I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag
(propositionen 1992/93:100, bilaga 10) till anslag för statens
livsmedelsverk och täckande av vissa kostnader för
köttbesiktning m.m. samt tre motioner som väckts under den
allmänna motionstiden och som tar upp olika frågor som berör
livsmedelspolitiken.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionens förslag i
förevarande delar och avstyrker bifall till samtliga
motionsyrkanden.
NIONDE HUVUDTITELN
Propositionen
I proposition 1992/93:100 föreslår regeringen
(Jordbruksdepartementet) under punkterna H 1 och H 2 (s. 85)
dels att riksdagen till Statens livsmedelsverk för
budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 94305 000kr,
dels att riksdagen till Täckande av vissa kostnader för
köttbesiktning m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett anslag
på 1000kr.
Motionerna
1992/93:L705 av Stina Gustavsson och Rosa Östh (c) vari
hemställs
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att samma regler som svenska slakterier
ställs inför vid export också bör gälla de länders slakterier
varifrån Sverige importerar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att oförpackade livsmedel, även frukt och
grönsaker, bör ursprungsmärkas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ursprungsmärkning bör avse det
verkliga ursprungslandet och inte ett "mellanland" där varan
förpackats eller råvaran beretts.
1992/93:L713 av Hans Karlsson (s) vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet att se över viss lagstiftning och de straff som
utmäts vid förseelser mot dessa lagar.
1992/93:L714 av Stina Eliasson (c) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om överförande av Livsmedelsverkets uppgifter
främst till Konsumentverket.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till
anslag för budgetåret 1993/94 till Statens livsmedelverk (SLV)
och täckande av vissa kostnader för köttbesikting m.m. Vidare
behandlas fem motionsyrkanden på livsmedelspolitikens område,
nämligen frågor om SLV:s arbetsuppgifter, importslakterier,
ursprungsmärkning av livsmedel samt straffbestämmelsen i
livsmedelslagen (1971:511).
SLV är den centrala förvaltningsmyndigheten för
livsmedelsfrågor samt chefsmyndighet för
besiktningsveterinärorganisationen. De huvudsakliga
arbetsuppgifterna för verket är att bevaka konsumentintresset
inom livsmedelsområdet, utöva tillsyn enligt livsmedelslagen
samt leda och samordna livsmedelskontrollen, verkställa
utredningar och praktiskt vetenskapliga undersökningar om
livsmedel och kostvanor, medverka till att statsmakternas
riktlinjer i fråga om kost och hälsa fullföljs, informera om
sådana förhållanden på livsmedelsområdet som är viktiga för
konsumenterna samt godkänna laboratorier för
livsmedelsundersökningar.
SLV:s inkomster består bl.a. av avgifter för köttbesiktning
m.m., kontroll av läkemedelsrester och bekämpningsmedelsrester i
animaliska och vegetabiliska livsmedel, avgiftsmedel för central
tillsyn som överförs till verket från kommunerna, avgifter för
provtagning och undersökning vid större livsmedelsanläggningar
samt avgifter för tillstånd m.m. Dessutom erhålls inkomster för
uppdragsverksamhet, publikationer och kursverksamhet.
Inkomsterna utgör omkring 70 % av verkets finansiering.
SLV utvecklar för närvarande resultatmått för olika
prestationer, bl.a. produktivitet och styckkostnad. Avsikten är
att tillföra resultatredovisningen sådana beräkningar kommande
år.
Verksamhetens inriktning och verkets budgetram för budgetåren
1991/92--1993/94 fastställdes av riksdagen våren 1991 (prop.
1990/91:100, bil. 11, JoU22, rskr. 202). Beslutet innebär i
fråga om verksamhetsinriktningen att SLV ytterligare skall
stärka sin tillsynsroll samtidigt som livsmedelskontrollen i
övrigt i högre grad skall bygga på företagens egentillsyn.
Enligt beslutet bör SLV ge ökad tyngd åt arbetet med att
utveckla nya metoder för analysverksamhet samt vara återhållsam
med normer. Informationsinsatserna gentemot den lokala och
regionala livsmedelskontrollen, livsmedelsbranschen, konsumenter
m.m. skall förstärkas. För treårsperioden fastställde riksdagen
en budgetram för SLV på 257243000 kr. Verkets anslag för
budgetåret 1991/92 uppgick till 89959000 kr. För innevarande
budgetår är anslaget 88486000 kr (se bet. 1991/92:LU25).
