I betänkandet behandlar utskottet ett förslag från regeringen
(prop. 1992/93:139) som gäller olovligt bortförande och andra
övergrepp mot barn. I propositionen föreslås ändringar dels
i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, dels i
en bestämmelse i föräldrabalken (FB) om umgänge. Ändringarna i
1989 års lag syftar till att -- med bibehållande av skyddet för
barnen -- effektivisera förfarandet när det gäller barn som
olovligen förts till eller kvarhållits i Sverige. Ändringen i FB
innebär att en uttrycklig bestämmelse införs i 6 kap. 15§om
att domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta
risken för att barnet i samband med utövande av umgänget utsätts
för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars
far illa. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april
1993.
Vidare behandlas i betänkandet 21 motioner, varav 3 har väckts
med anledning av propositionen, 3 under den allmänna
motionstiden 1991/92 och 15 under den allmänna motionstiden
1992/93. Förutom frågor om olovligt bortförande av barn i
internationella förhållanden tas i motionerna upp spörsmål som
gäller umgängesreglerna i FB, barns ställning i vårdnads- och
umgängesmål, åtgärder för att undvika processer om vårdnad och
umgänge, processuella frågor i vårdnads- och umgängesmål,
underhållsbidrag och kostnader för umgänge med barn,
sekretesskydd för barn, faderskapspresumtion vid
samboförhållanden samt ytterligare utredningsarbete när det
gäller familjerättsliga frågor rörande barn.
Som ett led i beredningen av de år 1992 väckta motionerna,
vilka samtliga gäller olovligt bortförande av barn i
internationella förhållanden, anordnade utskottet den 5 maj 1992
en offentlig utskottsutfrågning med deltagande av företrädare
för berörda departement, myndigheter, domstolar och
organisationer. En bandutskrift över vad som framfördes vid
utskottsutfrågningen finns tillgänglig i ärendet.
I ärendet har inkommit en skrivelse från Bortförda Barns
Förening.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag med den ändringen
att ikraftträdandedagen bestäms till den 1 juni 1993. Samtliga
motionsyrkanden avstyrks.
Propositionen
I proposition 1992/93:139 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) efter hörande av Lagrådet att riksdagen
antar i propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn,
2. lag om ändring i föräldrabalken.
Lagförslagen har tagits in i bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:139
1992/93:L14 av Sten Söderberg (-) vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om olovligt bortförande och andra övergrepp mot barn.
1992/93:L15 av Elisabeth Fleetwood (m) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inhämta synpunkter från UD i anslutning
till vissa mål rörande umgängesrätten.
1992/93:L16 av Lena Öhrsvik och Margareta Israelsson (s) vari
hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behov av preciseringar av uttrycket
"annars far illa" i 6 kap. 15§ föräldrabalken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om helhetsbedömning och barns ställning i
umgängesärenden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av kunskap om barn,
4. att riksdagen beslutar ändra 15§ lagen om ändring i lagen
(1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L409 av Ulla-Britt Åbark och Kent Carlsson (s) vari
hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av stöd och hjälp till kvinnor
vilkas barn kidnappats och förts utomlands,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av konventioner med andra
länder i dessa frågor.
1991/92:L419 av Barbro Westerholm (fp) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot kidnappning av barn.
1991/92:L424 av Liisa Rulander (kds) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barns behov av skydd i svensk lag i samband
med umgänge efter separation.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:L401 av Bengt Harding Olson (fp) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjerättsdomstolar.
1992/93:L402 av Ulla Tillander och Rune Backlund (c) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att medling alltid bör erbjudas
människor som är på väg att skiljas i de fall där barn är
inblandade.
1992/93:L403 av Sven-Olof Petersson (c) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för
resekostnader i samband med umgängesrätt.
1992/93:L404 av Nils Nordh och Kent Carlsson (s) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett förstärkt skydd mot
bortrövande av barn.
1992/93:L405 av Ulrica Messing (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av åtgärder som ökar möjligheterna
för frånskilda föräldrar att utöva umgängesrätt med sitt barn.
1992/93:L410 av Gustaf von Essen (m) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjenämnd.
1992/93:L412 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, fp, c, kds,
nyd) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ändrad lagstiftning så att det
vid separationer tas mer hänsyn till barns vilja när det gäller
umgängesrätten,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Domstolsverket i
samarbete med Advokatsamfundet anordnar fortbildningskurser med
inriktning på barn enligt vad i motionen anförts om behovet av
psykologisk utbildning för domare och advokater.
1992/93:L415 av Birgit Henriksson och Maud Ekendahl (m) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om gemensam vårdnadsrätt.
1992/93:L417 av Karin Pilsäter (fp) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om försöksverksamhet med övergripande
samarbetsteam vid familjeseparationer där barn är inblandade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillämpning av sekretesslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om socialförsäkringar och umgängesföräldrars
möjlighet att utöva föräldraansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om reseavdrag för umgängesresor.
1992/93:L418 av Karin Israelsson och Rune Backlund (c) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning som belyser
barnens rätt till båda föräldrarna i umgänges- och
vårdnadstvistärenden.
1992/93:L419 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barns talerätt.
1992/93:L420 av Kaj Larsson och Åke Selberg (s) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sekretesskydd för barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förändring av underhållsbidraget,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av talerätt för mor- och
farföräldrar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att gemensam
familjelagstiftning utreds.
1992/93:Ju802 av Margareta Viklund (kds) vari hemställs
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
incestfall inte bör bedömas som vårdnadstvister.
1992/93:So247 av Christer Lindblom m.fl. (fp) vari hemställs
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en man som är stadigvarande
sammanboende utan att vara gift med barnets mor inte skall
behöva erkänna faderskapet, utan antas vara far till barnet.
1992/93:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari hemställs
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning
av bidrag till umgängesresor,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse
kontaktman/ombud för barn.
Utskottet
Inledning
Den svenska familjerätten har sedan början av 1970-talet varit
förmål för en fortlöpande reformering. Utvecklingen på området
har präglats av bl.a. strävanden att tillgodose barnets
intressen i relationen till föräldarna. År 1973 ändades FB:s
regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32, bet. LU20). Reformen
innebar bl.a. att frågan om vem av makarna som bär skulden till
att deras äktenskap söndras inte får tillmätas betydelse vid
avgörande av vem av dem som efter skilsmässan skall få vårdnaden
om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes bestämmelser
som syftade till att stärka fäders möjlighet att få vårdnaden om
sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra.
Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs när det gäller
rätten att efter särskild prövning få vårdnaden om sina barn.
En annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det
infördes en möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med
varandra eller som har skilt sig, att efter prövning av domstol
få gemensam vårdnad om sina barn.
I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändring i FB:s
bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU
1982/83:17). Ett av syftena med lagändringarna var att stärka
barnens rättsliga ställning. Genom lagändringarna blev det bl.a.
möjligt för makar att utan särskilt domstolsbeslut efter en
skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn. Vidare
förenklades förfarandet i fall då ogifta föräldrar som bor
tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I
de ändrade bestämmelserna slogs också fast att barnets
vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge
med den andra föräldern tillgodoses.
Ett ytterligare steg i reformarbetet togs hösten 1990 då
riksdagen fattade beslut om vissa ändringar i bl.a. FB:s regler
om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13).
Lagändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991, syftar
särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i
större utsträckning skall ta ett gemensamt ansvar för barnet och
själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall
lösas. De nya reglerna innebär att s.k. samarbetssamtal i
vårdnads- och umgängestvister skall erbjudas föräldrar i alla
kommuner. Vidare kan domstolen i ett mål om vårdnad eller
umgänge ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd.
Även FB:s bestämmelser om gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam
vårdnad skall numera komma i fråga inte bara när föräldrarna är
ense om det utan också då ingen av dem utesluter denna
vårdnadsform. Ogifta föräldrar kan få gemensam vårdnad genom en
anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet
fastställs. För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell
utan endera föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen
liksom tidigare avgöra frågan om vem av föräldrarna som skall ha
vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Reglerna om umgänge
har kompletterats med en föreskrift om att vårdnadshavaren skall
lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget.
Samtliga nu redovisade regler gäller när mål om vårdnad och
umgänge skall avgöras av svensk domstol. I FB finns också regler
om verkställighet av dessa avgöranden i Sverige.
När det gäller vårdnads- och umgängesavgöranden som meddelats
av utländsk domstol gäller som grundprincip att dessa endast kan
verkställas i det land vari domen meddelats. Den ökade
rörligheten över gränserna har emellertid medfört ett allt
större behov av samarbete mellan länderna för att motverka att
föräldrar eller andra personer obehörigen för med sig barn till
ett annat land eller olovligen håller dem kvar där och på så
sätt skiljer barnen från deras vårdnadshavare. Mot denna
bakgrund antog Europarådet år 1980 en konvention
(Europarådskonventionen) om erkännande och verkställighet av
avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård
om barn. Samma år tillkom ytterligare en konvention i ämnet då
Haagkonferensen för internationell privaträtt antog en
konvention (Haagkonventionen) om de civila aspekterna på
internationella bortföranden av barn. Dessa båda konventioner
har införlivats i svensk rätt genom lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av barn (1989 års lag).
I det följande behandlar utskottet frågor om olovligt
bortförande av barn i internationella förhållanden ur olika
aspekter. Efter en allmän bakgrund behandlas motioner från såväl
föregående års som innevarande års allmänna motionstid om ett
utökat internationellt samarbete. Därefter behandlar utskottet
propositionens förslag om ändringar i 1989 års lag, vilka syftar
till att Sverige bättre skall kunna uppfylla sina åtaganden
enligt konventionerna. I anslutning därtill behandlas också
vissa motionsyrkanden som föranletts av propositionen.
Utskottet övergår därefter till att under skilda rubriker
behandla olika frågor rörande FB:s regler om vårdnad och umgänge
m.m. Denna del av betänkandet inleds med utskottets behandling
av ett i propositionen framlagt förslag om ändring i
umgängesreglerna jämte med anledning därav väckta motioner.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att
utskottet -- som ett led i beredningen av de år 1992 väckta
motionerna rörande frågor om olovligt bortförande av barn i
internationella förhållanden -- anordnade en offentlig
utskottsutfrågning den 5 maj 1992. Vid utfrågningen deltog
företrädare för Justitiedepartementet, Utrikesdepartementet,
Kulturdepartementet, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen,
Länsrätten i Uppsala, Stockholms socialnämnd, Sveriges
advokatsamfund, Rädda barnen, Föreningen BRIS, Bortrövade barns
förening, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige,
Umgängesrättsföräldrarnas förening, Söndagsföräldrarna i
Stockholm förening och Organisationen Mullvadarna. -- Vad som
framkom vid utfrågningen redovisas i betänkandet i relevanta
delar.
Olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden
Allmän bakgrund
Med olovligt bortförande av barn i internationella
förhållanden avses framför allt fall då en förälder utan lov för
med sig sitt barn till ett annat land. Hit hör också fall då en
förälder olovligen håller kvar barnet i ett annat land efter
utgången av en umgängestid eller efter det att en domstol
bestämt att den andra föräldern skall ha vårdnaden om barnet. I
båda fallen är ändamålet att hindra den andra föräldern från att
ha vårdnaden om barnet eller att utöva umgängesrätten.
Som inledningsvis nämnts tillkom år 1980 två konventioner,
Europarådskonventionen och Haagkonventionen, för
att få till stånd ett internationellt samarbete för att motverka
olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i
internationella förhållanden. En bärande tanke bakom de båda
konventionerna är att hänsynen till barnets bästa skall sättas
främst när man bedömer frågor rörande vårdnaden. Huvudprincipen
enligt konventionerna är att det inte skall löna sig för en
förälder eller någon annan person att föra bort ett barn från
dess hemland eller hålla kvar ett barn i ett främmande land.
Enligt konventionerna skall därför ett beslut om vårdnad i
barnets hemland normalt verkställas och barnet skall enligt
huvudregeln flyttas dit. Med barn avses i båda konventionerna
den som är under 16 år. Till skydd för barnet innehåller båda
konventionerna bestämmelser om när erkännande, verkställighet
och överflyttning kan vägras.
Både Europarådskonventionen och Haagkonventionen förutsätter
att varje fördragslutande stat har en centralmyndighet som
skall ta emot och förmedla framställningar enligt konventionerna
samt samarbeta med centralmyndigheterna i övriga stater som har
tillträtt konventionerna. Myndigheten skall vidare hjälpa till
med att leta efter barn som olovligen har förts till det egna
landet eller olovligen hålls kvar där samt att söka få till
stånd lösningar på frivillighetens väg. Dessutom skall
centralmyndigheten stå till tjänst med upplysningar om gällande
lagstiftning om vårdnad m.m. i det egna landet.
I fråga om anslutning till de båda konventionerna gäller
att Europarådskonventionen är öppen för anslutning för
Europarådets medlemsstater. Europarådets ministerkommitté kan
dessutom inbjuda andra stater att ansluta sig till konventionen.
Beslut om detta fattas av ministerkommittén. Haagkonventionen är
öppen för de stater som var medlemmar i Haagkonferensen för
internationell privaträtt vid tidpunkten för dess fjortonde
session. Varje annan stat kan i och för sig ansluta sig till
Haagkonventionen, men en sådan anslutning får verkan endast i
förhållande till de konventionsstater som förklarat sig godta
denna anslutning. Initiativet till en anslutning måste givetvis
komma från den stat som önskar ansluta sig till ifrågavarande
konvention.
Sverige har som ovan nämnts anslutit sig till de båda
konventionerna och dessa har införlivats med svensk rätt genom
1989 års lag (prop. 1988/89:8, bet. 1988/89:LU10). För Sveriges
del är Europarådskonventionen i kraft i förhållande till
Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike, Irland, Luxemburg,
Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien
och Nordirland, Tyskland, Ungern samt Österrike.
Haagkonventionen är i kraft mellan Sverige och Amerikas
förenta stater, Argentina, Australien, Belize, Canada, Danmark,
Frankrike, Jugoslavien, Irland, Israel, Luxemburg, Mexico,
Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Portugal, Schweiz, Spanien,
Storbritannien och Nordirland, Tyskland, Ungern samt Österrike.
Av betydelse i detta sammanhang är också den av Förenta
nationernas generalförsamling år 1989 antagna konventionen om
barnets rättigheter (FN:s barnkonvention). Konventionen
godkändes av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet.
SoU28) och trädde för svenskt vidkommande i kraft hösten 1990.
Hittills har konventionen ratificerats av omkring 100 stater med
eller utan reservationer. FN:s barnkonvention innehåller
bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande
rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och
utnyttjande.
När det gäller förekomsten av olovliga bortföranden eller
kvarhållanden där Sverige är inblandat framkom vid
utskottsutfrågningen den 5 maj 1992 i huvudsak följande.
Utrikesdepartementet har i sin egenskap av
centralmyndighet under tiden den 1 januari 1990 -- 31 december
1991 handlagt 37 ärenden, med sammanlagt 52 barn inblandade,
avseende överflyttning enligt Haagkonventionen. Därav avser 18
ärenden sådana fall där barn har förts till eller kvarhållits i
Sverige. Av de ärenden som avser barn som har förts till Sverige
har överflyttning kunnat ske endast i fem fall och först efter
avsevärd tidsutdräkt. Förlikning har träffats i fem fall medan
det i fyra ärenden pågår förlikningsförhandlingar. När det
gäller barn som har förts från Sverige har överflyttning skett i
tio fall, förlikning har träffats i tre fall, överflyttning har
vägrats i ett fall och förfarande pågår i sju fall (december
1992). Antalet ärenden enligt Europarådskonventionen är mycket
få såväl när det gäller barn som har förts till Sverige som när
det gäller barn som har förts från Sverige.
Vidare upplystes att Utrikesdepartementet saknar kännedom om
hur många barn som förs till Sverige från länder som inte är
konventionsbundna. Varje år får emellertid departementet
påstötningar från ambassader i Stockholm med begäran om hjälp
med att få tillbaka barn till sådana länder. Under det senaste
decenniet har departementet varje år fått kännedom om 15--20
fall. Det poängterades från företrädarna för
Utrikesdepartementet att det mycket väl kan finnas både
"konventionsfall" och andra fall som departementet inte känner
till. Någon skyldighet att anmäla mål enligt 1989 års lag till
Utrikesdepartementet finns inte. I sammanhanget påpekades att
det finns vissa svårigheter att definitionsmässigt avgöra när
det föreligger ett olovligt bortförande. I en del fall
förekommer det att den ena föräldern efter en separation reser
till ett annat land och tar barnen med sig, och frågan är när
ett sådant fall skall anses ha utvecklat sig till ett olovligt
bortförande.
Enligt vad företrädare för Sveriges advokatsamfund
redovisade är det inte ovanligt att barn förs till Sverige från
Amerikas Förenta Stater av svenska mödrar efter separationer
från amerikanska män. Även om modern oftast får vårdnaden om i
vart fall yngre barn i USA brukar regelmässigt sådana beslut
vara förenade med ett förbud att föra barnet utanför landets
gränser. Ofta beror sådana bortföranden på att modern efter en
skilsmässa i USA inte har möjligheter att där försörja sig själv
och barnen.
Från Bortförda barns förening gjordes gällande att antalet
olovligt bortförda barn från Sverige uppgår till mellan 100 och
200 varje år. Det finns, enligt föreningens mening, ett stort
antal mödrar som över huvud taget inte anmäler till svenska
myndigheter att deras barn har rövats bort med hänsyn till att
de anser att en sådan anmälan skulle försvåra ett återförande.
Enligt föreningen uppmanar Utrikesdepartementet också i vissa
fall dessa mödrar att inte göra någon polisanmälan. I så gott
som samtliga fall som föreningen känner till har barnen förts
till länder som inte är konventionsbundna. Det är nästan alltid
fäder som fört bort barn från mödrar som varit ensamma
vårdnadshavare. Enligt föreningens uppfattning finns det ett
flertal fall där fadern efter bortförandet återvänt till Sverige
och åter bosatt sig här medan barnet lämnats till faderns
anhöriga i hans hemland. Andra exempel finns på fall där modern
rest till det land dit barnet bortförts och stannat där i flera
år i hopp om att få kontakt med barnet. I andra fall, som
föreningen känner till, har fadern stannat kvar och arbetat i
Sverige medan modern och barnet efter en separation tvingats att
bosätta sig i faderns hemland. Syftet med ett sådant agerande
från faderns sida är att barnet skall få sin uppfostran i
enlighet med de principer som gäller i hans hemland. Mamman har
ingen möjlighet att återvända till Sverige tillsammans med
barnen. Om hon ensam skulle lämna landet riskerar hon att för
alltid förlora vårdnaden om sina barn.
Fortsatt internationellt arbete m.m.
Nödvändigheten av internationellt arbete för att få till stånd
ytterligare överenskommelser med andra länder i syfte att
förhindra bortförande av barn i internationella förhållanden tas
upp i tre motioner.
I motion 1992/93:L404 (delvis) begär Nils Nordh och Kent
Carlsson (båda s) tillkännagivande från riksdagens sida om
behovet av förstärkt skydd mot bortrövande av barn. Ett sätt att
förstärka skyddet är enligt motionärerna att tillskapa
internationella överenskommelser om hur staterna och deras
rättsystem skall hantera frågor som syftar till att förhindra
olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden.
Enligt motionärerna borde FN kunna spela en stor roll i denna
fråga. Motionärerna vill också ha till stånd ett
tillkännagivande från riksdagens sida om ökat stöd från bl.a.
Utrikesdepartementets sida till föräldrar vars barn kidnappats.
Barbro Westerholm (fp) begär i motion 1991/92:L419
tillkännagivande om att Sverige i framtiden bör arbeta för en
samordning av den internationella familjerätten så att
kidnappning av barn kan undvikas i framtiden.
Också i motion 1991/92:L409 av Ulla-Britt Åbark och Kent
Carlsson (båda s) framhålls att det är nödvändigt att regeringen
tar initiativ till konventioner med andra länder när det gäller
kidnappade barn. Enligt motionärerna är det viktigt att skapa
konventioner kring umgängesrätten så att kvinnor får möjlighet
att träffa sina barn. I motionen yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om
nödvändigheten med konventioner med andra länder i dessa frågor
(yrkande 2). I motionen anförs vidare att det behövs mer
information och utbildning till olika myndigheter för att hjälpa
de kvinnor vars barn kidnappats av utländska pappor.
Motionärerna menar att förståelsen från svenska myndigheters
sida för sådana kvinnor är alltför liten. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 1).
I samband med att riksdagen antog 1989 års lag underströks att
det är angeläget att Sverige verkar för att få till stånd ett
samarbete med de stater som står utanför konventionerna (prop.
1988/89:8, bet. LU10). En möjlighet som bör prövas är, framhöll
utskottet, att träffa avtal om samma regler som gäller enligt
någon av de båda konventionerna. Utskottet såg därför positivt
på att, enligt vad som föreslogs i den då aktuella
propositionen, regeringen skall ha möjlighet att förordna att
bestämmelserna i 1989 års lag, under förutsättning av
ömsesidighet, skall tillämpas även i förhållande till en stat
som inte är ansluten till Europarådskonventionen eller
Haagkonventionen. Skulle det visa sig svårt att uppnå godtagbara
lösningar förhandlingsvägen ansåg utskottet att andra vägar
måste prövas. Utskottet underströk vikten av att Sverige tar
till vara de möjligheter som finns att inom olika
internationella organisationer verka för att olovligt bortförda
eller kvarhållna barn återförs. Viktigt är också, fortsatte
utskottet, att svenska myndigheter på olika sätt bistår
vårdnadshavarna i deras strävan att återfå sina barn. Med hänsyn
bl.a. till de uttalanden som gjordes i den då aktuella
propositionen utgick utskottet från att regeringen även
framdeles fortlöpande ägnar uppmärksamhet åt problemet med de
internationella barnaroven.
Frågan om ett fortsatt internationellt arbete ha därefter
aktualiserats bl.a. i ett frågesvar i riksdagen den 25 februari
1992 (prot. 1991/92:69). Utrikesministern förklarade därvid att
Sverige, när tillfälle ges, undersöker möjligheterna att få till
stånd överenskommelser med länder som inte anslutit sig till
konventionerna. Hon underströk vidare att det krävs ömsesidiga
ansträngningar för att avtal av detta slag skall fungera, vilket
bl.a. innebär att vi i Sverige måste vara beredda att sända barn
som olovligen förts hit tillbaka till det andra landet och att
erkänna det andra landets domar och beslut när det gäller
vårdnad och umgänge.
Vidare väcktes under våren 1992 flera interpellationer som
gällde olovligt bortförande av barn i internationella
förhållanden. Interpellationerna besvarades av justitieministern
den 4 maj 1992 (prot. 1991/92:104), varvid hon poängterade att
regeringen tar mycket allvarligt på förekomsten av olovliga
bortföranden av barn. Det pågår ständigt arbete inom regeringen
med dessa frågor som är så viktiga för dem som direkt berörs.
När det gäller möjligheten att sluta konventioner med
ytterligare länder framhöll justitieministern att sådana avtal
också innebär att vi måste vara beredda att sända barn som
olovligen har förts hit tillbaka till det land varifrån barnet
förts samt att erkänna det landets domar och beslut rörande
vårdnad och umgänge. Detta är inte utan problem eftersom många
av de länder som det här är fråga om bygger sin familjerätt på
helt andra traditioner och värderingar än dem som styr vår
reglering.
Vid den av utskottet den 5 maj 1992 anordnade utfrågningen
angående olovligt bortförande av barn väcktes frågor om vad som
görs från regeringens sida för att få till stånd
överenskommelser med andra länder och vilken hjälp och stöd som
drabbade föräldrar får.
Enligt Utrikesdepartementet finns särskilt tillsatta
kommittéer för samarbete mellan de stater som är anslutna till
Europarådskonventionen respektive Haagkonventionen som har till
uppgift att följa upp arbetet i de anslutna länderna. I dessa
kommittéer diskuteras främst tillämpningsproblem men också
frågor om man skall få ytterligare länder att ansluta sig till
konventionerna. Bl.a. har frågor om vissa öststaters anslutning
till konventionerna varit uppe till diskussion. FN:s
barnkonvention kan gentemot de länder som anslutit sig till
konventionen utnyttjas som ett argument för att få till stånd
bilaterala avtal eller anslutning till de konventioner som
finns. Däremot torde det vara mycket svårt att i ett så brett
sammanhang som FN åstadkomma en handlingskraftig konvention av
samma slag som Europarådskonventionen eller Haagkonventionen. De
länder som Sverige har mest problem med har inte heller anslutit
sig till FN:s barnkonvention. För vissa länder gäller att de
sätter sin religiösa trosuppfattning framför internationella
konventioner. Genom att Tunisien nyligen anslutit sig till FN:s
barnkonvention har det dock lämnats en liten öppning för
framtiden när det gäller en överenskommelse med det landet. När
det gäller arbetet med att få till stånd bilaterala avtal är
arbetet särskilt inriktat mot länder som har stora
invandrargrupper i Sverige. Svårigheten att få till stånd
önskade överenskommelser redovisades särskilt. I länder där
Koranen är rättesnöret för familjelagstiftningen anses fadern
helt enkelt ha en rätt att bestämma över hustru och barn. I
vissa länder vägrar man över huvud taget att använda eller ens
förstå sådana uttryckssätt som att "en far har rövat bort sitt
barn".
Även om det förekommer att de som företräder respektive land i
dessa förhandlingar kan acceptera och förstå den svenska
inställningen hänvisar de ofta till att landets parlament aldrig
kommer att godta en sådan överenskommelse som man från svensk
sida vill ha till stånd. Liksom utrikesministern gjort i det
ovan redovisade frågesvaret påpekades att konventioner på detta
område, vare sig de är bilaterala eller multilaterala, alltid är
ömsesidiga. Detta innebär bl.a. att vi i Sverige alltid måste
vara beredda att sända barn som olovligen förts hit tillbaka
till det andra landet och att erkänna det andra landets domar
och beslut när det gäller vårdnad och umgänge.
Frågor som gäller olovligt bortförande av barn i
internationella förhållanden har under senare år alltmer kommit
i blickpunkten för Utrikesdepartementets arbete. Resurserna på
rättsavdelningens enhet för internationell rättshjälp m.m. har
också omdisponerats så att man numera i högre grad än tidigare
kan ta sig an dessa frågor. Även om resultaten i en del enskilda
fall inte alltid är så uppmuntrande läggs i alla fall ned ett
betydande arbete från Utrikesdepartementets sida i syfte att få
tillbaka bortförda barn.
För en förälder vars barn förts från Sverige erinrades om
möjligheten att söka bidrag enligt socialtjänstlagen (1980:620)
för bl.a. resa till det land dit barnet förts. När det gäller
hjälp som kan ges i utlandet påpekades att de svenska
utlandsmyndigheterna har en skyldighet att bevaka svenska
medborgares intressen. Denna skyldighet är inskriven i
Utrikesdepartementets instruktion och i handböckerna för
utlandsmyndigheternas verksamhet. I handböckerna understryks
särskilt skyldigheten att bistå föräldrar som vill ha hem sina
barn som rövats bort. Utrikesministern har själv också
understrukit hur allvarligt hon ser på de här frågorna, och det
har även utlandsmyndigheterna underrättats om. När det sedan
gäller den hjälp som kan ges i det främmande landet kan givetvis
svenska beskickningar och konsulat av folkrättsliga skäl inte
medverka till att svensk verkställighet eller handräckning
kommer till stånd. Man är således hänvisad till rättsordningen
och myndigheterna i det land dit barnet förts. Detta förhållande
står tyvärr inte alltid klart för alla. De svenska
utlandsmyndigheterna kan däremot lämna anvisningar på lämpliga
advokater, som kan agera som ombud vid den utländska domstolen.
Ambassaderna kan också försöka ta reda på var barnet finns, om
man inte känner till det. Vidare kan utlandsmyndigheterna, om de
får reda på att barnet far illa, i den mån det finns lokala
myndigheter som agerar i sådana fall, fästa deras uppmärksamhet
på förhållandena. På ambassaderna och konsulaten finns också
kunskaper om lokala förhållanden, och de kan i vissa fall bistå
en förälder med upplysningar och tips om hur man t.ex.
lämpligast uppträder i förbindelser med myndigheter. Från
utlandsmyndigheternas sida måste man emellertid alltid tänka på
att man inte agerar på ett sådant sätt att det uppfattas som ett
försök till inblandning i domstolarnas eller myndigheternas
verksamhet. Den hjälp som man kan ge i ett enskilt fall är också
beroende av i vilket handläggningsskede ett visst ärende
befinner sig.
Trots de insatser som faktiskt görs finns det givetvis fall
där ett återförande av barnet inte kan komma till stånd. Som
exempel nämndes ett fall där en mor med utlandsmyndighetens
hjälp lyckats få till stånd ett domstolsutslag som innebar att
hon skulle få vårdnaden om det bortförda barnet. Trots detta har
ett återförande inte kunnat ske på grund av att polismyndigheten
och andra myndigheter i det landet inte lyckats hitta barnet,
som uppenbarligen hålls gömt. Ibland förekommer det också att
utlandsmyndigheterna inte hålls informerade av den förälder som
begärt hjälp. I ett fall hade en svensk utlandsmyndighet
föranstaltat om efterforskningar av ett barn som, enligt vad som
senare visade sig, redan hade återförts till Sverige och bott i
Stockholm en längre tid utan att någon underrättat ambassaden om
detta.
I en del länder anser myndigheter och domstolar, enligt vad en
av företrädarna för Sveriges advokatsamfund anförde, att en
rättsordning såsom den svenska är direkt skadlig för barn. Att
barnet får växa upp och uppfostras enligt de normer som gäller i
det land dit det har bortförts ses ofta som en fördel för
barnet, och att återföra barnet till det land varifrån det
bortförts betraktas som direkt felaktigt och stridande mot
barnets bästa.
Från företrädare för Bortförda barns förening hänvisades
till ett flertal fall där man anser att den hjälp och det stöd
som svenska utlandsmyndigheter gett svenska kvinnor vars barn
olovligen förts från Sverige varit helt otillräckligt. Vidare
framfördes klagomål mot att handläggningen i många fall varit
alltför långsam. Bland föreningens 50 medlemmar har endast en
lyckats få sitt barn tillbaka. Återförandet kunde ske först
efter tre års processande i det land dit barnet förts och
genomfördes genom att barnet rymde till sin mor i Sverige. I
övrigt finns det inte inom föreningen kännedom om något fall där
ett återförande skulle ha kommit till stånd som resultat av
insatser från en svensk utlandsmyndighet.
Vid utskottsutfrågningen upplyste företrädare för
Stockholms socialnämnd om att i en tredjedel av de
vårdnads- och umgängesärenden som nämnden har att utreda på
uppdrag av domstol en eller båda föräldrarna kommer från ett
annat land än Sverige. I många av dessa ärenden uttalar ofta en
av föräldrarna oro för att den andra föräldern skall föra barnet
ur landet. Från nämndens sida kan i sådana fall inte göras så
mycket annat än att rent allmänt ge föräldern stöd och råd.
Från företrädare för Socialstyrelsen betonades betydelsen
av att man inom ramen för socialtjänsten i större utsträckning
än för närvarande uppmärksammar dessa frågor. Från
Socialstyrelsens sida har man under senare år sett ett allt
större behov av att ute i landet skapa mer kunskap om problem
som kan uppstå i vårdnads- och umgängesfrågor i familjer där
makarna har olika kulturell bakgrund. Under år 1993 ämnar
Socialstyrelsen att närmare undersöka vad som kan göras från
styrelsens sida i syfte att höja kunskapsnivån på detta område.
