I betänkandet behandlas regeringens proposition 1992/93:32
Samerna och samisk kultur m.m. såvitt avser bilaga 1 jämte
följdmotioner. I propositionen föreslås inrättande av en
särskild statlig myndighet -- ett Sameting -- med uppgift främst
att bevaka frågor som rör samisk kultur. Ledamöterna i tinget
utses genom val bland den samiska befolkningen. Grundläggande
bestämmelser om Sametingets uppgifter och om hur det utses och
organiseras föreslås bli givna i en särskild lag --
sametingslagen. Några av motionerna behandlar det samiska
språket, samernas ställning enligt regeringsformen och ILO:s
konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande länder. Utskottet tillstyrker propositionens
förslag. Ett särskilt yttrande och en meningsyttring föreligger.
Propositionen bilaga 1
I proposition 1992/93:32 bilaga 1 yrkas att riksdagen antar
det i propositionen framlagda förslaget till sametingslag.
Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som i
propositionen anförts om samiskt språk (avsnitt 9), samt
genomförande och kostnader (avsnitt 11).
Lagförslaget har intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
1992/93:K1 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar att tillförsäkra de samiska familjernas rätt i
sametingslagen.
1992/93:K2 av Erik Artur Egervärn (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tillträde till ILO:s konvention nr 169
om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder för
närvarande inte är aktuellt, men att frågan för Sveriges del kan
komma att omprövas i framtiden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
överklagande vad gäller upprättande av röstlängd även bör kunna
göras till valprövningsnämnden.
1992/93:K3 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om det önskvärda i att Sverige ratificerar ILO:s konvention 169.
1992/93:Bo7 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att ändra 1 kap. 2 § regeringsformen
i enlighet med Samerättsutredningens förslag,
2. att riksdagen beslutar att den föreslagna lagen,
sametingslagen, skall kallas samelag och inkludera
Samerättsutredningens inledande förslag, 1 kap.,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjlighet att överklaga länsstyrelsens
beslut över anmärkning mot röstlängd,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till språklag i
enlighet med Samerättsutredningens förslag,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att hindren för att ratificera
ILO-konventionen så snabbt som möjligt skall undanröjas.
1992/93:Bo14 av Leo Persson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behandlingen av ILO-konvention 169,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det samiska språket.
1992/93:Bo16 av Pontus Wiklund och Jan Erik Ågren (kds) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar genomföra den del av proposition
1992/93:32 bilaga 1 som rör inrättandet av ett Sameting och
avvaktar med behandlingen av bilaga 1 i övrigt.
Utskottet
1. Inledning
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen ges förslag om inrättande av en särskild
statlig myndighet -- ett Sameting -- med uppgift främst att
bevaka frågor som rör samisk kultur. Ledamöterna i tinget utses
genom val bland den samiska befolkningen. Grundläggande
bestämmelser om Sametingets uppgifter och om hur det utses och
organiseras föreslås bli givna i en särskild lag --
sametingslagen.
I den föreslagna lagen ges bl.a. en definition av vem som är
same i sametingslagens mening och därigenom har rösträtt vid val
till tinget och är valbar till tinget. Sametinget föreslås bestå
av 31 ledamöter. Med hänsyn till att tinget föreslås bli en
statlig myndighet kommer regeringen att på förslag av Sametinget
förordna ordförande i tinget. För att sköta den löpande
verksamheten föreslås Sametinget utse en styrelse. Vidare skall
en valnämnd utses som skall svara för valet till Sametinget. I
övrigt får tinget tillsätta de nämnder som kan behövas för
beredning, förvaltning och verkställighet.
Val till Sametinget skall hållas vart fjärde år och valdag är
den tredje söndagen i maj. Landet bildar en valkrets. Rösträtt
till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd. Val
till Sametinget kan ske på två sätt, antingen genom röstning i
vallokal eler genom brevröstning. Särskilda föreskrifter om att
sameröstlängden får föras med hjälp av automatisk databehandling
föreslås bli intagna i sametingslagen.
Sametingslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993 och
det första valet hålls den 16 maj 1993. En särskild
organisationskommitté får i uppgift att planera och genomföra
det första valet till Sametinget och i övrigt förbereda
bildandet av den nya myndigheten.
Någon lagstadgad rätt att använda samiska i officiella
sammanhang bör enligt propositionen inte införas och inte heller
bör någon lagstadgad rätt för äldre samer att få undervisning i
sitt språk införas. I propositionen föreslås att Sametinget ges
ett ansvar för att leda det samiska språkarbetet och tilldelas
särskilda resurser för detta ändamål.
Vad gäller kostnaderna för Sametinget avser regeringen att
återkomma till dessa frågor i 1993 års budgetproposition. Vid
behov avser även regeringen att i tilläggsbudget för 1992/93
återkomma till frågor om kostnader för förberedande och
genomförande av det första valet till Sametinget.
Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som
anförts om samiskt språk samt genomförande och kostnader.
Samerättsutredningen
Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982
tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet en
kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om samernas
ställning i Sverige. Utredningen, som antog namnet
Samerättsutredningen, avgav i maj 1986 delbetänkandet (SOU
1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, i juni 1989
huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting och i
november 1990 slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt
språk. Betänkandena remissbehandlades. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena har
lagts fram i två promemorior, dels vad avser delbetänkandet och
huvudbetänkandet (Ds 1989:72), dels vad avser slutbetänkandet
(Ds 1992:40).
Lagrådsyttrande
Utskottet har inhämtat Lagrådets yttrande över 1 kap. 2 §, 2
kap. 2 § och 3 kap. 3 § i regeringens förslag till sametingslag.
Detta yttrande fogas till betänkandet som bilaga 2.
Yttrande från utbildningsutskottet
Utbildningsutskottet har avgivit yttrande avseende den del av
regeringens förslag till sametingslag som rör sameskolan. Detta
yttrande fogas som bilaga 3 till detta betänkande.
Övrigt
Företrädare för Samernas Nationalråd -- Svenska Samernas
Riksförbund, Riksorganisationen Same Ätnam, Sáminuorra och
Nordiska Samerådets svenska sektion -- har vid uppvaktning
lämnat synpunkter i ärendet och överlämnat skrivelser.
Skrivelser har dessutom inkommit från Landsförbundet Svenska
Samer, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
Riksorganisationen Same Ätnam, Svenska Samernas Riksförbund,
Riksförbundet Sveriges Glesbygdsförening och Arjeplogs
Glesbygdsförening.
2. Sametingslag
2.1 Sameting
Motionerna
I Vänsterpartiets partimotion Bo7, yrkande 2 yrkas att
riksdagen beslutar att den föreslagna lagen, sametingslagen,
skall kallas samelag och inkludera samerättsutredningens
inledande förslag, 1 kap.
I motionen pekas på att samerättsutredningen lade ett förslag
till en samelag inom vilken den samlade samepolitiken skulle
rymmas samt att detta förslag inte finns med i propositionen.
I motion Bo16, yrkande 1, av Pontus Wiklund och Jan Erik Ågren
(kds) yrkas att riksdagen beslutar genomföra den del av
proposition 1992/93:32 bilaga 1 som rör inrättandet av ett
Sameting och avvaktar med behandlingen av bilaga 1 i övrigt.
Eftersom frågetecknen är så pass många och svåra är det enligt
motionärerna rimligt att stödja den resolution som antagits vid
de samiska organisationernas landsmöte i oktober i år. I denna
föreslås att förslaget att inrätta Sametinget samt de förslag
som framläggs av Kulturdepartementet -- bilaga 3 -- med
reservation för mediapolitiken, genomförs. Vidare föreslås i
resolutionen att lämna övriga förslag för ställningstagande och
beslut sedan Sametinget fått möjlighet att lämna synpunkter på
dessa. Enligt motionärerna skapas med detta förutsättningar i
två grundläggande avseenden. Förslagen blir allsidigt genomlysta
och Sametinget ges sin plats i samiskt och svenskt samhälle.
2.1.1 Sametinget som statlig myndighet
Propositionen
I syfte att förbättra de svenska samernas möjligheter att som
en minoritet bland landets befolkning hålla sin kultur levande
föreslås inrättande av en särskild statlig myndighet --
Sametinget -- vars ledamöter utses genom val bland den samiska
befolkningen.
I en särskild lag -- sametingslagen -- ges grundläggande
bestämmelser om Sametingets uppgifter och om hur det utses och
organiseras.
Med begreppet kultur avses, enligt specialmotiveringen till 1
kap. 1§ sametingslagen, samekulturen i vid mening. Det
överensstämmer i huvudsak med bl.a. kulturbegreppet i 1 kap. 2 §
fjärde stycket regeringsformen. Med samisk kultur avses sålunda
också det samiska språket och de kulturbärande samiska
näringarna, såsom rennäringen.
I propositionen framhålls att riksdagen år 1977 vid
behandlingen av propositionen om insatser för samerna (prop.
1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4, rskr. 1976/77:289) klart
uttalat sig för att samerna, såsom en del av Sveriges
ursprungliga befolkning intar en särskild ställning i
förhållande till andra minoriteter i landet. Även om många som
räknar sig som samer har ett betydande intresse för den samiska
kulturen är enligt propositionen gruppen samer totalt sett så
liten att detta speciella inslag i landets kulturarv kan riskera
att utplånas, om inte särskilda åtgärder vidtas för att stödja
en levande samisk kultur. Samerna har själva skapat olika
organisationer för att bevaka vad de ser som samiska intressen.
Ett mer kraftfullt instrument för främjandet av den samiska
kulturens utveckling bör dock enligt propositionen kunna skapas
genom en särskild statlig myndighet med överblick över de
samiska frågorna, förutsatt att samerna själva engageras i denna
myndighets verksamhet.
För att få ett verkligt engagemang från den samiska folkningen
bör myndigheten göras annorlunda än ett traditionellt statligt
verk. Utbildningsministern anser att Samerättsutredningens
förslag om en myndighet i form av ett sameting bör följas. Denna
lösning ger grund för ett engagemang från samernas sida, den har
bred uppslutning från samerna och en sådan lösning har
framgångsrikt introducerats i Norge.
Utbildningsministern säger sig i propositionen vara medveten
om att lösningen är okonventionell när det gäller en statlig
myndighet, men att den ryms inom de legala ramar som gäller. Det
framhålls att det förhållandet att ledamöter i statliga
myndigheters beslutande organ utses av enskilda subjekt har
förekommit i inte helt ringa omfattning. Sådant utseende av
statliga befattningshavare utgör myndighetsutövning genom
enskild och kräver stöd i lag, vilket enligt propositionen
tillgodoses genom att den grundläggande regleringen av
Sametinget ges helt i lagform.
I propositionen understryks den principiella betydelse det har
att detta organ för samiska frågor offentligrättsligt får
ställning som en statlig myndighet under regeringen. Trots
benämningen "ting" är det inte fråga om något organ för
självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller
kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ.
Samerättsutredningen
Utredningen ansåg att övergripande bestämmelser om skydd för
samiskt kultur- och samfundsliv borde införas och att den av
utredningen eftersträvade helhetssynen borde manifesteras i en
särskild samelag. Då alla bestämmelser om samiska förhållanden
emellertid inte kan samlas i en lag, måste enligt utredningen
specialregleringar även fortsättningsvis återfinnas i särskilda
författningar. Utredningen föreslogatt det i samelagens
inledande kapitel borde anges att samerna är en urbefolkning och
en etnisk minoritet i Sverige. Dessutom borde det redovisas som
främst ger uttryck för den samiska folkgruppens identitet,
nämligen den egna kulturen, vari inbegrips det samiska språket
och de kulturbärande samiska näringarna, såsom rennäringen.
Lagen borde vidare, för att ge en helhetsbild, i första kapitlet
ange samhällets ansvar för den samiska kulturen samt, om inte
särskilda bestämmelser finns i samelagen, redovisa i vilka
författningar för samerna centrala förhållanden regleras.
Utredningen föreslog vidare inrättande av ett folkvalt samiskt
organ, ett Sameting, som kan företräda det samiska folket i
Sverige i olika sammanhang. Enligt utredningen skall Sametinget
vara representativt för hela den samiska befolkningen, men det
är inte fråga om att skapa någon samisk självstyrelse av den typ
som den kommunala självstyrelsen utgör. Ännu mer uppenbart är
det att Sametinget inte kan jämföras med riksdagen och inte
heller synes kyrkomötet eller kyrkofullmäktige vara någon
parallell. Det förhållandet att Sametinget inte är jämförligt
med de nämnda organen talar enligt utredningen för att
Sametinget bör betraktas och behandlas som en myndighet i
regeringsformens bemärkelse. Enligt utredningen gav Sametingets
uppgifter vid handen att det får karaktären av
förvaltningsmyndighet och utredningen ansåg det helt klart att
det då bör vara en förvaltningsmyndighet under regeringen.
I grundidén med Sametinget, att samerna i ett särskilt organ
skall få sköta vissa egna angelägenheter, ligger enligt
utredningen, inte bara att Sametinget skall överta en del
uppgifter som innebär myndighetsutövning, utan också att tinget
skall ha en förhållandevis självständig ställning gentemot
staten och dess övriga organ. Sametinget får enligt utredningen
genom sin organisation och sitt ändamål en särskild ställning
bland de statliga myndigheterna, och man kan därför utgå ifrån
att regeringen iakttar återhållsamhet när det gäller att utöva
sin direktivrätt gentemot Sametinget.
Lagrådets yttrande
Lagrådet har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.
Enligt propositionens förslag utgör Sametinget, vars ledamöter
utses genom val, en myndighet. Det är avsett att
myndighetsutövning skall ingå i myndighetens verksamhet.
Överlämnandet till enskilda att genom val utse myndighetens
ledamöter torde kräva lagform.
Överlämnande av myndighetsutövning till enskild individ
Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen kan
förvaltningsuppgift överlämnas till bolag, förening,
samfällighet, stiftelse eller enskild individ. Innefattar
uppgiften myndighetsutövning, skall det ske med stöd av lag.
Möjligheten att överlämna förvaltningsuppgifter till enskild
individ infördes år 1976 (prop. 1975/76:209, KU 1975/76:56).
Frågan hade aktualiserats bl.a. i samband med beslut om
reformering av högskoleutbildningen. Om utseende av ledamöter i
statliga organ skulle anses vara en förvaltningsuppgift som
innefattade myndighetsutövning, skulle detta innebära att
regeringsformens dåvarande utformning lade hinder i vägen för
att i organ inom högskoleväsendet vissa ledamöter utsågs av
enskilda personer, t.ex. valkorporationer av studerande, och
krävde lag för att ledamöter i sådant organ skulle kunna utses
av förening av studerande eller anställda.
I propositionen anfördes bl.a. följande (s. 166).
Uppgiften att utse ledamöter i statliga förvaltningsorgan har
sedan gammalt handhafts av statlig eller kommunal myndighet
eller av statlig eller kommunal beslutande församling. Först
under senare tid har det blivit aktuellt att till en del
överlåta utseendet av ledamöter i statliga förvaltningsorgan
till enskilda juridiska personer eller till enskilda individer
som därvid skall bibehålla sin ställning av privatpersoner.
Staten har ansvaret för att de förvaltningsuppgifter som
ankommer på statliga organ blir utförda på ett sätt som stämmer
överens med gällande lagar och andra författningar och också i
övrigt tillgodoser de allmänna medborgarintressena. På grund
härav är det en statlig uppgift att sörja för att de statliga
förvaltningsorganen får en sådan sammansättning att organen har
goda förutsättningar att fylla sina uppgifter på angivet sätt.
Det sagda leder fram till att utseende av ledamöter i statliga
förvaltningsorgan otvivelaktigt måste betraktas som en offentlig
förvaltningsuppgift.
Vad gällde frågan om denna förvaltningsuppgift innefattade
myndighetsutövning behandlades först tillsättandet av statliga
tjänster. Det konstaterades att den offentligrättsliga
karaktären av dessa tjänstetillsättningar främst kom till
uttryck genom att bestämmelser i ämnet meddelades i
regeringsformen, varvid redogjordes för innehållet i 11 kap. 9 §
RF. En statlig tjänstetillsättning ansågs sålunda innefatta
myndighetsutövning i den bemärkelse detta begrepp har i 11 kap.
6 § RF. Beträffande sådana tillsättningar av ledamöter i
statliga förvaltningsorgan som inte samtidigt utgör
tjänstetillsättningar anfördes att det inte finns någon
motsvarighet till de tidigare angivna bestämmelserna i RF. Härav
följde främst att utseendet av ledamöter i statliga
förvaltningsorgan som lyder under regeringen inte är förbehållet
regeringen och myndighet som regeringen bestämmer utan kan
överlämnas till annan inom den ram som dras upp i 11 kap. 6 §
RF. Det angivna förhållandet innebar emellertid inte att dessa
tillsättningar har en helt annan karaktär än
tjänstetillsättningarna. Mot bakgrund härav ansågs även
utseendet av ledamöter i statliga förvaltningsorgan utgöra en
förvaltningsuppgift som innefattade myndighetsutövning i förut
angiven bemärkelse.
Departementschefen ansåg det vidare vara en brist att det
enligt regeringsformens dåvarande utformning inte var möjligt
att låta en eller flera fysiska personer överta en offentlig
förvaltningsuppgift under bibehållande av ställningen som
privatpersoner. Detta gällde både i fråga om myndighetsutövning
och i fråga om annan offentlig verksamhet. Lika väl som det
kunde vara ändamålsenligt att en offentlig förvaltningsuppgift
kunde anförtros en juridisk person kunde det enligt
departementschefen vara önskvärt att en förvaltningsuppgift
kunde överlämnas till en eller flera fysiska personer utan att
dessa för den skull behövde inlemmas i myndighetsorganisationen.
Som exempel härpå angavs bl.a. fall när man på ett enkelt sätt
vill kunna överlåta åt studerande och anställda att genom val
utse ledamöter i vissa högskoleorgan. För att detta skulle bli
möjligt borde, enligt departementschefen, i 11 kap. 6 § tredje
stycket RF enskild individ nämnas vid uppräkningen av dem, till
vilka förvaltningsuppgift kan överlämnas. Överlämnande av
förvaltningsuppgift som innebar myndighetsutövning borde
förutsätta medgivande i lag. Något behov att uppställa en
särskild undantagsregel för utseende av ledamöter i statligt
förvaltningsorgan torde enligt departementschefen inte
föreligga.
Före år 1976 skulle överlämnandet av förvaltningsuppgift som
innefattade myndighetsutövning ske genom lag. Samtidigt som
tillägg gjordes i 11 kap. 6 § tredje stycket RF med enskild
individ, ändrades bestämmelsens ordalydelse till att
överlämnandet av sådan förvaltningsuppgift skulle ske med stöd
av lag. Departementschefen anförde i propositionen (s. 168) att
det borde vara tillräckligt att ett medgivande till
överlämnandet fanns i lag och att grundlagsbestämmelsen också
tolkats så i praktiken.
2.1.2 Sametingets uppgifter
Propositionen
I förslaget till sametingslag anges Sametingets uppgifter i 2
kap. 1 §.
Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid
ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar
denna kultur. I propositionen betonas att med levande samisk
kultur avses kultur i vid bemärkelse och den bör då rimligen
inbegripa det som är samiskt särpräglat i samhällslivet. I den
mån ett näringsfång ger en speciell grund för samisk kultur
ingår givetvis detta näringsfång i kulturen.
Vid sidan om denna breda uppgift bör Sametinget enligt
propositionen också tilläggas vissa speciella uppgifter av mer
gängse typ för en förvaltningsmyndighet. Vilka dessa uppgifter
skall vara kan enligt propositionen knappast besvaras en gång
för alla, och utvecklingen får visa vad som är lämpligt. Man kan
börja med ett begränsat antal uppgifter, som tydligt är av den
karaktären att de ägnar sig för tinget att pröva och avgöra.
Enligt lagförslaget skall till Sametingets uppgifter särskilt
höra att besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel
ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt
av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande.
Vidare skall Sametinget utse den styrelse för sameskolan som
avses i 8 kap. 6 § skollagen, leda det samiska språkarbetet,
medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov
beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av
mark och vatten. Tinget skall även ha uppgiften att informera om
samiska förhållanden.
I specialmotiveringen till 2 kap. 1 § sametingslagen framhålls
att någon särskild bestämmelse om skyldighet för Sametinget att
avge verksamhetsberättelse eller motsvarande redovisning inte
förts in i lagen. Då Sametinget blir en anslagsfinansierad
myndighet följer härav, enligt propositionen, att tinget i
likhet med andra statliga myndigheter kommer att omfattas av de
regler som gäller arbetet med anslagsframställningar och
resultatredovisningar.
I propositionen har som ovan framgått föreslagits att
Sametinget skall utse den styrelse för sameskolan som avses i 8
kap. 6 § skollagen.
Verksamheten i sameskolan regleras i skollagen (1985:1100), i
sameskolförordningen (1967:216) och i förordningen (SKOLFS
1991:23) om försöksverksamhet med sameskola i Kiruna. Sameskolan
är, till skillnad från grundskolan, en skola med staten som
huvudman.
Sameskolorna leds av en styrelse, vars kansli är förlagt till
Jokkmokk. Den nuvarande ordningen innebär att styrelsen utses av
regeringen efter förslag från olika samiska organisationer.
Närmast under styrelsen finns en skolchef, som förordnas av
regeringen.
Enligt propositionen bör Sametinget ges ett ansvar för att
genomföra utbildningen inom sameskolan inom ramen för de
föreskrifter statsmakterna meddelar. Förslaget innebär att
Sametinget får uppgiften att utse ledamöterna i
Sameskolstyrelsen och att tillsätta tjänsten som skolchef. Med
hänsyn till att Sametinget avses vara en statlig myndighet
ändras emellertid inte skolans status som en skola med statligt
huvudmannaskap.
Förslaget föranleder enligt propositionen inte någon ändring i
skollagen, men kommer att kräva ändringar i
sameskolförordningen. Utbildningsministern avser att återkomma
till regeringen i denna fråga, om riksdagen godkänner förslaget
om Sametingets ansvar för sameskolan.
Utbildningsutskottet har avgivit yttrande och har enligt detta
inget att erinra mot vad regeringen har föreslagit beträffande
sameskolan. Med hänvisning härtill anser utbildningsutskottet
att konstitutionsutskottet bör tillstyrka propositionen i denna
del.
2.1.3 Sametingets organisation och arbete
Propositionen
I förslaget till sametingslag finns i 2 kap. 2--7 §§
bestämmelser om Sametingets sammansättning m.m., styrelse och
nämnder samt om ärendenas handläggning.
I korthet innebär dessa att Sametinget organiseras som en vald
ledamotsförsamling om 31 ledamöter. Till sitt förfogande för den
löpande verksamheten har Sametinget en styrelse som tinget
utser. Regeringen förordnar ordförande för tinget efter förslag
från Sametinget. Tinget skall också utse en valnämnd med uppgift
att under tinget svara för valet till tinget. Sametinget
beslutar om de nämnder som i övrigt behövs för beredning,
förvaltning och verkställighet. Sametinget beslutar också om
kansliort för tinget.
I propositionen anförs bl.a. att det är givet att en
representativ församling av den storlek det nu är fråga om inte
kan vara samlad allt för ofta och omedelbart handlägga de
löpande ärendena. För den löpande förvaltningen bör tinget till
sitt förfogande ha en styrelse som tinget själv utser. Styrelsen
bör bestå av sju ledamöter och utses bland tingets ledamöter.
Styrelsen bör ha till uppgift att bereda och yttra sig i ärenden
som skall handläggas av Sametinget. Den bör också ha hand om den
ekonomiska förvaltningen och dessutom bör det ankomma på
styrelsen att verkställa Sametingets beslut och i övrigt
fullgöra de uppdrag som tinget lämnat över till styrelsen.
Sametinget skall även tillsätta en valnämnd som skall svara för
valet till Sametinget. I övrigt bör Sametinget kunna tillsätta
de nämnder som utöver styrelsen och valnämnden behövs för att
fullgöra Sametingets uppgifter och för verksamheten i övrigt.
Samerättsutredningen ansåg att det för att markera att
Sametinget -- trots att dess ledamöter väljs i särskilda val --
är en förvaltningsmyndighet under regeringen var lämpligt att de
valda ledamöterna, såsom i Finland, formellt förordnas av
regeringen.
I propositionen anses en sådan ordning mindre tilltalande. I
stället föreslås att vad som bör förbehållas regeringen är att
utse ordförande för Sametinget bland tingets ledamöter och efter
förslag från tinget. I propositionen anges att en liknande
ordning finns när det gäller förordnande av rektorer för
universitet och högskolor. De utses efter förslag från en
valförsamling och lärosätets styrelse.
I propositionen anförs vidare bl.a. följande ( s. 44).
Grundläggande regler om myndigheternas ställning finns i
regeringsformen. För myndigheterna gäller att de är skyldiga att
följa de föreskrifter som meddelas av regeringen och i
förekommande fall av överordnad myndighet. För ärenden som
innefattar myndighetsutövning gäller särskilda regler. Vidare
gäller att beslutsformerna inom en myndighet regleras i
förvaltningslagen (1986:223), att dess handlingar är allmänna
och offentliga -- om de inte skall vara hemliga enligt
sekretesslagen (1980:100) -- och att de som berörs av
myndighetens beslut i princip kan överklaga beslutet. För
anställda vid myndigheter gäller vidare att de är underkastade
disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig
anställning. Särskilda regler finns om myndigheters arkiv.
Sådana allmänna regler som nu givits exempel på skall givetvis
gälla för Sametinget och dess organ.
Vad gäller möjligheten till överklagande föreslås i 2 kap. 7 §
sametingslagen att Sametingets samt dess styrelses och nämnders
beslut får överklagas endast om det finns särskilda föreskrifter
om det. I specialmotiveringen till denna paragraf anförs att det
med hänsyn till Sametingets uppgifter inte är rimligt att ha en
sådan generell möjlighet att överklaga beslut som fattas av
tinget eller dess organ. Vidare sägs att särskilda bestämmelser
om överklaganderätt kan finnas i olika författningar, vilkas
tillämpning har lagts på tinget.
Enligt propositionen bör föreskrifter om att Sametinget skall
utse en styrelse och en valnämnd liksom om de grundläggande
uppgifterna för dessa organ tas in i sametingslagen. Där bör
också anges hur ordföranden för Sametinget utses. I övrigt bör
enligt propositionen tydligt framgå av lagen att tinget får
tillsätta de ytterligare nämnder det finner behövligt att ha.
Vidare bör vissa grundläggande bestämmelser rörande arbetet i
Sametinget av principiella skäl regleras i sametingslagen, t.ex.
bestämmelser om beslutsförhet och jäv.
I övrigt bör enligt propositionen regeringen genom en
instruktion kunna ge närmare föreskrifter. En sådan instruktion
får givetvis ta hänsyn till den speciella ställning Sametinget
intar som statlig förvaltningsmyndighet.
2.1.4 Utskottets bedömning
Vid behandlingen år 1977 av propositionen om insatser för
samerna uttalade kulturutskottet (prop. 1976/77:80, bet.
1976/77:KrU43 s. 4, rskr. 1976/77:289) bl.a. följande.
De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag
som läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samerna är
en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig
befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning.
Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det
värdefullt att den uttalats så klart. I propositionen framhålls
vidare att denna grundsyn innebär att man vid utbyggnaden av
samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra
bedömningar än de som kan göras beträffande övriga
minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att
det är naturligt att målen för samhällets insatser för den
samiska minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som slagits
fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet,
valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även till
dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen
anförts i detta sammanhang.
Ett inrättande av ett Sameting som en särskild statlig
myndighet bör ses mot bakgrund av detta uttalande om att
samerna, såsom en del av Sveriges ursprungliga befolkning, intar
en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i
landet. Sametinget som statlig förvaltningsmyndighet blir en ny
företeelse, främst genom att myndighetens beslutande organ,
själva tinget, i sin helhet utses av enskilda och inte av
regeringen. Stöd för detta överlämnande till enskilda att utse
myndighetens ledamöter ges i sametingslagen. Utskottet
tillstyrker propositionens förslag om inrättande av ett Sameting
som en särskild myndighet.
Utskottet tillstyrker även propositionens förslag vad gäller
Sametingets uppgifter och dess organisation och arbete.
I motion Bo 7 yrkande 2 har yrkats att den föreslagna lagen
skall kallas samelag och inkludera Samerättsutredningens
inledande förslag, 1 kap. Sametingslagen behandlar endast
Sametinget -- hur det väljs, uppgifter och arbete m.m. -- och
lagen bör ha en benämning i enlighet med detta. Utskottet finner
inte att det finns anledning att i lagen, på sätt som
Samerättsutredningen föreslagit, införa vissa uttalanden om
faktiska förhållanden och om statens ansvar för samerna. Med det
anförda avstyrker utskottet motion Bo 7 yrkande 2.
I motion Bo 16 yrkande 1 har yrkats att den del av
propositionens bilaga 1 som rör inrättande av ett Sameting
genomförs och att riksdagen avvaktar med behandlingen av denna
bilaga i övrigt. Utskottet anser inte att det finns anledning
att avvakta med behandlingen i övrigt, varför utskottet
avstyrker motionen Bo 16 yrkande 1.
2.2 Definition av vem som är same
Motionen
I motion K1 av Bruno Poromaa (s) yrkas att riksdagen beslutar
att tillförsäkra de samiska familjernas rätt i sametingslagen.
Motionären pekar på att en stor del av samerna i Sverige är
gifta med personer som inte är av samisk börd och att dessa
icke-samiska makar inte omfattas av sametingslagen. Enligt
motionären är det troligt att anta att samer vars makar inte
omfattas av lagen också själva kan komma att ställa sig utanför
de möjligheter till inflytande Sametinget kan komma att ge. De
icke samiska makarnas möjligheter till inflytande, som avser
familjernas samiska kultur, är helt avskuren.
Om sametinget också i praktiken skall omfatta alla samer är
det enligt motionen nödvändigt att samtliga samiska familjers
rätt tillförsäkras i sametingslagen. De icke-samiska makarnas
rätt att ha aktivt inflytande som gäller deras barn och deras
familjer skall klart framgå.
Propositionen
I propositionen föreslås att i 1 kap. 2 § sametingslagen
införs bestämmelser om att med same avses i lagen den som anser
sig vara same och gör sannolikt att han har eller har haft
samiska som språk i hemmet eller, gör sannolikt att någon av
hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft
samiska som språk i hemmet eller, har en förälder som är eller
har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.
Enligt propositionen får den föreslagna definitionen betydelse
vid tillämpningen av sametingslagen när det gäller att avgöra
vilka som skall ha rösträtt till Sametinget och vilka som är
valbara till Sametinget.
Enligt propositionen talar allt för att utgångspunkten i
sametingslagen vid definitionen av same bör vara den subjektiva
minoritetsdefinitionen. Enligt en sådan tillhör de personer
minoriteten som själva anser sig göra det. Det finns dock skäl
för att förena denna definition med något eller några objektiva
kriterier, och i propositionen föreslås att språket skall vara
ett sådant objektivt kriterium. Det främsta skälet till detta
anges vara att Finland och Norge använder det kriteriet. Om
språket inte vore ett kriterium i en svensk definition skulle
den situationen kunna uppstå att en person kan anses som same i
Norge och Finland men inte i Sverige och vice versa.
I Samerättsutredningens förslag ställdes krav på att personen
i fråga eller någon av hans föräldrar, farföräldrar eller
morföräldrar lärt sig samiska som första språk. Enligt
propositionen stämmer utredningens förslag närmast överens med
den finska definitionen. I Finland definieras same som den
person som lärt sig samiska som första språk eller haft
föräldrar, far- eller morföräldrar som lärt sig samiska som
första språk. Till grund för propositionens förslag har lagts
den norska definitionen. I Norge anses den person vara same som
förklarar att han uppfattar sig själv som same och har samiska
som hemspråk eller att han har eller har haft någon förälder,
far- eller morförälder med samiska som hemspråk. Propositionens
föreslagna definition anses återspegla en något generösare
inställning från statsmakternas sida till vem som bör anses som
same i sametingslagens mening. Enligt propositionen lägger den
inte avgörande vid i vilken ordning samiska och svenska har
lärts i hemmet. Det avgörande är att samiska har använts som
språk i hemmet.
I propositionen anförs vidare att om det godtas att den skall
anses som same som känner sig som sådan och fyller språkkravet,
bör ockå avkomlingar till denne kunna anses som samer, även om
de inte själva fyller språkkravet. De har ju dock klart ett
samiskt påbrå. Därför föreslås att även den där någon av hans
föräldrar är eller har varit upptagen i röstlängden till
Sametinget skall anses som same. Detta kriterium anges kunna få
betydelse för senare generationer, för vilka användningen av det
samiska språket har försvagats.
Samerättsutredningen
Vid samerättsutredningens behandling av definitionen av vem
som är same ansågs uppenbara skäl föreligga för att förena den
subjektiva definitionen med något eller några objektiva
kriterier. Några sådana kriterier togs också upp i utredningens
betänkande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting. Härvid
behandlades bl.a. makes etnicitet varvid anfördes (s. 135)
följande.
Som nämnts gäller för närvarande enligt rennäringslagen att
make till person med renskötselrätt också får sådan rätt. Det är
väl i och för sig inte helt orimligt att make eller maka
åtminstone efter viss tid i bestående äktenskap skall jämställas
med mannen resp. hustrun även när det gäller frågan om samisk
etnicitet. I enlighet med samhällets inställning i andra
sammanhang skulle det också kunna övervägas att samboförhållande
jämställs med äktenskap. En sådan utvidgning av personkretsen
skulle emellertid kunna leda alltför långt. Exempelvis skulle
den vars mor en gång varit gift med en same kunna betraktas som
same även om varken hans mor eller hans far är av samisk
härkomst.
Utredningen föreslog som framgått ovan att med same skulle
anses den som anser sig vara same och som gör sannolikt att han
eller någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt sig
samiska som första språk.
Lagrådets yttrande
Lagrådet har i sitt yttrande anfört att med uttrycket "har
eller har haft samiska som språk i hemmet" måste förstås att
samiska används eller har använts som språk i vederbörandes
barndomshem eller i hans hem som vuxen eller bådadera. Om något
annat är avsett torde bestämmelserna enligt Lagrådet kräva en
omformulering.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker propositionens förslag i denna del.
Utskottet vill här framhålla att regeringen ansett att den
föreslagna definitionen -- i förhållande till
Samerättsutredningens förslag -- återspeglar en generösare
inställning till vem som bör anses som same i sametingslagens
mening. Det har härvid anförts att definitionen inte lägger
avgörande vikt vid i vilken ordning samiska och svenska har
lärts i hemmet. Härmed anser utskottet att ett klargörande har
gjorts i den fråga som tas upp av Lagrådet.
Sametingslagens definition av same utgår från en subjektiv
minoritetsdefinition, vilket förenats med språket som ett
objektivt kriterium. Därutöver finns ett alternativt objektivt
kriterium som innefattar att vederbörande har en förälder som är
eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.
Definitionen utgår inte från någon samisk härstamning. Mot
bakgrund härav avstyrker utskottet motion K1.
2.3 Val till Sametinget
Propositionen
I förslaget till sametingslag finns bestämmelser om val till
Sametinget i 3 kap.
I korthet innebär dessa att Sametingets ledamöter skall väljas
av samerna genom direkta val i ett proportionellt valsystem.
Landet utgör en valkrets. Val till Sametinget hålls vart fjärde
år den tredje söndagen i maj månad. Valet sker antingen genom
röstning i vallokal eller genom brevröstning. Sametinget blir
ansvarigt för att organisera valet. Inför det första valet får
dock uppgiften ankomma på en särskild organisationskommitté.
2.3.1 Rösträtt m.m.
Motionerna
I motion K2, yrkande 2, av Erik Artur Egervärn (c) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
överklagande vad gäller upprättande av röstlängd även bör kunna
göras till Valprövningsnämnden.
I Vänsterpartiets partimotion Bo7, yrkande 3, yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjlighet att överklaga länsstyrelsens
beslut över anmärkning mot röstlängd.
Enligt motionen ges i sametingslagen inte valet till Sameting
likvärdighet med andra jämförbara parlamentariska val vad avser
överklagandemyndighet. Motionärerna anser att länsstyrelsens
beslut angående anmärkning mot röstlängd bör få överklagas. Ett
sådant överklagande bör lämpligen prövas av Valprövningsnämnden
i likhet med vad som är fallet vid riksdags-, landstings- och
kommunalval.
Propositionen
Bestämmelser om rösträtt m.m. finns i 3 kap. 3--7 §§ i
förslaget till sametingslag.
Enligt propositionen får definitionen av begreppet same främst
betydelse för att avgöra vilka som skall ha rösträtt till
Sametinget och vilka som är valbara till tinget. Propositionens
förslag utgår från att det är valnämnden som skall avgöra frågan
om en person är att anses som same.
Enligt propositionens förslag skall den som är upptagen i
sameröstlängd ha rösträtt till Sametinget. I sameröstlängden tas
den same upp som anmäler sig till valnämnden och som är svensk
medborgare och på den samiska valdagen fyllt eller fyller 18
år.Anmälan till valnämnden för att tas upp i sameröstlängden
skall ha inkommit senast den 15 januari valåret.
Den som anser sig vara same måste alltså före valet till
Sametinget anmäla sig till valnämnden, om han inte gjort det
inför ett tidigare val och då blivit upptagen i röstlängden. Det
innebär att den vars förälder är upptagen i sameröstlängden
själv också måste anmäla sig till valnämnden för att kunna
upptas i röstlängden. De som har förts upp i röstlängden står
kvar till dess de avlider eller begär att bli strukna.
Enligt 3 kap. 5 § i förslaget till sametingslag skall
valnämnden besluta om den person som anmält sig skall tas upp i
sameröstlängd. Valnämnden skall ha upprättat en preliminär
sameröstlängd senast den 10 februari valåret. Den som anmält sig
men inte upptagits i den preliminära sameröstlängden skall
genast underrättas om beslutet. Han har rätt att överklaga
beslutet hos länsstyrelsen i det län där Sametinget har sitt
säte senast den 25 februari valåret. Anmärkning mot röstlängden
prövas vid offentligt sammanträde hos länsstyrelsen den 10 mars
eller om denna dag är en lördag eller söndag, närmast följande
måndag. Länsstyrelsens beslut över anmärkning mot röstlängd
får inte överklagas. I specialmotiveringen till denna paragraf
framhålls att enligt definitionen av same i 1 kap. 2 §
sametingslagen erfordras endast att den som anser sig vara same
gör sannolikt att han uppfyller något av de objektiva
rekvisiten. Enligt propositionen bör i normalfallet uppgifterna
på det ingivna anmälningsformuläret vara till fyllest för
bedömningen. Om valnämnden skulle finna att ytterligare
undersökning är nödvändig bör den infordra kompletterande
uppgifter från den som gjort anmälan till sameröstlängden och
eventuellt från annan som kan lämna upplysning i ärendet eller
kontrollera med folkbokföringsmyndigheten. Det senare kan
särskilt bli aktuellt när det gäller medborgarskapet.
Vad gäller granskningen och sammanräkningen av avgivna röster,
föreslås i 3 kap. 22 § i förslaget till sametingslag att
valnämnden vid sammanräkningen prövar valsedlarnas giltighet och
meddelar de beslut som denna prövning föranleder. Härvid gäller
för valnämnden i tillämpliga delar vad som enligt 14 kap. 2 §
andra stycket och 3--5 §§ vallagen (1972:620) gäller för
länsstyrelsen vid slutlig sammanräkning och mandatfördelning.
Regler för mandatfördelningen ges i 3 kap. 32 § i förslaget till
sametingslag. Sedan valnämnden fördelat mandaten i Sametinget
skall resultatet av valet offentliggöras genom kungörelse i
Post- och Inrikes tidningar. Valnämnden skall utan dröjsmål till
regeringen redovisa resultatet av valet samt utfärda bevis till
valda ledamöter och ersättare.
Enligt3 kap. 33 § i lagförslaget får valnämndens beslut
enligt 22 och 32 §§ överklagas hos Valprövningsnämnden. Ett
beslut får överklagas av den som enligt röstlängden var
röstberättigad vid valet. Det får också överklagas av en grupp,
ett parti eller en liknande sammanslutning som har deltagit i
valet. Överklagandet skall ges in till Valprövningsnämnden och
vara nämnden till handa inom tio dagar efter det att resultatet
av valet offentliggjorts enligt 32 §. Vid Valprövningsnämndens
prövning av överklaganden enligt 33 § får nämnden upphäva valet
eller föranstalta om andra mindre ingripande åtgärder enligt de
grunder som anges i 15 kap. 7 § vallagen.
I specialmotiveringen till 3 kap. 33 § anförs att ambitionen
att låta valet till Sametinget tillgå i stort sett på samma sätt
som de allmänna valen och i huvudsak med samma regelsystem som
grund gör det befogat att skapa möjligheter att överpröva
huruvida valet till Sametinget har ägt rum på ett korrekt sätt.
Överprövningsinstans bör vara Valprövningsnämnden.
Vallagens bestämmelser m.m.
Allmän röstlängd upprättas årligen för varje valdistrikt av
skattemyndigheten. I röstlängden upptas svensk medborgare som
den 1 juni enligt skattemyndighetens personband är folkbokförd i
valdistriktet och som har fyllt eller före den 1 september det
år röstlängden upprättas fyller sjutton år. Enligt 4 kap. 4 §
vallagen får den som anser att allmän röstlängd är felaktig i
det att han oriktigt uteslutits från rösträtt eller att annan
oriktigt upptagits som röstberättigad skriftligen framställa
anmärkning mot längden hos länsstyrelsen. Har anmärkning
framställts i rätt tid mot någons rösträtt enligt längden, skall
länsstyrelsen genast underrätta denne om innehållet i
anmärkningen samt om tid och plats för prövning av anmärkningen.
Anmärkningen prövas vid offentligt sammanträde hos
länsstyrelsen. Senast dagen efter sammanträdets slut meddelar
länsstyrelsen beslut över varje särskild anmärkning.
Enligt 4 kap. 6 § vallagen får länsstyrelsens beslut över
anmärkning mot allmän röstlängd överklagas endast i samband med
överklagande av det val vid vilket beslutet har gällt.
I 15 kap. 4 § vallagen sägs bl.a. att beslut, varigenom
centrala valmyndigheten eller länsstyrelsen har fastställt
utgången av val, får överklagas hos Valprövningsnämnden. Ett
beslut får överklagas av den som enligt röstlängd var
röstberättigad vid valet samt av den som enligt beslut av
länsstyrelsen över anmärkning mot röstlängden var utesluten från
rösträtt. Det får också överklagas av ett parti som har deltagit
i valet. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till
beslutsmyndigheten och vara myndigheten till handa inom tio
dagar efter det att valet avslutades. Valprövningsnämnden prövar
om skrivelsen har kommit in i rätt tid.
Det kan här nämnas att riksdagen (1992/93:KU6), med bifall
till ett motionsyrkande, som sin mening givit regeringen till
känna att en översyn bör göras av vallagens bestämmelser om
överklagandetider och då lämpligen genom Vallagsutredningen.
Ifrågavarande motion 1991/92:K712 gällde det förhållandet att
överklaganden ingivits till beslutsmyndighet innan det formella
beslutet om fastställande av utgång av val fattats och
kungjorts. I sådana fall har överklagandena på formella grunder
inte kunnat tas upp till prövning av Valprövningsnämnden därför
att något överklagningsbart beslut inte förelegat. Utskottet
underströk vikten av att den formella regleringen rörande
överklaganden enligt vallagen i princip inte avviker från vad
som gäller i övrigt för de högsta rättsinstanserna.
2.3.2 Utskottets bedömning
Valet till Sameting gäller utseende av en statlig myndighets
ledamöter vilket gör att det inte kan jämställas med politiska
val. Vad regeringen anfört i propositionen om
rösträttsbestämmelserna får anses ge utrymme för en generös
bedömning. De frågor som i detta avseende kan komma att bli
föremål för valnämndens och -- vid överklagande --
länsstyrelsens prövning, bör kunna bli begränsade till sin art
och omfattning. Mot bakgrund härav anser utskottet att skäl
saknas för att låta frågor om rösträtt till Sametinget bli
föremål för prövning av ytterligare en instans.Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna K2 yrkande 2 och Bo7 yrkande 3.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag vad gäller
bestämmelser i sametingslagen om valet till Sameting.
2.4 Användning av ADB för sameröstlängden
Propositionen
I propositionen föreslås att det i 4 kap. sametingslagen
införs särskilda föreskrifter om sameröstlängd. Det föreslås att
Sametinget får föra sameröstlängden med hjälp av automatisk
databehandling (ADB). I lagen lämnas också vissa föreskrifter om
registrets användning och om gallring av registret.
Datainspektionen har jämlikt föreskrifterna i 2 a § datalagen
avgivit yttrande över förslaget att föra sameröstlängden med
ADB.
Datainspektionen har mot bakgrund av att den enskilde själv
har att anmäla sig för registrering i röstlängden ingen erinran
mot att röstlängden förs med hjälp av automatisk databehandling.
Inspektionen har i sitt yttrande bl.a. anfört att något behov av
att meddela föreskrifter utöver de föreslagna för att förebygga
risk för otillbörligt intrång i personlig integritet inte synes
föreligga. I lagen bör dock preciseras från vilket annat
personregister uppgifter får hämtas. Inspektionen har även
avslutningsvis pekat på den skyldighet att anmäla registret som
enligt 7 § dataförordningen kommer att åligga Sametinget som
registeransvarig myndighet.
I propositionen har bl.a. anförts att registeranvarig
myndighet självfallet bör vara Sametinget. I propositionen delas
Datainspektionens uppfattning att det i lagen bör preciseras
från vilket annat personregister uppgifter får hämtas. I lagen
har en precisering gjorts så att det framgår med vilket register
sameröstlängden får sambearbetas. I lagförslaget anges i 4 kap.
4 § att till sameröstlängden får inhämtas uppgifter om namn,
personnummer, adress och medborgarskap för aktualisering,
komplettering och kontroll från register hos skattemyndigheten
avseende uppgifter i folkbokföringen.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker propositionens förslag i denna del.
2.5 Genomförande och kostnader
Propositionen
Regeringen har berett riksdagen tillfälle att ta del av vad
som anförts i propositionen om genomförande och kostnader
(avsnitt 11).
Enligt propositionen bör sametingslagen träda i kraft den 1
januari 1993 och det första valet bör hållas i maj 1993. I en
övergångsbestämmelse till lagen bör ges bemyndigande till
regeringen att efter lagens ikraftträdande organisera det första
valet av Sametinget, eftersom någon valnämnd då ännu inte finns.
Gränsen för anmälningstiden vad gäller sameröstlängden bör
utsträckas till den 25 januari 1993.
Vad gäller kostnaderna för driften av Sametinget och kostnader
för valet till Sametinget vart fjärde år, anförs i propositionen
att då Sametinget inte kan vara i gång förrän under hösten 1993
avser regeringen att återkomma till dessa frågor i samband med
förslag i 1993 års budgetproposition.
Vad gäller kostnaderna för förberedande och genomförande av
det första valet till Sametinget avser regeringen att vid behov
återkomma till dessa frågor i förslag till tilläggsbudget för
1992/93.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker propositionens förslag om
ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i sametingslagen och
föreslår att riksdagen lägger till handlingarna vad regeringen i
övrigt anfört om genomförande och kostnader.
3. Samiskt språk
Motionerna
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 4 yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till språklag i enlighet
med Samerättsutredningens förslag.
Enligt motionen insåg Samerättsutredningen det svenska
samhällets ansvar för att reparera de skador som den tidigare
förda politiken åsamkat samerna och det samiska språket samt
nödvändigheten av särskilda åtgärder. Samerättsutredningen
föreslog därför en särskild samisk språklagstiftning som även
innefattade rätten för vuxna samer att återerövra sitt språk.
I motion Bo14 yrkande 2 av Leo Persson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det samiska språket.
Enligt motionen bör det vara möjligt att finna former för hur
vårt lands ursprungsbefolknings språk skall bevaras, utvecklas
och kunna användas i officiella sammanhang. Motionärerna anser
att det redan nu är angeläget att påbörja stimulansarbetet för
att öka bruket av det samiska språket och att det är önskvärt
att regeringen redan i den kommande budgetpropositionen kan
redovisa insatser på språkområdet. Erkännandedelen av samiska
som ett lagstadgat officiellt spåk bör enligt motionärerna
behandlas samtidigt med övriga frågor rörande ILO-konventionen.
Samerättsutredningen
Utredningen föreslog en samisk språklagstiftning som gör det
möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang.
Förslaget innebar att samiska skall få användas vid kontakt med
vissa statliga myndigheter som arbetar med samefrågor.
Demyndigheter det gällde var i ett initialskede
rennäringsadministrationen regionalt och centralt, dvs.
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
samt Statens Jordbruksverk i deras befattning med
rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennäringslagen.
Styrelsen för Samefonden och Sameskolstyrelsen omfattades också
av förslaget. Vid Sametinget föreslogs samiska och svenska bli
jämställda språk.
Samerättsutredningen föreslog vidare att statliga myndigheters
föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som
huvudsakligen riktar sig till samer skall översättas till
samiska.
För att undersöka om det är lämpligt att lagstifta om rätt att
använda samiska vid kontakt även med de kommunala myndigheterna
inom det samiska kärnområdet föreslog utredningen en femårig
försöksverksamhet i en eller flera kommuner. Statsbidrag
förutsattes utgå till verksamheten. Försöksverksamheten
föreslogs bli reglerad i en särskild lag.
Utredningen föreslog vidare att det i den föreslagna samelagen
föreskrevs en rätt för samer att erhålla en grundläggande
undervisning i sitt språk. Förslaget avsåg samer som inte
erhållit en sådan undervisning i sameskola eller genom
hemspråksundervisning. Någon form av vuxenstudiestöd borde då
utgå.
