I betänkandet behandlas 20 motioner från den allmänna
motionstiden 1992. Betänkandet är uppdelat i två avsnitt.
Avsnittet Regionala frågor behandlar motioner avseende den
regionala organisationen och dess verksamhet och styrelseformer.
I det andra avsnittet, Kommunala frågor, behandlas motioner
avseende det kommunala området. I denna del har utskottet med
anledning av motionsyrkande angående antal ersättare för
ledamöter i kommunfullmäktige, föreslagit ett tillkännagivande
till regeringen. Utskottet har avstyrkt övriga motioner.
Till betänkandet har fogats fem reservationer, fyra särskilda
yttranden och en meningsyttring.
Motionerna
1991/92:K219 av Martin Nilsson (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samordnad regional förvaltning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om starkare lokal självstyrelse.
1991/92:K408 av Thage G Peterson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lika behandling inom barnomsorgen.
1991/92:K501 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att den av regeringen föreslagna
parlamentariska beredningen ges i uppdrag att arbeta efter de
riktlinjer som anförts i motionen.
1991/92:K502 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av
en parlamentarisk utredning om införandet av länsdemokrati i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:K504 av Per Olof Håkansson och Johnny Ahlqvist (s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en studie av en
alternativ regional ledningsorganisation i Kristianstads och
Malmöhus län i enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:K508 av Bengt Wittbom m.fl. (m, fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående behovet av en långsiktig
regionpolitik.
1991/92:K516 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk
kommitté med uppgift att lägga fram förslag till länsting enligt
vad i motionen anförts om att stimulera regionalt reformarbete.
1991/92:K518 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en läns-/regionparlamentsreform.
1991/92:K602 av Johan Lönnroth och Eva Zetterberg (v) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
lagändringar att en försöksverksamhet med direktvalda
stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm möjliggörs vid valet
1994.
1991/92:K603 av Johan Lönnroth (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att de lagbestämmelser
som reglerar rätten till ledighet för politiska
förtroendeuppdrag ses över i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1991/92:K604 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att begreppet stad återinförs.
1991/92:K605 av Rosa Östh och Roland Larsson (c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgning av den
kommunala kompetensen så att det klarläggs att kommuner har rätt
att utge vårdnadsersättning till småbarnsföräldrar.
1991/92:K606 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vallagen att
antalet ersättare för parti som representeras i
kommunfullmäktige uppgår till minst tre.
1991/92:K607 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att engagera fler medborgare i kommunerna.
1991/92:K610 av Lars Biörck (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att besluta om ändring i kommunallagen innebärande föreskrift
att minst en av de kommunala revisorerna skall vara
auktoriserad.
1991/92:K613 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att landstingen bör avskaffas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en parlamentarisk beredningsgrupp bör
tillsättas för att berika den pågående utredningen om den
framtida regionala verksamheten.
1991/92:K615 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning av representationen i kommunala
nämnder och styrelser i syfte att utöka minoriteters delaktighet
och förhindra manipulationer med valutslagen.
1991/92:K707 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om snabbare kommunalt valgenomslag.
1991/92:K808 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i kommunallagen att motsvarande sänkningar av
partistödet kan ske i kommun och landsting,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i kommunallagen att vad i motionen anförts om att ett
proportionellt stöd även skall utgå till partier med 1 % av
väljaropinionen bakom sig snarast kan genomföras.
1991/92:Ub810 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring
av kommunallagen att självstyrande skolor med brukarinflytande
blir möjligt i enlighet med vad i motionen anförts.
Utskottet
1. Regionala frågor
Motionerna
I motion 1991/92:K219 yrkande 4, begär Martin Nilsson (s)
riksdagens tillkännagivande till regeringen av vad i motionen
anförts om samordnad regional förvaltning.
Motionären vill ersätta landstingen med starka regionala
organ. Sverige bör indelas i nio--tolv provinser och avgörande
för indelningen bör bli folkviljan. Därutöver bör främst
ekonomiska och geografiska, men också historiska och kulturella
faktorer beaktas. Enligt motionen är målet med reformen
decentralisering av beslut. Provinserna skall kunna överta
funktioner och befogenheter från staten, inte från kommuner. För
att provinserna, till skillnad från dagens landsting, skall få
den politiska status som kan möjliggöra folkligt intresse bör
också flera andra reformer genomföras. I provinserna bör det
råda parlamentarism. Vidare bör enligt motionen länsstyrelserna
upphöra och deras funktioner läggas på provinserna, varigenom en
enhetlig, demokratisk och samordnad länsförvaltning uppstår. En
landshövding med ett litet kansli kan finnas kvar, med uppgift
att bl.a. fungera som riksregeringens förtroendeman i provinsen.
I motion 1991/92:K501 välkomnar Olle Schmidt (fp) regeringens
förslag i budgetpropositionen om att tillsätta en parlamentarisk
beredning avseende det regionala styret i Sverige. Han yrkar att
riksdagen hos regeringen begär att denna föreslagna beredning
ges i uppdrag att arbeta efter de riktlinjer som anförts i
motionen.
Enligt motionen är behovet av en ökande regional demokrati för
att klara viktiga frågor mycket stort. Ett direktvalt organ för
övergripande regionalplanering saknas i dag. Motionären anser
att en viktig utgångspunkt är att förena kravet på bättre
läns-/regionaldemokrati med önskemålet om en rationellare
länsindelning. Enligt motionen skulle ett folkvalt
regionparlament stärka demokratin, och dess befogenheter skulle
självfallet bli betydligt mer omfattande än vad samlat alla
regionala organ i dag förfogar över. De nuvarande länen och
landstingen anses vara för små geografiska områden och skall
inte utgöra basen för de nybildade regionparlamenten. Man måste
finna andra, större och geografiskt och kulturellt väl
avgränsade områden. En riktlinje bör vara att Sverige skall
bestå av ca 10 regioner. Indelningen måste självfallet ske på
ett sådant sätt att den känns naturlig för medborgarna.
Motionären anser att regionparlamentet skall utses i direkta val
och att landshövdingeämbetet behöver förändras. Vidare anförs
att en noggrann kartläggning måste ske av den typ av frågor som
bör och kan decentraliseras -- från central till regional nivå,
från central och regional nivå till kommunal/lokal nivå.
I motion 1991/92:K502 yrkar Bertil Fiskesjö m.fl. (c) att
riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk
utredning om införandet av länsdemokrati i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Enligt motionen är den gällande ordningen för styrelseformerna
på det regionala planet djupt otillfredsställande ur demokrati-
och effektivitetssynpunkt. Med den omfattning den offentliga
verksamheten nu har anses det mycket viktigt med en rationell,
demokratisk organisation även på det regionala planet. Det är
också av stor vikt att organisationen är sådan att den möjliggör
en reell decentralisering från den centrala statliga nivån.
Motionärerna pekar på att det i anslutning till det förväntade
EG-samarbetet ofta betonas vilken växande betydelse olika
regioner kan komma att få som självständigt agerande enheter
inom nationsgränserna och för samarbetet över dessa gränser. De
styrelseformer och de kompetensfördelningar som nu finns i
regionerna anses av motionärerna inte vara ägnade att underlätta
och stimulera en sådan samverkan.
Enligt motionen är den grundläggande bristen att det inom
länen sedan gammalt finns en uppdelning av ansvaret för länets
angelägenheter på en lång rad organ. De viktigaste av dessa är
landstinget och länsstyrelsen. Det utmärkande för länen är
att det inte finns något samlat forum för debatt och beslut.
Uppgifterna är spridda men samtidigt är de olika organens
verksamheter ofta invävda i varandra på ett sätt, som gör
styrelsesystemet näst intill obegripligt för en bredare
allmänhet och som medför mycken byråkrati och stora
effektivitetsförluster.
I motionen erinras om att länsstyrelserna, som är statliga
organ, har fått allt vidare uppgifter inom områden som
naturligen borde ligga inom ett folkvalt organs kompetens.
Samtidigt har det demokratiska inflytandet minskat, genom att
olika förtroendemannaorgan försvunnit i länen. Motionärerna
anser att denna utveckling innebär ökad och inte minskad statlig
styrning i regionernas politiska frågor och att detta är en
utveckling som bör brytas.
Målsättning för reformarbetet måste enligt motionärerna vara
att ett folkvalt regionalt organ, ett länsparlament, får det
samlade ansvaret för regionens utveckling på alla de områden där
det krävs initiativ och politiska beslut och verkställighet av
dessa beslut. Det innebär, att länsstyrelsens och andra
länsorgans politiska uppgifter överförs till länsparlamentet och
de organ som kommer att sortera under detta.
Motionärerna anser att den förändrade organisation och de nya
uppgifter för det folkvalda länsorganet, som de föreslår,
förstärker deras vid upprepade tillfällen framförda förslag om
skilda valdagar. De pekar på att deras förslag har utgått från
den geografiska regionala indelning som nu finns. Det skulle
vara olyckligt om en nödvändig reformering av organisation och
kompetensfördelning inom länen i onödan skulle försenas av
segslitna stridigheter om hur en ny regionindelning skall se
ut. Detta utesluter dock inte, att en översyn av den regionala
indelningen görs och att förändringar kommer till stånd i vissa
delar av landet för att nå en bättre överensstämmelse än vad nu
gäller mellan t.ex. näringsliv, kommunikationer och
utbildningsvägar och den regionala indelningen.
Motionärerna föreslår, att en parlamentarisk utredning
tillsätts med huvuduppgift att utarbeta konkreta förslag som
underlag för den länsdemokratiska reform de angett. Förslagen
från de ämbetsmannakommittéer som skall se över vissa delar av
den regionala indelningen bör enligt motionen i relevanta delar
kunna utgöra underlagsmaterial för överväganden om ändringar i
den regionala indelningen i den mån den föreslagna
parlamentariska kommittén finner detta lämpligt och
konstruktivt.
Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkar i motion 1991/92:K516 att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk
kommitté med uppgift att lägga fram förslag till länsting enligt
vad i motionen anförts om att stimulera regionalt reformarbete.
Kommittén skall ha representanter från alla riksdagspartier och
vara inriktad på att ge ett konkret förslag till länsting före
nästa val 1994.
Enligt motionen talar demokrati- och effektivitetsskäl för att
länsstyrelser och landshövdingar avskaffas som politiska
instanser och ersätts med direktvalda regionala parlament resp.
med valda ordförande i dessa parlament. Den exakta
gränsdragningen mellan länstinget, den statliga lokala
administrationen och kommunerna får klarläggas av den av
motionärerna föreslagna kommittén. Motionärerna pekar på att det
i flera län/landsting i dag diskuteras förändringar i de
komplicerade relationerna mellan regionernas olika statliga och
kommunala instanser. I motionen betonas att den beredning som
behövs av denna fråga först och främst är politisk.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) framställer i motion 1991/92:K613
yrkande om tillkännagivanden av riksdagen till regeringen dels
om att landstingen bör avskaffas, yrkande 1, dels om att en
parlamentarisk beredningsgrupp bör tillsättas för att berika den
pågående utredningen om den framtida regionala verksamheten,
yrkande 2.
I motionen hänvisas till enmansutredningen Analys av den
offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad och anförs att
frågan om den offentliga regionala verksamheten är av sådan
betydelse att den pågående utredningen bör ske under medverkan
av en bred parlamentarisk beredningsgrupp.
I motion 1991/92:K518 yrkar Dan Ericsson i Kolmården (kds)
riksdagens tillkännagivande till regeringen av vad i motionen
anförts om en läns-/regionparlamentsreform.
Enligt motionen bör landstingen genom samordning med övriga
länsorgan och regionala organ utvecklas till
läns-/regionparlament med direktvalda ledamöter som svarar för i
princip all offentlig verksamhet på länsnivå. Den pågående
EG-integrationen reser bl.a. frågan huruvida våra nuvarande län
utgör en tillräckligt vid bas för att de även på sikt skall
kunna garantera medborgarnas välfärd i vid mening. I samband med
en utveckling mot läns-/regionparlament bör därför enligt
motionen en översyn av länsgränserna genomföras. Jämsides med
att en läns-/regionparlamentsreform genomförs bör man pröva
möjligheten att införa ett system med folkvald länspresident
(motsvarande landshövding).
I motion 1991/92:K508 yrkar Bengt Wittbom m.fl. (m och fp) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående behovet av en långsiktig
regionpolitik.
Mot bakgrund av de omfattande förändringar som Sverige står
inför i såväl nationella som internationella relationer och
kontakter måste, enligt motionen, riksdag och regering
fastställa grunder och principer för en framtida regionpolitik.
Motionärerna anser att Sveriges möjligheter att ta del i det
framväxande regionsamarbetet i Europa i hög grad bestäms av om
vi lyckas skapa intressanta regioner både internationellt och i
vårt land.
Enligt motionärerna måste även statens egen organisation vad
gäller statliga verk etc. anpassas till ett långsiktigt
regionperspektiv. I dagens situation utgör länsorganisationen
grunden för den statliga verksamheten men olika statliga verk
organiseras om i regionala verksamhetsområden som formas efter
verkens egna interna utgångspunkter. Enligt motionen skapar
denna utveckling en splittrad och tungarbetad administration
samtidigt som länsstyrelserna och deras styrelser får minskade
möjligheter att påverka utvecklingen inom viktiga statliga
verksamhetsområden. Dessa omständigheter bör enligt motionen
föranleda regeringen att dels ge riktlinjer för de statliga
verkens regionorganisation som överensstämmer med det
långsiktiga utvecklingsintresset, dels överväga en framtida
förändring av den alltmer föråldrade länsorganisationen som står
i överensstämmelse med riktlinjer för en nationell
regionpolitik.
Per Olof Håkansson och Johnny Ahlqvist (s) yrkar i motion
1991/92:K504 att riksdagen hos regeringen begär en studie av en
alternativ regional ledningsorganisation i Kristianstads och
Malmöhus län i enlighet med vad som anförts i motionen.
Enligt motionen skall nu en översyn göras av länsstyrelsernas
organisation m.m., och i anslutning till detta kan det förefalla
naturligt att inte enbart pröva den regionala utformningen av
organisationen av verksamheten, där staten är huvudman, utan
också att se på möjligheterna att skapa en för ändamålet ny
organisation där även hanteringen av vissa kommunala m.m. frågor
kan tas med. Motionärerna anser därför att riksdagen bör ta
initiativ till att en översyn i detta syfte kommer till stånd av
verksamheterna i de två angivna länen.
Bakgrund
I Länsdemokratikommitténs slutbetänkande (SOU 1982:24) Vidgad
länsdemokrati behandlades bl.a. förslag till förstärkt
samordning på regional nivå, ändringar i administrativa
förfaranden och årsredogörelser för utvecklingen i länen m.m.
I 1984 års budgetproposition (bil. 15 s. 39 ff.) konstaterade
civilministern att politisk enighet nåtts i huvudfrågan,
nämligen att man skulle undvika organisatoriska förändringar
mellan statlig förvaltning och kommunal självstyrelse samt att
man inom den statliga förvaltningen skulle öka samordningen och
därvid stärka länsstyrelsernas roll. Civilministern ställde sig
avvisande till ett förslag av kommittén om att vissa länsorgan
skulle ställas under ett starkt lekmannainflytande genom att
organens styrelser utom ordföranden skulle väljas av
landstingen. Civilministern var inte heller beredd att ställa
sig bakom vissa framlagda förslag till förstärkt samordning av
statlig verksamhet på regional nivå.
Under 1983/84 års riksmöte behandlade utskottet bl.a. en
partimotion av Centerpartiet vari föreslogs att nya
betydelsefulla uppgifter skulle överföras till landstingen. I
två andra c-motioner i samma ärende förordades ett fortsatt
arbete med länsdemokratifrågorna på grundval av
Länsdemokratikommitténs slutbetänkande.
Utskottet, som inte fann anledning att frångå det i
budgetpropositionen anlagda synsättet, avstyrkte motionerna (KU
1983/84:24 s. 40).
Ett förslag till ny statlig regional förvaltningsorganisation
presenterades i proposition 1988/89:154. Förslaget byggde på den
försöksverksamhet med samordnad länsförvaltning som bedrivits i
Norrbottens län sedan den 1 juli 1986.
Den av riksdagen beslutade reformen (1989/90:BoU4 och 9, rskr.
89), trädde i kraft den 1 juli 1991 och innebar bl.a. följande.
Länsstyrelserna omorganiserades. De nya länsstyrelsernas
ansvarsområde innefattar de verksamheter som tidigare bedrevs av
länsvägnämnderna, länsskolnämnderna, lantbruksnämnderna samt de
dåvarande länsstyrelserna. Viss del av länsbostadsnämndens
verksamhet ingår också i de nya länsstyrelserna, som i övrigt
fått vidgade befogenheter i vad avser kommunikationsområdet,
skogsvården och trafiksäkerheten. På vissa andra områden har ett
vidgat samrådsförfarande införts.
Förtroendemannainflytandet i de nya länsstyrelserna skall
säkras genom inrättande av nämnder vid sidan av länsstyrelsernas
styrelse. I propositionen hade föreslagits inrättande av fem
obligatoriska nämnder. Riksdagen fann emellertid att det borde
överlåtas åt den enskilda länsstyrelsens styrelse att besluta om
vilken nämndorganisation som skulle knytas till länsstyrelsen
och hur den i så fall skulle utformas. Detta gav riksdagen
regeringen till känna. Enligt ett annat tillkännagivande skall
nämnderna i förekommande fall väljas av länsstyrelsens styrelse
och nämnderna skall ha ett ojämnt antal ledamöter, lägst fem och
högst elva inkl. ordföranden. Landshövdingen skall i
normalfallet vara ordförande. I en gemensam reservation av
Centerpartiets och Miljöpartiets ledamöter i bostadsutskottet
förordades avslag på propositionen. I reservationen förordades
att det fortsatta reformarbetet skulle inriktas mot att begränsa
den centraliserade förvaltningen och att decentralisera
uppgifterna inom detta område så långt det är möjligt till
regionala och lokala organ.
Omorganisationen på den centrala nivån förbereddes av den
centrala organisationskommitté som i nära samverkan med
Civildepartementet och Länsstyrelsernas organisationsnämnd följt
och stött omorganisationsarbetet i länen.
I 1992 års budgetproposition (1991/92:100 bil. 14 s. 3 ff.)
angav civilministern att det inom ramen för den nya
länsstyrelseorganisationen vidtas olika åtgärder för att skapa
en mer ändamålsenlig och effektiv förvaltning. En
utvecklingsgrupp inom Civildepartementet uppgavs arbeta med
frågor om ledning och uppföljning av länsstyrelsernas
verksamhet.
Denna särskilda utvecklingsgrupp för länsstyrelsefrågor
tillsattes av regeringen den 5 september 1991 för att det
organisationsutvecklingsarbete som påbörjades inom ramen för den
centrala organisationskommittén borde föras vidare och anknytas
till arbetet med mål- och resultatstyrning av länsstyrelserna.
I det fortsatta arbetet bör enligt regeringens beslut främst
behandlas frågor om mål- och resultatstyrning av
länsstyrelserna, samspelet mellan länsstyrelserna, regeringen
och centrala verk, former för centrala insatser och stöd till
länsstyrelserna samt samverkan mellan länsstyrelserna i
länsövergripande frågor.
Parallellt med detta arbete bör gruppen utveckla metoder och
former för en mer generellt tillämpbar mål- och resultatdialog
mellan regeringen och myndighetsledningar. Utvecklingsgruppens
verksamhet skall integreras i regeringskansliets organisation
senast den 30 juni 1993.
I mars 1992 beslöt regeringen tillkalla en parlamentarisk
kommitté (dir. 1992:30) med uppdrag att dels analysera och
bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000,
dels överväga hur hälso- och sjukvården bör finansieras och
organiseras på den övergripande samhällsnivån. Vad gäller hälso-
och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000 skall kommittén i
sina bedömningar utgå från riksdagens kommande beslut med
anledning av 1992 års långtidsutredning (SOU 1992:19).
Kommitténs överväganden om hur framtidens hälso- och sjukvård
bör finansieras och organiseras bör enligt direktiven göras på
den övergripande samhällsnivån. Det innebär att kommittén bör ta
ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall
ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka former
produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem bör vara
uppbyggt. Kommittén bör även överväga hur hälso- och sjukvårdens
finansiering och organisation kan komma att påverkas av
närmandet till EG:s inre marknad. Kommitténs arbete bör vara
slutfört senast den 1 mars 1994.
Regeringen beslöt våren 1991 att tillkalla en särskild
utredare (nedan kallad Regionutredningen, dir. 1991:31) med
uppgift att göra en analys av den offentliga verksamhetens
regionala uppbyggnad samt att göra en perspektivstudie med olika
alternativ för en framtida struktur. Samtidigt tillkallade
regeringen en särskild utredare (nedan kallad
Västsverigeutredningen, dir. 1991:30) med uppgift att analysera
för- och nackdelar med nuvarande länsindelning i västra Sverige
samt att föreslå de åtgärder som behövs för att komma till rätta
med nackdelarna. Utredningarna har i juni i år redovisat sina
uppdrag. Regionutredningens arbete har redovisats i betänkandet
Regionala roller--en perspektivstudie (SOU 1992:63) med
tillhörande bilagor, Utsikt mot framtidens regioner (SOU
1992:64) och Kartboken (SOU 1992:65). Den första bilagan
innehåller en samling debattinlägg. Västsverigeutredningens
arbete redovisas i betänkandet Västsverige--region i utveckling
(SOU 1992:66).
I Regionutredningens redovisning presenteras en analys av tre
alternativ för uppbyggnaden av den offentliga verksamhetens
regionala nivå. Det första alternativet innebär ett statligt
ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna, medan det andra
alternativet innebär att kommuner i samverkan får ansvaret för
de regionala frågorna. Enligt det tredje alternativet bildas ett
nytt regionalt folkvalt organ. Regionerna bör enligt utredaren
vara utformade efter näringsgeografiska utgångspunkter och mer
efter samhällsplaneringens behov än vad som i dag är fallet.
Efter de två utredningarnas redovisningar beslöt regeringen
den 27 augusti i år att tillkalla en beredning med
parlamentarisk sammansättning, vilken har till uppgift att
utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och
indelning på regional nivå (nedan kallad Regionberedningen, dir.
1992:86).
I kommittédirektiven anges att Västsverigeutredningens förslag
om ett särskilt regionförbund för de regionala
utvecklingsfrågorna i västra Sverige för närvarande
remissbehandlas. När remissbehandlingen avslutats bör regeringen
ta ställning till om det finns förutsättningar för en sådan
temporär lösning eller om frågan bör beredas vidare i den
parlamentariska beredningen.
Beredningen bör enligt direktiven ha till uppgift att på
grundval av de analyser som gjorts av Regionutredningen och
övrigt aktuellt utredningsmaterial utforma förslag om den
offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional
nivå. För beredningens arbete bör vissa grundläggande
utgångspunkter gälla.
En första utgångspunkt är subsidiaritetsprincipen, den s.k.
närhetsprincipen. Enligt direktiven innebär denna princip att
besluten inte skall fattas på en högre nivå än vad som är
nödvändigt för att verksamheten skall kunna skötas på ett
ändamålsenligt och effektivt sätt. I största möjliga mån bör
följaktligen en decentralisering av beslutsfattandet
eftersträvas. Med denna utgångspunkt bör förslagen inriktas på
att skapa en effektiv offentlig förvaltning med förutsättningar
för ökad produktivitet och med en god rättssäkerhet och en fast
demokratisk förankring. Om politiska uppgifter förs över till en
annan nivå än i dag, skall det ske till organ som står under
demokratisk styrning och kontroll. Detta påverkar dock inte
beredningens möjligheter att föreslå förändrad ansvarsfördelning
mellan staten, eventuella regionala organ, landstingen och
kommunerna eller det förhållandet att vissa i dag förekommande
verksamheter kan överflyttas från offentligt huvudmannaskap. I
detta sammanhang bör förutsättningarna att låta andra aktörer i
samhället ta ett större ansvar beaktas.
Som en andra utgångspunkt bör enligt direktiven gälla att
offentlig verksamhet skall vara styrd i demokratiska former. Det
gäller att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett väl
fungerande medborgarinflytande.
En tredje utgångspunkt bör vara att verka för en långsiktigt
hållbar utveckling som kan säkerställa en hälsosam miljö,
livskraftiga ekosystem och biologisk mångfald.
En fjärde utgångspunkt bör vara den internationella
utvecklingen. Genom bl.a. det ökade europeiska samarbetet kommer
nya mönster att uppstå för samverkan mellan politiska och
administrativa institutioner i Europas olika länder. Denna
utveckling måste enligt direktiven tillmätas stor betydelse i
beredningens arbete.
Slutligen bör en femte utgångspunkt vara kraven på hushållning
med den offentliga sektorns ekonomiska resurser.
I direktiven betonas att beredningen bör inleda sitt arbete
med att överväga ansvarsfördelningen i stort mellan den statliga
och den kommunala sektorn. Härvid bör också belysas betydelsen
av ett samband mellan nationell, regional och lokal nivå. Vidare
bör länsstyrelsernas roll tydliggöras på det
förvaltningsrättsliga området, inte minst från
rättssäkerhetssynpunkt. Därefter bör behandlas
uppgiftsfördelningen inom de kommunala resp. de statliga
områdena, såväl mellan olika nivåer som mellan olika organ på
samma nivå. I detta sammanhang bör bl.a. värdet av samordning,
regional balans och verkningsfulla statliga styrinstrument
beaktas. Detsamma gäller betydelsen av närhet i form av insyn,
påverkan, samhörighet och delaktighet i beslut som rör den egna
regionens utveckling. Beredningen bör som ett resultat av sina
överväganden i denna del lägga fram förslag till organisation
för den offentliga verksamheten på regional nivå.
Mot bakgrund av det förslag till organisation som beredningen
stannar för bör den administrativa indelningen på regional nivå
övervägas. Om beredningen finner skäl till det, bör förslag till
ny indelning eller ändringar i nuvarande länsindelning utformas.
I anslutning till detta bör beredningen även ta upp frågan om
den anpassning av statliga myndigheters regionala organisation
som kan följa av en förändrad länsstruktur och sambanden mellan
lokal, regional och central nivå. Sammansättningen av
länsstyrelsernas och andra statliga regionala myndigheters
styrelser bör också övervägas.
I en till Civildepartementet inkommen skrivelse har hemställan
gjorts av Kristianstads och Malmöhus läns landsting, Malmö
kommun samt Kommunförbunden i Kristianstads och Malmöhus län att
få bedriva försöksverksamhet med förändrad regional
uppgiftshantering inom ett område som omfattar landskapet Skåne.
Denna begäran bör enligt kommittédirektiven också övervägas av
Regionberedningen. Ett eventuellt förslag i denna del bör
redovisas senast den 1 april 1993. Beredningen bör också enligt
direktiven överväga om andra typer av försöksverksamhet kan vara
av värde för den fortsatta processen.
Beredningen bör i övrigt redovisa resultatet av sitt arbete
senast den 1 mars 1994. Enligt direktiven bör i första hand
beredningens redovisning vara inriktad på ett förslag till
principbeslut om reformering av den regionala nivån. Därutöver
bör behovet av fortsatta utredningar för ett genomförande
redovisas.
Riksdagen har tidigare avslagit motioner vad gäller
länsdemokratifrågor, senast under hösten 1991.