I budgetpropositionen anför jordbruksministern att de
riktlinjer som lades fast år 1991 också bör gälla för budgetåret
1993/94. Riktlinjerna för SLV bör enligt hans mening även
omfatta budgetåret 1994/95. Skälet härtill är att det på så sätt
är möjligt för regeringen att, med utgångspunkt i ett underlag
omfattande SLV:s årsredovisning, under våren 1993 utarbeta nya
direktiv för verket inför en fördjupad prövning från regeringens
sida i 1995 års budgetproposition. När det gäller anslaget
föreslås att riksdagen anvisar ett ramanslag på 94305000 kr.
Förslaget till medelsberäkning för SLV föranleder inga
erinringar från utskottets sida, och utskottet tillstyrker
bifall till regeringens förslag i denna del.
En fråga som gäller SLV:s arbetsuppgifter tas upp av Stina
Eliasson (c) i motion L714. Motionären anser att en samordning
av SLV:s och Konsumentverkets uppgifter bör komma till stånd. I
motionen anförs att det är anmärkningsvärt att ett så viktigt
konsumentområde som livsmedelsfrågorna inte helt och hållet
ingår i Konsumentverkets ansvarsområde. Frågor om mat,
matkvalitet, livsmedlens ursprung och behandling tilldrar sig
allt större intresse och får i det utvidgade europeiska
samarbetet allt större betydelse. Konsumentverket borde -- som
expert på att företräda konsumenterna -- rimligen ha de bästa
förutsättningarna för att företräda konsumentintressena också på
livsmedelsområdet. För att få både en effektivare
konsumentpolitik vad gäller livsmedel och en effektivare och
mindre kostsam statlig verksamhet anser motionären att riksdagen
bör uttala sig för att frågan om överförande av SLV:s uppgifter
till Konsumentverket prövas. Samtidigt bör, enligt motionären,
prövas om några av SLV:s uppgifter bör överföras till
Jordbruksverket, Socialstyrelsen eller Folkhälsoinstitutet.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionären när det
gäller angelägenheten av att den statliga verksamheten på det
konsumentpolitiska området bedrivs effektivt och att berörda
myndigheter inte utför något onödigt dubbelarbete. Som på så
många andra områden kan det också på livsmedelsområdet finnas
skäl att med jämna mellanrum pröva om gällande organisation för
verksamheten är den mest ändamålsenliga för att uppnå önskat
resultat till minsta möjliga kostnad. I ärendet finns inte
tillgång till något närmare underlag för att utskottet nu skall
kunna ta ställning till de förslag som väcks i motionen.
Utskottet förutsätter emellertid att regeringen redan i samband
med direktiven till SLV:s fördjupade anslagsframställning år
1994 kommer att beröra frågan huruvida SLV:s bevakning av
konsumentfrågorna på livsmedelsområdet i större utsträckning än
för närvarande kan samordnas med andra myndigheter i syfte att
få till stånd effektiviseringsvinster.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om det arbete
som för närvarande bedrivs av den Konsumentpolitiska kommittén
(C 1992:04). I kommitténs uppdrag ingår att göra en samlad
översyn av det statliga engagemanget på det konsumentpolitiska
området. Beträffande Konsumentverket anges i direktiven (dir.
1992:63) att kommittén bl.a. bör pröva de möjligheter som kan
stå till buds för att minska verkets anslagsbehov utan att för
den skull de väsentliga konsumentpolitiska uppgifter som verket
bör ha träds för när. I detta syfte bör bl.a.
ansvarsfördelningen mellan Konsumentverket och andra statliga
organ ses över. Det står också kommittén fritt att i andra
hänseenden ta upp frågor som kan vara av betydelse för den
statliga verksamheten på det konsumentpolitiska området.
Utskottet utgår från att den Konsumentpolitiska kommittén, om
den så skulle finna erforderligt, också lägger fram
samordningsförslag när det gäller bevakningen av konsumentfrågor
på livsmedelsområdet. Konsumentpolitiska kommitténs uppdrag
skall vara slutfört under år 1993.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att något
tillkännagivande i enlighet med vad som begärs i motion L714 nu
inte bör ske. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Från anslaget Täckande av vissa kostnader för köttbesiktning
m.m. avlönas personal som utför köttbesiktning vid
kontrollslakterierna m.m. Statens utgifter för ändamålet täcks
av bl.a. slakteriföretagen enligt en särskild taxa. Under
anslaget föreslås i budgetpropositionen ett formellt belopp om
1000kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag också i denna del.
I motion L705 tas upp en fråga som gäller slakterier.
Motionärerna anser att de krav som svenska slakterier ställs
inför vid export också måste gälla för de länders slakterier
varifrån Sverige importerar produkter. I motionen yrkas
tillkännagivande härom (yrkande 2).
