I detta ärende behandlar utskottet ett regeringsförslag om
villkorlig frigivning som innebär en återgång till systemet med
två tredjedelsfrigivning. Utskottet tillstyrker
regeringsförslaget med det tillägget att villkorlig frigivning
skall kunna komma i fråga först efter det att minst två månader
avtjänats. Utskottet avstyrker vidare ett antal motioner som
väckts dels med anledning av propositionen, dels under den
allmänna motionstiden i år och förra året. I ärendet föreligger
två reservationer och ett särskilt yttrande (s) samt en
särmening (v).
Ärendet
I betänkandet 1992/93:JuU11 behandlade justitieutskottet
proposition 1992/93:4 om villkorlig frigivning, m.m. Vid
kammarbehandlingen den 10 december 1992 av betänkandet beslutade
riksdagen att återförvisa ärendet till utskottet för ytterligare
beredning.
Utskottet tar i detta betänkande upp hela ärendet till förnyad
behandling.
Propositionen
I proposition 1992/93:4 (Justitiedepartementet) har regeringen
föreslagit riksdagen att anta av Lagrådet granskade förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,
5. lag om ändring i passlagen (1978:302),
6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Lagförslagen har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1992/93:Ju1 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om villkorlig frigivning.
1992/93:Ju2 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att upphäva systemet med villkorlig
frigivning,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att
villkorlig frigivning får komma i fråga först efter det att
minst tre fjärdedelar av strafftiden har avtjänats,
3. att riksdagen beslutar att 26 kap. 6 § brottsbalken ändras
så att villkorlig frigivning inte får ske förrän
verkställigheten pågått minst tre månader,
4. att riksdagen beslutar att villkorlig frigivning av den som
dömts till fängelse i lägst två år endast får komma i fråga om
synnerliga skäl talar för det,
5. att riksdagen beslutar att särbehandling i fråga om
villkorlig frigivning vid dom på fängelse i lägst två år inte
bör gälla för den som dömts för skattebrott och annan liknande
ekonomisk brottslighet som är riktad mot staten.
1992/93:Ju3 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen avslår proposition 1992/93:4.
1992/93:Ju4 av John Andersson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
brottsbalken,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
rättegångsbalken,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift
att se över straffskalorna enligt vad i motionen anförts om
alternativ till fängelse m.m.
1992/93:Ju5 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:4,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om villkorlig frigivning.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992
1991/92:Ju819 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förverkande av villkorligt fängelsestraff.
1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993
1992/93:Ju633 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen beslutar upphäva reglerna om villkorlig frigivning.
1992/93:Ju841 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.
1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.
Utskottet
Inledning
Fram till den 1 juli 1983 gällde ett system för den
villkorliga frigivningen från fängelsestraff som i princip
innebar att frigivning var möjlig efter det att två tredjedelar
av straffet avtjänats. Frågan om frigivning skulle prövas i
varje enskilt fall; det var med andra ord fråga om fakultativ
villkorlig frigivning. År 1983 ändrades reglerna om villkorlig
frigivning på så sätt att obligatorisk halvtidsfrigivning
infördes för den stora majoriteten av de intagna som omfattas av
reglerna. Debatten om det straffrättsliga påföljdssystemet har
sedan dess dominerats av frågan om villkorlig frigivning från
fängelsestraff. Flera utredningar har behandlat frågan eller
anslutande frågor.
Fängelsestraffkommittén föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU
1986:13--15) Påföljd för brott en övergång till obligatorisk
frigivning efter två tredjedelar av avtjänad strafftid.
Förslaget kombinerades med förslag om sänkta straffskalor i
syfte att motverka att de ändrade reglerna skulle leda till
generellt längre anstaltstider.
I förra årets budgetproposition (1991/92:100 bil. 3 s. 46)
uttalade justitieministern att kommitténs förslag inte var
ägnade att läggas till grund för en långsiktig och varaktig
lösning av den villkorliga frigivningen. Det var hennes avsikt
att föreslå regeringen att tillkalla en utredning som bl.a.
skulle ha till uppgift att ta fram underlag för och lämna
förslag till hur frågan om den villkorliga frigivningen skulle
lösas på sikt. Hon uttalade samtidigt att det var hennes
uppfattning att det inte var möjligt att bibehålla de nuvarande
reglerna i avvaktan på utredningens förslag och beredningen av
dessa. Hon avsåg i stället att redan under våren 1992 lägga fram
förslag som i princip innebär en återgång till den reglering som
gällde innan halvtidsreformen genomfördes år 1983.
Under våren 1992 upprättades inom Justitiedepartementet en
promemoria innehållande förslag till en återgång till den
ordning för villkorlig frigivning som gällde före den 1 juli
1983. En hearing i ärendet hölls i mitten av april månad.
Även Påföljdsutredningen (Ju 1990:02) har behandlat vissa
frågor om verkställighet av fängelsestraff i sitt betänkande
(SOU 1991:45) Påföljdsfrågor. Det gäller bl.a. frågan om
frigivningspermission och övervakning efter villkorlig
frigivning. Betänkandet har remissbehandlats.
Regeringen tillsatte under våren 1992 en utredning för översyn
av vissa frågor som rör påföljdssystemet (dir. 1992:47).
Kommittén, som antagit namnet Straffsystemkommittén, skall
enligt sina direktiv lägga fram förslag till vad som i ett
längre perspektiv bör gälla för frigivning från fängelsestraff.
Kommittén skall därvid pröva om systemet med villkorlig
frigivning skall behållas och hur detta i så fall bör vara
utformat. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat
senast den 1 oktober 1993.
Den ovannämnda promemorian och vad som framkom under hearingen
jämte delar av det ovan nämnda utredningsarbetet ligger till
grund för den nu aktuella propositionen.
Under ärendets beredning har utskottet hållit en utfrågning om
anstaltsbeläggningen m.m. med företrädare för kriminalvården.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den obligatoriska
halvtidsfrigivningen skall avskaffas. Huvudregeln om tidpunkten
för villkorlig frigivning föreslås bli att minst två tredjedelar
av strafftiden skall ha avtjänats. Villkorlig frigivning
föreslås bli fakultativ, och prövning av frigivningen skall
kunna göras i varje enskilt fall. Vid prövningen av om den
villkorliga frigivningen bör senareläggas skall särskilt beaktas
om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället
framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till
frigivningsförhållandena, hans uppförande under
anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.
Alla som döms till tidsbestämt fängelse i minst en månad
föreslås kunna friges villkorligt. Undantag görs för fängelse
som utgör förvandlingsstraff för böter och för fängelse som har
ådömts tillsammans med skyddstillsyn.
För långtidsdömda föreslås särskilda regler. Har någon dömts
till fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig
brottslighet, får han inte friges förrän två tredjedelar av
tiden avtjänats, om det finns en påtaglig risk att han kommer
att återfalla i sådan brottslighet. I övriga fall med utdömda
straff på två år eller mer kan frigivning få ske tidigare, dock
inte förrän halva tiden har avtjänats. För fängelsestraff på
mellan ett och två år föreslås en särskild reglering så att
tröskeleffekter undviks.
Prövning av frågan om villkorlig frigivning skall göras av
Kriminalvårdsnämnden. För den som avtjänar fängelsestraff på
kortare tid än två år fordras dock att Kriminalvårdsstyrelsen
eller annan, som styrelsen bestämmer, särskilt påkallar att
nämnden skall pröva frågan.
Möjlighet till frigivningspermission öppnas för alla som
avtjänar fängelse från och med den dag då villkorlig frigivning
tidigast kan komma i fråga.
Övervakning efter villkorlig frigivning skall kunna ske av dem
som friges från straff på minst två månader.
Överföring av verkställighet till annat land av brottmålsdom
föreslås kunna prövas av regeringen om särskilda skäl föranleder
det.
De lagändringar som berör villkorlig frigivning föreslås träda
i kraft den 1 juli 1993 och övriga den 1 januari 1993.
Villkorlig frigivning
Historik
Villkorlig frigivning infördes i svensk rätt år 1906 (prop.
1906:49, LU 33, rskr. 71). Från början begränsades tillämpningen
till sådana fall där två tredjedelar av verkställighetstiden och
minst två år hade avtjänats. Den aktuella bestämmelsen var
fakultativ. En mängd faktorer, bl.a. sannolikheten av att den
dömde på fri fot skulle förhålla sig väl samt dennes tidigare
vandel och uppförande under fängelsetiden, inverkade på frågan
om villkorlig frigivning.
År 1918 utsträcktes möjligheten till villkorlig frigivning
avsevärt genom att den minsta strafftid som måste ha avtjänats
sänktes till ett år (prop. 1918:375, LU 74, rskr. 390).
År 1943 antogs en ny lag om villkorlig frigivning (prop.
1943:252, 1LU 49, rskr. 352). I lagen skildes mellan
obligatorisk och fakultativ villkorlig frigivning. Obligatorisk
frigivning skulle för den som undergick tidsbestämt
frihetsstraff på minst sex månader ske efter fem sjättedelar av
strafftiden. Kvotdelen för fakultativ villkorlig frigivning
skulle fortfarande vara två tredjedelar. Den minsta strafftid
som den dömde skulle ha avtjänat sänktes dock från ett år till
åtta månader. Förutsättningen för fakultativ frigivning var att
den skulle kunna antas främja den dömdes anpassning i samhället.
Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle särskilt
beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och
sinnesinriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans
beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de
förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter
frigivningen.
År 1961 sänktes den minsta tid som den dömde skulle ha
avtjänat för att få fakultativ villkorlig frigivning till fyra
månader (prop. 1961:125, 1LU 32, rskr. 230).
Reglerna om villkorlig frigivning i 1943 års lag överfördes i
allt väsentligt till brottsbalken (BrB).
Kort tid efter BrB:s ikraftträdande år 1965 ändrades reglerna
om villkorlig frigivning (prop. 1965:159, 1LU 37, rskr. 378).
Obligatorisk villkorlig frigivning avskaffades. Den fakultativa
villkorliga frigivningen ändrades på det sättet att möjlighet
öppnades till villkorlig frigivning efter halva tiden. Som
förutsättning för halvtidsfrigivning uppställdes att särskilda
skäl skulle föreligga. Den tidigare gällande förutsättningen för
villkorlig frigivning att den skulle kunna antas främja den
dömdes anpassning i samhället slopades.
År 1974 gjordes en ändring i fråga om de omständigheter som
skall särskilt beaktas vid prövningen av fråga om villkorlig
frigivning (prop. 1974:20, JuU2, rskr. 99). Sådana
omständigheter blev efter ändringen verkningarna av fortsatt
frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans
anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka
han skulle komma att försättas efter frigivningen. Ändringen
innebar alltså bl.a. att den dömdes uppförande under
anstaltstiden inte längre nämns bland de omständigheter som
skall beaktas särskilt vid prövningen.
I samband med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades med
verkan fr.o.m. år 1980 genomfördes också vissa ändringar av
institutet villkorlig frigivning. Bl.a. sänktes den tid som den
dömde minst skulle ha avtjänat för att få villkorlig frigivning
från fyra till tre månader (prop. 1978/79:212, JuU38, rskr.
408).
Vidare gjordes i samband med att interneringspåföljden
avskaffades år 1981 viss ändring när det gäller
förutsättningarna för att bevilja villkorlig frigivning.
Ändringen innebar att vid prövning av fråga om villkorlig
frigivning av den som avtjänar fängelsestraff för särskilt
allvarlig brottslighet, som har riktat sig mot eller medfört
fara för liv eller hälsa, större vikt än annars skulle tillmätas
frågan om det fanns påtaglig risk för att den dömde efter
frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag
(prop. 1980/81:76, JuU25, rskr. 211).
År 1982 sänktes den minsta tid som den dömde måste ha avtjänat
för att få villkorlig frigivning från tre till två månader
(prop. 1981/82:153, JuU51, rskr. 279).
De nuvarande bestämmelserna om villkorlig frigivning infördes
genom den s.k. halvtidsreformen år 1983 (prop. 1982/83:85,
JuU26, rskr. 241). Den ordning som gällde dessförinnan kan
sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Den som undergick
fängelse på viss tid fick friges villkorligt när två tredjedelar
eller, om särskilda skäl förelåg, halva tiden avtjänats.
Verkställigheten måste dock alltid ha pågått minst två månader
innan villkorlig frigivning fick ske. Om flera fängelsestraff
verkställdes samtidigt, bildade den sammanlagda fängelsetiden
utgångspunkt för tidsberäkningen. Vid prövning av fråga om
villkorlig frigivning skulle särskilt beaktas verkningarna av
fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för
hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i
vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.
Avtjänade den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig
brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller
hälsa skulle frågan om det fanns påtaglig risk för att han efter
frigivningen skulle fortsätta med brottslighet av samma slag ges
större vikt vid prövningen än annars. Fråga om villkorlig
frigivning prövades av övervakningsnämnd om strafftiden inte
översteg ett år och i annat fall av Kriminalvårdsnämnden.
Den praxis som utbildades beträffande tidpunkter för
villkorlig frigivning är återgiven i Fängelsestraffkommitténs
delbetänkande (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning (s. 73 f).
Kort kan den sammanfattas enligt följande. De som dömdes till
fängelse i kortare tid än ett år frigavs i allmänhet inte förrän
två tredjedelar av straffet avtjänats. För dem som dömdes till
långa straff medgavs däremot i allmänhet halvtidsfrigivning. Som
långa straff räknades i dessa sammanhang tider på två år och sex
månader eller mera. För det unga klientelet -- till vilket
räknades dem som ännu inte fyllt 23 år vid tiden för brottets
begående -- ansåg Kriminalvårdsnämnden en strafftid på ett år
och sex månader eller mera som en lång tid. Samma principer
tillämpades för det äldsta klientelet. Någon fast åldersgräns
för detta fanns inte. Principen tillämpades ibland redan från
50-årsåldern. För att förebygga orättvisa tröskeleffekter togs
särskild hänsyn till dem som dömts till fängelsestraff under den
gräns som normalt tillämpades för halvtidsfrigivning. Det
faktiska frihetsberövandet jämfördes därvid med den tid en
intagen med strafftid på två år och sex månader resp. ett år och
sex månader skulle avtjäna om han frigavs på halvtidsdagen.
Undantag från den praxis som nu har redovisats gällde för dem
som dömts för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa och för vilka det
bedömdes finnas en påtaglig risk för återfall i brottslighet av
samma slag.
Gällande ordning
Huvudregeln om villkorlig frigivning är enligt 26 kap. 6 § BrB
att den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff skall friges
villkorligt när halva tiden har avtjänats. Den villkorliga
frigivningen är i huvudsak obligatorisk. Från fängelsestraff på
två månader eller kortare tid får villkorlig frigivning inte
ske. För längre straff gäller att minst två månader måste ha
avtjänats. Undantag från huvudregeln om villkorlig frigivning
gäller enligt den nämnda bestämmelsen dels för fängelsestraff
som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn och för
förvandlingsstraff på böter, dels under vissa omständigheter för
det fall att den dömde själv vill avtjäna längre tid av
straffet.
Den som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt
allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara
för liv eller hälsa får, enligt 26 kap. 7 § BrB, inte friges
villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats
om det bedöms föreligga en påtaglig risk för att han efter
frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag. Ett
beslut om villkorlig frigivning från straff på två år eller mer
fattas av Kriminalvårdsnämnden. Vid prövning av frågan om
villkorlig frigivning skall ske senare än vid tvåtredjedelstid
skall, förutom återfallsrisken, beaktas verkningarna av fortsatt
frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans
anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka
han skulle komma att försättas efter frigivningen. I praktiken
brukar frigivning ske på tvåtredjedelsdagen.
Förslaget
Allmänna utgångspunkter
Regeringsförslaget innebär att den obligatoriska
halvtidsfrigivningen avskaffas genom en huvudsaklig återgång
till de regler som gällde före den 1 juli 1983. Den nuvarande
rätten till villkorlig frigivning ersätts med en möjlighet till
frigivning som i princip förutsätter en prövning i det enskilda
fallet. Systemet med villkorlig frigivning efter viss del av den
utmätta strafftiden behålls således tills vidare.
I motion Ju2 och Ju633 begärs att ordningen med villkorlig
frigivning skall avskaffas och att hela straffet skall avtjänas.
Som framgått ovan skall Straffsystemkommittén enligt sina
direktiv lägga fram förslag till vad som i ett längre perspektiv
bör gälla för frigivning från fängelsestraff. Kommittén skall
därvid pröva om systemet med villkorlig frigivning skall
behållas och hur detta i så fall bör vara utformat.
Utskottet vill i denna del framhålla vad som anförs i
propositionen (s. 20), nämligen att ordningen med villkorlig
frigivning från fängelsestraff är en central del i det
straffrättsliga reaktionssystemet och att den har ett nära
samband med påföljdssystemets utformning i övrigt. En mer
långsiktig och varaktig lösning kräver överväganden som inte
endast tar sikte på den villkorliga frigivningen som sådan. Den
villkorliga frigivningen måste ses i sitt samband med
reaktionssystemet i övrigt. Härvid är det bl.a. viktigt att
försäkra sig om att rättsväsendets resurser används på ett
kriminalpolitiskt så ändamålsenligt och effektivt sätt som
möjligt och att eventuella nya resurser verkligen satsas på de
områden där de har störst möjlighet att göra nytta. Utskottet är
inte berett att i nuvarande beredningsläge ta ställning till
frågan om den villkorliga frigivningen på sikt skall behållas
eller inte. I denna del bör Straffsystemkommitténs arbete och
beredningen av det avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till nu berörda yrkanden i motionerna Ju2 och Ju633.
I motionerna Ju3, Ju4, Ju5, Ju841 och Ju846 begärs avslag på
propositionen såvitt gäller förslagen om den villkorliga
frigivningen. I motion Ju5 kritiseras ordningen med att nu
införa ett provisorium i avvaktan på en mera genomarbetad
lösning, och det begärs uttryckligen att Straffsystemkommitténs
förslag i frågan och beredningen av det bör avvaktas innan en
ändring av den gällande ordningen genomförs.
Som justitieministern anför i propositionen har
halvtidsreformen efter sitt genomförande utsatts för en
omfattande och berättigad kritik, och det finns nu en bred
politisk enighet om att systemet i princip bör avskaffas.
Kritiken har bl.a. gått ut på att den stora skillnaden mellan
utmätt straff och faktisk anstaltstid som gäller vid
halvtidsfrigivning kan framstå som obegriplig för allmänheten
och därmed rubba förtroendet för rättsväsendet (jfr Lagrådets
yttrande i prop. 1982/83:85 s. 143 f).
Mot den här angivna bakgrunden kan det, enligt utskottets
uppfattning, inte anses försvarligt att låta nuvarande system
fortsätta att gälla i avvaktan på Straffsystemkommitténs förslag
och beredningen av detta, utan det är klart angeläget att
snarast möjligt avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigivningen.
Med hänsyn till att beredningsunderlag för närvarande saknas för
en mer förutsättningslös prövning av vad som bör gälla på längre
sikt är den åtgärd som i det korta perspektivet är möjlig enligt
utskottets mening en återgång till i huvudsak den ordning som
gällde före halvtidsreformen år 1983. Utskottet vill särskilt
peka på att den ordningen tillämpades under en relativt lång
period utan att tillnärmelsevis utsättas för den kritik som
riktats mot halvtidsfrigivningen. En återgång till den ordningen
tillgodoser också i betydande utsträckning den strävan efter en
större enhetlighet inom de nordiska länderna som låg bakom
lagstiftningen dessförinnan. Erfarenheterna av det gamla
systemet talar för att det bör finnas goda förutsättningar för
att det nu föreslagna likartade systemet skall fungera
tillfredsställande även under tiden fram till dess att en helt
genomarbetad lösning av hur den villkorliga frigivningen bör
vara utformad kan träda i kraft. Utskottet ställer sig således i
princip bakom förslaget i propositionen och avstyrker bifall
till yrkandena i motionerna Ju3, Ju4, Ju5, Ju841 och Ju846 om
avslag på densamma.
Till enskilda frågor i regeringsförslaget återkommer utskottet
i det följande.
I motionerna Ju5, Ju833 och Ju846 krävs på sikt ett system med
obligatorisk villkorlig frigivning, och motionärerna förespråkar
en ökad användning dels av andra påföljder än fängelse, t.ex.
samhällstjänst och kontraktsvård, dels av frigivningspermission.
När det gäller motionsspörsmålen om huruvida den villkorliga
frigivningen på sikt skall vara obligatorisk eller fakultativ
anser utskottet, i likhet med justitieministern, att den inte
bör styras genom helt obligatoriska regler. Det bör finnas en
möjlighet att beakta individuella förutsättningar vid prövningen
av om villkorlig frigivning skall beviljas. Även med ett system
med fakultativa regler finns det emellertid anledning att
överväga om den villkorliga frigivningen bör medges tämligen
regelmässigt eller om särskilda skäl skall krävas. Mer påtagliga
förändringar av möjliga tidpunkter och villkor för villkorlig
frigivning förutsätter i sin tur att en lång rad andra frågor
tas upp till en mer förutsättningslös prövning. En sådan
prövning av institutet villkorlig frigivning skall göras av
Straffsystemkommittén, som enligt sina direktiv bl.a. skall
pröva om villkorlig frigivning skall ha olika obligatoriska
inslag.
Såvitt gäller önskemålen om ökad användning av icke
frihetsberövande påföjder m.m. vill utskottet erinra om att
Straffsystemkommittén också skall se över frågan om ett framtida
system med villkorlig frigivning skall kombineras med t.ex.
frigivningspermission, och enligt direktiven skall kommittén
också se över hur olika alternativ till fängelse såsom
kontraktsvård och samhällstjänst lämpligen kan utformas och
inordnas i påföljdssystemet. Enligt direktiven bör inriktningen
här vara att öka utrymmet för alternativ till fängelse genom att
öppna möjligheter till andra icke frihetsberövande påföljder än
de som nu finns och att ytterligare utveckla redan tillgängliga
påföljder.
Utskottet anser att Straffsystemkommitténs arbete inte heller
i denna del bör föregripas. I sammanhanget vill utskottet erinra
om att riksdagen under förra riksmötet antog lagförslag om en
utvidgning till hela landet av påföljdsformen samhällstjänst
(1991/92:JuU24). Utskottet avstyrker bifall till nu aktuella
delar av motionerna Ju5, Ju833 och Ju846.
Tidpunkten för villkorlig frigivning
Enligt regeringsförslaget skall huvudregeln vara att alla som
har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff i minst en månad
skall kunna friges villkorligt tidigast efter två tredjedelar av
strafftiden. Villkorlig frigivning skall dock inte heller i
fortsättningen kunna ske från förvandlingsstraff för böter eller
från fängelse som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn. För
att eliminera tröskeleffekter föreslås en särskild regel för dem
som avtjänar fängelsedomar på mellan ett och två års strafftid.
Dessa skall avtjäna minst åtta månader samt en tredjedel av den
resterande strafftiden som överstiger ett år.
Villkorlig frigivning från fängelsestraff på lägst två år
föreslås även i fortsättningen kunna ske efter avtjänandet av
halva strafftiden. Undantag skall dock, liksom för närvarande,
gälla vid särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns
en påtaglig risk för återfall. Denna särreglering omfattar
enligt gällande rätt endast brottslighet som riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa. I propositionen föreslås
att särregleringen utökas med brott som ingått som ett led i en
yrkesmässig eller organiserad brottslighet. I dessa fall får
villkorlig frigivning inte meddelas förrän två tredjedelar av
den i domen bestämda strafftiden har avtjänats, om det
föreligger en påtaglig risk att den dömde efter frigivningen
återfaller i brottslighet av sådant allvarligt slag.
Den villkorliga frigivningen skall kunna senareläggas efter
den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning. Vid den
bedömningen skall särskilt beaktas om förutsättningarna för den
intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt
ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans
uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda
omständigheter. Kriminalvårdsnämnden skall alltid pröva frågan
om villkorlig frigivning beträffande dem som dömts till fängelse
i minst två år. I övriga fall skall nämnden pröva frågan om
detta påkallas av kriminalvården.
I motion Ju2 hemställs om en ordning som innebär att
fakultativ villkorlig frigivning blir aktuell först efter det
att tre fjärdedelar av straffet, dock minst tre månader, har
avtjänats. I motionen framförs också åsikten att de som dömts
till fängelse lägst två år skall kunna erhålla villkorlig
frigivning endast om synnerliga skäl föreligger. Den regeln
skall dock inte gälla för intagna som gjort sig skyldiga till
ekonomisk brottslighet eller annan brottslighet som riktat sig
mot staten; dessa skall kunna villkorligt friges efter
trefjärdedels tid.
I motion Ju1 riktas kritik mot att halvtidsfrigivning kan
komma i fråga för långtidsdömda. Denna ordning bör, enligt
motionärerna, på sikt utmönstras ur lagstiftningen då systemet
ger felaktiga signaler.
Som redan framgått delar utskottet justitieministerns
uppfattning om att en återgång till i princip den gamla
ordningen nu bör genomföras med en huvudregel som innebär att
minst två tredjedelar av det utdömda straffet skall avtjänas
innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. Utskottet godtar
också den föreslagna särskilda beräkningsgrunden för villkorlig
frigivning från fängelsestraff på mellan ett och två år. Denna
ordning gör att olämpliga tröskeleffekter undviks i förhållande
till att de som döms till fängelse lägst två år tills vidare
skall kunna erhålla halvtidsfrigivning, en ordning som utskottet
inte har någon erinran mot i nuläget. Häri ligger att utskottet
inte kan ställa sig bakom kravet i motion Ju2 om att villkorlig
frigivning skall kunna ske tidigast efter avtjänandet av tre
fjärdedelar av strafftiden. Här vill utskottet dock anmärka att
det nu förordade systemet ger möjlighet till senareläggning av
den villkorliga frigivningen efter den tidpunkt då den enligt
förslaget tidigast kan komma i fråga. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju2 i nu behandlad del och tillstyrker bifall till
propositionen i motsvarande del.
I motion Ju2 aktualiseras frågan om att en viss minimitid av
ett fängelsestraff måste avtjänas innan villkorlig frigivning
kan komma i fråga. I motionen föreslås att denna tid skall vara
tre månader. Här vill utskottet anföra följande.
Som framgått i det föregående har en förutsättning för
villkorlig frigivning, alltsedan sådan frigivning infördes,
varit att en viss minsta tid av straffet måste avtjänas innan
villkorlig frigivning kan komma i fråga. Den tiden är sedan år
1982 två månader, tvåmånadersregeln. Regeln förändrades inte
i samband med att halvtidsfrigivningen infördes år 1983. Den har
kritiserats främst med avseende på de tröskeleffekter som den
medfört. Utdömda straff på två resp. fyra månader medför
nämligen samma tid i anstalt. Justitieministern anser att
kritiken är befogad. Hon anför i propositionen att
tröskeleffekten visserligen minskar genom en övergång till
tvåtredjedelsfrigivning men att det inte är tillräckligt. Det
bör, anser hon, vara så att skillnader i strafftid -- som hänger
samman med hur allvarligt domstolen bedömt brottsligheten -- så
långt som är rimligt också återspeglas när det gäller den
faktiska anstaltstiden. Hon drar slutsatsen att villkorlig
frigivning bör kunna medges från alla utom de allra kortaste
fängelsestraffen.
Utskottet har för sin del, som framgår av utskottets tidigare
ställningstagande i denna fråga (se 1992/93:JuU11 s. 11),
förståelse för här redovisade tankegångar i propositionen. Som
utskottet nu ser det måste dock även vissa andra överväganden
göras. Utskottet tänker bl.a. på effekten av att villkorlig
frigivning skulle komma att medges från de korta fängelsestraff
som av främst allmänpreventiva skäl döms ut för t.ex. grovt
rattfylleri och misshandel. Likaså måste hänsyn tas till
effekterna på den allmänna brottsnivån av att ett stort antal
dömda, i många fall med betydande återfallsrisk, blir frigivna
tidigare än vad som för närvarande är fallet. Utskottet utgår
från att Straffsystemkommittén, som har i uppdrag att ta
ställning till om den dömde bör avtjäna en viss minsta tid innan
villkorlig frigivning får ske, i det sammanhanget kommer att
behandla här aktualiserade frågor.
Utskottet anser för sin del att Straffsystemkommitténs
överväganden i denna del bör avvaktas innan ställning tas till
om tvåmånadersregeln bör avskaffas eller ej. I avvaktan på
kommitténs överväganden bör någon förändring av
tvåmånadersregeln inte göras. Utskottet anser således att den
nuvarande regeln att villkorlig frigivning inte kan komma i
fråga förrän minst två månader av straffet har avtjänats tills
vidare bör behållas.
Utskottets nu gjorda ställningstaganden med anledning av
propositionen och motion Ju2 medför att vissa ändringar bör
göras i de av regeringen framlagda förslagen till ändring i BrB
och i lagen om beräkning av strafftid m.m. (se bilagorna 2 och
3).
Som framgått ovan anser utskottet i likhet med
justitieministern att de som dömts till fängelse lägst två år
tills vidare skall ges möjlighet till villkorlig frigivning
efter halva strafftiden. Även med den nya ordningen bör dock,
som föreslås i propositionen, undantag gälla vid vissa typer av
särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns en
påtaglig risk för återfall. Utskottet kan här ställa sig bakom
förslaget i propositionen om att utöka den grupp av brott som
omfattas av särregleringen, och utskottet vill påpeka att den
föreslagna ordningen i detta avseende innebär en betydande
skärpning i förhållande till gällande ordning genom att
särregleringen kommer att gälla även brott som ingått som ett
led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. Här vill
utskottet anmärka att förslaget i motsats till vad som nu gäller
innebär att den som dömts för ett våldsbrott inte kommer att
kunna friges innan två tredjedelar har avtjänats, även om det
inte finns någon påtaglig risk för återfall i sådan brottslighet
men väl i en grövre organiserad egendomsbrottslighet. Av det
anförda framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom yrkandet
i motion Ju2 av innebörd att villkorlig frigivning för
långtidsdömda skall kunna ske endast om synnerliga skäl
föreligger.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i här behandlad del
och tillstyrker bifall till propositionen i motsvarande del.
I motion Ju1 framförs, som nyss framgått, uppfattningen att
möjligheten till halvtidsfrigivning för långtidsdömda på sikt
bör utmönstras ur lagstiftningen. Utskottet instämmer i att det
kan ifrågasättas om halvtidsfrigivning i sådana fall är en
lämplig ordning. Utskottet utgår från att Straffsystemkommittén
överväger denna fråga. Kommitténs arbete bör inte föregripas,
och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Vissa resursfrågor
Utskottets ställningstaganden i det föregående aktualiserar
också vissa spörsmål om resurser till kriminalvården.
Enligt beräkningar som gjorts i Justitiedepartementet skulle
antalet intagna per dag vid ett genomförande av propositionens
förslag öka med omkring 300 (prop. s. 35). Enligt vad som anförs
i propositionen kommer platstillskottet i huvudsak att ske genom
om- och tillbyggnader av befintliga anstalter. Kostnaden
beräknas av Justitiedepartementet i januari 1993 till omkring
120 miljoner kronor. Behållandet av tvåmånadersregeln kommer
enligt uppgift från Justitiedepartementet att medföra behov av
plats för ytterligare 210 intagna per dag till en årlig kostnad
av omkring 95 miljoner kronor. Sammantaget kommer således den
dagliga beläggningen att öka med omkring 510 intagna. Den årliga
kostnaden härför kan beräknas till 215 miljoner kronor.
Här bör nämnas att regeringen i november förra året fattade
beslut om nybyggnad av 192 slutna platser i sex paviljonger
invid befintliga anstalter. Totalt har planerats en utökning med
275 slutna och 50 öppna platser. De slutna platserna kommer att
tas i bruk successivt med början under budgetåret 1994/95 medan
de öppna platserna finns tillgängliga när de nya reglerna träder
i kraft.
Vad som nu sagts måste ses också i belysning av den redan höga
anstaltsbeläggningen. Kriminalvårdsstyrelsen har sålunda i en
skrivelse till regeringen den 25 januari 1993 angett
beläggningsgraden under senare delen av år 1992 vid resp.
mättillfälle den 1 september till 93%, den 1 oktober till 100
%, den 1 november till 97 % och den 1 december till 96 %. Den 1
januari sjönk, enligt vad utskottet inhämtat, beläggningsnivån
till 86 %. Minskningen synes vara att hänföra till normala
säsongsvariationer. Kriminalvårdsstyrelsen har beslutat att
under våren 1993 ta i bruk 207 tillfälliga platser; likväl
räknar den med en beläggning den 1 mars 1993 som överstiger 95
%.
Det finns flera faktorer som kan förklara utvecklingen. Bl.a.
har Brottsförebyggande rådet i en rapport, Fängelsedomar
1975--1992 (BRÅ-rapport 1992:5), konstaterat att domstolarna
under de tre första kvartalen 1992 avvikit från tidigare mönster
vad avser fängelsestrafftidernas längd. Ökningen av den totalt
utdömda fängelsestrafftiden för år 1992 uppskattas till 14 %.
Vidare har Kriminalvårdsstyrelsen noterat att andelen (och
antalet) intagna som efter beslut av Kriminalvårdsnämnden
avtjänar två tredjedelar av strafftiden har ökat under de
senaste budgetåren.
Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen, senast
förra våren (1991/92:Ju22 s. 9), uttalat att beläggningsnivån
bör ligga omkring 85% för att möjliggöra differentiering av
olika intagna samtidigt med ett gott resursutnyttjande. Mot den
bakgrunden ser utskottet med oro på den höga
anstaltsbeläggningen. Utskottet vill här konstatera att det
ingår i Straffsystemkommitténs uppdrag att vidareutveckla
användningen av olika alternativ till fängelsestraff. Vidare har
Väg- och sjöfyllerikommittén i sitt betänkande (SOU 1992:131 s.
103 f) kommit med förslag om enklare och billigare lösningar för
anstaltsvården som skulle kunna tillämpas för vissa grupper av
korttidsdömda. Åtgärder av den här angivna karaktären skulle
minska belastningen på anstaltsorganisationen och öka utrymmet
för differentiering, något som utskottet finner i hög grad
angeläget.
Även om det alltså förekommer ett långsiktigt arbete som
syftar till en normal beläggningsnivå måste det emellertid till
också kortsiktiga åtgärder. De i detta ärende förordade
förändringarna av villkorlig frigivning leder till ett
successivt ökande resursbehov. Regeringen bör därför få i
uppdrag att under våren återkomma i kompletteringspropositionen
med förslag till budgetreglering. Samtidigt bör en långsiktig
konsekvensanalys presenteras för riksdagen. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Övriga motionsspörsmål
Under detta avsnitt tar utskottet upp några motionsyrkanden
som inte direkt tar sikte på förslagen i propositionen.
I motion Ju819 hemställs att möjligheterna att förverka
villkorligt medgiven frihet utökas.
För den som friges villkorligt gäller enligt 26 kap. 10 § BrB
en prövotid på ett år eller, om han undergår fängelse på två år
eller mera, en prövotid på lägst ett och högst tre år. Vid
återfall i brott kan den villkorligt medgivna friheten
förverkas. Bestämmelser härom finns i 34 kap. BrB.
Bestämmelserna innebär att den som återfaller i brott under
prövotiden kan få den villkorligt medgivna friheten helt eller
delvis förverkad. Vid bedömande av om förverkande bör beslutas
skall beaktas om den tidigare och den nya brottsligheten är
likartade, om brottsligheten i båda fallen är allvarlig samt om
den nya brottsligheten är svårare eller lindrigare än den
tidigare. Vidare skall beaktas den tid som förflutit mellan
brotten.
Regleringen fick sin nuvarande utformning genom de nya
bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval som antogs av
riksdagen år 1988 (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404).
Straffsystemkommittén skall enligt sina direktiv bl.a.
behandla regleringen av återfall i brottslighet och i det
sammanhanget se över reglerna om förverkande av villkorligt
medgiven frihet. Detta arbete bör inte föregripas. Motion Ju819
avstyrks i nu behandlad del.
I motion Ju4 hemställs om en översyn av straffskalorna för
att anpassa dem bättre till gärningars straffvärde i dagens
samhälle.
BrB:s regelsystem har tämligen nyligen varit föremål för en
genomgripande översyn av Fängelsestraffkommittén, som avgett
bl.a. betänkandena (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott. Här har
straffskalorna både i BrB och inom vissa delar av
specialstraffrätten setts över. Riksdagen behandlar för
närvarande ett regeringsförslag vilket som utgångspunkt har
Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande (prop. 1992/93:141,
JuU16). Härutöver kan nämnas att Straffsystemkommittén enligt
sina direktiv är oförhindrad att föreslå förändringar när det
gäller straffskalorna.
Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för
riksdagen att nu uttala sig för ytterligare en
straffskaleöversyn. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju4 i
nu behandlad del.
Ikraftträdande m.m.
I propositionen föreslås några språkliga justeringar i
rättegångsbalken som avstyrks i motion Ju4. Utskottet finner för
sin del inte anledning till erinran mot förslaget och
tillstyrker, med avslag på motion Ju4 i den delen, bifall till
det.
De i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna avseende
den nya regleringen i BrB innebär i enlighet med allmänna
straffrättsliga principer att övergångsvis det för den dömde
mest förmånliga systemet för villkorlig frigivning kommer att
tillämpas. Mot bakgrund av utskottets förslag om behållande av
tvåmånadersregeln kan övergångsbestämmelserna ges den enklare
utformning som framgår av bilaga 2 utan att den nyssnämnda
principen frångås.
Vissa av regeringsförslagen föreslås träda i kraft den 1
januari 1993, en tidpunkt som har passerats. Ikraftträdandet för
samtliga lagförslag bör bestämmas till den 1 juli 1993.
I övrigt föranleder propositionen och motionerna inget
uttalande från utskottets sida.
Hemställan
1. beträffande avskaffande av villkorlig frigivning
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju2 yrkande 1 och
1992/93:Ju633,
2. beträffande avslag på propositionen såvitt avser
villkorlig frigivning
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju4
yrkandena 1, 3 och 4, 1992/93:Ju5 yrkande 1, 1992/93:Ju841
yrkande 3 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 delvis,
res. 1 (s)
men. (v) delvis
3. beträffande obligatorisk villkorlig frigivning på sikt
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju833 yrkande 12,
1992/93:Ju5 yrkande 2 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 delvis,
res. 2 (s)
4. beträffande tidpunkten för villkorlig frigivning
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1992/93:Ju2 yrkande 2 godkänner vid utskottet anfört,
5. beträffande minimitid för villkorlig frigivning
att riksdagen med anledning av propositionen och motion
1992/93:Ju2 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört,
6. beträffande vissa lagbestämmelser om villkorlig
frigivning
att riksdagen antar de genom propositionen framlagda förslagen
till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 6, 9 och
11 §§ samt 20 § förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202)
om beräkning av strafftid m.m. med den ändringen att lagrummen
ges i bilagorna 2 och 3 som utskottets förslag betecknade
lydelse,
7. beträffande särreglering för långtidsdömda
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkandena 4 och
5 antar det i moment 4 nämnda lagförslaget såvitt avser 26 kap.
6 a §,
8. beträffande villkorlig frigivning på sikt för
långtidsdömda
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju1,
9. beträffande resurser till kriminalvården m.m.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
10. beträffande förverkande av villkorligt medgiven frihet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju819 yrkande 8,
11. beträffande översyn av straffskalorna
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju4 yrkande 5,
men. (v) delvis
12. beträffande förslaget till lag om ändring i brottsbalken
i övrigt
att riksdagen antar det i moment 4 nämnda lagförslaget i den
mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående
med den ändringen att övergångsbestämmelserna ges i bilaga 2 som
utskottets förslag betecknade lydelse:
13. beträffande beräkning av strafftid m.m.
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m. i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det
föregående,
14. beträffande förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju4 yrkande 2 antar
det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken, dock med den ändringen att ikraftträdandet
bestäms till den 1 juli 1993,
15. beträffande överförande av verkställighet utomlands
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom, dock med den ändringen
att ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1993,
16. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
a) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,
b) lag om ändring i passlagen (1978:302).
Stockholm den 11 mars 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Anders Svärd (c),
Kjell Eldensjö (kds) och
Alf Eriksson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Avslag på propositionen såvitt avser villkorlig frigivning
(mom. 2)
Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus
och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Mot den" och på s. 9 slutar med "på densamma" bort ha
följande lydelse:
Som nyss framgått råder enighet om att halvtidsfrigivningen
bör avskaffas. Frågan är då i vilken ordning och vid vilken
tidpunkt detta bör ske.
Straffsystemkommittén arbetar som ovan redovisats med frågan
hur systemet med villkorlig frigivning skall vara utformat på
sikt. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat redan
den 1 oktober 1993. Utskottet anser i likhet med vad som
framförs i motion Ju5 att det i rådande beredningsläge finns
anledning att ifrågasätta om det är lämpligt att, som föreslås i
propositionen, nu ändra reglerna och införa ett provisorium som
skulle gälla endast till dess att Straffsystemkommitténs
genomgripande översyn och beredningen därav har genomförts.
Utskottet känner stor tveksamhet inför en sådan lösning från
såväl rättspolitiska som samhällsekonomiska synpunkter.
Svårigheter kan förutses vid tillämpningen innan praxis av det
nu aktuella förslaget har hunnit stabiliseras. Med hänsyn till
att det på kort tid skall genomföras ytterligare ändringar i
systemet finns också en risk för att viss rättsosäkerhet kan
uppstå. Härtill kommer de svårigheter som kan bli en följd av
att flera olika regelsystem i övergångsskedena skall tillämpas
samtidigt. I detta sammanhang vill utskottet i likhet med vad
som framförs i motion Ju5 understryka att strafflagstiftning
inte passar för tillfälliga ad hoc-lösningar. Det kan vidare
starkt ifrågasättas om det i dagens ansträngda ekonomiska läge
är rimligt att satsa ökade resurser på att förlänga tiden i
anstalt. En övergång till frigivning vid två tredjedelstid borde
sålunda enligt utskottets mening förenas med åtgärder för att
åstadkomma en ökad användning av andra påföljder än fängelse.
Till denna fråga återkommer utskottet i det följande.
Utskottet har också andra synpunkter på regeringsförslaget.
Regeringen förordar en ordning med fakultativ villkorlig
frigivning där frigivningen görs beroende av den dömdes
uppförande under anstaltstiden eller andra omständigheter
hänförliga till den dömdes situation, t.ex. risken för återfall.
Fängelsestraffkommittén förordade, som framgått ovan, en
obligatorisk villkorlig frigivning där frigivningen i princip
sker automatiskt vid en viss tidpunkt. Utskottet delar för sin
del Fängelsestraffkommitténs uppfattning. Kritiken mot en
fakultativ ordning har nämligen fog för sig. Utskottet vill här
särskilt peka på att det finns risk för godtycke vid
tillämpningen av en fakultativ ordning. Det finns dessutom stor
risk för att reglerna främjar social orättvisa. En intagen med
en i övrigt välordnad social situation skulle premieras med
kortare verkställighetstid. Härtill kommer bl.a. också risken
för dubbelbestraffning vid misskötsamhet under anstaltstiden;
regeringsförslaget öppnar nämligen i sådana situationer för att
bestraffning i disciplinär ordning förenas med senareläggning av
den villkorliga frigivningen. Ett fakultativt system kan också
allvarligt försämra klimatet i fängelserna, och det blir också
krångligare och dyrare att administrera. Till sist vill
utskottet i detta sammanhang också peka på svårigheten att göra
tillförlitliga prognoser avseende återfallsbenägenheten.
Sammanfattningsvis innebär regeringsförslaget enligt utskottets
mening en återgång till en ordning som präglas av möjligheter
till godtycke och social orättvisa. Detta kan utskottet inte
tillstyrka.
Utskottet är sålunda starkt kritiskt mot regeringsförslaget,
och utskottet är, i linje med vad som framförs i motionerna Ju3,
Ju4, Ju5, Ju841 och Ju846, inte berett att tillstyrka förslagen
i propositionen om en ändring av reglerna om villkorlig
frigivning.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju3,
1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4 samt 1992/93:Ju5 yrkande 1,
1992/93:Ju841 yrkande 3 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 delvis
avslår propositionen utom såvitt avser förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken och förslaget till lag om ändring i
lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom.
2. Obligatorisk villkorlig frigivning m.m. på sikt m.m.
(mom.3)
Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus
och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "och Ju846" bort ha
följande lydelse:
Frågan om den villkorliga frigivningens framtida utformning
bör, enligt utskottets mening, ses i ett större sammanhang.
Arbete härmed pågår inom Straffsystemkommittén. Utskottet anser
att kommitténs arbete, i linje med vad som framförs i motion
Ju5, bör präglas av ambitionen att också framgent försöka minska
användningen av de för den enskilde nedbrytande och för
samhället kostsamma frihetsstraffen. Arbetet bör också vara
inriktat på att den framtida villkorliga frigivningen skall vara
obligatorisk. Ett införande av ett nytt system med obligatorisk
villkorlig frigivning måste således kombineras med en ökad
användning av alternativa påföljder som t.ex. samhällstjänst och
kontraktsvård. Frågan om någon form av frigivningspermission bör
också prövas. Det får ankomma på regeringen att genom
tilläggsdirektiv till Straffsystemkommittén ge utredningsarbetet
en ny inriktning med det innehåll som utskottet nu skisserat.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju833 och Ju5
uttalat om den framtida villkorliga frigivningen bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande obligatorisk villkorlig frigivning m.m. på
sikt
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju833
yrkande 12, 1992/93:Ju5 yrkande 2 och 1992/93:Ju846 yrkande 11
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilt yttrande
Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 5)
Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus
och Alf Eriksson (alla s) anför:
Vi vill i denna del hänvisa till vår ovan i reservationerna 1
och 2 angivna inställning till frågan om villkorlig frigivning.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Enligt min mening bör användningen av fängelsestraff begränsas
så mycket som möjligt, och en satsning bör göras på öppna
strafformer. Det finns alltså ingen anledning att i princip
godta regeringsförslaget som syftar till ökade
verkställighetstider.
Också starka sakliga skäl talar mot regeringsförslaget.
Sålunda finns det ingenting som tyder på att längre
verkställighetstider skulle i ett längre perspektiv minska
brottsligheten i samhället. Vidare är anstalterna redan i dag
överfulla -- en nära hundraprocentig beläggning förhindrar den
för vården nödvändiga differentieringen. Självklart finns det
inte heller plats för de intagna som på grund av
regeringsförslaget skulle få förlängda verkställighetstider.
Här måste alltså till en omfattande nybyggnad, och driften av de
nya platserna kommer att kosta betydande summor varje år. De
resurser som krävs för att införa tvåtredjedelsfrigivning skulle
bättre kunna användas t.ex. för en utbyggnad av alternativa
påföljder som samhällstjänst eller för att förbättra vården av
psykiskt störda lagöverträdare.
När det gäller propositionen i den del den avser villkorlig
frigivning anser jag sålunda att riksdagen med bifall till
motion Ju4 och med anledning av motionerna Ju3, Ju5, Ju841 och
Ju846 bör avslå förslaget.
En översyn av straffskalorna har nyligen gjorts; riksdagen
behandlar för närvarande en proposition i ämnet. Enlig min
mening är de där aktuella förslagen inte tillräckligt
långtgående, och en översyn av straffskalorna bör göras.
Straffskalorna bör bättre anpassas till gärningarnas straffvärde
i dagens samhälle. Så borde t.ex. det generella förhållandet
mellan egendomsbrottens och våldsbrottens straffvärde justeras
så att våldsbrott betraktas som allvarligare än egendomsbrott.
Däremot ser jag ingen anledning att generellt öka strafftiderna.
Riksdagen bör med anledning av motion Ju4 som sin mening ge
regeringen till känna vad som nu anförts.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
2 och 11 borde ha hemställt:
2. beträffande avslag på propositionen såvitt avser
villkorlig frigivning
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju4 yrkandena 1,
3 och 4 och med anledning av motionerna 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju5
yrkande 1, 1992/93:Ju841 yrkande 3 och 1992/93:Ju846 yrkande 11
avslår propositionen utom såvitt avser förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken och förslaget till lag om ändring i
lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom,
11. beträffande översyn av straffskalorna
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju4 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Bilaga 1
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till
lag om ändring i brottsbalken
Bilaga 2
Propositionens förslag Utskottets förslag
26 kap.
6 §3
Den som avtjänar Den som avtjänar
fängelse på viss tid, fängelse på viss tid
minst en månad, får får medges villkorlig
medges villkorlig frigivning. frigivning. Villkorlig
Villkorlig frigivning får frigivning får dock inte
dock inte ske från ske från fängelse som
fängelse som har dömts har dömts ut enligt 28 kap.
ut enligt 28 kap. 3 § eller 3 § eller från ett
från ett förvandlingsstraff för
förvandlingsstraff för böter.
böter.
Om strafftiden är högst Om strafftiden är högst
ett år, får villkorlig ett år, får villkorlig
frigivning ske tidigast när frigivning ske tidigast när
två tredjedelar av två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats. strafftiden, dock minst två
månader, har avtjänats.
Om strafftiden är längre än ett år men kortare än två år, får
villkorlig frigivning ske tidigast när åtta månader samt en
tredjedel av den tid som överstiger ett år har avtjänats.
Om strafftiden är två år eller mer och annat inte följer av
6 a §, får villkorlig frigivning ske tidigast när halva
strafftiden har avtjänats.
Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas till
senare tidpunkt än som följer av andra--fjärde styckena.
9 §6
Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst två år
prövar Kriminalvårdsnämnden frågan om villkorlig frigivning från
straffet eller, om annat straff samtidigt verkställs, från den
sammanlagda strafftiden.
Kriminalvårdsstyrelsen Kriminalvårdsstyrelsen
eller annan som styrelsen eller annan som styrelsen
efter regeringens bemyndigande efter regeringens bemyndigande
föreskriver får föreskriver får
påkalla att påkalla att
Kriminalvårdsnämnden Kriminalvårdsnämnden
även i annat fall prövar även i annat fall prövar
frågan om villkorlig frågan om villkorlig
frigivning. Påkallas inte frigivning. Påkallas inte
prövning skall den dömde prövning skall den dömde
friges när han avtjänat friges vid den tidpunkt då
två tredjedelar av tiden villkorlig frigivning enligt 6
eller den kortare tid efter § andra och tredje styckena
vilken villkorlig frigivning tidigast kan ske.
tidigast kan ske.
Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i
verkställighet kan ändras, om den dömde begär att frigivningen
skall uppskjutas eller det annars föranleds av ändrade
förhållanden.
3 Senaste lydelse 1983:240
6 Senaste lydelse 1983:240.
Propositionens förslag Utskottets förslag
11 §7
I anslutning till att I anslutning till att
villkorlig frigivning äger villkorlig frigivning äger
rum eller senare kan beslutas rum eller senare kan beslutas
att den som avtjänar ett att den villkorligt frigivne
fängelsestraff på mer skall stå under
än två månader och övervakning, om det
friges från detta skall bedöms som påkallat.
stå under övervakning, Beslut om övervakning
om det bedöms som meddelas av
påkallat. Beslut om frivårdsmyndighet i
övervakning meddelas av Kriminalvårdsverket. Har
frivårdsmyndighet i övervakning beslutats men
Kriminalvårdsverket. Har bedöms därefter att
övervakning beslutats men övervakning inte längre
bedöms därefter att är påkallad, får
övervakning inte längre övervakningsnämnden
är påkallad, får besluta att övervakningen
övervakningsnämnden skall upphöra.
besluta att övervakningen Övervakningen skall utan
skall upphöra. något särskilt beslut
Övervakningen skall utan upphöra sedan ett år av
något särskilt beslut prövotiden har
upphöra sedan ett år av förflutit, om inte annat
prövotiden har följer av 18 §.
förflutit, om inte annat
följer av 18 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 2. Bestämmelserna i 26 kap.
6--9 §§ i deras äldre 6--9 §§ i deras äldre
lydelse skall fortfarande lydelse skall fortfarande
gälla för den som gälla för den som
före ikraftträdandet före ikraftträdandet
dömts till fängelse dömts till fängelse
på viss tid eller ålagts på viss tid eller ålagts
förvandlingsstraff för förvandlingsstraff för
böter. Detta gäller dock böter.
inte bestämmelsen i 26 kap.
6§ första stycket andra
meningen om minimitiden för
villkorlig frigivning.
Villkorlig frigivning från
fängelsestraff som
uppgår till en månad men
understiger tre månader
skall ske först när
två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats.
Villkorlig frigivning får
inte ske från straff som
understiger en månad.
Verkställs gemensamt efter ikraftträdandet fängelse som ådömts
dessförinnan och fängelse som ådömts därefter, skall första
stycket tillämpas på det förra straffet.
3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en
föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag,
tillämpas i stället den nya föreskriften.
7 Senaste lydelse 1983:240.
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
Bilaga 3
Propositionens förslag Utskottets förslag
20 §
För den som har börjat För den som har börjat
avtjäna fängelse på avtjäna fängelse på
viss tid skall viss tid skall
Kriminalvårdsstyrelsen Kriminalvårdsstyrelsen
så snart det kan ske så snart det kan ske
fastställa dagen för fastställa dagen för
strafftidens slut. Om strafftidens slut. Om
strafftiden uppgår till en strafftiden överstiger
månad eller mer, skall två månader skall
styrelsen därvid även styrelsen därvid även
fastställa den tidigaste fastställa den tidigaste
tidpunkt då villkorlig tidpunkt då villkorlig
frigivning kan komma i frigivning kan komma i
fråga samt tidpunkten fråga samt tidpunkten
för prövotidens för prövotidens
utgång. Är det fråga utgång. Är det fråga
om ett sådant fall som om ett sådant fall som
avses i 26 kap. 9 § avses i 26 kap. 9 §
första stycket första stycket
brottsbalken, skall i brottsbalken, skall i
stället den eller de dagar stället den eller de dagar
anges, som är av betydelse anges, som är av betydelse
för tillämpningen av för tillämpningen av
bestämmelserna om sådan bestämmelserna om sådan
frigivning, samt den strafftid frigivning, samt den strafftid
som då återstår. som då återstår.
När omständigheterna ger anledning till det, skall ett beslut
enligt första stycket ändras.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Ärendet 1
Propositionen 1
Motioner 2
Motioner väckta med anledning av propositionen 2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993 3
Utskottet 3
Inledning 3
Propositionens huvudsakliga innehåll 4
Villkorlig frigivning 5
Historik 5
Gällande ordning 7
Förslaget 8
Vissa resursfrågor 12
Övriga motionsspörsmål 14
Ikraftträdande m.m. 15
Hemställan 15
Reservationer 17
1. Avslag på propositionen såvitt avser villkorlig frigivning
(mom. 2) 17
2. Obligatorisk villkorlig frigivning m.m. på sikt m.m. (mom.
3) 18
Särskilt yttrande
Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 5) 19
Meningsyttring av suppleant 19
Bilaga 1. Propositionens lagförslag 21
Bilaga 2. Utskottets förslag till lagändring 32
Bilaga 3. Utskottets förslag till lagändring 34