Konstitutionsutskottet avstyrkte i betänkande om
länsdemokratifrågor (1991/92:KU4) sex motioner rörande dessa
frågor. Utskottet ansåg att frågor rörande regionernas ställning
och det medborgerliga inflytandet över den regionala
förvaltningsverksamheten hade hög aktualitet och då inte minst
till följd av det ökade EG-samarbetet. Mot bakgrund av
Regionutredningens uppdrag var utskottet inte berett att förorda
någon förändring i huvudmannaskapet för den nuvarande statliga
regionala förvaltningen. I reservation (c och kds) ansågs bl.a.
att regeringen borde tillsätta en parlamentarisk utredning för
utarbetande av förslag i de aktuella frågorna. Synpunkter på den
regionala förvaltningens organisation gavs i en meningsyttring
av suppleanten från Vänsterpartiet. Riksdagen följde utskottet.
Bostadsutskottet avstyrkte i betänkande 1991/92:BoU4 motioner
om förändrad regional indelning m.m., med hänvisning till att
resultatet av Regionutredningen och Västsverigeutredningen
skulle avvaktas.
Utskottets bedömning
Som ovan framgått har regeringen tillkallat en parlamentariskt
sammansatt beredning, Regionberedningen, med uppgift att på
grundval av de analyser som gjorts av Regionutredningen och
övrigt aktuellt utredningsmaterial utforma förslag om den
offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional
nivå. Beredningen har fått mycket vida direktiv som i stora drag
omfattar de frågeställningar som behandlas i de nu aktuella
motionerna. Den i motion K504 behandlade frågan om en alternativ
regional ledningsorganisation i Kristianstads och Malmöhus län,
omfattas av beredningens uppgift att överväga en framställan
från dessa län om försöksverksamhet med ändrad regional
uppgiftshantering i Skåne. I avvaktan på resultatet av
utredningsarbetet finns enligt utskottet inte anledning för
riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av
motionsyrkandena. Motionerna K219, yrkande 4, K501, K502, K504,
K508, K516, K518 och K613, yrkandena 1 och 2, avstyrks därför.
2. Kommunala frågor
2.1 Kommunal demokrati m.m.
Motionerna
I motion 1991/92:K607 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att engagera fler medborgare i kommunerna.
Enligt motionen har utvecklingen gått från
förtroendemannaförvaltning till tjänstemannaförvaltning. Med de
organisatoriska förändringar som nu har genomförts i många
kommuner kommer enligt motionen antalet förtroendemän att
minska ytterligare. Motionärerna ser allvarligt på den trend som
brer ut sig i kommunerna. En ambition tycks vara att begränsa
det folkliga inflytandet genom att engagera ett fåtal
förtroendevalda. Enligt motionen bör den av regeringen aviserade
utredningen för att följa upp den nya kommunallagstiftningen
särskilt pröva åtgärder för att engagera fler medborgare som
kommunalt förtroendevalda och då i uppgifter som har reellt
innehåll.
I motion 1991/92:K615 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning av representationen i kommunala
nämnder och styrelser i syfte att utöka minoriteters delaktighet
och förhindra manipulationer med valutslagen.
I motionen framhålls att med den nya fria nämndsorganisation
som kommunerna numera bestämmer om kan antalet nämnder bli
mycket begränsat och de som inrättas kan i vissa fall få ett
synnerligen brett verksamhetsfält och blir därför mycket viktiga
i den kommunala verksamheten. Enligt motionen finns det redan nu
erfarenheter som visar att den kommunala demokratin kan sättas
åsido genom att majoriteter, t.ex. genom samgående i valkartell,
bildar så stora grupper att något eller flera nya partier ställs
helt utanför representation, trots att de egentligen skulle
blivit berättigade till nämndplats. Enligt motionen är det
ytterst betänkligt att det inte finns tillräckligt skydd för de
mindre partiernas insyn och delaktighet i det allt viktigare
nämndsarbetet. Det lokala politiska arbetet saboteras genom att
flera partier ställs utanför. Motionärerna föreslår att
riksdagen begär att regeringen i samband med uppföljningen av
kommunallagsreformen särskilt utreder frågorna om
representationen i kommunala nämnder.
Bakgrund
Vid konstitutionsutskottets behandling (1990/91:KU38) av
förslaget till ny kommunallag (prop. 1990/91:117) framställdes i
några motioner synpunkter på att regeringen, mot bakgrund av den
ökade frihet på olika områden som förslaget medförde, skulle
följa den kommunaldemokratiska utvecklingen i kommuner och
landsting. Utskottet uttalade att det självfallet ankommer på
regeringen att noggrant hålla sig informerad om den nya
kommunallagens tillämpning och om detta visar sig erforderligt
lägga fram förslag till förändringar. Det ansågs emellertid inte
att det fanns skäl för riksdagen att genom ett särskilt
tillkännagivande lämna närmare anvisningar om hur en sådan
uppföljning skall gå till. Konstitutionsutskottet pekade dock på
ett antal frågor som särskilt borde utredas. Riksdagen följde
utskottet.
Regeringen har i februari 1992 beslutat tillkalla en
parlamentariskt förankrad kommitté (C 1992:01) med uppgift att
överväga olika åtgärder för att stärka den lokala demokratin
(nedan kallad Lokaldemokratikommittén). I denna uppgift skall
enligt kommittédirektiven (dir. 1992:12) ingå att fullfölja det
arbete som ligger bakom kommunallagen (1991:900) och att
utarbeta förslag till förändringar i vissa delar av lagen.
Kommittén skall också behandla de frågor som riksdagen särskilt
tog upp i samband med behandlingen av kommunallagsförslaget.
Arbetet skall enligt direktiven vara avslutat senast den 1
oktober 1993.
Enligt direktiven skall kommittén bl.a., med utgångspunkt i
den debatt som förts, belysa och utvärdera konsekvenserna av de
förändringar som kan ha skett i kommuner och landsting som en
följd av den ökade organisatoriska friheten. Kommittén bör
därvid särskilt beakta förändringar av nämndstrukturen samt
ansvars- och arbetsfördelningen mellan de olika
förtroendemannaorganen och mellan dessa och
tjänstemannaorganisationen samt förändringar av antalet
förtroendevalda samt deras representativitet i fråga om kön,
ålder, yrkestillhörighet m.m. Vidare bör även särskilt beaktas
hur strävandena att stärka fullmäktiges roll har utvecklats,
t.ex. genom att inrätta en utskottsorganisation och förändringar
av rollen som förtroendevald i relation till väljarna,
förvaltningen och dess ledning samt till de anställda i kommunen
eller landstinget. Kommittén skall också överväga och föreslå
åtgärder för att öka de enskilda kommunmedlemmarnas inflytande
på den kommunala verksamheten. Enligt direktiven bör kommittén
också i övrigt kunna överväga frågor med anknytning till den
lokala demokratin och föreslå åtgärder för dess
vidareutveckling.
Enligt 4 kap. 23 § kommunallagen får fullmäktige besluta att
en förtroendevald som inte är ledamot eller ersättare i en viss
nämnd skall få närvara vid nämndens sammanträden och delta i
överläggningarna men inte i besluten. Beslutet får även
innefatta att den förtroendevalde skall ha rätt att få sin
mening antecknad i protokollet.
I Kommunallagskommitténs betänkande föreslogs även en
bestämmelse som innebar en obligatorisk rätt för företrädare för
mindre partier -- partier med mandat i fullmäktige men utan
representation i styrelsen -- att vara närvarande vid
sammanträden med styrelsen, delta i överläggningarna men inte i
besluten och att få sin mening antecknad i protokollet.
I propositionen med förslag till ny kommunallag (prop.
1990/91:117) konstaterade regeringen att en avvägning måste
göras mellan, å ena sidan, principen om valutslagets betydelse
för ett partis ställning och inflytande samt, å andra sidan, det
från demokratisk synpunkt angelägna i att de mindre partierna
ges rimliga möjligheter att agera och att de får både en god
information om verksamheten och insyn i den beredningsprocess
som föregår fullmäktiges handläggning av ärendena. Regeringens
slutsats blev att den förstnämnda principen måste ges företräde
framför minoritetsintresset. Till detta kom också vikten av att
upprätthålla fullmäktiges rätt att bestämma om organisationen
och arbetsformerna i den egna kommunen eller landstinget.
Regeringen ansåg att de mindre partiernas intressen borde
tillgodoses på frivillighetens väg efter fullmäktiges egen
bedömning av förhållandena i varje kommun eller landsting.
Utskottet (1990/91:KU38) fann inte anledning att frångå
regeringens bedömning att valutslaget borde ha företräde framför
minoritetsintresset. Utskottet ville dock, i likhet med vad som
skett i propositionen, starkt understryka vikten av att de
mindre partiernas intressen av information och insyn
tillgodosågs och hänvisade i denna del till de överväganden i
sak som redovisats i propositionen. I reservation (v och mp)
ansågs att en komplettering av propositionens förslag i denna
del borde ske med Kommunallagskommitténs förslag om
observatörsplats i styrelsen för de mindre partierna.
I reservation (c) ansågs det mindre lämpligt att bestämmelserna
i 4 kap. 23 § kommunallagen utnyttjades för att inrätta
insynsplatser i styrelsen för mindre partier, och i stället
förordades att i en ny paragraf togs in bestämmelser särskilt
avsedda för sådana partier. Representanten skulle dock inte ha
rätt att delta i överläggningarna eller få sin mening antecknad
till protokollet. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
De frågor som aktualiseras i motion K607 har samband med den
ökade organisatoriska frihet som den nya kommunallagen medfört
för kommuner och landsting. Av redovisningen ovan framgår att
Lokaldemokratikommitténs arbete bl.a. omfattar att belysa och
utvärdera konsekvenserna av de förändringar som kan ha skett som
en följd av denna ökade organisatoriska frihet. Mot bakgrund av
kommitténs pågående utredningsarbete finns det enligt utskottet
inte anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med
anledning av motion K607, varför denna avstyrks.
I motion K615 yrkas en särskild utredning av representationen
i kommunala nämnder och styrelser i syfte att utöka minoriteters
delaktighet och förhindra manipulationer med valutslagen.
Fullmäktiges val av ledamöter och ersättare i nämnder skall
vara proportionellt om det begärs av ett visst antal ledamöter.
Partier som genom valet inte blir representerade i en nämnd kan
ändå få information om och insyn i nämndens arbete genom den
möjlighet för fullmäktige att medge närvarorätt m.m. vid
nämndsammanträden som föreligger enligt 4 kap. 23 §
kommunallagen. Mot bakgrund härav och med hänsyn till vad som
ovan anförts i denna del finner inte utskottet att det finns
skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av
motion K615, varför denna avstyrks.
2.2 Lokal självstyrelse
Motionen
Martin Nilsson (s) begär i motion 1991/92:K219, yrkande 5, att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om starkare lokal självstyrelse.
Enligt motionen vinner den lokala självstyrelsen på
decentralisering. Det är viktigt att decentraliseringen av lokal
självstyrelse inte blir uniform. Olika lokala förhållanden,
inbegripet olika åsikter hos människorna, måste bestämma hur den
skall gå till. Motionären anser att kommun- och stadsdelsnämnder
bör bli vanligare och få större ansvar. I många fall kan det
vara befogat att dela kommuner och ge tidigare kommundelar det
fulla ansvaret. Motionären anför vidare att när ökat ansvar
läggs på kommunerna, och kanske på mindre kommuner, är det
viktigt att dessas beroende av medlemmarnas skattekraft minskar.
Enligt motionen måste en starkare utjämning mellan olika
kommuner ske, och därvid måste det tas mera hänsyn till behov.
De anslag som tillförs kommunerna bör däremot inte vara knutna
till vissa ändamål utan bara kompensera olikheter i struktur och
finansiell styrka.
Bakgrund
Den ovan under punkt 2.1 nämnda Lokaldemokratikommittén skall
överväga olika åtgärder för att stärka den lokala demokratin. I
kommittédirektiven anges att ett sätt att stärka den lokala
demokratin är att dela kommuner där det finns ett starkt
önskemål hos befolkningen om delning och där det finns
förutsättningar -- inte minst ekonomiska -- för detta. Kommittén
bör studera de allmänna erfarenheterna av de hittills genomförda
kommundelningarna. I anslutning till detta arbete bör kommittén
även analysera gällande regler och former för kommundelningar
samt, om kommittén finner det befogat, lämna förslag till sådana
ändringar som kan underlätta framtida kommundelningar.
Riksdagen har godkänt regeringens förslag om ett nytt system
för statsbidrag till kommunerna (prop. 1991/92:150 del II,
1991/92:FiU29, rskr. 345). Detta innebär att ett nytt generellt
statsbidrag lämnas till kommunerna utan styrande villkor. I
samband därmed avskaffas flera specialdestinerade bidrag,
skatteutjämningsbidraget samt det extra
skatteutjämningsbidraget. Det nya statsbidragssystemet skall
användas för att jämna ut skillnaderna i ekonomiska
förutsättningar mellan kommunerna. Bidragskonstruktionen innebär
dels en inkomstutjämning, dels en kostnadsutjämning. I
kompletteringspropositionen angavs att en expertgrupp skulle få
i uppdrag att föreslå en metod för kostnadsutjämning som bör
gälla från år 1995. I ett tillkännagivande till regeringen
föreslog finansutskottet att en parlamentarisk referensgrupp
skall följa expertgruppens arbete. Regeringen har i juni 1992
beslutat tillkalla en särskild utredare (dir. 1992:77) för att
utveckla principer och metoder för utjämning av strukturellt
betingade kostnadsskillnader mellan kommunerna (benämnd
Strukturkostnadsutredningen). Regeringen har den 22 september
1992 tillsatt en parlamentarisk referensgrupp till denna
utredning.
Utskottets bedömning
Mot bakgrund av ovan redovisat pågående utredningsarbete och
riksdagens beslut om nytt statsbidragssystem till kommunerna,
finner utskottet inte anledning för riksdagen att vidta någon
åtgärd med anledning av motionsyrkandet. Motion K219, yrkande 5,
avstyrks därför.
2.3 Brukarinflytande
Motionen
Lars Werner m.fl. (v) yrkar i motion 1991/92:Ub810, yrkande 4,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
kommunallagen att självstyrande skolor med brukarinflytande blir
möjliga i enlighet med vad i motionen anförts.
Motionärerna anser att möjligheterna att skapa
självförvaltande skolor som, inom de ramar som nationella
styrdokument och kommunala skolplaner utgör, självständigt kan
styra och ansvara för verksamheten måste bli större. Den modell
de förordar är en skolenhetsstyrelse som består till hälften av
elever och till hälften av dem som är anställda på skolan.
Enligt motionen har modellen även föreslagits av
Ungdomskommittén. Motionärerna påpekar att den förordade
modellen inte skall förväxlas med ett "entreprenadförhållande"
mellan privatdrivna skolor och kommunen.
Motionärerna anför vidare att om självförvaltande skolor
enligt den föreslagna modellen skall införas eller inte
självklart måste avgöras av de politiskt valda i varje kommun.
Modellen förutsätter att kommunerna ges möjlighet att delegera
beslutanderätt inte bara till tjänstemän utan även till grupper
av "brukare", vilket fordrar en ändring i
kommunallagstiftningen.
Bakgrund
Enligt 6 kap. 33 § kommunallagen (1991:900) får en nämnd
uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en
anställd hos kommunen eller landstinget att besluta på nämndens
vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden dock
inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § samma lag.
I förarbetena (prop. 1990/91:117) till den nya kommunallagen
har föredragande departementschefen angivit att det kan finnas
anledning att återkomma till brukarfrågorna i annat sammanhang.
Vid konstitutionsutskottets behandling (1990/91:KU38) av
propositionen avstyrktes bl.a. motionsyrkande (mp) om att
paragrafen skulle kompletteras så att det blir möjligt att även
delegera ärenden till grupper av brukare eller brukarsammansatta
organ. Utskottet erinrade här om att propositionsförslaget i
denna del inte innebar någon ändring av gällande rätt och ansåg
inte att det fanns skäl att göra den i motionen föreslagna
ändringen.
Vidare behandlade utskottet en motion (v) med yrkande om att
riksdagen hos regeringen skulle begära förslag om ändring i
kommunallagen för att möjliggöra brukarinflytandet. Utskottet
erinrade om departementschefens uttalande i propositionen enligt
ovan och uppgav att det inom Civildepartementet pågick
beredningsarbete i denna fråga, bl.a. med utgångspunkt i dels
Ungdomskommitténs betänkande (SOU 1991:12) Ungdom och makt, dels
det av arbetsgruppen för vidgat brukarinflytande avlämnade
betänkandet (Ds 1991:18) Vidga brukarinflytandet! Med hänsyn
till detta ansåg utskottet att det inte var nödvändigt med något
tillkännagivande av det slag som förordats i motionen.
Den ovan under punkt 2.1 nämnda Lokaldemokratikommittén bör
enligt sina direktiv bl.a. överväga hur de som är berörda av
verksamheten skall få inflytande och kunna medverka i en
situation där valfriheten ökar och den kommunala verksamheten
delas upp i utförar- och beställarroller. Detta är enligt
direktiven av särskild vikt i fråga om äldreomsorg och
handikappomsorg. Kommittén bör dessutom överväga formerna för
kvalitetskontroll.
I direktiven sägs vidare att kommittén bör överväga och
föreslå åtgärder för att öka de enskilda kommunmedlemmarnas
inflytande på den kommunala verksamheten. Därvid bör kommittén
bl.a. överväga och föreslå åtgärder för att de som är berörda av
den kommunala verksamheten, särskilt inom äldre- och
handikappomsorgen, skall få inflytande och kunna medverka i
denna.
I Ungdomskommitténs betänkande Ungdom och makt (SOU 1991:12)
har redovisats ungdomars situation med avseende på deras
möjligheter till delaktighet, inflytande och jämlikhet inom
olika samhällssektorer. Betänkandet innehöll förslag och
uppmaningar till riksdag och regering samt myndigheter, kommuner
och organisationer. Med anledning av betänkandet uppdrog
regeringen i juni 1991 åt Statens ungdomsråd att i samråd med
berörda myndigheter och kommuner utveckla metoder för att öka
ungdomars delaktighet och inflytande. Ungdomsrådet skall därvid
särskilt kartlägga, följa och till regeringen redovisa
myndigheters resp. kommuners insatser och åtgärder för att öka
ungdomars möjligheter till delaktighet och inflytande inom olika
samhällssektorer. Ungdomsrådet bör även lämna förslag till
åtgärder som kan föranledas av uppdraget. Uppdraget skall
redovisas till regeringen före utgången av december 1992.
Lokaldemokratikommittén bör enligt sina direktiv hålla sig
underrättad om det arbete som sker i ungdomsrådet inom ramen för
detta uppdrag.
Utskottets bedömning
I motionen yrkas ändring av kommunallagen så att självstyrande
skolor med brukarinflytande blir möjliga. Utskottet konstaterar
att frågan om brukarinflytande är föremål för utredning och att
regeringen givit ett särskilt uppdrag till Statens ungdomsråd
med anledning av Ungdomskommitténs betänkande Ungdom och makt.
Utskottet vill även erinra om att Lokaldemokratikommittén enligt
sina direktiv bör överväga och föreslå åtgärder för att öka de
enskilda kommunmedlemmarnas inflytande på den kommunala
verksamheten, varvid kommittén bl.a. bör överväga och föreslå
åtgärder för att de som är berörda av den kommunala
verksamheten, särskilt inom äldre- och handikappomsorgen, skall
få inflytande och kunna medverka i denna. I avvaktan på
resultatet av detta arbete finns enligt utskottet inte anledning
för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av
motionsyrkandet. Motion Ub810, yrkande 4, avstyrks därför.
2.4 Benämningen stad
Motionen
I motion 1991/92:K604 av Bertil Persson (m) yrkas att
riksdagen beslutar att begreppet stad återinförs. Motionären
anser att begreppet stad åter bör få användas av de nuvarande
s.k. kommuner som önskar detta.
Bakgrund
1969 års riksdagsbeslut om införande av enhetlig
kommunbeteckning (prop. 1969:63, KU 44) innebar att de
ditillsvarande beteckningarna på de borgerliga primärkommunerna
-- "landskommun", "köping" och "stad" -- mönstrades ut ur
kommunallagarna och ersattes av den enhetliga beteckningen
"kommun". I utskottsbetänkandet underströks att ändringen inte
innebar att de tidigare begreppen skulle försvinna i den mån de
har betydelse utöver sin administrativa innebörd. Detta gällde
framför allt stadsbegreppet. Enligt utskottet var det sålunda
sannolikt att beteckningen "stad" även i fortsättningen skulle
komma att begagnas för de dåvarande stadskommunernas
"tätbebyggelsekärna" och troligen dessutom tillämpas även för
andra tätorter av större omfattning. Utskottet delade också
departementschefens uppfattning att några särskilda föreskrifter
om användandet av beteckningen "stad" inte behövdes, utan att en
fri språkutveckling borde få vara avgörande härvidlag.
Utskottets förslag var inte enhälligt. I en reservation framhöll
således ledamöter från flera partier att förslaget var alltför
långtgående och att de enskilda kommunerna -- med tillgodoseende
av det berättigade kravet på ett enhetligt kommunbegrepp --
borde lämnas "viss frihet att framträda under hävdvunna
benämningar".
Demokratiberedningen redovisade i betänkandet (SOU 1985:29)
Principer för ny kommunallag frågan om återinförande av stad som
benämning på vissa tätorter men framlade inte något förslag till
ändring av gällande ordning.
I kommunallagsgruppens (C 1986:A) slutbetänkande (Ds 1988:52)
Ny lag om kommuner och landsting angavs att kommunallagsgruppen,
med tanke på riksdagens tidigare ställningstaganden och sakens
ringa vikt, inte såg någon anledning att föreslå att
stadsbegreppet skulle lagfästas. Enligt kommunallagsgruppen
borde det liksom hittills stå öppet för kommunerna att använda
benämningen stad i alla fall där det saknar kommunalrättslig
betydelse. Varken i Kommunallagskommitténs betänkande (SOU
1990:24) eller i propositionen 1990/91:117 Ny kommunallag
redovisades några övervägande i frågan.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motioner
av liknande innebörd som den nu föreliggande (KU 1976/77:25, KU
1982/83:21, KU 1985/86:15, 1988/89:KU3, 1989/90:KU3, 1990/91:KU3
och 1990/91:KU38). Utskottet, som avstyrkt samtliga motioner,
har därvid erinrat om att det inte finns något hinder för
kommun, som så önskar, att använda beteckningen "stad" i de fall
då detta inte har någon kommunalrättslig betydelse.
Den ovan under punkt 2.1 nämnda Lokaldemokratikommittén skall
enligt sina direktiv bl.a. överväga möjligheten för en kommun
som så önskar att använda sig av beteckningen stad även som
kommunalrättsligt uttryck.
Utskottets bedömning
Den fråga som aktualiseras i motionen omfattas av
Lokaldemokratikommitténs utredningsarbete. Enligt utskottet
saknas därför skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med
anledning av motion K604, varför denna avstyrks.
2.5 Direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm
Motionen
I motion 1991/92:K602 av Johan Lönnroth och Eva Zetterberg (v)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
lagändringar att en försöksverksamhet med direktvalda
stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm möjliggörs vid valet
1994.
I motionen anförs att det borde vara en värdefull erfarenhet
för hela landet om man i någon kommun prövade sådana nämnder. Om
riksdagen öppnar för en försöksverksamhet i de båda storstäderna
vid valet 1994, får kommunerna själva senare avgöra om man vill
utnyttja möjligheten.
Bakgrund
I förarbetena (prop. 1990/91:117 ) till den nya kommunallagen
avvisades ett system med direktvalda kommundelsorgan på
följande skäl (s.17).
En fråga som har diskuterats i samband med kommunallagsarbetet
är om det bör införas en möjlighet till direktval av lokala
nämnder. Regeringen är dock inte beredd att lägga fram ett
sådant förslag. Remissbehandlingen av kommunallagskommitténs
betänkande ger ett klart stöd för detta ställningstagande.
Det starkaste skälet för vår inställning i denna fråga är att
direktval till lokala nämnder kan begränsa fullmäktiges
möjligheter att ta det totala ansvaret för verksamheten i
kommunen eller landstinget. Därmed uppstår också en oklarhet om
hur valutslaget kommer att påverka verksamheten. Detta blir
särskilt tydligt i ett system där fullmäktige styr mer genom mål
och allmänna riktlinjer.
Vid behandlingen av propositionen i denna del behandlade
konstitutionsutskottet (1990/91:KU38) flera motioner (fp, c, v
och mp) med yrkanden om att direktval till lokalnämnder skulle
bli möjligt. Utskottet anförde att det tidigare vid flera
tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om införande av direktvalda
kommundelsorgan och att riksdagen därefter följt utskottet.
Vidare angavs att regeringen i propositionen avvisat en ordning
med direktvalda kommundelsorgan. Utskottet, som inte fann
anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden, avstyrkte
därefter samtliga motioner. I reservation (fp, c, och mp)
delades inte den i propositionen redovisade synen på frågan,
utan det ansågs angeläget att en lagstiftning införs som
tillåter direktvalda kommunala organ av i motionerna angivna
slag. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Av det ovan anförda framgår att utskottet tidigare vid flera
tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om införande av direktval
till lokalnämnder. Utskottet finner inte anledning att nu frångå
sina tidigare ställningstaganden, varför motion K602 avstyrks.
2.6 Ledighet för politiska förtroendeuppdrag
Motionen
I motion 1991/92:K603 yrkar Johan Lönnroth (v) att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att de lagbestämmelser
som reglerar rätten till ledighet för politiska
förtroendeuppdrag ses över i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Enligt motionen innebär ledighetsreglernas utformning för
kommunala förtroendeuppdrag att den stora grupp på
arbetsmarknaden som har skiftarbete är utlämnad till sin
arbetsgivares godtycke om han eller hon skall ha möjlighet att
åta sig kommunala förtroendeuppdrag på människovärdiga villkor.
Det finns inget direkt stöd i kommunallagen eller dess
förarbeten för att en förtroendevald med skiftstjänstgöring har
rätt till ledighet från påföljande nattskift. Det anses likaså
vara en mycket allvarlig brist att det inte finns någon
ledighetslagstiftning för statliga uppdrag som nämndeman.
Statligt och kommunalt anställda har i allmänhet rätt till sådan
ledighet enligt gällande kollektivavtal. Någon sådan rätt
förekommer normalt inte på den privata sidan. Härigenom skapas
en dålig representativitet hos nämndemannakåren. Motionären
anser att snabba lagstiftningsåtgärder behövs för att ta bort
dessa orättvisor.
Bakgrund
Rätten till ledighet för kommunala förtroendeuppdrag regleras
i 4 kap. 11 § kommunallagen. Enligt denna paragraf har
förtroendevalda rätt till den ledighet från sina anställningar
som behövs för uppdragen. Denna bestämmelse innebar inte någon
förändring i sak av de i 1977 års kommunallag införda
bestämmelserna om ledighet för kommunala förtroendeuppdrag.
Med benämningen förtroendevald avses enligt 4 kap. 1 §
kommunallagen ledamöter och ersättare i fullmäktige, nämnder och
fullmäktigeberedningar samt revisorer och revisorsersättare.
I förarbetena till bestämmelserna i 1977 års kommunallag
(prop. 1975/76:187) framhöll föredraganden, som var av den
uppfattningen att trygghet för de förtroendevalda borde kunna
åstadkommas utan detaljerade lagregler, bl.a. följande
(s.230f.):
Den bestämmelse om rätt till ledighet som föreslås anvisar
inte lösningar på diverse praktiska problem som kan uppkomma.
Ett sådant är den ekonomiska ersättningen, ett annat hur
ersättare skall kunna ordnas på arbetsplatsen. Jag anser
emellertid att kostnader som uppstår för den förtroendevalde
genom uppdraget i princip bör betalas av kommunen resp.
landstingskommunen. Frågan om ersättare på arbetsplatsen bör
däremot ordnas av arbetsgivaren. Jag förutsätter vidare att den
förtroendevaldes situation på arbetsplatsen inte skall försämras
på grund av förtroendeuppdraget. Frågor som rör den
förtroendevaldes anställningsvillkor, arbetsförhållanden,
ersättare m.m. bör enligt min mening regleras avtalsvägen efter
behov.
I detta sammanhang vill jag även betona betydelsen av att
kommunerna och landstingskommunerna har en sammanträdesplanering
som ger arbetsgivarna och arbetstagarna tillfälle att planera
behovet av ledighet och vikarier.
Jag avser att följa utvecklingen på detta område i framtiden.
Om erfarenheterna visar att mera detaljerade lagregler skulle
vara att föredra ämnar jag återkomma till frågan.
Nämndemän väljs av kommunfullmäktige och landsting. Regler om
ersättning till nämndemän finns i förordningen (1982:814) om
ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom
domstolsväsendet m.m.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen uttalat vikten av att
lekmannamedverkan i dömandet utövas av så många yrkeskategorier
som möjligt. Även frågan om uppdragets karaktär av politiskt
uppdrag har varit föremål för riksdagens ställningstagande i
olika sammanhang. Riksdagen har bl.a. uttalat (JuU 1975/76:18)
att även om valkorporationen är politiskt sammansatt följer
därav inte att nämndemannauppdraget kan uppfattas som förenat
med något politiskt ansvar på samma sätt som fallet är
beträffande andra politiska uppdrag.
Principen för ersättning till nämndemän lades fast år 1985
(JuU 1984/85:25). Justitieutskottet uttalade då att utskottet
under många år ansett det nödvändigt att få till stånd en mer
allsidig sammansättning av nämndemannakåren och i detta syfte
framhållit att en höjning av arvodena måste ske. Här bakom låg
bl.a. intresset att komma till rätta med det otillfredsställande
förhållandet att sådana yrkesarbetande -- bl.a. industriarbetare
-- som får vidkännas fullt löneavdrag vid tjänstgöring i rätten
är underrepresenterade i nämndemannakåren.
Justitieutskottet fann i betänkande 1990/91:JuU27 med
anledning av ett motionsyrkande, att en översyn av
ersättningsnormerna för nämndemän borde ske. Som en utgångspunkt
för denna översyn borde, enligt utskottet, ligga förslaget i
proposition 1990/91:117 om en ny kommunallag att förtroendevalda
skulle få rätt till skälig ersättning för den arbetsinkomst samt
de pensions- och semesterförmåner som de förlorar när de fullgör
sina uppdrag.
Regeringen uppdrog i november 1991 åt Domstolsverket att
analysera ersättningsnormernas effekter på sammansättningen av
nämndemannakåren och redovisa förslag till förändringar enligt
vad riksdagen begärt. Även andra faktorer än ekonomiska som
påverkar rekryteringen av nämndemän skulle enligt beslutet
redovisas och analyseras. Domstolsverket har numera överlämnat
sin rapport Rekrytering av nämndemän -- Förslag till nya
ersättningsnormer (DV-rapport 1992:4) till regeringen, och
beredning härav pågår inom Justitiedepartementet.
Konstitutionsutskottet har tidigare i samband med behandlingen
av proposition 1990/91:117 Ny kommunallag avstyrkt motioner med
liknande innehåll som den nu aktuella (1990/91:KU38). Efter att
ha erinrat om departementschefens uttalande i propositionen
1975/76:187 (se ovan) ansåg utskottet att det självfallet är av
vikt att förtroendevalda inte hindras från att åta sig kommunala
förtroendeuppdrag på grund av sin arbetssituation. Utskottet
ansåg det emellertid inte i ärendet klarlagt att den i motionen
begärda lagstiftningen var påkallad. Utskottet utgick ifrån att
regeringen följer tillämpningen av den här aktuella bestämmelsen
och behovet av eventuella lagstiftningsåtgärder på området. I
reservation (v) ansågs kompletterande lagstiftning nödvändig.
Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Med hänvisning till vad som anförts finner inte utskottet
klarlagt att det finns något behov av en översyn av
lagbestämmelser som reglerar rätten till ledighet för kommunala
förtroendeuppdrag och nämndemannauppdrag. Utskottet vill här
även peka på att det av redovisningen framgår att riksdagen har
uppmärksammat vikten av en allsidig sammansättning av
nämndemannakåren. Utskottet vill ånyo framhålla att det
självfallet är av vikt att förtroendevalda inte hindras från att
åta sig kommunala förtroendeuppdrag på grund av sin
arbetssituation. Utskottet utgår ifrån att regeringen även
fortsättningsvis följer behovet av eventuella
lagstiftningsåtgärder på området. Med det anförda avstyrks
motion K603.
2.7 Antal ersättare för ledamöter i kommunfullmäktige
Motionen
Ingvar Svensson (kds) yrkar i motion 1991/92:K606 att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
vallagen att antalet ersättare för parti som representeras i
kommunfullmäktige uppgår till minst tre.
Motionären pekar på att partier med ett eller två mandat
erhåller högst en ersättare och att sårbarheten vad gäller
närvaro för ett sådant parti vid fullmäktigemötena är mycket
påtaglig. Speciell betydelse får regeln också för det fall där
ett sådant parti är majoritetsavgörande. Det borde enligt
motionen vara rimligare att antalet ersättare för
kommunfullmäktigeledamot minimeras till tre per parti, i likhet
med den regel som gäller för landstingsfullmäktige.
Bakgrund
Enligt 5 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) bestämmer
fullmäktige hur många ledamöter som fullmäktige skall ha. Ett
system med latituder anger det minsta antal ledamöter som måste
utses vid angivna antal röstberättigade invånare. I 5 kap. 4 §
samma lag finns en bestämmelse om att det skall finnas ersättare
för ledamöterna i fullmäktige. Övriga bestämmelser om ersättare
finns i vallagen (1972:620).
Enligt 14 kap. 18 a § i vallagen bestämmer kommunfullmäktige
antalet ersättare som skall finnas för ledamöterna i
fullmäktige. Antalet skall utgöra en viss andel, dock högst
hälften, av det antal platser som varje parti får i kommunen.
Om därvid uppkommer ett brutet tal, avrundas detta till närmast
högre hela tal.
Suppleanter för landstingsledamot utses enligt 14 kap. 18 §
samma lag på så sätt att för varje ledamot görs inom det parti,
för vilket han har blivit vald, lika många nya sammanräkningar,
dock minst tre, som partiet erhållit platser.
Möjlighet att utse suppleanter för kommunfullmäktige infördes
vid 1970 års val (prop. 1969:129, KU 44 och 45, rskr. 405 och
406). Vid denna tidpunkt var suppleantsystemet fakultativt, dvs.
kommunerna fick välja om de ville införa ett sådant system.
Suppleanter för landstingsmän utsågs vid denna tidpunkt
genom särskilda sammanräkningar inom resp. parti, och för varje
landstingsman företogs lika många, dock minst två
sammanräkningar, som partiet erhållit platser.
Kommunalrättskommittén hade föreslagit att dåvarande
bestämmelser om suppleanter för landstingsmän i princip skulle
tillämpas på suppleanter för fullmäktige.
I propositionen (s. 124) delade inte föredragande
departementschefen denna uppfattning. Han anförde att
bestämmelserna om suppleanter borde utformas så att antalet inte
blev ohanterligt stort och så att suppleanterna kom att fungera,
inte som personliga suppleanter, utan som gruppsuppleanter.
Bestämmelserna om suppleanter för landstingsmän borde enligt
honom kunna överföras för fullmäktige, men med vissa
modifikationer. Dessa innebar dels att spaltade valsedlar inte
skulle få användas vid fullmäktigevalet när suppleanter skulle
utses, dels att antalet sammanräkningar för varje fullmäktige
skulle motsvara hälften av det antal ordinarie platser partiet
erhållit. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag.
Bestämmelserna ändrades inför 1973 års val (prop. 1972:105, KU
49, rskr. 269). I propositionen lades fram förslag till
lagändringar i syfte att begränsa antalet suppleanter.
Förslaget byggde på vad Utredningen om den nya kommunala
demokratin förordat i betänkandet (Ds C 1971:4) Nya bestämmelser
för utseende av suppleanter för kommunfullmäktige. Inom
utredningen hade diskuterats frågan om att i lag föreskriva hur
stor andel av antalet mandat för varje parti som skall utses som
suppleanter eller att begränsa kommunernas frihet att bestämma
antalet suppleanter enbart genom att fixera en övre gräns för
den kvotdel av antalet fullmäktige som får utses som
suppleanter. Utredningen ansåg att vissa skäl talade för en
hälftenregel, som innebar att antalet suppleanter skulle uppgå
till hälften av det antal ordinarie platser som varje parti
erhållit i kommunen eller i valkretsen för valkretsindelade
kommuner. I denna del anförde utredningen vidare bl.a. följande
(s. 24).
I diskussionerna i samband med införandet av det nuvarande
suppleantsystemet ansågs sålunda hälftenprincipen skapa
tillräckliga garantier för att antalet suppleanter skulle kunna
vara så stort att även vid förfall för flera ledamöter ur samma
parti ersättare för dessa skall finnas, samtidigt som man skulle
kunna tillgodose önskemålet att knyta ett större antal
medborgare till det kommunala arbetet.
Att antalet suppleanter är hälften så stort som antalet
fullmäktige har vidare ansetts vara en rimlig nivå för att skapa
garantier för att ersättarna skall få den vana och förtrogenhet
med det kommunala arbetet som anses vara en förutsättning för
att de skall kunna göra en meningsfull insats. En fördel med en
obligatorisk hälftenregel är också att politiska
meningsmotsättningar rörande begränsningen av antalet
suppleanter kan undvikas i kommunerna.
Utredningen angav slutligen att den stannat för att inte
föreslå annan begränsning för kommunerna än att antalet
suppleanter skulle få uppgå till i princip högst hälften av det
antal ordinarie platser i fullmäktige som varje parti erhållit.
Konstitutionsutskottet (KU 1972:49) fann i denna fråga med då
gällande fakultativa ordning bäst förenligt med ett system
enligt vilket kommunerna bereddes frihet att inom vissa i lag
angivna ramar själva fatta beslut om suppleanternas antal. I det
rådande läget fann sig utskottet därför böra tillstyrka
propositionens förslag.
Vid denna tidpunkt ändrades även antalet sammanräkningar
avseende suppleanter för landstingsmän från två till tre. Detta
skedde bl.a. mot bakgrund av slopandet av de spaltade
valsedlarna.
I proposition 1975/76:187 om kommunal demokrati, ny
kommunallag m.m. (s. 252) föreslogs att suppleantsystemet skulle
bli obligatoriskt. Detta var i enlighet med
Kommunallagsutredningens förslag. Utredningen anförde även i sin
redovisning att de dåvarande bestämmelserna om antalet
suppleanter hade fungerat tillfredsställande och att de därför
kunde behållas oförändrade. Propositionen föreslog ingen ändring
av bestämmelserna om antalet suppleanter.
Konstitutionsutskottet (KU 1976/77:25) pekade vid sin
behandling av propositionen på att bestämmelser om antalet
suppleanter i kommunfullmäktige angavs i bestämmelse i
kommunallagen medan en hänvisning gjordestill vallagens
bestämmelser vad gällde antalet suppleanter för
landstingsledamöterna. Utskottet delade föredragande
statsrådets, liksom Kommunallagsutredningens, mening att de
inkonsekvenser i fråga om systematiseringen av
författningsstoffet som dessa skillnader lett till borde kunna
accepteras.
I propositionen 1990/91:17 Ny kommunallag föreslogs att en
grundläggande regel om att det skall finnas ersättare för
ledamöterna i fullmäktige togs in i den nya lagen. Övriga
bestämmelser om ersättare för ledamöter i kommunfullmäktige
skulle föras över till vallagen, där motsvarande regler om
ersättare för landstingsledamöter redan fanns. Förslag om att
latitudsystemet för att bestämma antalet ledamöter skulle
överges avvisades i propositionen. Regeringen ansåg att
dåvarande regler borde behållas av demokratiska skäl.
Konstitutionsutskottet (1990/91:KU38) tillstyrkte
propositionens förslag i denna del och uttalade även att det
delade bedömningen att de nuvarande reglerna borde behållas av
demokratiska skäl.
Utskottets bedömning
Av redovisningen har framgått att bestämmelserna i vallagen om
antalet ersättare är utformade på olika sätt för
kommunfullmäktige resp. landstingsfullmäktige.
I motionen pekas på de negativa konsekvenser som nuvarande
bestämmelser om antalet ersättare för ledamöter i
kommunfullmäktige medför för de små partierna. Mot bakgrund
härav anser utskottet att en översyn är påkallad. Riksdagen bör
uppdra åt regeringen att utreda frågan och föreslå förändringar
i nuvarande bestämmelser.
Vallagsutredningen tillsattes våren 1991 och har bl.a. till
uppgift att se över valförfarandet från administrativ och
teknisk synpunkt. Enligt direktiven (dir. 1991:13) har den
särskilde utredaren att i en första etapp företa en mer teknisk
genomgång av skilda frågor, varefter utredningen förutsätts
breddas genom parlamentarisk medverkan för det fortsatta
arbetet. Utredningen har överlämnat sitt delbetänkande (SOU
1992:108) VAL, Organisation, Teknik, Ekonomi. Om regeringen
finner det lämpligt skulle frågan om antalet ersättare kunna
behandlas i det fortsatta beredningsarbetet av vallagsfrågor.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion K606 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
2.8 Snabbare valgenomslag i kommunerna
Motionen
I motion 1991/92:K707 av Bertil Persson (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om snabbare kommunalt valgenomslag.
Motionären menar att den långa perioden av handlingsförlamning
som förorsakas av att majoriteten i styrelser och nämnder,
utöver kommunstyrelserna, inte förändras förrän vid årsskiftet
är ytterst olycklig. Ett snabbare valgenomslag kommunalt är
enligt motionären ytterst angeläget.
Bakgrund
Enligt 5 kap. 5 § kommunallagen väljs ledamöterna och
ersättarna i fullmäktige för tre år räknat fr.o.m. den 1
november valåret. I Stockholms kommun räknas mandattiden fr.o.m.
den 15 oktober valåret.
Fullmäktige väljer ledamöter och ersättare i styrelsen och
nämnderna. Enligt 6 kap. 12 § kommunallagen väljs ledamöterna
och ersättarna i styrelsen för tre år, räknat fr.o.m. den 1
januari året efter det år då val av fullmäktige har ägt rum i
hela landet. Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens
mandattid skall räknas fr.o.m. det sammanträde då valet
förrättas intill det sammanträde då val av styrelse förrättas
nästa gång. I ett sådant fall skall nyvalda fullmäktige välja
styrelsen vid fullmäktiges första sammanträde. Mandattiderna för
andra nämnder än styrelsen bestäms, enligt 6 kap. 13 § samma
lag, av fullmäktige. Fullmäktige får alltså bestämma dessa
mandattider fritt.
I samband med utskottets behandling av förslag till ny
kommunallag (1990/91:KU38) avstyrktes en motion med liknande
innehåll som den nu aktuella. Motionärernas önskemål ansågs då
tillgodosett genom propositionens -- och av riksdagen senare
godkända -- förslag om bestämmelser för snabbare valgenomslag i
styrelser och nämnder.
Utskottets bedömning
Som ovan framgått finns möjligheter till snabbare valgenomslag
i kommunerna vad gäller styrelserna och nämnderna. Motionärens
önskemål får därmed anses tillgodosett, varför motion K707
avstyrks.
2.9 Auktoriserade revisorer för kontroll av kommunal
verksamhet
Motionen
I motion 1991/92:K610 yrkar Lars Biörck (m) att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att besluta om ändring i kommunallagen innebärande föreskrift
att minst en av de kommunala revisorerna skall vara
auktoriserad.
I dessa tider när många kreditgivare har missbedömt säkerheten
och substansvärden kan det enligt motionen synas befogat att
kommunerna bör utnyttja auktoriserad revisor att granska
redovisningen. I den kommunallag som nu gäller synes inget krav
på vare sig auktoriserad eller godkänd revisor finnas.
Bakgrund
Fullmäktige skall enligt 9 kap. 1 § kommunallagen välja
revisorer och revisorsersättare för granskning av verksamheten.
Revisorerna skall enligt 7 § i samma kapitel i den omfattning
som följer av god revisionssed granska all verksamhet som
bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden. Fullmäktige får
meddela närmare föreskrifter om revisionen.
Enligt 4 kap. 5 § kommunallagen väljs revisorer och
revisorsersättare bland dem som har rösträtt. Den som är
anställd hos en kommun eller ett landsting för att ha den
ledande ställningen bland personalen är inte valbar.
Rösträtt har den som är folkbokförd i kommunen och har fyllt
18 år senast på valdagen.
Vid olika tillfällen har övervägts frågan om särskilda
kvalifikationskrav bör ställas upp beträffande kommunala
revisorer. Förslagen har avvisats under hänvisning dels till att
kommunerna bör ha valfrihet på området, dels till det biträde
som kommunförbunden lämnar i fråga om revisionsverksamheten
(prop. 1930:99 s. 189, KU 1937:18 och KU 1944:12).
Kommunallagsutredningen anförde i fråga om revisors valbarhet
att behovet av att kunna tillföra revisionen sakkunskap utifrån
tillgodosågs genom att samtliga kommuner och landstingskommuner
anlitar någon form av fackrevision. För de förtroendevalda
revisorerna borde enligt utredningen i princip samma
valbarhetsvillkor gälla som för andra förtroendeuppdrag.
Utredningen framhöll också att man i kommunerna numera alltid
torde kunna finna ett tillräckligt antal personer med
erforderlig sakkunskap som förtroendevalda revisorer och tillade
att det i praktiken torde vara mycket sällsynt att man väljer
revisorer som inte är medlemmar i kommunen. Utredningen föreslog
därför att samma regler som för ledamöterna i kommunfullmäktige
resp. landstingskommun skulle gälla i fråga om valbarhet,
valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse. Utredningen
fann inte anledning att föreslå några regler om särskilda
kvalifikationer för förtroendevalda revisorer.
I proposition 1975/76:187 delade föredraganden utredningens
åsikt i denna del. I enlighet med vad i utredningen anförts,
föreslogs i propositionen att i kommunallagen skulle införas en
bestämmelse om att bestämmelserna för fullmäktige om bl.a.
valbarhet, skulle gälla även för revisorer och
revisorssuppleanter. Detta innebar bl.a. krav på kyrkobokföring
i kommunen och uteslutning av ledande kommunala tjänstemän och
landshövding, länsdirektör eller avdelningschef vid
länsstyrelse.
Konstitutionsutskottet (1976/77:25) tillstyrkte propositionens
förslag i denna del och anförde bl.a. att av principiella skäl
borde samma valbarhetsvillkor gälla för de förtroendevalda
revisorerna som för andra förtroendeuppdrag. Utskottet angav i
detta sammanhang att det till särskilt övervägande tagit upp
frågan om speciella valbarhetsvillkor borde införas för
revisorerna för att göra det möjligt för t.ex. vissa
chefstjänstemän hos länsstyrelsen att väljas till revisorer,
vilket dittills hade varit möjligt och också skett i vissa fall.
Vid behandlingen av förarbetena till den nya kommunallagen
(prop. 1990/91:117) ansåg konstitutionsutskottet (1990/91:KU38)
vad gällde propositionens förslag om revisorernas uppgifter, att
en komplettering borde ske med en föreskrift om att revisorernas
granskningsarbete skall ske i den omfattning som följer av god
revisionssed. Detta var enligt utskottets mening naturligt med
hänsyn till att den nya lagen kommer att innehålla ett krav på
god redovisningssed. Utskottet ville framhålla att god
revisionssed inte är något en gång för alltid fastslaget
begrepp, utan att det förändras över tiden. Det ansågs
väsentligt att det tillämpas på ett sätt som tar hänsyn till den
kommunala sektorns särart, bl.a. att kommunal revision utövas av
förtroendevalda revisorer och under offentlig insyn.
Propositionens förslag om att slopa valbarhetshindret för
landshövdingar och vissa andra länsstyrelsetjänstemän
tillstyrktes av utskottet. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Kommunal revision utövas av förtroendevalda revisorer och
under offentlig insyn. Vid valet av revisorer och
revisorsersättare har fullmäktige den valfrihet som framgått
ovan. Vid behov kan sakkunskap tillföras genom att kommunen
anlitar någon form av fackrevision. Mot bakgrund av det anförda
finner inte utskottet att det finns anledning att i
kommunallagen införa en sådan föreskrift om auktoriserad revisor
som yrkas i motionen. Motion K610 avstyrks därför.
2.10 Enhetliga regler för barnomsorg
Motionen
I motion 1991/92:K408 av Thage G Peterson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lika behandling inom barnomsorgen.
I motionen anförs att ett viktigt krav på barnomsorg med annan
huvudman än en kommun är att samma regler till skydd för den
enskilde måste gälla. Enligt motionen blir konsekvenserna
orimliga om familjer med barn i olika barnomsorgsformer
behandlas olika.
Enligt motionen måste regler för likabehandling, offentlighet,
sekretess och möjlighet till insyn av riksdagens ombudsmän
införas före överflyttning av barnomsorgsverksamhet från
kommuner till enskilda huvudmän. Motionärerna anser att
regeringen bör föranstalta om en utredning av dessa viktiga
rättssäkerhetsfrågor och att utredningen bör påbörjas skyndsamt.
Bakgrund
I 69 § socialtjänstlagen (SoL) anges att en enskild person
eller sammanslutning som vill inrätta ett hem för vård eller
boende skall söka tillstånd hos länsstyrelsen. Inom ramen för
det s.k. frikommunförsöket kan tillståndsfrågan i stället
avgöras av en kommun. För personal vid sådant hem för vård eller
boende finns i paragrafens tredje stycke en särskild regel om
tystnadsplikt. Den som är eller har varit verksam i ett sådant
hem får inte obehörigen röja vad han därvid erfarit om enskildas
personliga förhållanden.
Enskilda daghem, deltidsgrupper och fritidshem -- oavsett i
vilken form de bedrivs -- räknas som hem för vård eller boende
enligt socialtjänstlagen.
I 70 § SoL sägs att om något missförhållande råder vid ett hem
för vård eller boende skall länsstyrelsen förelägga ledningen
för hemmet att avhjälpa missförhållandet. Om missförhållandet är
allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms, får
länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.
En anmälningsplikt stadgas i 71 § SoL. Myndigheter vars
verksamhet berör barn och ungdom är skyldiga att genast till
socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om
något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd.
Socialstyrelsen har utfärdat bindande föreskrifter samt
allmänna råd om enskilda förskolor och fritidshem.
Föreskrifterna reglerar vilka som kan få tillstånd att bedriva
förskole- och fritidsverksamhet.
Kommunen ansvarar för utbyggnad och utformning av förskole-
och fritidshemsverksamheten. I kommunens barnomsorgsplan skall
anges dels behov av förskole- och fritidshemsverksamhet inom
kommunen, dels på vilket sätt detta behov skall tillgodoses.
Riksdagen beslutade i december 1991 om riktlinjer för
statsbidrag till barnomsorg i form av daghem och fritidshem som
drivs av annan än en kommun (prop. 1991/92:65, SoU12, rskr. 85).
Villkoren för statsbidrag till kommunerna för barnomsorg
ändrades så att verksamhet i form av daghem och fritidshem som
drivs av annan än en kommun underlättas. Förutom vissa generella
krav för bidrag -- att verksamheten bedrivs fortlöpande, att
barnen är inskrivna och att det finns en överenskommelse med
föräldrarna om barnens vistelsetider -- skall som
förutsättningar bl.a. gälla att tillstånd att inrätta daghemmet
eller fritidshemmet skall finnas enligt 69 § socialtjänstlagen
och att kommunen skall ha beslutat att verksamheten skall ingå i
kommunens barnomsorgsplan.
Enligt propositionen är det regeringens mål att statsbidrag
skall lämnas också för privata familjedaghem, deltidsgrupper och
öppna förskolor. En sådan vidgning förutsätter dock enligt
propositionen ytterligare överväganden, och socialministern
uppgav att han avser att återkomma till dessa frågor i ett
senare sammanhang.
Vid behandlingen av propositionen avstyrkte socialutskottet
bl.a. två motioner (s) angående rättssäkerhetsfrågor m.m. inom
barnomsorg i enskild regi. I den första begärdes bl.a. en
översyn av vilket lagstöd som krävs för att garantera barnens
rättssäkerhet när kommunerna lämnar över barnomsorgsverksamhet
till andra huvudmän. I den andra begärdes en översyn av de
enskilda huvudmännens rättsstatus inom den alternativa
barnomsorgen. Vidare avstyrkte utskottet en motion (c) i vilken
begärdes ett tillkännagivande till regeringen om vikten av att
klargöra de civil-, skatte- och offentligrättsliga effekterna av
nu gällande regler för personalkooperativa daghem.
Socialutskottet anförde att verksamheten vid enskilda
förskolor och fritidshem står under offentlig kontroll och
omfattas av bestämmelser i socialtjänstlagen och med stöd därav
i socialtjänstförordningen och Socialstyrelsens bindande
föreskrifter på området. Utskottet pekade vidare på att
Socialtjänstkommittén har i uppdrag att se över bl.a.
tillstånds- och tillsynsfrågor som rör enskild barnomsorg och
att Konkurrenskommittén skulle uppmärksamma kommunala
entreprenader på bl.a. barnomsorgens område samt att
beskattningen av ideella föreningar ses över av Stiftelse- och
föreningsskattekommittén. Utskottet, som förutsatte att även
frågor angående sekretess och individens rättssäkerhet tas upp
till bedömning i Socialtjänstkommittén, ansåg inte att någon
ytterligare översyn av lagstiftningen när det gäller enskild
barnomsorg för närvarande var motiverad. De socialdemokratiska
ledamöterna ansåg i reservation att regeringen borde ge
Socialtjänstkommittén i tilläggsdirektiv att även utreda
vilket lagstöd som krävs för att rättssäkerhet, sekretess och
likabehandlingsprinciper skall garanteras inom enskild
barnomsorg. Riksdagen följde utskottet.
Riksdagen ställde sig bakom den inriktning av socialpolitiken
som redovisades i 1992 års budgetproposition. Av
socialutskottets betänkande (1991/92:SoU15) framgick att
regeringen övervägde att precisera gällande bestämmelser i
socialtjänstlagen beträffande barnomsorg i anslutning till att
ett nytt system för statsbidrag till kommunerna infördes.
Riksdagen har i juni 1992 beslutat (prop. 1991/92:150, FiU29,
rskr. 345) att fr.o.m. 1993 slopa statsbidraget till barnomsorg
och i stället inordna detta i ett generellt statsbidrag till
kommunerna. För att säkerställa ett tillräckligt stöd till
enskilda alternativ och skapa förutsättningar för att
efterfrågan på barnomsorg utanför hemmet skall tillgodoses
krävdes enligt socialministern (se proposition 1991/92:150 bil.
II:2 s. 107) en utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar på
detta område. Regeringen hade därför för avsikt att återkomma
till riksdagen under hösten 1992 med förslag om en utvidgad
lagreglering jämte ett förslag till vårdnadsbidrag.
I regeringsförklaringen den 6 oktober 1992 sägs bl.a. att
frågan om tidigare aviserade ändringar rörande barnomsorgen i
socialtjänsten bereds vidare genom bl.a. överläggningar med
Kommunförbundet och med beaktande av de samhällsekonomiska
effekterna.
Socialtjänstkommittén tillkallades av regeringen i juni 1991
(dir. 1991:50). Kommittén skall göra en allmän översyn av
socialtjänstlagen, och denna översyn skall bl.a. innefatta en
utvärdering av socialtjänstlagens tillämpning och syfta till att
tydligare avgränsa och klargöra socialtjänstens uppgifter och
ansvarsområden.
I kommittédirektiven anför föredragande statsrådet bl.a. att
det är angeläget att inrikta översynen mot vissa huvudområden,
av vilka ett är tillsyn, uppföljning och utvärdering.
Beträffande detta område anförs i direktiven bl.a. att det
markanta inslaget av privata vårdgivare inom vården av barn,
ungdomar och missbrukare motiverar bl.a. en översyn av de regler
som finns för tillstånd och tillsyn av verksamheten. Enligt
direktiven bör kommittén överväga innehållet i och formerna för
tillsynen av såväl den kommunala socialtjänsten som de privata
vårdgivarnas verksamhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt
frågan om vilka villkor som bör vara förenade med tillstånd att
driva hem för vård eller boende och hur tillsynen över hemmen
bör vara utformad. Kommittén bör vidare överväga vilken
uppföljning och utvärdering som bör ske och hur detta arbete kan
underlättas och stärkas. Kommittén bör i dessa delar inhämta
synpunkter från Socialstyrelsens pågående arbete med tillsyns-,
uppföljnings- och utvärderingsfrågorna.
I kommitténs uppdrag ingår också att överväga hur
bestämmelserna om anmälningsskyldighet i 71 § SoL bör vara
utformade. Riksdagen har vid behandlingen av prop. 1989/90:28 om
vård i vissa fall av barn och ungdomar framfört som sin mening,
att när det gäller den anmälningsskyldiga kretsen det bör
övervägas -- särskilt beträffande privatpraktiserande
yrkesutövare -- om inte kretsen bör utvidgas (1989/90:SoU15,
rskr. 112). En motionär (s) hade bl.a. ansett att det i SoL
borde tas in bestämmelser om anmälningsskyldighet för privata
och kooperativa verksamheter som angår barn.
Kommitténs arbete skall enligt direktiven vara slutfört senast
vid utgången av år 1993.
Konkurrenskommittén (C 1989:03) fick i tilläggsdirektiv (dir.
1991:41) i uppdrag att närmare överväga vissa frågor om
förstärkt konkurrens i kommunal verksamhet. Kommittén har
överlämnat betänkandet (SOU 1991:104) Konkurrensen inom den
kommunala sektorn.
Vad gäller barnomsorgen anförs i betänkandet (s. 213 ff.)
bl.a. att om kommunen inte är huvudman för ett daghem eller ett
fritidshem bör tillstånd enligt 69 § socialtjänstlagen även i
framtiden krävas. Tillståndsprövningen bör i detta fall göras av
länsstyrelsen och innefatta en kvalitativ bedömning, inte en
behovsbedömning. Om ett daghem eller ett fritidshem drivs på
entreprenad och kommunen är huvudman för verksamheten anses att
tillstånd enligt 69 § SoL inte behövs. I detta fall är det
kommunen som är ansvarig för verksamheten, och
kvalitetsaspekterna bör i stället regleras i entreprenadavtalet.
Med hänvisning till att Socialtjänstutredningen kommer att i ett
vidare sammanhang ta upp frågan om behovet av kommunala
barnomsorgsplaner och utformningen av tillståndsreglerna har
kommittén inte redovisat några förslag till
författningsändringar.
Regeringen har i oktober 1992 till riksdagen överlämnat
proposition 1992/93:43 Ökad konkurrens i kommunal verksamhet. I
propositionen föreslås ändringar i socialtjänstlagen, hälso- och
sjukvårdslagen, tandvårdslagen och lagen om försöksverksamhet
med kommunal primärvård. Förslagen syftar till att öka inslaget
av konkurrens i den kommunala verksamheten.
Lagrådet har i yttrande väckt frågan om det behövs effektivare
regler om sekretess och tystnadsplikt för anställda som faller
utanför den i 1 kap. 6 § sekretesslagen angivna personkretsen.
Enligt Lagrådets mening talar åtskilligt för detta. Det synes
därför enligt Lagrådet motiverat att en översyn av
sekretesslagstiftningen med denna inriktning kommer till stånd.
Något hinder mot att genomföra de remitterade lagförslagen innan
en sådan översyn slutförts kan dock enligt lagrådet inte anses
föreligga.
I propositionen anförs bl.a. att regeringen i en lagrådsremiss
med förslag till ny lag om stöd och service till vissa
funktionshindrade m.m. lagt fram förslag om ändringar i
socialtjänstlagen som bl.a. innebär att tystnadsplikt införs för
den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen.
Bakgrunden till förslaget i denna del anges vara Lagrådets
synpunkter på behovet av effektivare regler om sekretess och
tystnadsplikt för anställda som faller utanför den i 1 kap. 6 §
sekretesslagen angivna personkretsen.
Det kan i sammanhanget även nämnas att i den under punkt 2.1
nämnda Lokaldemokratikommitténs direktiv anges att överförandet
av verksamhet från nämndförvaltning till bolag eller privata
eller kooperativa entreprenadformer reser en rad frågor om bl.a.
insyn, sekretess och demokratisk styrning. Kommittén bör enligt
direktiven lägga fram förslag till regler som säkerställer insyn
och kontroll för kommuninvånarna när kommunens verksamhet
bedrivs genom hel- eller delägda bolag eller i privat eller
kooperativ regi.
Utskottets bedömning
Utskottet utgår från att de rättssäkerhetsfrågor inom
barnomsorgsverksamheten, bl.a. rörande offentlighet och
sekretess, som motionen aktualiserar, kommer att behandlas inom
det arbete som sker i Socialtjänstkommittén och
Lokaldemokratikommittén. Av redovisningen framgår att regeringen
i lagrådsremiss föreslagit ändring av socialtjänstlagens
bestämmelser om tystnadsplikt, så att dessa skall omfatta
verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som
avser insatser enligt socialtjänstlagen. Mot bakgrund av det
anförda finner inte utskottet att det föreligger något behov av
en sådan utredning som yrkas i motionen. Motion K408 avstyrks
därför.
2.11 Kommunal vårdnadsersättning
Motionen
I motion 1991/92:K605 av Rosa Östh och Roland Larsson (c)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgning
av den kommunala kompetensen så att det klarläggs att kommuner
har rätt att utge vårdnadsersättning till småbarnsföräldrar.
Motionärerna pekar på att nuvarande regering i
budgetpropositionen har angett dels att en betydande valfrihet
inom barnomsorgen skall komma till stånd, dels att det kommunala
självstyret skall öka. Dessutom har aviserats att en statlig
vårdnadsersättning skall införas under mandatperioden. De anför
vidare att även med den statliga vårdnadsersättningen genomförd
kräver den kommunala självstyrelseprincipen att kommunerna
dessutom, om det bedöms motsvara det lokala behovet, äger rätt
att utge en kommunal ersättning.
Bakgrund
Frågan huruvida kommunal vårdnadsersättning är förenlig med de
kommunala kompetensbestämmelserna har vid olika tillfällen
prövats genom kommunalbesvär, varvid domstolarna hittills ansett
detta ej vara fallet.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motioner
med samma innebörd som den nu aktuella (se KU 1982/83:21, KU
1984/85:6, KU 1985/86:15, 1989/90:KU3 och 1990/91:KU3).
Utskottet har därvid avvisat framförda förslag om ändringar i
lagstiftningen som möjliggör införandet av vårdnadsersättning.
Vid behandling av ytterligare två motioner med samma krav under
riksmötet 1990/91 (1990/91:KU38) vidhöll utskottet sin tidigare
uppfattning och avstyrkte motionerna. Utskottet erinrade då om
att det i proposition 1990/91:117 Ny kommunallag redovisade --
och av utskottet tillstyrkta -- förslaget om ett lagfästande av
vissa av de grundläggande kompetensprinciperna på det kommunala
området inte syftat till någon ändring av gällande rättsläge. I
reservation (m och c) delades motionärernas uppfattning att det
var angeläget att de hinder som synes föreligga i fråga om
kommuns rätt att utge vårdnadsersättning genom lagstiftning blir
undanröjda. Riksdagen följde utskottet.
Riksdagen ställde sig bakom den inriktning av socialpolitiken
som redovisades i 1992 års budgetproposition. Av
socialutskottets betänkande (1991/92:SoU15) framgick att
regeringen övervägde att precisera gällande bestämmelser i
socialtjänstlagen beträffande barnomsorg i anslutning till att
ett nytt system för statsbidrag till kommunerna infördes.
Riksdagen har i juni 1992 beslutat (prop. 1991/92:150, FiU29,
rskr. 345) att statsbidraget till barnomsorg slopas fr.o.m. år
1993 och inordnas i ett generellt statsbidrag till kommunerna.
För att säkerställa ett tillräckligt stöd till enskilda
alternativ och skapa förutsättningar för att efterfrågan på
barnomsorg utanför hemmet skall tillgodoses krävdes enligt
socialministern (se prop. 1991/92:150 bil. II:2 s. 107) en
utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar på detta område.
Regeringen hade därför för avsikt att återkomma till riksdagen
under hösten 1992 med förslag om en utvidgad lagreglering jämte
ett förslag till vårdnadsbidrag.
I regeringsförklaringen den 6 oktober 1992 betonades att
familjepolitiken skall främja både valfrihet och jämställdhet
mellan kvinnor och män. Det innebär att det måste finnas
barnomsorg utanför hemmet av god kvalitet för dem som vill ha
det och bättre ekonomiska möjligheter för dem som så önskar att
stanna hemma, när barnen är små. Den som väljer att
förvärvsarbeta måste få ekonomiskt utbyte av detta.
Av regeringsförklaringen framgår att det till i höst aviserade
förslaget om ett vårdnadsbidrag skjuts upp. Det kommer att
framläggas när de ekonomiska förutsättningarna har förbättrats.
Ett vårdnadsbidrag, lika för alla barn mellan ett och tre år, är
enligt regeringsförklaringen en fortsatt högt prioriterad
reform. Vidare sägs i regeringsförklaringen att frågan om
tidigare aviserade ändringar rörande barnomsorgen i
socialtjänsten bereds vidare genom bl.a. överläggningar med
Kommunförbundet och med beaktande av de samhällsekonomiska
effekterna.
Utskottets bedömning
Statsbidraget till barnomsorg kommer fr.o.m. 1993 att ingå i
det generella bidragssystemet till kommunerna. I anslutning till
propositionen anförde regeringen att det finns behov av en
utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar på detta område. Den
ansågs vara nödvändig för att bl.a. säkerställa ett tillräckligt
stöd för enskilda alternativ. I regeringsförklaringen klargörs
att arbetet med detta fortsätter genom bl.a. överläggningar med
Kommunförbundet.
Kommunernas verksamhet genomgår för närvarande
strukturförändringar, vilket t.ex. tagit sig uttryck i
regeringens proposition om ökad konkurrens i kommunal
verksamhet. I propositionen föreslås att socialtjänstlagen
ändras så att kommunen får sluta avtal med annan om att utföra
kommunens uppgifter inom socialtjänsten.
Utskottet förutsätter att frågan om kommunernas kompetens i
frågan om bl.a. enskilda alternativ i barnomsorgen blir en del i
regeringens vidare beredning. Med det anförda avstyrks motion
K605.
2.12 Kommunalt partistöd
Motionen
I motion 1991/92:K808, yrkande 2, begär Ian Wachtmeister m.fl.
(nyd) att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i kommunallagen att sådan sänkning kan ske av
partistödet i kommun och landsting att det under budgetåret
1992/93 kan utgå med 80% av 1991/92 års budgeterade belopp,
budgetåret 1993/94 med 60% och budgetåret 1994/95 med 50%,
allt i dagens penningvärde.
I motionen yrkas vidare, yrkande 5, att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att
vad i motionen anförts om att ett proportionellt stöd även skall
utgå till partier med 1% av väljaropinionen bakom sig snarast
kan genomföras.
Enligt motionen är det hög tid att ändra på systemet så att
partistödets omfattning successivt reduceras samtidigt som
reglerna ändras så att nya opinioner ges rimlig ekonomisk
möjlighet att slå igenom. Stöd för partier som bildats på nya
opinioner bör enligt motionen utgå till partier som har 1 % av
väljaropinionen bakom sig såsom detta uppmäts i tre på varandra
följande opinionsmätningar. Stödet skulle därvid kunna utgå
under ett år efter den senaste av dessa tre mätningar med minst
1 %. Även om den nuvarande 4-procentsspärren för representation
i riksdagen kvarstår bör alltså det ekonomiska partistödet
finnas fr.o.m. 1 %. 1-procentsgränser skulle även tillämpas av
kommuner och landsting vid fördelningen av deras icke
mandatberoende partistöd.
Bakgrund
Bestämmelserna om kommunalt partistöd finns i 2 kap. 9 §
kommunallagen. Kommuner och landsting får ge ekonomiskt bidrag
och annat stöd (partistöd) till de politiska partier som är
representerade i fullmäktige. Sådant stöd får också ges till ett
parti som har upphört att vara representerat i fullmäktige, dock
endast under ett år efter det att representationen upphörde.
Fullmäktige skall besluta om partistödets omfattning och
formerna för det. Stödet får dock inte utformas så, att det
otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti. Det sista kravet
innebär enligt förarbetena till denna bestämmelse (prop.
1991/92:66) att det i regel inte är tillräckligt med ett stöd
som enbart fördelas per mandat.
Utskottet har sedan år 1981 vid ett flertal tillfällen
behandlat motionsförslag gällande det kommunala partistödets
konstruktion.
Med anledning av ett tillkännagivande våren 1991 till
regeringen av utskottets åsikt (1990/91:KU38) om behovet av ett
beredningsarbete av frågan i en parlamentarisk utredning,
tillsattes en kommitté för översyn av reglerna om kommunalt
partistöd (nedan kallad Partistödsutredningen).
I Partistödsutredningens betänkande (SOU 1991:80) Kommunalt
partistöd framfördes som kommitténs mening att den kommunala
kompetensen att besluta om partistöd borde ges en friare
utformning. En friare reglering skulle möjliggöra en uppdelning
av partistödet i ett grundstöd och ett mandatbundet stöd.
Kommittén fann inte anledning att närmare reglera utformningen
av stödet. Det borde ankomma på kommunerna själva att bestämma
t.ex. storleksrelationerna mellan ett grundstöd och ett
mandatbundet stöd. Den föreslagna kompetensregeln vilade på den
allmänna likställighetsprincipen, vilken enligt kommitténs
mening borde garantera att ett visst parti inte otillbörligt
gynnades eller missgynnades.
I proposition 1991/92:66 om kommunalt partistöd presenterades
ett förslag överensstämmande med kommitténs. Utskottet
(1991/92:KU18) tillstyrkte propositionens förslag. Utskottet
betonade bl.a. det som också påpekades i propositionen, nämligen
att en tillämpning av den kommunala likställighetsprincipen
torde innebära att stödet normalt delas upp i grundstöd och
mandatbidrag. Som vidare framhållits i propositionen borde inget
parti som är företrätt i fullmäktige kunna uteslutas när det
gäller vare sig grundstöd eller mandatbidrag. Riksdagen följde
utskottet.
Utskottets bedömning
Det ligger inom kommunens kompetens att bestämma om
utformningen av det kommunala partistödet. I förarbetena till de
nu gällande reglerna framhölls att den kommunala kompetensen att
besluta om partistöd borde ges en friare utformning. Att införa
sådana bestämmelser som yrkas i motionen skulle innebära en
inskränkning i kommunernas kompetens. Mot bakgrund härav
anser inte utskottet att sådana ändringar som motionärerna yrkar
bör göras. Motion K808, yrkandena 2 och 5, avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande regionala frågor
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K219 yrkande 4,
1991/92:K501, 1991/92:K502, 1991/92:K504, 1991/92:K508,
1991/92:K516, 1991/92:K518 och 1991/92:K613 yrkandena 1 och 2,
2. beträffande åtgärder för att engagera fler medborgare som
kommunalt förtroendevalda
att riksdagen avslår motion 1991/92:K607,
3. beträffande representation i kommunala styrelser och
nämnder
att riksdagen avslår motion 1991/92:K615,
5. beträffande brukarinflytande
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ub810 yrkande 4,
men. (v) - delvis
6. beträffande benämningen stad
att riksdagen avslår motion 1991/92:K604,
7. beträffande direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och
Stockholm
att riksdagen avslår motion 1991/92:K602,
res. 2 (fp)
men. (v) - delvis
8. beträffande ledighet för politiska förtroendeuppdrag
att riksdagen avslår motion 1991/92:K603,
men. (v) - delvis
9. beträffande antal ersättare för ledamöter i
kommunfullmäktige
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:K606 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. beträffande snabbare valgenomslag i kommunerna
att riksdagen avslår motion 1991/92:K707,
11. beträffande auktoriserade revisorer för kontroll av
kommunal verksamhet
att riksdagen avslår motion 1991/92:K610,
12. beträffande enhetliga regler för barnomsorg
att riksdagen avslår motion 1991/92:K408,
res. 3 (s)
men. (v) - delvis
13. beträffande kommunal vårdnadsersättning
att riksdagen avslår motion 1991/92:K605,
res. 4 (s) - motiv.
men. (v) - delvis
14. beträffande kommunalt partistöd
att riksdagen avslår motion 1991/92:K808 yrkandena 2 och 5.
res. 5 (nyd)
Stockholm den 5 november 1992
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit:
Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård* (m),
Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson
(s), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet
Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s), Inger René (m), Lisbeth
Staaf-Igelström (s), Elvy Söderström (s), Björn von der Esch (m)
och Henrik Landerholm* (m).
*Ej närvarande vid justeringen av avsnitten 2.1 och 2.11 i
betänkandet.
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Representation i kommunala styrelser och nämnder (mom. 3)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Fullmäktiges val" och på s. 15 slutar med "varför
denna avstyrks" bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av den ökade organisatoriska frihet som
kommunallagen inneburit för kommuner och landsting, anser
utskottet att det är av betydelse att frågan om representationen
i kommunala nämnder och styrelser utreds. Utskottet vill
framhålla att det är av stor vikt att minoriteterna ges
möjlighet till inflytande och insyn, så att deras delaktighet
inte begränsas och valutslagen inte blir föremål för
manipulationer. Utskottet anser att regeringen bör ge
Lokaldemokratikommittén i tilläggsdirektiv att särskilt utreda
frågan om representationen i kommunala nämnder och styrelser i
enlighet med det anförda. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motion K615 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande representation i kommunala styrelser och
nämnder
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:K615 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm
(mom. 7)
Ylva Annerstedt (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Av det ovan" och slutar med "K602 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser, i likhet med den uppfattning som under en
följd av år framförts av Folkpartiet, att en lagstiftning bör
införas som möjliggör direktval av kommundelsorgan. En sådan
lagstiftning skulle bl.a. innebära att ytterligare ett steg tas
för att öka det lokala ansvarstagandet och engagemanget.
I motionen har begärts förslag till lagändringar som möjliggör
en försöksverksamhet med direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg
och Stockholm vid valet 1994. Utskottet anser det angeläget att
en försöksverksamhet med direktvalda kommundelsorgan kan
genomföras i landets samtliga kommuner vid valet 1994.
Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att skyndsamt utarbeta
ett förslag i enlighet med det anförda. Vad utskottet sålunda
anfört med anledning av motion K602 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och
Stockholm
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:K602 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Enhetliga regler för barnomsorg (mom. 12)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Torgny
Larsson, Ulla Pettersson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32
börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "avstyrks därför"
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att ett viktigt krav på barnomsorg
med annan huvudman än kommuner är att samma regler till skydd
för den enskilde måste gälla. Konsekvenserna blir orimliga om
familjer med barn i olika barnomsorgsformer behandlas olika. De
regler som i dag gäller är inte alltid enkla och väl kända.
Olika regelsystem försvårar ytterligare för föräldrar att välja
barnomsorg åt sin barn. Det skulle också, enligt utskottets
mening, kunna motverka medborgarnas aktiva deltagande och insyn
i en verksamhet som till stora delar bedrivs med statliga och
kommunala medel.
I likhet med motionärerna anser utskottet att regler för
likabehandling, offentlighet, sekretess och möjlighet till
tillsyn av Riksdagens ombudsmän måste införas före överflyttning
av barnomsorgsverksamhet från kommuner till enskilda huvudmän.
Riksdagen bör uppdra åt regeringen att nu skyndsamt utreda dessa
viktiga rättssäkerhetsfrågor. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motion K408 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande enhetliga regler för barnomsorg
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K408 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Torgny
Larsson, Ulla Pettersson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 34 börjar med "Kommunernas verksamhet" och slutar med
"vidare beredning" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att familjepolitiken skall göra det möjligt
att förena och underlätta föräldraskap och förvärvsarbete. Genom
arbete, barnomsorg, föräldraförsäkring och barnbidrag skapas
förutsättningar för detta. Samtidigt främjas också jämställdhet.
Enligt utskottets mening bör vårdnadsbidrag inte införas och då
inte heller i kommunerna.
5. Kommunalt partistöd (mom. 14)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36
börjar med "Det ligger inom" och slutar med "avstyrks därför"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det kommunala
partistödets omfattning successivt bör reduceras samtidigt som
nya opinioner bör ges rimlig ekonomisk möjlighet att slå igenom.
Enligt utskottets mening bör därför en sänkning göras av det
kommunala partistödet på sätt som anförts i motionen. Vidare
bör, vid fördelningen av det kommunala partistöd som inte är
mandatberoende, ett proportionellt stöd även utgå till partier
som vid tre på varandra följande opinionsmätningar i kommunen
erhållit 1 %. För att möjliggöra detta krävs ändringar i
kommunallagen. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att
skyndsamt utarbeta ett förslag i enlighet med vad utskottet
anfört. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion
K808, yrkandena 2 och 5, bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande kommunalt partistöd
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:K808 yrkandena 2
och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
1. Regionala frågor (mom. 1)
Bertil Fiskesjö anför:
Det är tillfredsställande att en parlamentarisk beredning nu
fått i uppdrag att utreda organisationen och styrelseformen på
det regionala planet. Enligt min mening borde dock direktiven
till beredningen haft en klarare och mera otvetydig inriktning
på att utarbeta förslag om länsdemokrati i enlighet med vad som
framlagts i motion 1991/92:K502.
2. Regionala frågor (mom. 1)
Harriet Colliander (nyd) anför:
Då frågan om den offentliga regionala verksamheten är av stor
betydelse, är det viktigt att utredningen av denna fråga sker i
en parlamentarisk beredningsgrupp. Det är därför
tillfredsställande att en sådan beredning nu tillkallats.
Enligt min mening borde dock i direktiven till beredningen,
såsom en utgångspunkt för arbetet, angivits att landstingen bör
avskaffas.
3. Kommunal självstyrelse (mom. 4)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Torgny
Larsson, Ulla Pettersson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anför:
Vi vill i förevarande sammanhang erinra om att vid
finansutskottets behandling av regeringens förslag till nytt
statsbidragssystem till kommunerna, reserverade sig
socialdemokraterna bl.a. beträffande vad regeringen anfört i
kompletteringspropositionen om principerna för detta system och
förslagen till ett sådant system.
I reservationen ansågs att det är en principiellt riktig
åtgärd att införa ett nytt generellt statsbidragssystem och att
slopa rundgången av pengar mellan staten och den kommunala
sektorn. Propositionen ansågs dock inte vara ett fullgott
underlag för att kunna göra en helhetsbedömning av effekterna av
förslagen för samhällsekonomin. Mot bakgrund härav ansåg
Socialdemokraterna att reformen borde genomföras i två etapper.
En parlamentarisk beredning borde omedelbart tillsättas och få
till uppgift att utarbeta en rättvis fördelningsnyckel för det
nya statsbidraget. I reservationen framhölls även att införandet
av mera generella statsbidragssystem under vissa omständigheter
kan leda till vissa negativa effekter och att förslag för att
eliminera dessa borde föreligga samtidigt som nytt
statsbidragssystem införs. Socialdemokraterna framhöll att
särskild uppmärksamhet borde ägnas handikappsektorn och
barnomsorgen.
4. Direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm
(mom.7)
Bertil Fiskesjö (c) anför:
Enligt min mening är det av största vikt att den kommunala
demokratin förstärks. Ett sätt att öka medborgarnas insyn och
inflytande är att dela kommuner. Detta bör ske där det finns
lokalt förankrade krav om detta. I andra fall kan inrättandet av
kommundelsråd bidra till ökad närhet mellan medborgarna och de
valda representanterna. En viktig förutsättning är dock att
ledamöterna i kommundelsråden väljs direkt av medborgarna inom
resp. område.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
1. Brukarinflytande (mom. 5)
Decentraliseringen av beslut och ansvar bör inte göra halt vid
kommungränsen eller hos politikerna. Möjligheterna att skapa
självförvaltande skolor som, inom de ramar som nationella
styrdokument och kommunala skolplaner utgör, självständigt kan
styra och ansvara för verksamheten måste bli större.
Ett införande av den i motion 1991/92:Ub810, yrkande 4,
föreslagna modellen för självförvaltande skolor förutsätter att
kommunerna ges möjlighet att delegera beslutanderätt inte bara
till tjänstemän utan även till grupper av "brukare". Detta
fordrar en ändring i kommunallagen. Enligt min mening bör
riksdagen hos regeringen begära förslag om sådan ändring av
kommunallagen att självstyrande skolor med brukarinflytande blir
möjliga i enlighet med vad i motionen anförts.
2. Direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm
(mom.7)
En lagstiftning som tillåter direktvalda kommundelsorgan
innebär bl.a. att ytterligare ett steg tas för att öka det
lokala ansvarstagandet och engagemanget. En sådan
försöksverksamhet som föreslås i motionen borde utgöra en
värdefull erfarenhet. Enligt min mening bör därför riksdagen hos
regeringen begära förslag till sådana lagändringar som möjliggör
en försöksverksamhet med direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg
och Stockholm vid valet 1994.
3. Ledighet för politiska förtroendeuppdrag (mom. 8)
Ledighetsreglernas utformning för kommunala förtroendeuppdrag
innebär att den stora grupp på arbetsmarknaden som har
skiftarbete är utlämnad till sin arbetsgivares godtycke om han
eller hon skall ha möjlighet att åta sig sådana uppdrag på
människovärdiga villkor. Det är likaså en allvarlig brist att
det inte finns någon ledighetslagstiftning för uppdrag som
nämndeman. De lagbestämmelser som reglerar rätten till ledighet
för politiska förtroendeuppdrag bör därför bli föremål för en
översyn i enlighet med vad som anförs i motionen. Det anförda
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
4. Enhetliga regler för barnomsorg (mom. 12)
Jag ansluter mig till reservation 3.
5. Kommunal vårdnadsersättning (mom. 13)
Jag ansluter mig till reservation 4.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
5, 7 och 8 borde ha hemställt:
5. beträffande brukarinflytande
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ub810 yrkande 4
hos regeringen begär förslag i enlighet med vad som anförts
ovan,
7. beträffande direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och
Stockholm
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K602 hos
regeringen begär förslag i enlighet med vad som anförts ovan,
8. beträffande ledighet för politiska förtroendeuppdrag
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K603 som sin
mening ger regeringen till känna vad anförts ovan.