En motion med samma yrkande som den nu aktuella behandlades av
riksdagen under hösten 1992 i samband med avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) (se bet. 1992/93:EU1 och yttr.
LU1y). Därvid framhölls att de svenska slakterier som exporterar
till EG, de s.k. EG-godkända slakterierna, har en hantering som
överensstämmer med EG:s regler. Införandet av EG:s bestämmelser
på detta område innebär att alla slakterier och
förädlingsanläggningar efter en övergångstid skall ha anpassat
sig till de nya, i många hänseenden högt ställda kraven. Såväl
EES-utskottet som lagutskottet utgick från att de krav som
sålunda ställs på svenska exportslakterier också kommer att
gälla för de slakterier inom EES som skall exportera sina
produkter till Sverige. EES-utskottet ansåg därför att
önskemålet i den då aktuella motionen var tillgodosett.
Enligt vad lagutskottet erfarit tillåts inte import till
Sverige från slakterier som inte uppfyller EG-kraven. Detta
gäller oberoende av i vilket land slakteriet ligger. Till saken
hör också, som även påpekats tidigare av bl.a. EES-utskottet i
det ovan nämnda betänkandet, att det kontrollsystem som infördes
i Sverige den 1 juli 1990 bibehålls även med ett EES-avtal.
Möjlighet finns således att stoppa produkter från utländska
slakterier som inte uppfyller uppställda krav. Något
tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med vad som
begärs i motionen kan mot bakgrund av det anförda inte anses
erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L705
yrkande 2.
Två frågor som gäller märkning av livsmedel tas upp av
Stina Gustavsson och Rosa Östh (båda c) i motion L705. I
motionen erinras om att det i samband med ändringar i
livsmedelslagen år 1989 beslutades om märkning av ursprungsland
på förpackade livsmedel. Motionärerna anser att även oförpackade
livsmedel skall märkas med ursprungsland. Det är enligt
motionärernas uppfattning otillfredsställande att t.ex. varor
som säljs över disk skall vara undantagna från
ursprungsmärkningen. I de flesta fall finns ju uppgifter om
pris. Det bör därför vara lätt att samtidigt ge information om
varans ursprungsland. Även frukt och grönsaker bör omfattas av
kravet på ursprungsmärkning. Efterlevnaden av den
branschöverenskommelse på området som finns i dag är enligt
motionärerna bristfällig. När det gäller vissa varor, t.ex. sylt
och marmelad, förekommer att man som ursprungsland anger det
land där varan förpackats eller beretts. Detta är enligt
motionärerna inte godtagbart. Om det egentliga syftet med
märkningen av ursprungsland skall nås måste märkningen avse det
verkliga ursprungslandet och inte ett s.k. mellanland. I
motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen
till känna vad i motionen anförts om att oförpackade livsmedel,
även frukt och grönsaker, bör ursprungsmärkas (yrkande 3) och
att ursprungsmärkning bör avse det verkliga ursprungslandet
(yrkande 4).
Som påpekas i motionen innebär gällande föreskrifter krav på
märkning med produktionsland (ursprungsland) endast för
färdigförpackade livsmedel (SLVFS 1984:8, ändrade senast genom
SLVFS 1991:22). Märkning med uppgift om produktionsland kan ske
genom att tillverkarens namn, hemort och land anges. Om hemorten
är allmänt känd och otvetydig får uppgiften om landet utelämnas.
Produktionslandet skall dock alltid anges om förpackarens namn
och hemort anges i stället för tillverkarens. Kraven torde vara
mer långtgående än de regler som gäller inom EG. Beträffande
bär, frukt, grönsaker, potatis, rotfrukter och svamp som
saluhålls färska i lös vikt genom självbetjäning eller i
förpackningar som inte är tillslutna har SLV beslutat allmänna
råd (SLVFS 1991:22), som innebär att information om
produktionsland bör lämnas också för sådana varor antingen på
själva förpackningen eller på skylt eller anslag intill
livsmedlet. Dessutom finns, som motionärerna själva påpekar, en
branschöverenskommelse som innebär att handeln åtagit sig att
informera om ursprungsland när det gäller oförpackade livsmedel
vid s.k. självplock. Beträffande oförpackade livsmedel som
saluhålls genom manuell betjäning finns däremot varken
föreskrifter, allmänna råd eller någon överenskommelse som
innebär krav eller rekommendationer om märkning av i vilket land
livsmedlet är producerat. Information om produktionsland för
sådana livsmedel medföljer emellertid enligt uppgift
regelmässigt storförpackningen till försäljningsstället, varför
det kan förutsättas att man i butiken på begäran kan ge
konsumenterna upplysningar om en varas ursprungsland.
