I betänkandet behandlas 14 motioner från den allmänna
motionstiden 1992. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till
betänkandet har fogats två reservationer och en meningsyttring.
Motionerna
1991/92:K223 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för
svensk nationell rätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen och dess koppling
till de små gemenskapernas koncept som utgångspunkt för det
offentligas förvaltning och arbetsorganisation.
1991/92:K317 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om alkoholfri representation för statlig förvaltning och
riksdagen.
1991/92:K414 av Christer Lindblom och Bengt Harding Olson (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förväxlingsrisk vid
personnummeranvändning.
1991/92:K415 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om olika betalningsperioder.
1991/92:K503 av Håkan Strömberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att allmänna intressen skall vara
representerade i statliga verk och styrelser.
1991/92:K505 av Ulla-Britt Åbark och Owe Andréasson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lekmannainflytande i statliga myndigheter
och verk.
1991/92:K506 av Lars Moquist m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om upphävande av förordningen SFS 1975:592 om
arvode åt personalföreträdare i statlig myndighet med
lekmannastyrelse.
1991/92:K507 av Pehr Löfgreen (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
fri tolkservice.
1991/92:K509 av Lisbeth Staaf-Igelström och Sinikka Bohlin (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning till ledamöter i
statliga utredningar.
1991/92:K511 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om översyn av de statliga verksstyrelserna.
1991/92:K512 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att myndigheter ej bör äga rätt att ta ut
avgifter för rutinmässig kontroll och inspektion av icke
offentlig verksamhet.
1991/92:K514 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att åtgärder bör vidtas för att underlätta för landets
medborgare att nå fram till olika befattningshavare i olika
myndigheter.
1991/92:K515 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att rättssäkerheten kräver en starkare
ställning för medborgaren gentemot myndigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en myndighet som inkräver en uppgift
från en medborgare klart måste ange anledningen till att
uppgiften behövs inom en viss tid,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en myndighet bör vara skyldig att ange
den senaste tidpunkt då ett beslut eller svar kan vara att
förvänta från myndigheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en skyldighet bör införas för
myndighet att inte låta ett ärende ligga obehandlat över 6
månader,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att myndighet inte skall äga rätt att
avkräva uppgift från medborgare på kortare tid än tre månader
men att önskemål från myndighetens sida får framföras om
snabbare svar.
1991/92:K519 av Harriet Colliander (nyd) vari yrkas att
riksdagen, i enlighet med vad som anförts i motionen, beslutar
om sådan ändring i rättsprövningslagen att regeringsrätten skall
ha skyldighet att tillse att saken är tillräckligt utredd så att
enskildas rättssäkerhet stärks.
Utskottet
1. Subsidiaritetsprincipen
Motionen
I motion 1991/92:K223 av Ingvar Svensson (kds) yrkas
tillkännagivande till regeringen dels, yrkande 1, av vad i
motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för svensk
nationell rätt, dels, yrkande 2, av vad i motionen anförts
om denna princips koppling till de små gemenskapernas koncept
som utgångspunkt för det offentligas förvaltning och
arbetsorganisation.
Enligt motionen bör subsidiaritetsprincipen vara en viktig
utgångspunkt för all lagstiftning och principen borde införlivas
som en viktig grund för den nationella rätten. Vidare borde
denna princip kopplad till de små gemenskapernas koncept kunna
ge en helt ny arbetsorganisation och beslutsstruktur inom de
offentliga förvaltningarna och verksamheterna. Motionären anser
att synen på de små gemenskapernas koncept bör vara vägledande
för hela den offentliga förvaltningens organisationssätt.
Bakgrund
Inom EG är subsidiaritetsprincipen en viktig princip av
innebörd att politiska beslut bör fattas på lägsta effektiva
nivå. Avgöranden som inte behöver träffas övernationellt skall
således i stället äga rum på nationell eller lägre nivå.
Principen benämns även närhetsprincipen och i unionsfördraget
från Maastricht finns den uttryckt i artikel 3 b. Enligt denna
artikel skall Gemenskapen agera inom ramarna för sina
befogenheter enligt unionsfördraget. På områden som inte faller
inom dess exklusiva jurisdiktion, skall Gemenskapen agera, i
enlighet med närhetsprincipen, endast om de eftersträvade
syftena inte kan uppnås av medlemsländerna.
I konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU12 om
normgivningsfrågor m.m. behandlades bl.a. motioner om principer
för lagstiftning m.m. I en motion av Carl Bildt m.fl. (m) ansågs
att subsidiaritetssynsättet måste prägla omfattningen av
politiska beslut. Motionärerna ansåg att individer, familjer och
andra institutioner i samhället själva skall avgöra alla de
frågor som bäst sköts utanför den politiska sfären. Utskottet
behandlade även en motion (m) med begäran om en svensk
EG-anpassning på så sätt att fler beslut tas på en lägre nivå än
för närvarande, varvid hänvisades till EG:s
subsidiaritetsprincip.
Utskottet erinrade om att det i regeringskansliet fortlöpande
pågår arbete med att begränsa och förenkla regelsystemet. Den
internationella aspekten borde i detta sammanhang hållas i
minnet. Utskottet pekade på att redan EES-avtalet leder till
förändringar av svenska regler och reser delvis nya krav i
samband med regelgivning. Som sin mening uttalade utskottet att
det är angeläget att strävandena att begränsa och förenkla
regelsystemet fortsätter och intensifieras. Utskottet förutsatte
att därvid också beaktas att de enskildas villkor bör regleras
av det allmänna i minsta möjliga utsträckning. Det var enligt
utskottet självfallet också av största betydelse att kraven på
rättssäkerhet och integritet iakttas i samband med samhällets
regelgivning. Motionsyrkandena avstyrktes, då något särskilt
initiativ från riksdagens sida inte ansågs erforderligt.
Utrikesutskottet har behandlat (1991/92:UU24) ett
motionsyrkande om en svensk EG-anpassning vad gäller
närhetsprincipen. Enligt motionen fattas beslut i Sverige ofta
på kollektiv nivå utan att individuella hänsyn tas. Utskottet
delade den positiva syn på närhetsprincipen som uttrycktes i
motionen och bedömde att en tillämpning av denna princip i
samband med ett svenskt medlemskap i EG inte kommer att möta
några särskilda svårigheter. Vidare anfördes att principens
tillämpning självfallet får avgöras från fall till fall.
Utskottet såg inte anledning att nu göra några ytterligare
uttalanden angående närhetsprincipen och motionen ansågs med det
anförda besvarad. Utrikesutskottet har vidare vad gäller frågan
om bistånd och EG (1991/92:UU15), med bifall till ett
motionsyrkande, uttalat att det anser att Sverige bör verka för
att subsidiaritetsprincipen skall gälla inom biståndsområdet.
Detta gav riksdagen regeringen till känna.
Utskottets bedömning
Utskottet vill till en början erinra om den av regeringen i
augusti 1992 tillkallade Regionberedningen som har till uppgift
att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad
och indelning på regional nivå. Enligt kommittédirektiven (dir.
1992:86) bör vissa grundläggande utgångspunkter gälla för
beredningens arbete.
En första utgångspunkt skall vara subsidiaritetsprincipen.
Enligt direktiven innebär principen att besluten inte skall
fattas på en högre nivå än vad som är nödvändigt för att
verksamheten skall kunna skötas på ett ändamålsenligt och
effektivt sätt. De högre nivåernas roll är i första hand att
verka stödjande och samordnande. I största möjliga mån bör
följaktligen en decentralisering av beslutsfattandet
eftersträvas. Ingen funktion bör flyttas till en högre nivå med
mindre än att det kan styrkas att den lägre nivån är ur stånd
att fullgöra funktionen på ett tillfredsställande och
kostnadseffektivt sätt. Med denna utgångspunkt bör enligt
direktiven förslagen inriktas på att skapa en effektiv offentlig
förvaltning med förutsättningar för ökad produktivitet och med
en god rättssäkerhet och en fast demokratisk förankring. Om
politiska uppgifter förs över till en annan nivå än i dag, skall
det ske till organ som står under demokratisk styrning och
kontroll. Detta påverkar dock inte beredningens möjligheter att
föreslå förändrad ansvarsfördelning mellan staten, eventuella
regionala organ, landstingen och kommunerna eller det
förhållandet att vissa i dag förekommande verksamheter kan
överflyttas från offentligt huvudmannaskap. I detta sammanhang
bör enligt direktiven förutsättningarna att låta andra aktörer i
samhället ta ett större ansvar beaktas.
