I betänkandet föreslår utskottet efter framställning från
riksdagens förvaltningskontor (1992/93:RFK5) att tjänsterna som
kanslichef i utskottsorganisationen, riksbanksdirektör och
biträdande riksbanksdirektör vid Riksbanken samt kanslichef hos
Riksdagens ombudsmän ombildas från tjänster för bestämd tid till
tjänster tills vidare. Nuvarande innehavare av tjänsterna berörs
inte.
Inledning
I förslag 1992/93:RFK5 hemställer Riksdagens
förvaltningskontor
1. att riksdagen beslutar att tjänsterna som kanslichef inom
riksdagens utskottsorganisation, som riksbanksdirektör och
biträdande riksbanksdirektör vid Riksbanken samt tjänsten som
kanslichef hos Riksdagens ombudsmän ombildas till
tillsvidaretjänster då nuvarande innehavare av tjänsterna avgår,
2. att riksdagen antar förslag till lag om ändring i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank.
Förvaltningskontorets lagförslag har fogats till betänkandet
som bilaga.
Förvaltningskontorets förslag har inte föranlett några
motioner.
Bakgrund
P-tjänster
En tjänst med beteckningen p tillsätts enligt 8 §
anställningsförordningen (1965:601) med förordnande för en
bestämd tid. Enligt riksdagens förvaltningskontors föreskrift
(RFS 1987:3) om tillämpningen av anställningsförordningen
(1965:601) vid riksdagen och dess myndigheter skall
anställningsförordningen gälla för riksdagen och dess
myndigheter i tillämpliga delar och i den vid varje tillfälle
gällande lydelsen.
Förordnandepension m.m.
Enligt 1 § förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m.
skall pensionsplan för arbetstagare hos staten m.fl.
(pensionsplanen) med anslutande bestämmelser (Statens
arbetsgivarverks cirkulär 1991 A 12) tillämpas på den som har en
sådan tjänst, med beteckningen p, som anges i bilaga A eller B
till förordningen. I 2--17 §§ föreskrivs om tillägg till och
undantag från pensionsplanen.
Förutsättningarna för förordnandepension anges i 2--4 §§ i
förordningen. Om en arbetstagare som avgår från en p-tjänst har
rätt till ålders- eller sjukpension enligt pensionsplanen, har
han i stället rätt till förordnandepension. Rätt till
förordnandepension har enligt 3 § första stycket också den som
har haft en eller flera p-tjänster i oavbruten följd i minst
tolv år och inte i samband med avgången går över till en annan
tjänst med statlig pensionsrätt eller tjänstepensionsrätt som
omfattas av samordningsbestämmelser i pensionsplanen. Vid
beräkningen av tolvårsperioden skall enligt paragrafens andra
stycke räknas bort hela den tid då arbetstagaren på egen begäran
har varit tjänstledig, om denna tid sammanlagt är längre än ett
år. Detta gäller inte sjukledighet eller ledighet för vård av
barn. Om ett förordnande löper ut och det inte blir förnyat av
någon annan anledning än på arbetstagarens egen begäran, har
arbetstagaren enligt paragrafens tredje stycke rätt till
förordnandepension även om förutsättningarna enligt första
stycket inte är uppfyllda.
Finns det särskilda skäl kan regeringen, enligt 4 §, besluta
om förordnandepension åt den som i samband med avgång från en
p-tjänst gått över till en anställning med sådan pensionsrätt
som angivits i 3 §, haft förordnandetjänst i mindre än tolv men
minst sex år, haft förordnandetjänster i minst tolv år men inte
i oavbruten följd eller på egen begäran beviljats avsked före
anställningstidens utgång.
Förordnandepensionen betalas ut från och med dagen efter
avgången från tjänsten, om inte regeringen beslutar annat.
I bilaga A till förordningen ges en förteckning över tjänster
som är förenade med rätt till förordnandepension. Dessa tjänster
utgörs av generaldirektörer, landshövdingar och andra chefer för
myndigheter under regeringen samt vissa militära tjänster på
högre nivå. Förteckningen omfattar även länspolismästare och
förvaltningsdirektören vid regeringskansliets
förvaltningskontor.
Enligt riksdagens förvaltningskontors föreskrift (RFS 1991:6)
om förordnandepension m.m. skall förordningen om
förordnandepension m.m. gälla för riksdagen och dess myndigheter
i tillämpliga delar och i den vid varje tillfälle gällande
lydelsen. I riksdagens förvaltningskontors föreskrift (RFS
1991:8) om tillämpning av pensionsavtalet m.m. ges föreskrift om
vad som vid tillämpningen av pensionsavtal (F 6 90/91) för
arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter och förordningen
om förordnandepension m.m. skall gälla för anställda vid
riksdagen och dess myndigheter.
Enligt den senare föreskriften skall vad som sägs om
regeringen i de bestämmelser som anknyter till pensionsavtalet
och förordnandepensionsförordningen såvitt gäller riksdagen och
dess myndigheter i stället avse riksdagens förvaltningsstyrelse
om inte förvaltningsstyrelsen beslutar annat. För andra
förordnandetjänster -- tillsatta genom val -- än
justitieombudsmännen föreligger rätt till förordnandepension
om tjänsten innehafts i oavbruten följd det antal
tjänsteperioder som närmast svarar mot 12 år, även om tiden för
tjänsteinnehavet inte uppgår till 12 år. För närvarande finns
inom riksdagen endast en sådan tjänst, nämligen
kammarsekreteraren. Denne utses enligt 9 kap. 1 §
riksdagsordningen av kammaren genom val.
I RFS 1991:8 ges också vissa bestämmelser för
justitieombudsmän vid tillämpningen av
förordnandepensionsförordningen.
Tjänster hos Riksbanken och Riksdagens ombudsmän
Hos Riksbanken är tjänsterna som riksbankschef och vice
riksbankschef samt som riksbanksdirektörer och biträdande
riksbanksdirektörer p-tjänster. Tjänsterna inrättas enligt 36 §
lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank av riksdagen. De två
förstnämnda kategorierna tillsätts med förordnande för fem år
och de två sistnämnda med förordnande för högst tre år.
Av förvaltningskontorets förslag framgår att det hos
Riksdagens ombudsmän, förutom tjänst som justitieombudsman, som
p-tjänst endast finns tjänsten som kanslichef. Denna tjänst
tillsätts för bestämd tid om sex år.
Tjänst som kanslichef vid utskott
Tjänsterna som kanslichef vid riksdagens utskott är
p-tjänster. I det följande redogörs för riksdagens beslut om
detta och bakgrunden till beslutet.
1969 års organisationsutredning behandlade i sitt betänkande
om enkammarriksdagens förvaltnings- och personalorganisation
bl.a. frågan om tryggheten i anställningen för
sekreterarpersonalen. SACO-föreningen för anställda vid
riksdagen och dess verk hade i denna fråga framfört synpunkter
till utredningen. Föreningens företrädare vände sig särskilt mot
den anställningsform som då begagnades, förordnande tills
vidare, längst under viss tid (tre år, för kammarsekreterarna
dock ett år). SACO-föreningen föreslog att
utskottssekreterartjänsterna skulle tillsättas med förordnande
för bestämd tid med rätt till förordnandepension.
Utredningen fann det inte möjligt att följa föreningens
förslag. Utredningen konstaterade nämligen att en tjänsteman som
har förordnats för bestämd tid inte kan skiljas från tjänsten
genom uppsägning före förordnandetidens utgång. Utredningen
ville hävda att en sådan fasthet i anställningen var olämplig
från riksdagens synpunkt. Därtill kom enligt utredningen att de
flesta utskottssekreterarna dittills hade varit ganska unga och
att en förordnandepensionsrätt för dessa tjänstemän skulle kunna
ådra riksdagen förhållandevis stora kostnader.
Utredningen övervägde i stället andra möjligheter att öka
anställningstryggheten för sekreterarpersonalen.
Anställningsformen förordnande tills vidare borde enligt
utredningen behållas, men i framtiden borde man avstå från att
begränsa längden av tillsvidareförordnandena till högst tre år.
Vad gällde kammarsekreteraren förordades anställningsformen
förordnande för bestämd tid (tre år). Alla andra sekreterare och
biträdande sekreterare vid kammar- och utskottskanslierna borde
enligt utredningen anställas genom förordnande tills vidare utan
tidsbegränsning.
I organisationsutredningens betänkande om utskottens
personalorganisation förordade utredningen att riksdagen uppdrog
åt styrelsen för Riksdagens förvaltningskontor (RFK) att ändra
förordnandena för alla sekreterare, så att de så snart som
möjligt kunde löpa tills vidare, utan angiven tidsbegränsning.
Ett sammansatt konstitutions- och bankoutskott behandlade i
utlåtande (KBaU 1970:1) 1969 års organisationsutrednings
betänkanden jämte motioner. Några motioner tog upp vissa
allmänna frågor rörande riksdagstjänsterna, främst
sekreterarpersonalen. En motion berörde tjänsternas meritvärde
och befattningshavarnas karriärmöjligheter, och i två motioner
ansågs att det skulle övervägas att ge även andra tjänstemän än
kammarsekreteraren och direktören för förvaltningskontoret rätt
till förordnandepension.
Vad gällde sekreterartjänsternas meritvärde ansåg utskottet
att det blev en viktig uppgift för förvaltningsstyrelsen att
tillse inte bara att avsedda kvalifikationskrav beaktades vid
tjänstetillsättningarna utan också att tjänstemän som önskar det
vinner förflyttning till andra poster som är skäliga med hänsyn
till deras tjänsteställning inom riksdagen.
Å andra sidan kunde man enligt utskottet naturligtvis inte
bortse från att tjänstemän kan sakna intresse av förflyttning
eller att sådan inte kan utverkas. Det kunde i ett sådant fall
vara en fördel inte bara för tjänstemannen själv utan också för
riksdagen, att han hade rätt till förordnandepension. För
riksdagen och dess organ var det enligt utskottet önskvärt att
byte utan personliga hänsynstaganden kunde ske på
sekreterarposterna med inte alltför långa mellanrum. Utskottet
föreslog därför att förvaltningsstyrelsen även fick i uppdrag
att överväga möjligheten att införa rätt till
förordnandepension. Som en förutsättning borde emellertid gälla,
att valmöjlighet skulle föreligga mellan förordnande tills
vidare och förordnande för viss tid, dvs. utan eller med rätt
till förordnandepension.
Utskottens sekreterare fick 1973 tjänstebenämningen
kanslichef.
Riksdagens förvaltningskontor föreslog 1974 (förs. 1974:21)
att riksdagen skulle besluta att tjänsterna som kanslichef inom
riksdagens utskottsorganisation fr.o.m. den 1 januari 1975
skulle ombildas till visstidstjänster med rätt till
förordnandepension, varvid de dåvarande innehavarna av dessa
tjänster skulle ha valmöjlighet mellan fortsatt förordnande
tills vidare och visstidsförordnande med rätt till
förordnandepension.
I förslaget anfördes att införandet av förordnandepension
förutsatte att befattningshavarna förordnades för viss tid,
förslagsvis sex år, i stället för tills vidare, vilket då var
fallet. Efter överläggningar med statstjänstemännens
huvudorganisationer och sedan erfarenhet vunnits av arbetet inom
enkammarriksdagen hade förvaltningsstyrelsen funnit det lämpligt
att utskottens kanslichefer förordnades för viss tid -- normalt
sex år -- med rätt till förordnandepension.
Konstitutionsutskottet (KU 1974:61) tillstyrkte
framställningen, och riksdagen följde utskottet.
Övriga p-tjänster inom riksdagens förvaltningsområde
Hos Riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska
delegation är tjänsten som kanslichef p-tjänst.
Riksdagens förvaltningsdirektör är en p-tjänst.
Förvaltningskontorets förslag
Förvaltningskontoret anför att införandet inom riksdagens
förvaltningsområde av tjänster förenade med förordnandepension
visat sig sakna betydelse för det anförda syftet. Med hänsyn
härtill och då systemet begränsats inom den övriga
statsförvaltningen till verkschefer finns enligt
förvaltningskontoret inte anledning att behålla systemet för
tjänster under verksledningsnivån inom riksdagens
förvaltningsområde, med undantag dock för tjänst som vice
riksbankschef.
Förvaltningskontoret föreslår därför att tjänsterna som
kanslichef inom utskottsorganisationen, som riksbanksdirektör
och biträdande riksbanksdirektör vid Riksbanken och som
kanslichef hos Riksdagens ombudsmän ombildas till tjänster tills
vidare. Ombildningen av tjänsterna föreslås äga rum i takt med
att nuvarande innehavare av tjänsterna avgår. Dessa berörs
således inte av ändringen. Eftersom tjänsterna i fortsättningen
inte skall gälla för bestämd tid, kommer de enligt
förvaltningskontoret inte heller att vara förenade med
förordnandepension.
Förslaget omfattar inte riksdagsdirektören och riksdagens
förvaltningsdirektör. Inte heller kanslicheferna vid riksdagens
myndigheter Riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska
delegation omfattas av förslaget. Dessa kanslichefer har en
ställning motsvarande en verkschefs. Som framgått ovan omfattas
inte heller riksbankschef och vice riksbankschef av förslaget.
Ett genomförande av förslaget vad gäller riksbanksdirektör och
biträdande riksbanksdirektör kräver enligt förvaltningskontoret
en följdändring i 36 § lagen om Sveriges riksbank.
Utskottet
Utskottet tillstyrker förvaltningskontorets förslag om
ombildande av vissa tjänster inom riksdagens förvaltningsområde.
Detta innebär att tjänsterna som kanslichef inom riksdagens
utskottsorganisation och tjänsten som kanslichef hos Riksdagens
ombudsmän ombildas till tillsvidaretjänster då nuvarande
innehavare av tjänsterna avgår.
Vidare skall tjänsterna som riksbanksdirektör och biträdande
riksbanksdirektör vid Riksbanken ombildas till
tillsvidaretjänster då nuvarande innehavare av tjänsterna avgår.
Detta kräver en ändring i 36 § lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank. Utskottet tillstyrker förvaltningskontorets lagförslag
om ändring i denna lag.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande vissa tjänster inom riksdagens
förvaltningsområde utom riksbanksdirektör och biträdande
riksbanksdirektör
att riksdagen med anledning av förslag 1992/93:RFK5 som sin
mening ger förvaltningskontoret till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande tjänster som riksbanksdirektör och biträdande
riksbanksdirektör
att riksdagen med bifall till förslag 1992/93:RFK5 i denna del
antar i bilaga intaget förslag till lag om ändring i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank.
Stockholm den 28 maj 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina
Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s),
Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson
(kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Inger René
(m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Björn von der Esch (m).
Riksdagens förvaltningskontors lagförslag
Bilaga
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §
Hos riksbanken finns personal enligt upprättad
personalförteckning samt annan personal i mån av behov och
tillgång på medel enligt gällande budget.
Riksbanken får anlita utomstående för särskilda uppdrag i mån
av behov och tillgång på medel enligt gällande budget.
Utöver vad som följer av 9 § anställningsförordningen2
(1965:601) får tjänster som tillsätts av fullmäktige tillsättas
utan att de kungörs lediga till ansökan.
Tjänster med beteckningen p Tjänster med beteckningen p
enligt 8 § enligt 8 §
anställningsförordningen anställningsförordningen
(1965:601) inrättas av (1965:601) inrättas av
riksdagen. Tjänsterna som riksdagen. Tjänsterna som
riksbankschef och vice riksbankschef och vice
riksbankschefer tillsätts riksbankschefer tillsätts
med förordnande för fem med förordnande för fem
år. Tjänsterna som år.
riksbanksdirektörer och
biträdande
riksbanksdirektörer
tillsätts med
förordnande för högst
tre år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Lagändringen gäller inte den som vid lagens ikraftträdande
innehade tjänst som riksbanksdirektör eller biträdande
riksbanksdirektör så länge han kvarstår i tjänsten.
2 Jfr RFS 1987:3 med föreskrift om tillämpningen av
anställningsförordningen (1965:601) vid riksdagen och dess
myndigheter.