Mot bakgrund av vad som framkommit vid utskottsutfrågningen
vill utskottet åter understryka angelägenheten av att arbetet i
syfte att nå ytterligare konventionsanslutningar bedrivs med
oförminskad styrka. I sammanhanget vill utskottet också peka på
att enligt uppgift har nu ytterligare länder -- bl.a. Polen och
Rumänien -- anslutit sig till Haagkonventionen. Frågan om
Sverige skall godta dessa anslutningar är emellertid ännu inte
avgjord.
I sammanhanget måste emellertid beaktas att problemet med
bortföranden av barn i internationella förhållanden inte alltid
kan lösas genom internationella överenskommelser. Som
justitieministern varit inne på i det ovan redovisade
interpellationssvaret och som också poängterades av företrädarna
för Utrikesdepartementet vid utskottsutfrågningen innebär
internationella avtal att vi från svensk sida måste vara beredda
att erkänna och verkställa andra länders domar och beslut
rörande vårdnad och umgänge även om de grundats på en
rättsordning som är helt främmande från svenska värderingar. En
ordning som innebär att vi från svensk sida skulle vara skyldiga
att medverka till att verkställa domar som enligt svenskt
synsätt är klart olämpliga för barnet kan enligt utskottets
mening inte komma i fråga.
När det sedan gäller stödet till de föräldrar vars barn
undanhålls i andra länder har utskottet förståelse för att de
insatser som görs i de fall där något utlämnande av barnet inte
kommer till stånd kan upplevas som otillräckliga. Genom de
uppgifter som lämnades vid utskottsutfrågningen har utskottet
emellertid fått en bild av de svårigheter som kan föreligga i
enskilda fall för de svenska utlandsmyndigheterna att nå en
lösning. Enligt utskottets mening är det angeläget att föräldrar
som drabbas av att deras barn olovligen bortförs även
fortsättningsvis får stöd i olika former från de svenska
utlandsmyndigheternas sida. Utskottet vill också understryka
vikten av att myndigheternas arbete fortsätter i de fall där
någon lösning ännu inte uppnåtts.
Enligt vad utskottet erfarit har det arbete som
Socialstyrelsen aviserade vid utskottsutfrågningen nyligen
påbörjats. Vad som närmast är aktuellt är en kartläggning av på
vilket sätt socialnämnderna skall kunna hjälpa de föräldrar som
vänder sig till socialtjänsten med farhågor om bortförande av
barn. Vidare planerar Socialstyrelsen att få till stånd ett
erfarenhetsutbyte med andra nordiska länder i dessa frågor.
Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att arbetet med
att på detta viktiga område få till stånd ytterligare
internationella överenskommelser, där sådana utgör en lämplig
lösning, redan pågår inom regeringskansliet. Även frågan om stöd
till de föräldrar vars barn undanhålls utomlands är som framgått
ovan uppmärksammad i olika sammanhang. Mot denna bakgrund kan
utskottet inte finna att någon riksdagens åtgärd nu är påkallad.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1991/92:L409,
1991/92:L419 och 1992/93:L404 i denna del.
Ändringar i 1989 års lag
Allmänna överväganden
I både Europarådskonventionen och Haagkonventionen framhålls
vikten av en snabb handläggning. Enligt Europarådskonventionen
artikel 14 skall varje fördragsslutande stat tillämpa ett enkelt
och snabbt förfarande för erkännande och verkställighet av
avgöranden rörande vårdnad om barn. I Haagkonventionen artikel 2
föreskrivs att de fördragsslutande staterna skall vidta alla
lämpliga åtgärder för att inom sina landområden säkerställa att
ändamålet med konventionen uppfylls. I detta syfte skall de
använda de snabbaste förfaranden som finns tillgängliga. Enligt
artikel 11 skall de judiciella eller administrativa
myndigheterna i de fördragsslutande staterna iaktta en snabb
handläggning för att få barnet återlämnat. Om den berörda
judiciella eller administrativa myndigheten inte har fattat ett
avgörande inom sex veckor från den dag förfarandet inleddes, har
sökanden eller centralmyndigheten i den anmodade staten, på eget
initiativ eller på begäran av centralmyndigheten i den ansökande
staten, rätt att kräva en redogörelse för orsakerna till
dröjsmålet. Även om detta inte innebär en absolut skyldighet att
målet skall vara slutligt avgjort inom sex veckor understryks
genom artikel 11 vikten av ett snabbt och effektivt förfarande.
Riktpunkten anses i alla fall vara att ett mål om verkställighet
eller överflyttning i normalfallet skall kunna avslutas inom en
sexveckorsperiod.
Enligt 1989 års lag skall ansökan om verkställighet eller om
överflyttning av barn göras hos länsrätten (13§). Sådana mål
skall handläggas skyndsamt, och om ett mål om överflyttning av
barn inte har avgjorts inom sex veckor från det att ansökan
gjordes måste rätten på sökandens begäran redogöra för orsaken
till dröjsmålet (15§). Förfarandet inför länsrätten följer i
stora delar 21 kap. FB, vilket innebär att förfarandereglerna i
stora delar är desamma som gäller vid verkställighet av inhemska
vårdnads- och umgängesavgöranden.
I propositionen föreslås att särskilda verkställighetsregler
införs i 1989 års lag i syfte att effektivisera förfarandet.
Tillämpningen av 1989 års lag är nämligen, enligt vad som anförs
i propositionen, inte problemfri. Handläggningstiden i
förvaltningsdomstolarna blir ofta lång på grund av
skriftväxling, eventuellt inhämtande av barnpsykiatriskt
utlåtande, medling, ett eller flera vitesförelägganden samt
hämtningsbeslut. Därutöver följer tidsutdräkt på grund av
överklaganden, inhibitionsbeslut och prövning av frågor om
utdömande av försuttna viten. Ett ärende kan på detta sätt
passera de olika instanserna flera gånger. I propositionen anför
föredragande statsrådet att de långa handläggningstiderna kan
komma i konflikt med syftet med konventionerna samt kravet på
snabb handläggning. Det finns därför enligt hennes mening
anledning att, med beaktande av skyddet för barnen,
effektivisera förfarandereglerna.
Utskottet har ingen annan uppfattning än föredragande
statsrådet om behovet av åtgärder som går ut på att vi från
svensk sida medverkar till att vi snabbare än vad som kan ske i
dag kan återföra olovligt hitförda barn till andra
konventionsstater. Reformbehovet har också bekräftats från olika
håll i samband med den offentliga utskottsutfrågning som
lagutskottet anordnade den 5 maj 1992. Särskilt från
företrädarna för Sveriges advokatsamfund uttrycktes missnöje med
att handläggningstiden i mål av förevarande slag varierar stort
mellan olika länsrätter. Enligt vad som därvid anfördes kan i
vissa domstolar handläggningen vara avslutad inom någon vecka
medan det i andra kan ta ända upp till ett år innan
handläggningen är avslutad och barnet kan återföras till det
land varifrån det bortförts.
Utskottet konstaterar att det förslag som nu läggs fram
innebär att vi i större utsträckning än för närvarande kan leva
upp till de folkrättsliga förpliktelser som vi åtagit oss genom
ratificeringen av Europarådskonventionen och Haagkonventionen.
Eftersom vi från svensk sida förutsätter att andra
konventionsstater medverkar till att barn som olovligen har
förts från Sverige snabbt återförs hit är det rimligt att vi i
Sverige också har en lagstiftning som tillgodser motsvarande
önskemål från andra länder. Behovet av åtgärder ifrågasätts inte
heller i någon av de i ärendet behandlade motionerna. De förslag
som läggs fram i propositionen tillgodoser enligt utskottets
mening i huvudsak det reformbehov som föreligger. Utskottet
noterar också med tillfredsställelse att det i samband med
utskottsutfrågningen av företrädare för Justitiedepartementet
förutskickades att de föreslagna ändringarna i 1989 års lag
skall kombineras med särskilda informationsåtgärder till
domstolarna. Det finns därför skäl att utgå från att man skall
komma till rätta också med de missförhållanden som påtalats av
Sveriges advokatsamfund.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också ett i motion
1992/93:L14 av Sten Söderberg (-) framlagt förslag om att det
bör övervägas att införa motsvarande bestämmelser med krav på
skyndsam handläggning också i FB.
Utskottet anser för sin del -- i likhet med föredragande
statsrådet -- att behovet av ändringar i föräldrabalkens
verkställighetsregler för inhemska fall får övervägas i ett
annat sammanhang. Motion 1992/93:L14 i denna del avstyrks
följaktligen.
Utskottet övergår därmed till att behandla de konkreta
förslagen till ändringar i 1989 års lag.
Medling
Nuvarande ordning innebär att länsrätten, innan den förordnar
verkställighet, får uppdra åt ledamot eller suppleant i
socialnämnden eller tjänsteman inom socialtjänsten att verka för
att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som
åligger honom eller henne (medling). Ett sådant uppdrag får
även lämnas åt någon annan lämplig person. Den som har fått ett
medlingsuppdrag skall inom den tid länsrätten bestämmer lämna
denna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits och vad
som i övrigt har kommit fram. Tiden får inte sättas längre än
två veckor, men länsrätten får förlänga tiden, om det finns
förutsättningar att nå en frivillig överenskommelse (17§ 1989
års lag och 21 kap. 2§ FB). Motivet till bestämmelsen är
främst att man i verkställighetsmål alltid velat sträva efter
att i första hand få till stånd ett frivilligt överlämnande av
barnet och så långt som möjligt nedbringa antalet
hämtningsärenden (se bet. LU 1982/83:41).
I propositionen föreslås en särskild bestämmelse i 1989 års
lag som innebär att innan länsrätten förordnar om verkställighet
eller överflyttning skall medlingsuppdrag få lämnas endast om
det kan antas att detta kommer att leda till att barnet
överlämnas utan att ärendets behandling onödigt fördröjs. Tiden
för medlingsuppdraget skall inte utan synnerliga skäl få sättas
längre än två veckor. Beträffande kretsen av de personer till
vilka länsrätten kan lämna ett medlingsuppdrag överensstämmer
förslaget med vad som gäller i dag enligt 21 kap. 2§ första
stycket FB (16§).
Sten Söderberg (-) anser i motion 1992/93:L14 (delvis) att
medling bör vara obligatorisk i syfte att i så stor utsträckning
som möjligt åstadkomma frivilliga överlämnanden. I motionen
yrkas ett tillkännagivande därom.
I motion 1992/93:L16 yrkar Lena Öhrsvik och Margareta
Israelsson (båda s) att bestämmelsen skall utformas så att
medlingsuppdrag inte skall kunna lämnas till ledamot eller
suppleant i socialnämnd (yrkande 4). Motionärerna anför bl.a.
att det vore bättre med en neutral formulering som enbart tar
sikte på lämpligheten hos den person som får ges
medlingsuppdrag. Motionärerna påpekar att det beträffande
förtroendevalda i socialnämnd inte uppställs något särskilt krav
på kunskap om barn.
Det förslag som tas upp i motion 1992/93:L14 har tidigare
framförts av Uppsala universitets juridiska fakultetsstyrelse i
samband med remissbehandlingen av den promemoria som ligger till
grund för propositionen. Förslaget bemöts i propositionen, och
föredragande statsrådet anför därvid att det givetvis är
önskvärt att barnet överlämnas frivilligt. Vid internationella
bortföranden av barn torde emellertid motsättningarna mellan
parterna ofta vara så djupgående att utsikterna är små att
barnet överlämnas frivilligt. I sådana fall kan medling leda
till onödig tidsutdräkt. Av denna anledning anser föredragande
statsrådet att medling inte bör vara obligatorisk utan att en
prövning skall ske i varje enskilt fall om ett sådant förfarande
skall inledas.
Också den fråga som tas upp i motion 1992/93:L16 har framförts
tidigare. Föreningen BRIS -- Barnens Rätt I Samhället -- ansåg i
sitt remissvar att ledamot eller suppleant i socialnämnden inte
bör få medlingsuppdrag med hänsyn till att de är politiskt valda
och sällan har de kunskaper inom t.ex. barnpsykologi,
konfliktbearbetning och kulturmotsättningar, vilka behövs för
dessa mycket svåra uppdrag. I propositionen anför föredragande
statsrådet att det enligt hennes mening inte finns anledning att
i detta hänseende ha en annan reglering i 1989 års lag än i FB.
Hon framhåller emellertid att det är väsentligt att den person
som utses till medlare -- förutom de allmänna kunskaper som en
medlare skall ha -- även har kunskap om olika kulturmönster och
annat som har särskild betydelse när det gäller tvister mellan
parter med olika nationellt ursprung.
Enligt utskottets mening är de överväganden som gjorts i
propositionen i frågan om medling ändamålsenliga. En skyldighet
för länsrätten att besluta om medling även i fall då en sådan
åtgärd redan på förhand kan bedömas inte komma att leda till ett
frivilligt överlämnande är knappast meningsfull.
När det sedan gäller kretsen av de personer till vilka
länsrätten kan lämna ett medlingsuppdrag har den nuvarande
ordningen, såvitt utskottet känner till, inte medfört några
olägenheter. Utskottet vill understryka vikten av att det är
lämpligheten som skall vara avgörande för detta viktiga uppdrag.
Något närmare underlag för utskottet att nu förorda den av
motionärerna begärda ändringen finns inte. Om det skulle visa
sig att den personkrets som bör komma i fråga för
medlingsuppdrag enligt 1989 års lag behöver inskränkas utgår
utskottet från att regeringen återkommer till riksdagen med
erforderliga förslag till ändringar.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag i nu behandlad del och avstyrker bifall till motion
1992/93:L14 i denna del och till motion 1992/93:L16 yrkande 4.
Vite
När det gäller möjligheten för länsrätten att förelägga
vite innebär propositionens förslag vissa inskränkningar i
förhållande till vad som gäller i dag. Enligt nuvarande regler i
21 kap. 3§ FB finns inga särskilda begränsningar för
länsrätten i detta avseende, utan har rätten förordnat om
verkställighet får den också förelägga vite. I propositionen
pekar föredragande statsrådet på att vitesinstitutet inte är
ägnat att främja en snabb verkställighet. Den som
vitesföreläggandet riktas mot har stora möjligheter att förhala
hela verkställighetsförfarandet genom bl.a. överklaganden.
Dessutom kan partens ekonomiska situation vara sådan att ett
vitesföreläggande blir verkningslöst. Vidare är, framhåller
statsrådet, situationen nog oftast sådan i mål enligt 1989 års
lag att man inte kan räkna med att den som ett vitesföreläggande
riktas mot skulle komma att rätta sig efter det. I propositionen
föreslås en särskild bestämmelse i 1989 års lag som innebär att
länsrätten när den förordnar om verkställighet eller
överflyttning får förelägga vite endast om detta kan antas komma
att leda till att barnet överlämnas utan onödigt dröjsmål
(18§).
I motion 1992/93:L14 (delvis) vill Sten Söderberg (-) att
riksdagen skall ge regeringen till känna att vite inte bör
förekomma annat än då det är fråga om verkställighet av en dom
eller ett beslut om umgänge.
Också i denna del överensstämmer yrkandet i motion 1992/93:L14
med vad som tidigare framförts i ärendet av Uppsala universitet.
I propositionen förklarar föredragande statsrådet att hon inte
vill gå så långt som universitetet har föreslagit och helt
avskaffa möjligheten till vitesföreläggande när det gäller
verkställighet av ett vårdnadsavgörande eller överflyttning av
ett olovligt bortfört barn.
Utskottet är av samma uppfattning och anser att det i vart
fall inte kan uteslutas att det kan finnas fall där ett
vitesföreläggande kan vara effektivt. Eftersom utgångspunkten är
att vite skall få meddelas endast när detta kan leda till att
barnet överlämnas utan onödigt dröjsmål har länsrätten att i
varje särskilt fall göra en bedömning av utsikterna till
framgång med ett vitesföreläggande innan ett sådant beslutas.
Utskottet utgår därför från att vitesförelägganden som onödigt
förlänger processen och fördjupar konflikten mellan parterna
till skada för barnet inte längre kommer att meddelas. Med det
anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och
avstyrker bifall till motion 1992/93:L14 även i denna del.
Polishämtning m.m.