I fråga om beredda livsmedel avses, enligt SLV:s föreskrifter,
med produktionsland det land där beredningen -- dvs. tillagning,
blandning, värmebehandling och liknande behandling av livsmedlet
samt malning av köttfärs (däremot inte styckning, skivning eller
delning i bitar) -- utförts. Något krav på märkning med uppgift
om ursprunget av de enskilda ingredienserna i ett sammansatt
livsmedel finns inte. De flesta färdigförpackade beredda
livsmedel är i dag, enligt vad utskottet erfarit, märkta med
uppgift om tillverkarens namn och hemort. Eftersom livsmedlets
ursprung framgår av denna uppgift behöver märkningen inte
kompletteras med angivande av produktionslandet. Om ett
livsmedel som tillverkats i Sverige av i huvudsak importerade
råvaror, t.ex. köttfärs som malts av importerat kött, skulle
märkas som "svensk köttfärs" torde detta vara direkt
vilseledande och otillåtet enligt marknadsföringslagen
(1975:1418), eftersom konsumenterna då skulle uppfatta produkten
som tillverkad av svenska råvaror.
Utskottet vill vidare erinra om att EES-avtalet innebär att
Sverige tillsammans med övriga EFTA-länder åtagit sig att
anpassa sina regelverk till ett stort antal tekniska
föreskrifter, standarder m.m. som gäller inom EG. I åtagandena
ingår även en rad EG-bestämmelser på livsmedelsområdet, bl.a. de
som gäller märkning av livsmedel. De ändringar som genomfördes i
livsmedelslagen hösten 1992 innebär att SLV fr.o.m. att
EES-avtalet träder i kraft kommer att ha det samlade ansvaret
för att meddela föreskrifter i överensstämmelse med EG:s
direktiv (prop. 1992/93:119, bet. LU11). EG:s bestämmelser om
ursprungsmärkning bygger på internationella rekommendationer
från Codex Alimentarius, som är ett samlingsnamn för FAO:s och
WHO:s gemensamma program, Food Standards Programme. Enligt denna
märkningsstandard krävs märkning med uppgift om tillverkarens,
förpackarens eller säljarens namn och adress. Dessutom skall
ursprungslandet anges i de fall ett utelämnande av uppgiften kan
vilseleda konsumenterna om livsmedlets ursprung. EG:s
bestämmelser innebär att "ursprungsland" ersatts med begreppet
"ursprungsplats". Reglerna i EG:s märkningsdirektiv om
ursprungsmärkning är inte helt tydliga. I direktivet sägs att
färdigförpackade livsmedel skall märkas med ursprungsplatsen i
det fall ett utelämnande av denna uppgift kan vilseleda
konsumenterna om livsmedlets ursprung. SLV har, enligt uppgift,
tolkat denna bestämmelse så att ursprungsmärkning är
obligatorisk för livsmedel som är märkta med uppgift om
förpackarens namn och hemort i stället för tillverkarens.
Som både jordbruksutskottet och lagutskottet konstaterat
tidigare när liknande motionsspörsmål behandlats (se bet.
1988/89:JoU14, 1991/92:JoU4 och 1991/92:LU25) saknas möjligheter
att genom föreskrifter -- dvs. lagar, förordningar eller
myndighetsföreskrifter -- tillskapa sådan information som
motionärerna begär i huvudsak på grund av att sådana skulle
komma att anses som tekniska handelshinder och därmed oförenliga
med Sveriges internationella åtaganden. I den mån det saknas
bestämmelser inom EG har vi endast möjlighet att upprätthålla
krav på märkning när det är nödvändigt med hänsyn till bl.a.
konsumentskydd och skydd för allmän hälsa. Sådana åtgärder måste
dock stå i proportion till det önskade resultatet och måste
rikta sig både mot inhemska och utländska produkter.
Utskottet vill vidare understryka att EES-avtalet inte hindrar
livsmedelsindustrin och handeln att frivilligt lämna information
som är värdefull för konsumenterna. Som både lagutskottet och
EES-utskottet framhållit tidigare vid behandlingen av liknande
motionsyrkanden (yttr. 1992/93:LU1y och bet. 1992/93:EU1) kan
med ett ökat varuutbud konsumenterna i än högre grad än för
närvarande komma att efterfråga uppgifter om t.ex.
produktionsland eller varifrån ingredienserna i ett sammansatt
livsmedel kommer. Eftersom en tillfredsställande märkning -- i
likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar -- är
ett konkurrensmedel förutsätter utskottet att enskilda företag
i branschen kommer att utnyttja denna möjlighet. Enligt vad
utskottet erfarit har Jordbruksdepartementet kallat till
överläggningar om ursprungsmärkning av livsmedel -- främst på
kött- och charkområdet -- den 22 mars 1993 med deltagande av
företrädare för konsumenter, detaljister, grossister och
producenter. Utskottet utgår från att regeringen därefter vidtar
erforderliga åtgärder.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L705
yrkandena 3 och 4.
I motion L713 begär Hans Karlsson (s) ett tillkännagivande om
en översyn av bl.a. livsmedelslagens straffbestämmelser i
syfte att i större utsträckning kunna beivra överträdelser med
penningböter i stället för som nu med dagsböter. Som skäl för
yrkandet redovisar motionären ett fall där en föreståndare för
en livsmedelsaffär åtalats för att inte ha förvarat salubjudna
semlor under lock och ett annat där en restaurangidkare startat
sin verksamhet innan han fått alla erforderliga tillstånd.
Enligt motionärens mening skulle en hantering som inneburit
penningböter i stället för dagsböter i dessa två fall bättre stå
i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.
Livsmedelslagens straffbestämmelse (30§) innebär att den som
med uppsåt eller oaktsamhet bryter mot vissa i lagen angivna
föreskrifter eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Om en
förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för
konsumentintresset uppsåtligen åsidosätts i större omfattning
eller annars på ett allvarligt sätt, är maximistraffet fängelse
i högst två år.
Av 25 kap. brottsbalken framgår att med böter menas dagsböter,
vilka med utgångspunkt i brottets art kan bestämmas till minst
30 och högst 150. Dagsbotens storlek bestäms till minst 30 kr
och högst till 1000 kr beroende på den tilltalades inkomst-
och förmögenhetsförhållanden. Om brottet förskyller lägre straff
än 30 dagsböter döms böterna ut i penningböter, vilka bestäms
till lägst 100 kr och högst 2000 kr.
Av det redovisade framgår att gällande rätt innebär att
penningböter kan komma i fråga för lindrigare brott mot
livsmedelslagen. Däremot kan strafföreläggande eller
ordningsbot, som utfärdas av åklagare resp. polisman för
godkännande av den misstänkte, inte komma i fråga för brott mot
livsmedelslagen. Strafföreläggande får nämligen utfärdas endast
beträffande brott för vilket böter ingår i straffskalan och för
vilket inte är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader.
Ordningsbot får ges endast för sådana brott för vilka inte
stadgas annat än penningböter (48 kap. rättegångsbalken).
Gällande bestämmelser innebär således att straff för
överträdelser av livmedelslagen, även i bagatellartade fall,
måste utdömas av domstol. I detta sammanhang bör dock erinras om
att Åklagarutredningen i sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett
reformerat åklagarväsende har föreslagit att möjligheterna till
strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot utvidgas.
Enligt förslaget skall åklagare få förelägga påföljd bl.a. när
brottet förskyller böter, oavsett vilket högsta straff som är
stadgat för brottet. Vidare skall enligt förslaget polisman
under vissa förutsättningar få utfärda bötesföreläggande i de
fall brottet förskyller penningböter. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.
Utskottet konstaterar att vad Åklagarutredningen föreslagit
ligger helt i linje med vad motionären vill åstadkomma. I
avvaktan på remissinstansernas och regeringens
ställningstaganden till utredningens förslag anser utskottet att
något tillkännagivande från riksdagens sida inte är
erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
L713.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till Livsmedelsverket
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under nionde
huvudtiteln till Statens livsmedelsverk för budgetåret
1993/94 anvisar ett ramanslag på 94305000 kr,
2. beträffande köttbesiktning
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under nionde
huvudtiteln till Täckande av vissa kostnader för
köttbesiktning m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett anslag
på 1000 kr,
3. beträffande Livsmedelsverkets arbetsuppgifter
att riksdagen avslår motion 1992/93:L714,
4. beträffande slakterier
att riksdagen avslår motion 1992/93:L705 yrkande 2,
5. beträffande märkning av livsmedel
att riksdagen avslår motion 1992/93:L705 yrkandena 3 och 4,
6. beträffande livsmedelslagens straffbestämmelse
att riksdagen avslår motion 1992/93:L713.
Stockholm den 9 mars 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp),
Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil
Persson (m), Gunnar Thollander (s), Hans Stenberg (s), Stig
Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Per
Erik Granström (s).