Propositionen
Regeringen har berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i
propositionen anförts om samiskt språk (avsnitt 9).
I propositionen framhålls att det samiska språket är en viktig
del av den samiska kulturen sådan den gestaltar sig för
närvarande. Språket ger uttryck åt folkets levnadsbetingelser,
värderingar, synsätt och traditioner. Den samiska kulturen och
därmed det samiska språket är en del av Sveriges kulturarv, och
det är därför en nationell angelägenhet att på olika sätt se
till att det ges möjligheter att utvecklas. Enligt propositionen
ligger det självfallet i samernas egna händer om det samiska
språket skall kunna fortleva och utvecklas.
Utbildningsministern anför i propositionen att även om han
delar Samerättsutredningens uppfattning om det önskvärda i att
på olika områden åstadkomma en så stor harmonisering som möjligt
mellan de nordiska länderna när det gäller olika samiska frågor,
är han för närvarande inte beredd att lägga fram ett förslag om
en särskild samisk språklagstiftning. Han vill dock framhålla
att förhållandena i Sverige är något annorlunda än i Finland och
Norge. I det samiska kärnområdet i Finland och Norge finns en
större andel samisktalande bland befolkningen än i motsvarande
område i Sverige. I båda våra grannländer finns också kommuner
där de samisktalande är i majoritet. I Sverige, som visserligen
har större kommuner, torde det inte finnas någon kommun där
andelen samisktalande överstiger 10 % av befolkningen.
Utbildningsministern är inte övertygad om att en lagstiftning av
den karaktär som utredningen föreslagit utgör det bästa
alternativet för att främja det samiska språket. En sådan
lösning innebär också enligt propositionen en låsning av
resurserna som kan lägga hinder för att pröva andra lösningar
och alternativ om utvecklingen så skulle visa.
Mot bakgrund av vad som anförts om det samiska språkets
betydelse för den samiska kulturen i vid bemärkelse och samernas
eget ansvar för att värna om det samiska språkets fortbestånd
och utveckling föreslås i propositionen att Sametinget ges ett
uttalat ansvar för att leda det samiska språkarbetet. Vidare
anses det också befogat att föreslå att Sametinget, utöver de
resurser som tinget kommer att förfoga över bl.a. för samisk
kultur, skall tilldelas ytterligare medel för att på det sätt
Sametinget finner mest ändamålsenligt stödja det samiska
språkarbetet. Utbildningsministern avser att återkomma till
frågan om resurser till detta ändamål i sitt förslag i 1994 års
budgetproposition, men vill dock redan nu nämna att ett anslag i
storleksordningen 2 miljoner kronor per år i årets penningvärde
bör utgöra ett verksamt medel att stärka det samiska språket.
I propositionen framhålls vidare att det bör stå Sametinget
fritt att pröva olika vägar för att stärka och utveckla det
samiska språket.
Inte heller vad gäller frågan om en lagstadgad rätt till
undervisning i samiska är utbildningsministern beredd att lägga
fram något lagstiftningsförslag. De möjligheter som
Samerättsutredningen visar på i fråga om nordiskt språksamarbete
liksom olika sätt att stödja en samisk läromedelsproduktion
förstärks enligt propositionen genom inrättandet av ett Sameting
och genom att Sametinget ges en ledande roll i det samiska
språkarbetet. I detta sammanhang erinras också om de möjligheter
som för närvarande redan finns i fråga om undervisning i samiska
som hemspråk i det allmänna skolväsendet. Vidare anförs att
Sametinget med de medel som ställs till tingets förfogande kan
bekosta framställning av material som kan användas för
undervisning i samiska i skolorna.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att vad i propositionen föreslagits om att
Sametinget ges ett ansvar för att leda det samiska språkarbetet
och tilldelas särskilda resurser för detta ändamål och för att
stärka syftet med denna uppgift, kan godkännas.
Utskottet delar propositionens bedömning att någon lagstadgad
rätt att använda samiska i officiella sammanhang inte bör
införas. Inte heller bör det införas någon lagstadgad rätt för
äldre samer att få undervisning i samiska. Utskottet utgår från
att regeringen följer utvecklingen inom detta område och beaktar
behovet av de lagstiftningsåtgärder som kan komma att föreligga.
I detta sammanhang är det av vikt att Sametinget får tillfälle
att ge uttryck för sin uppfattning i frågan. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna Bo7 yrkande 4 och Bo14 yrkande 2.
Enligt utskottets mening bör riksdagen lägga propositionen i
denna del till handlingarna.
4. Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen
Motionen
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 1 yrkas att
riksdagen beslutar att ändra 1 kap. 2 § regeringsformen i
enlighet med Samerättsutredningens förslag.
I motionen pekas på att Samerättsutredningen i sitt betänkande
år 1989 föreslog att samerna, genom ett tillägg i 1 kap. 2 §
regeringsformen, skulle erkännas som urbefolkning och att detta
förslag inte finns med i propositionen.
Bestämmelser i regeringsformen m.m.
Såväl i 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) som i 2 kap. RF finns
bestämmelser av betydelse för samerna.
I 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) har förts samman dess
program- eller målsättningsstadganden. De har inte karaktären av
rättsligt bindande föreskrifter utan anger mål för den
samhälleliga verksamheten. Som sådana kan de ha eller få
politisk betydelse (se prop. 1973:90 s.194 f., prop.
1975/76:209 s. 128) och frågan om deras effekt kan bli föremål
för politisk kontroll.
Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket RF bör etniska, språkliga och
religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett
eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt 1973 års Fri- och
rättighetsutredning (SOU 1975:75 s. 183) har genom bestämmelsen
grundvalen för svensk invandrings- och minoritetspolitik
programmatiskt förankrats i grundlagen. I propositionen framhöll
föredragande departementschefen (prop. 1975/76:209 s. 138) att
ordet kultur i detta sammanhang skulle ges en vidsträckt
tolkning. Det innefattade sålunda bl.a. den renskötsel som är
ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt.
I 2 kap. regeringsformen finns bestämmelser om skydd för fri-
och rättigheter. Skyddet som regeringsformen ger gäller enbart
gentemot "det allmänna". Enligt motiven betecknar "det allmänna"
(prop. 1975/76:209 s. 86, 140 f.) dels det allmännas
verkställande organ -- domstolar, andra myndigheter och ibland
också privaträttsligt organiserade subjekt (jfr 11 kap. 6 §
tredje stycket RF) -- dels de normgivande organen, när dessa
beslutar för enskilda betungande, offentligrättsliga
föreskrifter, däremot inte när de beslutar civilrättsliga
normer.
I 2 kap. 15 § RF föreskrivs att lag eller annan föreskrift
inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han
med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör
minoritet.
Enligt 2 kap. 18 § RF skall varje medborgare vilkens egendom
tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande
vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som
bestäms i lag. I det s.k. skattefjällsmålet (jfr NJA 1981 s. 1)
fann Högsta domstolen (HD) att äganderätten till skattefjällen
tillkommer staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande
reglerad i rennäringslagen. Beträffande samernas bruksrätt anför
HD i domen att en på civilrättslig grund bestående bruksrätt av
ifrågavarande slag enligt 2 kap. 18 § RF är skyddad mot
tvångsförfoganden utan ersättning på samma sätt som
äganderätten. Den omständigheten att rätten i detta fall är
reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd.
Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge
den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag
eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 § RF.
Samerättsutredningen
Utredningen anförde i sitt betänkande (SOU 1989:41) Samerätt
och sameting att riksdagen i uttalande år 1977 slagit fast att
samernas särskilda ställning bland vårt lands minoriteter
innebär att det vid utbyggnaden av samhällets stöd till
samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än de
som kan göras beträffande övriga minoritetskulturer i det
svenska samhället. Ett grundlagsstadgande om samerna borde
enligt utredningen ha sin utgångspunkt i denna markering från
riksdagens sida om samekulturens särställning.
Utredningen konstaterade att samerna utgör en sådan minoritet
som omfattas av bestämmelsen i 1 kap. 2 § fjärde stycket RF.
Samerna intar emellertid en särskild ställning bland
minoriteterna i sitt eget land i egenskap av ursprunglig
befolkning. Utredningen ansåg därför att samernas särskilda
ställning i egenskap av urbefolkning borde slås fast genom ett
tillägg till den nämnda bestämmelsen i regeringsformen.
Utredningen redogjorde vidare för att de samiska kraven på
förstärkt grundlagsskydd även omfattar samernas "hävdvunna
rättigheter" och att de i första hand synes avse rätten till
mark och vatten. Utredningen ansåg inte att det finns
förutsättningar för att ytterligare förstärka samernas
egendomsrättsliga skydd i grundlagen.
Propositionen
Enligt propositionen ger gällande bestämmelser i
regeringsformen, sedda mot bakgrund av Sveriges folkrättsliga
förpliktelser, samerna som etnisk minoritet ett fullgott
grundlagsskydd. En ytterligare markering i regeringsformen av
samernas särskilda ställning anses därför sakna betydelse,
varför regeringsformen således inte bör ändras.
I propositionen anför utbildningsministern att han inte kan
biträda det önskemål om grundlagsreglering som samernas
företrädare har framfört avseende rätten till mark och vatten.
I likhet med Samerättsutredningen anses i propositionen att det
rättsliga förhållandet mellan markägarna och samerna inte bör
regleras i grundlagen. Frågan blir då om det finns skäl att
föreslå en grundlagsregel som reglerar skyddet för samernas rätt
till mark och vatten i förhållande till det allmänna. I
propositionen erinras om att företrädare för samerna har
framhållit att vad man önskar reglera inte är den enskilde
individens rätt utan det samiska folkets kollektiva rätt till
mark och vatten. Det bör då enligt propositionen framhållas att
de i 2 kap. regeringsformen angivna rättigheterna i
överensstämmelse med den uppfattning Sverige hävdar i fråga om
mänskliga rättigheter tar sikte på individuella rättigheter.
Principiella skäl talar därför enligt propositionen mot att
införa en bestämmelse om kollektiva rättigheter i kapitlet om
fri- och rättigheter i regeringsformen. I detta sammanhang nämns
även i propositionen att Fri- och rättighetskommittén (Ju
1992:01) har i uppdrag att utreda bl.a. frågan om grundlagsskydd
för äganderätten och överväga preciseringar som ytterligare
förstärker den enskildes rätt till ersättning vid expropriation
och liknande förfoganden.
Utskottets bedömning
Som ovan framgått ges redan grundlagsskydd för samerna som
etnisk minoritet. Samernas särställning i egenskap av
ursprunglig befolkning har markerats genom uttalanden av
riksdagen (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4, rskr.
1976/77:289). Utskottet anser inte att det nu finns skäl att
ytterligare markera samernas särskilda ställning. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion Bo7 yrkande 1.
5. ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande länder
Motioner
I motion K2 yrkande 1 av Erik Artur Egervärn (c) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillträde till ILO:s konvention nr 169
om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder för
närvarande inte är aktuellt, men att frågan för Sveriges del kan
komma att omprövas i framtiden.
Att en ratificering inte i dag är förenlig med svensk lag
innebär enligt motionären inte att man kategoriskt bör avfärda
Sveriges tillträde till konventionen. Enligt motionen bör
Sverige eftersträva att begreppet "bruksrätt" införs som
alternativ till äganderätt och besittningsrätt i bestämmelserna
om rätt till land. Detta bör ges regeringen till känna.
I motion K3 av Ingela Mårtensson (fp) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
det önskvärda i att Sverige ratificerar ILO:s konvention 169.
Enligt motionären vore det angeläget att Sverige undanröjer de
hinder som finns för att vi skall kunna skriva under
konventionen. Det gäller ursprungsbefolkningars rättigheter över
huvud taget och det är enligt motionären viktigt att Sverige
internationellt kan vara pådrivande i den frågan. Enligt
motionen saknas den sakliga motiveringen för regeringens
påstående att konventionens bestämmelse om rätt till land inte
är förenlig med svenska rättsförhållanden. Regeringen bör därför
enligt motionären återkomma med en analys av de
rättsförhållanden som berörs av en svensk ratificering av
konventionen samt förslag till hur en sådan ratificering skall
kunna ske.
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 14 yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att hindren för att ratificera
ILO-konventionen så snabbt som möjligt skall undanröjas.
Motionärerna anser att konventionen är ett viktigt
människorättsdokument, inte bara för samerna i de nordiska
länderna, utan även för minoriteter och urbefolkningar i övriga
delar av världen. Därför anser de att det är mycket
otillfredsställande att regeringen anser att konventionen inte
skall ratificeras. Inför FN:s urbefolkningsår anser motionärerna
att regeringen borde uttala att hindren för att ratificera
konventionen så snabbt som möjligt skall undanröjas, så att
ILO:s konvention 169 kan tillträdas.
I motion Bo14 yrkande 1 av Leo Persson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behandlingen av ILO-konvention 169.
I motionen hänvisas till utrikesutskottets uttalande vid
behandlingen av ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar den 14
november 1991 och anges att trots att utrikesutskottet och
riksdagen förväntat sig att regeringen skulle återkomma
redovisar propositionen inte några åtgärder i frågan. Enligt
motionärerna är en samordning av de frågor som rör samernas
närings- och samhällsliv nödvändig. För närvarande är det dock
enligt motionen inte möjligt att tillträda konventionen då
regeringen bl.a. underlåtit att belysa konventionens artikel 14
om landrättigheter. Enligt motionärerna ankommer det på
regeringen att snarast belysa denna fråga.
Propositionen
Enligt propositionen har konventionen inte vunnit någon
bredare anslutning. Den har endast tillträtts av fyra stater.
Även om Sverige uppfyller flera av de krav som konventionen
ställer, kvarstår emellertid problemet med den fundamentala
bestämmelsen om rätt till land.
I konventionens engelska text -- en av de två textversioner
som äger vitsord vid tolkning av konventionen -- heter det i
artikel 14 att "The rights of ownership and possession of the
peoples concerned over lands which they traditionally occupy
shall be recognised -- -- --". Denna bestämmelse är enligt
propositionen uppenbart inte förenlig med svenska
rättsförhållanden. Den torde som utgångspunkt ha helt andra
förhållanden än dem som gällt och gäller beträffande de svenska
samerna.
Enligt propositionen kan det med denna bestämmelse inte bli
aktuellt för Sverige att tillträda konventionen.
Bakgrund
Utrikesutskottet (1991/92:UU7) behandlade vid riksmötet
1991/92 regeringens skrivelse 1990/91:101 varigenom riksdagen
förelades Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention
nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder i
enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga. Till skrivelsen
hade fogats en resolution som antogs i samband med konventionen
vid ILO:s arbetskonferens 1989. Av skrivelsen framgick bl.a.
följande.
Sverige inträdde som medlem av ILO genom sin anslutning till
Nationernas förbund år 1920. ILO antog år 1957 en konvention (nr
107) samt en rekommendation (nr 104) om skydd för och
integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande
förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder. Sverige
ratificerade aldrig denna konvention eftersom den enligt både
regering och riksdag saknade aktualitet för svenskt vidkommande.
År 1986 hölls ett expertmöte inom ILO där det fastslogs att
konventionen måste anses föråldrad och i behov av revision. En
reviderad konvention utformades. Konventionen antogs med
röstsiffrorna 328 för, 1 emot och 49 nedlagda. Samtliga svenska
ombud röstade för konventionen. Samtidigt antogs utan omröstning
en av de nordiska regeringsrepresentanterna initierad resolution
om uppföljning av konventionen. Konventionen trädde i kraft den
5 september 1991 och har tillträtts av Norge, Mexico, Colombia
och Bolivia.
Kriteriet för att ett folk enligt konventionen skall betraktas
som stam- eller ursprungsfolk är att man själv identifierar sig
som sådant. Begreppet folk i konventionen är inte att likställa
med begreppet folk i folkrätten. Regeringarna skall dock se till
att ursprungsfolkens och stamfolkens rättigheter skyddas och att
deras integritet respekteras. Dessa folk skall också utan
inskränkningar åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter. Regeringarna skall samråda med folken i fråga
beträffande åtgärder som direkt kan beröra dem och skapa medel
för dem att delta i beslutsfattandet i valda institutioner och
andra organ. Dessa folk skall ha rätt att besluta om sina egna
prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen. Regeringarna har
å andra sidan ett ansvar att skydda och bevara miljön i de
områden där dessa folk bor. Äganderätt och besittningsrätt till
den mark som folken traditionellt bebor skall erkännas.
Ursprungsfolken har också rätt att delta i användningen,
förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar som hör till
deras mark. Bland andra frågor som berörs i konventionen är
anställnings- och arbetsvillkor, yrkesutbildning och hantverk,
social trygghet och hälso- och sjukvård, utbildning, språk och
kommunikation samt kontakter och samarbete över riksgränser.
Enligt regeringen kunde ILO:s urbefolkningsinstrument inte
längre anses "sakna omedelbart intresse för svenskt
vidkommande". Flera remissinstanser hade dock pekat på en rad
punkter där konventionens krav inte överensstämmer med nuvarande
svenska förhållanden. Exempelvis hävdades att det behövs en
närmare analys av hur texten i konventionens artikel 14 om
landrättigheter förhåller sig till samernas nuvarande
rättsställning. Sverige hade i diskussionerna om den nya
konventionen, utan framgång, fört fram förslag om "bruksrätt"
som alternativ till äganderätt och besittningsrätt.
ILO-kommittén ansåg mot bakgrund av det utredningsarbete som
pågick -- bl.a. Samerättsutredningens arbete -- att Sverige för
närvarande inte borde tillträda ILO-konventionen. Regeringen
anslöt sig till denna bedömning och förklarade i skrivelsen att
de ambitioner och krav konventionen uppställer noga borde
övervägas i det fortsatta arbetet med samefrågorna.
Regeringen hemställde att riksdagen tog del av vad som
anfördes i skrivelsen.
Utrikesutskottet inhämtade yttrande från jordbruksutskottet. I
yttrandet sades bl.a. följande.
Utskottet erinrar om att Sveriges representanter deltagit
aktivt i utarbetandet av ILO:s konvention nr 169. Utskottet
finner liksom föredragande statsrådet att det är önskvärt att
det på sikt skall bli möjligt att tillträda konventionen. Med
hänvisning till att förslagen om en samlad samepolitik ligger
under beredning och till vad som i övrigt anförs i
regeringsskrivelsen delar dock utskottet ILO-kommitténs och
regeringens mening att Sverige för närvarande inte bör tillträda
konventionen. Frågan om tillträde bör ytterligare noga övervägas
i samband med beredningen av Samerättsutredningens m.fl. förslag
så att ett förslag om ratificering kan framläggas i nära
anslutning till ett sammanhållet förslag i samefrågorna.
Utskottet fäster stor vikt vid att frågekomplexet behandlas
skyndsamt.
Något särskilt riksdagsuttalande i frågan ansågs inte
påkallat.
Utrikesutskottet hade inget att erinra mot jordbruksutskottets
yttrande och konstaterade att ILO:s konvention nr 169 om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder kan fylla en
viktig funktion för skyddet av dessa folks fri- och rättigheter.
Enligt utrikesutskottet var en samordning nödvändig av de
frågor som rör samernas närings- och samhällsliv. Utskottet
anslöt sig därför till regeringens bedömning att Sverige för
närvarande inte borde tillträda konventionen. Samtidigt ville
utskottet framhäva vikten av att beredningen av
Samerättsutredningens m.fl. förslag i samefrågorna inte onödigt
försenade Sveriges tillträde till den konvention som Sveriges
representanter varit aktiva i att utarbeta. Skrivelsen föreslogs
bli lagd till handlingarna, och riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Till skillnad från den äldre konventionen nr 107 utgår ILO:s
konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande
länder från principen om respekt för urbefolkningarnas kultur
och rättigheter. Sverige, som aktivt deltagit i utarbetandet av
konventionen, har ställt sig positivt till denna inriktning och
till de ambitioner som konventionen ger uttryck för. För
världens urbefolkningar, till vilka samerna i Sverige hör, kan
konventionen fylla en viktig funktion för skyddet av deras fri-
och rättigheter. Mot denna bakgrund får konventionen anses vara
av vikt även för svenskt vidkommande.
Den nuvarande utformningen av artikel 14 i konventionen
innebär att urprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt till
den mark som de traditionellt bebor erkänns. Därutöver skall
enligt artikeln åtgärder vidtas i lämpliga fall för att skydda
deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem men
till vilken de traditionellt haft tillträde för sin utkomst och
traditionella verksamhet. Särskild uppmärksamhet fästs vid
nomadfolkens situation. Av regeringens skrivelse 1990/91:101
framgick att frågan om urbefolkningarnas markrättigheter var en
av de mest tidskrävande och svåraste att finna enighet kring
under utskottsbehandlingen i Genève. Ett svenskt förslag att i
texten föra in begreppet "bruksrätt" som ett alternativ till
äganderätt och besittningsrätt rönte därvid inte någon framgång.
Utskottet delar propositionens ställningstagande att rådande
rättsförhållanden i Sverige vad gäller de svenska samerna inte
står i överensstämmelse med bestämmelsen i artikel 14 om rätt
till mark. Denna utgör således i sin nuvarande lydelse ett
hinder för Sveriges möjligheter att nu tillträda konventionen.
Vid ratificering av en ILO-konvention är reservation gällande en
eller flera konventionsbestämmelser endast möjlig om det
uttryckligen anges i konventionen. I den nu aktuella
konventionen finns inga bestämmelser om att reservation kan
göras.
Utskottet vill framhålla att det anförda endast innebär ett
konstaterande av att det föreligger ett hinder för tillträde
till konventionen. Med en annan utformning av artikel 14 skulle
detta hinder kunna undanröjas. Möjligheterna att få till stånd
en annan lydelse av artikeln, t.ex. genom att begreppet
"bruksrätt" införs som ett alternativ till äganderätt och
besittningsrätt, bör därför åter prövas av regeringen.
Utskottet vill också peka på en annan omständighet av
betydelse i sammanhanget. Skulle det vid tillämpningen av
konventionen visa sig att vad som där sägs om äganderätt och
besittningsrätt kommer att få en innebörd som i allt väsentligt
överensstämmer med bruksrätt kan frågan om ett svenskt tillträde
till konventionen komma i ett annat läge. Av särskilt intresse i
detta avseende är hur ILO bedömer Norges tillämpning av
konventionen.
Utskottet förutsätter att regeringen beaktar vad utskottet nu
anfört. Med det anförda avstyrks motionerna K2 yrkande 1, K3,
Bo7 yrkande 14 och Bo14 yrkande 1.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande sametingslag
att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:K1, 1992/93:K2
yrkande 2 och 1992/93:Bo7 yrkandena 2 och 3 antar regeringens
förslag till sametingslag,
2. beträffande behandling av propositionens bilaga 1 i
övrigt
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo16 yrkande 1,
3. beträffande genomförande och kostnader som inte omfattas
av regeringens förslag till sametingslag
att riksdagen lägger propositionen i denna del till
handlingarna,
4. beträffande samiskt språk
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo7 yrkande 4 och
1992/93:Bo14 yrkande 2 och lägger propositionen i denna del till
handlingarna,
men. (v) - delvis
5. beträffande samernas rättsliga ställning enligt
regeringsformen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo7 yrkande 1,
men. (v) - delvis
6. beträffande ILO:s konvention 169 om ursprungsfolk och
stamfolk i självstyrande länder
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K2 yrkande 1,
1992/93:K3, 1992/93:Bo7 yrkande 14 och 1992/93:Bo14 yrkande 1.
Stockholm den 3 december 1992
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina
Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Hans Göran Franck (s), Stig
Bertilsson (m), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds),
Harriet Colliander (nyd), Odd Engström (s), Inger René (m),
Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Ingela Mårtensson (fp) anför:
Sametinget skall vara en särskild statlig myndighet med
överblick över de samiska frågorna. Tinget måste då i dessa
frågor ges en möjlighet att få ge uttryck för sina synpunkter.
Det är viktigt att propositionens förslag om inrättande av ett
Sameting genomförs. Vad gäller övriga frågor i propositionen
anser jag att det hade varit lämpligt att avvakta Sametingets
inrättande för att därefter ge tinget möjlighet till yttrande.
Detta hade markerat syftet med Sametingets inrättande. Jag
förutsätter dock att Sametinget i framtiden får ställning av
remissmyndighet i samiska frågor.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
1. Samiskt språk (mom. 4)
Det är samhällets ansvar att reparera de skador som den
tidigare förda politiken åsamkat samerna och det samiska
språket. Härvid är det nödvändigt att särskilda åtgärder vidtas.
I Norge och Finland finns redan särskild samisk
språklagstiftning. I Samerättsutredningens betänkande (SOU
1990:91) Samerätt och samiskt språk föreslogs en särskild samisk
språklagstiftning som även innefattade rätten för vuxna samer
att återerövra sitt språk. Det är önskvärt att det inom detta
område sker en harmonisering mellan de nordiska länderna. Enligt
min mening bör därför riksdagen hos regeringen begära förslag
till en språklagstiftning. En viktig utgångspunkt för
utarbetande av ett förslag till en sådan språklagstiftning är
Samerättsutredningens förslag.
2. Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen (mom.
5)
Sverige bör arbeta för att undanröja de hinder som föreligger
för ett tillträde till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk
och stamfolk i självstyrande länder, eftersom ett tillträde till
denna konvention måste anses önskvärt. Samerna är en
ursprungsbefolkning därför att den har bott längre i området än
majoritetsbefolkningen, har ett eget språk, egna näringar, egen
kultur som skiljer sig från majoritetsbefolkningen. Mot bakgrund
av detta bör enligt min mening samernas särskilda ställning som
ursprungsbefolkning redan nu kunna markeras genom ett tillägg i
1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen, på det sätt som
Samerättsutredningen föreslagit i sitt betänkande (SOU 1989:41)
Samerätt och sameting.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
momenten 4 och 5 borde ha hemställt:
4. beträffande samiskt språk
att riksdagen med anledning av propositionen i denna del och
motionerna 1992/93:Bo14 yrkande 2 och 1992/93:Bo7 yrkande 4 hos
regeringen begär förslag i enlighet med vad som anförts ovan,
5. beträffande samernas rättsliga ställning enligt
regeringsformen
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo7 yrkande 1
hos regeringen begär förslag om ändring i 1 kap. 2 §
regeringsformen i enlighet med vad som anförts ovan.
Bilaga 1
Bilaga 2
Utbildningsutskottets yttrande
1992/93:UbU2y
Bilaga 3
Sameskolan (prop. 1992/93:32 bil. 1 delvis)
Till konstitutionsutskottet
Konstitutionsutskottet har den 20 oktober 1992 beslutat att
bereda utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1992/93:32 bilaga 1 om samerna och samisk kultur
m.m. jämte eventuella följdmotioner.
Utbildningsutskottet behandlar i detta yttrande den del av
regeringens förslag till sametingslag som rör sameskolan.
Motioner med anledning av lagförslaget i denna del har inte
väckts.
Verksamheten i sameskolan regleras i skollagen (1985:1100), i
sameskolförordningen (1967:216) och i förordningen (SKOLFS
1991:23) om försöksverksamhet med sameskola i Kiruna. Sameskolan
är, till skillnad från grundskolan, en skola med staten som
huvudman.
Sameskolor finns i Karesuando, Lannavaara, Gällivare, Jokkmokk
och Tärnaby. I Kiruna anordnas sameskola på försök. Enligt
bestämmelserna i sameskolförordningen får kommun anordna samisk
undervisning för samiska elever vid sin grundskola -- integrerad
samisk undervisning -- om avtal härom träffas mellan kommunen
och sameskolstyrelsen. Sådan undervisning bedrivs vid
grundskolan i Gällivare, Härjedalens, Jokkmokks, Kiruna,
Krokoms, Storumans, Strömsunds och Åre kommuner.
Sameskolorna leds av en styrelse, vars kansli är förlagt till
Jokkmokk. Den nuvarande ordningen innebär att styrelsen utses av
regeringen efter förslag från olika samiska organisationer.
Närmast under styrelsen finns en skolchef, som förordnas av
regeringen.
I den nu föreliggande propositionen föreslår regeringen att en
särskild myndighet -- Sametinget -- inrättas. Tinget skall utses
bland samerna genom val. Dess uppgift blir främst att bevaka
frågor som rör samisk kultur i Sverige. Enligt lagförslaget (2
kap. 1 §) hör till Sametingets uppgifter särskilt bl.a. att utse
den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen. I
propositionen föreslås vidare att tinget från regeringen övertar
uppgiften att tillsätta tjänsten som skolchef. Då Sametinget
avses vara en statlig myndighet ändras inte skolans status som
en skola med statligt huvudmannaskap.
Förslaget föranleder inte någon ändring i skollagen. Där finns
endast föreskrifter om det statliga huvudmannaskapet, om att det
skall finnas en särskild styrelse för sameskolan och om denna
styrelses uppgifter. Däremot kommer det att krävas ändringar i
sameskolförordningen. I propositionen anförs att
utbildningsministern avser att återkomma till regeringen i den
frågan, om riksdagen godkänner förslaget om Sametingets ansvar
för sameskolan.
Utbildningsutskottet har inget att erinra mot vad regeringen
har föreslagit beträffande sameskolan. Med hänvisning härtill
anser utskottet att konstitutionsutskottet bör tillstyrka
propositionen i förevarande del.
Stockholm den 10 november 1992
På utbildningsutskottets vägnar
Ann-Cathrine Haglund
I beslutet har deltagit:
Ann-Cathrine Haglund (m),
Lena Hjelm-Wallén (s),
Rune Rydén (m),
Bengt Silfverstrand (s),
Ingvar Johnsson (s),
Larz Johansson (c),
Bo Arvidson (m),
Ewa Hedkvist Petersen (s),
Stefan Kihlberg (nyd),
Eva Johansson (s),
Ulf Melin (m),
Jan Björkman (s),
Christer Lindblom (fp) och
Tuve Skånberg (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Björn Samuelson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.