När det gäller förutsättningarna för att besluta om
polishämtning innebär nuvarande bestämmelser, om det är
fråga om dom eller beslut om vårdnad eller överlämnande av barn,
att länsrätten får besluta om hämtning av barnet om
verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är
nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada. Är
det fråga om dom eller beslut om umgänge mellan barnet och en
förälder som inte är vårdnadshavare, får länsrätten besluta om
hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske och
barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern
(21 kap. 3§ FB).
Om det i ett verkställighets- eller överflyttningsmål
föreligger fara för att barnet förs ur landet eller om saken av
annan anledning brådskar, kan länsrätten enligt 21 kap. 10§
första stycket FB omedelbart förordna att barnet skall tas om
hand på lämpligt sätt. Om ett sådant beslut inte kan avvaktas,
får polismyndigheten enligt andra stycket samma lagrum, oavsett
om något mål pågår, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske
utan skada för barnet.
Förutsättningarna för polishämtning föreslås i propositionen
bli särskilt reglerade i 1989 års lag. Förslaget innebär att när
länsrätten förordnar om verkställighet eller överflyttning skall
den få besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens
försorg. Är det fråga om umgänge, skall länsrätten få besluta om
hämtning av barnet endast om det finns särskilda skäl att anta
att verkställighet annars inte kan ske (18§).
Också när det gäller åtgärder för att säkerställa
verkställighet eller överflyttning föreslås en särreglering i
1989 års lag. Enligt förslaget skall länsrätten omedelbart kunna
förordna att barnet skall tas om hand på lämpligt sätt.
Länsrätten skall därvid kunna meddela föreskrifter om villkor
eller tidpunkt för umgänge med barnet. Länsrätten skall också i
samband med dom eller beslut om verkställighet eller
överflyttning kunna föreskriva att barnet tillfälligt skall tas
om hand på lämpligt sätt för att underlätta att barnet
överflyttas. Om länsrättens beslut inte kan avvaktas, skall
polismyndigheten omedelbart kunna omhänderta barnet eller vidta
andra omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet
(19§).
Propositionens förslag i dessa delar har inte föranlett något
motionsyrkande, och utskottet tillstyrker förslagen. I
sammanhanget vill utskottet peka på att förslagen inte innebär
några förändringar i bestämmelserna om hur hämtningen skall
utföras. Sålunda skall även i framtiden någon som kan vara till
stöd för barnet närvara vid hämtningen. Finns det en
kontaktperson för barnet enligt socialtjänstlagen (1980:620) bör
denne anlitas. Om möjligt skall också en barnläkare,
barnpsykiatriker eller barnpsykolog medverka. Om barnet på grund
av sjukdom inte bör flyttas eller om det möter något annat
särskilt hinder, skall hämtningen uppskjutas (21§ 1989 års lag
och 21 kap. 9§ FB). Vidare skall rätten fortfarande kunna
förordna att barnet skall undersökas av läkare (21§ 1989 års
lag och 21 kap. 11§ FB). Det effektiviserade förfarandet leder
således inte till att skyddet för barnet försämras vid
hämtningen.
I likhet med vad utskottet uttalade i samband med tillkomsten
av de nu gällande bestämmelser om hämtning i 21 kap. FB (se bet.
LU 1982/83:41) vill utskottet också understryka vikten av att
ett beslut om hämtning verkställs så snart som möjligt.
Fördröjningen av själva verkställigheten måste nämligen enligt
utskottets mening vara synnerligen påfrestande både för parterna
och, inte minst, för barnet. Ett snabbt genomförande av
hämtningsbesluten ligger också i linje med syftet med de
föreslagna ändringarna i övrigt.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag
också i denna del.
I propositionen föreslås att lagändringarna skall träda i
kraft den 1 april 1993. Riksdagsbehandlingen har emellertid
krävt längre tid än vad som förutsattes i propositionen.
Utskottet föreslår att ikraftträdandedagen bestäms till den
1 juni 1993.
Sten Söderberg (-) anser i motion 1992/93:L14 (delvis) att
domstolarna skall vara skyldiga att underrätta
Utrikesdepartementet om mål enligt 1989 års lag eller att
Utrikesdepartementets medverkan i sådana mål skall vara
obligatorisk. En sådan ordning skulle enligt motionären bl.a.
bidra till en enhetlig rättstillämpning.
Utskottet utgår från att Utrikesdepartementet i sin egenskap
av centralmyndighet följer rättsutvecklingen och tar de
initiativ till författningsåtgärder som kan visa sig
erforderliga. Däremot kan det inte komma i fråga att
Utrikesdepartementet skulle ges möjlighet att påverka
domstolarnas handläggning av enskilda mål enligt 1989 års lag.
En sådan ordning skulle strida mot 11 kap. 2 § regeringsformen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
1992/93:L14 också i denna del.
Föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge m.m.
Ändring i umgängesreglerna
Av 6 kap. 15§ FB framgår att barnets vårdnadshavare har
ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte
är vårdnadshavare så långt som möjligt tillgodoses. Barnet har
dessutom rätt till umgänge med annan som står barnet särskilt
nära. Vårdnadshavaren är också skyldig att lämna bl.a.
umgängesföräldern sådana upplysningar om barnet som kan främja
umgänget, såvida inte särskilda skäl talar mot det. Om barnets
vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av en
förälder som inte är vårdnadshavare, skall rätten på begäran av
den föräldern besluta i umgängesfrågan efter vad som är bäst för
barnet. I syfte att motverka s.k. umgängessabotage infördes den
1 mars 1991 också en särskild regel, 6 kap. 6 a§ FB, som slår
fast att frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna
skall ges en särskilt framträdande plats vid valet av
vårdnadshavare (prop. 1990/91:8, bet. LU13).
I propositionen påstås att bestämmelsen i 6 kap. 6 a§ FB
felaktigt kommit att uppfattas så att vårdnadshavaren skulle
vara skyldig att medverka till umgänge även när detta riskerar
att skada barnet. I propositionen föreslås mot denna bakgrund
att det i 6 kap. 15§ FB skall föras in ett nytt fjärde stycke
som uttryckligen anger att rätten vid bedömande av en
umgängesfråga skall beakta risken för att barnet i samband med
umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller
kvarhålls eller annars far illa. Den föreslagna bestämmelsen
syftar till att i vissa avseenden precisera när umgänge bör
komma till stånd. Bestämmelsen kan därmed enligt föredragande
statsrådets mening bidra till att undanröja missförstånd om
räckvidden av 6 kap. 6 a§ FB.
Lena Öhrsvik och Margareta Israelsson (båda s) anser i motion
1992/93:L16 att uttrycket "annars far illa" bör preciseras
ytterligare. I motionen yrkas tillkännagivande härom (yrkande
1). Enligt motionärerna föreligger det en stor skillnad mellan
lagstiftarens mening och vad som i psykologisk mening avses med
att fara illa. I vissa situationer kan barn fara illa av
tillfälliga umgängen utan att den person som barnet skall umgås
med behöver ses som en risk eller fara för barnet. Bara det
faktum att barnet flyttas från sin invanda miljö till en okänd
omgivning kan, menar motionärerna, verka skrämmande och
hämmande, särskilt när det gäller små barn. I motionen yrkas
vidare tillkännagivande om att en helhetsbedömning av samtliga
omständigheter skall göras vid beslut i umgängesfrågor (yrkande
2 delvis).
Behovet av en helhetsbedömning poängteras också i motion
1992/93:L14 (delvis) av Sten Söderberg (-). Motionären menar att
umgängesfrågor liksom vårdnadsfrågor skall avgöras efter en
noggrann bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda
fallet. Att framhålla vissa omständigheter i lagtexten måste mot
denna bakgrund anses som mindre lämpligt. De missförstånd hos
allmänheten som 6 kap. 6 a§ FB kan ha föranlett bör i stället,
anser motionären, åtgärdas genom en ändring av den bestämmelsen.
Om regler motsvarande de föreslagna ändå kommer att införas är
det enligt motionären av vikt att det i lagtexten klargörs att
omständigheterna endast är en del av en helhetsbedömning och att
de angivna omständigheterna skall beaktas som en del i denna
bedömning. Det ifrågasätts vidare i motionen om inte ett
klarläggande bör placeras i nära anslutning till den bestämmelse
som påstås ha orsakat missförstånd, nämligen 6 kap. 6 a§.
I samband med tillkomsten av bestämmelsen i 6 kap. 6 a§ FB
framförde utskottet i sitt betänkande 1990/91:LU13 viss kritik
mot den praktiska tillämpningen av umgängesreglerna. Således
uttalade utskottet förståelse för att schablonmässiga
umgängesbeslut -- såsom att barnet skall umgås med den inte
vårdnadshavande föräldern varannat veckoslut, varannan storhelg,
vartannat sportlov och viss angiven tid under sommaren -- kan
orsaka svårigheter i praktiken. Stereotypa beslut av denna natur
medger inte, påpekade utskottet, att umgänget anpassas till
barnens under åren växlande förhållanden. Det är inte heller
säkert att ett sådant umgänge alltid är det bästa för barnet.
Utskottet såg också en risk för att en schabloniserad bedömning
av umgängesfrågor leder till att ett barn någon gång får umgänge
med en förälder trots att något umgänge över huvud taget inte
bör förekomma med hänsyn till barnets bästa. I likhet med vad
som anfördes i några då aktuella motioner ansåg utskottet att en
större flexibilitet och anpassning av förhållanden i det
enskilda fallet var önskvärd vid avgörande av umgängesfrågor.
Det finns därför starka skäl för att vikten av en individuell
prövning bör komma till klarare uttryck, framhöll utskottet. Med
hänvisning till att Högsta domstolen i ett rättsfall år 1988
(NJA 1988 s. 559) tagit avstånd från schablonmässigt bestämda
umgängestider och framhållit betydelsen av att prövningen
företas under beaktande av omständigheterna i det särskilda
fallet ansåg utskottet att den fortsatta utvecklingen borde
avvaktas innan spörsmålet om en mera allmän ändring av
umgängesreglerna tas upp till prövning. Utskottet utgick vidare
från att en utvärdering av rättspraxis i umgängesfrågor skulle
komma till stånd i lämpligt sammanhang.
Även om det i den nu aktuella propositionen inte görs någon
närmare utvärdering av utvecklingen i praxis i umgängesmål efter
Högsta domstolens avgörande år 1988 anser utskottet att de skäl
som anförs för förslaget är tillräckliga för att det bör
genomföras. Bara det förhållandet att den praktiska
tillämpningen av umgängesreglerna hos många inblandade inte
upplevs som tillfredsställande -- trots de uttalanden om
önskvärdheten av en individualiserad prövning som utskottet
gjorde hösten 1990 -- talar för att ett förtydligande behövs.
Den föreslagna bestämmelsen innebär också en uppmaning till
domstolar, föräldrar och andra inblandande att fästa direkt
uppmärksamhet på betydelsen av att barn inte kommer till skada i
samband med utövande av umgänge.
Enligt utskottets mening ger bestämmelsen med den föreslagna
lydelsen en tillräckligt vid ram för att kunna begränsa
umgängesrätten i de fall där det finns behov därav. Som
framhålls i propositionen behöver det inte vara ställt utom allt
tvivel att förhållanden kommer att inträffa som kan leda till
att barnet far illa för att det skall inverka på beslutet om
umgänge. Det räcker med att det föreligger konkreta
omständigheter som talar för att det finns en risk för det. Den
föreslagna bestämmelsen medför också att det är möjligt för
domstolen att vid bestämmande av umgänge också väga in sådana
omständigheter som framhålls i motion 1992/93:L16. Något
särskilt förtydligande av uttrycket "annars far illa" anser
utskottet därför inte erforderligt. Att i lagtexten ange alla de
omständigheter som skall beaktas i samband med ett
umgängesavgörande torde inte vara möjligt.
Tanken bakom det nu föreslagna tillägget i 6 kap. 15§ FB är
att direkt fästa uppmärksamheten på vissa omständigheter som
skall beaktas i samband med umgängesavgörandet. Lagändringen får
däremot inte innebära att önskvärt umgänge inte kommer till
stånd. Utskottet vill åter understryka att det skall vara fråga
om konkreta omständigheter som talar för att barnet kan komma
till skada. Behovet av en noggrann helhetsbedömning i varje
enskilt fall -- med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet --
kvarstår i allra högsta grad också med den föreslagna nya
lydelsen av 6 kap. 15§ FB. Enligt utskottets mening ger
lagtexten klart utrymme för ett sådant betraktelsesätt. Någon
annan placering av den föreslagna bestämmelsen än i 6 kap. 15§
FB anser utskottet inte kan komma i fråga.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till den
föreslagna ändringen i FB och avstyrker motion 1992/93:L14 i
denna del och motion 1992/93:L16 yrkande 1 och yrkande 2 i denna
del.
Av samma skäl som ovan redovisats -- i anslutning till
utskottets behandling av föreslagna ändringar i 1989 års lag --
förordar utskottet att ikraftträdandedagen för den föreslagna
ändringen i FB bestäms till den 1 juni 1993.
Utskottets ovan gjorda ställningstagande till propositionen
får anses innebära att den del av yrkandet i motion 1992/93:L404
av Nils Nordh och Kent Carlsson (båda s) om ett tillkännagivande
från riksdagen om att domstol skall kunna vägra umgängesrätt i
fall där det föreligger risk för olovligt bortförande är
tillgodosett. I motionen begärs också ett tillkännagivande om
att fängelsestraff skall utdömas för den som för bort ett barn
till ett annat land i strid med vårdnadsbeslut. Utskottet vill
med anledning härav erinra om att den som obehörigen skiljer ett
barn under 15 år från någon som har vårdnaden om barnet kan
dömas för egenmäktighet med barn till fängelse.
Justitieutskottet har nyligen i betänkandet 1992/93:JuU16
tillstyrkt regeringens förslag i proposition 1992/93:141 om en
skärpning av fängelsestraffet för egenmäktighet med barn. I
betänkandet anför justitieutskottet att det är angeläget -- inte
minst mot bakgrund av den ökade förekomsten av internationella
familjebildningar -- att föräldrar och andra inte själva tar sig
rätt genom att obehörigen bemäktiga sig barn. Straffskärpningen
är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1993. -- Med det anförda
avstyrks motionen i nu behandlade delar.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion
1992/93:Ju802 av Margareta Viklund (kds) om vissa frågor som
gäller sexuella övergrepp på barn. I motionen anförs bl.a.
att det måste anses fel och ur barnets synpunkt helt
rättsvidrigt att se på och bedöma incest som en vårdnadstvist.
Det går inte enligt motionären att dölja de svåra problem som
incest innebär genom att se förbi de uppenbara signaler och
vittnesmål som bl.a. barnet, den andra föräldern,
daghemspersonal, lärare och andra ger. En fråga om incest får i
rättsliga sammanhang inte göras till en fråga om vårdnad. I
motionen yrkas tillkännagivande om det sålunda anförda (yrkande
4).
Utskottet kan konstatera att i de fall där det genom en
lagakraftägande dom är klarlagt att den ena föräldern gjort sig
skyldig till ett sexuellt övergrepp mot barnet innebär redan
nuvarande regler att såväl vårdnad som umgänge är uteslutet för
en sådan förälder. Med den ovan förordade ändringen av 6 kap.
15§ FB kommer också fall där det föreligger konkreta
omständigheter som talar för att det finns en risk för sådana
övergrepp att påverka umgängesbesluten.
I sammanhanget vill utskottet också peka på att det under de
senaste åren skett en utveckling i arbetet med barn som varit
eller misstänks ha varit utsatta för sexuella övergrepp.
