I betänkandet behandlas en motion från den allmänna
motionstiden 1992 och tio motioner från den allmänna
motionstiden 1993. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till
betänkandet har fogats en reservation och tre särskilda
yttranden.
Motionerna
1991/92:K517 av John Bouvin och Lars Andersson (nyd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en opartisk medborgarrättskommission bör tillsättas, vars
uppgift skall vara att se över samtliga ärenden där enskilda
människor hamnar i kläm och utsätts för felaktiga beslut i
rättsapparaten i enlighet med vad i motionen anförts.
1992/93:K221 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en skriftlig redogörelse och analys av nåderegler och praxis
till riksdagen.
1992/93:K501 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av den statliga
styrelserepresentationen i enlighet med motionens syfte.
1992/93:K503 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av arvoderingen av
förtroendevalda engagerade i statlig verksamhet.
1992/93:K506 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om alkoholfri representation för statlig
förvaltning,
2. att riksdagen som sin mening ger talmanskonferensen till
känna vad i motionen anförts om alkoholfri representation i
riksdagen.
1992/93:K507 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att nu göra en ordentlig inventering och
genomlysning av alla statliga nämnder och deras verksamhet med
särskild inriktning på om verksamheten behövs, om den kan skötas
på annat sätt eller av annat organ eller om den kan föras över
på domstol,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de nämnder som har domstolsliknande
uppgifter fråntas uppgifterna och att uppgifterna flyttas över
på domstol, där de rätteligen bör handläggas.
1992/93:K509 av Jarl Lander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om styrelserepresentation i statliga verk och bolag.
1992/93:K512 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om riktlinjer för verksstyrelsernas framtida sammansättningar.
1992/93:Ju424 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att allt beslutsfattande som till sin
natur innebär dömande verksamhet och som i dag sker i nämnder
och andra liknande organ bör överföras till lämplig domstol i
syfte att avpolitisera rättsväsendet.
1992/93:Ju624 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att
begränsa nådemöjligheten vid livstidsstraff,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en mer restriktiv hållning är befogad
vid frigivning och benådning av livstidsdömda.
1992/93:So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att alkoholfri representation bör
eftersträvas i så många sammanhang som möjligt.
Utskottet
1. Nådeinstitutet
1.1 Motionerna
Hans Göran Franck (s) yrkar i motion 1992/93:K221 att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en skriftlig redogörelse och analys av
nåderegler och praxis till riksdagen.
Enligt motionären föreligger motstridiga besked i frågan om
hur praxis i nådeärenden har utvecklat sig. Det skulle enligt
motionen vara av stor vikt och intresse om regeringen gjorde en
redogörelse för hur nådeärendena handläggs, den praxis som
tillämpas och om någon ändring i denna skett under 1992 m.m.
I motion 1992/93:Ju624 yrkar Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd)
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att
begränsa nådemöjligheten vid livstidsstraff, dels vad i motionen
anförts om att en mer restriktiv hållning är befogad vid
frigivning och benådning av livstidsdömda.
I motionen anförs att livstidsstraff endast utdöms vid mycket
grov brottslighet och att vid dessa typer av brott bör
möjligheten att bli benådad vara ytterst begränsad. Därför vill
motionärerna att förutsättningarna för att begränsa
nådemöjligheten vid livstidsstraff utreds.
1.2 Bakgrund m.m.
Nådeinstitutet utgör ett komplement till straffrättskipningen.
Genom nåd är det möjligt att efterskänka eller mildra straff i
fall där straffet på grund av omständigheter som inträffat efter
domen eller av någon annan anledning framstår som obilligt.
I 11 kap. 13 § första stycket regeringsformen föreskrivs att
regeringen genom nåd får efterge eller mildra brottspåföljd
eller annan sådan rättsverkan av brott samt efterge eller mildra
annat liknande av myndighet beslutat ingrepp avseende enskild
person eller egendom. Bestämmelsen skulle enligt förarbetena
inte innebära något avsteg från den praxis i fråga om nådeämnen
som hade utbildats tidigare.
Inom Justitiedepartementet handläggs ärendena på en särskild
enhet -- nådeenheten. Handläggningen av nådeärendena regleras i
en särskild lag (SFS 1974:579). Enligt 2 § i denna lag skall
regeringen, om särskild anledning föreligger, inhämta yttrande
från Högsta domstolen och även i vissa fall från
Regeringsrätten.
Ett beslut om nåd kan innebära att en påföljd helt bortfaller
eller att den avkortas. Beslutet kan också innebära att
påföljden byts ut mot en mildare påföljd eller att uppskov
beviljas med verkställigheten av påföljden. Regeringen har inte
rätt att överpröva ett enskilt avgörande av domstol. Ett beslut
om nåd får därför inte avse frågorna om skuld eller brottets
straffvärde. Nåd förutsätter inte ansökan från den dömde eller
någon annan. Någon rätt till nåd finns inte.
Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen granskat
regeringens tillämpning av institutet nåd i brottmål. Senast
ägde en sådan granskning rum år 1990. Granskningen var då främst
inriktad på ärenden som rörde personer dömda till fängelse för
trafiknykterhetsbrott, misshandel, skattebedrägeri eller
narkotikabrott. Resultatet redovisades i utskottets
granskningsbetänkande (1989/90:KU30, s. 34). Statistiska
uppgifter om nådeärendena hämtades då ur statistik förd inom
Justitiedepartementet. Granskningen gav vid handen att
regeringen utnyttjat sin rätt att bevilja nåd med den
restriktivitet och försiktighet som följer av nådeinstitutets
karaktär av undantagsföreteelse.
1.3 Utskottets bedömning
I motion 1992/93:Ju624 anses att en mer restriktiv hållning är
befogad vid frigivning och benådning av livstidsdömda och enligt
motionärerna bör förutsättningarna att begränsa nådemöjligheten
vid livstidsstraff utredas.
Ett beslut om nåd förutsätter inte ansökan från den dömde
eller någon annan. Regeringen bestämmer suveränt i vilka fall
nåd skall meddelas. Någon praxis i egentlig mening kan därför
inte sägas förekomma. Mot bakgrund härav anser inte utskottet
att riksdagen bör vidta de åtgärder, i syfte att begränsa
regeringens möjlighet att meddela nåd, som yrkas i motion Ju624.
Denna motion avstyrks därför.
Som framgått ovan har konstitutionsutskottet vid flera
tillfällen granskat regeringens tillämpning av institutet nåd i
brottmål. Denna uppgift bör även fortsättningsvis ingå som en
del i utskottets granskning av regeringen. Utskottets
redovisning kommer då att innefatta en sådan redogörelse och
analys som motionären i motion 1992/93:K221 anser skall göras av
regeringen. Utskottet avstyrker denna motion.