Utskottet noterar att beredningens arbete enligt dess direktiv
bör bedrivas i nära kontakt med andra utredningar som har
betydelse för bedömningen av den offentliga verksamheten på
regional nivå, bl.a. Lokaldemokratikommittén (C 1992:01) och
Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation.
Enligt Lokaldemokratikommitténs direktiv (dir. 1992:12) finns
det ett starkt behov av fördjupade studier kring frågan hur den
kommunala självstyrelsen påverkas både av ett EES-avtal och av
ett svenskt medlemskap i EG. En av de frågor som kräver särskild
uppmärksamhet gäller den författningsmässiga grunden för den
kommunala självstyrelsen, som t.ex. kan få formen av en
reglering inom ramen för EG:s regelverk. Här spelar enligt
direktiven subsidiaritetsprincipen en viktig roll.
I kommitténs uppdrag bör enligt direktiven ingå att beskriva och
analysera bl.a. denna fråga.
Enligt utskottet visar det förhållandet att
subsidiaritetsprincipen i Regionberedningens direktiv angivits
såsom en utgångspunkt för beredningens arbete att principen kan
komma att få betydelse vad gäller den offentliga verksamhetens
uppbyggnad och indelning på regional nivå. Frågan om vilka
konsekvenser principen skulle kunna få för den kommunala
självstyrelsen och dess författningsmässiga grund kommer att
analyseras och bedömas av Lokaldemokratikommittén. Eftersom
begreppet subsidiaritet är oklart är det viktigt att det
analyseras och att de praktiska konsekvenserna av en generell
tillämpning på svensk rätt klarläggs innan något uttalande om
detta görs. Utskottet utgår ifrån att det utredningsarbete som
nu påbörjats kommer att ge ett bättre underlag för
ställningstagande i denna fråga. Motion K223, yrkande 1,
avstyrks därför.
Under de senaste årtiondena har uppgiftsfördelningen mellan
central, regional och lokal nivå genomgått stora förändringar.
Offentliga uppgifter har alltmer decentraliserats.
Länsstyrelsernas samordningsroll har stärkts genom reformen om
samordnad länsförvaltning, och till kommunerna har förts över
uppgifter från staten och landstingen. Beslutsfattandet har
således i allt större omfattning förts ned på lägre
förvaltningsnivå. Denna utveckling fortsätter och omfattar såväl
regional som lokal nivå, vilket bl.a. framgår av
Regionberedningens direktiv. Även inom andra samhällsområden
övervägs vanligen vilka beslutsnivåer som skall tillämpas.
Utskottet ser positivt på den utveckling som har skett och
noterar med tillfredsställelse att arbetet med dessa frågor
fortgår.
Mot bakgrund av det anförda anser inte utskottet att det
finns anledning för riksdagen att göra något uttalande med
anledning av motion K223, yrkande 2, som därför avstyrks.
2. Alkoholfri representation
Motionen
I motion 1991/92:K317 av Tuve Skånberg (kds) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om alkoholfri representation för statlig
förvaltning och riksdagen.
Motionären framhåller bl.a. att det skulle öka Sveriges
trovärdighet vad beträffar de hälsopolitiska målen för vår
alkoholpolitik om vi också i praktiken handlade så, att vi i
offentliga sammanhang hade alkoholfria drycker vid
representation.
Utskottets bedömning
Socialutskottet har tidigare avstyrkt motioner (mp) med krav
på att all offentlig representation skall vara alkoholfri
(1990/91:SoU23). Socialutskottets uppfattning var att stat och
kommun bör visa återhållsamhet med alkoholservering vid
offentlig representation. Utskottet utgick från att så sker utan
att riksdagen tar något initiativ i saken, varför motionerna
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. Konstitutionsutskottet
finner nu inte anledning till någon annan bedömning, varför
motion K317 avstyrks.
3. Förväxlingsrisk vid personnummeranvändning
Motionen
I motion 1991/92:K414 yrkar Christer Lindblom och Bengt
Harding Olson (fp) att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om förväxlingsrisk vid
personnummeranvändning.
Motionärerna menar att risken för förväxlingar av individer
med olika nationalitet ökar genom att fler och fler länder
tillämpar personnummerregistrering i någon form. Enligt motionen
är det dags att överväga åtgärder för att minimera
förväxlingsrisken vid användning av våra svenska personnummer,
exempelvis genom att förse dessa med ett S-prefix i likhet med
postnumren.
Bakgrund
Enligt 18 § folkbokföringslagen (1991:481) skall för varje
folkbokförd person fastställas ett personnummer som
identitetsbeteckning. Personnummer fastställs vidare för de
personer som inte är folkbokförda i de fall som anges i lag
eller annan författning. Personnumret skall enligt paragrafen
innehålla födelsetid med sex siffror, födelsenummer med tre
siffror samt en kontrollsiffra. Den sista kontrollsiffran
tillkom år 1968 för att förebygga fel som beror på felaktigt
eller otydligt angivet personnummer.
Personnummer används framför allt som
identifieringshjälpmedel. Det är också vanligt att personnumret
används som sökbegrepp i ADB-stödda personregister och som
koppling när man genom s.k. samkörning skall sambearbeta flera
personregister. Personnummer används i stor omfattning inom
såväl den offentliga som den enskilda sektorn.
Lagstiftning innebärande en uppstramning av regleringen av
användningen av personnummer antogs av riksdagen under riksmötet
1990/91 (prop. 1990/91:60, KU11, rskr. 160). Utformningen av
personnumret var inte föremål för behandling. I propositionen
(s. 63 ff.) anförde departementschefen beträffande användningen
av personnummer bl.a. att den största fördelen består i att det
är ett enhetligt och för varje person unikt
identifikationsbegrepp. Personnumret är alltså
ett effektivt hjälpmedel när det gäller att förebygga
personförväxlingar, vilket är av betydelse bl.a. från
rättssäkerhetssynpunkt. Enligt departementschefen innebär
personnumret i den meningen ett skydd för den personliga
integriteten. Hon pekade dock på att användningen av
personnummer också innebär vissa nackdelar. Hon anförde bl.a.
att personnumret kan inbjuda till övertro på dess
tillförlitlighet som enda identifikationsbegrepp. Man kan
felaktigt tro att en kontroll av identiteten inte behöver göras
också med t.ex. namn, adress och födelseort. Hon ansåg att man i
detta sammanhang bör hålla i minnet att det trots
kontrollsiffran i personnumret inte alltid är möjligt att vid
databehandling upptäcka felaktiga, men formellt rimliga
personnummer.
I sammanhanget kan nämnas att beträffande integritetsskyddet i
samband med personregistrering och automatisk databehandling
inom olika områden har Datalagsutredningen (Ju 1989:02)
redovisat sådana frågor i betänkande (SOU 1991:21). Utredningen
har bl.a. redogjort för de förslag till EG-direktiv som
föreligger när det gäller integritetsskyddet av personuppgifter
och betydelsen av dessa för svensk del. Vidare kan nämnas att en
särskild utredare (Fi 1992:12, dir. 1992:52) har tillkallats för
att utreda frågan om den framtida aviseringen av
folkbokföringsuppgifter. Utredarens uppdrag är att lämna förslag
till vilka uppgifter från folkbokföringen som skall
tillhandahållas myndigheter, företag och enskilda och hur ett
sådant tillhandahållande skall ske. Utredaren skall göra en
noggrann avvägning mellan behovet av uppgifter och skyddet för
den enskildes personliga integritet samt beakta direktiv från
EG-kommissionen angående skydd för enskilda vid behandling av
personuppgifter.
Utskottets bedömning
Med hänvisning till det anförda finner utskottet att det för
närvarande inte finns behov av ytterligare åtgärder av det slag
motionärerna anför. Motion K414 avstyrks därför.
4. Spridning av betalningsperioder
Motionen
I motion 1991/92:K415 yrkar Wiggo Komstedt (m) att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om olika betalningsperioder. Motionären anser att det borde gå
att åstadkomma en bättre spridning av betalningarna på de
områden som riksdag och regering kan påverka. Det som närmast
åsyftas är telefonräkningar och TV-avgifter, vilka båda kommer
på samma månad.
Bakgrund
Enligt lag (1989:41) om TV-avgift skall den som innehar en
TV-mottagare betala TV-avgift för mottagaren till Radiotjänst i
Kiruna Aktiebolag (nedan kallat RIKAB). Avgiften skall betalas i
fyra poster. Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader
och skall betalas senast sista vardagen före avgiftsperiodens
början. En bestämmelse i 24 § ger bolaget en möjlighet att
bedriva en försöksverksamhet som innebär dels att TV-avgift
skall betalas i andra poster och vid andra tidpunkter än som
anges i lagens övriga bestämmelser, dels att avisering inte
skall ske. Bolaget får besluta om detta efter avtal med den
avgiftsskyldige.
Beträffande betalningssystemets utformning påpekade
föredragande departementschefen i proposition 1988/89:18 om
TV-avgift (s. 58 ff.) att den föreslagna utformningen innebar
att den avgiftsskyldige fick fyra under året fördelade
tremånadersperioder att hålla sig till och kunde planera sin
privatekonomi därefter. Han framhöll vidare (s. 68 ff.) att med
hänsyn till att det rör sig om en obligatorisk avgift som berör
ett stort antal människor och till att uppbörden av avgiften
skall skötas av ett enskilt organ bör lagens regler om hur
betalningsskyldigheten skall fullgöras vara precisa. Det
framstår som ett rättssäkerhetskrav att den enskilde av lagen
kan läsa ut sina skyldigheter när det gäller betalningen.
Denna inställning borde dock inte enligt departementschefen
hindra att det lämnades ett visst utrymme för RIKAB att pröva
andra former för betalning av TV-avgiften. Som exempel nämndes
månadsvisa automatiska överföringar från lönekonton eller andra
bankkonton. Kulturutskottet (1988/89:KrU9) tillstyrkte
propositionens förslag i denna del och riksdagen följde
utskottet.
RIKAB har till Kulturdepartementet överlämnat en utvärdering
av försöksverksamheten med särskilt betalningssätt, och ärendet
bereds för närvarande inom departementet.
I prop. 1991/92:140 om den avgiftsfinansierade radio- och TV-
verksamheten 1993--1996 m.m. behandlades bl.a. uppbörd av
TV-avgifter m.m. (s. 94). Departementschefen gjorde här den
bedömningen att några förändringar inte behövdes i fråga om
dessa bestämmelser. Vidare angavs att hennes överväganden med
anledning av den nyligen gjorda utvärderingen av de första årens
verksamhet kommer att redovisas i ett senare sammanhang och
således kan komma att innebära vissa justeringar
av RIKAB:s förutsättningar under förestående avtalsperiod.
Kulturutskottet (1991/92:KrU28) hade ingen erinran mot vad som i
denna del anförts i propositionen.
Enligt teleförordningen (1985:765, omtryckt 1989:599)
fastställer regeringen hushållens abonnemangsavgift och
bestämmelser om samtalsmarkeringar samt markeringsintervallens
längd för lokalsamtal. Televerket fastställer övriga villkor och
avgifter för att utnyttja det allmänna telenätet samt även
övriga villkor och avgifter inom olika verksamhetsområden.
Televerket har sedan senare delen av 1990 kunnat erbjuda sina
privatkunder anpassad förfallodag för teleräkningar. Enligt
uppgift från Televerket innebär detta att privatkund genom en
speciell överenskommelse med Televerket kan flytta förfallodagen
för kvartalsräkningen till den sista i månaden. Räkningar som
förfaller den 13 och senare kan få betalningsperioden förlängd
till den sista i samma månad, medan räkningar som förfaller den
1--12 har möjlighet att anpassa förfallodagen till den sista i
föregående kalendermånad.
Våren 1991 beslutade riksdagen om införande av ett pristak för
telefoni (prop. 1990/91:87, TU28, rskr. 369). Taxebesluten
bedömdes i samband härmed kunna fullt ut delegeras till
Televerket. I december år 1991 omprövade riksdagen sitt beslut
och fann att pristaket för telefontaxorna borde omformuleras
(1991/92:FiU10, rskr. 108). I avvaktan på en sådan förnyad
prövning borde delegeringen av taxebesluten senareläggas till
den 1 juli 1992. I budgetpropositionen (prop. 1991/92:100 bil.
7, TU20) aviserade regeringen sin avsikt att låta bolagisera
Televerket den 1 januari 1993 och att dessförinnan återkomma
till riksdagen med en samlad redovisning av åtgärder och
förslag, däribland ett förslag till en telelag. Riksdagen
godkände vad i propositionen anförts om bolagsbildning av
Televerket. I kompletteringspropositionen gav regeringen förslag
om att delegeringen av taxebesluten borde kunna träda i kraft
den 1 juli 1992. Mot bakgrund av riksdagens beslut i december
1991 och pågående utredningsarbete motsatte sig trafikutskottet
(1991/92:TU23) regeringens förslag och ansåg det naturligt att
tidpunkten borde fastställas i samband med riksdagens
ställningstagande till de förslag om principer för taxesättning
och pristak som regeringen skall förelägga riksdagen. Riksdagen
följde utskottet.
Utskottets bedömning
Av vad som ovan anförts framgår att det inom de av motionären
berörda områdena finns vissa möjligheter till betalning vid
olika tidpunkter. Motionärens önskemål får härigenom anses
tillgodosett, varför motion K415 avstyrks.
5. Statliga verks- och myndighetsstyrelser
Motionerna
Bertil Persson (m) yrkar i motion 1991/92:K511
tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om
översyn av de statliga verksstyrelserna.
Motionären pekar på att de statligt utsedda representanterna i
de statliga verksstyrelserna i realiteten inte har någon
beslutanderätt och att de enligt den handledning som föreligger
har en oklar roll. Enligt motionen borde det föreligga ett klart
ägarintresse av att ha kontroll över verksamheten. Om detta
skall ske genom ansvariga och beslutande styrelser eller genom
återgång till rent generaldirektörsansvar bör övervägas. I det
senare fallet torde enligt motionen departementets resurser
härför behöva granskas närmare.
I motion 1991/92:K503 av Håkan Strömberg m.fl. (s) yrkas
tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om
att allmänna intressen skall vara representerade i statliga verk
och styrelser.
Motionärerna anser att genom en försäljning av många och
viktiga statliga verk försvinner möjligheten till insyn i
verksamheten som i dag finns i de flesta styrelser genom
lekmannaledamöter. Enligt motionen bör möjligheten till
lekmannainflytande öka i de verksstyrelser som i dag har en
annan sammansättning. Även om tillsättande av representanter i
verksstyrelser inte i detalj skall regleras, så bör den
principen gälla, att representanter för allmänna intressen skall
finnas i statliga verk och myndigheters styrelser.
I motion 1991/92:K505 av Ulla-Britt Åbark och Owe Andréasson
(s) yrkas tillkännagivande av vad i motionen anförts om
lekmannainflytande i statliga myndigheter och verk. Genom
utförsäljning och privatisering av statliga myndigheter och verk
försvinner enligt motionen möjligheten till insyn från
allmänhetens sida.
Bakgrund
För ledningen av andra statliga myndigheter än affärsverk och
nämnder finns i princip tre grundmodeller. En innebär att
verkschefen ensam har den yttersta beslutanderätten, en annan
att det vid sidan av verkschefen också finns ett rådgivande
organ. Den tredje och vanligaste modellen vid medelstora och
större myndigheter är en verksstyrelse med verkschefen som
ordförande.
Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, KU 29, rskr.
226) fastställdes även riktlinjer för hur myndigheternas ledning
borde utformas. Vad gäller styrelsernas sammansättning låg det
enligt propositionen inte något allmänt intresse i att
eftersträva representativitet i styrelsen för olika grupper i
samhället. I vissa speciella undantagsfall, där det föreligger
stora fördelar i att intresseavvägningar och samförstånd kan
uppnås på myndighetsnivån, fanns emellertid skäl att sätta
samman styrelserna så att intressena balanserades. Därvid
nämndes Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen och
AMU-styrelsen; även i Statens jordbruksnämnd borde liksom
tidigare olika berörda intressen bli representerade.
Konstitutionsutskottet framhöll i sitt betänkande att
lekmannastyrelsens sammansättning måste bestämmas från fall till
fall med beaktande av de uppgifter som myndigheten i fråga har.
Beträffande vissa styrelser på arbetsmarknads- och
jordbruksområdet borde, som föreslagits i propositionen,
dittillsvarande form för intresserepresentation finnas kvar.
Även i andra styrelser kunde det enligt utskottet bli aktuellt
att hämta styrelseledamöter från intresseorganisationer på grund
av den sakkunskap som är representerad där. Utskottet förutsatte
emellertid att det allmänna medborgerliga omdöme som företräds
av personer i de folkvalda församlingarna skulle få en stark
representation i lekmannastyrelserna.
I en vpk-motion stöddes den parlamentariska lekmannastyrelsens
princip, medan tanken på intresseföreträdare avvisades.
M-motionärer, vilka förordat att lekmannastyrelserna endast
skulle ha en rådgivande roll, såg inte skäl för någon särlösning
på arbetsmarknads- och jordbruksområdet. På dessa punkter
förelåg reservationer. Riksdagen följde utskottet.
Myndighetschefens och styrelsens ansvar och uppgifter har
sedermera preciserats i verksförordningen (1987:1100) och i
instruktionerna för myndigheterna.
Riksdagen beslutade våren 1992 (prop. 1991/92:123, KU36, rskr.
305) att slopa intresserepresentationen i vissa statliga
myndigheters styrelser inom arbetsmarknadsområdet. I stället
skall för ledningen av dessa myndigheter gälla de allmänna
riktlinjer för styrelsernas sammansättning i myndigheterna under
regeringen som riksdagen har godkänt genom
verksledningsbeslutet. Vidare beslutades om vissa ändringar i
fråga om förfarandet vid utseende av ledamöter i
socialförsäkringsnämnderna.
Konstitutionsutskottet erinrade vid sin behandling av
propositionen om att förvaltningsmyndigheternas ledningsformer
m.m. på lång sikt ses över av en särskild utredning (se nedan).
Utskottet delade dock propositionens åsikt om att den uppkomna
situationen krävde åtgärder på kort sikt, eftersom den enligt
verksledningsbeslutet för vissa fall eftersträvade balansen
mellan olika intressegrupper inte kunde upprätthållas.
Utskottet framhöll vidare att med intresserepresentation
förstods i det aktuella sammanhanget att representanter för
arbetsmarknadens parter utses som ledamöter m.m. i styrelser
efter att ha nominerats av respektive organisation. De
föreslagna förändringarna i fråga om intresserepresentationen i
vissa statliga myndigheters styrelser -- samtliga på
arbetsmarknadsområdet -- ansågs mot den angivna bakgrunden
befogade. Vad gällde socialförsäkringsnämndernas sammansättning
gjorde utskottet en motsvarande bedömning. I reservation ansåg
de socialdemokratiska ledamöterna att propositionens förslag
skulle avslås. Riksdagen följde utskottet.
Pågående utredning
Den 6 februari 1992 beslöt regeringen tillkalla en kommitté
(Fi 1992:03) med uppgift att se över förvaltningsmyndigheternas
ledningsformer m.m. Enligt kommitténs direktiv (dir. 1992:10)
skall översynen i första hand omfatta ledningarna i de statliga
centrala förvaltningsmyndigheterna och bör enligt direktiven
dessutom i tillämpliga delar avse ledningen av affärsverken.
Härvid bör beaktas de skilda förutsättningar som finns för
verksamhet i förvaltningsmyndigheter och i affärsverk. Enligt
direktiven är det av särskild vikt att belysa behovet av
förändring av styrelsens kompetens med hänsyn till den pågående
utvecklingen inom affärsverksområdet samt rollfördelningen
mellan verksstyrelsen och generaldirektören.
En allmän utgångspunkt för utredningens arbete skall vara att
myndighetsledningarnas befogenheter och ansvar anpassas till de
nya förutsättningar som följer av bl.a. den fortlöpande
delegering av verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar som skett
de senaste åren. Härvid bör kommittén även förutsättningslöst
pröva behovet av lekmannainflytandet i verksamheten. En annan
utgångspunkt för utredningen skall vara att
intresserepresentation inte bör förekomma på ledningsnivå utan i
förekommande fall i rådgivande organ. Kommittén bör även
överväga om en återgång till att behålla kollegium som
ledningsform i vissa myndigheter kan vara ändamålsenligt.
Som ett led i översynen bör en utvärdering göras av
verksledningsbeslutet i den del som avser myndighetsledningens
befogenheter och ansvar m.m. Utvärderingen bör kunna ligga till
grund för kommitténs fortsatta överväganden.
Kommitténs arbete skall enligt direktiven vara slutfört före
utgången av år 1992.
Utskottets bedömning
Förvaltningsmyndigheternas ledningsformer m.m. på lång sikt
ses för närvarande över av en särskild utredning. En sådan
genomlysning kommer även att omfatta behovet av
lekmannastyrelser och frågor om intresserepresentation.
Genom utredningen får motion K511 anses tillgodosedd, varför
denna motion avstyrks.
De frågor som tas upp i de två andra motionerna omfattas av
utredningens arbete. Utskottet anser att utredningsarbetet inte
bör föregripas och avstyrker därför motionerna K503 och K505.
6. Arvode till personalföreträdare i statlig myndighets
styrelse
Motionen
I motion 1991/92:K506 begär Lars Moquist m.fl. (nyd) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om upphävande av förordningen SFS 1975:592 om
arvode åt personalföreträdare i statlig myndighet med
lekmannastyrelse.
Enligt motionen finns inget skäl att utbetala särskilt
dagsarvode till personalföreträdare eftersom denne inte får
vidkännas något löneavdrag när han/hon är frånvarande från sitt
arbete för att fullgöra sitt uppdrag. Förordningen SFS 1975:592
föreslås upphävd fr.o.m. den 1 juli 1992.
Bakgrund
Enligt personalföreträdarförordningen (1987:1101, omtryckt
1989:399) avses med personalföreträdare den som särskilt har
utsetts att i myndighetens ledning företräda dem som är
anställda hos myndigheten. Vid affärsverken är
personalföreträdarna ledamöter i styrelserna, medan de vid andra
myndigheter med lekmannastyrelse eller råd har rätt att närvara
och yttra sig vid all handläggning i styrelsen eller rådet.
Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1988, och
kungörelsen
(1974:224) om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse
m.m. upphörde att gälla vid utgången av år 1988.
Förordningen (1975:592) om arvode åt personalföreträdare i
statlig myndighet med lekmannastyrelse stadgar att den som
enligt ovan nämnd kungörelse om personalföreträdare i statlig
myndighets styrelse m.m. har utsetts att i myndighet med
lekmannastyrelse vara personalföreträdare eller ersättare för
sådan, skall erhålla arvode enligt de grunder som gäller för
arvode åt sådan ledamot eller ersättare i myndighetens styrelse
som inte är anställd hos myndigheten. Dessa arvoden fastställs
av regeringen.
Enligt uppgift från Finansdepartementet tolkar myndigheterna
förordningen (1975:592) om arvode åt personalföreträdare i
statlig myndighet med lekmannastyrelse på olika sätt. Vissa
myndigheter anser att förordningen gäller även de
personalföreträdare som utsetts enligt
personalföreträdarförordningen och i enlighet härmed utbetalas
arvode till dem. Andra myndigheter anser att
personalföreträdarna inte längre är berättigade till något
arvode, eftersom förordningen hänvisar till en upphävd
kungörelse.
Finansdepartementet har under våren 1992 genomfört en översyn
av arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder. Resultatet av
denna översyn bereds för närvarande inom departementet.
Översynen omfattar även frågan om arvode åt personalföreträdare
i statlig myndighet med lekmannastyrelse.
Utskottets bedömning
Finansdepartementets översyn av arvodena för uppdrag i
styrelser och nämnder omfattar den fråga som tas upp i motionen.
I avvaktan på att detta arbete slutförs, finns inte anledning
för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionen.
Motion K506 avstyrks således.
7. Ersättning till ledamöter i statliga utredningar
Motionen
I motion 1991/92:K509 anser Lisbeth Staaf-Igelström och
Sinikka Bohlin (s) att en översyn bör ske av ersättningen till
ledamöter i statliga utredningar. Enligt motionen täcker den
nuvarande låga ersättningen inte förlorad arbetsförtjänst och på
grund av detta finns det personer som inte har möjlighet att
delta i statligt utredningsarbete.
Bakgrund
Ersättning vid kommittéuppdrag utgår enligt förordning
(1978:45) om ersättning vid sådana uppdrag.
Ersättningen utgår i form av dagarvode, för dag under vilken
arbete utförs. Dagarvodet är för närvarande 120 kr för
ordförande och för andra uppdragstagare 75 kr. Enligt praxis
utgår även dagarvode för tre s.k. inläsningsdagar. De nuvarande
ersättningsbeloppen fastställdes 1988.
I regeringens beslut om arvoden m.m. för vissa uppdrag inom
departementens verksamhetsområden, såsom uppdrag i vissa
styrelser och nämnder, anges ibland att dagarvode utgår med
motsvarande tillämpning av bestämmelserna i förordningen om
ersättning vid kommittéuppdrag. Såsom ovan nämnts under punkt 6
pågår för närvarande inom Finansdepartementet en översyn av
arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder.
Utskottets bedömning
Resultatet av Finansdepartementets pågående översyn av
arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder torde kunna få
betydelse även för ersättningen vid kommittéuppdrag. Arbetet med
denna översyn bör avvaktas och motion K509 avstyrks därför.
8. Den fria tolkservicen
Motionen
I motion 1991/92:K507 (m) yrkar Pehr Löfgren att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
fri tolkservice.
Enligt motionen skall fri tolkservice inte utgå när människor
som varit i Sverige under en längre tid inte lärt sig det
svenska språket hjälpligt. För invandrare med mindre god
ekonomi bör bidrag till tolkservice kunna utgå, men i övrigt bör
den vara avgiftsbelagd.
Bakgrund
Enligt 8 § förvaltningslagen gäller att när en myndighet har
att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är
allvarligt hörsel- eller talskadad, bör myndigheten vid behov
anlita tolk.
Innehållet i bestämmelsen överensstämmer i sak med 9 § i den
gamla förvaltningslagen (1971:291). I förarbetena till denna
bestämmelse (prop. 1971:30) uttalade föredragande
departementschefen bl.a att med en sådan bestämmelse behövde
myndighet inte hysa någon tvekan om huruvida den hade rätt att
tillkalla tolk i mellanhavande med en icke svenskspråkig person.
Bestämmelsen fick enligt hans mening ses som en rekommendation
till myndigheterna att anlita tolk, när det behövdes.
Departementschefen anförde vidare bl.a. följande (s. 382).
Något behov av att i lagen ta med särskilda regler om
ersättning till tolk föreligger enligt min mening inte (jfr 14 §
andra stycket arbetsgruppens lagförslag). Det får anses ligga i
sakens natur att den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än
i tjänsten skall få skälig ersättning härför. Att ersättningen
till tolk skall utgå av statsmedel hos statlig myndighet och av
kommunala medel hos kommunal myndighet behöver inte heller
uttryckligen utsägas i lagen.
Tolkregeln skärptes år 1979 från att vara en får-regel till
att bli en bör-regel. Skärpningen motiverades med att det inte
var tillfredsställande att lagen gav utrymme för myndigheterna
att låta bli att använda tolk när sådan behövdes och fanns att
tillgå (prop. 1978/79:111, bil. 1 s. 3).
Förvaltningsrättsutredningen föreslog att i den nya
förvaltningslagen skulle införas bestämmelser om att i alla
ärenden som gällde myndighetsutövning mot enskilda skulle
skyldighet föreligga för myndighet att anlita och bekosta
tolkar, om det behövdes för att den enskilde skulle kunna ta
till vara sin rätt.
I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag delade
departementschefen inte utredningens åsikt och uttalade därvid
bl.a. följande (s. 27).
För egen del anser jag att den som behöver tolk vid sina
kontakter med myndigheterna bör få sådant bistånd i all rimlig
utsträckning. Vilken utsträckning som är rimlig beror bl.a. på
tillgången på tolkar. Tillgången kan -- framför allt när det
gäller sådana språk som få i vårt land behärskar -- variera från
en ort till en annan och även växla med tiden. Kostnaden för
samhällets tolkservice måste också stå i rimlig proportion till
den betydelse som ärendet har för den enskilde.
Med hänsyn till detta anser jag att något absolut krav på
tolkning och översättning inte bör föreskrivas i
förvaltningslagen. Den nuvarande regeln är en ändamålsenlig
basregel och bör behållas.
Utskottet tillstyrkte (KU 1985/86:21) propositionens förslag
om tolkregel i 8 § och avslog motion (m) med yrkande om en
utformning av bestämmelsen i enlighet med utredningens förslag.
Utskottet framhöll att det självfallet är viktigt att
myndigheterna regelmässigt anlitar tolk i ärenden som gäller
myndighetsutövning, när detta behövs för att en enskild skall
kunna ta till vara sin rätt.
Vad gäller anlitande av tolk vid domstol, finns bestämmelser i
lag om att kostnaden härför skall betalas av allmänna medel.
Utskottets bedömning
Som ovan framgått har det vid utformningen av
förvaltningslagens tolkregel ansetts att kostnaden för
användande av tolk skall betalas av allmänna medel. Utskottet
finner inte skäl till annan bedömning, varför motion K507
avstyrks.
9. Avgifter för myndigheters kontroll och inspektion av icke
offentlig verksamhet
Motionen
I motion 1991/92:K512 yrkar Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att myndigheter ej bör äga rätt att ta ut
avgifter för rutinmässig kontroll och inspektion av icke
offentlig verksamhet.
Enligt motionen är det ett självklart rättvisekrav att företag
inte skall kunna åläggas att betala avgifter till myndigheter
som genomför rutinmässiga kontroller eller inspektioner av
företagens verksamhet. Lagstiftningen måste enligt motionen
ändras så att myndigheterna endast har rätt att ta ut avgift för
sådan kontroll eller inspektion som måste företas på företagets
egen förskyllan.
Bakgrund
Avgift i regeringsformens mening är en betalning av
offentligrättslig karaktär. Vanligen är det en betalning till
staten eller en kommun.
Föreskrift om avgift som utgör bidrag till kostnaderna för en
myndighets tillsynsverksamhet synes utgöra sådan föreskrift som
skall bestämmas genom lag enligt 8 kap. 3 § regeringsformen.
Riksdagen kan bemyndiga regeringen eller kommun att meddela
sådana föreskrifter om avgifter, som på grund av 8 kap. 3 §
annars skall meddelas av riksdagen.
En myndighets verksamhetsområde omfattar ibland även tillsyn.
Detta kan gälla t.ex. livsmedelskontroll enligt livsmedelslagen,
kontroll av miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen och
kontroll av efterlevnaden av hälsoskyddslagens bestämmelser. I
lagen anges att en eller flera myndigheter skall utöva tillsyn
över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som meddelats
med stöd av denna.
Riksdagen har då i lagen bemyndigat regeringen att föreskriva
om avgifter för myndigheternas verksamhet enligt lagen. Denna
uppgift kan även överlåtas av regeringen åt annan myndighet.
Avgiftsföreskrifterna kan även omfatta någon annan del av
myndighetens verksamhet, t.ex. tillståndsgivning. Den närmare
utformningen av tillsynen är inte reglerad i lagen.
Som exempel på ovanstående ges en sammanfattning av
bestämmelserna gällande livmedelskontroll.
Livsmedelslagen (1971:511) behandlar hantering av livsmedel,
vilket bl.a. omfattar servering av livsmedel. Den centrala
tillsynen över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen, utövas av Statens
livsmedelsverk och den närmare tillsynen i länet utövas av
länsstyrelsen. Den eller de kommunala nämnder som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsynen
inom kommunen, om inte regeringen föreskrivit att tillsynen
skall utövas av Livsmedelsverket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva om avgifter för en myndighets verksamhet enligt lagen
eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Regeringen får även föreskriva att kommun skall ombesörja
uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen.
Vidare får regeringen meddela föreskrifter om hur tillsynen
skall bedrivas och om undersökning och annan kontroll som behövs
för att lagen skall följas. Även denna uppgift får regeringen
delegera till annan myndighet.
Enligt förordningen (1989:1110) om avgift för
livsmedelstillsyn m.m. skall den som i en livsmedelslokal driver
verksamhet genom att bl.a. bereda eller servera livsmedel betala
en årlig avgift för den tillsyn som enligt livsmedelslagen
utövas av Statens livsmedelsverk eller en kommunal nämnd.
Avgiften för nämndens tillsyn skall enligt förordningen användas
för att bekosta nämndens provtagning och undersökning.
Avgift skall därutöver betalas när en tillsynsmyndighet prövar
frågor om tillstånd, godkännande eller liknande samt för
uppföljning av prov som har lett till anmärkning samt vidare för
att bekosta kontroll av rester av bekämpningsmedel och
veterinärmedicinska preparat i vissa inom landet producerade
livsmedel.
Livsmedelsverket bestämmer den årliga tillsynsavgiftens
storlek genom att meddela föreskrifter om hur de olika
verksamheterna skall delas in i avgiftsgrupper och
avgiftsklasser med hänsyn till kontrollbehov och omsättning
eller årsarbetskraft. Verket meddelar även föreskrifter om
avvikelse från bestämmelserna om avgiftsklass.
Tillsynsmyndigheten bestämmer vilken avgift som enligt verkets
föreskrifter skall betalas för varje avgiftspliktig verksamhet.
Vad gäller andra avgifter enligt livsmedelslagen i ärenden om
tillstånd, godkännande eller liknande samt för uppföljning av
prov som har lett till anmärkning meddelas föreskrifter av
Livsmedelsverket.
Den kommunala nämndens beslut enligt förordningen får
överklagas hos länsstyrelsen, vars beslut i sin tur får
överklagas hos kammarrätten.
Utskottets bedömning
Kontroll och inspektion av vissa verksamheter ingår ibland som
ett led i en myndighets tillsyn. I princip skall denna
verksamhet bekostas av de avgifter som tas ut i samband med
denna. Mot denna bakgrund kan utskottet inte ställa sig bakom
ett sådant uttalande som motionärerna yrkar. Motion K512
avstyrks därför.
10. Tidsfrister vid myndigheters inkrävande av uppgifter m.m.
Motionen
I motion 1991/92:K515 yrkar Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)
riksdagens tillkännagivande till regeringen av vad i motionen
anförts dels, yrkande 1, om att rättssäkerheten kräver en
starkare ställning för medborgaren gentemot myndigheter,
dels, yrkande 2, om att en myndighet som inkräver en uppgift
från en medborgare klart måste ange anledningen till att
uppgiften behövs inom en viss tid och dels, yrkande 3, om
att en myndighet bör vara skyldig att ange den senaste tidpunkt
då ett beslut eller svar kan vara att förvänta från myndigheten.
Vidare yrkas tillkännagivanden av vad i motionen anförts
dels, yrkande 4, om att en skyldighet bör införas för
myndighet att inte låta ett ärende ligga obehandlat över sex
månader, dels, och yrkande 5, om att en myndighet inte skall
äga rätt att avkräva uppgift från medborgare på kortare tid än
tre månader men att önskemål från myndighetens sida får
framföras om snabbare svar.
Bakgrund
Förvaltningslagen (1986:223), som 1987 ersatte den äldre
förvaltningslagen, bygger på den gamla men innebar också flera
nyheter. Nya regler gavs om bl.a. myndigheternas
serviceskyldighet, samverkan mellan myndigheter och en snabb och
enkel handläggning.
I 7 § förvaltningslagen stadgas numera att varje ärende där
någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och
billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Vid
handläggningen skall myndigheten beakta möjligheten att själv
inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om
sådana behövs. Myndigheten skall vidare eftersträva att uttrycka
sig lättbegripligt och även på andra sätt underlätta för den
enskilde att ha med den att göra.
Enligt förarbetena till den nya förvaltningslagen (prop.
1985/86:80) uttrycker bestämmelsen en bärande tanke bakom den
nya lagen: att ärendehandläggningen skall vara så enkel, snabb
och billig som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Samtidigt
klargörs att det är den enskildes intresse av enkelhet som skall
stå i centrum och att förenklingssträvandena måste sträcka sig
över myndighetsgränserna och också omfatta myndigheternas språk.
Bestämmelser om myndigheternas kommunikationsplikt finns i
17 § förvaltningslagen. Ett ärende får inte avgöras utan att den
som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en
uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom
själv och han har fått tillfälle att yttra sig över den, om
ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.
Kommunikationsplikten får underlåtas då kommunikationsåtgärder
är uppenbart obehövliga, om det kan befaras att det annars
skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet
eller om avgörandet inte kan uppskjutas. Vidare får
kommunikation underlåtas vid tjänstetillsättning m.m., under
förutsättning att det inte är fråga om prövning i högre instans
efter överklagande.
I det förslag till förvaltningslag som presenterades i en
utredning 1968 (SOU 1968:27) sades bl.a. följande avseende
tidsfrist för part vid kommunikation (s. 163).
Fristen för avgivande av yttrande bör givetvis bestämmas så
att skäligt rådrum ställs till förfogande. Vad detta betyder i
dagar räknat blir beroende av materialets omfattning och
innehåll, sakens beskaffenhet samt tidstillgången.
JO har (1988/89 s. 333) vid behandling av ett ärende gällande
bl.a. svarsfrist gjort ett liknande uttalande och då även
påpekat att en inverkande faktor naturligtvis är ärendets
brådskande karaktär.
I samband med behandlingen av regeringens förslag till ny
förvaltningslag behandlade konstitutionsutskottet (KU
1985/86:21) bl.a. motioner som gällde tidsfrister i
ärendehandläggningen m.m. (s. 8). Motionsyrkandena omfattade
bl.a krav på att den enskilde skulle få underrättelse om
planerad handläggningstid och handläggare inom myndigheten, att
bestämda tidsgränser inom vilka ärenden skall behandlas och
beslutas skulle utsättas samt att myndighet alltid skall ange en
dag då beslut i ett färdigberett ärende senast kommer att
lämnas. Vidare framställdes yrkande om att regeringen borde få i
uppdrag att göra en översyn av de tidsgränser som myndigheterna
kan ålägga den enskilde för infordrande av uppgifter etc. i
syfte att öka den enskildes möjligheter att hävda sin rätt mot
det allmänna.
Utskottet redogjorde för den uppmärksamhet som problemet med
långa handläggningstider tidigare fått (s. 10) och pekade på att
förvaltningsrättsutredningen i sitt förslag till ny
förvaltningslag (SOU 1983:73) inte tagit in någon regel om
särskilda tidsfrister utan att förslaget i stället byggde på att
ärendebehandlingen skall ske så enkelt och snabbt som möjligt
utan att säkerheten eftersätts. De frågor om särskilda
underrättelser och tidsgränser som aktualiserades i motionerna
syntes inte ha närmare övervägts i förvaltningsrättsutredningen
eller vid beredningen av utredningens förslag i
regeringskansliet.
Utskottet ansåg att det med hänsyn till de skiftande
förhållanden som råder inom förvaltningen torde vara vanskligt
att i förvaltningslagen införa några mera preciserade
bestämmelser om underrättelseskyldighet rörande
handläggningstider eller tidsfrister i handläggningen. I vissa
typer av ärenden, t.ex massärenden, kan det t.o.m. tänkas att en
extra hantering med att sända ut underrättelser i ett stort
antal fall skulle kunna bli en belastning i verksamheten som
skulle kunna ge upphov till ytterligare fördröjningar och
dessutom föranleda ökade kostnader. När det gällde fasta
tidsgränser för handläggningen på utredningsstadiet kunde det
enligt utskottet inte uteslutas att sådana skulle kunna innebära
risker för rättssäkerheten, om myndigheterna skulle avstå från
att företa utredning för att kunna iaktta uppställda
tidsfrister.
Utskottet framhöll att 7 § sista meningen i nuvarande
förvaltningslagen innehåller en bestämmelse av innebörd att
myndigheterna på olika sätt skall underlätta för den enskilde
att ha med dem att göra. Många gånger torde det enligt utskottet
inte vara förenat med större olägenheter att sända
underrättelser om beräknad handläggningstid och att ange någon
eller några personer inom myndigheten till vilken den enskilde
kan vända sig med sina förfrågningar i ett pågående ärende.
Enligt utskottets mening var det då naturligt att den enskilde
fick en underrättelse. Om en mera fixerad tid för handläggningen
kunde anges var det enligt utskottets mening naturligt att även
denna uppgift togs in i en underrättelse.
Utskottet ansåg slutligen att frågan om handläggningstiderna
noggrant borde följas av regeringen mot bakgrund av
erfarenheterna av den nya förvaltningslagen. Inom ramen för en
sådan granskning borde beaktas de synpunkter om underrättelser
och tidsgränser som framförts i motionerna. Utskottet ansåg att
riksdagen som sin mening borde ge regeringen detta till känna.
Riksdagen följde utskottet.
I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil. 4,
s. 18) anges att flera åtgärder har vidtagits med anledning av
riksdagens tillkännagivande. Bl.a. anordnade
Justitiedepartementet år 1988 en hearing, vilken dokumenterats i
promemorian (Ds 1988:64) Tillämpningen av den nya
förvaltningslagen. Av andra åtgärder nämns att de statliga
förnyelsefonderna har lämnat stöd till bl.a. åtgärder för ökad
effektivitet hos myndigheterna och till projektet "Det snabba
länet", ett projekt för serviceutveckling och kortare
handläggningstider vid de statliga myndigheterna i Västmanlands
län i samarbete med länsstyrelsen där (se prop. 1988/89:100 bil.
2 s. 12--13). Regeringen har vidare i oktober 1990 uppdragit åt
länsstyrelsernas organisationsnämnd att, med utnyttjande av
erfarenheterna från projektet "Det snabba länet", vidareutveckla
metoder för att förkorta handläggningstiderna hos alla
länsstyrelser.
Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) har enligt
riksdagsbeslut lagts ned vid utgången av juni 1992.
Enligt uppgift skall dock den tjänsteman hos LON som arbetat med
regeringens uppdrag avseende förkortade handläggningstider
slutföra arbetet. Projektet beräknas vara helt färdigt under
våren 1993.
Det kan i sammanhanget nämnas att enligt 18 §
verksförordningen (1987:1100) skall myndighet varje år senast
den 1 mars lämna Justitiekanslern en förteckning över de ärenden
som kommit in till myndigheten före utgången av juni föregående
år men som inte blivit slutligt handlagda vid årets utgång.
Justitiekanslern får för en enskild myndighet besluta något
annat. Verksförordningen tillämpas på myndigheter under
regeringen i den omfattning som regeringen föreskriver i
myndighetens instruktion eller i någon annan förordning.
Granskning av dessa ärendeförteckningar är en av
Justitiekanslerns uppgifter enligt ämbetets instruktion.
Utskottets bedömning
Som ovan framgått har utskottets tidigare behandling av
motioner, med liknande innehåll som den nu aktuella, föranlett
ett riksdagens tillkännagivande till regeringen. Regeringen har
senast i 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil. 4)
redovisat åtgärder som vidtagits med anledning härav. Det har
även framgått att arbetet med dessa frågor fortfarande pågår.
Mot denna bakgrund finner utskottet inte skäl för riksdagen att
nu vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandena. Motion
K515 avstyrks således.
11. Åtgärder för att underlätta allmänhetens kontakt med
myndigheter
Motionen
Göthe Knutson (m) yrkar i motion 1991/92:K514 att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att åtgärder bör vidtas för att underlätta för landets
medborgare att nå fram till olika befattningshavare i olika
myndigheter.
I motionen pekas på de svårigheter som medborgarna kan ha att
få kontakt med tjänstemän hos myndigheter per telefon eller
genom personliga besök. Vad gäller telefonkontakter är det
nödvändigt att ansträngningar för en bättre ordning vidtas i
praktiskt taget alla myndigheter. I motionen pekas på att
regeringskansliets växel uppenbarligen är underdimensionerad
och/eller svagt bemannad och att detta bör ges regeringen till
känna. Motionären anser att det bör vara tjänstemannens plikt
att ringa upp den medborgare som misslyckats med att nå
honom/henne per telefon, om medborgaren bett om den tjänsten.
Även detta bör ges regeringen till känna.
Bakgrund m.m.
Enligt 5 § förvaltningslagen har myndighet skyldighet att ta
emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider
för detta är bestämda, skall allmänheten underrättas om dem på
lämpligt sätt. Förvaltningsrättsutredningen hade i sitt förslag
till ny förvaltningslag (SOU 1983:73) ansett att myndigheterna
skulle ha bestämda tider för att ta emot besök och
telefonsamtal. I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag
m.m. anslöt sig föredragande departementschefen till
grundtankarna bakom förslaget, men framhöll bl.a. (s. 21) att
ett krav på besöks- och telefontider inte bör uttryckas så, att
det kan ge underlag för uppfattningen att begränsad
tillgänglighet bör vara det normala. I stället borde det enligt
departementschefen självfallet vara en strävan att myndigheterna
-- med beaktande av tillgängliga resurser och av de
serviceanspråk som följer av verksamhetens art -- skall vara
tillgängliga för allmänheten i så stor utsträckning som möjligt.
Statliga myndigheters telefonservice åt allmänheten har
behandlats i finansutskottets betänkande om den ekonomiska
politiken (1988/89:FiU30). Utskottet betonade behovet av
förbättrad telefonservice gentemot allmänheten från de statliga
myndigheternas sida. En höjd servicenivå -- som ett led i
förnyelsearbetet -- måste enligt utskottet också innebära
förbättringar för allmänhetens telefoni till myndigheterna.
Utskottet ansåg att olika åtgärder borde vidtas i syfte att
förbättra myndigheternas telefonservice. Det kunde exempelvis
gälla utökade telefontider och andra åtgärder som kan förkorta
väntetider. 020-anknytning borde övervägas, bl.a. för att
stimulera myndigheterna till att minska olägenheterna för
allmänheten. 020-systemet borde användas i ökad utsträckning
inom den statliga förvaltningen, men den närmare omfattningen av
denna service fick enligt utskottet övervägas av regeringen. Vad
utskottet föreslagit gav riksdagen regeringen till känna.
Regeringen tillsatte i april 1991 en delegation, benämnd
STATTEL-delegationen, som enligt sina direktiv (dir. 1991:29)
har i uppdrag att genomföra åtgärder för att effektivisera
statliga myndigheters telekommunikationer. Arbetet skall bl.a.
omfatta statliga myndigheters telefonservice åt allmänheten. I
direktiven uppmärksammas den s.k. 020-tjänsten, som innebär att
den som abonnerar på denna står för trafikavgifterna för
inkommande samtal med undantag för avgiften för den första
markeringen, vilken den uppringande står för. Det betonas i
direktiven att ett införande av en sådan tjänst bedöms kraftigt
öka statens kostnader, varför även andra lösningar måste
utredas. Delegationen skall ha slutfört sitt arbete före
utgången av år 1994.
Trafikutskottet avstyrkte vid förra riksmötet (1991/92:TU20)
en motion avseende en inom länen gemensam teletaxa till länens
myndigheter och serviceorgan. Motionären yrkade att
STATTEL-delegationens uppdrag skulle vidgas till att även
omfatta samtal till länsmyndigheter eller att en ny utredning
skulle tillsättas i frågan. I avvaktan på resultatet av
utredningsarbetet var utskottet inte berett att förorda någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionen.
Utskottets bedömning
Av redovisningen framgår att STATTEL-delegationens
utredningsarbete omfattar sådana frågor som tas upp i motionen.
I avvaktan på att utredningen slutfört sitt arbete, finns enligt
utskottet inte skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med
anledning av motionen. Motion K514 avstyrks således.
12. Ändring i rättsprövningslagen
Motionen
I motion 1991/92:K519 yrkar Harriet Colliander (nyd) att
riksdagen skall besluta om sådan ändring i rättsprövningslagen
att Regeringsrätten skall ha skyldighet att tillse att saken är
tillräckligt utredd så att enskildas rättssäkerhet stärks.
Enligt motionen är syftet med ändringen att tvinga
Regeringsrätten att ta ställning till vilken väglednings- och
utredningsskyldighet den myndighet haft som handlagt ärendet och
huruvida bevisbördan får placeras på den enskilde om saken inte
går att utreda tillräckligt samt hur bevisvärderingen skall gå
till inom förvaltningen. Sådana ställningstaganden kan enligt
motionen vara värdefulla genom att de är prejudicerande och
därmed kan komma att påverka förvaltningsmyndigheternas framtida
ställningstaganden.
Bakgrund m.m.
Enligt artikel 6 i Europarådets konvention angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen) skall envar, bl.a. när det gäller att pröva
hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till
en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en
oavhängig och opartisk domstol som har upprättats enligt lag. I
avsikt att anpassa den svenska lagstiftningen till
Europadomstolens praxis i fråga om artikel 6 antogs lagen
(1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (prop.
1987/88:69, KU38, rskr. 189). Lagen trädde i kraft den 1 juni
1988 och var då tidsbegränsad och skulle tillämpas på beslut som
meddelats under tiden från ikraftträdandet till utgången av år
1991. Riksdagen har senare beslutat att förlänga
rättsprövningslagens giltighetstid med tre år (prop.
1990/91:176, 1991/92:KU12, rskr. 51).
Regeringsrätten skall, på ansökan av enskild part i ett sådant
förvaltningsärende hos regeringen eller en förvaltningsmyndighet
som rör något förhållande som avses i 8 kap. 2 eller 3 §
regeringsformen, pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon
rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt
klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövning kan
gälla endast sådana beslut som innebär myndighetsutövning mot
den enskilde. Dessutom krävs att beslutet annars kan prövas av
domstol endast efter ansökan om resning och inte skulle ha
kunnat överprövas i annan ordning. Beslut av vissa nämnder är
dock undantagna från rättsprövning, liksom beslut i vissa typer
av ärenden.
Av förarbetena till lagen framgår att Regeringsrättens
prövning skall omfatta inte bara lagtolkning utan också
faktabedömning och bevisvärdering. Även kraven i 1 kap. 9 §
regeringsformen om allas likhet inför lagen samt om saklighet
och opartiskhet bör kunna prövas.
I proposition 1987/88:69 anförde föredragande
departementschefen vad gäller domstolsprövningens omfattning
även följande (s. 23).
Vidare bör Regeringsrätten kunna pröva om det förekommit något
sådant fel i själva förfarandet som kan ha påverkat utgången i
ärendet, t.ex. när beslutet påstås ha tillkommit i strid mot
förvaltningslagens regler om parters rätt att få ta del av
uppgifter eller när beslutsmyndigheten har åsidosatt någon
bestämmelse om att den skall inhämta yttrande från en annan
myndighet innan den avgör ärendet.
I proposition 1990/91:176 föreslogs bl.a. en förlängning av
giltighetstiden för rättsprövningslagen. Föredragande
departementschefen framhöll i detta sammanhang bl.a. att
arbetet med den översyn av olika författningar som bl.a. syftar
till att svensk rätt skall tillgodose Europakonventionens krav
på tillgång till domstolsprövning ännu inte var avslutat.
Vidare anförde departementschefen bl.a. följande (s. 8).
Det kan dessutom inte uteslutas att det finns fog för det av
somliga framförda påståendet att lagens tillämpningsområde, som
ju vid rättsprövningslagens tillkomst medvetet gjordes mer
omfattande än vad Europakonventionen kräver, blivit alltför
stort. Det går dock inte i dag att med ledning av erfarenheterna
från tillämpningen få några säkra hållpunkter därvidlag. Det kan
vara värdefullt att i stället avvakta de erfarenheter som en
ytterligare tids tillämpning av lagen kan ge.
Fri- och rättighetskommittén (Ju 1992:01) skall enligt sina
direktiv (dir. 1991:119) bl.a. överväga frågan om vidgade
möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och
förvaltningsbeslut. En uppgift för kommittén bör enligt
direktiven vara att överväga och lägga fram förslag som gör
svensk lagstiftning anpassad till våra internationella åtaganden
i fråga om rätt till domstolsprövning. Kommittén bör vidare ta
ställning till om den svenska domstolskontrollen av
förvaltningsbeslut bör förbättras så att en generell möjlighet
till domstolsprövning införs. Enligt direktiven är det osäkert
om regleringen genom rättsprövningslagen är tillräcklig för att
anpassa vår lagstiftning till Europakonventionen i detta
hänseende. Kommittén bör överväga om det är lämpligare med ett
helt nytt institut.
Utskottets bedömning
Frågan om domstolsprövning av förvaltningsbeslut m.m. omfattas
av Fri- och rättighetskommitténs utredningsarbete. Mot bakgrund
härav finns enligt utskottet inte anledning för riksdagen att nu
ta ställning till sådan ändring i rättsprövningslagen som
motionären yrkar. Motion K519 avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande subsidiaritetsprincipen som grund för
nationell rätt
att riksdagen avslår motion 1991/92:K223 yrkande 1,
res. 1 (m, kds, nyd)
2. beträffande subsidiaritetsprincipen i övrigt
att riksdagen avslår motion 1991/92:K223 yrkande 2,
3. beträffande alkoholfri representation
att riksdagen avslår motion 1991/92:K317,
4. beträffande förväxlingsrisk vid
personnummeranvändning
att riksdagen avslår motion 1991/92:K414,
5. beträffande spridning av betalningsperioder
att riksdagen avslår motion 1991/92:K415,
6. beträffande översyn av statliga verksstyrelser
att riksdagen avslår motion 1991/92:K511,
7. beträffande sammansättningen av statliga
myndighetsstyrelser
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K503 och 1991/92:K505,
res. 2 (s)
men. (v)
8. beträffande arvode till personalföreträdare i
statlig myndighetsstyrelse
att riksdagen avslår motion 1991/92:K506,
9. beträffande ersättning till ledamöter i
statliga utredningar
att riksdagen avslår motion 1991/92:K509,
10. beträffande den fria tolkservicen
att riksdagen avslår motion 1991/92:K507,
11. beträffande avgifter för myndigheters kontroll
och inspektion av icke offentlig verksamhet
att riksdagen avslår motion 1991/92:K512,
12. beträffande tidsfrister vid myndighets
inkrävande av uppgifter m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:K515 yrkandena1--5,
13. beträffande åtgärder för att underlätta
allmänhetens kontakt med myndigheter
att riksdagen avslår motion 1991/92:K514,
14. beträffande ändring i rättsprövningslagen
att riksdagen avslår motion 1991/92:K519.
Stockholm den 5 november 1992
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit:
Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård* (m),
Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson
(s), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet
Colliander (nyd), Ulla Petterson (s), Inger René (m), Lisbeth
Staaf-Igelström (s), Elvy Söderström (s), Björn von der Esch (m)
och Henrik Landerholm* (m).
*Ej närvarande vid justeringen av avsnitt 1 i betänkandet.
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Subsidiaritetsprincipen som grund för nationell rätt
(mom.1)
Birger Hagård, Inger René, Björn von der Esch och Henrik
Landerholm (alla m), Ingvar Svensson (kds) och Harriet
Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar
med "Enligt utskottet" och slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
Subsidiaritetsprincipen är en del av EG:s gemenskapsrätt. Vid
ett svenskt medlemskap kommer principen alltså att gälla inom de
delar av svensk rätt som är att hänföra till gemenskapsrätten.
För den del av den nationella rätten som faller utanför
gemenskapsrätten kommer den inte att ha någon automatisk
betydelse. Utrikesutskottet har (1991/92:UU15) uttalat att
Sverige bör verka för att subsidiaritetsprincipen skall gälla
inom biståndsområdet. Detta har riksdagen givit regeringen till
känna.
Direktiven till Regionberedningen och Lokaldemokratikommittén
har likaså pekat på betydelsen av subsidiaritetsprincipen som
grund för utredningsarbetet.
Subsidiaritetsprincipen är en betydande
maktfördelningsprincip. Denna princip har etablerats som grund
för viktiga svenska delområden inom beslutsfunktioner och
förvaltning. Enligt utskottet är det av vikt att det klargörs
att den bör vara generellt vägledande för hela den nationella
rätten. Det bör ankomma på regeringen att bereda på vilket sätt
principen bör komma till uttryck i lagstiftningen. Med bifall
till motion K223 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande subsidiaritetsprincipen som grund för
nationell rätt
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K223 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser (mom. 7)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Torgny
Larsson, Ulla Pettersson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "De frågor som" och slutar med "och K505" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar den i motionerna K503 och K505 framförda
uppfattningen om betydelsen av lekmannainflytandet i statliga
verk och myndigheter.
Den princip om intresserepresentation i vissa styrelser på
arbetsmarknadsområdet som kom till uttryck i riksdagens
verksledningsbeslut bör återinföras. Det är av stort värde att
arbetsmarknadens parter kan nominera ledamöter i styrelserna.
Detsamma gäller beträffande socialförsäkringsnämndernas
sammansättning. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motionerna K503 och K505 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande sammansättningen av statliga
myndighetsstyrelser
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:K503 och
1991/92:K505 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
Sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser (mom.7)
För statliga myndigheter är enligt min mening den
parlamentariska lekmannastyrelsen bäst skickad som form för
politisk insyn samt för att garantera uppföljningen av
riksdagens och regeringars beslut. Intresserepresentation är
mindre lämplig. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta
till känna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
7 borde ha hemställt:
7. beträffande sammansättningen av statliga
myndighetsstyrelser
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:K503 och
1991/92:K505 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts.