Konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU12

Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program


Innehåll

1992/93
KU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1992/93:75 med förslag
till lagstiftning om satellitsändningar av TV-program. Förslagen
syftar till att åstadkomma en anpassning av svensk rätt till
EG:s direktiv om TV-sändningar till allmänheten. Utskottet
tillstyrker propositionen.
Till betänkandet är fogat tre reservationer, ett särskilt
yttrande och en meningsyttring från suppleant.

Propositionen

I proposition 1992/93:75 har regeringen föreslagit riksdagen
att anta i propositionen framlagda förslag till
1. lag om satellitsändningar av televisionsprogram till
allmänheten,
2. lag om ändring i radiolagen (1966:755),
3. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden,
4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),
5. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker,
6. lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror.
Lagförslagen har lagts fram efter Lagrådets hörande.
Lagförslaget under 4 har lämnats över till lagutskottet för
dess handläggning av proposition 1992/93:110 (1992/93:LU20).
Övriga lagförslag har tagits in i bilagan till betänkandet.

Motionerna

Motioner med anledning av propositionen
1992/93:K19 av Björn von der Esch (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om harmonisering med EG-rätten av lag om satellitsändningar av
TV-program.
1992/93:K20 av Harriet Colliander (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att rätt till genmäle skall
föreligga för den som utsatts för en felaktig uppgift eller ett
felaktigt påstående i ett program att själv få komma till tals
och bemöta felaktigheten om han eller hon har ett befogat
intresse därav,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att yttrandefrihetsgrundlagen skall ändras
så att rätten till genmäle eller beriktigande skall kunna ske i
kanal, sändning eller program där felaktigheten förekommit eller
i vart fall i program som det ifrågavarande TV-företaget sänder,
bekostar eller svarar för på annat sätt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att anpassa radiolagen och annan radio-
och TV-lagstiftning till EG-direktivet i fråga om regler för
reklam,
4. att riksdagen beslutar utforma lagen om satellitsändningar
av TV-program till allmänheten på sådant sätt att reglerna för
reklam anpassas till EG-direktivet,
5. att riksdagen beslutar utmönstra den s.k. 12-årsregeln ur
radio- och TV-lagstiftningen,
6. att riksdagen i vart fall beslutar att inte anta
12-årsregeln i förslaget till lag om satellitsändningar av
TV-program till allmänheten,
7. att riksdagen inte antar den del av 19 § förslaget till lag
om satellitsändningar av TV-program till allmänheten som innebär
att program mot betalning endast får sändas under annonstid i
televisionen.
1992/93:K21 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om främjande av tredje världens produktion,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om
satellitsändningar av televisionsprogram i allmänhet att svensk
tillståndsmyndighet (Kabelnämnden) får möjlighet att hindra
vidaresändning av sändning som bryter mot artikel 22 i
EG-direktivet,
3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om
satellitsändningar av televisionsprogram i allmänhet att svensk
tillståndsmyndighet (Kabelnämnden) får möjlighet att hindra
vidaresändning av reklam som bryter mot reklamförbudet,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
möjligheterna till grundlagsändring i enlighet med Lagrådets
yttrande över rätten till beriktigande.

Utskottet

Propositionen
Bakgrund
TV-sändningar med hjälp av satellit börjar vid en station på
marken. Från den sänds radiosignaler till satelliten. Sändningen
utgör den s.k. upplänkningen. Stationen kan ligga på en plats
utanför det område som täcks av sändningarna från satelliten.
Upplänkningen riktas till satellitens mottagare. Mottagaren, en
frekvensomvandlare och en radiosändare utgör satellitens
huvudsakliga radioutrustning, den s.k. transpondern. Genom
transpondern förmedlas upplänkningen till en sändning som riktas
tillbaka till jorden. Detta kallas nedlänkningen. Innehållet i
signalerna ändras inte i satelliten. Man kan emellertid sända
signaler till samma satellit från olika upplänksstationer vid
olika tillfällen. Det som TV-tittaren uppfattar som ett och
samma program kan således ha ursprung i olika upplänksstationer
som kan ligga i olika länder.
De positioner i rymden som är särskilt lämpade för
telesatelliter ligger i den geostationära satellitbanan. En
satellit som rör sig ett varv i denna bana på 24 timmar
uppfattas från jordytan som stillastående, om den rör sig åt
samma håll som jorden. De antenner på jorden som tar emot
nedlänkningen kan därför vara fast inriktade. Satelliterna får
dock inte vara för tätt placerade i banan. Då stör deras
sändningar varandra.
Radiotrafiken via satellit tar i anspråk två knappa resurser,
dels genom användningen av radiofrekvenser, dels genom
användningen av särskilt lämpliga satellitpositioner i rymden.
Båda resurserna fördelas genom radioreglementet som grundar sig
på den internationella telekonventionen. Möjligheten att få
placera en satellit i rymden regleras i svensk rätt av lagen
(1982:963) om rymdverksamhet. Lagen föreskriver att
rymdverksamhet inte får äga rum utan tillstånd av regeringen.
Upplänkningar tar i anspråk utrymme i radiofrekvensspektrum och
fordrar tillstånd enligt radiolagen (1966:755), om de sänds från
radiosändare här i riket eller på svenskt fartyg eller
luftfartyg utom riket. Nedlänkningen anses inte äga rum från
sändare i riket eller från luftfartyg och är således inte
underkastad krav på tillstånd enligt radiolagen. Men till följd
av rymdlagens föreskrifter kan svenska banpositioner i den
geostationära banan inte utnyttjas utan svenskt bistånd. De
radiofrekvenser som tilldelas Sverige för nedlänkning från
direktsändande satelliter får endast användas från de
banpositioner som anvisas samtidigt med frekvenstilldelningen.
Tillståndet till satellitverksamheten reglerar således rätten
till nedlänkningen.
Den gränsöverskridande televisionens utveckling har medfört
ett behov av en internationell reglering av utförandet av
sändningarna.
Europarådets konvention om gränsöverskridande television
öppnades för undertecknande den 5 maj 1989. Sverige har
tillträtt konventionen.
EG:s ministerråd antog den 3 oktober 1989 direktivet 8774/89
om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i
medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av
sändningsverksamhet för television, det s.k. TV-direktivet.
I maj 1992 ingick EFTA-länderna, däribland Sverige, och EG
samt EG:s medlemsländer avtal om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Inom detta område skall det råda fri
rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Avtalet
innebär också att samarbetet skall utvecklas på angränsande
politikområden, såsom miljö, forskning, utbildning och
konsumentskydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela
EG--EFTA-området. Genom EES-avtalet förbinder sig EFTA-länderna
att införliva relevanta delar av EG:s regelverk med sina
rättsordningar. Avtalet avses träda i kraft den 1 januari 1993.
Den 18 november 1992 godkände riksdagen avtalet. Samtidigt antog
riksdagen en lag om europeiskt ekonomiskt samarbetsområde
(EES-lagen) med grundläggande bestämmelser om införlivandet av
avtalsåtagandena i svensk rätt.
Avtalet innebär att TV-direktivet blir giltigt för Sverige i
förhållande till EG- och EFTA-länderna. Konventionens regler är
endast tillämpliga i förhållande till de länder som inte är
medlemmar av EG eller EFTA och som tillträtt konventionen.
TV-direktivet innehåller en gemensam reglering av alla
televisionssändningar oavsett spridningssätt och
spridningsområde medan konventionen enbart reglerar sändningar
som överskrider gränser. Både konventionen och TV-direktivet
syftar till att TV-program inte skall stoppas av nationsgränser
men medger undantagsvis under vissa förutsättningar att ett
mottagarland tillfälligt hindrar vidaresändning av en
TV-sändning, om den innebär ett allvarligt och upprepat brott
mot vissa delar av regelverket.
Såväl konventionen som TV-direktivet innehåller regler som
syftar till att främja, reglera och förbjuda vissa typer av
program. Även om dokumenten har många gemensamma drag, finns
viktiga skillnader som har att göra med deras olika
folkrättsliga status.
En viktig skillnad gäller hur reglerna skall följas upp.
Enligt konventionen skall en permanent kommitté, med uppgift att
tolka konventionen, verka för att lösa konflikter och behandla
förslag om ändringar i konventionen. När tvister inte går att
lösa, tillgrips ett skiljedomsförfarande. För EG gäller att
EG-domstolen fastställer tolkningen av EG-rätten. I direktivet
föreskrivs en rapporteringsskyldighet till EG-kommissionen om de
åtgärder som vidtagits för att implementera direktivet i den
nationella lagstiftningen.
En annan viktig skillnad mellan konventionen och TV-direktivet
gäller vilket land som har ansvaret för en sändning.
Konventionen innebär när det gäller marksändningar att det land
där den ursprungliga sändningen har ägt rum ansvarar för att
sändningen följer konventionens regler. För satellitsändningar
är det i första hand det land som svarar för upplänk till
satellit som bär ansvaret. I andra hand ansvarar det land som
tillhandahållit frekvens eller sändningskapacitet från en
satellit och därefter det land där programföretaget har sitt
säte. Direktivets ansvarsregler utgår i stället från att det
land som har jurisdiktion över programföretaget skall se till
att sändningarna är i enlighet med direktivets bestämmelser. Om
programbolaget inte är baserat i ett EG-land, ansvarar det
EG-land som har upplåtit frekvens, upplänk eller
satellitkapacitet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt regeringens bedömning bör svenska rättsregler i första
hand anpassas till EG-direktivet, och beslut om ratifikation av
den europeiska konventionen om gränsöverskridande television bör
anstå tills klarhet nås om ansvarsbestämmelserna. Regeringen
finner också att nuvarande regler för marksändningar i
radiolagen och avtalen mellan staten och programbolagen i
huvudsak tillgodoser TV-direktivets regler. Enligt regeringen
krävs däremot särskilda regler för televisionssändningar över
satellit.
Regeringen föreslår att reglerna i TV-direktivet om
satellitsändningar införlivas i svensk rätt genom en ny lag om
satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och
genom ändringar i radiolagen, lagen (1991:1559) med föreskrifter
på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden samt den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen.
Enligt regeringen bör något krav på tillstånd för att bedriva
satellit- och TV-verksamhet inte ställas upp. Däremot föreslås
skyldighet för satellitprogramföretag och satellitentreprenörer
att anmäla sig för registrering och att lämna vissa uppgifter.
Den nya lagen skall enligt regeringens förslag tillämpas på
satellitprogramföretag som har hemvist i Sverige. Om
satellitprogramföretaget inte har hemvist i Sverige, tillämpas
lagen om sändningen till satellit sker från sändare här i
landet, eller om sändningen från satellit sker med
satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person
förfogar över.
Lagen föreslås gälla sändningar över satellit för mottagning
av allmänheten av TV-program, som kan tas emot i något land som
är bundet av EES-avtalet. Emellertid gäller den inte för en
sändning till satellit som helt överensstämmer med en sändning
som sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiolagen eller 1 §
lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska
televisionsprogram. Den gäller inte heller sökbar text-TV.
Regeringen konstaterar att direktivets regler till skydd av
minderåriga i huvudsak täcks av redan befintlig lagstiftning.
Regeringen föreslår att i den nya lagen införs en allmän regel
om att sändningarna skall präglas av det demokratiska
statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika
värde och den enskilda människans frihet och värdighet.
Regeringen föreslår dock inte någon bestämmelse som gör det
möjligt att hindra vidarespridning av utländska satellitprogram
(s. 25).
Enligt regeringens förslag skall minst hälften av en
programtjänsts årliga sändningstid avseende vissa slag av
program upptas av program av europeiskt ursprung. Vidare skall
minst 10 % av sändningstiden eller 10 % av  programbudgeten avse
program av europeiskt ursprung som är framställda av
självständiga producenter. Enligt regeringen bör program på
svenska språket samt program med svenska artister och verk av
svenska upphovsmän förekomma i betydande omfattning i
programtjänster som är avsedda att tas emot i Sverige.
Regeringen föreslår att satellitprogramföretagen årligen skall
redovisa hur stor andel av programtjänsten som avser program av
europeiskt ursprung eller program av producenter som är
oberoende av programföretagen.
Felaktiga uppgifter som har förekommit i ett program skall
enligt regeringens förslag beriktigas när det är befogat. Enligt
förslaget skall vidare tillsynsmyndigheten kunna ålägga ett
satellitprogramföretag att på lämpligt sätt offentliggöra ett
beslut av myndigheten enligt vilket företaget har brutit mot
bestämmelsen om beriktigande.
De bestämmelser för sponsring och reklam som finns i
radiolagen bör enligt regeringen ligga till grund för
regleringen av satellitsändningar. Detta anges leda till att
likartade regler gäller för alla sändningar under svensk lag.
Dock skall något förbud mot annonsdiskriminering inte införas
för satellitsändningar (s. 32). Det kan i sammanhanget nämnas
att propositionen inte innehåller något förslag som motsvarar
radiolagens förbud mot åsiktsreklam.
Marknadsföringslagens (1975:1418) generalklausul om
otillbörlig marknadsföring innebär att marknadsföringen av en
vara eller tjänst vid vite kan förbjudas av Marknadsdomstolen,
om marknadsföringen bedöms strida mot god affärssed. Regeringen
föreslår att tillämpningsområdet för generalklausulen utvidgas
till att också avse reklam i sådana televisionssändningar som
avses i den nya lagen om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten. Som framgår av det
föregående har förslaget i denna del lämnats över till
lagutskottet för dess handläggning av proposition 1992/93:110
(1992/93:LU20).
För satellitsändningar skall enligt regeringens förslag gälla
samma restriktioner för reklam riktad till barn under 12 år som
för marksänd television. Detta innebär dels förbud mot reklam
riktad till barn, dels förbud mot att personer som spelar en
framträdande roll i TV-program för barn uppträder i reklam och
dels förbud mot reklam i anslutning till barnprogram.
Förbuden i lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker och i lagen med vissa bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror utvidgas enligt regeringens
förslag till att gälla alla sändningar som omfattas av den nya
lagen om satellitsändningar av televisionsprogram till
allmänheten. Däremot föreslås inte något uttryckligt förbud mot
att marknadsföra receptbelagda läkemedel (s. 39). Den möjlighet
som ges i EES-avtalet att införa regler som stoppar
vidaresändning av alkoholreklam i svenska kabelnät utnyttjas
inte, eftersom ett sådant ingripande kommer att ha en begränsad
effekt med hänsyn till att sändningarna når dem som har direkt
mottagning via parabolantenner och även abonnenter i mindre
kabelnät. Vidare anförs att ingripanden i vidaresändningar mot
enskilda inslag dessutom är förenade med avsevärda problem (s.
39--41).
Regeringen föreslår att Kabelnämnden skall vara
tillsynsmyndighet för satellitprogramföretag och
satellitentreprenörer i Sverige.
Andel europeiska program m.m.
Propositionen
Enligt artikel 4 i TV-direktivet skall medlemsstaterna, där så
är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att
programföretagen reserverar en övervägande del av sin
sändningstid för europeiska produktioner. Från sändningstiden
undantas tid för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam och
teletextjänster. Regeringen föreslår att det i lagen om
satellitsändningar tas in föreskrifter av denna innebörd.
Motionen
I motion K21 yrkande 1 av Bengt Hurtig m.fl. (v)
anför motionärerna att de ansluter sig till förslaget. De menar
att satellitsändningarna också bör främja material som
produceras i tredje världen som ett led i strävan att öka den
internationella förståelsen och föreslår ett tillkännagivande
med denna innebörd.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag beträffande
skyldighet för programföretagen att reservera en viss del av
sändningstiden för europeiska produktioner. Enligt utskottets
mening bör programföretagen själva fritt avgöra ursprunget av de
produktioner som den övriga sändningstiden upptas av. Utskottet
avstyrker därför ett tillkännagivande av det slag som föreslås i
motion K21 yrkande 1.
Allmänna regler för reklamen

Bakgrund
Artiklarna 10--20 i TV-direktivet innehåller detaljerade
bestämmelser om utformning, planering, innehåll och omfattning
av reklam och sponsring. Enligt artikel 3 skall medlemsstaterna
ha frihet att föreskriva att TV-programföretagen inom deras
jurisdiktion fastställer mera detaljerade eller striktare regler
inom de områden som omfattas av direktivet. Detta gäller dock
endast så långt reglerna inte strider mot någon annan del av
EG-rätten.
Propositionen
Regeringen anför att det är rimligt att ha ett enhetligt
regelsystem för all annonsering och för program som bekostas av
annan i televisionssändningar (sponsring) under svensk
jurisdiktion, oavsett distributionsmetod. Regeringen erinrar om
att de regler som nu råder för marksänd television under stor
enighet beslutades av riksdagen då den behandlade lagstiftningen
om reklam för svensk marksänd television. Reglerna var redan då
utformade för att passa ihop med konventionen om
gränsöverskridande television. Regeringen anför att
konventionens regler i allt väsentligt överensstämmer med
direktivets bestämmelser. Regeringen anser därför att
övervägande skäl talar för att samma regler som nu gäller för
marksändningar också bör gälla för satellitsändningar. Detta
medför visserligen en konkurrensnackdel för svenska
programföretag i förhållande till utländska men enligt
regeringens uppfattning väger önskemålet om en enhetlig
lagstiftning tyngre. Regeringen anser dock att någon bestämmelse
om förbud mot annonsvägran inte bör införas i lagen om
satellitsändningar av TV-program.
Motionen
I motion K20 av Harriet Colliander (nyd) vänder sig motionären
mot att de regler om reklam och sponsring som föreslås är
strängare än de som finns i direktivet. De föreslagna
reklamreglerna innebär enligt motionären att en svensk
TV-station får sämre möjligheter att konkurrera med
internationella stationer som sänder till Sverige. Motionären
anför att en svensk satellitstation också får uppenbara
svårigheter att hävda sig i konkurrensen med den marksända
kanalen TV4, som når en betydligt större publik. De restriktiva
reklamreglerna försvårar enligt motionären
konkurrensförutsättningarna ytterligare. Motionären anför vidare
att även TV4 kan komma att få svårigheter att konkurrera med
utländska satellitkanaler. Motionären menar att detta talar för
att likartade regler bör gälla för alla som sänder till en
svensk TV-publik. Hon anser därför att reglerna i radiolagen och
annan radio- och TV-lagstiftning bör anpassas till TV-direktivet
i fråga om reklam (yrkande 3) och att de allmänna reglerna om
reklam i satellit-TV-sändningar anpassas till TV-direktivet
(yrkande 4). Av samma skäl avvisar hon förslaget att TV-program
mot vederlag endast får sändas under annonstid i televisionen
(yrkande 7).
Utskottets bedömning
Som regeringen anför har de bestämmelser om reklam och
sponsring som gäller för den svenska marksända televisionen
beslutats i stor enighet av riksdagen. Bestämmelserna går i
vissa avseenden längre än TV-direktivet. Direktivet medger dock
föreskrifter som  är mer detaljerade eller striktare inom de
områden som omfattas av direktivet. Som allmän förutsättning
gäller dock att de inte bryter mot EG-rätten i övrigt.
Möjligheten till mer restriktiva regler innebär att de
bestämmelser för sponsring och reklam som finns i radiolagen kan
behållas och att de kan ligga till grund för regleringen av
satellitsändningar. Utskottet delar regeringens bedömning att
likartade regler bör gälla för all annonsering och för program
som bekostas av annan i televisionssändningar under svensk
jurisdiktion. Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i denna del. Utskottet avstyrker därmed motion K20
yrkandena 3, 4 och 7.
Reklam riktad till barn
Bakgrund
Artikel 16 i TV-direktivet innehåller regler om TV-reklam som
riktas till barn. Enligt artikeln får reklam inte orsaka
moralisk eller fysisk skada hos minderåriga och måste därför
uppfylla följande kriterier. Den får inte direkt uppmana
minderåriga att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja
deras oerfarenhet eller godtrogenhet. Reklamen får inte heller
direkt uppmuntra minderåriga att övertala föräldrar eller andra
att köpa de annonserade varorna eller tjänsterna. Reklamen får
inte dra fördel av det särskilda förtroende som minderåriga har
för föräldrar, lärare eller andra personer. Inte heller får
reklamen utan saklig grund visa minderåriga i farliga
situationer. Artikel 22 innehåller allmänna programregler till
skydd för minderåriga och gäller även reklam. Enligt den
artikeln skall medlemsstaterna säkerställa att sändningar inte
inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala
eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program
som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn till
minderåriga skall även tas i fråga om andra program, om de kan
antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte sänds på tider
då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser
sådana sändningar.
Som tidigare nämnts skall medlemsstaterna enligt artikel 3 ha
frihet att föreskriva att TV-programföretagen inom deras
jurisdiktion fastställer mera detaljerade eller striktare regler
inom de områden som omfattas av direktivet. Detta gäller dock
endast så långt reglerna inte strider mot någon annan del av
EG-rätten.
Enligt artikel 11 i EES-avtalet skall kvantitativa
importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan vara
förbjudna. Artikeln motsvarar artikel 30 i Romfördraget. I
artikel 13 i EES-avtalet, som motsvarar artikel 36 i
Romfördraget, finns vissa undantag från artikel 11 som gör
sådana åtgärder möjliga med hänsyn till t.ex. allmän moral eller
människors liv och hälsa. Åtgärderna får dock inte utgöra ett
medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt
begränsning av handeln. För att en restriktion skall vara
tillåten gäller vidare enligt ett avgörande av EG-domstolen att
den är behövlig och inte onödigt långtgående (Cassis de
Dijon-fallet).
Bestämmelser som begränsar reklam riktad till barn finns redan
i den svenska lagstiftningen. Enligt 11 § första stycket
radiolagen (1966:755) får reklam som sänds under annonstid i
televisionen inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn
under 12 år. Vidare föreskrivs i andra stycket att det i
annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som
spelar en framträdande roll i televisionsprogram som
huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. I 15 § första
stycket finns dessutom ett förbud mot att sända annonser med
reklam under annonstiden omedelbart före eller efter ett program
som huvudsakligen vänder sig till nämnda barngrupp.
Bestämmelserna motiveras av TV-mediets stora genomslagskraft
(prop. 1990/91:149, KU39 rskr. 370). Av samma skäl finns
liknande regler i lagen (1991:2027) om kabelsändningar till
allmänheten (prop. 1991/92:53, KU19, rskr. 110).
Marknadsföringsutredningen har i delbetänkandet (SOU 1992:49)
EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen gjort
bedömningen att förbudet i 11 § första stycket radiolagen
sannolikt inte låter sig försvaras vid en prövning utifrån
Sveriges skyldigheter enligt EES-avtalet. Utredningen har pekat
på innehållet i artiklarna 11 och 13 i avtalet och åberopat ett
uttalande från en kommissionsledamot angående förbud mot reklam
för leksaker i grekisk television. Utredningen har därför
föreslagit att förbudet i radiolagen och det motsvarande
förbudet i lagen om kabelsändningar till allmänheten upphävs.
I den lagrådsremiss som ligger till grund för förevarande
proposition konstaterade regeringen att EG-domstolen inte har
prövat om ett barnreklamförbud står i strid med artiklarna 30
och 36 i Romfördraget. Regeringen ansåg att det uttalande av en
kommissionsledamot som Marknadsföringsutredningen hade hänvisat
till inte ger någon klar ledning. Vid bedömningen huruvida ett
barnreklamförbud skall stå i överensstämmelse med EG-rätten
borde enligt regeringen beaktas reglerna i artikel 16 i
direktivet som syftar till att skydda minderåriga mot reklam som
kan förorsaka moralisk eller fysisk skada. Regeringen ansåg att
det vidare borde noteras att det svenska förbudet inte avser
någon speciell produktgrupp utan allmänt tar sikte på reklam som
syftar till att fånga de yngsta barnens uppmärksamhet.
Regeringens slutsats i lagrådsremissen var att
barnreklamförbudet inte torde stå i strid med EG-rätten. Vidare
fann regeringen att radiolagens bestämmelser är motiverade och
att de tillsammans med marknadsföringslagens regler tillgodoser
de särskilda bestämmelserna om barnreklam. Radiolagens
bestämmelser borde därför enligt regeringen ligga till grund för
regler om barnreklam i satellitsändningar. Regeringen
konstaterade att de svenska reklamreglerna på detta område
därmed får en strängare reglering än direktivets.
I lagrådsremissen föreslog regeringen därför att samma
restriktioner skulle gälla för satellitsändningar beträffande
reklam riktad till barn under 12 år som för marksänd television.
Detta innebär dels förbud mot reklam riktad till barn, dels
förbud mot att personer som spelar framträdande roller i
TV-program för barn uppträder i reklam och dels förbud mot
reklam i anslutning till barnprogram.
I sitt yttrande över lagförslagen har Lagrådet anfört att det
uppenbarligen inte går att göra något bestämt uttalande om
huruvida de angivna bestämmelserna i EG-rätten medger att ett
förbud införs mot barnreklam på det sätt som föreslås i
remissen. Det kan enligt Lagrådet hävdas att ett sådant förbud i
praktiken inte kommer att sträcka sig mycket längre än vad en
reglering i enlighet med TV-direktivet skulle göra. Men det
finns enligt Lagrådet en inte oväsentlig skillnad mellan
regleringarna, och Lagrådet menar att det därför inte kan
uteslutas att det föreslagna förbudet anses strida mot reglerna
om varors och tjänsters fria rörlighet. Lagrådet har emellertid
funnit övervägande skäl tala för att förbudet är förenligt med
nyssnämnda regler i EG-rätten.
Propositionen
Regeringen förklarar att den mot bakgrund av Lagrådets
slutsats inte finner anledning att frångå förslaget i
lagrådsremissen. Regeringen anför vidare att den svenska
12-årsgränsen torde motsvara direktivets begrepp minderåriga.
Motionerna
I motion K19 av Björn von der Esch vänder sig motionären mot
förslaget om förbud mot reklam som riktar sig till barn under 12
år. Motionären åberopar Marknadsföringsutredningen och
uttalandet av kommissionsledamoten och anför att utredningen och
kommissionen torde vara väl förtrogna med EG-rättens
tillämpning. Motionären anser att lagförslaget i denna del bör
ges en utformning som bättre harmonierar med EG-rätten och
föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande med denna
innebörd. I motion K20 av Harriet Colliander (nyd) för
motionären fram liknande synpunkter och föreslår att
12-årsregeln tas bort från såväl förslaget till lag om
TV-sändningar av TV-program till allmänheten (yrkande 6) som
övrig radio- och TV-lagstiftning (yrkande 5).
Utskottets bedömning
Som regeringen anför är TV-mediets stora genomslagskraft
skälet till riksdagens beslut att i radiolagen ta in
bestämmelser om begränsning av sådan reklam i television som
riktar sig till barn. Reglerna strider inte mot TV-direktivet.
Vad frågan närmast gäller är om de bryter mot den del av
EG-rätten som förbjuder kvantitativa importrestriktioner och
åtgärder med motsvarande verkan och som Sverige är bundet av
genom EES-avtalet. Av Lagrådets yttrande framgår att det inte
går att göra något bestämt uttalande härom. Lagrådet har
emellertid funnit att övervägande skäl talar för att förbudet är
förenligt med EG-rätten. Utskottet anser att det finns goda skäl
för bestämmelserna om reklam till barn i radiolagen och delar
regeringens uppfattning att liknande regler också bör gälla för
satellitsända televisionsprogram. Utskottet tillstyrker sålunda
propositionen i denna del. Utskottet avstyrker därmed motionerna
K19 och K20 yrkandena 5 och 6.
Regler som hindrar vidarespridning i vissa fall
Bakgrund
Artikel 22 i TV-direktivet reglerar skydd av minderåriga.
Enligt artikeln skall medlemsstaterna säkerställa att sändningar
inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska,
mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt
program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn
till minderåriga skall även tas i fråga om andra program, om de
kan antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte sänds på
tider då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör
eller ser sådana sändningar. Medlemsstaterna skall också
säkerställa att sändningar inte innehåller något som uppammar
hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. I artikel
2 ges vissa möjligheter att hindra vidarespridning av program
vid överträdelser av artikel 22.
I artikel 15 i TV-direktivet föreskrivs begränsningar i fråga
om alkoholreklam. Enligt EES-avtalet (bilaga) skall ett särskilt
tillägg göras till artikeln av följande innehåll. EFTA-staterna
skall ha rätt att tvinga kabelsändarföretag som verkar inom
deras territorier att förvränga eller på annat sätt förstöra
ett reklaminslag för alkoholhaltiga drycker. Detta undantag får
inte ha till följd att återutsändning av delar av
televisionsprogram begränsas annat än då det gäller reklaminslag
för alkoholhaltiga drycker. De avtalsslutande parterna skall
gemensamt se över detta undantag år 1995.
Propositionen
Regeringen anser att den möjlighet som finns enligt
TV-direktivet att hindra vidarespridning av utländska
satellitprogram inte skall utnyttjas. Något förslag om detta
läggs därför inte fram. Som skäl anför regeringen till en början
att regeringsformens regler om inskränkning av yttrandefriheten
och informationsfriheten gör att ett ingripande endast får ske
på så sätt att åtgärden står i rimlig proportion till den
gärning som skall hindras. Enligt regeringen är det en mycket
drastisk åtgärd att stoppa ett TV-program. Med hänsyn till att
vidarespridning av TV-program sker samtidigt och oförändrat är
det enligt regeringen inte möjligt för en kabeloperatör att
ingripa i sändningarnas innehåll eller påverka programutbudet.
Regeringen anför vidare att en regel om förbud rimligen endast
skulle kunna tillämpas i kabelnät av viss storlek och att detta
talar mot en regel om förbud mot vidaresändning. Enligt
regeringens mening skulle en regel om att hindra
vidaresändningar som bryter mot direktivets artikel 22 vara en
med hänsyn till yttrande- och informationsfriheterna drastisk
åtgärd, som till sin praktiska verkan skulle medföra orimliga
skillnader mellan olika boendeformer när det gäller mottagningen
av satellitprogram.
Regeringen anser inte heller att det för svensk del finns skäl
att i lagen införa en möjlighet att stoppa reklam för alkohol i
vidaresändningar i kabelnät. Regeringen anför att ett sådant
ingripande kommer att ha en begränsad effekt med hänsyn till att
sändningarna når dem som har direktmottagning via
parabolantenner och även abonnenter i mindre kabelnät. Enligt
regeringen är dessutom ingripanden i vidaresändningar mot
enskilda inslag förenade med praktiska problem.
Motionen
I motion K21 av Bengt Hurtig m.fl. (v) anför motionärerna att
det krävs sanktionsmöjligheter för att ett uttryckligt förbud
mot en viss typ av programinnehåll skall bli effektivt. Att från
början ge upp möjligheten att genomföra sanktioner är enligt
motionärerna att ge en onödig signal till framtida
satellitproducenter om ett tandlöst regelsystem. Motionärerna
anser därför att svensk tillståndsmyndighet skall få möjlighet
att hindra vidaresändning av sändning som bryter mot artikel 22
(yrkande 2) eller mot förbudet mot alkoholreklam (yrkande 3).
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens uppfattning att hinder mot
vidarespridning av satellitsända program är en mycket drastisk
åtgärd. Enligt utskottets mening står en sådan åtgärd inte i
rimlig proportion till det som den avser att hindra. Utskottet
tillstyrker propositionen i denna del. Därmed avstyrker
utskottet motion K21 yrkandena 2 och 3.
Beriktigande
Bakgrund
Av 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen följer att den som
sänder TV-program självständigt avgör vad som skall förekomma i
programmen.
Artikel 23 i TV-direktivet föreskriver att alla fysiska och
juridiska personer, oberoende av nationalitet eller vistelseort,
skall ha rätt till vad som i den svenska översättning av
artikeln som bilagts propositionen benämns genmäle eller
liknande åtgärd (right of reply or equivalent remedies). De
tidsmässiga och andra villkoren skall vara sådana att denna rätt
kan utövas effektivt. Artikeln kräver också att det skall vara
möjligt att underkasta tvister rättslig prövning.
Enligt 7 § radiolagen får i avtal mellan regeringen och
programföretaget föreskrivas skyldighet att sända redogörelse
för beslut av Radionämnden där nämnden har förklarat att
programföretaget har brutit mot reglerna i radiolagen eller
avtalet med staten. Vidare får i avtalen bestämmas om skyldighet
för programföretagen att sända genmälen och beriktiganden.
Sådana bestämmelser har tagits in i avtalen med Sveriges
Radio-företagen och Nordisk Television AB. Sålunda föreskrivs i
12 § avtalet mellan staten och Sveriges Television AB att
bolaget skall beriktiga felaktig sakuppgift när det är påkallat
och att den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående
skall beredas tillfälle till genmäle. I 9 § avtalet mellan
staten och Nordisk Television AB finns en förpliktelse för
bolaget som är utformad på samma sätt.
Propositionen
I propositionen anförs att de ovan angivna skyldigheterna
skall ses mot bakgrund av dels bestämmelserna i radiolagen att
varje programföretag ensamt avgör vad som skall sändas, dels
kraven på programföretagen såvitt avser opartiskhet och
saklighet. Genmäle resp. beriktigande anges vara åtgärder mot
partiskhet och osaklighet.
I fråga om marksänd television uppfyller enligt regeringen de
angivna reglerna väl de krav om rätten till beriktigande som
ställs i direktivet, särskilt som reglerna kompletteras av
bestämmelser om ärekränkning i yttrandefrihetsgrundlagen och 5
kap. brottsbalken. När det gäller juridiska personer pekar
regeringen på reglerna om otillbörlig marknadsföring vid
misskreditering från andra näringsidkares sida.
Regeringen anser att liknande bestämmelser bör införas för
satellitsändningar. För de sändningar som omfattas av
satellitlagen kan det emellertid inte finnas motsvarande
möjlighet att i avtal föreskriva skyldigheten att sända
beriktigande. Regeringen konstaterar att bestämmelserna därför
måste tas in i lagen. Eftersom satellitlagen inte innehåller
något uttryckligt krav på saklighet och opartiskhet anser
regeringen att saken här ställer sig något annorlunda.
Regeringen föreslår att det i lagen tas in en bestämmelse av
innebörd att uppgifter som har förekommit i ett program skall
beriktigas, när det är befogat. Vidare föreslås att Kabelnämnden
får ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt
offentliggöra beslut enligt vilket företaget har brutit mot
bestämmelsen om beriktigande. Enligt förslaget får dock
föreläggande inte innebära att offentliggörande måste ske i ett
program som företaget sänder.
I sitt yttrande anför Lagrådet att EG-direktivet inte
uttryckligen kräver att beriktigande sker i TV-programmen.
Lagrådet anför vidare att det dock får anses ligga i sakens
natur att så bör ske om inte annat sägs och att det mesta alltså
talar för att direktivet också har denna utgångspunkt. Lagrådet
finner att med den nuvarande grundlagsregleringen rätten till
beriktigande kan ha ett begränsat värde och ifrågasätter om inte
grundlagen bör ändras så att det blir möjligt för Kabelnämnden
att besluta om att beriktigande skall ske i ett program som
företaget sänder. Lagrådet anser att en sådan ordning är i
direktivets anda.
Med anledning av Lagrådets yttrande anför regeringen att
Radiolagsutredningen torde få anledning att återkomma till
reglerna om beriktigande i arbetet med en ny radiolag.
Utredningen får enligt regeringen anledning att ytterligare
överväga reglernas förenlighet med yttrandefrihetsgrundlagen.
Motionen
I motion K20 av Harriet Colliander (nyd) anför motionären att
TV-direktivet uppenbarligen inte bara omfattar rätten till
beriktigande, dvs. rättelse av felaktig uppgift, utan också
rätten till genmäle, dvs. rätten att få komma till tals och
bemöta felaktiga påståenden. Motionären anser därför att man kan
ifrågasätta Lagrådets uttalande att direktivet tillgodoses genom
vad som i förslaget betecknas som beriktigande.
Enligt motionärerna bör den svenska lagstiftningen följa
EG-direktivet i fråga om rätt till genmäle och beriktigande.
Motionären anser att det direkt bör framgå av lagen att det
finns en rätt till genmäle, dvs. en rätt att själv få komma till
tals och bemöta felaktiga påståenden, om det är befogat (yrkande
1). Enligt motionären bör rätten till genmäle och beriktigande
kunna ske i den kanal, sändning eller program där felaktigheten
förekommit eller i program som företaget sänder, bekostar eller
svarar för på annat sätt. Motionären anser att
yttrandefrihetsgrundlagen bör ändras så att en tvingande
lagstiftning med detta innehåll blir möjlig (yrkande 2).
Även i motion K21 av Bengt Hurtig m.fl. (v) tas frågan om
beriktigande upp. Motionärerna förklarar att de delar Lagrådets
mening. De föreslår att regeringen får i uppdrag att se över
möjligheterna till ändring av yttrandefrihetsgrundlagen (yrkande
4).
Utskottets bedömning
Lagrådet har anfört att den rätt till genmäle eller
motsvarande åtgärd som tillförsäkras enligt direktivet i och för
sig får anses kunna tillgodoses genom vad som i lagförslaget
betecknas beriktigande. Vidare har Lagrådet uttalat att
EG-direktivet inte uttryckligen kräver att beriktigande sker i
TV-programmen. Utskottet finner inte anledning till någon annan
bedömning. Som regeringen anför kan de frågor som Lagrådet har
aktualiserat tas upp i Radiolagsutredningens arbete. Med det
anförda tillstyrker utskottet propositionen. Utskottet avstyrker
därmed motionerna K20 yrkandena 1 och 2 samt K21 yrkande 4.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande programmaterial som produceras i tredje
världen
att riksdagen avslår motion 1992/93:K21 yrkande 1,
men. (v) - delvis
2. beträffande hinder för vidarespridning i vissa fall
att riksdagen avslår motion 1992/93:K21 yrkandena 2 och 3,
men. (v) - delvis
3. beträffande allmänna regler för reklamen
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:K20 yrkandena 3, 4
och 7 antar regeringens förslag till lag om satellitsändningar
av televisionsprogram till allmänheten såvitt avser 19 §,
res. 1 (nyd)
4. beträffande reklam riktad till barn
att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:K19 och
1992/93:K20 yrkandena 5 och 6 antar regeringens förslag till lag
om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten
såvitt avser 21 §,
res. 2 (nyd)
5. beträffande beriktigande
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K20 yrkandena 1 och 2
samt 1992/93:K21 yrkande 4,
res. 3 (nyd)
6. beträffande övriga delar av förslaget till lag om
satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten i den
mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under 3 och 4,
7. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i radiolagen (1966:755),
b) lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden,
c) lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker,
d) lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror.
Stockholm den 3 december 1992
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina
Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Hans
Göran Franck (s), Stig Bertilsson (m), Torgny Larsson (s),
Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Inger René (m),
Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Elvy Söderström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Allmänna regler för reklamen (mom. 3)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Som regeringen" och på s. 9 slutar med "4 och 7"
bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att de regler om reklam och sponsring
som föreslås är strängare än de som finns i direktivet. De
föreslagna reklamreglerna innebär enligt motionärerna att en
svensk TV-station får sämre möjligheter att konkurrera med
internationella stationer som sänder till Sverige. En svensk
satellitstation också får uppenbara svårigheter att hävda sig i
konkurrensen med den marksända kanalen TV4, som når en betydligt
större publik. De restriktiva reklamreglerna försvårar
konkurrensförutsättningarna ytterligare. Enligt utskottets
mening kan även TV4 komma att få svårigheter att konkurrera
med utländska satellitkanaler. Utskottet menar att detta talar
för att likartade regler bör gälla för alla som sänder till en
svensk TV-publik. Som anförs i motion K20 yrkandena 3 och 4 bör
därför reglerna i radiolagen, den föreslagna lagen om
satellit-TV-sändningar och annan radio- och TV-lagstiftning
anpassas till TV-direktivet i fråga om reklam. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Därmed
tillgodoses nämnda motionsyrkanden.
Av ovan angivna skäl kan utskottet inte godta förslaget att
TV-program mot vederlag endast får sändas under annonstid i
televisionen. Utskottet anser att propositionen i denna del bör
avslås och tillstyrker därmed motion K20 yrkande 7.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande allmänna regler för reklamen
att riksdagen
dels med bifall till motion 1992/93:K20 yrkande 7 avslår
regeringens förslag till lag om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten såvitt avser 19 §,
dels med anledning av motion 1992/93:K20 yrkandena 3 och 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har
anfört,
2. Reklam riktad till barn (mom. 4)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Som regeringen anför" och slutar med "yrkandena 5
och 6"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den svenska radio- och TV-lagstiftningen
skall överensstämma med de regler som finns i TV-direktivet. Den
föreslagna regeln om barnreklam går längre än TV-direktivet.
Utskottet avstyrker därför propositionen i denna del och
tillstyrker därmed motion K20 yrkande 6. Syftet med motion K19
tillgodoses därmed.
När det gäller den övriga lagstiftningen på området bör enligt
utskottet en översyn  ske så att den bättre anpassas till
direktivet. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således
motion K20 yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande reklam riktad till barn
att riksdagen
dels med bifall till motion K20 yrkande 6 och med
anledning av motion K19 avslår regeringens förslag till lag om
satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten såvitt
avser 21 §,
dels med bifall till motion K20 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om
tolvårsregeln i radio- och TV-lagstiftningen.
3. Beriktigande (mom. 5)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "Lagrådet har anfört" och slutar med "yrkande 4"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör den svenska lagstiftningen följa
TV-direktivet i fråga om rätt till genmäle och beriktigande.
Utskottet anser att det direkt bör framgå av lagen att det finns
en rätt till genmäle, dvs. en rätt att själv få komma till tals
och bemöta felaktiga påståenden, om det är befogat. Rätten till
genmäle och beriktigande bör kunna utövas i den kanal, sändning
eller program där felaktigheten förekommit eller i program som
företaget sänder, bekostar eller svarar för på annat sätt.
Utskottet anser att yttrandefrihetsgrundlagen bör ändras så att
en tvingande lagstiftning med detta innehåll blir möjlig. Vad
utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Därmed
tillgodoses syftena med motionerna K20 yrkandena 1 och 2 samt K21
yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande beriktigande
att riksdagen dels med anledning av motion K20 yrkandena 1
och 2 samt motion K21 yrkande 4 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet har anfört om rätt till genmäle och
beriktigande samt ändring av yttrandefrihetsgrundlagen.
Särskilt yttrande
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Hans
Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anför:
I propositionen angående reklamregler anförs som skäl för
regeringens förslag följande: "Det är enligt regeringens
uppfattning rimligt att ha ett enhetligt regelsystem för all
annonsering och för program som bekostas av annan (sponsras) i
televisionssändningar under svensk jurisdiktion oavsett
distributionsmetod. De regler som nu råder för annonsering i
marksänd television beslöts under stor enighet av riksdagen
under behandlingen av lagstiftningen om reklam i svensk marksänd
television."
Trots detta uttalande läggs i propositionen inte fram något
förslag till ett sådant förbud mot åsiktsreklam som finns i
radiolagen. Detta är anmärkningsvärt mot bakgrund av vad
riksdagen anförde som skäl för radiolagens förbud mot
åsiktsreklam i den markbundna televisionen. Riksdagen uttalade
då att det är av stor betydelse att olika meningar och åsikter
får komma fram i televisionen och att ingen skall kunna utnyttja
mediet för att oemotsagd föra fram sina uppfattningar eller
förhindra att meningsmotståndare kommer till tals. Riksdagen
uttalade vidare att en ordning som innebär att endast de som
förfogar över stora ekonomiska resurser kan använda TV-mediet
för opinionsbildning och propaganda minskar möjligheterna till
en allsidig debatt. Riksdagen fann att detta är till nackdel för
demokratin och yttrandefriheten i samhället (1990/91:KU39, rskr.
370).
De skäl som riksdagen anförde för radiolagens förbud mot
åsiktsreklam i markbunden television gäller naturligtvis även
för satellitsänd television.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot av
utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
Andel europeiska program m.m.
Det finns inget att invända mot förslaget att minst hälften av
programutbudet skulle vara producerat i Europa. Det finns
emellertid en risk att återstoden av innehållet i alltför hög
utsträckning kommer att domineras av amerikanska program.
Satellitsändningar bör i stället främja produktioner från tredje
världen. Detta skulle öka förståelsen och skulle också bidra
till dessa länders ekonomiska utveckling. Riksdagen bör som sin
mening ge regeringen detta till känna.
Regler som hindrar vidarespridning i vissa fall
Om uttryckliga förbud skall bli verkligt effektiva krävs
sanktionsmöjligheter. EG-direktivet tillåter regler som hindrar
vidarespridning av program som innebär brott mot artikel 22.
Samma möjlighet finns enligt EES-avtalet när det gäller
alkoholreklam. Regeringens inställning är att redan från början
ge upp möjligheten att genomföra dessa sanktioner. Det kan ge de
framtida producenterna av program i satellitsändningar felaktiga
signaler. Även om många tittare inte skulle beröras av
ingripandena kan ett stopp för vidarespridning få en
förebyggande och avskräckande effekt. De flesta
satellitsändningar tas nämligen emot via kabelnätet och de
kabelanslutna tittarna utgör den största och intressantaste
kommersiella målgruppen för programproducenterna. Det finns
därför mycket som talar för att sanktioner i form av hindrande
av vidaresändning skulle ge en god effekt. Regeringen bör därför
återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning som
möjliggör hinder för vidarespridning av program som bryter mot
artikel 22 och mot alkoholreklamförbudet.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
1 och 2 borde ha hemställt:
1. beträffande programmaterial som produceras i tredje
världen
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K21 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
2. beträffande hinder för vidarespridning i vissa fall
att riksdagen med anledning av motion K21 yrkandena 2 och 3
hos regeringen begär förslag om lagstiftning i enlighet med vad
ovan anförts.

Bilaga

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               5 kap.
                             7 §1
I närradiolagen (1982:459)              I närradiolagen (1982:459),
och i lagen (1991:2027) om              lagen (1991:2027) om
kabelsändningar till                    kabelsändningar till
allmänheten finns                       allmänheten och i lagen
ytterligare bestämmelser om             (1992:000) om
skyldighet att                          satellitsändningar av
tillhandahålla inspelningar             televisionsprogram till
av radioprogram.                        allmänheten finns
                                        ytterligare bestämmelser om
                                        skyldighet att
                                        tillhandahålla inspelningar
                                        av radioprogram.
I lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och
bildupptagningar finns bestämmelser om skyldighet att lämna
skrifter och upptagningar till bibliotek eller till arkivet för
ljud och bild.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Senaste lydelse 1991:2032.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror