I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag
som innebär bl.a. dels en utökning av systemet med
prövningstillstånd för talan mot tingsrätts dom i tvistemål,
dels införande av en sådan ordning i brottmål i de fall
tingsrätten bestämt påföljden till böter eller helt frikänt den
tilltalade från ansvar. I propositionen föreslås också en ändrad
instansordning beträffande utsökningsmål.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag med den ändringen
att utskottet med anledning av ett motionsyrkande förordar att
prövningstillstånd i brottmål inte skall krävas när en
frikännande dom avsett ett brott för vilket det är föreskrivet
svårare straff än fängelse i sex månader.
Utskottet avstyrker vidare ett antal motioner som väckts dels
med anledning av propositionen, dels under den allmänna
motionstiden i år.
Till betänkandet har fogats två reservationer från (s) och en
reservation från (nyd) samt en meningsyttring från (v).
Propositionen
I proposition 1992/93:216 (Justitiedepartementet) har
regeringen föreslagit riksdagen att anta de i propositionen
framlagda förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
4. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
5. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter,
6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga 1.
Motionerna
1992/93:Ju28 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
avslår propositionen.
1992/93:Ju29 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslaget till ny lydelse av 49 kap.
12 § rättegångsbalken,
2. att riksdagen avslår förslaget till 49 kap. 12 a §
rättegångsbalken,
3. att riksdagen avslår förslaget till ny lydelse av 51 kap. 4
§ i rättegångsbalken,
4. att riksdagen avslår förslaget till 51 kap. 10 a §
rättegångsbalken.
1992/93:Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att hovrätten vid behandling av
frågor om prövningstillstånd skall vara domför med två lagfarna
domare och oförändrade omröstningsregler,
2. att riksdagen beslutar att reglerna om prövningstillstånd
ej skall omfatta frikännande dom för brott där straffet
överstiger sex månader,
3. att riksdagen beslutar att forumregeln vid överklagande av
kronofogdemål ges den utformning som föreslås ovan.
1992/93:Ju31 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
ovillkorliga rätten för personer, som är häktade och döms till
fängelse av tingsrätt och som överklagar, att tillgodoräkna sig
tiden mellan tingsrättens dom och hovrättens dom som
verkställighet av fängelsestraffet avskaffas.
1992/93:Ju32 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
frågan om förstärkt förlikningsverksamhet vid tingsrätterna bör
utredas för att skapa en billig och snabb tvistehantering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
olika frågor om rättegångskostnadernas omfattning och
konsekvenser för rättsskipningen bör göras till föremål för
särskild utredning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förslaget om införande av prövningstillstånd i brottmål bör
avslås,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den bör framlägga ett nytt förslag som tillgodoser hovrätternas
behov av att minska målbalanserna i brottmål, allt i enlighet
med vad som angetts i motionen.
1992/93:Ju33 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslaget att införa
prövningstillstånd i ledet tingsrätt--hovrätt i brottmål där
tingsrätten har dömt den tilltalade till böter,
2. att riksdagen avslår förslaget att införa
prövningstillstånd i ledet tingsrätt--hovrätt i brottmål där
tingsrätten frikänt den tilltalade från ansvar.
1992/93:Ju417 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av dispensprövning,
1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av dispensprövning.
Utskottet
Inledning
Förfarandet i de allmänna domstolarna regleras i första hand
av rättegångsbalken (RB) som trädde i kraft 1948. Utmärkande för
förfarandet enligt RB är principerna om muntlighet, omedelbarhet
och koncentration. Dessa principer innebär bl.a. att ett mål
skall avgöras vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling, där
bevisningen läggs fram och parternas argumentering äger rum
omedelbart inför domstolen. Detta skall skapa goda
förutsättningar för den fria bevisprövning som förutsätts i RB
och därmed även för materiellt riktiga avgöranden.
Tingsrätternas domar kan i normalfallet överklagas till
hovrätt genom vad. De flesta beslut av tingsrätt kan
överklagas till hovrätt genom besvär.
De överklagade målen fördelas i hovrätterna på tre olika
kategorier: tvistemål, brottmål och övriga mål, s.k.
besvärsmål.
Tvistemål och brottmål betecknas vanligen vademål eftersom de
överklagas genom vad. De flesta andra mål hänförs till kategorin
besvärsmål. Den senare målgruppen består av mål av vitt skilda
slag. Dit hänförs i första hand frågor som överklagats genom
besvär i brottmål och tvistemål, t.ex. tingsrätts beslut i
frågor under pågående rättegång. Till kategorin besvärsmål förs
också bl.a. överklaganden i domstolsärenden, såsom
adoptionsärenden, namnärenden och boupptecknings- och
arvsskatteärenden, besvär över beslut av inskrivningsmyndighet
samt besvär över kronofogdemyndighets beslut i utsökningsmål.
När det gäller handläggningen föreligger skillnader mellan å
ena sidan tvistemål och brottmål och å andra sidan besvärsmål. I
fråga om tvistemål och brottmål lämnar RB:s regler ett stort
utrymme för muntlighets-, omedelbarhets- och
koncentrationsprinciperna också i hovrätten. I tvistemål och
brottmål gäller sålunda som huvudregel att hovrätten skall
grunda sitt avgörande på vad som förekommit vid en muntlig
förhandling. Möjligheterna att avgöra målen efter enbart
skriftlig handläggning har dock ökat genom olika reformer efter
RB:s införande.
Principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration
gäller inte i besvärsprocessen. Denna process är nästan alltid
skriftlig, dvs. målen avgörs på handlingarna. Huvudförhandling
förekommer aldrig men det finns en möjlighet för hovrätten att
hålla förhör med parter och andra. Målen kan i större
utsträckning än andra mål avgöras också utan att motparten
bereds tillfälle att yttra sig. Detta gäller i första hand när
hovrätten inte ändrar det överklagade avgörandet.
De nuvarande reglerna innebär beträffande samtliga
målkategorier med något undantag, att hovrätten gör en
fullständig överprövning av tingsrättens avgörande i den mån det
föranleds av överklagandet. När det gäller talan mot tingsrätts
dom eller beslut i tvistemål, som rör ett lägre belopp än ett
halvt basbelopp (f.n. 17 200 kr), krävs dock att hovrätten
meddelat parten prövningstillstånd för att målet skall kunna
prövas av hovrätten.
Reglerna om hovrätts sammansättning innebär i huvudsak att
hovrätten normalt är domför med tre lagfarna domare. I mål som
överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare
delta i hovrätten om tre eller flera lagfarna domare deltagit i
tingsrättens avgörande. I familjemål och brottmål gäller i
stället att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två
nämndemän. Vid avgörande av familjemål och brottmål på
handlingarna och vid avgörande av bötesmål är hovrätten domför
med tre lagfarna domare. Frågor om prövningstillstånd i
hovrätten avgörs av två lagfarna ledamöter.
Tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i tingsrätterna.
Redan där skall parterna erbjudas en fullständig och
kvalificerad prövning. Hur väl förfarandet vid tingsrätterna än
anordnas finns det emellertid mål som av någon anledning blir
felaktigt avgjorda. Hovrätternas huvuduppgift är att rätta till
sådana felaktiga avgöranden.
För Högsta domstolen står prejudikatbildningen i centrum.
Högsta domstolens huvuduppgift är att meddela avgöranden som kan
tjäna till ledning för rättstillämpningen, och domstolen sysslar
därför endast i mycket begränsad omfattning med att korrigera
felaktiga avgöranden från underinstanserna. I fråga om vissa
hovrättsavgöranden får överklagande till Högsta domstolen över
huvud taget inte ske (fullföljdsförbud). Så är exempelvis fallet
när hovrätten har överprövat interimistiska beslut av tingsrätt
i familjemål (18 kap. 4 § tredje stycket äktenskapsbalken och 20
kap. 12 § tredje stycket föräldrabalken). Under senare år har
det också i vissa fall införts regler om fullföljdsförbud med
s.k. ventil. Med detta avses att det i princip råder
fullföljdsförbud, men att hovrätten i ett enskilt fall kan
tillåta ett överklagande om saken har prejudikatintresse. Ett
exempel på detta är regleringen om möjligheten att överklaga
hovrättens beslut angående ersättning till offentlig försvarare
(54 kap. 2 a § RB)
Bakgrund till propositionen
Arbetsläget vid de allmänna domstolarna har sedan flera år
varit ansträngt. Särskilt drabbade är hovrätterna. Under de
senaste åren har det varje år kommit in allt flera mål till dem.
Domstolsverket har på uppdrag av regeringen undersökt
hovrätternas målutveckling och målstruktur. Undersökningen har
redovisats i en rapport (Dv-rapport 1990:4). Av rapporten
framgår bl.a. att den totala målökningen i hovrätterna under
tioårsperioden 1980--1989 uppgått till 29 % samtidigt som målen
genomsnittligt blivit tyngre. Även om hovrätterna har förmått
att efter hand öka målavverkningen har de inte kunnat hålla
jämna steg med den ökande tillströmningen. Antalet avgjorda mål
under tioårsperioden har ökat med 24 %. Också under de senaste
åren har måltillströmningen ökat kraftigt. År 1991 kom det in
drygt 22 000 mål till hovrätterna, vilket var en ökning med
nästan 1 500 mål eller drygt 7 % jämfört med 1990. År 1992 kom
det in drygt 26 000 mål, vilket innebär en ökning med omkring 4
000 mål eller nästan 18 % jämfört med 1991. Den största ökningen
under 1992 står gruppen övriga mål för med 21 % medan brottmålen
ökade med 16 % och tvistemålen med 13 %. Trots en större
målavverkning ökade målbalanserna med 31 % under 1992 jämfört
med 1991. På flera håll bedöms balanserna numera vara så stora
att läget är svårbemästrat.
Vid tillkomsten av RB och under lång tid därefter fanns det
bortsett från ett fåtal undantag inga begränsningar när det
gällde parts möjligheter att få ett tingsrättsavgörande
fullständigt överprövat av hovrätten. Denna ordning frångicks
först 1974.
Då infördes genom lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre värden, den s.k. småmålslagen, en ordning med
prövningstillstånd som en förutsättning för en fullständig
prövning i hovrätten i vissa tvistemål (prop. 1973:87, JuU36,
rskr. 319). Reglerna om prövningstillstånd återfinns numera --
efter vissa ändringar -- i RB. Dessa regler innebär, som ovan
nämnts, att den som vill överklaga ett tingsrättsavgörande i ett
tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger
hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring måste beviljas prövningstillstånd av hovrätten för
att få en fullständig överprövning till stånd (49 kap. 12 § RB).
Prövningstillstånd får enligt 49 kap. 13 § RB meddelas i tre
fall, nämligen om det är av vikt för ledningen av
rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt
(prejudikatdispens), om det finns anledning till ändring i det
slut vartill tingsrätten kommit (ändringsdispens) eller om det
annars finns synnerliga skäl att pröva talan (extraordinär
dispens).
I och med att småmålslagen upphävdes den 1 januari 1988 och
reglerna inarbetades i RB (prop. 1986/87:89, JuU31, rskr. 278)
kom reglerna om prövningstillstånd att bli tillämpliga på
ytterligare några kategorier av mål, nämligen vissa mål vid
fastighetsdomstolarna om hyra och bostadsrätt. Därefter har
liknande regler införts i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift (prop. 1988/89:78, JuU20, rskr. 260).
Fram till den 1 januari 1977 hade hovrätten i de flesta fall
dömt med fyra juristdomare. Genom lagen (1976:560) om ändring i
RB ändrades sistnämnda dag domförhetsreglerna så att hovrätten
bl.a. i grövre brottmål och vissa familjemål skulle bestå av
juristdomare och nämndemän, i de flesta fall tre juristdomare
och två nämndemän (prop. 1975/76:153, JuU44, rskr. 396).
Domförhetsreglerna ändrades ånyo den 1 juli 1984 (prop.
1983/84:78, JuU15, rskr. 152). Hovrätterna blev i princip
domföra med tre juristdomare i de fall där minimiantalet
dittills varit fyra. En sammansättning med fyra juristdomare
behölls i de fall där tingsrätten vid det överklagade avgörandet
bestått av minst tre juristdomare. Samtidigt fick hovrätterna
ökade möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling.
Bakgrunden till de sistnämnda ändringarna var den ökande
arbetsbelastningen vid hovrätterna.
Den 1 september 1989 reformerades hovrättsförfarandet på flera
punkter (prop. 1988/89:95, JuU23, rskr. 288). Till grund för
reformen låg Rättegångsutredningens arbete, framför allt dess
slutbetänkande (SOU 1987:46) Översyn av rättegångsbalken 4
Hovrättsfrågor, sammansättningsfrågor m.m. Syftet var främst att
förenkla och effektivisera så att hovrättsarbetet kan
koncentreras till de viktiga frågorna. I linje härmed gjordes
bl.a. inskränkningar såväl i hovrättens skyldighet att pröva
skuldfrågan i sådana brottmål där endast påföljdsfrågan
överklagats som parternas möjligheter att i tvistemål införa nya
omständigheter och nya bevis. Hovrätterna blev också domföra med
tre i stället för fyra juristdomare i ännu flera fall än
dittills.
År 1989 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté
(dir. 1989:56) för att se över domstolarnas uppgifter,
arbetssätt och organisation. Kommittén antog namnet
Domstolsutredningen. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:94)
inskränktes utredningens uppdrag så att det inte längre
omfattade domstolarnas organisation. Utredningen avgav sitt
betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet
Arbetsuppgifter och förfaranderegler i december 1991. Förslagen
i betänkandet tar sikte på arbetsfördelningen mellan domstolar
och förvaltning och mellan de allmänna domstolarna och de
allmänna förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp
frågor om omprövning, överklagande och instansordningen samt
vissa andra processrättsliga frågor. Betänkandet har
remissbehandlats. Domstolsutredningens arbete ligger till grund
för de nu framlagda förslagen. I ärendet föreligger härutöver
ett yttrande från lagutskottet (1992/93:LU5y) och en till
utskottet inkommen skrift.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att förfarandet med
prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla tvistemål där
värdet av tvisteföremålet uppenbart inte överstiger ett
basbelopp (34 400 kr för år 1993). I dag är motsvarande gräns
ett halvt basbelopp.
I propositionen föreslås vidare att regler om
prövningstillstånd införs när det gäller talan mot tingsrätts
dom i brottmål i vilken tingsrätten bestämt påföljden till böter
eller frikänt den tilltalade från ansvar. Prövningstillstånd
skall krävas oavsett vem av den tilltalade, åklagaren eller
målsäganden, som överklagar. Undantag föreslås för det fåtal
fall där Riksåklagaren, Justitiekanslern eller Riksdagens
ombudsmän för talan i hovrätten.
Prövningstillståndsförfarandet i hovrätten föreslås utformat i
huvudsak på samma sätt för både brottmål och tvistemål.
Förslaget innebär att prövningstillstånd skall kunna beviljas om
det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande
(ändringsdispens), om det är av vikt för ledningen av
rättstillämpningen att överprövning sker (prejudikatdispens)
eller om det annars föreligger synnerliga skäl till överprövning
(extraordinär dispens).
I propositionen föreslås att hovrätten vid dispensprövningen
skall vara domför med tre lagfarna domare. I dag gäller att
hovrätten skall bestå av två domare.
I propositionen föreslås vidare att beslut som har meddelats
av kronofogdemyndighet skall överklagas först till tingsrätt i
stället för som nu direkt till hovrätt. För prövning i hovrätt
skall krävas prövningstillstånd.
Propositionen innehåller också ett förslag om att reglerna om
s.k. hovrättsting skall avskaffas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 såvitt
gäller reglerna om prövningstillstånd i hovrätt och om
avskaffande av hovrättsting och i övrigt den 1 januari 1994.
Överväganden rörande prövningstillstånd
Allmänt
Enligt utskottets mening är arbetssituationen vid hovrätterna
sådan att verkningsfulla åtgärder krävs för att balanserna där
inte skall leda till att ett stort antal mål förblir oavgjorda
under oacceptabelt lång tid. Det föreligger också ett starkt
intresse av att överrätternas resurser koncentreras på de mera
svårbedömda och kvalificerade målen.
Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen
att det som nu kan göras för att åstadkomma en effektivare
hovrättsprocess är att bygga vidare på systemet med
dispensregler i tvistemål och att införa sådana regler även för
brottmålens del. Andra i och för sig tänkbara åtgärder är, som
anförs i propositionen, ännu inte färdigberedda och måste därför
anstå. I sammanhanget vill utskottet dock anmärka att de förslag
som behandlas i detta ärende knappast är tillräckliga för att
komma till rätta med arbetssituationen vid hovrätterna.
Utskottet noterar att ett utredningsarbete som bl.a. syftar till
ytterligare åtgärder för att lätta hovrätternas arbetsbörda
också har inletts. Utskottet återkommer härtill i det följande.
När det gäller frågan om prövningstillstånd i hovrätt vill
utskottet i likhet med vad som anförs i propositionen (s. 51 f)
framhålla att en ordning med prövningstillstånd inte innebär att
det blir förbjudet att klaga till högre rätt. Vad som skiljer
ett system med prövningstillstånd från ett system med obegränsad
rätt till prövning i högre instans är inte rätten att överklaga
utan överrättens handläggning av de mål som överklagas. Det är
alltså inte fråga om att själva fullföljdssystemet principiellt
förändras utan det skapas endast utrymme för ett mera flexibelt
sätt att handlägga de fullföljda målen.
Utskottet vill redan här lägga fast att utskottet har en
positiv grundinställning till prövningstillstånd i hovrätt. Till
enskildheter i förslaget återkommer utskottet i det följande.
Prövningstillstånd i tvistemål
Ett system med prövningstillstånd finns sedan länge i svensk
rätt för de s.k. småmålen, dvs. tvistemål där förlikning om
saken är tillåten (dispositiva tvistemål), om värdet av vad som
yrkas uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp. Enligt 49
kap. 12 § RB får en talan mot tingsrättens dom eller beslut i
sådant mål inte prövas av hovrätten utan att hovrätten först
meddelat parten prövningstillstånd. Prövningstillstånd får som
tidigare nämnts enligt 49 kap. 13 § RB meddelas om det är av
vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre
rätt (prejudikatdispens), anledning förekommer till ändring i
det slut vartill tingsrätten kommit (ändringsdispens) eller om
det annars föreligger synnerliga skäl att pröva talan
(extraordinär dispens). Prövningen är inte begränsad till sådana
dispensskäl som har åberopats av sökanden. Vid behandling av
frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två
lagfarna domare.
I motionerna Ju28 och Ju29 yrkas att propositionen i denna del
skall avslås, dvs. att inga ändringar skall göras i gällande
regler om prövningstillstånd.
Motionärerna menar sammanfattningsvis att en ordning med
prövningstillstånd som ytterligare begränsar rätten att få sin
sak prövad i minst två instanser riskerar att urholka
rättssäkerheten och att en sådan ordning inte är förenlig med
svensk rättstradition.
Utskottet konstaterar att regleringen med dispensprövning i
småmålen visat sig utgöra en tillfredsställande avvägning mellan
intresset av att kunna pröva och ändra oriktiga avgöranden och
intresset av att åstadkomma ett snabbt och från kostnadssynpunkt
rimligt förfarande. Systemet har fungerat under en
förhållandevis lång följd av år utan några mera påtagliga
nackdelar och de rättssäkerhetskrav som bör ställas har
upprätthållits. Det går heller inte att bortse från att
hovrättens funktion att korrigera felaktiga tingsrättsavgöranden
underlättas och förstärks om hovrätten får en utvidgad möjlighet
att sålla bort de mål som enligt hovrättens mening är korrekt
avgjorda i första instans. Utskottet finner för sin del att det
nu kan vara motiverat att utvidga systemet ytterligare.
Utskottet tillstyrker alltså regeringsförslaget att
förfarandet med prövningstillstånd utvidgas för tvistemålens del
och avstyrker bifall till motionerna Ju28 och Ju29 i nu
behandlade delar.
Prövningstillstånd i brottmål
Förslaget att införa krav på prövningstillstånd i brottmål är
en nyhet till skillnad från vad som gäller för de dispositiva
tvistemålens del där propositionens förslag närmast är en
vidareutveckling av ett system som redan tillämpats under
förhållandevis lång tid. Ett införande av dispensprövning i
brottmål aktualiserar många frågor av såväl principiell som
praktisk natur.
I motionerna Ju28, Ju29, Ju32 och Ju33 yrkas att propositionen
avslås i den del som avser införande av dispensprövning i
brottmål. I motionerna framställs erinringar från
rättssäkerhetssynpunkt mot de föreslagna inskränkningarna i
rätten att få sin sak prövad i två instanser.
I dag gäller att ett tingsrättsavgörande i brottmål överklagas
till hovrätt och där prövas fullständigt utan några
begränsningar. I mål där endast påföljdsfrågan överklagats är
hovrättens skyldighet att också pröva skuldfrågan dock som
tidigare nämnts inskränkt (51 kap. 23 a § RB).
Regeringens förslag innebär att det införs en reglering som
går ut på att det i mål i vilka den tilltalade dömts till böter
eller helt frikänts skall krävas prövningstillstånd för att
målet skall tas upp till fullständig prövning. Hovrätten skall
meddela prövningstillstånd enligt samma regler som gäller för
tvistemålens del, dvs. prövningstillstånd skall kunna beviljas
om det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande
(ändringsdispens), om det är av vikt för ledningen av
rättstillämpningen att överprövning sker (prejudikatdispens)
eller om det annars föreligger synnerliga skäl till överprövning
(extraordinär dispens).
Enligt regeringsförslaget skall samtliga mål där tingsrätten
dömt till böter omfattas av bestämmelsen. Detta innebär att
prövningstillstånd kommer att krävas oavsett de utdömda böternas
storlek, och bestämmelsen kommer också att omfatta grövre brott
med enbart fängelse i straffskalan om böter valts med
tillämpning av särskilda strafflindringsregler (jfr
29 kap. BrB).
I brottmål måste kraven på rättssäkerhet ställas särskilt
högt. Det är viktigt, som framhålls i propositionen (s. 57), att
även den som dömts enbart till böter har en möjlighet att få
domen prövad i högre instans. Av Sveriges internationella
åtaganden följer också att en sådan möjlighet måste finnas i vår
rättsordning (Förenta nationernas internationella konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter samt den europeiska
konventionen den 4 november 1950 till skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna).
I propositionen påpekas (s. 57) att den föreslagna ordningen
med prövningstillstånd i vissa brottmål inte innebär att rätten
att överklaga tas bort utan att det är formerna för hovrättens
prövning som ändras.
Domstolsutredningen gör i sitt betänkande (del A, s. 286 f)
den bedömningen att ett system med prövningstillstånd är
förenligt med Sveriges internationella åtaganden.
Närmare innebär förslaget i princip (prop. s. 57 f) att
hovrätten skall göra en bedömning av om det finns någon
anledning att ändra tingsrättens dom. Om så är fallet skall
målet prövas fullständigt. I motsatt fall avgör hovrätten målet
genom ett beslut som innebär att någon fullständig prövning inte
tillåts. Underlaget för hovrättens avgörande i fråga om
prövningstillstånd är tingsrättens dom och det processmaterial i
övrigt som har presenterats vid tingsrätten samt vad som anförs
i överklagandet. Dispensprövningen är inte inskränkt till vad
klaganden anfört.
I propositionen framhålls vidare att en fullständig prövning
skall komma till stånd inte endast i de fall hovrätten är
övertygad om att det överklagade avgörandet är felaktigt utan
också när hovrätten hyser tvivel om att så är fallet. Hovrätten
skall också ta upp och pröva mål som är av intresse för
ledningen av rättstillämpningen, dvs. har prejudikatintresse,
och mål som vid tingsrättens handläggning blivit föremål för
vissa grövre felaktigheter.
Som inledningsvis framgått har utskottet en positiv
grundinställning till införande av prövningstillstånd även i
brottmål i ledet tingsrätt--hovrätt. De problem av
rättssäkerhetskaraktär som därvid kan uppstå har enligt
utskottets mening bemästrats i propositionen. Några sådana
invändningar bör enligt utskottets mening alltså inte riktas mot
förslaget. Även i övrigt kan utskottet i princip tillstyrka
regeringsförslaget; dock med de modifieringar som framgår i det
följande. Utskottet tillstyrker således ett införande av
prövningstillstånd för brottmål i hovrätt och avstyrker bifall
till motionerna Ju28, Ju29, Ju32 och Ju33 i här behandlade
delar.
Målsägandens talerätt
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som
därav blivit förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8 § fjärde
stycket RB)
En målsägande har två möjligheter att själv med rättsliga
medel reagera på brott i straffrättsligt hänseende. Han kan dels
ange brottet till åtal, dels själv väcka åtal. Målsäganden kan
därutöver föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott.
Denna fråga behandlar utskottet i ett särskilt avsnitt nedan.
I BrB och annan lagstiftning anges vilka brott som är sådana
att endast målsäganden äger åtala (målsägandebrott) och vilka
som är sådana att angivelse av målsäganden förutsätts för att
allmänt åtal skall få äga rum (angivelsebrott). I övriga fall
kan åklagaren åtala utan begränsning -- målen ligger under
allmänt åtal (åklagarbrott).
RB utgår från den förutsättningen att målsäganden i och för
sig har rätt att föra ansvarstalan. Bakom regleringen ligger
antagandet av en s.k. naturlig rättighet i detta avseende. I 20
kap. 8 § görs emellertid viktiga inskränkningar i denna antagna
rättighet på det sättet att målsägandens talerätt genom denna
reglering görs subsidiär vid åklagarbrott och angivelsebrott.
Detta innebär att målsäganden som regel får föra ansvarstalan
för brott som ligger under allmänt åtal bara i de fall han
angivit brottet till åtal och åklagaren beslutat att åtal inte
skall äga rum eller nedlagt ett av honom väckt åtal. Undantag
gäller enligt 20 kap. 8 § tredje stycket RB för talan om ansvar
för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan
osann tillvitelse angående brott. I dessa fall får målsäganden
väcka talan utan att först ha angivit brottet till åtal.
I de fall åklagaren väckt åtal äger målsäganden enligt 20 kap.
8 § andra stycket RB biträda åtalet. Han blir part i målet vid
sidan av åklagaren och har samma rätt som denne att förebringa
utredning och bevisning. Målsäganden kan emellertid inte med
stöd av denna regel yrka ansvar för någon annan gärning än den
som är föremål för åklagarens talan, men han kan för denna
gärning framställa ett annat ansvarsyrkande än åklagaren gjort.
Ett exempel kan vara att åklagaren yrkar ansvar för grov
misshandel medan målsäganden anser att gärningen skall bedömas
som mordförsök. Vill målsäganden föra talan om någon annan
gärning än den åklagaren åtalat måste det ske på sätt som
angivits i det föregående.
Målsägandens subsidiära åtalsrätt innebär att han också, även
om åklagaren inte fullföljer talan mot domen, kan föra talan mot
denna i högre rätt. Denna befogenhet tillkommer honom oberoende
av om han biträtt åtalet vid den lägre rätten eller inte.
Målsägandens rätt att överklaga inbegriper inte bara domar utan
också andra rättens beslut i målet.
Regeringens förslag till prövningstillstånd är utformat så att
svaret på frågan om det krävs sådant tillstånd eller inte blir
detsamma oavsett vem av parterna som överklagar domen och
oavsett i vilken del den överklagas. Detta innebär att förutom
den tilltalade också målsäganden och åklagaren enligt förslaget
omfattas av regeln om prövningstillstånd för överklagande av
domar där den tilltalade dömts till böter. Den föreslagna
ordningen innebär ingen annan ändring i målsägandens rätt att
föra talan än att det i vissa fall krävs prövningstillstånd.
Utskottet delar den i propositionen redovisade uppfattningen
att systemet av rättviseskäl bör gälla inte bara den tilltalade
utan också målsäganden och godtar förslaget i denna del.
En särskild fråga är om det också skall krävas
prövningstillstånd vid talan mot en frikännande dom. Denna fråga
behandlas i ett särskilt avsnitt nedan.
Prövningstillstånd för åklagaren
Att målsäganden av rättviseskäl bör vara jämställd med den
tilltalade i fråga om kravet på prövningstillstånd kan knappast
ifrågasättas. Frågan är om åklagaren, som inte för talan för
egen del utan i egenskap av ämbetsman och representant för
staten, skall vara underkastad kravet på prövningstillstånd.
Åklagaren har vid sin ämbetsutövning att iaktta
objektivitetsprincipen, i första hand under förundersökningen,
men principen äger i praktiken giltighet under åklagarens hela
arbete med ett mål. Han skall alltså se inte bara till de
omständigheter som talar till den tilltalades nackdel utan också
ta till vara det som talar till den tilltalades förmån. Mycket
noggranna överväganden görs också regelmässigt innan ett mål
förs vidare. Utskottet finner, liksom många remissinstanser, att
någon risk för onödiga överklaganden inte föreligger om
åklagaren skulle undantas från kravet på prövningstillstånd.
Härtill kommer att åklagarna står för en mycket begränsad del av
överklagandena i bötesmål. Ett krav på prövningstillstånd för
åklagaren skulle inte få någon praktisk betydelse för
hovrätternas arbetssituation.
Utskottet konstaterar emellertid att frågan inte bara gäller
huruvida förslaget tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet och
utgör en lämplig avvägning ur effektivitetssynpunkt m.m. En
betydelsefull aspekt i sammanhanget är också allmänhetens
förtroende för och krav på rättsskipningen. Utskottet delar den
uppfattning som framförs i propositionen att det är väsentligt
att rättssystemet för den enskilde ter sig rättvist och biträder
regeringens förslag att åklagaren inte helt kan undantas från
kravet på prövningstillstånd.
I de sällsynta fall åklagarens talan förs av Riksåklagaren,
Justitiekanslern eller Riksdagens ombudsmän är dessa inte
underkastade något krav på prövningstillstånd i Högsta
domstolen. Utskottet instämmer i att det skulle vara
inkonsekvent att kräva prövningstillstånd för deras talan i
hovrätt. Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag i
denna del.
Prövningstillstånd vid talan mot en frikännande dom
Regeringen föreslår en särskild regel som innebär att
dispensprövning krävs för åklagarens och målsägandens talan mot
en dom i vilken den tilltalade helt frikänts.
I motion Ju30 yrkas att regeln om prövningstillstånd vid
frikännande dom inte skall omfatta brott för vilket stadgas
svårare straff än fängelse i sex månader. Motionsyrkandet
överensstämmer med Domstolsutredningens förslag i denna del.
Regeringsförslaget innebär att prövningstillstånd krävs dels
om den tilltalade helt frikänts från ansvar, dels om han dömts
till böter för något annat brott i samma dom. Däremot krävs inte
prövningstillstånd om den tilltalade utöver den frikännande
domen dömts till fängelse för ett annat brott i samma dom.
Kravet på prövningstillstånd gäller vidare oavsett hur svårt
brott frikännandet avser. Ett åtal för grov misshandel som
ogillats skulle alltså komma att kräva prövningstillstånd om
åtalet endast avsåg misshandeln eller om tingsrätten samtidigt
dömt den tilltalade till böter för t.ex. trafikbrott. Däremot
skulle prövningstillstånd inte krävas om domen också inkluderade
ett fängelsestraff för t.ex. stöld.
Det sagda innebär, som konstateras i propositionen (s. 63),
att frågan om det krävs prövningstillstånd vid frikännande dom i
vissa fall blir beroende av om åtal samtidigt har väckts för
andra gärningar och om dessa andra gärningar är allvarliga brott
eller inte.
Enligt utskottets mening är den bristen på precisering en
olägenhet med regeringsförslaget. Däremot har förslaget den
fördelen att svaret på frågan om det krävs prövningstillstånd
eller inte i det konkreta fallet blir detsamma oavsett vem av
parterna som överklagar och oavsett i vilken del domen
överklagas.
Regeringsförslaget får emellertid ytterligare konsekvenser.
Utskottet tänker här på att prövningstillstånd kommer att krävas
vid frikännande dom även beträffande mycket allvarlig
brottslighet.
Domstolsutredningen kommer i sitt betänkande (del A s. 315 f)
fram till att den konsekvensen bör undvikas genom att
lagstiftningen utformas så att det inte i något fall skall
krävas prövningstillstånd vid talan mot en frikännande dom
beträffande brott av viss svårhet. Utredningen förordar en
lösning som innebär att prövningstillstånd skall krävas endast
om den frikännande domen avser brott där maximistraffet är
fängelse högst sex månader. Detta är den ordning som förespråkas
i motion Ju30.
Motionsförslaget innebär alltså att prövningstillstånd skall
krävas dels om påföljden i målet är böter, dels om ett
frikännande avser ett brott med maximistraffet fängelse högst
sex månader och dels om påföljden är böter och ett frikännande i
samma dom avser ett brott med nyssnämnda maximistraff. Ett åtal
för exempelvis grov misshandel som ogillats skulle alltså aldrig
kräva prövningstillstånd.
Precis som i fråga om regeringsförslaget uppstår också med
motionsförslaget en viss brist på precisering i fråga om
prövningstillstånd men nu med omvända förtecken. Om nämligen ett
bötesstraff förenas med en frikännande dom beträffande ett
allvarligt brott kommer prövningstillstånd inte att krävas
beträffande bötesbrottet. Motionsförslaget har samma fördelar
som regeringsförslaget när det gäller förutsägbarheten av kravet
på prövningstillstånd i det konkreta fallet.
Skillnaden mellan regeringsförslaget och motionsförslaget kan
sammanfattas så att regeringsförslaget leder till att
prövningstillstånd i princip krävs vid frikännande domar också
för mycket allvarliga brott medan motionsförslaget leder till
att lindriga brott i vissa fall måste prövas av hovrätten utan
att prövningstillstånd först beviljats.
Utskottet finner den senare olägenheten från
rättssäkerhetssynpunkt mindre betydelsefull än den förra.
Utskottet måste först konstatera att frågan om
prövningstillstånd vid frikännande dom är svår att reglera på
ett helt tillfredsställande sätt. Olägenheterna med de olika
förslagen måste i stället vägas mot varandra. Vid den prövningen
kommer utskottet till slutsatsen att regeringsförslaget leder
för långt. Utskottet delar motionärernas uppfattning att krav på
prövningstillstånd inte bör gälla i de fall en frikännande dom
rör ett grövre brott och anser att det av Domstolsutredningen
framlagda förslaget i denna del, bl.a. med hänsyn till
allmänhetens tilltro till det rättsliga systemet, utgör en
lämplig avvägning av de olika intressen som gör sig gällande.
Utskottets nu gjorda ställningstagande med anledning av
propositionen och motion Ju30 i denna del medför att vissa
ändringar bör göras i de av regeringen framlagda förslagen till
ändring i RB (se bilaga 2).
Övrigt
I motionerna Ju417 och Ju846 förespråkas ett system med
dispensprövning för att komma till rätta med den ansträngda
arbetssituationen vid hovrätterna.
Genom utskottets ställningstaganden i det föregående är
yrkandena i motionerna Ju417 och Ju846 tillgodosedda och
utskottet avstyrker bifall till dem i nu behandlade delar.
Enskilt anspråk i anledning av brott
Talan om enskilt anspråk kan antingen föras i särskild
tvistemålsrättegång eller i samband (kumulerat) med talan om
ansvar i ett brottmål.
Frågor om handläggningen av ett enskilt anspråk tillsammans
med ett brottmål regleras i 22 kap. RB. Lagen skiljer mellan två
olika grupper av enskilda anspråk som kan kumuleras med
ansvarsyrkandet. De två grupperna är å ena sidan anspråk i
anledning av brott och å andra sidan anspråk som grundas på
brott. Den första kategorin är mera vidsträckt än den senare
och omfattar också denna. Med anspråk på grund av brott
förstås endast anspråk av målsäganden mot den tilltalade, vilka
grundas på den brottsliga gärning som läggs den tilltalade till
last. Till anspråk i anledning av brott hänförs därutöver
alla slags anspråk som äger något samband med det påstådda
brottet vare sig det riktar sig mot den tilltalade eller någon
annan. Hit hör t.ex. den skadelidandes anspråk mot ett
försäkringsbolag som meddelat ansvars- eller skadeförsäkring.
Det förutsätts att det enskilda anspråket grundar sig på samma
faktiska omständigheter som de som ligger till grund för
ansvarsyrkandet.
I 22 kap. 2 § första stycket RB finns en bestämmelse om
skyldighet för åklagaren att i samband med åtalet förbereda och
utföra även målsägandens talan. Denna skyldighet avser endast
den trängre gruppen av enskilda anspråk, dvs. de som grundas på
brottet. Det är alltså endast fråga om anspråk mot den
tilltalade på grund av den brottsliga gärningen. För åklagaren
är det en tjänsteplikt att utföra målsägandens talan i dessa
fall. Det förutsätts dock att talan kan utföras av åklagaren
utan väsentlig olägenhet och att talan inte är uppenbart
obefogad. Skulle utförandet av målsägandens talan vara mera
betungande får åklagaren hänvisa honom till att föra sin talan
själv. Detsamma gäller om målsägandens talan, som ovan nämnts,
är uppenbart ogrundad.
För målsäganden innebär det en stor fördel att åklagaren utför
hans talan om det enskilda anspråket. Han får detta gjort utan
det besvär eller den kostnad som blir följden om han skulle
utföra talan själv. I flertalet fall torde en särskild rättegång
knappast heller löna sig.
Regeringen föreslår inte någon särskild regel om
prövningstillstånd för de fall att ett enskilt anspråk handlagts
tillsammans med ett brottmål. Resultatet härav blir att
huvudregeln för prövningstillstånd i tvistemål kommer att gälla
även i dessa fall. Det främsta skälet till den av regeringen
föreslagna ordningen är intresset av att tvistemålen skall
behandlas lika oberoende av om de handläggs tillsammans med ett
brottmål eller i särskild rättegång. Detta innebär att
dispensfrågorna enligt förslaget får avgöras var för sig enligt
de för resp. målkategori gällande bestämmelserna. Hovrätten får
alltså göra två bedömningar i fråga om prövningstillstånd om en
dom i vilken tingsrätten också dömt ut t.ex. ett skadestånd
överklagas i båda delarna. Den situationen kan således uppkomma
att prövningstillstånd beviljas i den ena delen utan att så sker
i den andra.
Åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan är enligt
22 kap. 2 § RB knuten till att åklagaren också för talan om
ansvar. I de fall prövningstillstånd medges endast rörande det
enskilda anspråket får detta handläggas i en särskild rättegång
och målsäganden är hänvisad till att utföra sin talan utan
åklagarens medverkan.
Utskottet delar i princip regeringens bedömning att enskilda
anspråk som kumulerats med en ansvarstalan skall omfattas av
systemet med prövningstillstånd. I fråga om tillämpningen vill
utskottet utöver vad som anförs i propositionen anföra följande.
Det fallet att prövningstillstånd meddelas beträffande ett
enskilt anspråk utan att sådant tillstånd medges i fråga om
ansvar eller påföljd erbjuder inga speciella svårigheter. Det
enskilda anspråket prövas helt enligt de regler som gäller för
tvistemål. Detsamma gäller om den tilltalade överklagar i
påföljdsdelen. Inte heller i det fallet finns anledning att
ompröva ett enskilt anspråk på grund av brottet utan härför
krävs andra skäl som kan hänföras till tvistemålet, t.ex. att
ett skadestånds storlek kan ifrågasättas.
Om hovrätten däremot prövar brottmålet i ansvarsdelen -- efter
beviljat prövningstillstånd eller i fall där prövningstillstånd
inte krävs -- blir situationen en annan. I sådana fall får
utgången i ansvarsdelen som regel antas ha betydelse även för
bedömningen av det enskilda anspråket. Här framstår det närmast
som självklart att prövningstillstånd (ändringsdispens) beviljas
även i den delen. Dock kan situationer också tänkas då det inte
är motiverat med prövningstillstånd beträffande det enskilda
anspråket trots att en ansvarsfråga prövas. Utskottet tänker här
t.ex. på fall då den tilltalade yrkar att han skall frikännas
från ansvar för ett brott och vill bli befriad från
skadeståndsskyldighet som är att hänföra till ett annat brott i
samma dom. Då saknas ju det samband mellan ansvar för brottet
och det utdömda skadeståndet som är en förutsättning för att
prövningstillstånd beträffande det enskilda anspråket skall
beviljas på grund av omständigheter som har med brottet att
göra. Utöver i här angivna fall skall prövningstillstånd
beträffande det enskilda anspråket givetvis också beviljas om
det enskilda anspråket i sig ger anledning till det. -- I
sammanhanget noterar utskottet att resultatet av en felaktig
bedömning i fråga om prövningstillstånd beträffande det enskilda
anspråket kan bli att den tilltalade måste angripa den honom i
den delen ålagda förpliktelsen med extraordinära rättsmedel om
han frikänns från ansvar.
Dispensprövningen
Reglerna om hovrätts sammansättning återfinns i 2 kap. 4 § RB.
Enligt huvudregeln är hovrätt domför med tre lagfarna domare.
I tvistemål som av tingsrätt avgjorts med tre lagfarna domare
skall dock hovrätten bestå av minst fyra lagfarna domare när den
avgör målet. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i
hovrätten.
I brottmål är hovrätt domför med tre lagfarna domare och två
nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får
inte delta. Dessa regler gäller också för vissa familjemål. I
brottmål där det inte är fråga om att döma till strängare straff
än böter och inte heller är fråga om företagsbot är hovrätten
domför även med tre lagfarna domare.
Vid avgörande av en fråga om prövningstillstånd är hovrätt
domför med två lagfarna domare.
Vid sidan av de nämnda bestämmelserna finns det särskilda
regler om hovrätts sammansättning i bl.a. 2 kap. 4 a § RB, 67 §
patentlagen (1967:837) och 13 § lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål.
När rätten är sammansatt av flera ledamöter skall dess
avgörande föregås av en överläggning. Om enighet inte kan uppnås
under överläggningen skall denna följas av en omröstning. Regler
rörande omröstning finns för tvistemålens del i 16 kap. och för
brottmålens del i 29 kap. RB. Huvudregeln är att den mening
gäller som omfattas av mer än hälften av rättens ledamöter. Vid
lika röstetal har ordföranden i princip utslagsröst. I brottmål
tillämpas emellertid i detta fall principen in dubio mitius
(vid tvivel det mildaste), såvida en mening rörande påföljden är
att anse som lindrigare än en annan. I ansvarsdelen leder den
nyssnämnda principen till frikännande dom i dessa fall.
Vid avgörande av frågor om prövningstillstånd skall, om en av
ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd, hans mening gälla
som hovrättens beslut (16 kap. 3 § RB).
Regeringen föreslår nu att hovrättens sammansättning vid
dispensprövning ändras så att hovrätten skall vara domför med
tre i stället för två lagfarna ledamöter och att detta skall
gälla i både tvistemål och brottmål. För att prövningstillstånd
skall beviljas skall enligt förslaget krävas att två av rättens
tre ledamöter förenar sig om ett sådant beslut.
I motion Ju30 (s) yrkas att de nu gällande reglerna om
sammansättning och omröstning vid dispensprövning förblir
oförändrade.
I propositionen anförs (s. 65 f) bl.a. att en ordning med tre
ledamöter enligt justitieministerns uppfattning är ägnad att
skapa starka garantier för att prövningen görs under mycket
kvalificerade och rättssäkra former. Det anförs vidare att en
sådan ordning är naturlig i det att den sammanfaller med
huvudregeln för hovrättens sammansättning i tvistemål när
tingsrätten bestått av en lagfaren domare, i bötesmål och vid
all skriftlig handläggning. Justitieministern anser att en
sammansättning med tre ledamöter vid dispensprövningen minskar
risken för felbedömningar och anför vidare att det inte finns
någon anledning att anta att de effektivitetsvinster som ett
system med prövningstillstånd förväntas medföra skulle rubbas på
något avgörande sätt med en sådan ordning.
Utskottet, som instämmer i vad som anförts i propositionen i
denna del, ansluter sig till uppfattningen att dispensprövningen
skall göras av tre ledamöter. Att omröstningsreglerna i det
läget skall överensstämma med de gängse framstår närmast som
självklart. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion Ju30 i denna del.
Utskottet anmärker här att regeringens förslag till ändring i
2 kap. 4§ RB (prop. 1992/93:213, JuU32) som för närvarande
behandlas i riksdagen bör beaktas i detta ärende, se bilaga 3.
Behov av ytterligare utredning
I motion Ju32 efterlyses ytterligare utredning för att finna
former som kan leda till att måltillströmningen och balanserna
vid hovrätterna kan minskas och rättegångskostnadernas betydelse
i sammanhanget aktualiseras.
I propositionen anges att regeringen tillsatt en särskild
utredare med uppdrag att se över formerna för rättegången i
hovrätt och överklagande av mål dit (dir. 1993:38).
Enligt direktiven skall utredaren göra en översyn och lämna
förslag om vad som bör gälla för hovrätternas handläggning av
målkategorierna tvistemål, brottmål och övriga mål mot bakgrund
av vilka funktioner hovrätterna skall fylla och hur de lämpligen
kan fullgöra dessa. Vidare skall utredaren gå igenom olika
tänkbara sätt att begränsa flödet av mål till hovrätterna och
föreslå ändringar även i dessa delar. Utredaren skall också
utvärdera tillämpningen av det system med prövningstillstånd som
nu föreslås. Slutligen lämnas utredaren fria händer att föreslå
de ändringar i övrigt som kan leda till att hovrättsförfarandet
kan göras snabbare, effektivare och mera ändamålsenligt med
hänsyn till hovrätternas roll i instansordningen.
Utskottet konstaterar att utredningsinsatser igångsatts för
att göra hovrättsprocessen mera effektiv och ändamålsenlig.
Motion Ju32 får anses i allt väsentligt tillgodosedd och
utskottet avstyrker bifall till den i nu berörda delar.
Avräkning av häktningstid
Till de straffprocessuella frihetsberövandena räknas framför
allt anhållande och häktning. I 33 kap. brottsbalken (BrB) finns
regler om tillgodoräknande eller avräkning av tid för sådana
frihetsberövanden.
Reglerna om tillgodoräknande av häktningstid fick i aktuellt
avseende sitt nuvarande innehåll år 1973 (prop. 1972:146,
JuU1973:3, rskr. 23). Då blev avräkning i de flesta fall
obligatorisk och fullständig. Tidigare var huvudregeln att
avräkning kunde ske fakultativt, dvs. efter vad som ansågs
skäligt i det enskilda fallet. Lagändringen innebar bl.a. att
större nordisk rättsenlighet på området kom till stånd.
Den nu gällande ordningen innebär i princip att från ett
fängelsestraff dras av den tid som den dömde varit anhållen
eller häktad i målet. I lagstiftningen uttrycks saken så att
tiden för frihetsberövandet anses som tid under vilken den
ådömda påföljden verkställts i anstalt. Tillgodoräknande skall
ske av tid för frihetsberövande när någon döms till fängelse på
viss tid eller när rätten förordnar att sådan påföljd skall avse
ytterligare brott. Tillgodoräknandet skall omfatta den tid
varunder den dömde med anledning av misstanke om brott, som
prövats genom dom i målet, varit berövad friheten som anhållen
eller häktad m.m. Härvid gäller dock att ett frihetsberövande
som har understigit 24 timmar inte får avräknas. Detsamma gäller
anhållnings- och häktningstid under vilken samtidigt skett
verkställighet av dom i annat mål. Beslut om avräkning skall
intas i domen. Domstolen skall där ange det antal dagar som
påföljden skall anses verkställd genom det straffprocessuella
frihetsberövande som förekommit.
I motion Ju31 yrkas avskaffande av den ovillkorliga rätten
till avräkning av häktestiden mellan tingsrättens och hovrättens
domar för den som har dömts till fängelse och överklagar. I
motionen förespråkas en återgång till de fakultativa regler som
gällde före 1973. Motionsyrkandet bygger på att det inte torde
vara alldeles ovanligt med överklaganden som har sin grund i
något annat än att den dömde anser tingsrättens dom vara på
något sätt felaktig eller avvikande från praxis.
Utskottet uttalade i samband med 1973 års lagändring (JuU
1973:3 s.9) att obligatorisk avräkning i högre instans skulle
kunna komma att leda till en ökad fullföljdsfrekvens och därmed
också till en ökad belastning på framför allt överrätterna och
häktesorganisationen. Utskottet anförde vidare rörande
överklagandefrekvensen att det från principiell synpunkt måste
vara felaktigt att söka begränsa tillströmningen av mål till
överrätterna genom restriktiva avräkningsregler och att risken
att inte få häktningstiden tillgodoräknad inte borde få avhålla
någon från fullföljd av talan. Utskottet påpekade emellertid att
det sagda inte fick hindra att utvecklingen bl.a. i fråga om
tillströmningen av brottmål till överrätterna borde följas med
stor uppmärksamhet.
I propositionen (s. 40) nämns ett slopande av den ovillkorliga
rätten till avräkning som ett alternativ för att minska
måltillströmningen till hovrätterna, och i direktiven (s. 4)
till den nyss nämnda översynen av rättegången i hovrätt ingår
att överväga regelsystemet.
I det beredningsläge som saken befinner sig saknas det
anledning för riksdagen att göra några uttalanden. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju31.
Överväganden rörande instansordningen i utsökningsmål
Allmänt
Kronofogdemyndighetens huvudsakliga uppgift är att verkställa
domar och andra beslut. Mål om sådan verkställighet kallas
utsökningsmål och anhängiggörs genom ansökan. Målen kan avse
verkställighet av betalningsskyldighet, men det kan också vara
fråga om verkställighet av förpliktelser som inte avser
betalningsskyldighet, t.ex. avhysning.
Det finns 24 kronofogdemyndigheter, en i varje län.
Verksamheten bedrivs både på den ort (vanligen residensstaden)
där kronofogdemyndigheten har sitt huvudkontor och vid
kronokontor på andra orter i länet. En utredning om
regionalisering av myndigheterna har gjorts inom
Riksskatteverket. Avsikten med utredningen var att nedbringa
antalet kronofogdemyndigheter till 6--8 i hela landet.
Enligt 18 kap. 1 § UB överklagas kronofogdemyndighetens beslut
i hovrätten genom besvär. Denna ordning infördes med UB
(prop. 1980/81:8, LU23, rskr. 350). Dessförinnan gällde att
beslut i utsökningsmål skulle överklagas till överexekutor. Det
var länsstyrelserna som fungerade som överexekutorer och deras
beslut kunde i sin tur överklagas till hovrätt.
Överklagandena till hovrätten kan gälla t.ex. utmätning i lös
egendom, fastighet eller lön, försäljning av egendom, fördelning
av köpeskilling samt kvarstad och annan handräckning. Klagande
kan vara gäldenären själv men även en borgenär eller tredje man.
I propositionen föreslås att beslut som har meddelats av
kronofogdemyndighet skall överklagas till tingsrätt i stället
för som nu direkt till hovrätt. För att prövning skall kunna ske
i hovrätten skall krävas prövningstillstånd. De föreslagna
dispensgrunderna för utsökningsmålen överensstämmer med vad som
i dag gäller för prövningstillstånd i hovrätten rörande bl.a.
småmålen.
Beträffande tingsrättens handläggning av kronofogdemålen
föreslås i propositionen att lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden (ärendelagen) skall gälla i tillämpliga delar. I
11 § ärendelagen ges en generell hänvisning till vad som är
föreskrivet om tvistemål. Detta innebär att RB:s regler om
rättegång och överklagande blir tillämpliga såvida särskilda
regler inte finns i ärendelagen. Rättens avgörande av
domstolsärende sker genom beslut (9 § ärendelagen). Detta medför
att ett överklagande till hovrätt och Högsta domstolen handläggs
enligt reglerna om besvär. För alla domstolsinstanser föreslås
dessutom vissa kompletterande regler i 18 kap. UB.
Som skäl för att utsökningsmålen skall överklagas till
tingsrätt framhåller justitieministern (prop. s. 72 f) intresset
av att tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i den första
domstolsinstansen. Hon anför vidare att målen ofta kräver
kompletteringar innan de blir klara för avgörande och att sådana
kompletteringar med hänsyn till reglerna om rättens
sammansättning och arbetsformer enklare och billigare utförs i
tingsrätt. Framför allt, anförs det, kan själva avgörandet av
målen klaras av med färre domare i tingsrätt än i hovrätt.
Vidare är tingsrätten den mest ändamålsenliga domstolen när det
gäller att hålla muntlig förhandling. Ett annat skäl är
hovrätternas arbetsbelastning. Ministern påpekar att det
självklart är värdefullt att ta till vara möjligheten att
avlasta hovrätterna den relativt arbetskrävande målgrupp som
utsökningsmålen utgör.
Utskottet delar den uppfattning som ligger bakom förslaget
rörande instansordningen för utsökningsmålen, nämligen att
tyngdpunkten i rättsskipningen, i likhet med vad som gäller för
tvistemålens och brottmålens del, skall ligga i tingsrätten.
Utskottet ansluter sig också till vad ministern i övrigt anfört
i denna del och har ingen erinran mot förslaget till ändrad
instansordning för överklagande av beslut från
kronofogdemyndigheten. Vad som nu anförts innebär att utskottet
avstyrker bifall till motion Ju28 om avslag på propositionen i
denna del.
Utskottet har heller ingen erinran mot förslaget om
prövningstillstånd i ledet tingsrätt--hovrätt. Tvärtom ligger
förslaget i linje med utskottets ställningstagande tidigare i
detta ärende. Utskottet tillstyrker propositionen också i denna
del.
Forum
Enligt regeringsförslaget skall utsökningsmålen överklagas
till den tingsrätt inom vars domkrets den kronofogdemyndighet
som har avgjort målet är belägen.
Domstolsutredningen föreslog att kronofogdemyndighetens beslut
skulle överklagas hos en tingsrätt i det län där myndigheten
finns. Detta innebär att klaganden skulle kunna välja mellan
samtliga tingsrätter i länet. Om ett beslut redan har
överklagats, skall dock även senare överklaganden kanaliseras
till samma tingsrätt som det första.
Vid remissbehandlingen av Domstolsutredningens förslag
framfördes olika invändningar i denna del. Det anfördes bl.a.
att kvaliteten på avgörandena skulle bli låg och att någon fast
praxis inte kan komma till stånd med så många besvärsinstanser
som alla landets 97 tingsrätter. Vidare pekas på risken för
missbruk om klaganden får välja till vilken tingsrätt inom länet
han skall överklaga. Det anfördes också att det krävs
kompletterande regler för det fall att klaganden inte uttrycker
något val eller överklagar till någon tingsrätt utanför länet
och för att säkerställa att samtliga överklaganden rörande samma
beslut inte fördelas på olika tingsrätter. En annan invändning
var att förutsebarheten blir dålig med den av utredningen
föreslagna forumregeln.
De framförda synpunkterna har i propositionen ansetts utgöra
sådana nackdelar att Domstolsutredningens förslag inte bör
införas. Regeringen föreslår i stället att överklaganden av
kronofogdemyndighetens beslut skall göras till den tingsrätt
inom vars domkrets den kronofogdemyndighet som har avgjort målet
finns.
Som skäl för den föreslagna ordningen anförs också att en
sådan regel är klar och enkel att tillämpa och att de utsedda
tingsrätterna får bättre förutsättningar att bygga upp sin
kompetens på utsökningsrättens område. Härtill kommer, anförs
det vidare, att grundregeln inom förvaltningen är att
myndighetsbeslut överklagas till den domstol inom vars domkrets
myndigheten ligger.
I motion Ju30 yrkas, i stället för den föreslagna forumregeln,
att utsökningsmålen skall överklagas till en tingsrätt i det län
där kronofogdemyndigheten finns. Motionsförslaget överensstämmer
i denna del med det av Domstolsutredningen avgivna förslaget.
Lagutskottet har i yttrande förklarat sig inte ha någon
erinran mot förslaget till ändrad instansordning för
kronofogdemålen och att det införs krav på prövningstillstånd i
hovrätten för de aktuella måltyperna. När det gäller frågan om
till vilken tingsrätt kronofogdemyndighetens beslut skall få
överklagas innebär propositionens förslag att samla alla
överklaganden till en enda tingsrätt i varje län enligt
lagutskottets mening betydligt bättre garantier för enhetlighet
och rättssäkerhet än den ordning som förespråkas i motion Ju30.
Lagutskottet kan, anförs det vidare, mot bakgrund av det som
anförs i yttrandet inte finna annat än att det från
utsökningsrättsliga utgångspunkter föreligger starka skäl att
frångå principen att tingsrätter skall tilldelas alla typer av
mål. Lagutskottet har i yttrandet avstyrkt bifall till motion
Ju30. Yttrandet har fogats som bilaga 4 till detta betänkande.
Utskottet konstaterar att forumfrågan för utsökningsmålens del
är svår att reglera. Som utskottet ser saken finns skäl både för
och emot en koncentration av dessa. För en koncentration talar
bl.a. det förhållandet att det normala inom förvaltningen är att
myndighetsbeslut överklagas till den domstol inom vars domkrets
myndigheten finns. Mot en koncentration talar främst att en
sådan innebär ett avsteg från principen att alla tingsrätter
skall handlägga alla slags mål. Vid en sammanvägning av de olika
intressen som gör sig gällande finner utskottet dock att de skäl
som talar för regeringens förslag i dagsläget väger tyngst och
att förslaget bör godtas. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju30 i denna del.
I detta sammanhang vill utskottet även peka på att en framtida
regionalisering av kronofogdemyndigheterna skulle leda till en
ytterligare koncentration av utsökningsärendena. Enligt
utskottets uppfattning bör denna utveckling följas med stor
uppmärksamhet.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av
propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande prövningstillstånd i tvistemål
att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Ju28 i denna
del och 1992/93:Ju29 yrkande 1 antar regeringens förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 49 kap. 12 §,
men. (v)
2. beträffande prövningstillstånd i brottmål
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju28 i denna del,
1992/93:Ju29 yrkandena 2--4, 1992/93:Ju32 yrkande 3 samt
1992/93:Ju33,
res. 1 (nyd) - delvis
3. beträffande prövningstillstånd vid frikännande dom
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju30 yrkande 2
godkänner vad utskottet anfört,
4. beträffande uttalande om prövningstillstånd
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 1 och
1992/93:Ju846 yrkande 32,
5. beträffande prövningstillstånd vid enskilt anspråk
att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,
6. beträffande lagreglering av prövningstillstånd i
brottmål
att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt
avser 49 kap. 12 a § samt 51 kap. 4 och 10 a §§ dock med den
ändringen att 49 kap. 12 a § ges i bilaga 2 som utskottets
förslag betecknade lydelse,
res. 1 (nyd) - delvis
7. beträffande sammansättningsregler m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju30 yrkande 1
antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap. 4 §
och 16 kap. 3 § med den ändringen att 2 kap. 4 § ges i bilaga 3
som utskottets förslag betecknade lydelse,
res. 2 (s)
8. beträffande förslaget till ändring i rättegångsbalken i
övrigt
att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt
det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,
9. beträffande ytterligare utredning
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju32 yrkandena 1, 2 och 4,
10. beträffande avräkning av häktestid
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju31,
11. beträffande handläggningen av utsökningsmål
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju28 i denna del,
12. beträffande forum i utsökningsmål
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju30 yrkande 3
antar regeringens förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
såvitt avser 18 kap. 1 §,
res. 3 (s)
13. beträffande förslaget till ändring i utsökningsbalken i
övrigt
att riksdagen antar det i moment 12 nämnda lagförslaget i den
mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,
14. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringes förslag till
a) lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
b) lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
c) lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter samt
d) lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningföreläggande
och handräckning.
Stockholm den 18 maj 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Göran Magnusson (s),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Kent Carlsson (s),
Christel Anderberg (m),
Anders Svärd (c),
Kjell Eldensjö (kds),
Bengt Harding Olson (fp) och
Alf Eriksson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Prövningstillstånd i brottmål (mom. 2 och 6)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Som inledningsvis" och slutar med "behandlade delar"
bort ha följande lydelse:
Rättigheten att i brottmål få sin sak prövad i minst två
instanser är fast rotad i vårt land. För en så genomgripande
förändring som en begränsning av rätten att få en fullständig
överprövning i hovrätten krävs enligt utskottets uppfattning
mycket starka skäl. Utskottet kan för sin del inte finna att det
som anförts om hovrätternas arbetsbörda utgör skäl att begränsa
överprövningsmöjligheterna.
Förslaget leder, som utskottet ser saken, till försämrade
möjligheter att få sin sak prövad -- inte bara för de tilltalade
-- utan också för brottsoffrens del. Den föreslagna ordningen
strider i denna del också mot ambitionerna att öka hjälpen till
och omsorgerna om brottsoffren.
Utskottet är sålunda kritiskt mot regeringsförslaget, och
utskottet är, i linje med vad som i denna del framförts i
motionerna Ju28, Ju29, Ju32 och Ju33, inte berett att tillstyrka
förslagen i propositionen om införande av prövningstillstånd i
brottmål.
dels att utskottets hemställan under moment 2 och 6 bort
ha följande lydelse:
2 och 6. beträffande prövningstillstånd i brottmål
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju28 i denna
del, 1992/93:Ju29 yrkandena 2--4, 1992/93:Ju32 yrkande 3 samt
1992/93:Ju33 avslår det i propositionen framlagda förslaget
såvitt avser prövningstillstånd i brottmål.
2. Sammansättningsregler m.m. (mom. 7)
Lars-Erik Lövdén, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran
Magnusson, Sigrid Bolkéus, Kent Carlsson och Alf Eriksson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Utskottet, som" och slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har i det föregående konstaterat att systemet med
dispensprövning i småmålen, i vilket prövningen gjorts av två
ledamöter, har fungerat under en förhållandevis lång tid utan
mera påtagliga nackdelar och att de rättssäkerhetskrav som bör
ställas har upprätthållits.
Enligt utskottets uppfattning saknas det mot bakgrund härav
skäl att göra några förändringar i fråga om reglerna för
hovrättens sammansättning vid dispensprövning, särskilt med
tanke på att det torde vara uppenbart att sammansättningen med
två domare -- och gällande omröstningsregler -- är mindre
resurskrävande än den som föreslås i propositionen. Utskottet är
således, i linje med vad som i denna del framförts i motion
Ju30, inte berett att tillstyrka förslagen i propositionen
beträffande hovrättens sammansättning och omröstningsreglerna
vid dispensprövning.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande sammansättningsregler m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju30 yrkande 1
avslår det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap.
4 § och 16 kap. 3 §.
3. Forum i utsökningsmål (mom. 12)
Lars-Erik Lövdén, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran
Magnusson, Sigrid Bolkéus, Kent Carlsson och Alf Eriksson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "denna del"
bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att rättsordningen bygger på principen
att alla tingsrätter har lika kompetens att handlägga och pröva
mål och att man i största möjliga utsträckning bör sträva efter
att undvika koncentration och specialisering inom
domstolsväsendet. Principen bör alltså vara att alla tingsrätter
skall tilldelas alla typer av mål. Genom att arbeta med
varierande arbetsuppgifter från olika rättsområden förvärvar
domaren överblick och kunskap, något som utgör en god grund för
en konsekvent och kvalificerad rättstillämpning. Denna
uppfattning om tingsrätternas inbördes likvärdighet är allmänt
omfattad. Vad som nu sagts talar mot propositionens förslag.
Enligt utskottets mening finns också en risk att
regeringsförslaget kan komma att leda till ökade kostnader för
domstolsväsendet. Den ökning av arbetsbördan på de tingsrätter
som skall handlägga utsökningsmålen torde enligt utskottets
bedömning inte kunna motsvaras av några personalindragningar vid
hovrätterna och slutresultatet kan därför förväntas bli en ökad
anslagsbelastning. Även kostnadsskäl talar således mot
förslaget.
Mot den här angivna bakgrunden anser utskottet, i linje med
vad som anförts i motion Ju30, att regeringens förslag i denna
del bör avstyrkas. Också Domstolsutredningens förslag i
forumfrågan som förs fram i motionen har emellertid nackdelar,
och utskottet avstår därför från att nu föreslå någon annan
reglering. Regeringen bör i stället få i uppdrag att till
riksdagen under hösten i god tid före ikraftträdandet av den nya
regleringen beträffande instansordningen i utsökningsmål
återkomma med förslag till en ordning som går ut på att
utsökningsmålen sprids till landets alla tingsrätter, t.ex. till
gäldenärens hemvistforum enligt RB. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande forum i utsökningsmål
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju30 yrkande 3
dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i
utsökningsbalken såvitt avser 18 kap. 1 §, dels som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Prövningstillstånd i tvistemål (mom. 1)
Metoden att låta en beloppsgräns styra vilka mål som måste ha
prövningstillstånd för att prövas fullt ut i hovrätten är enligt
Vänsterpartiets mening både trubbig och godtycklig. Redan ett
halvt basbelopp (f.n. 17 200 kr) representerar dessutom ett
mycket stort belopp för en normal löntagare. En höjning av
beloppsgränsen innebär en ytterligare begränsning av
möjligheterna att i tvistemål få sin sak prövad i två instanser,
vilket vi finner oacceptabelt.
Prövningstillstånd i brottmål (mom. 2 och 6)
Enligt Vänsterpartiets uppfattning är rättssäkerhetskravet i
brottmål av så grundläggande betydelse att inga begränsningar av
rätten att få en sak prövad i två instanser bör införas vare sig
för den tilltalades del eller för åklagaren och målsäganden vid
frikännande domar. Vänsterpartiet avser med hänvisning till det
anförda att stödja förslaget till utskottets hemställan i
reservation 1.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
1 borde ha hemställt:
1. beträffande prövningstillstånd i tvistemål
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju28 i denna
del och 1992/93:Ju29 yrkande 1 avslår regeringens förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 49 kap. 12 §.
Bilaga 1
Utskottets lagförslag
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
12 a §
I brottmål krävs I brottmål krävs
prövningstillstånd prövningstillstånd
för att hovrätten skall för att hovrätten skall
pröva en tingsrätts dom pröva en tingsrätts dom
genom vilken den tilltalade genom vilken den tilltalade
inte dömts till annan inte dömts till annan
påföljd än böter påföljd än böter
eller helt frikänts från eller frikänts från
ansvar. ansvar för brott för
vilket det inte är
föreskrivet svårare
straff än fängelse i sex
månader.
Om tingsrätten i sin dom även prövat enskilt anspråk mot den
tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 §.
Första stycket gäller inte om domen överklagas av
Riksåklagaren, Justitiekanslern eller Justitieombudsman.
Krav på prövningstillstånd enligt första eller andra stycket
omfattar även beslut som får överklagas endast i samband med
överklagande av dom.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket och 13 § gälla.
Utskottets lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i
rättegångsbalken
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att lagen (1993:000) om ändring i
rättegångsbalken ändras så att 2 kap. 4 § får följande lydelse.
Lydelse enligt proposition Föreslagen lydelse
1992/93:213
2 kap.
4 §
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som
överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare
delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre
lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i
hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första
stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två
nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff
än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är
hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i
första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid
huvudförhandling.
Vid behandling av frågor om Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall prövningstillstånd skall
hovrätten bestå av hovrätten bestå av tre
två lagfarna domare. lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är
hovrätten domför med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av
en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant
slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan
tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och
erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av
regeringen.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän
än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.
Lagutskottets yttrande
1992/93:LU5y
Bilaga 4
Instansordningen i utsökningsmål m.m.
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har den 20 april 1993 beslutat att bereda
lagutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition
1992/93:216 om prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen
i utsökningsmål jämte de motioner som kan komma att väckas med
anledning av propositionen i den del ärendet avser
instansordningen i utsökningsmål.
I propositionen föreslås att förfarandet med
prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla tvistemål där
värdet av tvisteföremålet uppenbart inte överstiger ett
basbelopp (34400 kr för år 1993). I dag är motsvarande gräns
ett halvt basbelopp. Vidare föreslås i propositionen att
reglerna om prövningstillstånd införs i ledet tingsrätt--hovrätt
i brottmål, där tingsrätten endast har dömt den tilltalade till
böter eller frikänt den tilltalade från ansvar.
Prövningstillstånd skall krävas oavsett vem -- den tilltalade,
åklagaren eller målsäganden -- som överklagar. Undantag föreslås
dock för det fåtal fall där Riksåklagaren, Justitiekanslern
eller Riksdagens ombudsmän för talan i hovrätten.
Prövningstillståndsförfarandet i hovrätten föreslås utformat i
huvudsak på samma sätt för brottmål och tvistemål. Förslaget
innebär att prövningstillstånd skall kunna beviljas om det finns
anledning att ändra tingsrättens avgörande (ändringsdispens), om
det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att
överprövning sker (prejudikatdispens) eller om det annars
föreligger synnerliga skäl till överprövning (extraordinär
dispens). I propositionen föreslås att hovrätten vid
dispensprövningen skall vara domför med tre lagfarna domare. I
dag gäller att hovrätten skall bestå av två domare.
Vidare föreslås i propositionen att beslut som har meddelats
av kronofogdemyndighet skall överklagas först till tingsrätt i
stället för som nu direkt till hovrätt. För prövning i hovrätt
krävs prövningstillstånd. Propositionen innehåller också ett
förslag om att reglerna om s.k. hovrättsting skall avskaffas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 såvitt
gäller reglerna om prövningstillstånd i hovrätt och om
avskaffande av hovrättsting och i övrigt den 1 januari 1994.
Lagutskottet har beslutat att avge yttrande i ärendet såvitt
avser propositionens avsnitt Överklagande av
kronofogdemyndighetens beslut (avsnitt 3). Med anledning av
propositionen i denna del har väckts ett motionsyrkande.
Lagutskottet får anföra följande.
Nuvarande instansordning enligt utsökningsbalken innebär att
kronofogdemyndighetens beslut i utsökningsmål får överklagas
till hovrätten genom besvär. Överklagandet till hovrätten i ett
utsökningsmål kan gälla t.ex. utmätning av lös egendom,
fastighet eller lön, försäljning av egendom, kvarstad eller
annan handräckning. Klaganden kan vara gäldenären själv, en
borgenär eller tredje man. Mot hovrättens beslut i ett
utsökningsmål får talan föras i Högsta domstolen (18 kap. 1§).
Det finns också andra beslut som fattas av kronofogdemyndigheten
i första instans och som får överklagas till hovrätten. Enligt
lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och
avgifter prövar kronofogdemyndigheten frågor om avräkning för
skulder gentemot det allmänna från belopp som det allmänna
annars skulle ha betalt till en enskild. Vidare kan vissa
avgöranden av kronofogdemyndigheten enligt lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning överklagas till
hovrätten av sökanden. Det kan i sådana mål vara fråga om t.ex.
ett avvisningsbeslut eller ett beslut om avskrivning
(55--58§§).
Någon närmare statistik över hur många mål som överklagas från
kronofogdemyndigheterna till hovrätten varje år finns inte. Av
de uppgifter som redovisas i propositionen kan dock antalet
överklaganden uppskattas till drygt 2000.
I propositionen föreslås en ändrad instansordning för de
målgrupper som redovisats ovan. Enligt förslaget skall målen få
överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets den
kronofogdemyndighet som har avgjort målet finns. Eftersom det
finns en kronofogdemyndighet i varje län tillskapas genom
förslaget en forumregel som innebär att det endast är en
tingsrätt i varje län som kommer att pröva överklaganden av
kronfogdemyndighetens beslut. Tingsrättens avgörande skall få
överklagas till hovrätt. Där skall emellertid krävas
prövningstillstånd. Enligt förslaget får hovrätten meddela
sådant tillstånd endast om det är till vikt för ledning av
rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt
(prejudikatdispens), det finns anledning till ändring i
tingsrättens beslut (ändringsdispens) eller det annars finns
synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens).
De föreslagna dispensgrunderna för kronofogdemålen
överensstämmer med vad som gäller i dag för prövningstillstånd i
hovrätten för tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart
inte överstiger hälften av basbeloppet, för vissa mål vid
fastighetsdomstolarna och för felparkeringsavgifter (49 kap.
13§ rättegångsbalken).
Beträffande förfarandet i tingsrätten i kronofogdemålen
föreslås i propositionen att lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden (ärendelagen) skall gälla i tillämpliga delar,
dock att tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare.
För handläggningen i hovrätten och Högsta domstolen föreslås att
rättegångsbalkens regler om överklagande skall gälla. För alla
domstolsinstanser föreslås vissa kompletterande regler i 18 kap.
utsökningsbalken.
I propositionen föreslås också en ändring i lagen om
betalningsföreläggande och handräckning som innebär att
ansökningsavgiften i ett mål enligt den lagen genast skall få
utsökas hos sökanden. Härigenom uppnås överensstämmelse med vad
som gäller avgifter i utsökningsmål enligt 17 kap.
utsökningsbalken.
Förslagen grundar sig på Domstolsutredningens betänkande (SOU
1991:106) Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och
förfaranderegler. Betänkandet har remissbehandlats.
Som skäl för att utsökningsmålen först skall överklagas till
tingsrätt anför justitieministern att målen ofta kräver
kompletteringar innan de blir klara för avgöranden och att
sådana kompletteringar enklare utförs i tingsrätt. Reglerna om
rättens sammansättning och arbetsformer gör att sådana
förberedande åtgärder normalt sett utförs smidigare i tingsrätt
än i hovrätt. Vidare kan, enligt vad som anförs i propositionen,
själva avgörandet i målet klaras av med ett färre antal domare i
tingsrätt än i hovrätt. Även tingsrätternas bättre lokala
förankring är ägnad att förenkla handläggningen, och tingsrätten
är den mest ändamålsenliga domstolen när det gäller att hålla
muntlig förhandling. Ett annat skäl för en nedflyttning som
anförs i propositionen är hovrätternas arbetsbelastning. Enligt
justitieministerns mening är det självklart värdefullt att ta
till vara möjligheten att avlasta hovrätterna den relativt
arbetskrävande målgrupp som utsökningsmålen utgör. Det gäller i
synnerhet som allt tyder på att målen sett för domstolsväsendet
totalt inte blir lika betungande om de handläggs i
tingsrätterna. Med den ändrade instansordningen blir det, anför
justitieministern, ofrånkomligt med ett krav på
prövningstillstånd i hovrätten. Annars skulle intresset av
snabba avgöranden i ärendena bli alltför mycket lidande.
Reglerna bör, såsom Domstolsutredningen föreslagit, utformas på
samma sätt som när det gäller tvistemål om mindre värden. De
skäl som sålunda anförts i fråga om utsökningsmålen åberopas i
propositionen också för att kronofogdemyndigheternas avgöranden
i avräkningsmål och mål enligt lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning först skall överklagas
till tingsrätterna.
Lagutskottet har inget att erinra mot förslaget till ändrad
instansordning för kronofogdemålen och att det införs krav på
prövningstillstånd i hovrätten för de aktuella måltyperna.
Särskilt om förslagen om krav på prövningstillstånd i tvistemål
och brottmål genomförs framstår den föreslagna ordningen för
överklagande av kronofogdemålen som naturlig. Också på
utsökningsrättens område kommer då tyngdpunkten i
rättsskipningen att ligga i den första domstolsinstansen.
När det sedan gäller frågan om till vilken tingsrätt
kronofogdemyndighetens beslut skall få överklagas tas denna upp
i motion Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s). Motionärerna anser
att, i stället för den föreslagna forumregeln att målen skall
överprövas av den tingsrätt inom vars domkrets
kronofogdemyndigheten finns, klaganden själv bör kunna välja hos
vilken av tingsrätterna i det län där kronofogdemyndigheten
ligger som han vill föra talan. En sådan ordning hade också
föreslagits av Domstolsutredningen. Motionärerna anser att man i
största möjliga utsträckning bör sträva efter att undvika
koncentration och specialisering inom domstolsväsendet.
Principen bör enligt motionärernas mening vara att alla
tingsrätter skall tilldelas alla typer av mål, om det inte finns
starka skäl som talar i en annan riktning. I motionen yrkas att
riksdagen skall besluta att forumregeln vid överklagande av
kronofogdemål skall ges en utformning i enlighet med det anförda
(yrkande 3).
Utskottet vill med anledning härav redovisa vad som anförts i
propositionen i denna fråga. Det framgår därvid att
remissinstanserna framfört olika invändningar mot
Domstolsutredningens förslag. En av invändningarna går ut på att
kvaliteten på avgörandena skulle bli låg och att någon fast
praxis inte kan komma till stånd med alltför många
besvärsinstanser. Med utredningens förslag blir nämligen alla
landets för närvarande 97 tingsrätter besvärsinstanser. I en
annan invändning mot förslaget påpekas risken för missbruk om
klaganden får välja tingsrätt. Vidare krävs med utredningens
förslag reservregler för de fall klaganden inte uttrycker något
val eller försöker välja en tingsrätt utanför länet. Dessutom
krävs regler för att säkerställa att alla överklaganden av samma
beslut inte hamnar i olika tingsrätter, och sådana regler kan
vara svåra att upprätthålla. En ytterligare invändning riktar
sig mot att utredningens forumregel ger dålig förutsebarhet för
parterna och tingsrätterna; det sistnämnda är också en
resurstilldelningsfråga.
I propositionen konstaterar justitieministern, utan att i
detalj analysera de olika invändningarna, att det är helt klart
att det finns problem med Domstolsutredningens lösning. Ett sätt
att komma till rätta med de nackdelar som följer med
utredningens förslag är enligt hennes mening att utse en av
tingsrätterna i varje län att pröva överklagandena. En sådan
regel är klar och enkel att tillämpa, och de utsedda
tingsrätterna får också bättre förutsättningar att bygga upp sin
kompetens på utsökningsrättens område. Även om parterna med den
sålunda förordade lösningen kan komma att få längre resväg till
tingsrättsförhandlingen än med Domstolsutredningens förslag
innebär den förordade ordningen, jämfört med vad som gäller i
dag, att den lokala förankringen blir avsevärt bättre. I
propositionen pekas också på att grundregeln inom förvaltningen
är att myndighetsbeslut överklagas till den domstol inom vars
domkrets myndigheten ligger. Av dessa skäl förordas en ordning
där målen överprövas av den tingsrätt inom vars domkrets
kronofogdemyndigheten finns.
Lagutskottet delar justitieministerns uppfattning att det
finns problem med den ordning som Domstolsutredningen föreslagit
och som nu på nytt aktualiseras i motion Ju30. Utskottet vill
därvid erinra om att företrädare för exekutionsväsendet ställt
sig negativa till förslaget att över huvud taget ändra
instansordningen. Man har därvid anfört att utredningens förslag
riskerar att främja en utveckling mot oenhetlig praxis mellan de
många tingsrätterna, vilket dessutom kan försvåra
kronofogdemyndigheternas arbete. Om en ändrad instansordning
ändå bör komma till stånd har vissa kronofogdemyndigheter ansett
att prövningen bör koncentreras till ett så litet antal
tingsrätter att en enskild kronofogdemyndighets beslut kan
överklagas bara till en enda tingsrätt (se Ds 1993:5,
Remissammanställning, del B, s. 1042).
De risker som sålunda anförts mot förslaget att låta
tingsrätter bli överklagandeinstanser är, enligt utskottets
mening, i viss mån överdrivna. Det går emellertid i sammanhanget
inte att bortse från att utsökningsmålen många gånger kan vara
komplicerade och ofta kräver en mycket skyndsam handläggning.
Med motionärernas förslag skulle antalet instanser för
överklaganden utökas från nuvarande 6 till 97 med 24
kronofogdemyndigheter som underinstanser. Antalet utsökningsmål
i varje tingsrätt kan därmed komma att variera mycket. För
tingsrätter som får endast något enstaka mål varje år på
utsökningsrättens område kan det bli svårt att upprätthålla en
erforderlig beredskap för en snabb och effektiv handläggning.
Med ett begränsat antal tingsrätter som handlägger utsökningsmål
skapas däremot förutsättningar för att ifrågavarande måltyp
förekommer med en viss regelbundenhet, och den kompetens som de
24 berörda tingsrätterna successivt kommer att bygga upp på
ifrågavarande rättsområde kan bibehållas. Propositionens förslag
att samla alla överklaganden till en enda tingsrätt i varje län
innebär enligt utskottets mening betydligt bättre garantier för
enhetlighet och rättssäkerhet än den ordning som motionärerna
förespråkar. Lagutskottet kan mot bakgrund av det anförda inte
finna annat än att det från utsökningsrättsliga utgångspunkter
föreligger sådana starka skäl som omnämns i motionen för att
frångå principen att tingsrätter skall tilldelas alla typer av
mål.
Sammanfattningsvis förordar lagutskottet således att
propositionen i nu behandlad del tillstyrks och att motion Ju30
yrkande 3 avstyrks.
Stockholm den 4 maj 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt
Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s),
Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren
(nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s),
Maud Ekendahl (m) och Stina Eliasson (c).
Avvikande mening
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,
Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s)
anser att den del av lagutskottets yttrande som börjar med
"Utskottet vill" och slutar med "3 avstyrks" bort ha följande
lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att den forumregel
som Domstolsutredningen föreslagit har betydande fördelar
framför vad som nu föreslås i propositionen. Om man på sikt
skall försöka att undvika koncentration och specialisering inom
domstolsväsendet bör utgångspunkten givetvis vara att alla
tingsrätter skall tilldelas alla typer av mål. Enligt utskottets
mening är de risker som anförts mot Domstolsutredningens förslag
i viss mån överdrivna. De problem som kommer upp i
utsökningsmålen är i stor utsträckning frågor som kan sägas vara
hänförliga till vad man brukar kalla den centrala juridiken,
civilrätten och processrätten. Det är med andra ord närmast
fråga om sådana juridiska frågor som varje domare utan svårighet
bör behärska. Det finns alltså inte anledning att med hänsyn
till målens beskaffenhet göra avsteg från principen att alla
tingsrätter bör delta i handläggningen av målen. I samma
riktning talar det förhållandet att det inte sällan kan bli
aktuellt med muntlig förhandling vid tingsrätten och att det
därför kan vara till fördel för parterna, om handläggningen har
en lokal spridning.
Sammanfattningsvis föreslår lagutskottet att justitieutskottet
med bifall till motion Ju30 yrkande 3 vidtar den ändring i 18
kap. 1§ utsökningsbalken som föranleds av det nu anförda.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Utskottet 3
Inledning 3
Bakgrund till propositionen 4
Propositionens huvudsakliga innehåll 6
Överväganden rörande prövningstillstånd 7
Allmänt 7
Prövningstillstånd i tvistemål 8
Prövningstillstånd i brottmål 8
Övrigt 13
Enskilt anspråk i anledning av brott 14
Dispensprövningen 15
Behov av ytterligare utredning 17
Överväganden rörande instansordningen i
utsökningsmål 18
Allmänt 18
Forum 20
Övrigt 21
Hemställan 21
Reservationer 23
1. Prövningstillstånd i brottmål (mom. 2 och 6) 23
2. Sammansättningsregler m.m. (mom. 7) 23
3. Forum i utsökningsmål (mom. 12) 24
Meningsyttring av suppleant 25
Bilaga 1. Propositionens lagförslag 26
Bilaga 2. Utskottets lagförslag 47
Bilaga 3. Utskottets lagförslag 48
Bilaga 4. Lagutskottets yttrande LU5y 49