Kunskaperna om övergrepp har ökat, vilket lett till en ökad
benägenhet att göra anmälningar både till polis och
socialtjänst. Vidare har bildats samarbetsgrupper med
socialsekreterare, läkare, psykologer, kuratorer, poliser,
åklagare och socialkonsulenter, vilka bl.a. utarbetat
riktlinjer, gett ut informationsbroschyrer, ordnat utbildningar
och på annat sätt strävat till att utveckla det svåra arbetet
med att handlägga ärenden och hjälpa barn och ungdomar där det
finns en misstanke om övergrepp. Socialstyrelsen har också gett
ut Allmänna råd (1991:3) om handläggningen av ärenden rörande
sexuella övergrepp mot barn, som i första hand riktar sig till
personal som i sitt arbete möter barn som utsatts för eller
misstänks ha varit utsatta för sexuella övergrepp. Råden
innehåller bl.a. en kunskapsöversikt samt råd och
rekommendationer när det gäller handläggning och utredning. En
arbetgrupp inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) med företrädare
för bl.a. berörda myndigheter har utrett frågor om sexuella
övergrepp mot barn. Arbetsgruppens huvuduppgift har varit att
mot bakgrund av bl.a. resultaten från BRÅ:s forskningsprojekt ge
en förbättrad information i syfte att upptäcka övergrepp, se
över handläggningen av övergreppsärenden och samordningen av
insatser samt bedöma om alternativa behandlingsmodeller för
förövare av övergrepp bör prövas i Sverige. Gruppens
arbetsresultat har redovisats i ett antal rapporter och
promemorior (se bl.a. BRÅ-PM 1992:4, Domare, läkare, poliser,
socialtjänstemän m.fl. om sexuella övergrepp mot barn).
Även om det ovan redovisade arbetet inte är direkt inriktat på
handläggning av vårdnads- och umgängesmål där det görs
påståenden om övergrepp mot barn kommer arbetsresultatet
givetvis till nytta också vid handläggningen av sådana mål.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det inte är
påkallat med något tillkännagivande från riksdagens sida med
anledning av vad som anförts i motion 1992/93:Ju802 yrkande 4.
Barns ställning i vårdnads- och umgängesmål
Frågor som gäller barns ställning och inflytande i vårdnads-
och umgängesmål tas upp i flera motioner. Lena Öhrsvik och
Margareta Israelsson (båda s) vill i motion 1992/93:L16 (yrkande
2 delvis) ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens
sida om att barnets egen uppfattning bör tillmätas stor
betydelse vid sådana avgöranden.
I motion 1992/93:L412 anför Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, fp,
c, kds, nyd) att domstolarna inte i tillräcklig omfattning tar
hänsyn till barns integritet och uttalade vilja. Motionärerna
yrkar att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av ändrad lagstiftning så att det vid separationer tas
mer hänsyn till barns vilja när det gäller umgängesrätten
(yrkande 1).
Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion 1992/93:So610 bl.a.
att möjligheten att utse kontaktperson eller ombud för barn bör
utökas. Flera tragiska händelser under senare tid gör att
motionärerna nu är än mera övertygade än tidigare om att en
person skall utses med uppdrag att se till barnets bästa i
krislägen, t.ex. vid föräldrarnas separation. I motionen yrkas
tillkännagivande härom (yrkande 9).
I motion 1992/93:L419 yrkar Maj-Inger Klingvall m.fl. (s)
tillkännagivande om att barn bör ha talerätt i vårdnads- och
umgängesmål. Motionärerna pekar bl.a. på att frågan har
övervägts ända sedan år 1977 utan att något förslag har
förelagts riksdagen.
Som tidigare redovisats fattade riksdagen hösten 1990 beslut
om vissa ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop.
1990/91:8, bet. LU13). I samband därmed behandlades frågor om
barns ställning i mål om vårdnad och umgänge med anledning av
flera motionsyrkanden. Utskottet redovisade därvid ett förslag
om barns talerätt samt rätt till ombud och biträde som hade
lagts fram år 1987 av Utredningen om barnets rätt i betänkandet
(SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Utredningens förslag innebar att
barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt i mål om vårdnad och
umgänge, dvs. bli en med föräldrarna i princip likvärdig part i
sådana mål, och att barn även under 12 år skall kunna få
offentligt biträde som i egenskap av dess särskilda
ställföreträdare får föra barnets talan inför domstolar och
andra myndigheter. Enligt utskottet hade det varit önskvärt om i
propositionen hade redovisats vilken inställning regeringen hade
till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av utredningen
om barnets rätt. Även om förslagen i propositionen var inriktade
på samförståndslösningar ansåg utskottet att man inte kunde
avskriva de synpunkter som utredningen om barnets rätt framfört,
i vart fall inte förrän man närmare kan överblicka
erfarenheterna av tillämpningen av de då föreslagna nya reglerna
i FB. I linje med vad som framhölls i en av de då aktuella
motionerna ansåg därför utskottet att det fanns anledning att
överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och
synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett
mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare borde
barnets möjligheter att få ett grundläggande inflytande i
vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt utskottets mening
var det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med
formell partsställning i processen och tillgång till offentligt
biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde
också, framhöll utskottet, finnas andra sätt att ge barnet en
starkare och mer framskjuten position i vårdnads- och
umgängestvister. Utskottet var emellertid inte berett att ta
ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet borde
därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Enligt
utskottet borde det ankomma på regeringen att bestämma formerna
härför.
Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till
känna, och frågan om att stärka barns ställning i mål om vårdnad
och umgänge övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet.
Enligt vad regeringen har redovisat kommer frågan att behandlas
i en departementspromemoria under år 1993 (skr. 1992/93:15). Med
hänsyn härtill anser utskottet att något nytt tillkännagivande
från riksdagens sida nu inte är erforderligt.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna
1992/93:L16 yrkande 2 i denna del, 1992/93:L412 yrkande 1,
1992/93:L419 och 1992/93:So610 yrkande 9.
Åtgärder för att undvika processer om vårdnad och umgänge
I tre motioner, som väckts under den allmänna motionstiden
1992/93, begärs tillkännagivanden som går ut på åtgärder för att
undvika processer om vårdnad och umgänge. I motion 1992/93:L402
uttrycker Ulla Tillander och Rune Backlund (båda c) oro över den
höga skilsmässofrekvensen i vårt land. Enligt motionärerna
skulle många av de hinder för en någorlunda dräglig gemenskap i
äktenskapet kunna undanröjas om samhället kunde ge hjälp till
makarna i form av rådgivning och samtal. Motionärerna påstår att
samarbetssamtal vid skilsmässa är obligatoriskt i Norge fr.o.m.
år 1993, vilket skall stärka barnens rätt och förhindra att
äktenskapet upplöses utan grundlig eftertanke. Det svenska
samhällets passivitet inför påfrestningar i familjer som hotas
av splittring kan inte försvaras. I motionen yrkas
tillkännagivande om att medling alltid bör erbjudas människor
som är på väg att skiljas i de fall där barn är inblandade.
Gustaf von Essen (m) anser i motion 1992/93:L410 att man bör
överväga tillskapande av en familjenämnd med kommunalt
huvudmannaskap inom socialtjänsten. När en ansökan om
äktenskapsskillnad lämnas in till tingsrätten skall rätten
förordna att familjenämnden skall avge yttrande i vårdnads- och
umgängesfrågan. I familjenämnden skall ingå familjeterapeut,
barnpsykolog, ekonom och jurist, vilka skall lotsa föräldrarna
fram till ett gemensamt beslut som skall föreläggas tingsrätten.
Utgångspunkten för familjenämndens arbete skall, menar
motionären, vara gemensam vårdnad om barn, att föräldrarna tar
ett gemensamt ansvar, reglerar sina rättigheter och skyldigheter
i ett avtal och att båda föräldrarnas resurser tas till vara. Om
familjenämnden inte lyckas ena föräldrarna får saken avgöras av
tingsrätten sedan familjenämnden avgett ett yttrande. I motionen
yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts om
familjenämnd.
Liknande tankegångar förs fram av Karin Pilsäter (fp) i motion
L417. Hon anser att det i kommunal regi bör tillskapas särskilda
samarbetsteam, med socialtjänstemän, psykologer, jurister och
ekonomer, dit familjer som står inför en separation kan vända
sig. När föräldrarna tillsammans och i samråd med
samarbetsteamet kommit fram till en lösning upprättas ett avtal,
vilket skall godkännas av tingsrätten. Motionären menar att en
sådan ordning skulle innebära att man i större utsträckning än
för närvarande kan undvika för barnet skadliga vårdnadstvister.
I motionen yrkas tillkännagivande om införande av en
försöksverksamhet i enlighet med det anförda (yrkande 1).
Utskottet vill erinra om att den obligatoriska medlingen vid
äktenskapsskillnad avskaffades år 1973 och då ersattes med ett
system som ger möjlighet till frivillig medling (prop. 1973:32,
bet. LU20, rskr. 256). Enligt förarbetena till ändringen hade
den obligatoriska medlingen betydande nackdelar. I jämförelse
med medlingen ansågs frivillig familjerådgivning kunna erbjuda
väsentliga fördelar när det gällde att förebygga förhastade
skilsmässor. Motioner om återinförande av den obligatoriska
medlingen har därefter avslagits vid flera tillfällen på
utskottets hemställan (se bl.a. bet. 1990/91:LU21). När frågan
om återinförande av obligatorisk medling behandlades senast
våren 1992 med anledning av en motion från samma motionärer som
nu står bakom motion 1992/93:L402 erinrade utskottet bl.a. om
den år 1991 införda möjligheten till s.k. samarbetssamtal i
vårdnads- och umgängesfrågor. Utskottet såg sådana samtal som en
viktig åtgärd när det gäller att åstadkomma
samförståndslösningar för barnets bästa och därmed förhindra för
barnet skadliga konsekvenser av föräldrarnas separation.
Under senare delen av 1980-talet och senast hösten 1992 har
riksdagen vid flera tillfällen gett regeringen till känna att
frågan om hur familjerådgivningen skall kunna tryggas i
framtiden skyndsamt bör tas upp av regeringen (se bet. SoU
1986/87:22, SoU 1987/88:14, 1990/91:SoU7 och 1992/93:SoU2). I
årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 6) uttalar
socialministern att han delar riksdagens bedömning att
familjerådgivningen är en viktig del av det förebyggande sociala
arbetet. Han avser att senare återkomma till regeringen med
förslag om familjerådgivningens framtida organisation och
finansiering.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att en frivillig
familjerådgivning har betydande fördelar framför återinförande
av obligatorisk medling. Vidare förutsätter utskottet, med
hänsyn till de uttalanden som socialministern gör i årets
budgetproposition, att möjligheter till familjerådgivning för
dem som så önskar kommer att tryggas i framtiden. Mot bakgrund
av det anförda finner utskottet inte skäl till något
tilkännagivande i enlighet med vad som begärs i motion
1992/93:L402.
Med anledning av vad som föreslås i motionerna 1992/93:L410
och 1992/93:L417 vill utskottet erinra om att
Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna
inför 2000-talet har diskuterat om det -- efter finländsk
förebild -- går att ändra på arbetsfördelningen mellan domstolen
och socialnämnden i vårdnadsmål. Enligt finländsk rätt kan
föräldrarna, efter en lagändring år 1984, i stor utsträckning
lösa vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal, som fastställs av
socialnämnden. Föräldrarna kan avtala att vårdnaden skall vara
gemensam, att barnet skall bo hos den ena föräldern, om
föräldrarna inte bor tillsammans, att den ena föräldern ensam
skall ha vårdnaden och att barnet har rätt till umgänge med den
förälder som barnet inte bor hos. Ett avtal angående vårdnad om
barn och umgängesrätt skall ingås skriftligt och det skall för
fastställelse föreläggas socialnämnden i den kommun där barnet
har sin hemvist. När socialnämnden prövar om avtalet skall
fastställas, skall den beakta barnets bästa och barnets egna
önskemål. Ett avtal som fastställs av socialnämnden är gällande
och kan verkställas såsom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.
Socialnämnden åtar sig att i samband med avtal om vårdnad eller
umgängesrätt hjälpa föräldrarna att avtala om underhållsbidrag.
Däremot hjälper inte nämnden till med frågor om bodelning i
samband med föräldrarnas separation eller om underhåll till
make.
Domstolsutredningen anser att ett system sådant som det ovan
beskrivna har vissa fördelar. Det öppnar enligt utredningen en
möjlighet att lösa vårdnadsfrågor utan att gå via domstolarna.
Härigenom kan man, framhåller utredningen, skapa större
förutsättningar för lösningar som är grundade på frivilliga
överenskommelser. Samtidigt kan det medföra en avlastning för
domstolarna. Det finns därför enligt Domstolsutredningens mening
mycket som talar för att en lösning baserad på den finländska
förebilden skulle vara en framkomlig väg också i Sverige. Men
det krävs viss ytterligare utredning. Framför allt måste man
skaffa sig en uppfattning om de konsekvenser som skulle uppstå
för kommunerna när det gäller personalbehov. Det kan knappast
enligt utredningens mening komma i fråga att tillskapa en
lösning som medför avsevärda kostnader för kommunerna. Samtidigt
är att beakta att det torde vara en förutsättning för att
systemet skall bli lika användbart som i Finland att
socialnämnderna hjälper till med att räkna ut underhållsbidrag.
Domstolsutredningen har inte kunnat göra den ytterligare
utredning som behövs utan framhåller att frågan får övervägas i
annat sammanhang.
Utredningens betänkande har remissbehandlats, och många
remissinstanser har varit positiva till ett fortsatt
utredningsarbete i enlighet med utredningens förslag. Se
Remissammanställningen (Ds 1993:5), Del A s. 204. Enligt vad
utskottet erfarit övervägs frågan om det fortsatta
utredningsbehovet för närvarande inom Justitiedepartementet.
Utskottet kan konstatera att ett fortsatt utredningsarbete på
sätt som Domstolsutredningen förordat skulle innebära ett
tillgodoseende av vad som föreslås i motionerna 1992/93:L410 och
1992/93:L417. De pågående övervägandena inom regeringskansliet
bör dock enligt utskottets mening inte föregripas. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna 1992/93:L410 och
1992/93:L417 yrkande 1.
Processuella frågor m.m.
Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden
handläggs av de allmänna domstolarna, dvs. i första hand
tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga
avgörandet till hovrätt och därefter, under vissa
förutsättningar, till Högsta domstolen. Frågor om verkställighet
av allmän domstols avgörande i vårdnads- och umgängesmål
handläggs, såsom tidigare framgått, av förvaltningsdomstolarna,
dvs. i första instans av länsrätt vars avgörande kan överklagas
till kammarrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till
Regeringsrätten.
I gällande rätt finns inga särskilda behörighetskrav eller
krav på speciella kunskaper för domare i vårdnads- och
umgängesmål. Av förordningen (1979:572) med
tingsrättsinstruktion framgår emellertid att sådana
arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet inte får
tilldelas en tingsfiskal.
Den gängse metoden för att tillföra en domstol särskild
sakkunskap i ett tvistemål är att domstolen utser en sakkunnig
enligt 40 kap. rättegångsbalken. Den sakkunnige fullgör sin
uppgift först och främst genom att avge ett yttrande till
domstolen, men han kan också delta vid de muntliga förhandlingar
som förekommer och höras vid dessa. Den sakkunniges utlåtande
och hans eventuella muntliga uppgifter utgör bevisning i målet.
I mål om vårdnad och umgänge har rätten en skyldighet enligt 6
kap. 19§ FB att se till att frågorna blir tillbörligt utredda.
Innan rätten avgör ett sådant mål eller ärende skall
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden
tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans
bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana
upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning, får rätten
uppdra åt socialnämnden att verkställa sådan. Rätten får
fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid
inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs får
rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen
bedrivs skyndsamt. Barnet får höras inför rätten, om det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.
Bengt Harding Olson (fp) anser i motion 1992/93:L401 att vi i
Sverige bör fånga upp de fördelar som finns bl.a. i den
australiska rättsordningen med särskilda familjedomstolar,
som har tillgång till egna utredningsresurser och specialister i
bl.a. sociala frågor och psykologi, vilket leder till att det
övervägande antalet mål inte behöver gå till process. Hög
domarkompetens och breda beslutsunderlag leder till goda
slutresultat, vilket utgör en förstärkt garanti för att barnet
sätts i centrum och de rättsliga avgörandena tillgodoser barnets
bästa. Den föreslagna ordningen behöver, enligt motionären, inte
innebära tillskapande av specialdomstolar. Syftet kan enligt vad
som anförs uppnås genom inrättande av specialavdelningar på
allmänna domstolar och genom regionala "specialinstanser", vilka
även bör handlägga mål om verkställighet. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om vad som sålunda anförts om
familjerättsdomstolar.
Utskottet vill med anledning av motionen erinra om att
utskottet i samband med en studieresa till Australien i
september 1992 gavs tillfälle till information om de australiska
familjedomstolarna. En sådan domstol består av en chefsdomare
samt andra domare. Till domare i en familjedomstol får utses
endast domare i andra federala eller delstatsdomstolar eller
vissa advokater. Som ett ytterligare kvalifikationskrav gäller
att domaren genom sin utbildning, erfarenhet och personliga
läggning skall vara lämpad att handlägga familjemål. Vid
domstolen skall vidare finnas anställda familjerådgivare
(trained counsellors), som i regel har akademiska examina i
ämnen såsom psykologi och socialkunskap. Vid domstolen tjänstgör
också notarier (registars). Reglerna för handläggningen av
vårdnadsmål utgår från att parterna så långt det är möjligt
skall försöka komma överens i vårdnadsfrågan. Rådgivning och
medling är därför obligatorisk i alla tvistiga vårdnadsmål.
Intentionerna i lagstiftningen synes ha uppnåtts, och i omkring
95 % av alla mål enas föräldrarna om vem av dem som skall ha
vårdnaden om barnen. Rådgivningen och medlingen utförs av de vid
familjedomstolen anställda familjerådgivarna. Vid sammanträdena
deltar också i regel parternas juridiska ombud. Vid medlingen
får parterna först information om gällande regler på området.
Sex veckor därefter träffar parterna familjerådgivaren på nytt,
varvid man påbörjar själva förhandlingsarbetet. I de fall där
parterna inte kan komma överens om vårdnaden kommer målet att
handläggas av en domare, som innan han avgör tvisten kan besluta
om en vårdnadsutredning. En sådan utredning utförs i regel av en
vid domstolen anställd notarie.
Enligt utskottets mening finns det onekligen vissa fördelar
med det australiska systemet med specialdomstolar för
familjemål. Det är emellertid ytterligt tveksamt om systemet kan
passas in i den svenska domstolsorganisationen. Därtill kommer
att det australiska systemet bygger på en delvis annan
rättstradition än det svenska. De tankegångar som förs fram i
motionen ligger inte heller i linje med de ställningstaganden
riksdagen tidigare gjort beträffande den framtida svenska
domstolsorganisationen. Våren 1990 uttalade justitieutskottet
vid behandlingen av proposition 1989/90:71 om några
processrättsliga frågor i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:JuU32 att man vill slå vakt om principen om de allmänna
domstolarnas breda sakliga kompetens och den därmed
sammanhängande tanken att en domare bör ha så djup kunskap och
god överblick över hela det juridiska fältet som möjligt. Under
senare år har justitieutskottet vid ett stort antal tillfällen
behandlat frågan om specialdomstolar, senast våren 1992 (bet.
1991/92:JuU20). Justitieutskottets ställningstaganden innebär
att man i princip har den uppfattningen att antalet
specialdomstolar bör minska.
Enligt vad som anges i årets budgetproposition (prop.
1992/93:100, bil. 3) kommer inom kort en departementspromemoria
med en närmare utredning om specialdomstolar att sändas ut på
remiss. Inriktningen är att antalet specialdomstolar skall bli
så litet som möjligt. Vidare framgår av budgetpropositionen att
det inom regeringskansliet pågår ett omfattande arbete som
gäller förändringar av de allmänna domstolarnas och de allmänna
förvaltningsdomstolarnas framtida organisation. I
budgetpropositionen förklarar justitieministern att den
fortsatta inriktningen för arbetet är att förbereda ett
genomförande av huvuddelarna av Domstolsutredningens förslag,
och åtgärder förbereds för att bl.a. överföra uppgifter som inte
består i rättskipning från domstolar till
förvaltningsmyndigheter samt göra en bättre fördelning av
måltyper mellan de allmänna domstolarna och
förvaltningsdomstolarna.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
1992/93:L401.
I två motioner framställs yrkanden som gäller utbildning av
domare som handlägger familjemål. I motion 1992/93:L16 av Lena
Öhrsvik och Margareta Israelsson (båda s) anförs att det är
viktigt att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge får
adekvat utbildning. I den typ av mål som det är fråga om måste,
enligt motionärerna, krav ställas på att särskild kunskap om
barn och barns utveckling finns hos domarna, vilket riksdagen
som sin mening bör ge regeringen till känna (yrkande 3).
Liknande synpunkter förs fram i motion 1992/93:L412 av Eva
Zetterberg m.fl. (v, s, m, fp, c, kds, nyd). Motionärerna gör
gällande att det är ett problem att domare, advokater och andra
som har med barn att göra i vårdnadsärenden har så dålig
utbildning när det gäller psykologiska samband,
utvecklingspsykologi och hur barn fungerar. I motionen yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att Domstolsverket i samarbete
med Sveriges advokatsamfund anordnar fortbildningskurser med
inriktning på barn enligt vad som anförts om behovet av
psykologisk utbildning av domare och advokater (yrkande 2).
Som utskottet anförde hösten 1990 (bet. 1990/91:LU13) vid
behandlingen av liknande motionsyrkanden är det sjävfallet
viktigt att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge har
erforderlig kompetens och erfarenhet, men frågan om
kvalifikationskraven måste lösas inom ramen för vad som är
möjligt med utgångspunkt i varje domstols organisation.
Utskottet vill vidare peka på att Domstolsverket kontinuerligt
anordnar kurser och seminarier som riktar sig till
domstolspersonal. Vid verket finns en särskild
utbildningssektion som fastställer utbildningsprogram för varje
budgetår. På programmen står bl.a. seminarier om vårdnadsmål som
vänder sig till domare vid allmän domstol och vid
förvaltningsdomstol samt till advokater med erfarenhet av
vårdnadsmål. Syftet med ett sådant seminarium kan t.ex. vara att
ge deltagarna tillfälle att utifrån sina olika erfarenheter
diskutera handläggningen av vårdnadsmål samt ge en orientering
om bl.a. förslag till ändrad lagstiftning och handläggningen av
sådana mål i andra nordiska länder.
Av ett programförslag till ett seminarium våren 1993, som
utskottet tagit del av, framgår att det vid seminariet kommer
att behandlas frågor om vårdnadsutredningar och samarbetssamtal,
psykiaterns erfarenheter om barn och föräldrar vid skilsmässa,
handläggningen av vårdnadsmål i Finland och Norge samt den
framtida handläggningen av vårdnadsmål m.m. med utgångspunkt
från Domstolsutredningens förslag. Vidare kommer deltagarna att
orienteras om islamsk familjerätt. Bland de medverkande märks
företrädare för psykiatrisk sjukvård, socialförvaltning och
Socialstyrelsen. Vidare medverkar erfarna domare från såväl
allmän domstol som förvaltningsdomstol, en advokat med mångårig
erfarenhet av familjerätt och en professor i ämnet islamologi.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är
angeläget att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge
har erforderlig kompetens. Som ovan redovisats görs dock olika
utbildningsinsatser. Det av Domstolsverket under våren anordnade
seminariet utgör ett bra exempel på sådan verksamhet. Utskottet
förutsätter att liknande seminarier och annan värdefull
utbildning också fortsättningsvis kommer till stånd. Mot
bakgrund av det anförda finner utskottet att motionerna
1992/93:L16 yrkande 3 och 1992/93:L412 yrkande 2 inte påkallar
någon riksdagens åtgärd. Beträffande sistnämnda yrkande vill
utskottet tillägga att det inte ankommer på vare sig riksdagen
eller regeringen att göra några uttalanden om den verksamhet som
Sveriges advokatsamfund bedriver.
En fråga som gäller utredningen i vårdnads- och
umgängesmål tas upp i motion 1992/93:L15. Elisabeth Fleetwood
(m) anser att det trots föreliggande förslag till ändring i 6
kap. 15§ FB fortfarande finns risk för felaktiga bedömningar
på grund av domstolars ringa kompetens i vissa trosfrågor. För
att minska och i möjligaste mån utesluta risken för
felbedömningar bör domstolen enligt motionären inhämta
Utrikesdepartementets synpunkter i fall där tveksamhet kan råda,
särskilt i mål där ena parten bekänner sig till islamsk
trosuppfattning. I motionen yrkas tillkännagivande om det
sålunda anförda.
Utskottet vill erinra om att domstolen i vårdnads- och
umgängesmål har en skyldighet att se till att frågorna blir
tillbörligt utredda. I den mån domstolen anser att ett yttrande
från t.ex. en myndighet behövs i en viss fråga kan domstolen
alltid besluta om att ett sådant skall inhämtas i målet. Vidare
står det parterna fritt att inge och åberopa i målet relevanta
yttranden från exempelvis en expert på ett visst område. Någon
obligatorisk skyldighet för domstolen att begära yttrande från
en viss myndighet är utskottet inte berett att förorda. Det
förtjänar att också i detta sammanhang peka på att en
orientering i islamsk familjerätt ingår som en del i det av
Domstolsverket planerade seminariet under våren 1993 för
domstolspersonal. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion 1992/93:L15.
Enligt 6 kap. 15§ FB kan allmän domstol besluta om ett barns
umgänge inte bara i förhållande till en förälder, som inte är
vårdnadshavare, utan också i förhållande till någon annan som
står barnet nära. Frågor om barns umgänge med någon annan än en
förälder prövas av domstolen endast på talan av socialnämnd.
Kaj Larsson och Åke Selberg (båda s) anför i motion
1992/93:L420
att det sedan den nuvarande bestämmelsens tillkomst inte
förekommit ett enda fall där socialnämnd väckt talan.
Motionärerna begär därför i yrkande 3 ett införande av en
självständig talerätt för mor- och farföräldrar i
umgängesfrågor.
Utskottet erinrar om att ett likalydande motionsyrkande
avslogs våren 1992. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1991/92:LU30 anförde utskottet att bestämmelsen i 6 kap. 15§
FB utgår från synsättet att vårdnadshavaren skall se till att
barnet får sitt behov av umgänge med olika personer
tillfredsställt. Härmed åsyftas inte bara att barnet bör få
träffa olika personer som det längtar efter utan att barnet
skall få träffa anhöriga m.fl. som det är berikande för barnet
att vara tillsammans med. I vårdnadshavarens ansvar ligger,
anförde utskottet vidare, att han eller hon på olika sätt skall
uppmuntra barnet att träffa inte bara den förälder som inte har
vårdnaden utan också andra personer som står barnet särskilt
nära, t.ex. mor- och farföräldrar. Reglerna på området innebär,
framhöll utskottet, givetvis också att vårdnadshavaren skall ta
större hänsyn till barnets egen inställning i umgängesfrågor i
takt med barnets utveckling.
Vid bedömningen av den då aktuella motionen anförde utskottet
vidare att det måste beaktas att umgängesreglerna i FB
tillkommit i barnets intresse. Det är således uteslutande
barnets intresse och behov av att träffa t.ex. mor- och
farföräldrar som skall tillgodoses, inte mor- och
farföräldrarnas intresse av att träffa sitt barnbarn. Enligt
utskottets mening är nuvarande ordning, som innebär att
socialnämnden genom stämning -- efter utredning och bedömning om
det är till fördel för barnet -- får ta upp frågan om
umgängesrätt med annan person än en förälder, till fyllest. Det
behov som ett barn i ett enskilt fall kan ha av att träffa sina
mor- och farföräldrar torde i regel, anförde utskottet, kunna
tillgodoses i samband med att den umgängesberättigade föräldern
har barnet hos sig. En särskild talerätt för mor- och
farföräldrar skulle dessutom, framhöll utskottet, komma att stå
i strid med strävandena mot att i så stor utsträckning som
möjligt begränsa processandet när det gäller vårdnad och
umgänge.
Vad utskottet sålunda uttalade för mindre än ett år sedan äger
fortfarande giltighet. Utskottet motsätter sig således att en
självständig talerätt för mor- och farföräldrar i fråga om
umgänge med barn införs, och utskottet avstyrker därför bifall
till motion 1992/93:L420 yrkande 3.
Liisa Rulander vill i motion 1991/92:L424 ha till stånd ett
tillkännagivande från riksdagen att umgängesrätt i större
utsträckning än för närvarande skall förenas med föreskrift om
att kontaktperson skall finnas med när umgängesrätten
utövas. Motionären menar att det finns anledning att påtala
behovet av utökade möjligheter att döma till umgänge med barn
under överinseende av en kontaktperson. I fall där man kan
förutse att det föreligger kulturkrockar eller andra uppenbara
problem som skadar relationerna mellan föräldrar och barn skulle
det, menar motionären, vara en trygghet för alla parter att ha
en neutral person som garanterar barnets möjlighet till umgänge
med båda föräldrarna.
Utskottet erinrar om att gällande rätt innebär att domstolen
när den beslutar om umgänge kan föreskriva att umgänget skall
ske i närvaro av t.ex. en av socialnämnden utsedd person. Likaså
kan rätten föreskriva att umgänge får utövas endast i Sverige
(se som exempel rättsfallen NJA 1969 s. 455 och NJA 1981 s.
916). Den föreslagna ändringen i 6 kap. 15§ FB syftar, som
ovan framgått, till att umgängesbeslut i framtiden skall
utformas med särskilt beaktande av risken för att barnet t.ex.
förs utomlands av den umgängesberättigade föräldern. Det finns
därför skäl att utgå från att umgängesbesluten i framtiden i än
större utsträckning kommer att förenas med särskilda villkor med
krav på närvaro av annan person. Utskottet förutsätter att en
utvärdering av rättspraxis i umgängesfrågor kommer till stånd i
lämpligt sammanhang med anledning av den nu föreslagna ändringen
i FB:s umgängesregel. Om det därvid skulle visa sig att det
föreligger behov av lagändringar i syfte att möjliggöra att
umgänget i större utsträckning förenas med särskilda
föreskrifter utgår utskottet från att regeringen återkommer till
riksdagen med erforderliga förslag.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
1991/92:L424.
Underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn m.m.
Enligt 7 kap. 2§FB skall förälder fullgöra sin
underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till
barnet, om föräldern inte har vårdnaden om barnet eller har
vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern, men
barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern.
Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. Talan om
underhållsbidrag tas upp av tingsrätten i den ort där den
underhållsskyldige har sin hemvist. Finns inte någon behörig
domstol tas målet upp vid Stockholms tingsrätt. Fråga om
underhållsbidrag kan väckas även i samband med mål om
fastställande av faderskap till barn, äktenskapsmål eller mål om
vårdnaden om barn.
När underhållsbidrag bestäms får den bidragsskyldige
förbehålla sig ett belopp för eget eller annans underhåll
(förbehållsbelopp) enligt bestämmelserna i 7 kap. 3§ FB.
Förbehållsbeloppet för den bidragsskyldiges eget underhåll
innefattar alla vanliga levnadskostnader. Bostadskostnaden
beräknas för sig efter vad som är skäligt. De andra
levnadskostnaderna beräknas med ledning av ett normalbelopp som
per år utgör 120 % av gällande basbelopp. Om det finns särskilda
skäl får ett belopp förbehållas för underhåll åt make som den
bidragsskyldige bor tillsammans med. Med make jämställs annan
som den bidragsskyldige varaktigt bor tillsammans med, om de har
gemensamma barn. Ett sådant förbehållsbelopp skall normalt vara
60 % av basbeloppet. Om den bidragsskyldige har hemmavarande
barn får han vidare förbehålla sig ett belopp som tillsammans
med vad som utges till barnet av den andre föräldern eller för
dennes räkning per år utgör 40 % av gällande basbelopp. Rätten
kan dock i särskilda fall om det är motiverat bestämma ett annat
förbehållsbelopp.
Dom eller avtal om underhållsbidrag kan jämkas av rätten, om
ändrade förhållanden föranleder det. Avtal om underhåll kan
också jämkas om avtalet är oskäligt med hänsyn till
omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt
(7 kap. 10§ FB).
För underhållsberättigade barn kan utgå bidragsförskott av
allmänna medel enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott.
Bestämmelserna innebär att staten förskotterar det
underhållsbidrag som den underhållsskyldige föräldern har att
utge. Om detta bidrag understiger en viss del av basbeloppet
utgår ett särskilt utfyllnadsbidrag. Bidragsförskott lämnas inte
om vårdnashavaren uppenbarligen utan giltigt skäl underlåtit att
vidta eller medverka till åtgärder för att få underhållsbidrag
fastställt. Bidragsförskottet inkl. utfyllnadsbidraget uppgår
vid det nuvarande basbeloppet 34 400 kr till maximalt 13 760 kr
per år. Antalet barn för vilka bidragsförskott lämnas har för
budgetåret 1993/94 beräknats till 291 000, och medelsbehovet är
beräknat till 3 110 miljoner kronor. Ärenden om
bidragsförskott handhas av Riksförsäkringsverket och de allmänna
försäkringskassorna.
Gällande regler om bidragsförskott och underhållsbidrag har i
praktiken ett nära samband. I departementspromemorian Ds 1992:53
Ensamförälderstöd har de beskrivits som kommunicerande kärl. I
många fall är möjligheten att få bidragsförskott lika angelägen
för den bidragsberättigade föräldern som att få
underhållsbidrag. Det som vårdnadshavaren inte får som
underhållsbidrag ges i flertalet fall i stället ut som
bidragsförskott. Endast om det underhållsbidrag som blivit
fastställt uppenbarligen understiger vad den underhållsskyldige
bör erlägga i bidrag lämnas inte bidragsförskott med högre
belopp än underhållsbidraget.
När en umgängesberättigad förälder är bosatt på annan ort än
barnet kan utövande av umgängesrätten vara förenat med särskilda
kostnader. Sådana kostnader kan endast i begränsad utsträckning
beaktas vid bestämmandet eller betalandet av underhållsbidraget.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1990 s. 219 uttalat att
även om domstolarna endast i undantagsfall bör meddela beslut om
på vilken plats ett umgänge skall påbörjas och avslutas och hur
umgängeskostnaderna skall fördelas, föreskrifter av detta slag
kan vara påkallade, om en utebliven reglering skulle innebära
att det önskvärda umgänget inte kommer till stånd eller minskas
i en utsträckning som går ut över barnets intressen. Någon
generell möjlighet för en umgängesberättigad förälder att få
ersättning för umgängeskostnader från staten, en kommun eller
från den förälder som har vårdnanden om barnet finns inte. En
förälder som är skyldig att betala underhållsbidrag har
emellertid rätt till avdrag på bidraget, om han eller hon haft
barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela
dygn. Avdraget är en fyrtiondel av underhållsbidraget för varje
helt dygn som barnet vistas hos föräldern. Om det finns
särskilda skäl kan domstolen bestämma andra villkor för denna
avdragsrätt (7 kap. 11§ FB). Föräldrarna kan naturligtvis
också själva avtala om andra villkor.
Kaj Larsson och Åke Selberg (båda s) anser i motion
1992/93:L420 att reglerna för beräkning av underhållsbidrag
är krångliga och ger upphov till en skiftande praxis.
Föräldrarnas osäkerhet om vad som skall vara ett "rätt"
underhållsbidrag för att bidragsförskott skall utgå har medfört
att föräldrarna i stor omfattning överlåtit beräkningen av
underhållsbidraget till domstol. Vidare anser motionärerna att
möjligheten för den umgängesberättigade föräldern att göra
avdrag på underhållsbidraget bör utvidgas. Underhållsbidraget
bör betalas i förhållande till det faktiska antalet dagar barnet
vistas hos den underhållsskyldige. Den som inte utövar umgänge
med sitt barn bör betala ett högre underhållsbidrag för att
kompensera vårdnadshavaren för de merutgifter som uppkommer.
Reglerna om underhållsbidrag bör enligt motionärernas mening
kunna göras betydligt enklare och mera rättvisa för alla
inblandade parter. I motionen yrkas tillkännagivande därom
(yrkande 2).
Frågor som gäller kostnader för umgängesresor m.m. tas upp
i fyra motioner. I motion 1992/93:L403 av Sven-Olof Petersson
(s) pekas på att barnet har rätt till umgänge med båda
föräldrarna och att det därför är orimligt att direkta
ekonomiska skäl skall försvåra och förhindra denna självklara
rättighet. Motionären menar att reglerna bör ses över så att
inte den enskilde förälderns ekonomi blir det som fäller
avgörandet om umgänge skall komma till stånd. Ett sätt kan,
enligt motionärens mening, vara att medge skatteavdrag för
umgängesresor. I motionen yrkas tillkännagivande om behovet av
en översyn av reglerna för resekostnader i samband med umgänge.
Ulrica Messing (s) anför i motion 1992/93:L405 att det är
viktigt att barnen inte förlorar kontakten med någon av
föräldrarna efter en skilsmässa. Vid en skilsmässa är det
vanligt att en av föräldrarna flyttar till en annan ort, vilket
medför att förutsättningarna för att upprätthålla kontakten med
barnen försämras. Det måste vara en rättighet för barnen, anser
motionären, att ha möjlighet att träffa och ha kontakt med båda
sina föräldrar även efter en skilsmässa. I motionen yrkas
tillkännagivande om behovet av åtgärder som ökar möjligheten för
frånskilda föräldrar att utöva umgängesrätt med sitt barn.
I motion 1992/93:So610 anser Gudrun Schyman m.fl. (v) att det
behövs fria resor för barn som skall träffa en förälder som inte
bor på samma ort för att umgängesrätten skall fungera.
Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen skall begära ett
förslag till utformning av bidrag till umgängesresor (yrkande
7).
Karin Pilsäter anför i motion 1992/93:L417 att det borde vara
rimligt att en umgängesberättigad förälder, som av
arbetsmarknadsskäl bosatt sig på en annan ort än barnet, bör få
göra avdrag i deklarationen för umgängesresor på samma sätt som
vid dubbel bosättning. I motionen yrkas tillkännagivande om det
anförda (yrkande 4).
Frågor om underhållsbidrag har behandlats av riksdagen flera
gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som
den nu aktuella 1992/93:L420. Senast behandlades spörsmålet
våren 1992, och utskottet erinrade då i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1991/92:LU30 om att frågorna var föremål för
överväganden inom regeringskansliet. Med hänsyn härtill ansåg
utskottet att de då aktuella motionerna inte påkallade någon
riksdagens åtgärd.
Också frågor om kostnader för umgänge och umgängesresor har
behandlats av riksdagen flera gånger tidigare med anledning av
motioner. Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 ansåg utskottet
(bet. 1990/91:LU13) att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan
till närmare övervägande och därefter återkomma med förslag till
riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motionerna gavs regeringen till känna. Motioner om kostnader för
umgängesresor har därefter behandlats av utskottet våren 1991
och 1992 (bet. 1990/91:LU29 och bet. 1991/92:LU30). Utskottet
hade då ingen annan uppfattning i saken än vad som tidigare
redovisats. Enligt utskottets mening var det således fortfarande
mycket angeläget att frågan om umgängeskostnaderna får en
lösning. Med hänvisning till riksdagens tidigare uttalanden
utgick utskottet också från att regeringen så snart det kan ske
återkommer till riksdagen med ett förslag. Med det anförda
avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella motionerna.
Våren 1992 presenterade Socialdepartementet en
departementspromemoria (Ds 1992:53) Ensamförälderstöd med
förslag till förändringar av samhällstödet till ensamstående
föräldrar. Förslagen gick i korthet ut på att det nuvarande
utfyllnadsbidraget i bidragsförskottssystemet skulle ersättas
med ett inkomstprövat bidrag till de berörda föräldrarna. I
promemorian pekades också på behov av regelförändringar för
fastställande av underhållsbidrag med anledning av det
föreslagna nya samhällsstödet. Vidare erinrades i promemorian om
riksdagens uttalanden om resekostnader för underhållsskyldiga
vid umgänge med barn. I promemorian föreslogs att den särskilda
beredningsgrupp inom regeringskansliet med företrädare för
Socialdepartementet, Finansdepartementet, Justitiedepartementet,
Civildepartementet, Statrådsberedningen samt
Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen, som medverkat vid
utarbetandet av förslaget, skulle få i uppdrag att arbeta vidare
med problemen som rör underhållsbidrag och kostnader för
umgängesresor. Promemorian har remissbehandlats.
I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 6)
konstaterar socialministern att promemorian fått ett övervägande
negativt mottagande av remissinstanserna. Mot den bakgrunden
förklarar han sig inte beredd att på grundval av promemorian
lämna några förslag till långtgående förändringar av
samhällsstödet till ensamstående föräldrar. I samband med
remissbehandlingen av departementspromemorian har dock allmänt
framhållits att nuvarande system för bidragsförskott har
allvarliga brister, framför allt vad gäller den nära kopplingen
till underhållsbidragssystemet. Mot den bakgrunden måste, enligt
socialministerns mening, arbetet med att åtgärda bristerna och
att göra bidragsförskottet enklare att förstå och administrera
bedrivas vidare inom regeringskansliet.
Utskottet förutsätter att de frågor om underhållsbidrag och
resekostnader för umgängesresor m.m. som tas upp i de nu
aktuella motionerna kommer att behandlas inom ramen för det
fortsatta arbetet inom regeringskansliet som socialministern har
aviserat i årets budgetproposition. Som utskottet tidigare
uttalat är det angeläget att frågan om umgängeskostnaderna får
en lösning. Utskottet utgår från att arbetet inom
regeringskansliet bedrivs med erforderlig skyndsamhet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1992/93:L403, 1992/93:L405, 1992/93:L417 yrkande 4, 1992/93:L420
yrkande 2 och 1992/93:So610 yrkande 7.
Sekretesskydd för barn m.m.
I motion 1992/93:L417 anser Karin Pilsäter (fp) att
lagstiftningen inte bör lägga hinder i vägen för en
umgängesberättigad förälder att utöva sitt föräldraskap och ta
föräldraansvar, och i motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet härmed (yrkande 3). Vidare anser motionären att
sekretesslagen innebär att en umgängesförälder hindras från att
delta i skolans och barnomsorgens åhörardagar eller medverka vid
s.k. kvartssamtal. Sekretesslagen bör därför ändras och i
motionen begärs ett tillkännagivande därom (yrkande 2).
Av liknande skäl anser Kaj Larsson och Åke Selberg (båda s) i
motion 1992/93:L420 att en översyn av sekretesslagen är
påkallad. Motionärerna menar att sekretesslagen utestänger
umgängesföräldern att ta del av barnets skolgång eller besöka
det vid sjukhusvistelse. I motionen yrkas tillkännagivande av
det anförda (yrkande 1).
Utskottet erinrar om att riksdagen våren 1989 prövade ett
motionsyrkande om sekretessreglerna med samma inriktning som de
nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1988/89:LU33 erinrade utskottet därvid om att
konstitutionsutskottet hösten 1988 hade behandlat en motion vari
begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och
sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder
som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om
barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända
betänkande 1988/89:KU14 hade konstitutionsutskottet -- med
hänvisning till ett av Socialstyrelsen avgivet yttrande --
framhållit att det på området får anses föreligga ett visst
utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till den förälder
som inte har vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens
samtycke skulle saknas. Vidare framhöll konstitutionsutskottet
att det självfallet är angeläget att åtgärder vidtas om
nuvarande ordning medför olägenheter i praktiken för den
förälder som endast har umgängesrätt. Enligt
konstitutionsutskottet hade det dock inte framgått att
situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i
motionen begärda initiativet. Konstitutionsutskottet avstyrkte
därför motionen. Lagutskottet ansåg för sin del att riksdagen
inte borde frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan och
avstyrkte den då aktuella motionen.
Som tidigare redovisats infördes den 1 mars 1991 (prop.
1990/91:8, bet. LU13) en särskild regel i 6 kap. 15§ FB av
innebörd att vårdnadshavaren skall vara skyldig att lämna
umgängesföräldern bl.a. sådana upplysningar rörande barnet som
kan främja umgänget, såvida inte särskilda skäl talar emot det.
I lagstiftningsärendet behandlade utskottet ett liknande
motionsyrkande som de nu aktuella om ändringar i sekretesslagen,
varvid utskottet ansåg att det inte fanns skäl för riksdagen att
ändra ståndpunkt i frågan. I sammanhanget påpekade utskottet
också att den då föreslagna regeln i 16 kap. 5§ FB om
vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodosåg
motionens syfte.
Våren 1992 behandlades frågan på nytt med anledning av
motioner. Utskottet fann då inte skäl att frångå sina tidigare
gjorda ställningstaganden (se bet. 1991/92:LU30). Således ansåg
utskottet att effekterna av den nya bestämmelsen i 6 kap. 15§
FB, som då varit i kraft i endast ett drygt år, fortfarande
borde avvaktas. Det informationsbehov som en umgängesberättigad
förälder kan ha om sitt barn torde i allmänhet, framhöll
utskottet, kunna tillgodoses genom att vårdnadshavaren ger den
information som bestämmelsen förutsätter. När det gäller
bestämmelserna i sekretesslagstiftning underströk utskottet att
dessa kommit till för att skydda barnet och att inte ens
vårdnadshavaren har en oinskränkt rätt att få ta del av alla
sekretessbelagda uppgifter som gäller om barnet. Utskottet var
således inte berett att förorda några ändringar i sekretesslagen
som innebär att en umgängesberättigad förälder skulle få
möjlighet att få ut sekretessbelagda uppgifter. Med det anförda
avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.
Några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat
ställningstagande från riksdagens sida när det gäller
sekretesslagstiftningen har inte framkommit under det år som
gått från det att frågan senast prövades. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna 1992/93:L417 yrkande 2 och
1992/93:L420 yrkande 1.
Som utskottet tidigare framhållit är det viktigt att
umgängesföräldern hålls underrättad om barnets förhållanden.
Bestämmelsen i 6 kap. 15§ FB tar sikte på upplysningar om
förhållanden som på ett mera ingripande eller betydelsefullt
sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Det
kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa, skolgång,
uppehållsort, feriearbete eller särskilda fritidsintressen.
Genom denna bestämmelse har skyldigheten för vårdnadshavaren att
lämna upplysningar om barnet till umgängesföräldern tydligt
markerats. Bestämmelsen har nu varit i kraft i drygt två år
och enligt utskottets mening bör en utvärdering komma till
stånd. Utskottet förutsätter att regeringen vid lämplig tidpunkt
tar initiativ härtill. Mot bakgrund av det anförda finner
utskottet att motion 1992/93:L417 yrkande 3 inte nu bör
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Faderskapspresumtion vid samboförhållanden
Är vid barns födelse modern gift skall enligt 1 kap. 1§ FB
mannen anses som barnets far (den s.k. faderskapspresumtionen).
Detsamma gäller om modern är änka och barnet föds inom sådan tid
efter mannens död att det kan vara avlat dessförinnan.
Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol i vissa i 1 kap.
2§ FB närmare angivna fall. Är modern ogift vid barnets
födelse eller har en faderskapspresumtion brutits skall
faderskapet fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse
av faderskap är en formbunden rättshandling, som skall ske
skriftligen och vara bevittnad av två personer. Dessutom skall
erkännandet godkännas av socialnämnden och av modern. Enligt 1
kap. 4§ FB kan en faderskapsbekräftelse ske även före barnets
födelse. Visar det sig senare att den som lämnat bekräftelsen
inte är far till barnet skall rätten förklara att bekräftelsen
saknar verkan mot honom. Enligt 6 kap. 4§ FB kan föräldrarna
få gemensam vårdnad genom registrering hos skattemyndigheten
efter anmälan av dem båda till socialnämnden i samband med att
nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse.
I motion 1992/93:So247 anför Christer Lindblom m.fl. (fp) att
en man som stadigvarande bor tillsammans med barnets mor borde
behandlas på samma sätt som om han var gift. Enligt motionärerna
skall således inte någon faderskapsbekräftelse behöva förekomma
i sådana fall. Nuvarande system upplevs som både krångligt och
förnedrande. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall
ge regeringen till känna att en man som är stadigvarande
sammanboende utan att vara gift med barnets mor inte skall
behöva erkänna faderskapet, utan antas vara far till barnet
(yrkande 4).
Motioner om införande av faderskapspresumtion vid
samboförhållanden har åtskilliga gånger tidigare behandlats av
riksdagen, och därvid avslagits på hemställan av utskottet (se
bl.a. bet. 1988/89:LU33). Utskottet har som skäl för
ställningstagandena anfört att hänsynen till barnets bästa
kräver att i de aktuella fallen faderskapet fastställs under
medverkan av socialnämnden. Utskottet har också pekat på vikten
av att faderskapsärenden handläggs på ett så enkelt sätt som
möjligt med hänsyn till barnets intressen och under former som
inte behöver uppfattas som integritetskränkande.
Utskottet kan inte finna några nya omständigheter som
motiverar att riksdagen skulle frångå sin tidigare inställning.
Liksom när frågan prövades senast hösten 1990 (bet.
1990/91:LU13) har utskottet fortfarande den uppfattningen att
utgångspunkterna för reglerna om fastställande av faderskap
måste, liksom när det gäller reglerna om vårdnad och umgänge,
vara omtanken om barnets bästa. Bestämmelserna får därför inte
utformas på ett sådant sätt att risker kan uppkomma för att
barnets rättigheter på något sätt blir åsidosatta. Den nuvarande
ordningen för fastställande av faderskap erbjuder betryggande
garantier för att det verkligen är den biologiske fadern och
inte någon annan som fastställs som fader.
Med den ordning som förespråkas av motionärerna uppkommer
praktiska problem. Vid samboförhållanden finns inte såsom vid
äktenskap någon helt entydig och för alla synlig markering att
ett sådant förhållande föreligger. Sålunda är folkbokföringen
inte tillräcklig i detta avseende, och vid tillämpning av lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) får frågan om
ett samboförhållande föreligger eller har förelegat ytterst i
varje särskilt fall prövas i efterhand av domstol. Enligt
utskottets mening kan det inte gärna komma i fråga med ett
regelsystem för faderskapspresumtion vid samboförhållanden som
innebär att det inte med säkerhet går att vid varje givet
tillfälle enkelt avgöra om någon verkligen är far till barnet.
Sambolagen har dessutom en begränsad räckvidd och, som utskottet
uttalat tidigare (se bet. LU 1986/87:25), tillhandahåller den
juridiska lösningar endast på ekonomiska problem. I samband med
riksdagsbehandlingen av förslaget till sambolag underströk
utskottet (se bet. LU 1986/87:18) att man inte bör skapa så
utförliga regler för sambor att man därigenom åstadkommer vad
som skulle kunna betecknas som äktenskapsliknande system av
lägre dignitet. De som vill att ett mer heltäckande juridiskt
system skall tillämpas på deras samlevnadsform får därför även i
fortsättningen ingå äktenskap. Till detta kommer att det numera
sedan den 1 mars 1991, som ovan redovisats, är möjligt för
ogifta föräldrar att få gemensam vårdnad om sina barn också
genom en anmälan till socialnämnden i samband med att
faderskapet fastställs.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion
1992/93:So247 yrkande 4.
Ytterligare utredningsarbete
Yrkanden om att riksdagen skall ta initiativ till nya
utredningar på den svenska familjerättens område förs fram i två
motioner. I motion 1992/93:L418 vill Karin Israelsson och Rune
Backlund (båda c) att en utredning som belyser barnens rätt
till båda föräldrarna i umgänges- och vårdnadstvister skall
komma till stånd. Vad motionärerna vill ha utrett gäller
kostnader för umgängesresor, kontaktmannens roll och utbildning,
handläggningen av vårdnadstvister i syfte att undvika
processande både i tingsätt och i länsrätt, ökad möjlighet till
avdrag på underhållsbidrag när barnet vistas hos
umgängesföräldern samt barnens situation i vårdnads- och
umgängestvister.
Birgit Henriksson och Maud Ekendahl (båda m) anför i motion
1992/93:L415 att den gemensamma vårdnaden i vissa fall leder
till att barnen slits mellan två olika vuxenvärldar. Det kan
enligt motionärernas mening inte vara rimligt att tro att barn
alltid känner sig harmoniska och lyckliga med en sådan krånglig
vuxenvärld. Motionärerna anser att det finns skäl att se över
vad den gemensamma vårdnaden av barn egentligen har
inneburit.
Utskottet vill erinra om att FB under de senaste 20 åren har
varit föremål för en fortlöpande reformering med strävanden mot
ett allt större hänsynstagande till barnets intressen och
barnets bästa. Som ett led i detta arbete tillsattes år 1977 en
parlamentarisk utredning om barnets rätt med uppdrag att
överväga olika åtgärder för att stärka barnets rättsliga
ställning. Utredningen skulle enligt sina direktiv kartlägga
problemområden och ange i vilka ämnen lagändringar borde komma i
fråga. Utredningen bedrev sitt arbete fram till år 1987. Under
den tioårsperiod som utredningen om barnets rätt bedrev sitt
arbete avgav utredningen betänkanden (SOU 1978:10) Om förbud mot
aga, (SOU 1979:63) Om föräldraansvar m.m. och (SOU 1987:7)
Barnens rätt 3 Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn
m.m.
Utredningens förslag har delvis lett till lagstiftning.
Sålunda bygger bl.a. en del av de senaste ändringarna i FB, som
genomfördes hösten 1990 (prop. 1990/91:8, bet. LU13) på förslag
som ursprungligen lagts fram av utredningen om barnens rätt.
I sammanhanget vill utskottet också, liksom utskottet gjorde
våren 1992 när motionsyrkanden om ytterligare utredningar som
gäller vårdnad och umgänge prövades senast (bet. 1991/92:LU30),
peka på FN:s barnkonvention. Även om det svenska tillträdet till
konventionen hösten 1990 inte föranlett någon ändrad
lagstiftning innebär konventionen i sig en ständig påminnelse
för såväl myndigheter som enskilda om barnens rättigheter i
olika sammanhang. Som redovisats tidigare har också regeringen i
en särskild rapport redovisat i vad mån svensk lagstiftning
svarar mot konventionen. Vidare har regeringen nyligen
föreslagit inrättande av en Barnombudsman med uppgift bl.a. att
ta initiativ till utredningar om barnrättsfrågor (prop.
1992/93:173). Ombudsmannen skall ha rätt att exempelvis driva
vissa frågor, anordna seminarier, debatter, hearings, initiera
utredningar m.m. Enligt vad som anförs i propositionen skall
ombudsmannen årligen avge en rapport över sin verksamhet till
regeringen. I rapporten bör lyftas fram frågor som ombudsmannen
anser att regeringen behöver överväga. Det kan vara förslag i
lagstiftningsfrågor eller andra åtgärder. Särskilt bör sådana
uttalanden tas upp som behandlar författningars överensstämmelse
med FN:s barnkonvention och vilka åtgärder som kan behöva
övervägas i fall det brister i överensstämmelsen.
Vad först gäller motion 1992/93:L418 vill utskottet påminna om
att huvuddelen av vad motionärerna vill ha utrett, såsom
framgått ovan, redan är eller kommer att bli föremål för
överväganden i olika sammanhang. I övrigt kan utskottet för sin
del inte finna att det för närvarande finns något omedelbart
behov av utredningar i enlighet med vad som begärs i motionerna
1992/93:L418 och 1992/93:L415. Utskottet utgår från att
regeringen följer den fortsatta utvecklingen på området och
föranstaltar om de åtgärder som kan anses vara påkallade. Om
regeringens förslag om en Barnombudsman antas av riksdagen
skapas enligt utskottets mening utomordentliga förutsättningar
för regeringen att kontinuerligt följa åtgärdsbehovet.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna
1992/93:L415 och 1992/93:L418.
Frågan om ytterligare utredningsarbete i ett mer
internationellt perspektiv tas upp i motion 1992/93:L420 av Kaj
Larsson och Åke Selberg (båda s). I motionen anförs att flera
intresseföreningar i Norden och i EG-länderna arbetar för en
gemensam familjelagstiftning när det gäller vårdnad och
umgänge. Motionärerna påstår att föreningarna har svårt att
förstå Sveriges svala intresse för frågan. Inom Norden har vi
haft en fri arbetsmarknadspolitik i många år. Detta har medfört
att familjer bildats och upplösts över gränserna och borde ha
fört med sig en samordning av dessa frågor inom Norden. Då vi nu
står inför ett EG-inträde, bör, anser motionärerna, en utredning
om en samordning av lagstiftningen snarast ske.
Utskottet har nu, liksom när ett liknande motionsyrkande
prövades våren 1992 (se bet. 1991/92:LU30), ingen annan
uppfattning än motionärerna om betydelsen av gemensamma nordiska
regler på familjerättens område. Enligt utskottets mening ligger
det ett särskilt värde i att de nordiska länderna samarbetar i
civilrättsliga lagstiftningsfrågor och har en i huvudsak
likartad lagstiftning. Stora delar av den svenska lagstiftningen
på centrala områden har också tillkommit i nordiskt samarbete,
vilket resulterat i att det på flera områden råder
överensstämmelse mellan lagreglerna i de nordiska länderna. Vad
särskilt gäller familjerätten vill utskottet erinra om att
familjelagssakkunniga under sitt arbete med äktenskapsbalken
hade ett flertal överläggningar med motsvarande kommittéer i de
andra nordiska länderna. En väsentlig utgångspunkt för
samarbetet var därvid att eftersträva så stor nordisk
rättslighet som möjligt, och införandet av äktenskapsbalken år
1987 innebar att vi kom att närma oss vad som gäller i andra
nordiska länder på detta område.
Även om metoden att tillsätta parallella kommittéer i de
nordiska länderna, som tillämpats sedan början av 1900-talet,
numera inte alltid kan tillämpas i det nordiska
lagstiftningsarbetet på familjerättens område håller sig varje
nordiskt land ständigt informerat om vad som sker i de övriga
nordiska länderna i syfte att få till stånd så likartade regler
som möjligt. Vidare förekommer så gott som regelmässigt i varje
lagstiftningsärende på familjerättens område överläggningar
mellan de nordiska länderna. Sålunda föregicks 1982 och 1990 års
ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge av överläggningar
med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och
Norge (se prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17 och prop.
1990/91:8, bet. LU13). Enligt vad som redovisas i årets
budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 3) pågår
reformarbeten på familjerättens område när det gäller den
internationellt privaträttsliga regleringen, bl.a. ett nordiskt
samarbete rörande en översyn av den internordiska
familjerättsliga regleringen.
Utrikesutskottet har nyligen också behandlat ett
motionsyrkande som går ut på ett tillkännagivande om ett
intensifierat nordiskt samarbete i lagstiftningsfrågor. I sitt
av riksdagen godkända betänkande 1992/93:UU9 har
utrikesutskottet bl.a. pekat på att de nordiska
justitieministrarna vid möten bekräftat avsikten att
intensifiera det nordiska lagstiftningsarbetet genom bättre
planering och koordinering av förberedelsearbetet. På det
internationella planet har, enligt vad utrikesutskottet anför,
ett intensivt nordiskt samarbete blivit regel inför viktiga
möten, vilket lett till att de nordiska länderna i många fall
har kunnat ge varandra erforderligt stöd och haft möjligheter
att inta gemensamma ståndpunkter i de behandlade frågorna. Även
inom ramen för det framtida samarbetet inom EG, EFTA och EES kan
de nordiska ländernas regionala och politiska intressen
tillvaratas vid utformningen av regelverk och andra avgöranden i
bredare europeiska fora. Utrikesutskottet förutsätter därför att
det värdefulla nordiska samarbetet kommer att fortsätta.
Även lagutskottet utgår från att det värdefulla nordiska
samarbetet kommer att fortsätta. Någon särskild utredning om
samordningen av lagstiftningen på familjerättens område är
enligt utskottets mening inte motiverad. Vad gäller påståendet i
motionen om behovet av samordning med EG:s regler på området
vill utskottet erinra om att frågor om familjerätten inte faller
inom ramen för det nuvarande arbetet inom EG. Inte heller torde
en ratificering av Maastrichtavtalet innebära att familjerätten
blir en fråga för en europeisk union. Med det anförda avstyrker
utskottet motion 1992/93:L420 yrkande 4.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande internationellt arbete m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:L409, motion 1991/92:L419
och motion 1992/93:L404 i denna del,
2. beträffande ändringar i 21 kap. föräldrabalken
att riksdagen avslår motion 1992/93:L14 i denna del,
3. beträffande medling
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L14 i denna del och
motion 1992/93:L16 yrkande 4 antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn
såvitt avser 16§,
4. beträffande vite
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L14 i denna del
antar 18§ i regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn,
5. beträffande övriga ändringar i 1989 års lag
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1984:14) om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn i den mån
det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 3 och 4
med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms
till den 1 juni 1993,
6. beträffande utrikesdepartementets medverkan
att riksdagen avslår motion 1992/93:L14 i denna del,
7. beträffande ändring i 6 kap. 15§ föräldrabalken
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L14 i denna del,
motion 1992/93:L16 yrkandena 1 och 2 i denna del samt motion
1992/93:L404 i denna del antar regeringens förslag till lag om
ändring i föräldrabalken med den ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet bestäms till den 1 juni 1993,
8. beträffande sexuella övergrepp på barn
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju802 yrkande 4,
9. beträffande barns ställning i vårdnads- och umgängesmål
att riksdagen avslår motion 1992/93:L16 yrkande 2 i denna del,
motion 1992/93:L412 yrkande 1, motion 1992/93:L419 och motion
1992/93:So610 yrkande 9,
10. beträffande åtgärder för att undvika processer om
vårdnad och umgänge
att riksdagen avslår motion 1992/93:L402, motion 1992/93:L410
och motion 1992/93:L417 yrkande 1,
11. beträffande särskilda familjedomstolar
att riksdagen avslår motion 1992/93:L401,
12. beträffande utbildning av domare
att riksdagen avslår motion 1992/93:L16 yrkande 3 och motion
1992/93:L412 yrkande 2,
13. beträffande utredningen i vårdnads- och umgängesmål
att riksdagen avslår motion 1992/93:L15,
14. beträffande talerätt för mor- och farföräldrar
att riksdagen avslår motion 1992/93:L420 yrkande 3,
15. beträffande kontaktperson
att riksdagen avslår motion 1991/92:L424,
16. beträffande underhållsskyldighet och kostnader för
umgänge med barn m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:L403, motion 1992/93:L405,
motion 1992/93:L417 yrkande 4, motion 1992/93:L420 yrkande 2 och
motion 1992/93:So610 yrkande 7,
17. beträffande sekretesskydd för barn m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:L417 yrkandena 2 och 3
samt motion 1992/93:L420 yrkande 1,
18. beträffande faderskapspresumtion vid samboförhållanden
att riksdagen avslår motion 1992/93:So247 yrkande 4,
19. beträffande utredningar
att riksdagen avslår motion 1992/93:L415 och motion
1992/93:L418,
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s),
Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m),
Carin Lundberg (s) och Stina Eliasson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 2
Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:139
2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92 2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93 3
Utskottet 5
Inledning 5
Olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden
7
Allmän bakgrund 7
Fortsatt internationellt arbete m.m. 9
Ändringar i 1989 års lag 14
Föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge m.m. 20
Ändring i umgängesreglerna 20
Barns ställning i vårdnads- och umgängesmål 24
Åtgärder för att undvika processer om vårdnad och
umgänge 25
Processuella frågor m.m. 28
Underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn
m.m. 33
Sekretesskydd för barn m.m. 37
Faderskapspresumtion vid samboförhållanden 38
Ytterligare utredningsarbete 40
Hemställan 43
Bilaga I propositionen framlagda lagförslag 46