I betänkandet behandlar utskottet dels förslag från regeringen
(proposition 1992/93:48) om ändringar i de immaterialrättsliga
lagarna med anledning av EES-avtalet m.m., dels två fristående
motioner med varumärkesrättslig anknytning som väckts under den
allmänna motionstiden vid riksmötet 1991/92.
I propositionen föreslås de ändringar i den svenska
immaterialrättsliga lagstiftningen som behövs med anledning av
de åtaganden som Sverige har gjort i avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). Förslag läggs fram om
en ny lag om skydd för kretsmönster. Förändringar i
varumärkesrätten föreslås, vilka bl.a. innebär utökade
möjligheter att få grafiska tecken godkända som varumärken och
som skärper användningstvånget för varumärken. I
upphovsrättslagen föreslås ändringar i de regler som rör skyddet
för datorprogram. Ändringarna innebär bl.a. att skyddet för
datorprogram omfattar även programmets förberedande
designmaterial, att alla rättigheter till datorprogram som
utvecklats av arbetstagare övergår till arbetsgivaren såvida
inte annat har avtalats samt att även kopiering för enskilt bruk
skall vara förbjuden. Vissa särskilda ändringar som inte är
föranledda av EES-avtalet föreslås bli införda i
växtförädlarrättslagen. I patentlagen, mönsterskyddslagen,
växtförädlarrättslagen, varumärkeslagen, upphovsrättslagen och
den föreslagna nya lagen om skydd för kretsmönster för
halvledarprodukter förs in bestämmelser som innebär att
ensamrätten på resp. område skall vara föremål för s.k. regional
konsumtion inom EES-området. Ensamrätten skall således inte
kunna användas för att hindra att den skyddade produkten
utnyttjas och säljs vidare sedan den av rättighetshavaren eller
med dennes samtycke har förts ut på marknaden inom det
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Företrädare för Föreningen Svensk Programvaruindustri (SPI)
har inför utskottet framfört synpunkter på propositionen såvitt
avser frågan om straffrättsligt ansvar för kopiering av
datorprogram för enskilt bruk utan tillstånd av upphovsmannen
eller dennes rättsinnehavare.
I en skrivelse från Institutet för Immaterialrätt och
Marknadsrätt vid Stockholms universitet har professorerna Ulf
Bernitz och Lars Pehrson samt tf. professorn Marianne Levin
kritiserat propositionens förslag när det gäller konsumtion av
ensamrätt enligt varumärkeslagen. Samma fråga har tagits upp i
en skrivelse från Magnus Carlsson, Stockholm. I ärendet har
vidare inkommit skrivelser, dels från Claes Uggla,
Västerhaninge, dels från Svenska Patentombudsföreningen, i vilka
framförs kritik mot propositionens förslag till förfarande vid
ansökan om förnyelse av en varumärkesregistrering.
Utskottet förordar två ändringar i den föreslagna lagen om
ändring i varumärkeslagen. Den ena ändringen rör konsumtion av
varumärkesrätten och innebär att utskottet förordar att den
nuvarande principen om global konsumtion tills vidare bibehålls.
Utskottet avstyrker därmed propositionens förslag om införande
av en uttrycklig lagregel om regional konsumtion. Den andra
ändringen gäller övergångsbestämmelserna och innebär -- förutom
en konsekvens av utskottets nyss nämnda ställningstagande -- att
skyddet för varumärken i övergångshänseende behandlas likformigt
oavsett om skyddet uppkommit genom registrering eller
inarbetning.
Utskottet tillstyrker i övrigt bifall till propositionen.
Vidare avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena, som
dock får anses tillgodosedda med utskottets ställningstagande i
fråga om konsumtion av varumärkesrätten.
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen (Justitiedepartementet)
efter hörande av Lagrådet att riksdagen antar i propositionen
framlagda förslag till
1. lag om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter,
2. lag om ändring i patentlagen (1967:837),
3. lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485),
4. lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392),
5. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),
6. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk.
Lagförslagen har tagits in i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
1991/92:N251 av Bert Karlsson och Bengt Dalström (nyd) vari
yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud mot att importör stoppar likartade
märkesvaror, parallellimport.
1991:92:N286 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionerna anförts om förbud mot att importör direkt eller
indirekt stoppar eller försöker stoppa importen av likartade
märkesvaror (parallellimport).
Utskottet
Inledning
Immaterialrätt är en sammanhållande beteckning för det
rättsområde inom civilrätten som behandlar skyddet för
intellektuella prestationer och kännetecken. De
immaterialrättsliga reglerna ställer upp skydd mot kopiering och
efterbildning utan samtycke av rättighetshavaren och mot annat
obehörigt utnyttjande. Immaterialrätten är uppbyggd på flera
olika lagar om ensamrätt till vissa slag av intellektuella
prestationer och till kännetecken. I regel finns en särskild
immaterialrättslig lag om varje typ av rättighet. Detta har sin
främsta orsak i att de olika rättighetstyperna uppvisar särdrag
sinsemellan, såväl när det gäller förutsättningarna för skydd
som beträffande skyddets omfattning och varaktighet. På det
immaterialrättsliga området dras en grundläggande skiljelinje
mellan upphovsrätt och industriellt rättsskydd.
Den egentliga upphovsrätten, rätten till litterära,
konstnärliga och musikaliska verk samt rätten till datorprogram,
regleras i upphovsrättslagen. Även vissa upphovsrätten
närstående rättigheter, såsom rättsskyddet för artister,
regleras i upphovsrättslagen. Också rätten till fotografiska
bilder räknas till upphovsrätten, men regleras i en särskild
lag.
Det industriella rättsskyddet behandlas i flera olika lagar.
Patenträtten, dvs. rätten till uppfinningar, regleras i
patentlagen medan rätten till nya växtsorter behandlas i
växtförädlarrättslagen. För mönsterrätten, dvs. rätten till en
varas yttre utseende och ornament, finns regler i
mönsterskyddslagen. I varumärkeslagen regleras skyddet för
varumärken och andra varukännetecken. Bestämmelser om rätten
till firma och andra näringskännetecken finns i firmalagen. När
det gäller regler om annan känneteckensrätt såsom rätten till
egenartade namn och titlar på litterära och konstnärliga verk
återfinns dessa i namnlagen resp. upphovsrättslagen.
Genom lagen om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter har
skapats en särskild immateriell rätt vid sidan av de nuvarande
industriella rättigheterna och upphovsrätten.
Som en övergripande beteckning för varumärkesrätt, firmarätt
och andra typer av rättsskydd för individualiseringsmedel
används begreppet känneteckensrätt. Från flera utgångspunkter
kan en viktig skiljelinje dras mellan skyddet för intellektuella
prestationer (upphovsrätt, patenträtt, växtförädlarrätt och
mönsterrätt) och skyddet för kännetecken. Skyddet för
kretsmönster får i det avseendet hänföras till den förra
kategorin.
Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
undertecknades den 2 maj 1992 och avsikten är att det skall
träda i kraft den 1 januari 1993. När det gäller
immaterialrätten förbinder sig Sverige genom EES-avtalet att på
vissa områden anpassa de inhemska reglerna till vad som gäller
enligt EG-rätten. Genom avtalet förbinder sig Sverige bl.a. att
respektera vissa immaterialrättsliga principer som har betydelse
för de fria rörligheterna för varor, tjänster, kapital och
personer. På det immaterialrättsliga området har Sverige också
åtagit sig att anpassa lagstiftningen till tre direktiv, antagna
av EG:s ministerråd. Det gäller ett direktiv om rättsligt skydd
för kretsmönster i halvledarprodukter från den 16 december 1986,
ett direktiv om tillnärmningen av medlemsstaternas
varumärkeslagar från den 21 december 1988 samt ett direktiv om
rättsligt skydd för datorprogram, antaget den 14 maj 1991. Mot
denna bakgrund föreslås i propositionen att åtagandena i
EES-avtalet skall införlivas med svensk rätt genom ändringar i
de immaterialrättsliga lagarna. Till grund för propositionen
ligger en inom Justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds
1992:13) Ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med
anledning av EES-avtalet m.m. Promemorian har remissbehandlats.
Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av
propositionens huvudsakliga innehåll -- att under skilda
rubriker ta upp de förslag i propositionen som aktualiseras
genom motionerna och som eljest särskilt har tilldragit sig
utskottets uppmärksamhet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Förslag läggs fram om ändrade konsumtionsprinciper på patent-,
mönsterskydds- och växtförädlarrättens områden. Förslagen
innebär att ensamrätterna på de nämnda rättighetsområdena skall
anses vara konsumerade, om den skyddade produkten, varan eller
materialet förts ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet av rättighetshavaren eller med dennes samtycke.
En ny lag om skydd för kretsmönster föreslås bli införd. I den
föreslås bl.a. att ett uttryckligt nyhetskrav införs, att rätten
till kretsmönster som utvecklas av arbetstagare övergår till
arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats, att både juridiska
och fysiska personer med anknytning till EES kan vara innehavare
av ursprunglig rätt till kretsmönster samt att godtroende
förvärvare av skyddade kretsmönster får fortsätta att utnyttja
dessa mot skälig ersättning. För spridningsrätten till exemplar
av skyddade kretsmönster föreslås en bestämmelse om regional
konsumtion.
Förändringar av den svenska varumärkesrätten föreslås. Bl.a.
läggs förslag fram som utökar möjligheten att få olika tecken
erkända som varumärken, som förstärker skyddet för kända
varukännetecken och som skärper användningstvånget för
varumärken. En bestämmelse om regional konsumtion av
varumärkesrätten föreslås.
I upphovsrättslagen föreslås sådana ändringar som behövs för
att anpassa lagen till EG-direktivet om skydd för datorprogram.
De ändringar som föreslås är bl. a. att skydd av datorprogram
även omfattar programmens förberedande designmaterial, att alla
rättigheter till datorprogram som utvecklas av arbetstagare
övergår till arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats, att
konsumtionspunkten är den första överlåtelsen av ett exemplar av
ett datorprogram, att kopiering för enskilt bruk blir otillåten
samt att användare av datorprogram får en tvingande rätt att
göra säkerhetskopior och utföra s.k. dekompilering. Även för
datorprogrammen föreslås en bestämmelse om regional konsumtion.
Slutligen föreslås vissa särskilda ändringar i
växtförädlarrättslagen. Ändringarna innebär bl.a. att
ytterligare ett antal växtsläkten och hybrider skall omfattas av
lagreglerna.
Lagändringarna i vad avser ändrade konsumtionsprinciper för de
immateriella ensamrätterna och den nya lagen om skydd för
kretsmönster föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer. Övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1
januari 1993.
Konsumtion av immateriella rättigheter
Som ett led i EES-anpassningen av de immaterialrättsliga
lagarna föreslås, som tidigare berörts, ändrade regler för
konsumtion av de olika ensamrätterna. De immateriella
rättigheterna är i princip nationellt begränsade. Varje land
avgör inom sitt område -- med beaktande av de internationella
överenskommelser som landet kan ha anslutit sig till -- vilka
objekt som kan bli föremål för immaterialrättsligt skydd, vilka
rättssubjekt som kan förvärva sådana rättigheter samt
rättigheternas omfattning. En immateriell rätt innebär i regel
en ensamrätt för rättighetshavaren att både sälja och importera
den produkt som omfattas av rättigheten i fråga. I Sverige --
liksom i många andra nationella rättssystem -- gäller som
huvudregel att ensamrätten bara omfattar den första
överlåtelsen. Därefter anses ensamrätten konsumerad (förbrukad).
En viktig förutsättning för att ensamrätten skall konsumeras
är att den skyddade produkten förts ut på marknaden av
rättighetshavaren eller med dennes samtycke. Konsumtionen
innebär att den skyddade produkten i princip kan utnyttjas och
säljas vidare utan hinder av en immateriell ensamrätt sedan den
förts ut på marknaden med rättighetshavarens samtycke. En följd
av immaterialrätternas territoriella begränsning kan vara att
ensamrätten bara anses konsumerad för det land där den
konsumtionsgrundande överlåtelsen ägt rum. Detta betecknas som
nationell konsumtion. I vissa fall har i flera rättsordningar
sedan länge tillämpats principen om global konsumtion. Denna
innebär att ensamrätten anses ha konsumerats när produkten har
förts ut på marknaden, oavsett i vilket land detta har skett. En
mellanform, regional konsumtion, innebär att den
konsumtionsgrundande överlåtelsen anses ha ägt rum om produkten
förts ut på marknaden inom ett område eller en region som
omfattar flera länder. Den praktiska effekten av nationell eller
regional konsumtion är att rättighetshavaren har möjlighet att
motsätta sig att produkter som med hans samtycke har förts ut på
marknaden utanför det land eller den region där han har skydd
återimporteras eller parallellimporteras till det land eller den
region som omfattas av ensamrätten. En rättighetshavare kan
därigenom separera olika nationella eller regionala marknader
från varandra och upprätthålla en prisdifferentiering mellan
dem.
I Sverige tillämpas principen om nationell konsumtion inom
patent-, mönster- och växtförädlarrätten. Principen om global
konsumtion tillämpas däremot inom upphovs- och varumärkesrätten,
liksom beträffande skyddet för kretsmönster i
halvledarprodukter.
Konsumtion av patent-, mönsterskydds- och växtförädlarrätt
I propositionen föreslås att det i patentlagen,
mönsterskyddslagen och växtförädlarrättslagen förs in
bestämmelser som innebär att den genom patent, mönsterskydd
eller växtförädlarrätt förvärvade ensamrätten skall anses vara
konsumerad, om den skyddade produkten förts ut på marknaden inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-vid eller regional
konsumtion). Detta innebär att den på dessa områden gällande
principen om nationell konsumtion överges.
Utskottet kan för sin del konstatera att Sveriges åtaganden
enligt EES-avtalet kräver en övergång från nationell till
regional eller EES-vid konsumtion på patent-, mönsterskydds- och
växtförädlarrättsområdena. Utskottet tillstyrker således
propositionen i nu behandlad del.
Konsumtion av rättigheter som är knutna till ett varumärke
I Sverige och i de övriga nordiska länderna, liksom i flera
andra europeiska länder, gäller enligt praxis att
varumärkesrätten konsumeras oavsett var varan med
rättighetshavarens tillstånd har förts ut på marknaden (global
konsumtion). En svensk märkesinnehavare, vars varor har förts ut
på marknaden av honom själv eller med hans samtycke kan alltså
inte åberopa varumärkesrättsliga regler för att hindra varans
vidareförsäljning. Inte heller kan han hindra s.k.
parallellimport, dvs. att någon annan än han själv importerar
varan till Sverige sedan den en gång har förts ut på marknaden i
ett annat land.
I EES-avtalet finns en allmän bestämmelse om konsumtion
(artikel 2 i protokoll 28 om immateriell äganderätt) som innebär
att en immateriell rättighet som erkänns av den lag som gäller
hos en avtalsslutande part inte kan användas för att förhindra
import eller marknadsföring av en vara som innehavaren av
rättigheten eller någon annan med hans samtycke har fört ut på
marknaden i EES. Bestämmelsen återspeglar den princip om
konsumtion av bl.a. varumärkesrätt som har utbildats genom
EG-domstolens praxis. Som en följd av denna bestämmelse kommer
det inte att vara möjligt att använda varumärkesrätten för att
förhindra parallellimport inom EES-området.
Utöver den allmänna bestämmelsen innefattar åtagandet enligt
EES-avtalet på detta område också ett direktiv om tillnärmningen
av medlemsstaternas varumärkeslagar. Direktivet syftar till att
eliminera vissa skillnader i de olika EG-ländernas nationella
varumärkeslagar för att på så sätt minska de handelshinder som
sådana skillnader kan ge upphov till. Direktivet innebär inte
att medlemsländernas varumärkeslagar behöver harmoniseras
helt och hållet. Det har ansetts tillräckligt att begränsa
harmoniseringen till sådana nationella bestämmelser som på ett
mer direkt sätt påverkar den inre marknadens funktion.
Såväl i departementspromemorian som ligger till grund för
propositionen som i lagrådsremissen gjordes bedömningen att
någon regel om konsumtion nu inte bör tas in i varumärkeslagen
eftersom EES-avtalet inte innebär något hinder mot att Sverige
behåller principen om global konsumtion.
Vid sin granskning av förslaget fann Lagrådet att övervägande
skäl talar för att det i varumärkeslagen tas in en
konsumtionsregel i överensstämmelse med direktivet men att det
överlämnas till rättstillämpningen att avgöra om rätten till ett
varumärke konsumeras globalt eller endast EES-regionalt.
Lagrådet hänvisade i det sammanhanget till att en sådan lösning
hade valts i Danmark samt framhöll att ett sådant alternativ
inte behöver innebära annat än att förtydligande av att
åtminstone EES-vid konsumtion gäller samtidigt som det får
överlämnas till rättstillämpningen huruvida anpassningen till EG
innebär att den rådande globala konsumtionen skall begränsas (se
propositionen s. 173).
I propositionen framhåller departementschefen att det är
omtvistat om EG-direktivets bestämmelse om varumärkesrättslig
konsumtion innebär att varumärkesrätten konsumeras bara om varan
förts ut på marknaden inom EG eller om principen om global
konsumtion av varumärkesrätt fortsatt kan tillämpas. Hon
framhåller att direktivet ställer upp två förutsättningar för
konsumtion av varumärkesrätt, dels skall varorna ha förts ut på
marknaden med rättighetshavarens samtycke, dels skall detta ha
skett inom EG. Hon konstaterar att förutsättningarna inte är
uppfyllda om varorna har förts ut på marknaden utanför EG. Härav
drar hon slutsatsen att det är oförenligt med direktivet att
upprätthålla en princip om internationell konsumtion (se
propositionen s. 90). I propositionen föreslås därför att det i
varumärkeslagen införs en uttrycklig regel om regional
konsumtion av varumärkesrätten.
Utskottet har erfarit att man i både Finland och Norge har
valt att behandla direktivets konsumtionsregel på det sätt som
föreslogs i departementspromemorian och i lagrådsremissen. Under
hänvisning till att den nationella rätten innebär global
konsumtion, anses det i dessa länder att någon uttrycklig
lagregel inte fordras. I övriga nordiska länder har man således
-- om än med olika medel-- valt att tills vidare inte överge den
hittillsvarande nordiska rättslikheten i denna fråga.
Utskottet kan konstatera att propositionens förslag om
regional konsumtion -- förutom att det innebär ett avsteg från
den sedan länge gällande nordiska rättslikheten -- inte ligger i
linje med Sveriges strävanden mot att åstadkomma en friare
handel. Med regional konsumtion kommer parallellimport att vara
möjlig för varor som sätts på marknaden inom EES. Däremot
kommer parallellimport från alla länder utanför EES att kunna
stoppas. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) framhöll i sitt
remissyttrande över departementspromemorians förslag att det
från konkurrenssynpunkt är av stor vikt att den omfattande
parallellimport som i dag förekommer från länder utanför
EES-området kan fortgå. Enligt utskottets mening är det ett
viktigt konsumentintresse att så kan ske. Att medge enbart
regional konsumtion inom EES-området ligger i första hand i
rättighetshavarnas intresse och skulle uppenbarligen ge
ytterligare näring åt varumärkesrättens redan i dag kraftigt
marknadsstyrande funktioner. En sådan utveckling är inte
önskvärd och vad frågan nu närmast gäller är om Sveriges
åtagande enligt EES-avtalet med nödvändighet innebär att
principen om den globala varumärkesrättskonsumtionen måste
överges. I annat fall talar enligt utskottets mening tungt
vägande sakskäl för att det nuvarande rättsläget i vart fall
tills vidare bör behållas.
Från några håll har hävdats att enligt EG-kommissionens
uppfattning är avsikten med direktivets konsumtionsregel att
åstadkomma en uttrycklig begränsning till regional konsumtion.
Inom EG råder emellertid delade meningar om vad direktivet på
den nu diskuterade punkten innebär. Det får därför anses att
rättsläget inom EG är oklart. Oklarheten kan undanröjas endast
genom ett avgörande av EG-domstolen. EG:s rättsregler får
nämligen -- vid tvist om reglernas rätta innehåll -- sin
innebörd fastställd genom avgöranden och tolkningsbesked från
EG-domstolen. Detta system torde vara en del av EES-paketet som
den svenska rättsordningen måste anpassa sig till.
Utskottet vill vidare erinra om det principiella uttalandet
som föredragande statsrådet gör i propositionen om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES), nämligen att det inte alltid
är givet att en bestämmelse i EES-fördraget under alla
förhållanden för till samma resultat som en likalydande
bestämmelse i Romfördraget. Varje bestämmelse måste nämligen
tolkas i sitt sammanhang (se prop. 1991/92:170 s. 153). Därvid
finns anledning att erinra om att EES, till skillnad från EG,
inte är en tullunion, utan i princip ett förstärkt och utvidgat
frihandelsområde. En tullunion innebär, förutom tullfrihet
internt, även en gemensam tullmur mot omvärlden. I ett
frihandelsområde däremot avvecklar parterna tullarna
sinsemellan men behåller sina nationella tullar i förhållande
till länder som står utanför. Tullar och hinder mot
parallellimport är två olika typer av handelshinder. Argument
som förs fram inom EG till stöd för en begränsning till enbart
regional konsumtion har därför inte nödvändigtvis samma bärkraft
i EES-sammanhang.
Det sagda leder utskottet till bedömningen att det inte finns
tillräckliga skäl för att Sverige nu som enda land i Norden bör
överge principen om global konsumtion. Redan den utbredda
osäkerhet som råder om direktivets rätta innebörd talar i
stället starkt för att man från svensk sida bör avstå från att
göra någon tolkning. Den saken bör överlämnas till EG-domstolens
avgörande. Utskottet har för övrigt erfarit att det i en
pågående rättstvist i Danmark har väckts frågan om att begära
tolkningsbesked från EG-domstolen i just denna fråga.
I den mån EG-domstolen avger ett tolkningsbesked som utvisar att
global konsumtion är oförenlig med direktivet på denna punkt får
frågan för Sveriges del övervägas på nytt.
Utskottets ställningstagande leder till frågan hur ett
bibehållande av principen om global konsumtion skall komma till
uttryck i lagen. Enligt utskottets mening är det uteslutet att
införa en uttrycklig lagregel om regional konsumtion och
samtidigt göra anspråk på att principen om global konsumtion
fortfarande skall kunna upprätthållas. I så måtto delar
utskottet departementschefens bedömning. Förarbetsuttalanden
som står i strid med en klar lagregel skulle nämligen enligt
gängse tolkningsprinciper bli utan betydelse. Valet står då
mellan att införa en uttrycklig lagregel om global konsumtion
eller att inte alls införa någon konsumtionsregel i lagtexten.
Med hänsyn till det oklara rättsläget inom EG är det enligt
utskottets mening ett bättre val att på det sätt som föreslogs i
departementspromemorian och i Lagrådsremissen inte uttryckligen
lagfästa det rådande rättsläget. I det sammanhanget vill
utskottet framhålla att Sveriges förpliktelser enligt
EES-avtalet inte fordrar att lagstiftningsåtgärder ovillkorligen
vidtas om gällande rätt
överensstämmer med direktivets krav.
Sammanfattningsvis förordar utskottet således att det
materiella rättsläget på varumärkesrättens område bibehålls
såvitt gäller principen om global konsumtion. Utskottet
avstyrker därmed propositionens förslag om införandet av en
regel om regional konsumtion i varumärkeslagen.
Frågan om parallellimport tas upp i två likalydande motioner.
I motion N251 av Bert Karlsson och Bengt Dalström (nyd) och N286
av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) pekar motionärerna på att
varumärken används i konkurrenshämmande syfte, och de framhåller
parallellimportens betydelse som en viktig konkurrensfrämjande
och prispressande faktor. Mot den bakgrunden anser motionärerna
att det bör införas ett förbud för en importör att stoppa
parallellimport (yrkande 7).
En följd av att utskottet ovan avstyrkt propositionens förslag
om övergång från global konsumtion till regional konsumtion av
varumärkesrätten är att den som har ensamrätt till ett varumärke
inte kan åberopa den rätten för att hindra att en vara som med
rättighetshavarens samtycke har förts ut på marknaden i ett
annat land importeras till Sverige vid sidan av
rättighetshavarens egna kanaler. Den motsatta situationen skulle
gälla om propositionsförslaget i denna del genomfördes.
Motionärernas intresse är därför -- i den del som berör
lagutskottet -- tillgodosett genom att utskottet förordar att
principen om den globala konsumtionen i varumärkesrätten
bibehålls. Något initiativ från riksdagens sida på grund av
motionerna är därför inte påkallat. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna N251 (yrkande 7) och N286
(yrkande 7).
Vissa andra förslag på varumärkesrättens område
Svensk rätt skiljer mellan olika slag av varukännetecken.
Särskilda varukännetecken utgörs dels av varumärken, dels av
varje annat särskilt kännetecken för varor eller tjänster med
undantag av naturliga varukännetecken. Med naturliga
varukännetecken avses en näringsidkares namn eller firma när de
används för att särskilja varor. Enligt varumärkeslagen kan i
och för sig alla slag av tecken erhålla skydd som särskilda
varukännetecken. Möjligheten till skydd genom registrering av
kännetecknet som ett varumärke är enligt varumärkeslagen
uttryckligen begränsat till figurer, ord, bokstäver, siffror och
säregna utstyrslar av en vara eller dess förpackning. I
direktivet anges att ett varumärke kan bestå av alla tecken som
kan återges grafiskt, förutsatt att tecknet i fråga är ägnat att
särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags.
I propositionen föreslås att varumärkeslagen ändras i enlighet
med direktivet så enligt varumärkeslagen alla tecken som kan
återges grafiskt och äger särskiljningsförmåga kan utgöra
varumärke.
I enlighet med vad direktivet föreskriver föreslås vidare ett
utökat skydd för kända varukännetecken. Skyddet för varumärken
bygger enligt varumärkeslagen på den s.k.
specialitetsgrundsatsen, som innebär att kännetecken anses ha
skydd mot förväxling endast med avseende på varor eller tjänster
av samma eller liknande slag. Specialitetsgrundsatsen är dock
inte utan undantag. Ett skydd utöver gränserna för
varuslagslikhet ges för två olika situationer. Detta gäller dels
särskilt kända varumärken -- den s.k. Kodakdoktrinen --, dels
till förmån för ett kännetecken som är inarbetat om, med hänsyn
till den särskilda arten av de varor eller tjänster som det är
fråga om, användningen av ett liknande kännetecken uppenbarligen
skulle förringa det inarbetade märkets goodwill. Undantagen är
avsedda att i båda fallen tillämpas restriktivt. Direktivet
innehåller en bestämmelse som kan sägas ge uttryck för en
internationell utveckling mot ett bättre skydd för kända
varumärken än vad som gäller i Sverige. Bestämmelsen är
fakultativ, men föredraganden anser att den internationella
utvecklingen talar för att även Sverige bör anpassa
varumärkeslagen till direktivet i denna del. Utskottet delar den
bedömningen. Ett av de förhållanden som föredraganden pekar på
och som talar för att skyddet för kända varumärken bör utökas är
att ett varukännetecken inte sällan kan bli så känt med avseende
på vissa varor eller tjänster att dess användning i samband med
andra typer av varor eller tjänster kan leda allmänheten att tro
att det finns ett gemensamt ursprung till varorna. Skyddet för
kända varumärken utanför varuslagsgränserna föreslås bli
utformat så att skydd skall föreligga för ett väl ansett
varukännetecken, om användningen av ett annat liknande
kännetecken innebär ett otillbörligt utnyttjande av det väl
ansedda kännetecknets ställning på marknaden eller är skadligt
för kännetecknets särskiljningsförmåga eller goodwill.
Varumärkeslagen innehåller också regler om användningstvång.
Dessa innebär att en registrering får hävas om märket inte har
varit i bruk under de senaste fem åren och innehavaren inte
visar skäl för sin underlåtenhet att använda märket.
Rättighetshavaren måste alltså använda märket för att undgå att
registreringen kan komma att hävas. I enlighet med direktivets
krav i denna del föreslås att det i varumärkeslagen i en
särskild bestämmelse om användning av ett varumärke anges att
ett varumärke inte får upphävas om det står i konflikt med ett
äldre inte använt varumärke, att användningstvånget skärps från
det nuvarande s.k. modifierade användningstvånget till att det
skall ha gjorts verkligt bruk av varumärket för de varor eller
tjänster för vilka det registrerats, att en karenstid vid
begäran av hävning av en registrering av ett varumärke införs
vid påbörjad eller återupptagen användning av ett varumärke samt
att s.k. delhävning av ett varumärke blir möjlig.
Utskottet har inga erinringar mot propositionen i nu
behandlade delar.
Efter förslag av registreringsmyndigheten -- Patent- och
registreringsverket -- föreslås i propositionen också en ändring
i varumärkeslagen som inte föranleds av EES-anpassningen.
Sålunda föreslås ett förenklat förfarande vid vissa ansökningar
om förnyelse av en registrering av ett varumärke. Förslaget
innebär att när enbart en förnyelse av en registrering görs utan
att några särskilda uppgifter skall lämnas i anslutning till
förnyelseansökan, så skall ansökan kunna göras genom att
förnyelseavgiften betalas in till registreringsmyndigheten. En
förenkling av detta slag skulle enligt registreringsmyndigheten
medföra en inte obetydlig resursbesparing.
Utskottet, som kan konstatera att ändringen förefaller att
vara till fördel för såväl registreringsmyndigheten som för
innehavare av en varumärkesregistrering, tillstyrker förslaget.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen om
ändring i varumärkeslagen
Utskottet förordar den ändringen av ikraftträdandebestämmelsen
till lagen om ändring i varumärkeslagen som föranleds av
utskottets ovan redovisade ställningstagande till förslaget om
införandet av en konsumtionsregel i varumärkeslagen. Utskottet
förordar också en ändring i övergångsbestämmelserna, som innebär
att de nya lagreglerna skall tillämpas inte bara på varumärken
som registrerats före lagens ikraftträdande utan också på
varukännetecken som inarbetats före lagens ikraftträdande.
Skydd för kretsmönster för halvledarprodukter
Skyddet för integrerade kretsar, s.k. datachips, regleras i
lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter
(kretsmönsterlagen) som trädde i kraft den 1 april 1987. Enligt
lagen har den som skapat mönstret ensamrätt att framställa
exemplar av mönstret, att utföra mönstret på eller i ett
materiellt underlag samt att sprida exemplar av mönstret till
allmänheten. Det är alltså fråga om ett formskydd för den
speciella utformningen av ett visst kretsmönster.
EG:s direktiv om rättsligt skydd för kretsmönster för
halvledarprodukter är inte avsett att detaljreglera det skydd
som skall gälla i medlemsstaterna. I inledningen till direktivet
anges således att gemenskapens bestämmelser om skydd för
kretsmönster för halvledarprodukter kan begränsas till vissa
grundläggande principer, i form av bestämmelser som anger vem
som och vad som skall skyddas, vilka ensamrätter skyddade
personer kan stödja sig på när det gäller att tillåta eller
förbjuda vissa handlingar, undantag från dessa rättigheter samt
hur länge skyddet skall vara. Andra frågor överlämnas tills
vidare att avgöras enligt nationella bestämmelser. Som
departementschefen framhåller, är bakgrunden till direktivet
delvis densamma som till den svenska lagstiftningen. Arbetet med
det rättsliga skyddet för kretsmönster för halvledarprodukter
har bedrivits parallellt i EG och i Sverige. Föredraganden
framhåller emellertid att det finns väsentliga skillnader av så
grundläggande karaktär att mindre ändringar av den nuvarande
kretsmönsterlagen inte skulle vara till fyllest. Hon förordar
därför att direktivet implementeras genom införandet av en ny
kretsmönsterlag.
Som nyheter i förhållande till de gällande reglerna föreslås i
propositionen bl.a. att det i lagen tas in ett uttryckligt krav
på att ett kretsmönster, för att åtnjuta skydd, skall uppfylla
vissa krav på originalitet och nyhet. En regel om att rätten
till kretsmönster som har skapats av arbetstagare i
anställningsförhållande tillkommer arbetsgivaren, såvida inte
annat har avtalats, införs. Rätt till kretsmönster skall kunna
tillkomma både fysiska och juridiska personer som har anknytning
till en stat som ingår i EES och rätten skall även innefatta
rätten att förbjuda import. Konsumtion av rätten att sprida
exemplar av skyddade kretsmönster föreslås bli regional och
omfatta EES-området. En särskild regel föreslås för det fall att
någon har förvärvat ett exemplar av ett skyddat kretsmönster i
god tro. Denne skall ha rätt att utnyttja kretsmönstret
kommersiellt även efter det att förvärvaren inte längre är i god
tro. För utnyttjandet skall han utge skälig ersättning. Rätten
till kretsmönster föreslås upphöra femton år efter utgången av
det år då kretsmönstret skapats, om det då ännu inte har
utnyttjats kommersiellt.
Utskottet har för sin del inget att erinra mot den föreslagna
nya kretsmönsterlagen. Utskottet vill dock uppehålla sig något
vid frågan om konsumtion av skyddet för kretsmönster. I likhet
med vad som gäller på varumärkesrättens område finns enligt
gällande svensk rätt en princip om global konsumtion också
beträffande skyddet för kretsmönster. Till skillnad från
EG-direktivet om varumärkesrätt är dock EG-direktivet om
kretsmönsterskydd utformat på ett sådant sätt att någon oklarhet
inte kan anses råda om att direktivet endast medger regional
konsumtion. Till följd av EES-avtalet kan Sverige således inte
upprätthålla principen om global konsumtion beträffande skyddet
för kretsmönster.
Skydd för datorprogram
Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i lagen om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
(upphovsrättslagen) först 1989. Innebörden av detta är att
datorprogram åtnjuter i princip samma upphovsrättsliga skydd som
andra litterära verk. Programmen skyddas inte bara mot direkt
kopiering utan också mot framställning av exemplar av programmet
i bearbetat skick utan rättighetshavarens tillstånd. Enligt
gällande rätt är det dock tillåtet att kopiera ett datorprogram
för eget enskilt bruk, under förutsättning att förlagan för
kopieringen inte används i näringsverksamhet eller offentlig
verksamhet.
Ett av syftena bakom EG-direktivet om det rättsliga skyddet
för datorprogram är att förbättra skyddet mot piratkopiering.
Det syftar inte till en fullständig harmonisering av
medlemsstaternas regler om datorprogram. Det har ansetts vara
tillräckligt att begränsa direktivets räckvidd till sådana
nationella bestämmelser som kan utgöra ett hinder mot en väl
fungerande inre marknad.
Enligt propositionen föranleder direktivet vissa ändringar i
upphovsrättslagen. Sålunda föreslås i propositionen att skyddet
utvidgas till att omfatta även förberedande designmaterial för
datorprogram. Vidare föreslås -- i likhet med vad som föreslås
gälla beträffande skyddet för kretsmönster för
halvledarprodukter -- att sådana rättigheter till datorprogram
som utvecklas av en arbetstagare som ett led i hans
arbetsuppgifter eller efter instruktioner av arbetsgivaren skall
övergå till arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats. Även
konsumtionsprincipen föreslås bli densamma som för kretsmönster,
nämligen regional med avseende på EES-området. En regel om
rätten att rätta fel i ett program, såvida inte annat har
avtalats, föreslås, liksom en regel om rätten att framställa en
säkerhetskopia. För den som säljer, hyr ut eller i annat
förvärvssyfte innehar hjälpmedel, vars enda syfte är att
underlätta olovligt borttagande eller kringgående av anordning
(kopieringsspärr) som anbringats för att skydda ett program mot
olovlig kopiering föreslås en straffbestämmelse om böter eller
fängelse i högst sex månader. Vidare skall enligt propositionen
kopiering för enskilt bruk inte i något fall vara tillåten.
Någon straffbestämmelse som tar sikte på olovlig kopiering för
enskilt bruk föreslås emellertid inte.
Utskottet vill med anledning av propositionen i denna del
särskilt beröra två frågor. Den ena frågan gäller förbudet mot
enskild kopiering. Föreningen Svensk Programvaruindustri har
inför utskottet framhållit att det för rättighetshavarna är
angeläget att förbudet mot enskild kopiering kompletteras med en
straffbestämmelse. Förbudet kommer, enligt föreningens
uppfattning, inte att respekteras -- eller ens att uppfattas som
ett reellt förbud -- om det inte förenas med en straffsanktion.
Utskottet, som har viss förståelse för föreningens uppfattning,
konstaterar att frågan har övervägts i propositionen. I likhet
med departementschefen anser utskottet att någon sanktion för
kopiering för enskilt bruk nu inte bör införas, men att frågan
bör övervägas inom ramen för den inom Justitiedepartementet
pågående översynen av det immaterialrättsliga sanktionssystemet.
Utskottet vill också i detta sammanhang ta upp frågan om
konsumtion av spridningsrätten i territoriellt hänseende. Också
i fråga om skyddet för datorprogram gäller i Sverige för
närvarande global konsumtion. Det innebär att rättsinnehavarens
ensamrätt när det gäller överlåtelse av exemplar av datorprogram
konsumeras oavsett i vilket land som datorprogrammet utgivits.
Det enda kravet är att utgivningen skett med rättsinnehavarens
samtycke. Enligt propositionen har EG-direktiven om
varumärkesrätt och skydd för datorprogram i allt väsentligt
samma bestämmelser om konsumtion och med samma argument som på
varumärkesområdet föreslås en uttrycklig lagregel om regional
konsumtion också för spridningsrätt till datorprogram. Utskottet
anser för sin del att direktivet om skydd för datorprogram
uppvisar avsevärt större likheter med direktivet om
kretsmönsterskydd än med
direktivet om varumärkesrätt i fråga om
konsumtionsbestämmelserna. I likhet med vad utskottet ovan
framhållit beträffande skyddet för kretsmönster finner utskottet
att direktivet om skydd för datorprogram är utformat på ett
sådant sätt att någon oklarhet inte kan anses råda om att
direktivet endast medger regional konsumtion. Inte heller på
detta område kan Sverige således -- till följd av EES-avtalet --
upprätthålla principen om global konsumtion.
Med det anförda tillstyrker utskottet att EG:direktivets
regler om skydd för datorprogram integreras i upphovsrättslagen
på sätt som föreslås i propositionen.
Mot de delar av propositionen som inte har berörts särskilt
har utskottet ingen erinran.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande varumärkeslagen
att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:N251 yrkande 7
och 1991/92:N286 yrkande 7
dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i
varumärkeslagen (1960:644) såvitt avser 4 § tredje stycket,
dels antar lagförslaget i övrigt, med den ändringen att
ikraftträdande- och övergångbestämmelserna erhåller av utskottet
i bilaga 2 framlagda förslag till lydelse,
2. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter,
dels lag om ändring i patentlagen (1967:837),
dels lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485),
dels lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392),
dels lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk.
Stockholm den 3 december 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson(s), Bengt
Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s), Bengt Kindbom (c),
Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s),
Lena Boström(s), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud
Ekendahl (m) och John Bouvin (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag till ändring av
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i regeringens
förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
Bilaga 2
Regeringens förslag 1. Denna lag träder i kraft
Utskottets förslag den 1 januari 1993.
1.Denna lag träder i kraft,
i fråga om 4§ tredje
stycket den dag regeringen
bestämmer, och i övrigt
den 1 januari 1993.
2. Denna lag tillämpas 2. Denna lag tillämpas
även på varumärken även på varumärken
som registrerats före denna som registrerats och
lags ikraftträdande. varukännetecken som
inarbetats före denna lags
ikraftträdande.
3. Ansökan om registrering av varumärke som har kungjorts
enligt 20§ före ikraftträdandet av denna lag skall behandlas
och avgöras enligt lagen i dess äldre lydelse.