2. Tillsättande av en medborgarrättskommission
2.1Motionen
I motion 1991/92:K517 av John Bouvin och Lars Andersson (nyd)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en opartisk medborgarrättskommission bör tillsättas, vars
uppgift skall vara att se över samtliga ärenden där enskilda
människor hamnar i kläm och utsätts för felaktiga beslut i
rättsapparaten i enlighet med vad i motionen anförts. I motionen
anges sex exempel som enligt motionärerna omedelbart bör
granskas och om så visar sig bör dessa personer ges fullständig
upprättelse såväl ekonomiskt som massmedialt.
2.2 Gällande bestämmelser m.m.
I 1 kap. 8 § regeringsformen stadgas att det för
rättskipningen finns domstolar och för den offentliga
förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.
Enligt 9 § i samma kapitel skall domstolar samt
förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den
offentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet
inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.
Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift får inte, enligt 11
kap. 8 § regeringsformen, fullgöras av riksdagen i vidare mån än
som följer av grundlag eller riksdagsordningen.
Samtliga statliga och kommunala organ med undantag av
riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna är enligt
regeringsformens terminologi myndigheter. Detta gäller alltså
även i fråga om regeringen och domstolarna. Andra myndigheter än
domstolarna kallas förvaltningsmyndigheter. Domstolarna har även
i viss omfattning förvaltningsuppgifter.
I 12 kap. regeringsformen ges bestämmelser om kontrollmakten,
vilken bl.a. omfattar konstitutionsutskottets granskning och den
tillsyn som utövas av JO.
2.2.1 Domstolar
Enligt regeringsformen är Högsta domstolen högsta allmänna
domstol och Regeringsrätten högsta förvaltningsdomstol. I lag
kan begränsas rätten att få mål prövat av dessa två domstolar.
Domstolsorganisationen i övrigt regleras genom allmän lag, såsom
rättegångsbalken och lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar. Bestämmelser om rättegången finns främst
i rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen (1971:291) men
även i andra lagar angående särskilda förhållanden. Av
lagstiftningen framgår även vilka möjligheter som finns att
överklaga domar eller beslut.
De allmänna domstolarna utgörs av tingsrätter, hovrätter och
Högsta domstolen. De allmänna förvaltningsdomstolarna utgörs av
länsrätter, kammarrätter och Regeringsrätten. Härutöver finns
specialdomstolar, t.ex. Arbetsdomstolen och Bostadsdomstolen.
I 11 kap. 2 § regeringsformen föreskrivs att ingen myndighet,
inte heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i
det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa
rättsregel i särskilt fall.
2.2.2 Myndigheter
Myndigheterna lyder enligt 11 kap. 6 § regeringsformen under
regeringen. Enligt grundlagspropositionen innebär denna
lydnadsplikt att myndigheterna i princip har att följa de
föreskrifter av allmän natur eller direktiv för särskilda fall
som meddelas i regeringsbeslut. Regeringens rätt att bestämma
över myndigheterna begränsas av regeringsformens bestämmelse i
1 kap. 1 § om att all offentlig makt utövas under lagarna.
Myndigheterna är i enlighet med 11 kap. 7 § regeringsformen
tillförsäkrade en uttrycklig självständighet gentemot regeringen
i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot
kommun eller som rör tillämpning av lag.
Förvaltningslagen (1986:223) gäller förvaltningsmyndigheternas
handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av
förvaltningsärenden.
Enligt 27 § förvaltningslagen skall en myndighet, som finner
att ett beslut som den har meddelat som första instans är
uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon
annan anledning, ändra beslutet om det kan ske snabbt och enkelt
och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.
Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas, såvida
klaganden inte begär att beslutet tills vidare inte skall gälla.
I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag framhölls att det
var viktigt att myndigheterna tar till vara alla de möjligheter
de har att snabbt och enkelt ändra sina beslut, om dessa visar
sig vara oriktiga.
Förvaltningsdomstolarna har till uppgift att pröva
överklaganden över förvaltningsmyndigheters och lägre
förvaltningsdomstolars avgöranden. I de fall då ett ärende inte
skall prövas av en förvaltningsdomstol, är regeringen eller
någon förvaltningsmyndighet slutinstans.
2.2.3 Extraordinära rättsmedel
För de fall då ett avgörande är slutgiltigt, t.ex. därför att
det är meddelat i högsta instans, därför att överklagande enligt
särskild föreskrift är förbjudet eller därför att tiden för
överklagande har gått ut, finns möjligheten att använda sig av
extraordinära rättsmedel för att söka få en ändring till stånd.
Resning och återställande av försutten tid utgör sådana
rättsmedel och beviljas enligt 11 kap. 11 § regeringsformen av
Regeringsrätten när fråga är om ärende för vilket regeringen,
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta
instans och i annat fall av Högsta domstolen eller, i den mån
det föreskrivs i lag, av annan domstol som inte är
förvaltningsdomstol.
Resning tar sikte på avgörandets innehåll, t.ex. om ett bevis
som bestämt utgången i efterhand visar sig vara förfalskat.
Återställande av försutten tid, t.ex. tid för överklagande, kan
beviljas när den klagande har någon form av giltig ursäkt för
att han har kommit för sent.
2.2.4 Rättsprövning av förvaltningsbeslut
Lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut
antogs i avsikt att anpassa den svenska lagstiftningen till
Europadomstolens praxis i fråga om artikel 6 i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Enligt denna artikel skall envar,
bl.a. när det gäller att pröva hans civila rättigheter och
skyldigheter, vara berättigad till en opartisk och offentlig
rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk
domstol som har upprättats enligt lag.
Lagen trädde i kraft den 1 juni 1988 och var då tidsbegränsad
till utgången av år 1991. Lagens giltighetstid har sedan
förlängts med tre år (prop. 1990/91:176, 1991/92:KU12, rskr.
51).
Enligt lagen skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part
i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen eller en
förvaltningsmyndighet som rör något förhållande som avses i 8
kap. 2 eller 3 § regeringsformen, pröva om avgörandet i ärendet
strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit
eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet.
Rättsprövning kan gälla endast sådana beslut som innebär
myndighetsutövning mot den enskilde. Dessutom krävs att beslutet
annars kan prövas av domstol endast efter ansökan om resning och
inte skulle ha kunnat överprövas i annan ordning. Beslut av
vissa nämnder är dock undantagna från rättsprövning, liksom
beslut i vissa typer av ärenden.
Av förarbetena till lagen framgår att Regeringsrättens
prövning skall omfatta inte bara lagtolkning utan också
faktabedömning och bevisvärdering. Även kraven i 1 kap. 9 §
regeringsformen om allas likhet inför lagen samt om saklighet
och opartiskhet bör kunna prövas.
Fri- och rättighetskommittén skall enligt sina direktiv (dir.
1991:119) bl.a. överväga frågan om vidgade möjligheter till
domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut.
2.2.5 Kontrollorgan
Regeringsformens bestämmelser om kontrollmakten omfattar de
organ och metoder som direkt anvisas för kontrolländamål. I det
följande behandlas den kontroll som utövas av
konstitutionsutskottet och Riksdagens ombudsmän.
Justitiekanslerns tillsynsuppgifter berörs även.
Konstitutionsutskottets granskningsområde omfattar statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Enligt 12
kap. 1§ regeringsformen kan varje annat utskott och varje
riksdagsledamot hos konstitutionsutskottet väcka fråga om
statsråds tjänsteutövning eller handläggningen av
regeringsärende.
I enlighet med bestämmelsen i 12 kap. 6 § regeringsformen
väljer riksdagen ombudsmän med uppgift att utöva tillsyn över
tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra
författningar. Tillsynen skall ske i enlighet med instruktion,
som riksdagen beslutar genom lag (SFS 1986:765). Ombudsman får
föra talan i de fall som anges i instruktionen.
Ombudsmännen skall enligt sin instruktion särskilt tillse att
domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttar
regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att
medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för
nära i den offentliga verksamheten.
I konstitutionsutskottets betänkande KU 1986/87:2 om
JO-ämbetet uttalade utskottet bl.a. följande.
I olika sammanhang har under senare år diskuterats om inte JO
borde utrustas med olika befogenheter för att förbättra ämbetets
möjligheter att hjälpa klagande som utsatts för fel eller
försummelser från det allmännas sida. Innan utskottet anger sin
syn på de av JO-utredningen diskuterade förslagen i saken bör
framhållas följande. JO kan naturligtvis redan i dag på olika
sätt medverka till att felaktiga beslut rättas m.m. Som exempel
kan nämnas att i de fall där det är möjligt för en myndighet att
ompröva ett beslut torde ett uttalande av JO leda till att en
myndighet rättar ett felaktigt beslut. När det föreligger
förutsättningar för att tillgripa extraordinära rättsmedel mot
ett beslut har JO vissa möjligheter att initiera ett sådant
förfarande, t.ex. när fråga är om resning i ett brottmål.
Enligt utskottet kunde även andra positiva effekter uppnås
genom en JO-anmälan, t.ex. att myndighetens handläggning av ett
ärende påskyndades. Härtill kom att JO genom råd och anvisningar
kan bistå en enskild, t.ex. i en skadeståndsfråga där grunden
för anspråket är felaktig myndighetsutövning.
Utskottet avstyrkte i denna del bl.a. en motion om att låta
utreda hur JO-ämbetet kunde omvandlas till en fristående domstol
för att möjliggöra för JO att bistå enskilda. Enligt utskottet
borde några mera genomgripande ändringar i JO:s roll inte ske.
Detta innebar enligt utskottet naturligtvis inte att utskottet
inte i och för sig ansåg att det kunde finnas behov av att på
olika sätt stärka de enskildas ställning i förhållande till
myndigheterna. Detta borde dock ske på annat sätt än genom att
JO fick nya uppgifter av det behandlade slaget. I sammanhanget
erinrade utskottet om den nya förvaltningslagen som bl.a. syftar
till att på olika sätt underlätta för enskilda att ta till vara
sin rätt. Utskottet ansåg att en effekt som denna nya
förvaltningslag troligen skulle komma att leda till var att
myndigheternas omprövning av beslut utan samband med
överklagande skulle komma att öka.
I en av de av utskottet behandlade motionerna föreslogs
inrättande av ett särskilt forum, vars uppgift skulle vara att
bistå personer som drabbats av felaktiga beslut. Utskottet
avstyrkte motionen och anförde att i denna del kunde i allt
väsentligt åberopas vad utskottet i det närmast föregående
anfört.
Vid riksmötet 1988/89 behandlade utskottet (1988/89:KU7) en
motion med yrkande om inrättande av en "orimlighetsombudsman". I
motionen framhölls att myndigheter och enskilda borde ha en
ombudsman att vända sig till som kunde inhibera verkställandet
av en lag eller förordning, när den får orimliga konsekvenser
som inte har kunnat förutses. En sådan ombudsman skulle
hänskjuta ärendet till regeringen som fick avgöra om
verkställandet skulle ske eller ändring föreslås. Med hänvisning
till 27 § förvaltningslagen och till vad som anförts i
utskottets betänkande 1986/87:2, se ovan, anförde utskottet att
det härav framgått att det utöver möjligheten att anföra besvär
fanns olika vägar för den enskilde att få rättelse av ett beslut
som visade sig orimligt. Enligt utskottets mening fanns det inte
anledning att härutöver inrätta ett ämbete som
"orimlighetsombudsman", varför motionen avstyrktes.
Justitiekanslern (JK) är regeringens högste ombudsman. En av
JK:s uppgifter är att utöva tillsyn. Enligt lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn, har JK tillsyn över att de som utövar
offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar
samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen omfattar med
några undantag (regeringen och statsråd samt riksdagens
myndigheter och dessas befattningshavare) bl.a. alla statliga
och kommunala myndigheter och deras personal. Tillsynen bedrivs
-- liksom den tillsyn som utövas av JO -- genom prövning av
klagomål från enskilda eller myndigheter, genom inspektioner
eller genom att JK på eget initiativ tar upp frågor som han fått
kännedom om. I JK:s tillsynsuppgifter ingår även granskning av
de ärendeförteckningar som de statliga myndigheterna årligen
skall avge till honom. JK har även andra uppgifter än denna
tillsynsuppgift.
På initiativ av riksdagen (1989/90:KU15, rskr. 109)
tillkallade regeringen i december 1991 en särskild utredare för
att se över JK:s arbetsuppgifter m.m. Enligt direktiven (dir.
1991:110) kan det med tanke på de ordinära möjligheter att
överklaga beslut som finns och på förekomsten av andra
tillsynsorgan diskuteras vilken betydelse anmälningar från
enskilda bör ha för JK:s tillsynsverksamhet. Det finns enligt
direktiven i dag risk för ett dubbelarbete genom att både JO och
JK prövar klagomål från enskilda, även om dessa myndigheter i
praktiskt samarbete söker motverka något sådant. Utredaren bör
överväga vilken omfattning JK:s tillsyn bör ha och i vilka
former den skall bedrivas. Av särskilt intresse är enligt
direktiven fördelningen av arbetsuppgifter mellan JK och JO och
här kan också JK:s tillsyn över domstolarna komma i
blickpunkten. Utredningens arbete beräknas vara slutfört i
slutet av april i år.
2.3 Utskottets bedömning
Motionärerna anser att en opartisk medborgarrättskommisson bör
tillsättas, med uppgift att se över samtliga ärenden där
enskilda människor hamnar i kläm och utsätts för felaktiga
beslut i rättsapparaten.
Mot bakgrund av att motionärerna i sin motion angivit några
exempel såsom lämpliga att granskas av denna kommission, har
utskottet informerat sig om dessa exempel. Utskottet vill betona
att detta inte inneburit någon prövning från utskottets sida av
rättsfrågor och vidtagna åtgärder i de olika ärendena.
Regeringsformen medger inte heller en sådan prövning från
riksdagens sida.
Såsom framgått av redogörelsen ovan finns det olika vägar för
den enskilde att, förutom möjligheten till överklagande, få
beslut prövade. Att domstolarna och förvaltningsmyndigheterna
efterlever lagar och andra författningar och i övrigt fullgör
sina åligganden kontrolleras av Riksdagens ombudsmän och
Justitiekanslern. Utskottet anser inte att det finns skäl att
inrätta ytterligare kontrollorgan i enlighet med motionärernas
yrkande. Utskottet avstyrker motion 1991/92:K517.
3. Nämnder med domstolsliknande uppgifter
3.1 Motionerna
I motion 1992/93:Ju424, yrkande 4, yrkar Ian Wachtmeister
m.fl. (nyd) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om att allt beslutsfattande som
till sin natur innebär dömande verksamhet och som i dag sker i
nämnder och andra liknande organ bör överföras till lämplig
domstol i syfte att avpolitisera rättsväsendet.
Enligt motionen är politiseringen av rättsväsendet ett
problem. Det handlar bl.a. om att nämnder fått uppgifter som
rätteligen borde ligga hos domstolarna. En rad dömande
funktioner har enligt motionärerna medvetet överförts från
domstolar till nämnder med klar, och ofta öppet deklarerad,
politisk sammansättning. I flera sådana nämnder, som
hyresnämnden, utövas "disproportionerlig makt av enskilda
tjänstemän med juridisk bakgrund, ofta under starkt politiskt
inflytande". Enligt motionärerna skall beslutsfattande som till
sin natur innebär dömande verksamhet ske i domstol och en sådan
förändring bör genomföras skyndsamt.
I motion 1992/93:K507 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att nu göra en ordentlig inventering och
genomlysning av alla statliga nämnder och deras verksamhet med
särskild inriktning på om verksamheten behövs, om den kan skötas
på annat sätt eller av annat organ eller om den kan föras över
på domstol. Vidare yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att de nämnder
som har domstolsliknande uppgifter fråntas uppgifterna och att
uppgifterna flyttas över på domstol, där de rätteligen bör
handläggas.
3.2 Bakgrund m.m.
Enligt 1 kap. 8 § regeringsformen finns domstolar för
rättskipningen och statliga och kommunala
förvaltningsmyndigheter för den offentliga förvaltningen. Under
punkten 2 ovan har närmare redogjorts härför.
Grundlagberedningen hade i sitt förslag till denna paragraf en
mera preciserad skrivning, vilken dock kritiserades med
utgångspunkt från att det inte är möjligt att göra en klar
distinktion mellan rättskipning och förvaltning; även
förvaltningsmyndigheterna fungerar i betydande omfattning som
organ för rättstillämpning. Justitieministern anförde i
propositionen följande (prop. 1973:90 s. 233).
Enligt gängse terminologi benämns domstolarnas dömande
verksamhet rättskipning medan förvaltningsmyndigheternas
uppgifter brukar anges vara förvaltning. Det är enligt min
uppfattning inte meningsfullt att i RF:s inledningskapitel söka
ge en närmare karakteristik av den roll som dessa olika
samhällsorgan spelar. Över huvud taget torde det inte vara
möjligt att i några korta satser ge en rättvisande beskrivning
av de likheter och olikheter som finns mellan domstolarnas och
förvaltningsmyndigheternas verksamhet. Jag föreslår därför att i
förevarande paragraf endast slås fast att för rättskipningen
finns domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga
och kommunala förvaltningsmyndigheter.
De nämnder som omnämns i motionerna utgör myndigheter. För
vissa av dessa, såsom arrende- och hyresnämnderna, regleras i
lag uppgifterna, sammansättningen, ärendehandläggningen och
möjligheterna till överklagande. Vissa beslut av arrendenämnd
och hyresnämnd kan, i enlighet med lag (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder, överklagas till
fastighetsdomstol resp. Bostadsdomstolen. Ordföranden i
arrendenämnd och hyresnämnd skall vara lagfaren.
Det har under senare år pågått en utveckling mot att
förvaltningsärenden i allt större utsträckning skall kunna
överprövas av domstolar. Rättsprövningslagen (1988:205)
möjliggör domstolsprövning i ett antal förvaltningsärenden där
regeringen eller förvaltningsmyndighet är sista besvärsinstans.
Lagen antogs i avsikt att anpassa den svenska lagstiftningen
till Europadomstolens praxis i fråga om artikel 6 i
Europarådskonventionen.
Fri- och rättighetskommittén skall enligt sina direktiv
(1991:119) bl.a. överväga frågan om vidgade möjligheter till
domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut. En
uppgift för kommittén bör enligt direktiven vara att överväga
och lägga fram förslag som gör svensk lagstiftning anpassad till
våra internationella åtaganden i fråga om rätt till
domstolsprövning. Kommittén bör vidare ta ställning till om den
svenska domstolskontrollen av förvaltningsbeslut bör förbättras
så att en generell möjlighet till domstolsprövning införs.
I direktiven sägs även att det är angeläget med en genomgång
av svensk lagstiftning i syfte att bringa den i överensstämmelse
med Europakonventionen och Europadomstolens avgöranden, men att
det knappast är möjligt för kommittén att göra en generell
genomgång av all vår lagstiftning. En sådan genomgång får enligt
direktiven göras på varje rättsområde för sig samtidigt som
annat reformarbete på resp. område genomförs.
I slutet av år 1989 tillsattes en kommitté för att se över
domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation. Kommittén,
som antog namnet Domstolsutredningen, föregicks av en
remissbehandling av departementspromemorian (Ds 1989:2)
Domstolarna i framtiden -- en idéskiss. I början av år 1992
redovisade Domstolsutredningen sitt betänkande (SOU 1991:106)
Domstolarna inför 2000-talet.
Betänkandet innehåller olika förslag som tar sikte på
arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltning och mellan
de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Utredningen tar också upp omprövning, överklagande och
instansordningen och vissa processrättsliga frågor.
I betänkandet anförs bl.a. (s. 56) att det i dagens samhälle
ofta uppstår krav på att området för domstolsprövning skall
utökas. Det ansågs dock inte ligga inom ramen för utredningen
att göra en systematisk genomgång av samtliga
förvaltningsärenden och bedöma lämpligheten av domstolsprövning.
En sådan bedömning får enligt betänkandet i stället göras i
första hand inom regeringskansliet vid en översyn av ett enskilt
förvaltningsområde eller när någon fråga eljest aktualiseras.
Enligt betänkandet prövas fortlöpande i regeringskansliet om det
är lämpligt att flytta över regeringens besvärsprövning i
förvaltningsärenden till bl.a. domstol.
Betänkandet har remissbehandlats och förslagen prövas i
Justitiedepartementet. I 1993 års budgetproposition, bilaga 3,
s. 25, anger justitieministern att inriktningen på detta arbete
är att i viktiga delar förbereda ett genomförande av huvuddelar
av förslagen. Det innebär förberedande av åtgärder för att
överföra uppgifter som inte består i rättskipning från domstolar
till förvaltningsmyndigheter, göra en bättre fördelning av
måltyper mellan de allmänna domstolarna och
förvaltningsdomstolarna, bredda länsrätternas behörighet så att
de blir allmänna förvaltningsdomstolar i mera egentlig betydelse
än för närvarande samt begränsa måltillströmningen till
överinstanserna utan att ge avkall på rättssäkerhetskraven.
3.3 Utskottets bedömning
Motionärerna anser att de nämnder och liknande organ som har
domstolsliknande uppgifter skall fråntas dessa och att
uppgifterna skall överföras till domstol. I en av motionerna
yrkas även att det nu skall göras en ordentlig inventering och
genomlysning av alla statliga nämnder och deras verksamhet.
Fri-och rättighetskommittén skall överväga frågan om vidgade
möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och
förvaltningsbeslut. Utskottet anser att resultatet av dessa
överväganden bör avvaktas och avstyrker därför motionerna
1992/93:Ju424, yrkande 4 och 1992/93:K507.
4. Statliga verks- och myndighetsstyrelser
4.1 Motionerna
I motion 1992/93:K501 av Iréne Vestlund m.fl.(s) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av den statliga
styrelserepresentationen i enlighet med motionens syfte. I
motionen anförs att det är viktigt att de statliga styrelserna
är allsidigt sammansatta och att återkopplingen till ett
nominerande organ är tydlig. Vidare anses att en återgång till
ett större antal representanter för allmänintressen bör ske.
I motion 1992/93:K509 av Jarl Lander m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om styrelserepresentation i statliga verk och
bolag.
I motionen pekas på det otillfredsställande i att det inom de
statliga verken nästan aldrig märks att styrelseordförandena för
verkets talan vid representationer eller i kontakten med
massmedia. Enligt motionen bör i första hand styrelseordföranden
avlasta en stor del av verkschefens representationplikter, som
torde ta alltför mycket tid från verkscheferna, en tid som i
stället borde ägnas den dagliga verksamheten inom verket.
Posten, Statens järnvägar och Televerket bör enligt
motionärernas uppfattning vara de verk som till att börja med
bör få arbetande ordföranden. Regeringen bör enligt motionärerna
även i fortsättningen tillsätta styrelseledamöter samt som nu
utse ordförande. Till detta kommer enligt motionen att även vice
ordförande bör utses av regeringen och inte som nu sker inom
vissa verk, att styrelsen inom sig utser vice ordförande.
Lars Andersson (-) yrkar i motion 1992/93:K512 att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om riktlinjer för verksstyrelsernas framtida sammansättningar.
Motionären pekar på att det i verksstyrelser oftast är så att
verkets eller institutionens dagliga ledare även sitter som
styrelseordförande (generaldirektör eller motsvarande). Med
anledning därav bör enligt motionären riksdagen ge regeringen i
uppdrag att framlägga omarbetade riktlinjer för hur
sammansättningen av verks och styrelsers ordförandeposter i
framtiden skall fördelas, varvid ansvarsfördelningen mellan
verksledningen och styrelse klart skall framgå.
4.2 Bakgrund m.m.
För ledningen av andra statliga myndigheter än affärsverk och
nämnder finns i princip tre grundmodeller. En innebär att
verkschefen ensam har den yttersta beslutanderätten, en annan
att det vid sidan av verkschefen också finns ett rådgivande
organ. Den tredje och vanligaste modellen vid medelstora och
större myndigheter är en verksstyrelse med verkschefen som
ordförande.
Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, KU 29, rskr.
226) fastställdes även riktlinjer för hur myndigheternas ledning
borde utformas. Enligt propositionen borde verkschefen, när det
gällde förvaltningsmyndigheterna, normalt vara ordförande i
styrelsen, eftersom verkschefen är den som inför regeringen
ansvarar för myndighetens verksamhet. Vad gällde styrelsernas
sammansättning låg det enligt propositionen inte något allmänt
intresse i att eftersträva representativitet i styrelsen för
olika grupper i samhället. I vissa speciella undantagsfall, där
det ligger stora fördelar i att intresseavvägningar och
samförstånd kan uppnås på myndighetsnivån, fanns emellertid skäl
att sätta samman styrelserna så att intressena balanserades.
Därvid nämndes Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen
och AMU-styrelsen; även i Statens jordbruksnämnd borde liksom
tidigare olika berörda intressen bli representerade.
Konstitutionsutskottet framhöll i sitt betänkande att
lekmannastyrelsens sammansättning måste bestämmas från fall till
fall med beaktande av de uppgifter som myndigheten i fråga har.
Beträffande vissa styrelser på arbetsmarknads- och
jordbruksområdet borde, som föreslagits i propositionen,
dittillsvarande form för intresserepresentation finnas kvar.
Även i andra styrelser kunde det enligt utskottet bli aktuellt
att hämta styrelseledamöter från intresseorganisationer på grund
av den sakkunskap som är representerad där. Utskottet förutsatte
emellertid att det allmänna medborgerliga omdöme som företräds
av personer i de folkvalda församlingarna skulle få en stark
representation i lekmannastyrelserna.
I en vpk-motion stöddes den parlamentariska lekmannastyrelsens
princip medan tanken på intresseföreträdare avvisades.
M-motionärer, vilka förordat att lekmannastyrelserna endast
skulle ha en rådgivande roll, såg inte skäl för någon särlösning
på arbetsmarknads- och jordbruksområdet. På dessa punkter
förelåg reservationer. Riksdagen följde utskottet.
Myndighetschefens och styrelsens ansvar och uppgifter har
sedermera preciserats i verksförordningen (1987:100) och i
instruktionerna för myndigheterna.
Riksdagen beslutade våren 1992 (prop. 1991/92:123, KU36, rskr.
305) att slopa intresserepresentationen i vissa statliga
myndigheters styrelser inom arbetsmarknadsområdet. I stället
skall för ledningen av dessa myndigheter gälla de allmänna
riktlinjer för styrelsernas sammansättning i myndigheterna under
regeringen som riksdagen har godkänt genom
verksledningsbeslutet. Vidare beslutades om vissa ändringar i
fråga om förfarandet vid utseende av ledamöter i
socialförsäkringsnämnderna.
Konstitutionsutskottet framhöll vid sin behandling av
propositionen att förvaltningsmyndigheternas ledningsformer m.m.
på lång sikt ses över av en särskild utredning. Utskottet delade
dock propositionens åsikt om att den uppkomna situationen krävde
åtgärder på kort sikt, eftersom den enligt verksledningsbeslutet
för vissa fall eftersträvade balansen mellan olika
intressegrupper inte kunde upprätthållas. I reservation ansåg de
socialdemokratiska ledamöterna att propositionens förslag skulle
avslås. Riksdagen följde utskottet.
Konstitutionsutskottet behandlade hösten 1992 (1992/93:KU3)
tre motioner gällande statliga verks- och myndighetsstyrelser.
Dessa avstyrktes med hänvisning till pågående utredning. I en
reservation delade de socialdemokratiska ledamöterna den
uppfattning om betydelsen av lekmannainflytandet i statliga verk
och myndigheter som förts fram i två av motionerna. Vidare
ansågs i reservationen att den princip om intresserepresentation
i vissa styrelser på arbetmarknadsområdet som kom till uttryck i
riksdagens verksledningsbeslut borde återinföras. Riksdagen
följde utskottet.
4.3 Pågående utredning
Den 6 februari 1992 beslöt regeringen tillkalla en kommitté
(Fi 1992:03) med uppgift att se över förvaltningsmyndigheternas
ledningsformer m.m. Enligt kommitténs direktiv (dir. 1992:10)
skall översynen i första hand omfatta ledningarna i de statliga
centrala förvaltningsmyndigheterna, men översynen bör dessutom i
tillämpliga delar avse ledningen av affärsverken. Härvid bör
beaktas de skilda förutsättningar som finns för verksamhet i
förvaltningsmyndigheter och i affärsverk. Enligt direktiven är
det av särskild vikt att belysa behovet av förändring av
styrelsens kompetens med hänsyn till den pågående utvecklingen
inom affärsverksområdet samt rollfördelningen mellan
verksstyrelsen och generaldirektören.
En allmän utgångspunkt för kommitténs arbete skall vara att
myndighetsledningarnas befogenheter och ansvar anpassas till de
nya förutsättningar som följer av bl.a. den fortlöpande
delegering av verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar som skett
de senaste åren. Härvid bör kommittén även förutsättningslöst
pröva behovet av lekmannainflytandet i verksamheten. En annan
utgångspunkt för utredningen skall vara att
intresserepresentation inte bör förekomma på ledningsnivå utan i
förekommande fall i rådgivande organ. För vissa domstolsliknande
eller rättstillämpande organ m.m. kan dock, om särskilda skäl
föreligger, intresserepresentation likväl övervägas att behålla.
Kommittén bör även överväga om en återgång till att behålla
kollegium som ledningsform i vissa myndigheter kan vara
ändamålsenligt.
Som ett led i översynen bör en utvärdering göras av
verksledningsbeslutet i den del som avser myndighetsledningens
befogenheter och ansvar m.m. Målsättningen bör vara att
klarlägga och analysera oklarheter och problem som kan förekomma
med den nuvarande ordningen. Utvärderingen bör kunna ligga till
grund för kommitténs fortsatta överväganden.
Vad gäller verksstyrelsernas roll bör kommittén överväga om
den nuvarande ordningen skall bestå eller om den bör förändras.
Härvid bör särskilt frågan om ansvarsfördelningen mellan
styrelse och verkschef klarläggas och styrelsens uppgifter bör
konkretiseras. I direktiven understryks att verkschefen under
alla förhållanden bör ha en stark ställning när det gäller att
leda och organisera myndighetens verksamhet. Ett alternativ som
enligt direktiven bör analyseras och jämföras med gällande
ordning är den rollfördelning mellan styrelse och verkställande
direktör som aktiebolagslagen uppställer.
Till dessa överväganden bör enligt direktiven kopplas frågan
om verksstyrelsernas ansvarsområde och uppgifter. Med hänsyn
till de nya krav som kan komma att gälla för verksstyrelsernas
arbete skall kommittén överväga om formerna för nominering och
rekrytering av ledamöter bör förändras.
Kommittén skall vidare överväga om verkschefen eller om en
extern ledamot bör vara ordförande i styrelsen. Om kommittén
stannar för det senare alternativet, bör konsekvenserna av detta
belysas närmare. Huruvida myndighetsstyrelsen bör ha en roll vid
tillsättning av verkschefstjänsten skall också övervägas av
kommittén.
Kommitténs arbete beräknas vara slutfört i slutet av maj 1993.
4.4 Utskottets bedömning
Förvaltningsmyndigheternas ledningsformer m.m. på lång sikt
ses för närvarande över av en särskild utredning. De frågor som
tas upp i motionerna omfattas av utredningens arbete. Utskottet
anser att utredningsarbetet inte bör föregripas och avstyrker
därför motionerna 1992/93:K501, 1992/93:K509 och 1992/93:K512.
5. Arvode till förtroendevalda i statlig verksamhet
5.1 Motionen
I motion 1992/93:K503 av Inger Lundberg m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av arvoderingen av
förtroendevalda engagerade i statlig verksamhet.
Motionärerna pekar på att riksdagen i samband med antagandet
av en ny kommunallag även beslutat om principer för arvoden hos
kommuner och landsting, men att riksdagen varit mindre
handlingskraftig vad gäller beslut om arvoden för statliga
uppdrag. Som exempel nämns att nämndemännen fortfarande inte har
rätt till skälig ersättning för förlorad arbetsförtjänst och att
det för skattenämndernas del inte finns någon lagreglerad rätt
till arvode. Vad gäller skattenämnderna har de enskilda
landstingen rätt, men inte skyldighet, att besluta om arvoden
för en verksamhet, som principiellt måste anses som statens
angelägenhet. Enligt motionen är risken stor att arvoderingen av
ledamöterna i skattenämnderna hamnar mellan olika stolar. De
angivna exemplen visar enligt motionen att det är hög tid för
statsmakterna att se över principerna för arvodering av
förtroendevalda, som medverkar inom den statliga sektorn.
5.2 Bakgrund m.m.
Ersättning till nämndemän utgår av allmänna medel enligt
regler i förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän
och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m.
Ersättning utgår dels som arvode för sammanträde med 300 kr per
dag, dels -- under förutsättning av löneavdrag eller annan
inkomstförlust på grund av uppdraget -- som tilläggsbelopp för
den del av inkomstförlusten som inte täcks av arvodet. Arvodet
och tilläggsbeloppet får tillsammans inte överstiga 650 kr. För
nämndemän i länsrätt utgår arvode även för förberedelsearbete
med 300 kr per dag.
I november 1991 gav regeringen Domstolsverket i uppdrag att se
över normerna för ersättning till nämndemän. I maj 1992
avlämnade Domstolsverket rapporten 1992:4 Rekrytering av
nämndemän -- Förslag till nya ersättningsnormer. I rapporten
lämnas en redovisning och analys av olika faktorer som påverkar
rekryteringen och sammansättningen av nämndemannakåren samt
förslag till nya ersättningsnormer för nämndemännen. Enligt
Domstolsverket är det sättet att utse nämndemän som är den
utslagsgivande faktorn när det gäller rekryteringen. Verket
konstaterar vidare att ersättningsnormernas betydelse för
rekryteringen av nämndemän har ökat i takt med det stigande
missnöjet med ersättningarnas storlek. Domstolsverket anser att
dagens ersättningsmodell med arvode och tilläggsbelopp är
otidsenlig och i rapporten föreslås ett nytt ersättningssystem
efter mönster av de nya ersättningsreglerna för förtroendevalda
enligt kommunallagen. Detta skulle innebära en kombination av
prestationsersättning och ersättning för inkomstbortfall.
I 1993 års budgetproposition, bilaga 3, s. 126, redogörs under
anslaget F 5. Vissa domstolskostnader m.m. för Domstolsverkets
rapport. Härav framgår även att Domstolsverkets förslag skulle
leda till merkostnader på 15,7 miljoner kronor.
Justitieministern anför i samband härmed att hon har förståelse
för önskemålen om att höja ersättningen till nämndemännen. Med
hänsyn till det statsfinansiella läget föreslår hon emellertid
inte nu någon ändring i gällande ersättningsbestämmelser.
Justitieutskottet har i ett nyligen justerat betänkande
(1992/93:JuU26) behandlat motioner vari framförts önskemål om
att ersättningen för uppdraget som nämndeman skall höjas.
Motionärerna hänvisade genomgående till kommunallagens regler om
ersättning till förtroendevalda. I en motion föreslogs vidare
att den övre gränsen för ersättningen skulle höjas till 800 kr
per dag, vilket enligt motionärerna beräknades kosta 2 miljoner
kronor. Justitieutskottet instämde i att det finns behov av
förbättrad ersättning till nämndemännen, vilket utskottet också
påtalat i tidigare sammanhang. Utskottet måste dock i det
rådande ekonomiska läget dela justitieministerns uppfattning och
tvingades således med beklagande konstatera att det saknas
ekonomiskt utrymme för ens en försiktig höjning av nämndemännens
ersättning. Med detta avstyrkte justitieutskottet motionerna.
Till justitieutskottets betänkande har fogats en reservation
av de socialdemokratiska ledamöterna, enligt vilken det är
angeläget att ersättningen till nämndemän snarast förbättras.
Mot bakgrund av det statsfinansiella läget anses det inte finnas
utrymme för Domstolsverkets föreslagna förbättringar, men
ersättningen bör dock redan nu förbättras i så måtto att den
övre gränsen bör höjas till 800 kr per dag fr.o.m. den 1 juli
1993. I ytterligare en reservation av de socialdemokratiska
ledamöterna har kostnaderna för en sådan höjning uppskattats
till ca 2 miljoner kronor och detta belopp föreslås bli anvisat
utöver av regeringen föreslaget belopp.
Den 1 januari 1991 ersattes länsskattemyndigheterna och lokala
skattemyndigheterna med en skattemyndighet i varje län. Varje
skattemyndighet har ett eller flera skattekontor och vid varje
skattekontor finns en skattenämnd. Skattenämnderna är
förtroendevalda organ och de har ersatt de taxeringsnämnder som
tidigare fanns i skatteorganisationen. Myndigheten skall fatta
beslut med nämnd i de fall ett lekmannainflytande är värdefullt,
främst när fråga är om tvistiga omprövningar.
Ordföranden och vice ordföranden i skattenämnd skall vara
tjänsteman vid skattemyndighet och förordnas av Riksskatteverket
för högst tre år i taget. Övriga ledamöter väljs av
landstingsfullmäktige och om det i länet finns en kommun som
inte ingår i landstinget av landstingsfullmäktige och
kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som
skattemyndigheten bestämmer efter befolkningstalen.
Enligt 7 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) får
landstingsfullmäktige besluta att av landstingets medel skall
till de landstingsvalda nämndledamöterna betalas arvoden,
reseersättningar, traktamenten och andra ekonomiska förmåner
enligt de grunder som gäller enligt 4 kap. 14 § kommunallagen
(1991:900). Kommunfullmäktige har motsvarande rätt i fråga om de
kommunvalda ledamöterna.
Riksdagen fattade under hösten 1986 ett principbeslut om
utformningen av det framtida taxeringsförfarandet och
skatteprocessen (prop. 1986/87:47, 1986/87:SkU11, rskr. 95).
Till grund för propositionen i fråga låg
Skatteförenklingskommitténs delbetänkande (SOU 1985:42)
Förenklad taxering. I detta betänkande ansågs (s. 72) att
arvodesfrågan var viktig för rekryteringen av lekmannaledamöter.
Vidare anfördes att lekmännen i skattenämnden blev ledamöter i
en myndighet inom den statliga förvaltningen och att ersättning
till dessa därför borde betalas av allmänna medel enligt samma
grunder som för nämndemännen i domstolarna. Tilläggsbeloppet
borde bestämmas av Riksskatteverket. I propositionen ansåg
föredragande departementschefen (s. 124 i prop. 1986/87:47) att
beträffande vissa av de frågor som Skatteförenklingskommittén
hade tagit upp, bl.a. vad avsåg ersättningen till
nämndledamöterna, var det lämpligt att avvakta med ett
ställningstagande till dess en reform kunde fullföljas.
I proposition 1989/90:74 gavs förslag om en ny taxeringslag
innefattande bl.a. en ny skatteorganisation. Propositionens
förslag byggde bl.a. på Skatteförenklingskommitténs
slutbetänkande (SOU 1988:21--22) Ny taxeringslag -- reformerad
skatteprocess med detaljförslag på grundval av riksdagens
principbeslut. I propositionen anförde föredragande
departementschefen (s. 386) att ersättning till en ledamot i
skattenämnden borde utgå enligt samma principer som då gällde
beträffande ledamot i taxeringsnämnd och att det bl.a. innebar
att ersättningen betalas av den landstingskommun eller kommun
som har utsett ledamoten. I detta sammanhang erinrades också om
att kommunsektorns kostnader för lekmannamedverkan i
taxeringsarbete genom reformen minskade med ca 15 miljoner
kronor per år.
Ersättning för uppdrag i statliga styrelser, nämnder och råd
m.m. regleras fr.o.m. den 1 januari 1993 i en särskild
förordning (SFS 1992:1299). Styrelserna, nämnderna och råden
delas in i kategorierna A--E enligt ett särskilt regeringsbeslut
av den 10 december 1992. Ersättning till ledamöter och ersättare
utgår för varje kategori med belopp som angivits i förordningen.
För kategori A beslutar regeringen särskilt i varje enskilt
fall. Utöver denna ersättning utgår ersättning för förlorade
avlöningsförmåner.
Förordningen om ersättning föregicks av en av
Finansdepartementet under våren 1992 genomförd översyn av
arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder.
Konstitutionsutskottet avstyrkte hösten 1992 (1992/93:KU3) en
motion gällande arvode till personalföreträdare i statlig
myndighet med lekmannastyrelse och en motion med begäran om en
översyn av ersättningen till ledamöter i statliga utredningar.
Utskottet hänvisade då till Finansdepartementets pågående
beredning av den genomförda översynen av arvodena för uppdrag i
styrelser och nämnder.
5.3 Utskottets bedömning
Motionären anser att det finns behov av en översyn av
arvoderingen av förtroendevalda engagerade i statlig verksamhet.
För att visa detta behov anges i motionen som exempel
ersättningen till nämndemän och skattenämndsledamöter.
År 1992 gjorde Finansdepartementet en översyn av arvodena för
uppdrag i statliga styrelser och nämnder, vilken resulterade i
en särskild förordning som reglerar ersättningen för sådana
uppdrag. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad ovan anförts
beträffande ersättning till nämndemän och skattenämndsledamöter,
kan det enligt utskottets mening inte nu anses föreligga något
behov av ytterligare översyn. Motion 1992/93:K503 avstyrks
därför.
6. Alkoholfri representation
6.1 Motionerna
I motion 1992/93:So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) begär
motionärerna i yrkande 9 att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att alkoholfri
representation bör eftersträvas i så många sammanhang som
möjligt. Motionärerna anför att det i i början av 1980-talet
beslutades om alkoholfri representation i en rad kommuner och
landsting samt även på statlig nivå, men att alkoholen sedan
dess på många håll kommit tillbaka i representationssammanhang.
I motionen pekas på det angelägna att de vuxna i det offentliga
livet är föredömen för andra och visar på möjligheten att vara
tillsammans utan alkohol och under alla omständigheter utan
starksprit.
I motion 1992/93:K506 av Tuve Skånberg (kds) yrkas dels att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om alkoholfri representation för statlig
förvaltning, dels att riksdagen som sin mening skall ge
talmanskonferensen till känna vad i motionen anförts om
alkoholfri representation i riksdagen.
I tider när mycket angelägna ändamål på grund av det svåra
ekonomiska läget måste avslås eller vänta, måste enligt
motionären också politikerna visa sin vilja att prioritera, och
en alkoholfri representation har i detta sammanhang ett stort
symbolvärde. Enligt motionen har riksdagen vid några tillfällen
beslutat om alkoholfri representation. Motionären framhåller att
det skulle öka Sveriges trovärdighet vad beträffar de
hälsopolitiska målen för vår alkoholpolitik om vi också i
praktiken handlade så, att vi i offentliga sammanhang hade
alkoholfria drycker vid representation.
6.2 Riksdagens tidigare behandling
Socialutskottet har tidigare avstyrkt motioner med krav på att
all offentlig representation skall vara alkoholfri
(1990/91:SoU23). Socialutskottets uppfattning var att stat och
kommun bör visa återhållsamhet med alkoholservering vid
offentlig representation. Utskottet utgick från att så skedde
utan att riksdagen tog något initiativ i saken, varför
motionerna avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
Konstitutionsutskottet avstyrkte hösten 1992 (1992/93:KU3) en
liknande motion, varvid utskottet inte fann anledning till någon
annan bedömning än den riksdagen tidigare gjort. Riksdagen
följde utskottet.
6.3 Utskottets bedömning
Utskottet anser att skäl saknas att frångå riksdagens tidigare
ställningstagande till motioner med samma syfte som de nu
förevarande, varför motionerna 1992/93:So318, yrkande 9 och
1992/93:K506 avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande nådeinstitutet
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju624,
res. (nyd)
2. beträffande redogörelse för nådeinstitutets tillämpning
att riksdagen avslår motion 1992/93:K221,
3. beträffande tillsättande av en medborgarrättskommission
att riksdagen avslår motion 1991/92:K517,
4. beträffande nämnder med domstolsliknande uppgifter
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju424 yrkande 4 och
1992/93:K507,
5. beträffande statliga verks- och myndighetsstyrelser
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K501, 1992/93:K509 och
1992/93:K512,
6. beträffande arvode till förtroendevalda i statlig
verksamhet
att riksdagen avslår motion 1992/93:K503,
7. beträffande alkoholfri representation
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So318 yrkande 9 och
1992/93:K506.
Stockholm den 13 april 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit:
Thage G Peterson (s), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m),
Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson
(s), Ingvar Johnsson (s), Stig Bertilsson (m), Hans Göran Franck
(s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Lisbeth
Staaf-Igelström (s), Henrik S Järrel (m), Elvy Söderström (s)
och Christina Linderholm (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid behandlingen av ärendet.
Reservation
Nådeinstitutet (mom.1)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar
med "Ett beslut" och slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
Det är endast vid mycket grov brottslighet som livstidsstraff
döms ut. Mot bakgrund härav delar utskottet motionärernas
uppfattning att en mer restriktiv hållning är befogad vid
benådning av dem som dömts till livstids fängelsestraff.
Förutsättningarna för att kunna genomföra en sådan begränsning
av nådemöjligheten bör utredas. Utredningen bör ske i den form
som regeringen finner lämplig. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande nådeinstitutet
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju624 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Redogörelse för nådeinstitutets tillämpning (mom.2)
Hans Göran Franck (s) anför
Enligt min mening är det viktigt att konstitutionsutskottet
redan vid nästa års granskning av regeringen belyser frågan om
hur nådeärendena handlagts för att en bedömning skall kunna
göras av huruvida någon förändring har skett under år 1992. Av
den granskning som konstitutionsutskottet genomförde år 1990
framgår att Justitiedepartementet för statistik över
nådeärendena. Jag utgår ifrån att denna fortgående aktualiseras,
vilket underlättar möjligheterna till en jämförelse med
föregående år.
2. Tillsättande av en medborgarrättskommission (mom.3)
Harriet Colliander (nyd) anför
Rättssäkerheten är av fundamental betydelse i en demokrati.
Konstitutionsutskottet har på ett förtjänstfullt sätt informerat
sig om de exempel som räknas upp i motion 1991/92:K517 av John
Bouvin och Lars Andersson (nyd), vari yrkas att en opartisk
medborgarrättskommission bör tillsättas. Utskottet har kommit
fram till att det inte finns anledning att ytterligare informera
sig om de aktuella fallen och ej heller ge regeringen till känna
att en medborgarkommission bör tillsättas. Jag delar i och för
sig denna uppfattning, men anser ändå att det bör finnas en
möjlighet att utreda frågan på annat sätt. Ny demokrati lär
återkomma i frågan.
3. Nämnder med domstolsliknande uppgifter (mom.4)
Harriet Colliander (nyd) anför
Det är tillfredsställande att frågan om vidgade möjligheter
till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut nu är
föremål för övervägande av Fri- och rättighetskommittén. Enligt
min mening är det dock viktigt att en sådan inventering och
genomlysning av alla statliga nämnder och deras verksamhet som
yrkats i motion 1992/93:K507 genomförs efter redovisningen av
kommitténs överväganden. Ett sådant arbete bör även omfatta en
kartläggning av de nämnder som har domstolsliknande uppgifter, i
syfte att överföra dessa uppgifter till domstol.