förslaget krävas ett aktiekapital om minst 1 miljon kronor och för de privata
minst 200000kr.
Ansvarsgenombrott
Aktiebolag är ett från sina ägare fristående rättssubjekt. Som ett
grundstadgande i ABL är inskrivet att delägarna inte har något personligt
ansvar för bolagets förpliktelser. Från denna princip finns några i lag angivna
undantag. Sålunda gäller enligt 13kap. 2§ ABL under vissa förutsättningar
ett personligt betalningsansvar för styrelseledamöter och andra -- t.ex.
aktieägare -- som inte iakttar sina förpliktelser då förutsättningar för
likvidation av bolaget föreligger. ABL innehåller vidare bestämmelser om
skadeståndsansvar för bl.a. styrelseledamöter och aktieägare gentemot bolaget
och dess borgenärer. För bolagets obetalda skatter kan den som företräder
bolaget bli personligen ansvarig enligt särskilda författningar. Härjämte finns
bestämmelser om skyldighet att återbära från bolaget olovligt utdelad vinst.
Vid sidan av de nämnda lagreglerna har i rättspraxis ett personligt
betalningsansvar ålagts aktieägare.
Betalningsansvarskommittén tillkallades 1984 på begäran av riksdagen (bet. LU
1982/83:16) med uppdrag att utreda frågor om betalningsansvar för skulder i
aktiebolag och ekonomiska föreningar m.m. Kommittén avlämnade 1987 sitt
betänkande (SOU 1987:59) Ansvarsgenombrott m.m. med förslag om bl.a. regler i
ABL som innebär att en delägare i ett aktiebolag i vissa undantagssituationer
skall kunna bli solidariskt betalningsansvarig för bolagets skulder
(ansvarsgenombrott).
Våren 1991 beslutade den dåvarande regeringen att inhämta Lagrådets yttrande
över ett förslag till ändringar i ABL och lagen om ekonomiska föreningar som i
huvudsak byggde på Betalningsansvarskommitténs betänkande. Förslaget mötte
kritik av Lagrådet. Något förslag till lagstiftning om ansvarsgenombrott på
grundval av det kritiserade förslaget lades därför inte fram. För att om
möjligt precisera förutsättningarna för ansvarsgenombrott ytterligare beslutade
den dåvarande regeringen 1991 om tilläggsdirektiv med denna innebörd till
Aktiebolagskommittén (dir. 1991:89).
Den nuvarande regeringen har genom ytterligare tilläggsdirektiv till
Aktiebolagskommittén avfört frågan om ansvarsgenombrott från kommitténs uppdrag
(dir. 1991:98). Som motivering anges att i rättspraxis har godtagits
ansvarsgenombrott i några få, mycket speciella fall då det inte har ansetts
acceptabelt att upprätthålla principen om frihet från personligt
betalningsansvar. Det finns, anförs det vidare, för närvarande inget som tyder
på att det skulle föreligga behov av att införa särskilda lagregler om
ansvarsgenombrott.
I motion L203 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s) anförs att
rättsläget beträffande ansvarsgenombrott är oklart eftersom antalet rättsfall
där ansvarsgenombrott konstituerats är litet. Enligt motionärerna bör
förutsättningarna för ansvarsgenombrott preciseras i lag så att en enhetlig
rättstillämpning kan komma till stånd. Skälen för att överväga frågan om
ansvarsgenombrott har enligt motionärerna blivit starkare genom utvecklingen av
den ekonomiska brottsligheten. I motionen föreslås därför att
Aktiebolagskommittén på nytt får i uppdrag att -- i enlighet med tidigare
meddelat tilläggsdirektiv -- utreda frågan. I motion L205 framhåller samma
motionärer att utredningen om ansvarsgenombrott bör avse även
koncernförhållanden. Även i motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
föreslås att Aktiebolagskommittén på nytt får i uppdrag att komma med förslag
till lagstiftning om ansvarsgenombrott (yrkande 10 delvis).
Motionsyrkanden med samma innehåll som de nu aktuella behandlades av
utskottet så sent som hösten 1992 i det av riksdagen godkända betänkandet
1992/93:LU14. Utskottet underströk därvid principen om personlig ansvarsfrihet
för bolagets förpliktelser och dess betydelse för företagen och näringslivet
samt framhöll att de fall då principen genombrutits i rättspraxis är få till
antalet och avser speciella situationer. Någon rättsosäkerhet kunde enligt
utskottet knappast anses föreligga, och utskottet delade därför regeringens
bedömning att behov av att införa särskilda regler om ansvarsgenombrott saknas.
Utskottet avstyrkte således bifall till motionerna.
Utskottet har nu -- fem månader senare -- ingen annan uppfattning. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna L203, L205 och Ju817 (yrkande 10 i
denna del).
Översyn av revisorsrollen
I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs en utredning av
revisorernas roll och uppgifter (yrkande 16). Motionärerna framhåller att
revisorerna borde åläggas att anmäla ekonomisk brottslighet, exempelvis
förskingring, till åklagare.
Utskottet behandlade i betänkandet 1991/92:LU10 en motion med begäran om en
översyn av revisorsrollen i syfte att stärka revisorns roll. Utskottet erinrade
därvid om att Aktiebolagskommittén enligt sina direktiv (dir. 1990:46) skall
överväga revisorsrollen med utgångspunkt i bl.a. EGs åttonde bolagsdirektiv
från år 1984 om auktorisation och godkännande av revisorer i public resp.
private companies. I direktiven uttalas att revisorernas roll och kontakterna
med företagsledningen blivit av allt större betydelse för bolagsorganens
möjligheter att balansera varandra och de olika aktieägarintressena. Det är
enligt direktiven av central betydelse att revisorn intar en självständig
ställning gentemot dem han skall granska och i förhållande till bolagsstämman
så att han kan agera opartiskt vid granskningen. Att revisorerna skall inta en
självständig ställning även i förhållande till bolagsstämman sammanhänger med
att revisorernas uppgift inte bara är att beakta aktieägarnas intressen. Det
åligger revisorerna att också ägna uppmärksamhet åt i vad mån bolagsledningen
beaktat samhällets, de anställdas och borgenärernas intressen. Revisorerna har
därutöver, framhålls i direktiven, även ett ansvar mot den aktieplacerande
allmänheten. Kommittén bör överväga om ABL:s regler om tillsättande och
entledigande av revisorer är utformade så att de befrämjar att revisorerna
utför sina funktioner med självständighet och auktoritet.
Utskottet kan konstatera att en översyn av revisorsrollen enligt den lämnade
redogörelsen redan pågår. Det saknas enligt utskottets mening därför anledning
att för närvarande ta ytterligare utredningsinitiativ om revisorernas
uppgifter. Någon riksdagens åtgärd i frågan är därför inte påkallad, och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju817 yrkande 16.
Aktiekapitalets storlek m.m.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen höjdes minimigränsen
för aktiekapitalet år 1973 från 5000kr till 50000kr. I motion L204
av Bengt Silfverstrand och Inga-Britt Johansson (s) anförs att regeringen
snarast bör lägga fram förslag om höjt minimikapital för aktiebolag till minst
200000kr för privata bolag. Motionärerna anser att Aktiebolagskommitténs
förslag med ett krav på endast 100000kr i aktiekapital för privata
aktiebolag är synnerligen lågt, sett i ett internationellt perspektiv. I
motionen framhålls att aktiekapitalet har en viktig funktion när det gäller att
motverka den ekonomiska brottsligheten. Den effekten skulle enligt motionärerna
urholkas om minimikapitalet bestäms till 100000kr. Även i motion Ju817
av Ingvar Carlsson m.fl. (s) tas frågan om aktiekapitalets storlek upp (yrkande
10 delvis). Motionärerna anför att det är av vikt att arbetet med att se över
aktiebolagslagen prioriteras. De framhåller därvid särskilt frågorna om en
höjning av gränsen för minsta tillåtna aktiekapital och en översyn av reglerna
om låneförbud och olovlig vinstutdelning. Även skyddet för aktiekapitalet
behöver enligt motionärernas uppfattning ses över och likvidationsförfarandet
måste göras väsentligt snabbare.
Aktiebolagskommittén har som ovan angetts i sitt nyligen lämnade
delbetänkande Aktiebolagslagen och EG lagt fram förslag om bl.a. nya regler om
minsta tillåtna aktiekapital i publika resp. privata aktiebolag. Betänkandet
har remissbehandlats. De frågor som tas upp i betänkandet övervägs för
närvarande i Justitiedepartementet, och enligt vad utskottet har inhämtat
kommer förslag till lagstiftning i dessa frågor att föreläggas riksdagen under
hösten 1993. I det pågående arbetet övervägs bl.a. frågan om kravet på
aktiekapitalets storlek i ljuset av de synpunkter som framkommit under
remissförfarandet. Utskottet utgår ifrån att även de synpunkter som förs fram i
motionerna beaktas i det sammanhanget. Aktiebolagskommittén arbetar nu vidare
med de frågor som inte har ett omedelbart samband med den europeiska
integrationsprocessen. I det sammanhanget kommer kommittén att behandla de
övriga bolagsrättsliga frågor som aktualiseras i motion Ju817. Resultatet av
det arbetet kommer att presenteras i kommitténs slutbetänkande, som beräknas
bli framlagt under 1994.
Med hänvisning till de överväganden som sålunda sker i olika sammanhang av de
i motionerna aktualiserade spörsmålen anser utskottet att någon riksdagens
åtgärd med anledning av motionerna inte är erforderlig. Utskottet avstyrker
således bifall till motionerna L204 och Ju817 yrkande 10 i denna del.
Delgivning med juridiska personer
Enligt 8kap. 11§ aktiebolagslagen företräder styrelsen ett
aktiebolag och tecknar dess firma. Styrelsen kan dock bemyndiga
enskild styrelseledamot, verkställande direktör eller annan att
företräda bolaget och teckna dess firma såvida inte förbud
häremot intagits i bolagsordningen.
Ett aktiebolag skall enligt 8kap. 15§ aktiebolagslagen för
registrering anmäla vem som utsetts till styrelseledamot,
verkställande direktör, suppleant och firmatecknare samt av
vilka och hur bolagets firma tecknas. Anmälan görs första gången när bolaget
anmäls för registrering och därefter genast efter det att ändring inträtt i de
ifrågavarande förhållandena.
Vidare skall ett aktiebolag varje år efter den ordinarie
bolagsstämman till registreringsmyndigheten sända in en aktuell
förteckning över bolagets ledamöter, verkställande direktör,
suppleanter och firmatecknare (8kap. 15§ sista stycket
aktiebolagslagen). Registreringsmyndighet för aktiebolag är
Patent- och registreringsverket.
Ett nybildat aktiebolag blir särskilt rättssubjekt i och med
att det registreras. Aktiebolaget upphör vanligen att vara
rättssubjekt genom likvidation. Under likvidationen är bolaget
ett rättssubjekt, där styrelsen ersatts av likvidatorer. I vissa fall
föreligger en likvidationsplikt. Ett sådant fall är då bolagets eget kapital
understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet (13kap. 2§
aktiebolagslagen). Skyldighet att träda i likvidation föreligger också bl.a. då
bolaget saknar till Patent- och registreringsverket (PRV) anmäld behörig
styrelse eller verkställande direktör (13kap. 4§ 3p.). Om bolagsstämman
inte tar konsekvenserna av den föreliggande situationen och beslutar att
bolaget skall träda i likvidation finns möjlighet för rätten att besluta om
tvångslikvidation.
Om delgivning skall ske av handling i mål eller ärende hos domstol eller
annan myndighet skall delgivningen ske enligt bestämmelserna i delgivningslagen
(1970:428). Därvid gäller att delgivning med annan juridisk person än staten
sker genom att handlingen överlämnas till någon som har rätt att företräda den
juridiska personen eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem.
För aktiebolag innebär regleringen att varje styrelseledamot är behörig att ta
emot delgivning på bolagets vägnar, oavsett om han är firmatecknare eller ej.
Som framgått av redovisningen ovan anger i regel aktiebolagsregistret vilka
personer som ingår i ett bolags styrelse och som alltså är behöriga att ta emot
delgivning med bolaget. Styrelsens sammansättning kan emellertid ha ändrats
utan att detta hunnit återspeglas i registret. I sådant fall får (se Högsta
domstolens avgörande NJA 1979 s. 655) anses gälla att delgivning skall ske med
någon som vid tillfället faktiskt tillhör bolagets styrelse eller eljest är
behörig att företräda bolaget, oavsett om registrering ägt rum eller ej. I
rättsfallet uttalade Högsta domstolen att det emellertid måste ställas stora
krav på bevisningen när det hävdas att vad som finns antecknat i
aktiebolagsregistret inte överensstämmer med de verkliga förhållandena.
Möjligheten att tillgripa kungörelsedelgivning beträffande en juridisk person
regleras i 15§ delgivningslagen. En tillämpning av bestämmelsen förutsätter
att det finns en bestämd person, t.ex. en styrelseledamot i ett bolag, med
vilken delgivning skall ske och som det av angivna skäl inte går att nå för
delgivning i annan ordning. Om det inte finns någon uppgift om vem som är
behörig att motta handlingar för den juridiska personens räkning saknas det
därför möjlighet att delge ansökningen genom kungörelse med stöd av 15§.
I motion L305 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) anförs bl.a.
att det allt oftare visar sig att bolag inte kan delges t.ex.
betalningsföreläggande eller lagsökning eftersom bolaget saknar registrerad
styrelse och det i övrigt inte ens finns någon som är behörig att ta emot
handlingar för bolagets räkning. I sådana fall ser sig borgenärerna ofta
nödsakade att starta en tidsödande likvidationsprocess för att få en likvidator
utsedd, vilket leder till stora förluster. Detsamma gäller när en
konkursansökan av angiven anledning inte kan delges med gäldenären. Härigenom
försvåras enligt motionärerna möjligheterna till återvinning i konkursen,
eftersom gäldenären på detta sätt kan förhala fristdagen, dvs. den dag från
vilken återvinningsfristerna räknas (normalt dagen då ansökan om gäldenärens
försättande i konkurs kom in till rätten, 4kap. 2§ första stycket
konkurslagen). I motionen anförs att vissa lagändringar snarast måste vidtas
för att komma till rätta med de angivna problemen. Sålunda bör delgivningslagen
ändras så att delgivning kan ske med såväl behörig företrädare som registrerad
företrädare för en juridisk person. Kungörelsedelgivning bör få användas när en
juridisk person saknar registrerad företrädare. Vidare bör fristdagen i konkurs
efter likvidation vara dagen för ansökan om likvidation.
Utskottet vill erinra om att Riksskatteverket i en skrivelse den 19 september
1991 till Justitiedepartementet föreslog vissa ändringar i delgivningslagen och
konkurslagen i syfte att förhindra missbruk av aktiebolagsformen. I skrivelsen
föreslogs bl.a. att den som är registrerad företrädare för en juridisk person
alltid skall vara behörig att för den juridiska personens räkning ta emot
handlingar som skall delges denna. Saknar en juridisk person registrerad
behörig företrädare bör delgivning få ske genom kungörelse. Verket föreslog
vidare att en ny bestämmelse införs i 4kap. 2§ konkurslagen av innebörd att
fristdagen i konkurs skall vara dagen för ansökan om likvidation. Detta skall
gälla under förutsättning att konkursansökan görs inom tre veckor från den dag
då beslutet om likvidation vann laga kraft. Skrivelsen remissbehandlades.
I den förenämnda propositionen 1992/93:68 om ändringar i aktiebolagslagen
m.m. föreslogs bl.a. -- med anledning av Riksskatteverkets skrivelse -- en
ändring i delgivningslagen för att göra det möjligt att genom kungörelse delge
en juridisk person som saknar registrerad företrädare. För sådan
kungörelsedelgivning borde det enligt propositionen krävas att uppgifter saknas
i bolagsregistret om vem som är behörig att företräda bolaget eller att
uppgifterna är felaktiga eller ofullständiga och det av den anledningen inte
går att fastställa vem som är behörig att företräda bolaget.
Kungörelsedelgivning får inte ske om den juridiska personen har bemyndigat och
anmält någon i Sverige bosatt person att ta emot delgivning på den juridiska
personens vägnar. Däremot var föredragande statsrådet kritisk mot
Riksskatteverkets förslag, att den som är registrerad företrädare för en
juridisk person alltid skall vara behörig att för den juridiska personens
räkning ta emot handlingar som skall delges. Under hänvisning till att
Aktiebolagskommittén kommer att behandla olika problem med anknytning till
aktiebolag som saknar företrädare och till frågor som gäller registrering av
bolagets företrädare, ansåg föredraganden att man bör avvakta de förslag
kommittén kommer att lämna innan slutgiltig ställning tas till vilka åtgärder
som bör sättas in för att förhindra det missbruk som påtalas i
Riksskatteverkets skrivelse.
Också när det gällde Riksskatteverkets förslag om fristdagen i konkurs efter
likvidation var föredragande statsrådet kritisk. Hon framhöll att om det blir
möjligt att på det sätt som föreslogs i propositionen genom kungörelse delge
juridiska personer som saknar registrerad behörig ställföreträdare, kommer den
betydligt omständligare vägen över ett likvidationsförfarande sannolikt inte
alls att utnyttjas eller utnyttjas endast tillfälligtvis. Det fanns enligt
föredragandens mening redan av det skälet anledning att ställa sig tveksam till
behovet av en sådan lagändring. Föredraganden var därför inte beredd att
föreslå den ändring i konkurslagen som Riksskatteverket förespråkat.
Vid utskottets behandling av propositionen behandlades också en motion,
likalydande med den nu aktuella (se bet. 1992/93:LU14). Utskottet tillstyrkte
förslaget i propositionen om att införa en möjlighet att genom kungörelse delge
en juridisk person som saknar registrerad företrädare, vilket också låg i linje
med önskemålen i motionen. Motionen fick således i detta avseende anses vara
tillgodosedd. När det däremot gällde det i motionen -- och i Riksskatteverkets
skrivelse -- framlagda förslaget om att den som är registrerad företrädare för
en juridisk person alltid skall vara behörig att ta emot delgivning för dess
räkning delade utskottet den kritiska bedömning som gjordes i propositionen.
Utskottet fann
i likhet med föredragande statsrådet att Aktiebolagskommitténs
överväganden i hithörande frågor borde avvaktas. Också när det gällde den i
motionen begärda ändringen i konkurslagen instämde utskottet i den uppfattning
som fördes fram i propositionen, nämligen att lagändringen om
kungörelsedelgivning måste anses minska behovet av en ändrad fristdag i konkurs
efter likvidation. Inte heller utskottet fann att förslaget borde genomföras.
Utskottet avstyrkte således bifall till motionen.
Inte heller i nu behandlade frågor finner utskottet skäl att frångå sin
tidigare uppfattning. Utskottet avstyrker således bifall till motion L305.
Utskottet vill dock i detta sammanhang ta upp frågan om ikraftträdandet av
den ovan redovisade ändringen i delgivningslagen rörande kungörelsedelgivning.
I lagstiftningsärendet beslutades samtidigt vissa ändringar i aktiebolagslagen
som en följd av Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet. Dessa ändringar i
aktiebolagslagen avses träda i kraft samtidigt som EES-avtalet och regeringen
har därför bemyndigats att bestämma ikraftträdandetidpunkten.
Med hänsyn till det samband som ansågs föreligga mellan nämnda ändringar i
aktiebolagslagen och i delgivningslagen har regeringen också bemyndigats att
besluta om ikraftträdandet för ändringen i delgivningslagen. När utskottet
behandlade lagförslagen förutsattes att EES-avtalet skulle träda i kraft den 1
januari 1993 eller kort tid därefter. Denna förutsättning har emellertid inte
uppfyllts. Med hänsyn till att det enligt utskottets mening är angeläget att
den nya möjligheten till kungörelsedelgivning kan börja tillämpas så snart som
möjligt utgår utskottet från att regeringen snarast överväger om lagändringen
kan träda i kraft utan hinder av att EES-avtalet ännu inte har trätt i kraft.
Registrering
Som inledningsvis angetts skall ett aktiebolag enligt 8kap. 15§
aktiebolagslagen när det för första gången anmäls för registrering också anmäla
vem som har utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör, suppleant och
firmatecknare samt av vilka och hur bolagets firma tecknas. Anmälan, som skall
sändas till PRV, skall därefter göras genast när förhållandena ändras. Enligt
3§8p. aktiebolagsförordningen (1975:1387) skall bevittnade namnteckningar
av nyvalda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, verkställande direktörer,
vice verkställande direktörer och firmatecknare ges in i samband med anmälan om
registrering. Nya bestämmelser om registrering av revisorer infördes i 2 och
18§§ aktiebolagsförordningen den 1 juli 1988, enligt vilka en anmälan om
registrering skall innehålla en skriftlig bekräftelse av revisorerna på att de
åtagit sig uppdraget. I samband med registrering av personuppgifter
kontrollerar PRV att de personnummer som uppges svarar mot det namn som anmälts
vid registreringen. Härigenom undviks registrering av personer som inte finns.
I motion L210 av Eva Johansson och Ingela Thalén (s) om rättssäkerheten
vid bolagsbildning anförs att det vid bildandet av aktiebolag förekommer att en
persons namn och personnummer används utan att vederbörande känner till det.
Det är också känt att personer med en svår social situation används som
bulvaner, genom att de anges som styrelseledamöter för att vid exempelvis
näringsförbud dölja den egentlige ägarens identitet. Motionärerna anser att
rättssäkerheten för den enskilde måste skyddas bättre. Detta är viktigt också
för att stävja den organiserade brottsligheten.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från PRV. I sitt svar pekar
verket på att i motionen tas upp två olika typer av situationer. Där
uppmärksammas det fallet att en person för registreringsändamål används som
bulvan. PRV framhåller att den typen av missförhållanden är svåra att komma åt
inom ramen för verkets registreringsverksamhet. Så länge den uppgivne personen
inte är diskvalificerad för egen del och ärendet i övrigt är formellt riktigt,
kan verket knappast vägra registrering.
Den andra situationen som uppmärksammas i motionen är att personer
falskeligen anmäls som bolagsfunktionärer för registrering utan att vara
tillfrågade eller på annat sätt ha med saken att göra. Inom verket har man
intryck av att det har blivit vanligare att ovidkommande personer anmäls för
styrelseuppdrag, och man gör en försiktig uppskattning av att antalet sådana
registreringar uppgår till mellan 50 och 100 per år. PRV kan vid sin granskning
inte avslöja om uppgifter i bolagsstämmoprotokoll och styrelseprotokoll är
påhittade eller om ingivna namnteckningsprov är förfalskade. Verket delar
motionärernas uppfattning att det vore önskvärt att komma åt dessa fall, men
man pekar samtidigt på vikten av att vid eventuella ändringar av föreskrifter
och rutiner beakta att det är fråga om en masshantering och att näringslivet
har ett befogat intresse av att registreringsärenden hanteras snabbt.
Väntetiderna bör inte vara längre än en till två veckor, om störningar i
bolagens verksamhet skall kunna undvikas.
Enligt PRV kunde en möjlighet att minska risken för missbruk vara att
underrätta varje berörd person om registreringsanmälningar och samtidigt begära
en bekräftelse av vederbörande. En annan möjlighet kunde vara att efter
registrering sända ut underrättelser till samtliga registrerade
bolagsfunktionärer. Ett ytterligare alternativ är att PRV regelbundet, t.ex. en
gång om året, sänder ett registerutdrag till alla registrerade personer med
uppgift om i vilka bolag de förekommer. Ett krav på bekräftelse före
registrering skulle enligt verket få besvärande konsekvenser i och med att
handläggningsrutinerna skulle komma att fördröjas avsevärt. Alternativet med
årliga utskick är förenat med nackdelen att en person kan stå kvar som
felaktigt registrerad under ganska lång tid innan det blir upptäckt. Enligt
PRV:s mening är ett system som innebär att alla berörda personer i efterhand
underrättas om ett registreringsbeslut det som ligger närmast till hands att
överväga. Genom en sådan åtgärd kan personen i fråga få reda på att han
registrerats eller avregistrerats och kan då agera, om något är fel. Systemet
skulle dock inte alltid kunna hindra skador, eftersom vissa kan ha
åstadkommits innan felet uppmärksammas.
När det gäller kostnadsaspekten på det sistnämnda alternativet uppskattar PRV
den årliga portokostnaden till drygt 4 miljoner kronor, samt därutöver
handläggningskostnader på cirka 2 miljoner kronor. För att klara sådana
kostnader krävs en höjning av den genomsnittliga registreringsavgiften med
uppskattningsvis 50 kr per ärende.
PRV har slutligen framhållit att ingen funktionär i ett svenskt aktiebolag
kommer att behöva vara bosatt i Sverige sedan EES-avtalet har trätt i kraft.
Detta innebär ytterligare svårigheter för PRV att kontrollera de anmälda
personernas existens och identitet.
PRV:s yttrande återfinns som bilaga till betänkandet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande att
personer kan utnyttjas i registreringsärenden utan att de är tillfrågade eller
i övrigt har något med saken att göra. Enligt utskottets mening bör därför
åtgärder vidtas i syfte att förhindra sådana förfaranden. Vad som ligger
närmast till hands är enligt utskottets mening den rutin som förordas av PRV i
sitt yttrande, nämligen att verket i efterhand underrättar den som är föremål
för en registreringsåtgärd. En sådan ordning gör det möjligt för den
registrerade att agera, samtidigt som registreringsåtgärderna inte fördröjs.
Rutiner av angivet slag bör enligt utskottets mening införas, trots att de med
nödvändighet medför en höjning av registreringsavgifterna. Det får ankomma på
regeringen att utfärda föreskrifter härom. Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med anledning av motion L210 som sin mening ge regeringen till känna.
Konkursrättsliga frågor
Allmänt
Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet garanteras i
sista hand av att en gäldenärs egendom tvångsvis, genom utsökning och konkurs,
kan användas till att tillgodose fordringsägarna. Konkursinstitutet regleras
väsentligen genom konkurslagen (1987:672) som trädde i kraft den 1 januari
1988. Konkurslagen (KL) utgör slutpunkten i ett långvarigt och genomgripande
arbete med reformering av den tidigare konkurslagen från 1921. Konkursreglerna
utgår från att, när flera borgenärer inte kan få betalt fullt ut för sina
fordringar, förlusten i princip skall fördelas proportionellt i förhållande
till vars och ens fordran. Konkursens primära uppgift är alltså att
tillhandahålla ett system för att tvångsvis och i den ordning som anges i
förmånsrättslagen tillgodose de konkurrerande betalningsanspråken. Åtskilliga
lagar vid sidan av KL har stor betydelse för konkursinstitutets funktion.
Särskilt kan nämnas förmånsrättslagen (1970:979), lönegarantilagen (1992:479)
och ackordslagen (1970:847).
Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär som är på
obestånd och hans borgenärer. Den nu gällande ackordslagen reglerar i princip
bara vad man bruka kalla offentligt ackord (tvångsackord), dvs. fall där
uppgörelsen kommer till stånd genom ett beslut av domstol efter en offentlig
ackordsförhandling och kan genomföras mot en borgenärsminoritets bestridande.
Vid sidan härav förekommer underhandsackord, dvs. formlösa överenskommelser som
ingås på frivillighetens väg och kräver samtycke av alla berörda borgenärer.
Ackord förutsätter att förmånsberättigade borgenärer får full täckning för sina
fordringar och innebär i allmänhet att oprioriterade fordringar sätts ned till
viss procent av det ursprungliga fordringsbeloppet (dividenden), varvid
särskilda föreskrifter ges om betalningstiden. I princip berörs endast
oprioriterade borgenärer. Genom ackord bortfaller de skulder som omfattas av
ackordet till den del de överstiger dividenden.
Med anledning av ett riksdagsbeslut (se bet. LU 1987/88:12) tillkallades år
1988 Insolvensutredningen med uppdrag att utreda ett antal spörsmål på
konkursrättens område. Enligt direktiven (1988:52) ingick tre huvudfrågor i
uppdraget, dels frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i
ekonomisk kris, dels frågan om skuldsanering för fysiska personer, dels ock
frågan om en bättre anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen till
internationella förhållanden.
Beträffande spörsmålet om ett nytt rekonstruktionsförfarande angavs i
direktiven att målet för ett sådant förfarande skulle vara att rädda företag
som i och för sig är livskraftiga men som på grund av särskilda omständigheter
hamnat i kris. I uppdraget låg enligt direktiven först och främst att
förutsättningslöst överväga frågan om det bör införas ett alternativ till
konkurs och ackord. Utredningen skulle vidare se över de delar av
förmånsrättsordningen som berördes av rekonstruktionsfrågorna.
Under 1990 fattades beslut om att begränsa utredningens uppdrag (dir.
1990:74) så till vida att frågan om anpassningen av den konkursrättsliga
lagstiftningen till internationella förhållanden skulle brytas ut och behandlas
i särskild ordning. Den frågan hade enligt föredraganden inte sådant samband
med övriga delar av uppdraget att det medför några olägenheter att behandla den
fristående genom vidare utredning inom regeringskansliet. Året därpå fick
Insolvensutredningen ytterligare ett tilläggsdirektiv (dir. 1991:93), som
kompletterade de äldre direktiven såvitt gällde utredningens arbete med
reglerna om statlig lönegaranti. Frågor om lönegaranti behandlas nedan under
särskild rubrik.
Insolvensutredningen avlämnade i november 1992 slutbetänkandet (SOU 1992:113)
Lag om företagsrekonstruktion. I betänkandet föreslås ett nytt
rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, som ersättning för konkurs i
vissa fall. Det är krisföretag som är livsdugliga eller vars verksamhet helt
eller delvis kan fortsättas i någon form som härvid avses.
Företagsrekonstruktion innebär att en gäldenär som driver näringsverksamhet,
efter betalningsinställelse och under medverkan av en av rätten utsedd
administrator, söker rekonstruera verksamheten och träffa en ekonomisk
uppgörelse med sina borgenärer utan konkurs.
Vid konkurs föreslås att s.k. produktiva löner -- intjänad lön samt
uppsägningslön under den tid driften vid företaget fortsätter, dock längst två
månader -- i förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek. Detta skall
främja användningen av företagsrekonstruktion i stället för konkurs. Också
fordringar som med administratorns samtycke uppkommit under
företagsrekonstruktion som föregått konkursen skall gå före företagshypotek.
Förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter föreslås avskaffad. Ett viktigt
syfte med en sådan åtgärd är att förbättra de oprioriterade borgenärernas,
bl.a. leverantörers och underentreprenörers ställning.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande, och remisstiden går ut i juni
1993.
I motion L312 anför Ulf Melin och Anders Högmark (m) att det förekommer
att företag går i konkurs av rent taktiska skäl och att ägarna använder
konkursinstitutet för att göra sig kvitt leverantörs- och skattefordringar. I
samråd med långivarna lägger ägarna anbud på konkursboet. Förlorarna är staten
och leverantörerna, medan ägarna och kreditgivarna är de stora vinnarna.
Motionärerna begär en översyn av reglerna rörande betalningsinställelse vid
konkurs. Bengt Kronblad (s) framhåller i motion L306 (delvis) att konkurs i
många fall används som ett medel att i samråd med någon eller några av ett
företags kreditgivare ge företaget "en ny start" med en förbättrad
balansräkning. Förfarandet är enligt motionären till nackdel för näringslivets
effektivitet och utveckling, och det hindrar den fria konkurrensen. Motionären
vill få till stånd åtgärder som syftar till att införa någon form av "karens"
innan ny verksamhet får startas efter en konkurs.
Utskottet vill med anledning härav framhålla att Insolvensutredningen i sitt
betänkande belyser reformbehovet i fråga om förmånsrättsordningen,
lönegarantins roll och formerna för rekonstruktion av krisföretag. De
lagstiftningsförslag som utredningen mot den bakgrunden föreslår avser bl.a.
att motverka intresset för att utnyttja konkursinstitutet i
rekonstruktionssyfte. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa den
kommande beredningen inom regeringskansliet av Insolvensutredningens förslag
genom initiativ i de frågor som motionärerna aktualiserar. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion L306 i denna del och motion L312.
I motion L317 av Britta Bjelle (fp) föreslås en rätt för borgenärerna att
tidigt väcka förslag om rekonstruktion. Motionen, som anknyter till
Insolvensutredningens förslag, syftar till att ge kreditgivare incitament att
följa upp kreditgivningen och att skapa ytterligare förutsättningar för ett så
tidigt agerande att ett företag i svårigheter kan räddas.
Enligt utskottets mening finns det inte heller i denna fråga anledning att
föregripa beredningen av Insolvensutredningens förslag. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion L317.
Konkursförvaltningen
Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som
ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället förvaltaren, som utses av
rätten efter hörande av tillsynsmyndigheten. Förvaltarens allmänna åligganden
är enligt 7kap. 8§ första stycket konkurslagen att ta till vara
borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar
en förmånlig och snabb avveckling av boet. Om förvaltaren finner det nödvändigt
får han anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd. Det kan
gälla t.ex. hjälp med bokföringsgranskningen. Förvaltaren har bl.a. att snarast
upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande bl.a. uppgifter om boets
tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd. Berättelsen skall också
innehålla uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11
kap. brottsbalken (brott mot borgenärer m.m.) anmälts till åklagare.
Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.
Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av regeringen utsetts
därtill. Tillsynsmyndighetens uppgift är enligt 7kap. 27§ konkurslagen
allmänt att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i
överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar. Kompletterande
bestämmelser i lagrummet anger att myndigheten särskilt skall tillse att
avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan och att myndigheten, när den
finner det lämpligt, får inventera boets kassa och övriga tillgångar samt
fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det
får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets
räkenskaper och förvaltningen i övrigt. Vid sidan av de sålunda angivna
riktlinjerna finns en mängd bestämmelser som mera preciserat anger
tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter i särskilda hänseenden.
En närmare redogörelse för reglerna om konkursförvaltningen och
konkursförvaltarens åligganden och uppgifter finns i lagutskottets betänkande
1991/92:LU6.
Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) begär i motion L329 om ersättning till
konkursförvaltare m.m. utredning i flera frågor med avseende på
konkursförvaltare och deras verksamhet. Motionärerna framhåller bl.a. att
förvaltarnas verksamhet är bristfällig. Tillsynsmyndigheterna fullgör inte sina
uppgifter med tillräcklig omsorg. Höga kostnadsräkningar godkänns av slentrian.
Vidare menar motionärerna att verksamhetsområdet utmärks av brist på konkurrens
eftersom nya advokater och jurister inte tillåts få uppdrag och etablera sig i
branschen. I motion L306 (delvis) anför Bengt Kronblad (s) att
tillsynsmyndigheterna bör ges ökade möjligheter att bevaka att
konkursförvaltarna verkligen tillvaratar alla fordringsägares intressen och att
sunda affärsmetoder iakttas både före och under en konkurs. Vidare anser
motionären att det är viktigt att inte ett fåtal konkursförvaltare belastas med
ett orimligt antal stora och komplicerade konkurser. Personer som deltar i
planering av konkurser skall diskvalificeras som konkursförvaltare. Enligt
motionärens mening är det också viktigt med en översyn av konkursreglerna i
syfte att öka kravet på det formella avslutandet av konkurser och en noggrann
granskning av slutrapporterna.
I motion L316 (delvis) av Sten Söderberg (-) anförs att förvaltare ej bör
tillsättas annat än i större konkurser och att advokater bör fråntas
ensamrätten att verka som konkursförvaltare.
Utskottet vill åter erinra om att gällande bestämmelser innebär att
rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet i och med konkursbeslutet
övergår från gäldenären till förvaltaren. Konkursförvaltaren utses av rätten
efter hörande av tillsynsmyndigheten. Enligt 7kap. 1§ konkurslagen skall
förvaltaren ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt
även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Förvaltaren får inte stå i ett sådant
förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att
rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. De nuvarande kraven på
förvaltarens kvalifikationer tillkom i huvudsak år 1979 (prop. 1978/79:105,
bet. LU 19, rskr. 309). Reformen har inneburit att förvaltaruppdrag i princip
endast anförtros advokater som har specialiserat sig på konkursförvaltning. I
1979 års lagstiftningsärende underströks att utvecklingen i näringslivet och
samhället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste ställas på en
konkursförvaltare. Förvaltaren behöver, förutom juridiska kunskaper, även ha
insikter i företagsekonomi och kunskaper om bokföring och redovisning. Han
skall också, enligt vad som vidare uttalades, vara väl förtrogen med
arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Samtidigt som de allmänna
kompetenskraven på förvaltarna skärptes begränsades borgenärernas inflytande
över valet av förvaltare. Tidigare hade förvaltare utsetts av borgenärerna. I
fortsättningen skulle förvaltare utses av konkursdomare, och borgenärernas
inflytande är inskränkt till att framföra synpunkter på valet av förvaltare
till konkursdomaren. För att ytterligare understryka den självständiga
ställning förvaltare innehar har frågan om förvaltarjäv efter ett initiativ
från utskottets sida (se bet. LU 1986/87:32) fått en uttrycklig reglering genom
en lagändring som trädde i kraft år 1989. Bestämmelsen innebär att förvaltare
inte får stå i ett sådant förhållande till gäldenären, borgenären eller någon
annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen.
Inte heller i övrigt får det finnas någon omständighet som medför att
förtroendet för förvaltares opartiskhet rubbas.
Konkurslagens regler om tillsyn över förvaltningen innebär att
tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett
ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med lag och andra författningar.
Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs
i onödan och myndigheten kan, när den finner det lämpligt, fordra redovisning
av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten utse
revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltning i övrigt. I
viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt
berörda borgenärer. En ytterligare möjlighet till kontroll av förvaltningen
finns genom att en borgenär kan få en granskningsman tillsatt. Sanktionerna mot
en konkursförvaltare utgörs av -- frånsett eventuellt ansvar för
förmögenhetsbrott -- att han kan entledigas från sitt uppdrag. Genom 1987 års
lagstiftning har i konkurslagen upptagits materiella regler om en förvaltares
skadeståndsskyldighet. Enligt en särskild bestämmelse skall en förvaltare
ersätta de skador som han vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av
oaktsamhet tillfogar boet, en borgenär eller gäldenären.
En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin förvaltning till
tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall bifogas de handlingar som är av
betydelse för kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid klandras av
gäldenären och tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.
Utskottet behandlade i ett betänkande våren 1992 motioner med samma
inriktning som de nu aktuella (se bet. 1991/92:LU37). Utskottet erinrade därvid
om bestämmelserna i lagen (1986:436) om näringsförbud. Dessa innebär bl.a. att
näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt, får meddelas den som
försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit grovt
otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som
ålegat honom i näringsverksamheten. Vid prövningen om näringsförbud är påkallat
från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit
systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit
ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för
brott i näringsverksamhet. Om näringsverksamheten bedrivits av t.ex. ett
aktiebolag kan näringsförbud komma i fråga för ledamot eller suppleant i
styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör.
Näringsförbudet kan meddelas för lägst tre och högst fem år. Den som är
underkastad näringsförbud får givetvis inte driva näringsverksamhet. Han får
inte heller t.ex. vara stiftare av ett aktiebolag eller vara ledamot eller
suppleant i styrelsen för ett aktiebolag. Överträdelse av ett näringsförbud kan
leda till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader. Ett näringsförbud som överträds får förlängas med
högst fem år.
Utskottet konstaterade vidare att gällande bestämmelser om konkursförvaltare
och tillsynen över deras verksamhet är väl ägnade att förhindra sådan
verksamhet som motionärerna riktade sig mot. Detta utesluter naturligtvis inte
-- framhöll utskottet -- att förvaltningen i enstaka fall kan skötas på ett
sätt som ger anledning till kritik. Utskottet utgick emellertid ifrån att i den
mån oegentligheter förekommer dessa beivras enligt de bestämmelser som
lagstiftningen erbjuder. I avvaktan på regeringens ställningstaganden till
Insolvensutredningens kommande förslag ansåg sig utskottet inte kunna ta
initiativ till ytterligare utredningsarbete på konkursrättens område.
När det sedan gäller val av konkursförvaltare ansåg utskottet i betänkandet
1991/92:LU37, i linje med vad motionärerna anförde, att det är viktigt att inte
förvaltarna belastas med för många uppdrag. De kompetenskrav som konkurslagen
ställer upp innebär emellertid att endast ett mindre antal specialiserade
personer kan komma i fråga för förvaltaruppdrag. Det var vidare enligt
utskottets mening ofrånkomligt att en särskild bedömning måste göras i varje
särskilt fall. Exempelvis bör i en mycket omfattande konkurs större krav
ställas på en förvaltare än vad som behöver vara fallet i en mindre konkurs.
Att en förvaltare tidigare visat sig olämplig utgör givetvis skäl för att inte
förordna honom på nytt. Å andra sidan innebär visad lämplighet att förvaltaren
kan anförtros ytterligare och mer omfattande uppdrag, vilket givetvis kan leda
till att utomstående uppfattar förnyade förordnanden som ett monopol. Utskottet
framhöll att det inte fanns skäl till antagande att förhållandena var sådana
att något omedelbart initiativ från riksdagens sida var påkallat i syfte att
utvidga kretsen av förvaltare.
Utskottet finner inte skäl till något ändrat ställningstagande i nu
redovisade hänseenden. Enligt vad utskottet erfarit pågår också inom
Riksrevisionsverket en utredning om konkurshanteringssystemet med särskild
inriktning på tillsynsfrågorna. Bland de frågor som kommer att studeras närmare
märks prövningen av förvaltararvoden och utseendet av förvaltare. Utredningen
beräknas vara slutförd under hösten 1993. I avvaktan på resultatet härav och på
beredningen av Insolvensutredningens förslag saknas anledning för utskottet att
förorda ytterligare utredningsarbete på konkursrättens område.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L306 och L316 i
denna del och L329.
I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) anförs att det är önskvärt --
mot bakgrund av att ekonomisk brottslighet förekommer i en stor del av
konkurserna -- att utreda möjligheten att ge konkursförvaltarna en mera aktiv
roll än den de för närvarande har och att det kan vara värdefullt att i vissa
fall anlita konkursförvaltarna för utvidgade utredningsinsatser och att
effektivisera tillsynsmyndigheternas verksamhet. Vidare bör enligt motionen det
förslag som läggs fram i en utredning angående vissa frågor om ekonomisk
brottslighet av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i januari 1992 om att
konkursförvaltare och åklagare gemensamt skall kunna utnyttja vissa externa
revisorer genomföras (yrkande 11). Motionärerna önskar vidare en utredning om
skyldighet för konkursgäldenären att på heder och samvete intyga att den
förteckning över bokföringen som konkursförvaltaren upprättat är korrekt och
fullständig. I vart fall bör svagheten med att gäldenären mycket sent under
utredningen kan komma med påståenden om nytt bokföringsmaterial åtgärdas på
lämpligt sätt (yrkande 19).
Motioner med samma innebörd som i motion Ju817 yrkande 11 har behandlats av
riksdagen senast hösten 1992 (bet. 1992/93:LU14). Utskottet vidhöll därvid sin
tidigare uppfattning att det skulle rimma mindre väl med förvaltarens allmänna
ställning och uppgifter att -- utöver den undersöknings- och anmälningsplikt
beträffande brott som redan åligger förvaltaren -- införa en skyldighet för
honom att närmare utreda ekonomisk brottslighet med anknytning till konkursen.
Utskottet påpekade också att avvecklingen av konkursboet kan komma att avsevärt
försinkas om förvaltaren skall bistå de rättsvårdande myndigheterna med
utredningar. De problem som finns på området har, ansåg utskottet, emellertid
inte samband med det konkursrättsliga regelsystemet utan måste ses mot bakgrund
av att det inom polis- och åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning
finns personal med sådan utbildning som erfordras vid förundersökningar om
ekonomiska brott. Utskottet redogjorde också för de överväganden som sker i
olika sammanhang av de aktualiserade spörsmålen och ansåg mot den bakgrunden
att någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionerna inte var
erforderlig.
Utskottet har nu -- mindre än fem månader senare -- ingen annan uppfattning i
frågan. När det sedan gäller frågan om någon form av skyldighet för
konkursgäldenären att lämna bindande försäkran om bokföringsmaterialet (yrkande
19) avstyrkte justitieutskottet våren 1992 ett yrkande med samma innehåll med
hänvisning till att den av motionärerna åberopade rapporten från Riksåklagaren
och Rikspolisstyrelsen var föremål för överväganden inom regeringskansliet.
Justitieutskottet utgick från att regeringen skulle återkomma i frågan. Även
lagutskottet, som konstaterar att rapporten inte är slutbehandlad inom
regeringskansliet, utgår från att regeringen kommer att återkomma i frågan.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion Ju817 yrkandena 11 och
19.
I motion L316 (delvis) av Sten Söderberg (-) föreslås att en
minimigräns för skuld skall bestämmas för att inte okynneskonkurser skall
komma till stånd, att myndighet eller annan som ansöker om konkurs och
handläggare i domstol skall stå under straffansvar om ansökan eller åtgärderna
skulle vara felaktiga samt att arvodering skall handläggas av domstol som
besitter särskild kompetens i frågan. All fakturering skall styrkas och
specificeras.
Utskottet vill till en början erinra om att enligt 1kap. 2§ KL skall en
gäldenär som är på obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i
konkurs. Med obestånd (insolvens) avses enligt andra stycket i paragrafen att
gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte
endast är tillfällig. Insolvens anses föreligga om gäldenärens ställning är
sådan att han inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller. I detta
ligger att en gäldenär kan vara likvid på kort sikt, dvs. ha till omedelbart
förfogande pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans
aktuella behov av betalningsmedel, men ändå vara insolvent på längre sikt. Att
införa en regel om ett minimibelopp för bifall till en konkursansökan vore
enligt utskottets mening inte förenligt med principen om obeståndsrekvisitet.
När det gäller frågan om straffansvar för den som ansöker om konkurs resp.
handlägger ett konkursärende saknas det enligt utskottets mening anledning att
genom att införa särskilda straffbestämmelser särskilja dessa situationer från
andra likartade. Bestämmandet av förvaltarens arvode sker i dag vid den domstol
där konkursen är anhängig. Alla praktiska skäl talar för en sådan ordning och
den har, såvitt utskottet har sig bekant, tidigare inte satts i fråga.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L316 i denna del.
Konkursregister m.m.
En konkurs berör praktiskt taget alltid en mängd personer, som förutsätts i
viss utsträckning själva bevaka sina intressen. Det är viktigt att de får
tillräcklig information för att kunna göra detta. Konkurslagen innehåller också
en mångfald bestämmelser om kungörelser, kallelser och underrättelser. De
beslut och åtgärder som enligt lagen skall kungöras är t.ex. konkursbeslutet,
beslut om bevakningsförfarande och utdelningsförslag. Kungörelsen sker, med
visst undantag, genom införande i Post- och Inrikes Tidningar och i
ortstidning.
Vidare finns vissa uppgifter med anknytning till konkurs intagna i register,
nämligen i det s.k. redovisningssystemet för exekutionsväsendet, REX, som är
ett gemensamt ADB-system för alla kronofogdemyndigheter. För närvarande
registreras endast uppgifter om att konkursansökan skett, om konkursbeslutet,
när bevakningsförfarande äger rum och då konkursen avslutats.
Ett annat register med viss anknytning till konkurs är det av
Riksskatteverket förda registret över näringsförbud. Enligt lagen (1986:436) om
näringsförbud skall näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt,
meddelas den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Lagen
innebär en utvidgning i förhållande till vad som gällde tidigare, då
näringsförbud var kopplat till att näringsidkaren gått i konkurs. Den som har
ålagts näringsförbud -- allmän domstol meddelar beslut härom -- får utom annat
inte driva näringsverksamhet och inte vara ledamot av styrelsen för t.ex. ett
aktiebolag. Näringsförbud skall meddelas för en viss tid, lägst tre och högst
fem år. Anteckningarna i det s.k. näringsförbudsregistret förs manuellt på
grundval av domstolarnas avgöranden om näringsförbud. Registret är offentligt
och utdrag ur detsamma skall fortlöpande sändas till bl.a.
aktiebolagsregistret.
I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hänvisas till att
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i den tidigare nämnda rapporten angående
vissa frågor om ekonomisk brottslighet föreslagit att beslut om näringsförbud
skall kungöras. Enligt motionärerna är förslaget välgrundat och bör genomföras
(yrkande 13). Vidare anser motionärerna att ett centralt konkursregister bör
upprättas (yrkande 14).
Utskottet behandlade ett motionsyrkande med samma innehåll så sent som hösten
1992. Under hänvisning till att de av motionärerna aktualiserade spörsmålen
övervägdes inom regeringskansliet ansåg utskottet att motionsyrkandet inte
borde föranleda någon riksdagens vidare åtgärd (se bet. 1992/93:LU14 s. 17 f.).
Utskottet har nu inhämtat att regeringen (Näringsdepartementet) under våren
kommer att fatta beslut om författningsändring med avseende på kungörelse av
näringsförbud. Vidare har utskottet erfarit att det inom Justitiedepartementet
utarbetas förslag om regler för exekutiv försäljning av fast egendom på
grundval av Riksskatteverkets rapport 1991:1 Översyn av utsökningsbalken. I det
sammanhanget kommer även det i verkets rapport framförda förslaget om
inrättandet av ett konkursregister att behandlas. En lagrådsremiss om dessa
frågor kommer att presenteras senast under hösten 1993. Med hänsyn till att de
av motionärerna aktualiserade frågorna sålunda behandlas i regeringskansliet
anser utskottet att motion Ju817 yrkandena 13 och 14 inte bör föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd.
I motion L326 föreslår Bengt Harding Olson (fp) att en särskild myndighet
inrättas med uppgift att sköta konkurshanteringen inkl. konkursförvaltningen,
ackords- och saneringsärendena samt lönegarantihanteringen. Motionären
framhåller att samhällets insatser i dag är splittrade på flera olika organ
samt efterlyser en samordning på obeståndsområdet. Inrättandet av en central
myndighet skulle enligt motionären innebära en bättre hantering av obeståndsmål
och saneringsärenden till en lägre kostnad för både samhället och staten. I sin
tur skulle detta leda till minskade konkursförluster för borgenärerna, vilket
ytterst är till godo för hela näringslivet.
Utskottet kan för sin del konstatera att den funktionsfördelning som nu
gäller är resultatet av en lång utveckling och ett etappvis medvetet genomfört
reformarbete. Hänsynen till rättssäkerheten och en avvägning mellan de delvis
motstridiga intressen som gör sig gällande har lett till nuvarande uppdelning
på olika funktioner för hanteringen av konkursärenden. Det finns naturligtvis
skäl att fortlöpande ompröva den gällande organisationen och rollfördelningen i
syfte att så effektivt som möjligt förverkliga lagstiftningens intentioner.
Utskottet utgår emellertid från att regeringen följer utvecklingen och vid
behov vidtar erforderliga åtgärder. Utskottet avstyrker med det sagda bifall
till motion L326.
I motion L316 (delvis) av Sten Söderberg (-) föreslås att tingsrätterna
skall handha hela konkurshandläggningen. Det finns enligt motionären skäl att
separera den myndighet som ställer krav på betalning från
konkurshandläggningen.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att frågan huruvida
kronofogdemyndigheterna borde anförtros tillsynsfunktionen i konkurs med hänsyn
till myndigheternas roll som företrädare för statens borgenärsintressen
övervägdes ingående av utskottet i samband med 1979 års reform av reglerna om
konkursförvaltning och tillsyn i konkurs (LU 1978/79:19). Utskottet ansåg sig
kunna godta den ordning som nu gäller. Utskottet framhöll dock vikten av att
verksamheten vid kronofogdemyndigheterna organiserades så att en tjänsteman
endast i rena undantagsfall får utöva tillsyn i konkurs samtidigt som han har
hand om indrivningsuppgifter och handräckning. Vidare underströk utskottet att
särskilda enheter för tillsynsuppgifter borde inrättas i största möjliga
utsträckning. Utskottet har därefter återkommit till frågan bl.a. i betänkandet
LU 1986/87:32 med anledning av regeringens proposition 1986/87:90 om ny
konkurslag. Utskottet konstaterade i det sammanhanget att några nackdelar inte
syntes ha framkommit när det gäller kronofogdemyndigheternas dubbla roll som
tillsynsmyndighet i konkurs och företrädare för statens borgenärsintressen.
Enligt utskottets mening saknades det därför anledning att överväga en ändrad
ordning i fråga om ansvaret för tillsynen i konkurs.
Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan. Utöver det nämnda vill
utskottet också peka på att Domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU
1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslår att domstolarnas uppgifter i
stor utsträckning skall renodlas och att domstolarnas verksamhet skall
koncentreras till den dömande verksamheten. Utskottet avstyrker med det anförda
bifall till motion L316 i denna del.
Förmånsrätt
När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet,
betalning först utgå för konkurskostnaderna och för annan skuld
som konkursboet ådragit sig (s.k. massagäld). Av boets
återstående medel sker därefter utdelning till borgenärerna i
en viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser
om i vilken ordning olika fordringar skall betalas finns i
förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrättslagen (FRL) skiljer
mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. De särskilda
förmånsrätterna (4--8§§) belastar endast viss egendom och har
i princip förmånsrätt före de allmänna förmånsrätterna.
Särskild förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed
avses en säkerhetsrätt på grund av inteckning i en
näringsidkares lösa egendom (5§), och inteckning i fast
egendom (6§). Vidare ger betalningssäkring förmånsrätt i den
egendom som har tagits i anspråk.
De allmänna förmånsrätterna (10--13§§) avser all egendom som
ingår i gäldenärens konkursbo. Enligt 10§ FRL har till en
början vissa fordringar, som står de egentliga
konkurskostnaderna nära, allmän förmånsrätt. Hit hör exempelvis
borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs. I 11§
FRL regleras därefter allmän förmånsrätt för fordran på skatt
och allmän avgift -- det s.k. skatteprivilegiet. Slutligen
regleras i 12 och 13§§ den förmånsrätt som arbetstagare har i
arbetsgivares konkurs för sin fordran på lön eller pension, det
s.k. löneprivilegiet. Fordringar utan förmånsrätt, dvs.
oprioriterade fordringar, har inbördes lika rätt (18§). Det
innebär att varje borgenär får betalt i förhållande till
fordringsbeloppet. Om egendom, vari särskild förmånsrätt
gäller, inte räcker till för fordringen skall återstoden av
fordringen behandlas som fordran utan förmånsrätt.
Som ovan angivits följer särskild förmånsrätt med
företagshypotek. Vilken egendom som omfattas av företagshypotek
framgår av lagen (1984:649) om företagshypotek. Enligt den
lagen, som ersatt en tidigare gällande lag om
företagsinteckning, omfattar ett företagshypotek en
näringsidkares lösa egendom i den mån egendomen hör till den
intecknade verksamheten. Vissa slag av lös egendom ingår dock
inte i hypoteksegendomen, såsom kassa- och
banktillgodohavanden, aktier och obligationer samt skepp,
luftfartyg och annan egendom som kan vara föremål för panträtt
på grund av inteckning. Om en näringsidkare överlåter sin
intecknade verksamhet kan säkerhetshavaren göra gällande sin
rätt också hos förvärvaren (s.k. förföljelserätt).
Den närmare omfattningen av de fordringar som omfattas av
skatteprivilegiet framgår av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordringar m.m. Som exempel på skatter
och avgifter som omfattas kan nämnas de som anges i 1§ första
stycket uppbördslagen -- bl.a. de viktigaste direkta skatterna
samt bevillningsavgift, sjömansskatt, kupongskatt,
tillfällig vinstskatt, mervärdesskatt, åtskilliga punktskatter,
tull och socialavgifter. Förmånsrätt föreligger även i fall då
annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är betalningsansvarig
för skatten eller avgiften (2§), något som kan få betydelse
bl.a. i fråga om bolagsmans ansvar för handelsbolags skulder
och i fråga om det ansvar för gjorda skatteavdrag som
företrädare för juridisk person har enligt särskilda
bestämmelser i uppbördslagen och andra författningar. En
begränsning föreligger så till vida att fordran enligt
uppbördslagen på slutlig skatt har förmånsrätt endast om den
tidrymd till vilken skatten är att hänföra har gått till ända
före konkursbeslutet (3§).
Av betydelse för det allmännas möjligheter att få betalt för
skattefordringar är vidare vissa särskilda regler om personligt
betalningsansvar. I 77a§ uppbördslagen stadgas sålunda att
den som i egenskap av företrädare för arbetsgivare, som är
juridisk person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet underlåtit att betala det innehållna
beloppet i rätt tid och ordning själv är -- solidariskt med den
juridiska personen -- betalningsskyldig för skattebeloppet och
tillkommande restavgift. Liknande ansvarsbestämmelser finns i
lagen om mervärdesskatt och ytterligare ett antal författningar.
Betydelse har vidare lagen (1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter. Syftet med den lagen är att
stärka det allmännas ställning som borgenär vid uppbörd och
indrivning av fordran på skatt m.m. För att ett beslut om
betalningssäkring skall kunna fattas, krävs att det allmänna
har en fordran mot gäldenären som avser betydande belopp. Om
fordringen hänför sig till en viss tidsperiod, skall tiden ha
gått till ända eller fordringen dessförinnan ha förfallit till
betalning. Slutligen krävs att det finns en påtaglig risk att
gäldenären inte kommer att betala fordringen. Att ett beslut om
betalningssäkring har verkställts innebär att gäldenären inte
får förfoga över den egendom som omfattas av
betalningssäkringen. Den ger också, som ovan anförts, enligt 8§ FRL
förmånsrätt i den egendom som har tagits i anspråk.
Förmånsrätten räknas från den dag beslutet om betalningssäkring
verkställdes.
Till skillnad från vad som gäller för fordringar i allmänhet får betalning av
sådana skatter eller avgifter som avses i 1§ i
den ovan nämnda lagen om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. inte göras till föremål för återvinning i konkurs (4kap.
1§ konkurslagen).
I ordning närmast efter förmånsrätten för skattefordringar
m.m. följer som ovan angivits arbetstagares fordringar på lön
och pension, det s.k. löneprivilegiet. Sistnämnda förmånsrätt
gäller för alla arbetstagare utom för dem som har väsentlig
andel i och väsentligt inflytande över företaget. Förmånsrätten
gäller även för lön under skälig uppsägningstid, dock högst sex
månader. Till lön räknas i förevarande sammanhang allt som kan
hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. För den enskilde
arbetstagarens vidkommande begränsas betydelsen av löneprivilegiet till följd
av lagen (1992:497) om statlig lönegaranti vid konkurs, vartill utskottet
återkommer nedan.
Insolvensutredningen föreslår, som tidigare nämnts, i sitt slutbetänkande
(SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion ett nytt rekonstruktionsförfarande
för företag i kris. I utredningens uppdrag har ingått att se över
förmånsrättsordningen, i första hand i de delar som berörs av
rekonstruktionsfrågorna. Utredningen har dock varit oförhindrad att gå in på
även andra delar av förmånsrättsordningen.
Utredningen föreslår att s.k. produktiva löner, varmed avses intjänad lön
samt uppsägningslön under den tid driften av företaget fortsätter, dock längst
under två månader, i förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek.
Förslaget avser att ge långivare med olika former av säkerheter incitament att
ingripa i tid och därigenom till undvikande av konkurs skapa bättre
förutsättningar för en rekonstruktion. Även fordringar som har uppkommit under
ett rekonstruktionsförfarande skall ha företräde framför företagshypotek.
Skatteprivilegiet föreslås avskaffat. Fordran på skatter och allmänna avgifter
förlorar därigenom sin prioritet och jämställs med övriga oprioriterade
fordringar. Ett viktigt syfte med förslaget i den delen är att förbättra de
oprioriterade borgenärernas (leverantörers, underentreprenörers m.fl.)
ställning. Vidare föreslås ett klarläggande beträffande företagshypotekshavares
rätt att få betalt ur egendom som trätt i stället för säkerhetsunderlaget, dvs.
främst medel som satts in på ett särskilt s.k. administrationskonto vid
företagsrekonstruktion.
I motion L309 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs en ändring i
förmånsrättsreglerna så att lönefordringar placeras högre i
förmånsrättsordningen (yrkande 2). Motionärerna anser att en sådan åtgärd är
motiverad av att lönegarantin kraftigt har försämrats, och de framhåller att
bankerna därigenom skulle tvingas göra en ordentlig kreditprövning samtidigt
som färre oseriösa företag kunde startas. I motion L314 framhåller Stig
Rindborg (m) att löner som betalas ut under ett rekonstruktionsförfarande bör
ha bättre rätt än företagshypotek (yrkande 4).
Frågor om leverantörernas ställning i förmånsrättshänseende tas upp i tre
motioner. I motion L313 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c, och kds)
framhålls att en förmånsrätt bör införas för leverantörsfordringar, innebärande
att dessa alltid går före statens fordringar. Motionärerna anför att
leverantörerna, som bär huvuddelen av förlusterna vid konkurs, har små
möjligheter att förutse konkurser och därmed undvika förluster. De framhåller
att staten däremot har byggt upp effektiva informations- och varningssystem och
att staten också har bättre förutsättningar att bära förlusterna. I motion
L314 anser Stig Rindborg (m) att statens fordringar, i vad de avser skatter,
skall efterställas fordringar från övriga borgenärer (yrkande 1). Om
leverantörernas ställning på detta sätt förbättrades, skulle följdkonkurser
kunna undvikas, vilket i sin tur innebär att staten har kvar dessa leverantörer
som betalningsdugliga skattebetalare och deras anställda slipper bli
bidragstagare. Ett slopande av skattefordringarnas förmånsställning skulle
enligt motionären vidare vara ägnat att förbättra förutsättningarna för
rekonstruktion av företag och därigenom också att undvika värdeförstörelse.
Skattefordringarnas förmånsrätt inkräktar nämligen på det ekonomiska utrymmet
för en rekonstruktion och kronofogdarna har på grund av förmånsrätten inget
incitament att använda sig av sin speciella insikt i de skattskyldigas
ekonomiska situation i ett så tidigt skede som möjligt. I motion L324 av
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) förs fram flera förslag som syftar till att stärka
leverantörernas ställning vid konkurs. Motionärerna framhåller att
leverantörerna bör förmånsprioriteras före staten och bankerna (yrkande 1). En
sådan ordning skulle enligt motionärerna stimulera bankerna att gripa in på ett
tidigare stadium. Vidare föreslås att prioriterade fordringsägare skall erhålla
endast 75 % av deras totala fordran vid konkurs (yrkande 2). En sådan regel
skulle enligt motionärerna leda till att bankerna blev mindre benägna att sätta
sina kunder i konkurs, samtidigt som leverantörer och andra oprioriterade
fordringsägare aldrig skulle bli lottlösa. Slutligen föreslås någon form av
garanti eller räntefritt lån för leverantörer som drabbas av förluster i en
konkurs (yrkande3).
I motion L314 framhåller Stig Rindborg (m) att staten inte bör ha annan
rätt än övriga borgenärer när det gäller krav mot styrelsen (yrkande 2) och att
staten inte heller bör ha annan ställning än övriga borgenärer när det gäller
gäldenärsbrott och återvinningsfrågor (yrkande 3). Motionären påpekar att
underlåtenhet att betala skatt i många fall är straffbelagd och att straffhotet
riktar sig mot företagets ställföreträdare, som dessutom blir personligen
ansvariga. Staten har således en gynnad ställning genom att staten har dubbla
gäldenärer, samtidigt som underlåtenheten att betala statens skatteskulder är
förenad med straffpåföljd. I motionen ifrågasätts att staten med sin starka
ställning skall ha detta extra skydd mot betalningsansvariga gäldenärer när
alla andra borgenärer får nöja sig med den press på ställföreträdarna för
bolaget som straffbestämmelserna i brottsbalken om gäldenärsbrott utövar.
Motionären framhåller att staten dessutom är den enda borgenär som gäldenären
kan förnöja kort före en konkurs utan att styrelsen drabbas av ansvar för
gäldenärsbrott. Staten kan också ta emot betalning strax före konkurs utan att
behöva riskera att betalningen skall återgå till konkursboet efter en
återvinningstalan. Mot denna bakgrund är det enligt motionären förståeligt att
betalningsansvariga företag använder befintliga rörelsemedel för betalning av
förfallna skatteskulder före andra skulder, exempelvis leverantörsskulderna.
Att slopa både förmånsrätten och det särskilda straffhotet för skattefordringar
skulle förbättra förutsättningarna för en rekonstruktion eftersom mer
rörelsemedel och färre leverantörsskulder skulle finnas kvar i konkursboet.
Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag om ändringar i
förmånsrättsordningen utgör ett viktigt steg för att skapa förutsättningarna
för ett verksamt rekonstruktionsförfarande för företag i kris. I motionerna
L313, L314 yrkandena 1--4 samt L324 föreslås i huvudsak åtgärder med samma
inriktning som i utredningens förslag, dock att det sätts i fråga om
utredningen i sina förslag har gått tillräckligt långt för att de önskade
effekterna skall uppnås. Insolvensutredningens förslag remissbehandlas för
närvarande. Remissinstansernas synpunkter och regeringens ställningstagande bör
inte föregripas genom något uttalande från riksdagens sida. Utskottet vill dock
framhålla att reformeringen av förmånsrättsordningen -- även bortsett från dess
koppling till de föreslagna reglerna för företagsrekonstruktion -- är ett
mycket angeläget lagstiftningsärende. Vid beredningen av Insolvensutredningens
slutbetänkande bör enligt utskottets mening förmånsrättsordningen behandlas med
förtur. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L313, L314
yrkande 1 och L324.
Jämväl övriga i motion L314 framförda yrkanden berörs av
Insolvensutredningens förslag till ändrad förmånsrättsordning. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion L314 yrkandena 2, 3 och 4.
Även yrkandet i motion L309 om att förmånsrättslagen bör ändras så att
lönefordringarna placeras högre i förmånsrättsordningen (yrkande 2) berörs av
Insolvensutredningens förslag. Enligt utskottets mening bör regeringens
ställningstagande till den framtida utformningen av förmånsrätten inte heller i
denna del föregripas genom uttalanden från riksdagens sida. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion L309 yrkande 2.
Lönegaranti
Ett viktigt komplement till reglerna om förmånsrätt för lönefordringar i
konkurs infördes genom lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.
Värdet av det skydd en allmän förmånsrätt ger är helt beroende av att det finns
några tillgångar i konkursboet. Saknas tillgångar kan ingen utdelning ske,
varför en fordran trots förmånsrätten kan visa sig vara värdelös. Det är mot
den bakgrunden som den statliga lönegarantin tillskapades i anslutning till
förmånsrättslagen. Reglerna om lönegaranti har nyligen varit föremål för en
partiell reform, och en ny lönegarantilag (1992:497), som har trätt i kraft den
1 juli 1992, har inneburit förändringar bl.a. när det gäller handläggningen av
lönegarantiärenden.
Lönegarantilagen kan allmänt sägas innebära att staten garanterar
prioriterade lönefordringar enligt 12 eller 13§ förmånsrättslagen, dvs.
fordringar på lön och aktuell pension resp. fordran på framtida pension, samt
att staten övertar fordringarna -- med motsvarande förmånsrätt -- och inträder
i konkursen som borgenärer.
Enligt 12§ förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med arbetstagarens
fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen, som inte
förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes, och
på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader.
Förmånsrätt enligt 12§ förmånsrättslagen följer även med fordran på pension,
vilken tillkommer arbetstagaren eller dennes efterlevande för högst ett år
innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Enligt 13§
förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med fordran på framtida pension
till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes
efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension inte avse större
årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
Begreppet lön är detsamma i lönegarantilagen som i 12§ förmånsrättslagen.
Med lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av
anställningen, oberoende av i vilken form lönen utgår (tidlön,
ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan andel i vinst,
utfästa gratifikationer, risktillägg, kallortstillägg, naturaförmån). Även
avtalsenliga omkostnader i tjänsten omfattas av garantin
(resekostnadsersättning, traktamente, ersättning för hållande av egen bil eller
annan utrustning). Förmånsrätten och därmed den ersättning som kan utgå från
lönegarantin är tidsbegränsad. När det gäller lön eller annan ersättning på
grund av anställningen omfattas endast fordringar som inte har förfallit till
betalning tidigare än ett år före konkursansökan samt under skälig
uppsägningstid, dock högst för sex månader. Om arbetstagaren inte utfört arbete
för konkursgäldenären under uppsägningstiden omfattar förmånsrätten endast
sådan inkomst som överstiger vad arbetstagaren under den tid lönen eller
ersättningen avser förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde
ha kunnat förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit. Med
inkomst från annan anställning jämställs utbildningsbidrag som utgår vid
arbetsmarknadsutbildning om bidraget avser samma tid som lönefordran har
beviljats efter uppsägningen.
Genom den nya lönegarantilagen har maximiersättningen för fordringar med
förmånsrätt enligt 12§ förmånsrättslagen sänkts från tidigare tolv basbelopp
enligt lagen om allmän försäkring till ett fast belopp om 100000kr.
Prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos kronofogdemyndigheten har
avskaffats och beslut om lönegaranti fattas numera av förvaltaren även i
konkurser utan bevakningsförfarande. Arbetstagare som vill att förvaltarens
beslut skall överprövas får väcka talan mot staten vid den tingsrätt som
handlägger konkursärenden. Staten genom tillsynsmyndigheten har en motsvarande
rätt att väcka talan mot arbetsgivaren om tillsynsmyndigheten anser att
förvaltarens beslut är oriktigt. För uppsägningslön omfattar förmånsrätten
enligt 12§ förmånsrättslagen endast vad som överstiger inkomst som
arbetstagare under uppsägningstiden har förvärvat i en annan anställning eller
borde ha kunnat förvärva i en anställning han skäligen borde ha godtagit.
Arbetstagaren är skyldig att upplysa förvaltaren om bl.a. inkomster som
arbetstagaren har under uppsägningstiden från en annan anställning.
De nyligen gjorda förändringarna grundar sig på den översyn av lönegarantin
som genomfördes av Lönegarantiutredningen under första hälften av 1980-talet.
Lönegarantiutredningens slutbetänkande, (SOU 1988:27) Lönegarantin och
förmånsrättsordningen, har överlämnats till Insolvensutredningen för att
beaktas i dess utredningsarbete. Insolvensutredningen har som tidigare
redovisats i november 1992 avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1992:113) Lag om
företagsrekonstruktion. I betänkandet tas upp bl.a. frågan om den statliga
lönegarantins roll i samband med fortsatt drift av konkursföretag. Särskilt har
utredningen uppmärksammat garantins inverkan på konkurrensen, varvid
utredningen anser sig ha fått belägg för att osund konkurrens förekommer på
grund av att lönegarantin i vissa hänseenden utnyttjas på sätt som inte varit
avsett. I betänkandet föreslås åtgärder som motverkar vad som i utredningen
beskrivs som ett "överutnyttjande" av lönegarantin.
Lönegarantins materiella del -- nämligen frågan om lönegarantireglerna har en
ändamålsenlig utformning när det gäller vilka lönefordringar garantin skall
omfatta -- har inte varit föremål för någon översyn sedan lagstiftningen om
lönegaranti infördes 1971. Behovet av en sådan översyn har påtalats i olika
sammanhang under de senaste åren. Lagutskottet har vid ett par tillfällen
uttalat att en översyn av lönegarantireglerna och förmånsrätten är motiverad
och förutsatt att en sådan kommer till stånd (bet. 1991/92:LU6 och
1991/92:LU37). Regeringen har bemyndigat chefen för Arbetsmarknadsdepartementet
att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över vissa delar av det
statliga lönegarantisystemet vid konkurs. Enligt direktiven för utredningen
(dir. 1992:103) skall utredaren analysera om lönegarantireglerna har en
ändamålsenlig utformning när det gäller vilka lönefordringar som skall ersättas
av garantin samt föreslå de lagändringar som en sådan granskning kan ge
anledning till. Utredaren skall också överväga och lämna förslag till hur
utbetalningsfunktionen bör vara utformad i framtiden. Syftet med
utredningsarbetet anges vara att åstadkomma sådana regeländringar som -- utan
att garantins sociala syfte går förlorat -- sammantaget begränsar utgifterna
för garantin och effektiviserar granskningen av att garantin används på det
sätt som varit avsett. Enligt direktivet bör utredarens uppdrag vara slutfört
före den 1 oktober 1993.
Lönegarantin i Sverige finansieras genom en arbetsgivaravgift. Avgiften var
ursprungligen 0,02 % av den lönesumma arbetsgivaren gett ut under året.
Därefter har avgiften höjts successivt och uppgår fr.o.m. år 1979 till 0,2 %.
Avgifterna tillförs en fond, lönegarantifonden, som förvaltas av
Kammarkollegiet. Fonden, vars tillgångar är avsedda att täcka konstaderna för
ersättningar enligt garantin, disponerar över en rörlig kredit i
Riksgäldskontoret. Krediten uppgick t.o.m. budgetåret 1991/92 till 200 miljoner
kronor.
Till belysning av behovet att begränsa utgifterna för garantin och att
motverka att den används på sätt som inte varit avsett har kostnadsutvecklingen
för garantin beskrivits i direktiven. Antalet företagskonkurser har ökat från
5500--6000 per år under 1980-talet till närmare 10000 år 1990 och till
över 17000 år 1991. Under motsvarande tidsperiod har utbetalningarna från
lönegarantifonden ökat från ca 600 miljoner kronor per budgetår till ca 1,8
miljarder kronor budgetåret 1990/91 och till ca 4,3 miljarder kronor budgetåret
1991/92. Utgiftsökningen har därefter fortsatt. Under tiden januari t.o.m.
september 1992 har drygt 15000 företag gått i konkurs och ca 3,8 miljarder
kronor utbetalats ur lönegarantifonden. Motsvarande period under 1991
utbetalades ca 2 miljarder kronor ur fonden.
För att täcka de ökade kostnaderna för lönegarantin höjdes genom ett
riksdagsbeslut våren 1992 gränsen för lönegarantifondens kredit för budgetåret
1992/93 till 2 miljarder kronor. Mot bakgrund av den ovan nämnda ökningen av
utbetalningarna under 1992 har man inom Arbetsmarknadsdepartementet uppskattat
att statens kostnader för lönegarantin under det innevarande budgetåret -- med
hänsyn tagen till att de anställdas ersättning enligt lönegarantin genom den
nya lagen har begränsats -- kommer att uppgå till 6 miljarder kronor. Genom ett
nytt beslut har riksdagen därför -- med ändring av sitt tidigare beslut --
medgett att en rörlig kredit om 4 miljarder kronor får disponeras under
budgetåret (bet. 1992/93:AU2).
I tre motioner begärs en höjning av maximibeloppet för lönegarantin. Rune
Evensson m.fl. (s) föreslår i motion L301 att ersättningsgränsen skall
höjas till 200000kr. Motionärerna framhåller att många löntagare inte får
full kompensation eftersom det nuvarande ersättningstaket på 100000 kr
innebär att en normalinkomsttagare inom LO-kollektivet inte blir fullt ersatt
med det beloppet. I motion L320 anser Hans Karlsson (s) att taket i
lönegarantin bör höjas så att ersättningen motsvarar den innestående lönen och
semesterersättningen för löntagare i normala inkomstlägen (yrkande 1). Samma
krav förs fram av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) i motion L325.
Vid behandlingen av regeringens proposition om ny lönegarantilag hade
utskottet också att ta ställning till motioner med kritik mot regeringens
förslag om sänkning av ersättningstaket till 100000 kr (bet. 1991/92:LU37).
Utskottet framhöll i anslutning därtill att den då konstaterade utvecklingen
när det gällde utbetalningarna från lönegarantin ingav farhågor och att det
därför var synnerligen angeläget med omedelbara årgärder i syfte att begränsa
utbetalningarna från lönegarantin. En sänkning av maximibeloppet framstod
enligt utskottet som en nödvändighet och den skulle också innebära att det
beloppsmässiga utrymmet för missbruk eller överutnyttjande av garantin minskas.
Utskottet kunde inte finna annat än att det maximibelopp som föreslogs i den
dåvarande situationen var en rimlig lösning för att åstadkomma minskade
utgifter utan risk för att lönegarantisystemet skulle förlora sina sociala
syften. Förslaget innebar därför enligt utskottets mening att
lönegarantisystemet också i fortsättningen kunde fylla en viktig funktion som
skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på obestånd.
En ytterligare fördel med förslaget var enligt utskottet att det var ägnat att
motverka den snedvridning av konkurrensen inom åtminstone vissa branscher som
dåvarande system påstods ha medfört. Utskottet framhöll vidare att förslaget, i
avvaktan på Insolvensutredningens arbete, i stora delar måste ses som ett
provisorium. Det kunde nämligen enligt utskottet hållas för troligt att
Insolvensutredningens överväganden skulle leda till att ytterligare ändringar i
lönegarantisystemet bör genomföras varvid maximibeloppets storlek åter kan
komma att omprövas. Med hänsyn till lönegarantins betydelse för arbetstagarna
och för näringslivet underströk utskottet det angelägna i att
Insolvensutredningens kommande förslag skulle beredas skyndsamt så att
riksdagen snarast möjligt får tillfälle att ta ställning till den framtida
utformningen av lönegarantisystemet.
Utskottet har nu ingen annan uppfattning när det gäller maximibeloppets
storlek. Den mycket kraftigt accelererande belastningen på lönegarantifonden
som därefter har påvisats ger än mer tyngd åt besparingsmotivet som ligger
bakom den genomförda ersättningsbegränsningen. Den översyn av vissa delar av
det statliga lönegarantisystemet som nyligen har inletts rör bl.a. frågan om
vilka lönefordringar som skall omfattas av garantin. Enligt utskottets mening
kan frågan om maximinivån för ersättningen enligt garantin inte bedömas
isolerad från de överväganden som översynen måste innefatta. Riksdagen bör
därför inte nu ta något initiativ med anledning av de nu behandlade motionerna
utan avvakta utredarens förslag.
Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att avsikten är att översynen
skall bedrivas skyndsamt och vill samtidigt understryka vikten av att det
kommande förslaget från utredaren, liksom Insolvensutredningens slutbetänkande,
bereds skyndsamt inom regeringskansliet så att riksdagen snarast möjligt får
tillfälle att ta ställning till den framtida utformningen av
lönegarantisystemet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L301, L320 yrkande 1 och L325.
I motion L309 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs att frågan om en
speciallagstiftning utreds för de yrkesgrupper som, beroende på speciella
lönesystem, har stora lönesummor inarbetade vid en konkurs (yrkande 1).
Motionärerna framhåller att under den korta tid som gått sedan lagen ändrades
har nackdelarna med den försämrade ersättningen enligt lönegarantin blivit
uppenbara. Det nuvarande systemet leder till att många arbetstagare inte får en
normal uppsägningstid vid konkurs och att äldre arbetstagare med längre
uppsägningstider drabbas särskilt hårt. Mest utsatta i sammanhanget är enligt
motionärerna sjömän och vissa andra yrkesgrupper med sådana lönesystem att de
ofta har stora innestående lönefordringar. Som ytterligare exempel nämns
byggnadsarbetare, målare och andra grupper med liknande ackordsystem baserade
på mätning. Dessa yrkesgrupper har ofta mycket stora belopp inarbetade vid en
konkurs. Detta leder till att ersättningen räcker för endast en mycket kort
uppsägningstid och i vissa fall till att ersättningen inte ens täcker alla
innestående lönefordringar. Motionärerna pekar på att man i Finland har
specialregler för sjömän på grund av de speciella problem som uppstår för dem
vid konkurser.
Den översyn av lönegarantilagen som nyligen har inletts berör i vart fall
indirekt även de problem som motionärerna tar upp i motion L309. Frågan om det
finns behov av särskilda regler med avseende på yrkesgrupper, för vilka
speciella lönesystem gäller, kan inte avgöras utan koppling till resultatet av
det pågående översynsarbetet, särskilt vad gäller frågan vilka lönefordringar
som skall omfattas av garantin. Riksdagen bör därför inte heller i denna fråga
nu ta något initiativ utan avvakta de förslag som det pågående översynsarbetet
kan leda till. Utskottet avstyrker därför bifall även till motion L309 yrkande
1.
I motion L320 av Hans Karlsson (s) begärs en översyn av lönegarantilagen
med syfte att motverka att dess tillämpning medför negativa effekter för
konkurrensvillkoren (yrkande 2). Motionären pekar på att sådana problem uppstår
i samband med att de anställda arbetar kvar i företaget under uppsägningstiden,
samtidigt som en rekonstruktion pågår. Detta kan betyda att ett företag
konkurrerar på den öppna marknaden utan att ha några egna lönekostnader. Dessa
täcks nämligen av lönegarantin. Det finns enligt motionären exempel på att
rekonstruerade företag tack vare lönegarantin har vuxit och ökat sina
marknadsandelar i betydande omfattning på bekostnad av de företag som själva
bär sina lönekostnader.
Som redovisats ovan har Insolvensutredningen uppmärksammat att lönegarantin i
vissa situationer negativt påverkar konkurrensförhållandena, och utredningen
har föreslagit åtgärder som är ägnade att motverka de effekter av garantin som
motionären ger exempel på. Beredningen av Insolvensutredningens förslag bör
inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion L320 yrkande 2.
I motion L318 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att lönegarantilagens
karaktär av social skyddslagstiftning kräver att det finns en garanterad minsta
tid inom vilken en arbetstagare har rätt att göra sina fordringar kända. Denna
tid bör inte understiga ett år från konkursens avslutande. Motionärerna anser
att risken är stor för rättsförluster eftersom det i en konkurs kan finnas
löneanspråk som förvaltaren inte har kännedom om.
Före den 1 juli 1992 gällde garantin i bevakningskonkurser för fordringar som
bevakats och i konkurser utan bevakning för fordringar som blev kända för
kronofogdemyndigheten inom ett år från det att konkursen avslutades eller
beslut om dess avskrivning vann laga kraft. Att garantin i bevakningskonkurser
endast omfattar fordringar som har bevakats följer av lönefordringars
likställighet med andra konkursfordringar. I samband med att beslut i
lönegarantifrågor genom den nya lagen lagts på förvaltarna även i konkurser
utan bevakning, övervägdes om denna olikhet är motiverad när alla anspråk på
ersättning enligt lönegarantin skall bedömas eller avgöras av förvaltaren. I
det sammanhanget framhöll föredragande statsrådet (se prop. 1991/92:139 s. 31)
att om en arbetstagare dröjer med att framställa sin lönefordran så länge att
den inte uppdagas ens under utredningen av konkursboet kan det med fog
ifrågasättas om fordran fortfarande omfattas av garantins sociala syfte. Det
ligger i sakens natur, fortsatte föredraganden, att den tid som förflyter från
konkursutbrottet till dess att konkursen är avslutad varierar avsevärt beroende
på omständigheterna i det enskilda fallet. Denna tid torde endast i
undantagsfall understiga sex månader. Mera vanligt förekommande är nog
handläggningstider upp till ett år och även därutöver. Föredraganden fann för
sin del denna tid vara mer än tillräcklig för att en arbetstagare med en
lönefordran som bör ersättas genom lönegarantin skall ha tid att framställa
sina anspråk till förvaltaren i de fall fordran inte har uppdagats redan under
boutredningen.
Utskottet hade för sin del inte någon erinran mot föredragandens bedömning i
denna del när utskottet våren 1992 behandlade regeringens proposition. Enligt
utskottets mening saknas det nu skäl att göra en annan bedömning, och utskottet
avstyrker därför bifall till motion L318.
I motion L314 anser Stig Rindborg (m) att statens garanti för
lönefordringar bör relateras till gällande sjukersättning (yrkande 5) och att
lönegarantin bör administreras genom sjukförsäkringssystemet (yrkande 6). Genom
en koppling till gällande sjukersättning bortfaller garantiansvaret för
semesterersättning och andra förmåner som i dag omfattas av lönegarantin.
Sådana förmåner kan, enligt motionären, de anställda i stället säkerställa på
annat sätt genom avtal med arbetsgivaren före konkursen, exempelvis genom
företagshypotek eller avskiljande vid ordinarie lönebetalningar under löpande
verksamhet. Semesterersättningen är därtill något som enligt lag intjänas vid
varje löneutbetalningstillfälle. Ett ersättningssystem enligt den föreslagna
modellen bör lämpligen administreras genom sjukförsäkringssystemet.
Som inledningsvis angetts ingår i uppdraget till den nyligen tillkallade
utredaren såväl att överväga vilka lönefordringar som skall ersättas genom
lönegarantin som att ge förslag om hur utbetalningsfunktionen bör vara utformad
i framtiden. Riksdagen bör därför inte nu ta något initiativ i de frågor som
tas upp i motion L314 yrkandena 5 och 6. Utskottet avstyrker därför bifall till
dessa yrkanden.
I motion A246 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslås att den nuvarande
arbetslöshetsförsäkringen ersätts av en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som bör administreras av försäkringskassan. Det
föreslås bl.a. att ersättningsnivån sänks till 70 % och att fem karensdagar
införs. I motionen föreslås, såvitt berör lagutskottet, att reglerna om
lönegarantin samordnas så att ersättningen enligt lönegarantilagen blir
densamma som i den i motionen föreslagna allmänna arbetslöshetsförsäkringen
(yrkande 9).
Inte heller i den fråga som tas upp av motionärerna i motion A246 bör
riksdagen föregripa utredarens förslag om hur ersättningen enligt lönegarantin
och utbetalningsfunktionen bör vara utformad i framtiden. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion A246 yrkande 9.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ansvarsgenombrott
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L203, 1992/93:L205 och 1992/93:Ju817
yrkande 10 i denna del,
res. 1 (s)
2. beträffande översyn av revisorsrollen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju817 yrkande 16,
3. beträffande aktiekapitalets storlek
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L204 och 1992/93:Ju817 yrkande 10 i
denna del,
4. beträffande delgivning med juridiska personer
att riksdagen avslår motion 1992/93:L305,
5. beträffande registrering i aktiebolagsregistret
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:L210 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. beträffande otillbörligt utnyttjande av konkursinstitutet
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L312 och 1992/93:L306 i denna del,
7. beträffande rekonstruktion av företag
att riksdagen avslår motion 1992/93:L317,
8. beträffande konkursförvaltningen
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L306 i denna del, 1992/93:L316 i
denna del och 1992/93:L329,
9. beträffande utredning om ekonomisk brottslighet
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju817 yrkandena 11 och 19,
res. 2 (s)
10. beträffande konkursregister m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju817 yrkandena 13 och 14,
11. beträffande en ny myndighet för obeståndsmål m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:L326,
12. beträffande vissa frågor om konkurshanteringen
att riksdagen avslår motion 1992/93:L316 i denna del,
13. beträffande förmånsrätt för lönefordringar
att riksdagen avslår motion 1992/93:L309 yrkande 2,
res. 3 (s)
14. beträffande förmånsrätt för leverantörsfordringar m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L313, 1992/93:L314 yrkande 1 och
1992/93:L324,
res. 4 (nyd)
15. beträffande förmånsrätt i övrigt
att riksdagen avslår motion 1992/93:L314 yrkandena 2--4,
16. beträffande maximiersättningen enligt lönegarantilagen
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L301, 1992/93:L320 yrkande 1 och
1992/93:L325,
17. beträffande särreglering i lönegarantilagen
att riksdagen avslår motion 1992/93:L309 yrkande 1,
res. 5 (s)
18. beträffande samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen avslår motion 1992/93:A246 yrkande 9,
res. 6 (nyd)
19. beträffande översyn av lönegarantilagen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L320 yrkande 2, 1992/93:L318 och
1992/93:L314 yrkandena 5 och 6.
Stockholm den 15 april 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per
Stenmarck (m), Owe Andréasson(s), Inger Hestvik(s), Bengt Kronblad(s),
Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans
Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Sören
Norrby (fp) och Stina Eliasson(c).
Reservationer
1. Ansvarsgenombrott (mom. 1)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med
"Motionsyrkanden med" och slutar med "denna del)." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka grundsatsen om personlig ansvarsfrihet för
bolagets förpliktelser och dess betydelse för företagen och näringslivet. Det
kan dock i vissa situationer av uppenbart missbruk vara befogat att personer
som står bakom ett aktiebolag kan göras personligt betalningsansvariga för
bolagets skulder. Högsta domstolen har också tillämpat principen om
ansvarsgenombrott, och liknande regler finns i många andra länder. Det blir
alltmer uppenbart att förutsättningarna för ansvarsgenombrott behöver
preciseras och i viss mån utsträckas när det gäller kvalificerat missbruk av
aktiebolag. Enligt utskottets mening bör regeringen därför ge tilläggsdirektiv
till Aktiebolagskommittén att låta utreda frågan om ansvarsgenombrott. Vad
utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L203, L205
och Ju817 (yrkande 10 i denna del) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ansvarsgenombrott
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L203, 1992/93:L205 och
1992/93:Ju817 yrkande 10 i denna del som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
2. Utredning om ekonomisk brottslighet (mom. 9)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "yrkande 11 och 19." bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av de omfattande skadeverkningar som den ekonomiska
brottsligheten förorsakar såväl enskilda som samhället i stort, är det enligt
utskottets mening en angelägen uppgift att i skilda sammanhang
förutsättningslöst pröva åtgärder som kan vara ägnade att motverka sådan
brottslighet. Det är känt att det i en stor del av de företag som försatts i
konkurs har förekommit ekonomisk brottslighet. Behovet och lämpligheten av den
typ av åtgärder som föreslås i motion Ju817 yrkandena 11 och 19 bör enligt
utskottet närmare utredas. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till nämnda motionsyrkanden som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande utredning om ekonomisk brottslighet
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju817 yrkandena 11 och 19 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Förmånsrätt för lönefordringar (mom. 13)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med "Även
yrkandet" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Lönefordringarnas prioritet försämrades under 1970-talet till förmån för
skattefordringar och fordringar med säkerhet i företagshypotek. Den
förändringen uppvägdes dock av att lönefordringarna i stället tryggades genom
en höjning av maximibeloppet för lönegarantin. Den försämring av ersättningen
från lönegarantin som nu har skett genom sänkningen av ersättningstaket måste
enligt utskottets mening kompenseras genom att förmånsrättslagen ändras så att
lönefordringarna åter placeras högre i förmånsrättsordningen. Detta bör
riksdagen med bifall till motion L309 yrkande 2 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande förmånsrätt för lönefordringar
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L309 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Förmånsrätt för leverantörsfordringar m.m. (mom.14)
Richard Ulfvengren (nyd) anser:
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med
"Utskottet kan" och slutar med "samt L324." bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag om ändringar i
förmånsrättsordningen utgör ett viktigt steg för att skapa förutsättningarna
för ett verksamt rekonstruktionsförfarande för företag i kris. I konkursernas
spår sker en omfattande kapitalförstöring inte minst som en följd av den
"dominoeffekt" som utlöses av att leverantörer och entreprenörer oftast inte
får någon utdelning sedan prioriterade borgenärer för sina fordringar har tagit
boets tillgångar i anspråk. Skyndsamma och genomgripande förändringar krävs.
Enligt utskottets mening går utredningens förslag inte tillräckligt långt när
det gäller att förbättra leverantörernas ställning i konkurs.
Leverantörsfordringarna bör prioriteras före skattefordringar och bankernas
fordringar, och leverantörsfordringarna skall inte -- som enligt
utredningsförslaget -- behöva konkurrera med skattefordringarna. Andra förslag
med samma syfte som enligt utskottets mening också bör närmare övervägas är de
som förs fram i motion L324, nämligen att begränsa de förmånsberättigade
fordringsägarnas rätt till utdelning för sin fordran, exempelvis till 75 %, och
att införa någon form av stöd genom garantier eller räntefria lån till
leverantörer som drabbas av förluster genom andra företags konkurs. Enligt
utskottets mening måste frågan om leverantörsfordringarnas prioritet behandlas
med största skyndsamhet, och regeringen bör lägga fram förslag om lagstiftning
till riksdagen i sådan tid att nya regler kan bli gällande från den 1 januari
1994. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna
L313, L314 yrkande 1 och L324 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande förmånsrätt för leverantörsfordringar m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L313, 1992/93:L314 yrkande 1
och 1992/93:L324 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Särreglering i lönegarantilagen (mom. 17)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med "Den
översyn" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening har den genomförda sänkningen av taket för
utbetalning enligt lönegarantilagen slagit hårt mot de yrkesgrupper som,
beroende på speciella lönesystem, har stora lönefordringar inarbetade vid en
konkurs. Det är därför angeläget att frågan om en särreglering för dessa
yrkesgrupper utreds skyndsamt. Detta kan lämpligen ske inom ramen för den
översyn av lönegarantilagen som nyligen har inletts. Vad utskottet sålunda
anfört bör riksdagen med bifall till motion L309 yrkande 1 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande särreglering i lönegarantilagen
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L309 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen (mom. 18)
Richard Ulfvengren (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Inte
heller" och slutar med "A246 yrkande 9." bort ha följande lydelse:
Utskottet uppmärksammar att det i motion A246, som i sina huvuddelar
behandlas av arbetsmarknadsutskottet, påpekas att kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen till allt mindre del täcks genom arbetsgivar- och
egenavgifterna och att kostnaderna för arbetslösheten därför gräver stora hål i
statsbudgeten. Det växande underskottet i kombination med den höga
ersättningsnivån ger enligt motionärerna anledning till omprövning av
principerna för försäkringen. Mot den bakgrunden har föreslagits en allmän
arbetslöshetsförsäkring i kombination med en sänkning av ersättningsnivån till
70 % och införandet av fem karensdagar. En sänkning av kostnaderna även för
lönegarantin är enligt utskottets mening en angelägen åtgärd. Samma
ersättningsregler bör dessutom tillämpas vid arbetslöshet, oavsett orsaken till
arbetslösheten. Ersättningen enligt lönegarantin bör därför anpassas till vad
som i motionen föreslås gälla för en allmän arbetslöshetsförsäkring. Vad
utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion A246 yrkande 9
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:A246 yrkande 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
Aktiekapitalets storlek
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anför:
Aktiekapitalet fyller en viktig funktion som skydd för ett aktiebolags
borgenärer. Redan av det skälet är det angeläget att minimigränsen för
aktiekapitalets storlek ligger på en tillräckligt hög nivå. Det är vidare väl
känt att aktiebolagsformen -- till följd av den frihet från personligt ansvar
som verksamhet i ett aktiebolag innebär -- är ett av de instrument som kommit
till användning vid ekonomisk brottslighet. Mot denna bakgrund anser vi den
höjning av minimigränsen för aktiekapitalets storlek till 100000 kr som
Aktiebolagskommittén har föreslagit vara för liten. Med hänsyn till att frågan
för närvarande övervägs inom regeringskansliet och att förslag till
lagstiftning enligt uppgift kommer att föreläggas riksdagen till hösten avstår
vi dock från att nu framställa något yrkande i frågan.
Maximiersättningen enligt lönegarantilagen
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anför:
Lönegarantilagen har under en följd av år varit ett utmärkt instrument för
att trygga lönefordringar vid konkurser. Den nyligen genomförda sänkningen av
maximiersättningen enligt garantin har emellertid inneburit en kraftig sänkning
av skyddsnivån. Detta har slagit särskilt hårt mot vissa yrkesgrupper med
lönesystem som kan innebära stora lönefordringar vid en konkurs. Enligt vår
mening är den genomförda sänkningen i princip fel väg att gå för att åstadkomma
de i och för sig nödvändiga besparingarna. Vi avstår dock, med hänsyn till den
rådande ekonomiska situationen, från att nu framställa något yrkande om en
höjning av maximibeloppet. Vi begränsar oss nu till reservationen till förmån
för de yrkesgrupper som hårdast drabbas av effekterna av den försämrade
ersättningen.
Remissyttrande över motionen 1992/93:L210
Bilaga
På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av Patent- och
registreringsverket (PRV). Verket har därvid anfört följande.
Den remitterade motionen tar upp två olika typer av situationer.
Dels uppmärksammas det fallet att en person för registreringsändamål används
som bulvan. Ett sådant arrangemang kan vara av intresse bl.a. för den som
ålagts näringsförbud och som därför inte kan uppträda öppet som stiftare av
eller styrelseledamot i ett aktiebolag (se 6§ lagen (1986:436) om
näringsförbud). I dessa fall är bulvanen alltså införstådd med att bli
registrerad. Sannolikt får han ofta också ersättning för att på så sätt ställa
sitt namn till förfogande.
Sådana missförhållanden är svåra att komma åt inom ramen för PRV:s
registreringsverksamhet. Så länge den uppgivne personen inte är diskvalificerad
för egen del och är den som bolaget i laga ordning har utsett, är ärendet
formellt riktigt, och PRV kan då knappast vägra registrering.
I motionen tas för det andra upp den situationen att personer falskeligen
anmäls som bolagsfunktionärer för registrering utan att vara tillfrågade eller
på annat sätt ha med saken att göra.
PRV vill då först konstatera att det i sådana fall rör sig om förfalskningar
som -- om de avslöjas -- inte skall leda till någon registrering och som
dessutom torde vara straffbara som urkundsförfalskning enligt 14kap. 1§
brottsbalken. Här är frågan hur detta skall kunna förebyggas eller upptäckas.
PRV har intrycket att det blivit vanligare att ovidkommande personer anmäls
för styrelseuppdrag. Det går av naturliga skäl inte att med någon precision
ange omfattningen av fenomenet som i regel kan antas ha sin grund i ekonomisk
brottslighet. PRV skulle dock tills vidare vilja uppskatta antalet sådana
registreringar till i storleksordningen mellan 50 och 100 per år.
Trots att inga säkra medel nu finns för att hindra registrering av dem som
anmälts falskeligen, vill PRV ändå påpeka att nuvarande kontrollrutiner inte
fått en helt rättvisande beskrivning i motionen.
Enligt 3§8 aktiebolagsförordningen (1975:1387) skall bevittnade
namnteckningar av nyvalda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, verkställande
direktörer, vice verkställande direktörer och firmatecknare ges in i samband
med anmälan om registrering. PRV kontrollerar att sådana bevittnade
namnteckningar finns i bl.a. ärenden om registrering av styrelser.
I sammanhanget kan nämnas att nya bestämmelser om registrering av revisorer
infördes i 2 och 18§§ aktiebolagsförordningen den 1 juli 1988. Enligt dessa
bestämmelser skall en anmälan om registrering innehålla skriftlig bekräftelse
av revisorerna på att de åtagit sig uppdraget.
I alla ärenden som gäller registrering av personuppgifter kontrollerar PRV
mot SPAR-registret att det personnummer som uppgetts svarar mot det namn som
anmälts för registrering. Härigenom undviks registrering av personer som inte
finns. Dessutom kan en och annan förfalskning upptäckas.
Trots dessa regler och rutiner går det alltså inte att upptäcka alla
förfalskningar. PRV kan i sin granskning inte avslöja, om uppgifter i
bolagsstämmoprotokoll och styrelseprotokoll är påhittade eller om ingivna
namnteckningsprov är förfalskade. Konsekvenserna för dem som drabbas av
oriktiga registreringar kan självfallet vara ytterst besvärande. PRV delar
motionärernas uppfattning att det vore önskvärt att komma åt dessa fall.
PRV vill emellertid peka på vikten av att vid eventuella ändringar av
föreskrifter och rutiner beakta att det i dag finns ca 292 000 aktiebolag i
Sverige. Varje bolag har i genomsnitt
5--6 funktionärer registrerade i aktiebolagsregistret. Varje år nyregistreras
ca 20 000 aktiebolag, och PRV handlägger årligen ca 150 000 ärenden om
förändring av kretsen registrerade bolagsföreträdare. Det rör sig alltså om en
masshantering. Näringslivet har ett befogat intresse av att
registreringsärenden hanteras snabbt. Väntetiderna bör inte vara längre än
1--2 veckor, om störningar i bolagens verksamhet skall kunna undvikas. Detta
fordrar enkla handläggningsrutiner.
En möjlighet att minska risken för missbruk kunde vara i att PRV underrättade
varje berörd person om registreringsanmälningar som gjorts och samtidigt
begärde en bekräftelse av vederbörande. En underrättelse med begäran om
bekräftelse borde i så fall regelmässigt sändas till den folkbokföringsadress
som PRV fått kännedom om vid sin rutinkontroll. Registrering skulle inte få ske
förrän en begärd, särskild bekräftelse kommit in. Eventuellt skulle en
telefonbekräftelse kunna godtas.
En annan möjlighet kunde vara att efter registrering sända ut underrättelser
till samtliga registrerade bolagsfunktionärer. Även avregistreringar borde i så
fall rapporteras till berörda personer.
Man kunde för det tredje tänka sig den ordningen att PRV regelbundet, t.ex.
en gång om året sände ett registerutdrag till alla registrerade personer med
uppgift om i vilka bolag de förekommer.
En översiktlig värdering av de olika alternativen ger följande vid handen.
Ett krav på bekräftelse före registrering skulle få besvärande konsekvenser.
Handläggningen av registreringsärendena skulle komma att fördröjas avsevärt.
Det vore mycket allvarligt. Bara portokostnaderna för utskicket kan uppskattas
till 4 miljoner kronor årligen. Svårigheter att nå personer som inte är direkt
anträffbara på sin folkbokföringsadress kan orsaka särskilda problem för
bolagen, som därigenom hindras att få en ny styrelse registrerad, och för PRV.
Alla fel skulle knappast upptäckas.
I alternativet med årliga utskick kan den årliga portokostnaden uppskattas
tll 5 miljoner kronor. Till det kommer kostnader för adresskontroller och annan
administration på flera miljoner kronor. En nackdel med denna ordning är att en
person kan stå kvar som felaktigt registrerad under ganska lång tid innan det
blir upptäckt. I alla de fall där det inte gjorts några ändringar under året
ter sig dessutom en underrättelse överflödig. Med all sannolikhet skulle inte
heller detta alternativ leda till att man helt kom till rätta med
missförhållandena.
Ett system som innebär att alla berörda personer i efterhand underrättas om
registreringsbeslut är, enligt PRV:s mening, det som ligger närmast till hands
att överväga. Genom en sådan åtgärd kan personen i fråga få reda på att han
registrerats eller avregistrerats och kan då agera, om något är fel. Det är en
stor fördel att handläggningstiderna inte behöver förlängas. Systemet skulle
emellertid inte alltid kunna hindra skador som ju kan ha hunnit åstadkommas
innan felet uppmärksammas. Knappast heller med denna metod skulle alla
förfalskningar upptäckas. PRV uppskattar preliminärt den årliga portokostnaden
för sådana underrättelser till drygt 4 miljoner kronor. Till det kommer andra
handläggningskostnader på i runda tal 2 miljoner kronor.
Eftersom PRV:s verksamhet är helt avgiftsfinansierad måste alla ökade
kostnader finansieras genom höjda avgifter. En ordning med underrättelser efter
registrering skulle kräva en höjning av den genomsnittliga
registreringsavgiften med uppskattningsvis minst 50 kronor per ärende.
PRV vill dessutom framhålla följande.
När EES-avtalet träder i kraft behöver ingen funktionär i ett svenskt
aktiebolag vara bosatt i Sverige. Det räcker då med att en viss andel av
funktionärerna har sin bostad i något land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Detta innebär ytterligare svårigheter för PRV att kontrollera
de anmälda personernas existens och identitet. Dessutom kan det komma att bli
svårare att nå personer som är bosatta utomlands.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 2
Utskottet 4
Bolagsrättsliga frågor 4
Allmän bakgrund 4
Ansvarsgenombrott 6
Översyn av revisorsrollen 7
Aktiekapitalets storlek m.m. 8
Delgivning med juridiska personer 9
Registrering 12
Konkursrättsliga frågor 14
Allmänt 14
Konkursförvaltningen 16
Konkursregister m.m. 21
Förmånsrätt 23
Lönegaranti 27
Hemställan 34
Reservationer 36
Ansvarsgenombrott (s) 36
Utredning om ekonomisk brottslighet (s) 36
Förmånsrätt för lönefordringar (s) 37
Förmånsrätt för leverantörsfordringar (nyd) 37
Särreglering i lönegarantilagen (s) 38
Samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen (nyd)
38
Särskilda yttranden 39
Aktiekapitalets storlek (s) 39
Maximiersättningen enligt lönegarantilagen (s) 39
Bilaga Patent- och registreringsverkets yttrande över motion 1992/93:L210
41