I betänkandet behandlar utskottet tre motioner, vari begärs
ändringar i konsumentkreditlagen i skilda hänseenden, nämligen
utökade möjligheter till ränteändring, reglering av
marknadsföring av krediter och reglering av leasingavtal till
privatkonsumenter.
I ärendet har inkommit skrivelser från Finansinspektionen,
Svenska bankföreningen, AB Spintab, Sveriges försäkringsförbund
och Sveriges trähusfabrikers riksförbund.
Vidare har i samband med behandlingen av ärendet en hearing
ägt rum inför utskottet den 16 mars 1993 med företrädare från
Justitiedepartementet, Finansinspektionen, Konsumentverket,
Svenska bankföreningen och Sveriges försäkringsförbund.
Utskottet förordar med anledning av en motion (m, s) dels ett
tillägg i 11§ konsumentkreditlagen som innebär att
bostadsinstituten ges möjlighet att bestämma räntan för
långfristiga krediter på villkorsändringsdagen till motsvarande
nyutlåningsränta, dels ett tillkännagivande om att en utökad
möjlighet att använda referensränta bör införas.
Utskottet avstyrker bifall till de två övriga motionerna.
Motionerna
1992/93:L702 av Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reglering av marknadsföring av krediter.
1992/93:L708 av Tom Heyman och Lisbet Calner (m, s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att 11 § konsumentkreditlagen ändras så att
det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen utgår.
1992/93:L709 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagreglering av leasingavtal till
privatkonsumenter.
Utskottet
Inledning
Utskottet behandlar i förevarande betänkande tre motioner från
den allmänna motionstiden i vilka det begärs ändringar i
konsumentkreditlagen i olika hänseenden. De i motionerna begärda
ändringarna rör frågor om ränteändring, reglering av
marknadsföring av krediter och reglering av leasingavtal till
privatkonsumenter.
I ärendet har inkommit skrivelser från Finansinspektionen,
Svenska bankföreningen, AB Spintab, Sveriges försäkringsförbund
och Sveriges trähusfabrikers riksförbund.
Vidare har i samband med behandlingen av ärendet en hearing ägt
rum inför utskottet den 16 mars 1993 med företrädare från
Justitiedepartementet, Finansinspektionen, Konsumentverket,
Svenska bankföreningen och Sveriges försäkringsförbund.
Utskottet behandlar nedan -- efter en redovisning av allmän
bakgrund -- de olika motionsyrkandena under skilda rubriker.
Allmän bakgrund
Riksdagen beslutade våren 1992 att anta en ny
konsumentkreditlag, som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop.
1991/92:83, bet. LU28, rskr. 319). Syftet med den nya lagen var
främst att åstadkomma en anpassning till EG:s regelsystem om
konsumentkrediter. Genom denna anpassning har konsumenterna fått
ett förstärkt skydd när det gäller de s.k. fristående
krediterna, dvs. lån och andra krediter som saknar direkt
samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst. Lagen
innehåller också regler som begränsar kreditgivarens rätt att
höja räntan under löpande avtal. Förutsättningarna för
räntehöjningar skall preciseras i avtalet, och räntan får höjas
bara som en följd av vissa slag av kostnadsökningar. Också
kreditgivarens möjligheter att säga upp kreditavtalet till
betalning i förtid har inskränkts. Konsumenten har å sin sida
rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet.
Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av
konsumenten vid förtidsbetalning, utom i de fall när avtalet
löper med bunden ränta. Konsumenten har vidare ett bättre skydd
än tidigare i sådana fall då det förekommer flera parter på
näringssidan. Om konsumenten av misstag betalar till fel
näringsidkare, får han normalt ändå tillgodoräkna sig
betalningen.
Marknadsföring av krediter
I motion L702 av Rose-Marie Frebran (kds) riktas kritik mot
att konsumentkreditlagen inte innehåller några klara regler för
marknadsföring av krediter. Enligt motionären kan varken det i
konsumentkreditlagen angivna kravet på god kreditgivningssed
eller marknadsföringslagens generalklausul om otillbörlig
marknadsföring anses tillräckligt för att hindra oetiska
förfaranden. Kreditgivarna har, enligt motionären, inte visat
sådan återhållsamhet och måttfullhet när det gäller erbjudande
av krediter som är önskvärd. Motionären anser att det bör vara
förbjudet för kreditgivare att tillhandahålla en handling för
ansökan eller avtal om kredit utan att mottagaren har
efterfrågat krediten. Mot bakgrund av det anförda begärs i
motionen att regeringen skall framlägga förslag om tydliga
regler för marknadsföring av krediter i konsumentkreditlagen.
Utskottet vill med anledning av motionen erinra om att ett
motionsyrkande med samma syfte behandlades av utskottet under
våren 1992 samband med behandlingen av förslaget till ny
konsumentkreditlag (se bet. 1991/92:LU28). Utskottet
konstaterade därvid att i den till grund för propositionen
liggande departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny
konsumentkreditlag föreslogs ett sanktionerat förbud mot
tillhandahållande av ansökningsformulär för kredit i vissa
sammanhang. Undantag från förbudet föreslogs gälla för det fall
att konsumenten efterfrågade krediten eller tillhandahållandet
skedde i lokaler som disponeras av kreditgivaren eller den som
förmedlar krediten. Förslaget motiverades främst med behovet av
regler för att motverka överskuldsättningen. I propositionen
framhöll emellertid föredragande statsrådet att det enligt
hennes mening inte behövdes några särskilda
lagstiftningsåtgärder för att motverka överskuldsättning. I
propositionen anfördes vidare att det föreslagna förbudet mot
tillhandahållande av ansökningsformulär skulle medföra betydande
konkurrensnackdelar för exempelvis postorderföretag, som har sin
huvudsakliga kundkontakt medelst postbefordran. Nackdelar i
konkurrenshänseende kunde också tänkas uppkomma för svenska
kreditgivare i förhållande till utländska kreditgivare.
Ytterligare nackdelar med förslaget var enligt propositionen de
svårlösta tillämpningsproblem som skulle uppkomma. Slutsatsen i
propositionen blev att det inte borde införas något förbud mot
att i vissa sammanhang tillhandahålla ansökningsformulär för
kredit.
Utskottet delade den i propositionen framförda uppfattningen
att något direkt förbud mot tillhandahållande av
ansökningsformulär då inte borde införas. Utskottet framhöll
dock att frånvaron av ett direkt förbud inte innebär att det
blir fritt fram för oseriös marknadsföring. I och med att en
särskild regel om näringsidkarens allmänna skyldigheter införs
skall näringsidkaren vara skyldig att iaktta "god
kreditgivningssed" i sitt förhållande till konsumenten. Häri
ligger, framhöll utskottet, att kreditgivaren både inför ett
kreditavtal och medan avtalet gäller skall handla omdömesgillt
och ansvarsfullt mot konsumenten. Genom kravet på god
kreditgivningssed ställs således vissa anspråk också på
kreditgivarens marknadsföring. Bestämmelsen bör ses som en
särskild markering av kravet på god sed vid marknadsföring av
krediter vid sidan av det mer generella ansvar som åläggs
näringsidkaren genom regeln om otillbörlig marknadsföring i 2 §
marknadsföringslagen. Kravet på god kreditgivningssed får i
detta sammanhang anses innefatta att näringsidkaren är skyldig
att iaktta viss återhållsamhet och måttfullhet i sin
marknadsföring. En kredit får exempelvis inte framställas på ett
sätt som är ägnat att missleda konsumenten i fråga om de
ekonomiska konsekvenserna av krediten. Även sådan marknadsföring
som framställer krediten som en helt bekymmersfri lösning på
kundens eventuella ekonomiska problem får anses strida mot god
sed. Detsamma gäller sådan marknadsföring som lockar kunden att
fatta ett oöverlagt beslut om att binda sig för krediten. Enligt
utskottets mening bör ett grundläggande synsätt vid
kreditgivning vara att initiativet till att söka kredit skall
ligga hos konsumenten.
Utskottet underströk vidare att marknadsföring av krediter i
princip bör vara neutral, eller med andra ord bör det överlåtas
åt konsumenten själv att avgöra i vad mån krediten är förmånlig
för honom. Det sagda innebär dock inget hinder mot att
fördelarna med en kredit jämfört med andra krediter framhålls på
ett sakligt sätt.
Utskottet erinrade också om att marknadsföring som står i
strid med god kreditgivningssed samtidigt ofta torde innefatta
otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen, och
således blir regelsystemet i den lagen tillämpligt. Det innebär
att Marknadsdomstolen på talan av Konsumentombudsmannen kan
förbjuda näringsidkaren vid vite att fortsätta med
marknadsföringen i fråga (2 och 5 §§ marknadsföringslagen).
Utskottet finner inte nu -- endast tre månader efter den nya
lagens ikraftträdande -- skäl att frångå sin ovan redovisade
uppfattning och förorda en särskild reglering av marknadsföring
av krediter. I den mån den framtida utvecklingen skulle utvisa
att behov av någon sådan reglering föreligger utgår utskottet
från att regeringen vidtar erforderliga åtgärder. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion L702.
Ränteändring
Genom den nya konsumentkreditlagen har kreditgivarens rätt att
höja räntan under löpande avtalsperiod begränsats. Enligt 11§
skall förutsättningarna för ändringar i räntesatsen anges i
avtalet, och räntan får höjas endast som en följd av vissa i
lagen angivna händelser, nämligen kreditpolitiska beslut, ökade
upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra
kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse
när avtalet ingicks. Vidare är kreditgivaren skyldig att
tillämpa avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till
konsumentens fördel som till hans nackdel. Dessutom är
kreditgivaren skyldig att underrätta konsumenten om beslutade
ränteändringar.
I motion L708 av Tom Heyman (m) och Lisbet Calner (s)
framhålls att bestämmelsen i 11§ konsumentkreditlagen fått en
-- framför allt för bostadsfinansieringen -- olycklig utformning
som i vissa fall leder till ett försämrat konsumentskydd.
Anledningen till att konsumentskyddet försämras är enligt
motionärerna följande. Före år 1990 använde bostadsinstituten i
sin bundna utlåning skuldebrev enligt vilka kredittagaren erhöll
en kredit med en löptid om i allmänhet 5 eller 10 år. Krediten
var emellertid baserad på en betydligt längre amorteringstid,
som vanligen uppgick till 30 eller 40 år. Kreditgivarens avsikt
var normalt att vid kredittidens slut förnya krediten. En
förnyelse av krediten skedde på så sätt att kreditgivaren
aviserade kredittagaren om att den befintliga krediten skulle
upphöra och att kredittagaren hade möjlighet att teckna ny
kredit. Vid förlängning tecknades nytt skuldebrev och ny
pantsättning gjordes. Detta system medförde stora administrativa
kostnader för kreditgivaren och även besvär för kredittagaren.
Mot denna bakgrund började instituten år 1990 att använda en ny
typ av skuldebrev. Enligt den nya typen motsvarar kreditens
löptid redan från början den tänkta amorteringstiden, dvs.
30--40 år. Räntan för krediten binds för en viss bestämd tid,
villkorsperiod, som exempelvis är 2 eller 5 år, och dagen för en
ny sådan period kallas villkorsändringsdag. På
villkorsändringsdagarna har räntan på krediten anpassats till
den för nyutlåning gällande nivån. Med den nuvarande
utformningen av 11§ råder enligt motionärerna stor osäkerhet
huruvida räntesatsen på villkorsändringsdagen kan ändras till
nyutlåningsräntan för motsvarande krediter. Kreditinstituten har
därför ansett sig tvungna att återgå till den tidigare tekniken
med skuldebrev med kortare löptider, vilket medför ökade
administrativa kostnader och ytterst högre priser för
konsumenterna.
Utformningen av 11§ har enligt motionärerna också medfört
problem när det gäller försäkringsbolagens utlåning. Bolagens
verksamhet skiljer sig nämligen från övrig utlåningsverksamhet
eftersom utlåningen inte finansieras med någon egentlig
upplåning utan bara är ett av flera sätt för bolagen att
förvalta eget och försäkringstagarnas kapital. Räntenivån
bestäms av alternativa placeringar i statsskuldväxlar och
obligationer. Med en strikt tillämpning av 11§ är det enligt
motionärerna tveksamt om bolagen kan höja räntesatsen för sin
utlåning vid ränteändringar på statsskuldväxlar och
obligationer. Denna osäkerhet kan enligt motionärerna leda till
att försäkringsbolagen inte anser sig kunna tillhandahålla långa
krediter till rörlig ränta i fortsättningen. En sådan utveckling
skulle vara olycklig ur konkurrenssynpunkt och till men för
konsumenterna.
Sammanfattningsvis anser motionärerna att 11§ har utformats
så att i realiteten en prisreglering har införts på en i övrigt
avreglerad marknad, vilket står i strid med lagstiftarens
intentioner. Enligt motionärerna bör bestämmelsen utformas så
att det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen
utgår, och i motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet
härmed.
Under utskottets beredning av ärendet har liknande önskemål
framförts i skrivelser från Finansinspektionen, Svenska
bankföreningen, AB Spintab, Sveriges försäkringsförbund och
Sveriges trähusfabrikers riksförbund.
Utskottet tar till en början upp frågan om ränteändring när
det gäller långfristiga krediter för bostadsändamål. Såväl i
motionen som i inkomna skrivelser framhålls att osäkerhet råder
huruvida bostadsinstituten på villkorsändringsdagen kan
fastställa räntan för krediten till nyutlåningsräntan för
motsvarande form av kredit.
Enligt utskottets mening kan en räntehöjning på
villkorsändringsdagen till nyutlåningsräntan för motsvarande
krediter med nuvarande lagreglering göras endast i den mån som
nyutlåningsräntan fastställts enbart med hänsyn till ökade
upplåningskostnader eller till andra kostnadsökningar som inte
skäligen kunde förutses vid kreditavtalets ingående. Om
kreditinstituten däremot genom nyutlåningsräntan också ökat sin
marginal får en motsvarande höjning inte tillämpas på
villkorsändringsdagen för långfristiga krediter.
Frågan om möjligheterna att ändra räntan på
villkorsändringsdagen för långfristiga krediter aktualiserades
redan i samband med behandlingen av förslaget till ny
konsumentkreditlag med anledning av skrivelser från AB Spintab
och Stadshypotek. Utskottet var dock inte då berett att förorda
någon särreglering med fri räntesättning på
villkorsändringsdagen för ifrågavarande krediter. Frågan har
emellertid nu kommit i ett delvis annat läge. Det har nämligen
visat sig att bostadsinstituten mot bakgrund av rådande
rättsläge alltmer återgår till den före år 1990 gällande
skuldebrevstypen med kortare löptider på exempelvis fem år. I
det allt övervägande antalet kreditavtal av denna typ beviljas
visserligen kredittagaren en ny kredit vid avtalstiden slut, men
räntan för den nya krediten kan bestämmas fritt.
Enligt utskottets mening är avsikten vid kreditgivning för
bostadsändamål i allmänhet att tillgodose ett långfristigt
finansieringsbehov. För konsumenten måste det också vara
fördelaktigt att redan vid kreditavtalets ingående veta att
krediten beviljas på 30--40 år. Det kan visserligen hävdas att
en kredittagare som har en kortare kredit på exempelvis fem år
har full frihet att vid avtalstidens slut vända sig till en
annan kreditgivare som erbjuder en lägre ränta. För att
kredittagaren i den situationen inte skall tvingas att själv
återbetala sin skuld måste han dock en viss tid före
avtalstidens slut ha ansökt om kredit hos en annan kreditgivare
och fått denna beviljad. Samma förhållande råder
också vid en långfristig kredit på 30--40 år om kredittagaren
säger upp krediten till villkorsändringsdagen. Mot denna
bakgrund kan utskottet konstatera att det för
konsumenten/kredittagaren i praktiken inte skulle innebära någon
skillnad ur räntesynpunkt om konsumenten har en kortfristig
kredit och vid avtalstidens slut beviljas en ny kredit med fri
räntesättning eller om konsumenten har en långfristig kredit och
räntan på villkorsändringsdagen bestäms fritt.
Utskottet vill också framhålla att ett system med kortfristiga
krediter medför ökade administrativa kostnader, bl.a. genom att
ett nytt skuldebrev skall tecknas och en ny pantsättning skall
göras. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att
övertygande skäl talar för att bostadsinstituten nu bör ges
möjlighet att bestämma räntan för långfristiga krediter på
villkorsändringsdagen till samma nivå som tillämpas på nya
krediter av motsvarande slag. Utskottet vill emellertid
framhålla vikten av att en kredittagare med långfristig kredit
i god tid före villkorsändringsdagen underrättas härom och
samtidigt informeras om att den nya räntan kommer att motsvara
nyutlåningsräntan vid den aktuella tidpunkten. Härigenom skulle
kredittagaren ges en berättigad möjlighet att överväga ett byte
av kreditgivare. Den i 13§ konsumentkreditlagen reglerade
informationsskyldigheten innebär visserligen att kreditgivaren
skall lämna underrättelse om beslutad ränteändring senast när
ändringen börjar gälla. Såsom uttalades i specialmotiveringen
till sistnämnda bestämmelse i propositionen anger bestämmelsen
endast minimiföreskrifter för informationen. God
kreditgivningssed kan i vissa situationer ställa större krav på
kreditgivarens informationsskyldighet.
Med anledning av motion L708 i nu behandlad del förordar
utskottet sålunda ett tillägg i 11§ konsumentkreditlagen av
ovan redovisad innebörd.
När det sedan gäller den i motionen upptagna frågan om
ränteändring för sådana krediter som försäkringsbolagen
tillhandahåller till rörlig ränta vill utskottet framhålla
följande.
I propositionen med förslag till en ny konsumentkreditlag
övervägdes frågan om att anknyta kreditgivares
ränteändringsmöjligheter till en referensränta. I den till grund
för propositionen liggande departementspromemorian (Ds 1990:94)
Ny konsumentkreditlag föreslogs nämligen en regel med
obligatorisk referensränta av innebörd att kreditgivare skulle
få ändra räntan endast som en följd av förändringar i det
allmänna ränteläget, uttryckt i någon referensränta. Med
referensränta avsågs en ränta som kreditgivaren saknar
inflytande över, såsom exempelvis diskontot, räntan för
statsskuldväxlar och räntan på statsobligationer. I
propositionen konstaterades emellertid att starka argument mot
promemorieförslaget framförts under remissbehandlingen.
Sammanfattningsvis hade därvid anförts att det inte går att
bestämma en referensränta på ett sådant sätt att den avspeglar
de faktiska upplåningskostnaderna, eftersom kreditinstitutens
upplåning sker på olika marknader, såväl inhemska som utländska,
i syfte att uppnå så förmånliga upplåningsvillkor som möjligt.
Förslaget skulle därmed innebära en ökad ränterisk för
instituten, vilket i sin tur skulle medföra ökade kostnader för
kredittagarna. För att undgå ränterisken skulle kreditinstituten
tvingas begränsa sin upplåning till enstaka förutbestämda
marknader, vilket skulle leda till dyrare krediter för
konsumenterna. Slutsatsen i propositionen blev att olägenheterna
med en obligatorisk referensränta var så stora att förslaget
inte borde genomföras. I stället föreslogs den
ovan redovisade bestämmelsen i 11§. I propositionen framhölls
dock att det står fritt för varje kreditgivare att som ett
alternativ erbjuda krediter där räntan knyts till en
referensränta. Om sådana krediter erbjuds och konsumenterna har
intresse härav kan denna typ av krediter på sikt bli ett
konkurrenskraftigt alternativ.
Utskottet kan konstatera att möjligheten för kreditgivare att
erbjuda rörliga krediter där räntan knyts till en referensränta
också måste innefatta en möjlighet att ändra räntan på krediten
i samband med ändringar i referensräntan. Den nuvarande
bestämmelsen i 11§ torde emellertid begränsa möjligheten till
sådan ränteändring på krediten. Såsom ovan redovisats finns det
flera olika räntor som kan användas som referensräntor. Det
väsentliga är att det rör sig om räntor som kreditgivaren saknar
inflytande över. För exempelvis försäkringsbolag, som saknar
egentliga upplåningskostnader, kan det finnas skäl att knyta sin
utlåning till en referensränta. En möjlighet att använda
referensränta skulle enligt utskottets mening kunna medföra ett
ökat utbud av krediter till rörlig ränta och således öka
konkurrensen på kreditmarknaden. Utskottet anser också att en
sådan möjlighet snarare skulle innebära fördelar än nackdelar ur
konsumentsynpunkt. Enligt utskottets mening finns det dock skäl
att ytterligare överväga huruvida en uttrycklig regel om rätt
till ränteändring vid användning av referensränta bör införas.
Utskottet förordar därför att riksdagen med anledning av motion
L708 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Leasing till privatkonsumenter
I motion L709 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) framhålls
att olika former av leasingavtal under senare år har vuxit fram
i konsumentsammanahang. Dessa nya former är, framhåller
motionärerna, till sin karaktär att jämställa med kreditköp.
De har emellertid inte inordnats under konsumentkreditlagens
bestämmelser, och konsumenten står därmed utan det skydd som
lagen ger. Detta förhållande är enligt motionärerna
otillfredsställande, och behovet av lagstiftning är angeläget.
Motionärerna begär därför -- i första hand -- en omedelbar
ändring i konsumentkreditlagen av innebörd att leasingavtal till
privatkonsumenter skall betraktas som kreditköp i lagens mening.
Om en sådan ändring skulle bedömas mindre lämplig begär
motionärerna att en lag med särskilda bestämmelser om uthyrning
av vara till konsumenter övervägs.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att den år 1988
tillsatta leasingutredningen (Ju 1988:01) enligt sina direktiv
(dir. 1988:15) skall analysera konsumentskyddsaspekterna vid
s.k. finansiell leasing. I direktiven nämns särskilt att
utredaren bör belysa gränsdragningsproblemen mellan finansiell
leasing och kreditköp. Leasingutredningen väntas avge sitt
slutbetänkande under innevarande år. Enligt utskottets mening
bör en utvidgning av konsumentskyddet vid leasing anstå i
avvaktan på leasingutredningens arbete. Motion L709 bör således
inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande marknadsföring av krediter
att riksdagen avslår motion 1992/93:L702,
2. beträffande ränteändring
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:L708 dels
antar det av utskottet i bilaga 1 framlagda förslaget till
lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830), dels som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om referensränta,
3. beträffande leasing till privatpersoner
att riksdagen avslår motion 1992/93:L709.
Stockholm den 30 mars 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson(s), Bengt Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s),
Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m),
Gunnar Thollander(s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg
(m), Carin Lundberg (s) och Per Erik Granström.
Förslag till
Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 11 § konsumentkreditlagen
(1992:830) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §
Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i
avtalet.
Räntesatsen får Räntesatsen får
ändras till konsumentens ändras till konsumentens
nackdel endast i den nackdel endast i den
utsträckning som det utsträckning som det
motiveras av kreditpolitiska motiveras av kreditpolitiska
beslut, ökade beslut, ökade
upplåningskostnader för upplåningskostnader för
kreditgivaren eller andra kreditgivaren eller andra
kostnadsökningar som kostnadsökningar som
kreditgivaren inte skäligen kreditgivaren inte skäligen
kunde förutse när kunde förutse när
avtalet ingicks. avtalet ingicks. Vid kredit
för bostadsändamål
med en sammanlagd löptid av
minst 30 år och med en
ränta som är bunden
under viss del av avtalstiden,
minst tre månader, har dock
kreditgivaren, om han har
gjort förbehåll om det i
avtalet, rätt att vid
utgången av en sådan del
av avtalstiden ändra
räntan så att den
motsvarar den ränta som
kreditgivaren vid den
tidpunkten allmänt
tillämpar för nya
krediter av motsvarande slag.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om
ränteändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till
hans nackdel.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1993. Äldre föreskrifter
gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före
ikraftträdandet.