I betänkandet behandlas proposition 1991/92:173 om tillsyn
enligt djurskyddslagen, m.m. I anslutning härtill behandlas
dels21 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1992,
dels16 motionsyrkanden väckta med anledning av propositionen.
I propositionen föreslås bl.a. att de krav som i dag ställs på
djurhållningen när det gäller djur inom husdjursskötseln skall
omfatta också djur som föds upp eller hålls för att användas i
tävlingar. Därmed kommer skötselföreskrifter att kunna meddelas
också för sådana djur. Djurskyddslagens bestämmelse om förbud
att ha hand om djur skärps. Från förbud undantas bara sådana
fall då det kan antas att missförhållandena inte kommer att
upprepas. Vidare görs en ändring i fråga om beslutsordningen vid
omhändertagande av djur.
Utskottet föreslår ett uttalande om möjligheterna att
ytterligare utvidga tillämpningsområdet för 4§
djurskyddslagen. Med anledning av motioner (fp, kds, s, nyd)
föreslår utskottet att riksdagen skall godkänna vissa uttalanden
av utskottet om möjligheterna att underlåta att meddela förbud
att hålla djur. Utskottet framhåller vidare betydelsen av
förkortade handläggningstider i djurskyddsärenden. Med anledning
av en motion (m) föreslår utskottet att regeringen låter
genomföra en utvärdering av det s.k. betestvånget i 10§
djurskyddsförordningen (1988:539). I övrigt tillstyrker
utskottet regeringens förslag och överväganden och avstyrker
återstående motioner.
Till betänkandet har fogats två reservationer (nyd) och ett
särskilt yttrande (nyd).
Propositionen
Regeringen (Jordbruksdepartementet) har i proposition
1991/92:173 föreslagit
dels att riksdagen antar förslagen till
1. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),
2. lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:99) om
försöksverksamhet med ökade kommunala befogenheter vid tillsyn
enligt djurskyddslagen (1988:534),
dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som
anförts om den lokala djurskyddstillsynen (avsnitt 2.2 och3).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redogörs för den lokala djurskyddstillsynen.
Vidare föreslås att de krav som i dag ställs på djurhållningen
när det gäller djur inom husdjurskötseln skall omfatta också
djur som föds upp eller hålls för att användas i tävlingar.
Därmed kommer skötselföreskrifter att kunna meddelas också för
sådana djur. Djurskyddslagens bestämmelse om förbud att ha hand
om djur skärps. Från förbud undantas bara sådana fall då det kan
antas att missförhållandena inte kommer att upprepas. Vidare
görs en ändring i fråga om beslutsordningen vid omhändertagande
av djur. Enligt de regler som nu gäller skall länsstyrelsen
alltid redan i beslutet om omhändertagandet avgöra om djuret
skall säljas eller avlivas. Ändringen gör det möjligt för
länsstyrelsen att i ett särskilt beslut ta ställning till hur
det skall förfaras med djuret. Det krav som ställs är att
beslutet skall fattas snarast. Försöksverksamheten med ökade
kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen
förlängs till utgången av år 1994.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
Lagförslaget bifogas till detta betänkande som bilaga1.
Motioner
Motioner med anledning av propositionen
1991/92:Jo43 av Patrik Norinder (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utvärdering av betestvång för mjölkande kor.
1991/92:Jo44 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om 29§ djurskyddslagen.
1991/92:Jo45 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud att ha hand om djur efter vanvård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillsynstjänstemännens utbildning och
erfarenhet av djurhållning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avgifter för nödslakt.
1991/92:Jo46 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om varje kommuns ansvar för en väl fungerande
djurskyddstillsyn i kommunen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om praktisk utbildning och kompetens för den
som medverkar och beslutar i djurskyddstillsynsfrågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sekretess inte bör gälla i fråga om rapporter och andra
handlingar inom djurskyddstillsynen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inspektionsintyg bör utfärdas för
cirkusar före varje säsong,
5. att riksdagen beslutar att förbud att ha hand om djur skall
kunna meddelas under en viss bestämd tid, tills vidare eller vid
mycket grav vanvård på livstid för den som begått brott mot
djurskyddslagen,
6. att riksdagen beslutar att representant för
djurskyddsförening alltid skall ha yttranderätt vid handläggning
av frågor om förbud att ha hand om djur,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den enskildes försörjningsmöjligheter i princip inte får utgöra
skäl för att olämplig person inte omgående skall förbjudas att
ha hand om djur,
8. att riksdagen avslår förslaget till nytt stycke i 29§
djurskyddslagen som innebär att förbud inte skall meddelas om
det kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att djurtransportörernas roll i samband
med misshandel eller vanvård av djur bör uppmärksammas och att
det bör skapas bättre förutsättningar att utkräva ansvar av
transportörerna samt att detsamma bör gälla för leverantörer och
mottagare av djur.
1991/92:Jo47 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att vanvård av djur är en självklar anledning till förbud mot
handhavande av djur.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1992
1991/92:Jo502 av Owe Andréasson och Ingegerd Sahlström (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om obligatorisk vaccination av
hundar mot rabies.
1991/92:Jo506 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av att avveckla
pälsdjursfarmning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag angående en fond
för finansiering av avveckling av pälsdjursfarmer.
1991/92:Jo507 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avveckling av pälsdjursuppfödning i bur.
1991/92:Jo508 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c)
vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
djurskyddslagen när det gäller förbud mot hållande av djur
enligt vad som anförts i motionen.
1991/92:Jo509 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag som innebär
förbud mot import av päls och skinn från länder där saxfångst är
tillåten.
1991/92:Jo510 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot import av
skinn och päls från länder där saxfångst är tillåten.
1991/92:Jo511 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att
saxfångst förbjuds i de länder där den ännu är tillåten.
1991/92:Jo512 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder som syftar till att garantera att
hjortavel i hägn sker med friska djur och under former som är i
överensstämmelse med förordningar om god djurhållning.
1991/92:Jo513 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson(m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om analys och utvärdering av
svanskuperingsförhinder samt av en eventuell översyn av
lagstiftningen.
1991/92:Jo516 av Stina Eliasson och Tage Påhlsson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att särskilt beakta
Norrlandsjordbrukets speciella förhållanden när regeringen
lägger fram förslag om det framtida veterinärväsendet.
1991/92:Jo517 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny
utformning av djurskyddslagen i syfte att stärka
sanktionsmöjligheterna vid vanvård av djur,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder mot import av pälsar och skinn
från länder där bensaxar är tillåtna.
1991/92:Jo518 av Christer Windén och Claus Zaar (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anpassning av reglerna för
rabiesvaccinering till EG:s bestämmelser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att hundar som passerar våra gränser skall
vara vaccinerade mot rabies,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om karantänbestämmelser.
1991/92:Jo519 av Jan Fransson och Åke Selberg (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en bättre efterlevnad av djurskyddslagen vid
husdjursslakt.
1991/92:Jo521 av Bengt Kindbom (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om auktorisation av hovslagare.
1991/92:Jo524 av Göran Persson (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att överföra statens genbanksnämnd till
Julita.
1991/92:Jo805 av Pär Granstedt (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar om importförbud av päls och skinn från djur som fångas
med bensax från länder där saxfångst är tillåten.
1991/92:L717 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att frågan om epizootiskyddet bör hävdas i
ljuset av ökad internationell integration för att bibehålla det
goda djurhälsoläget i Sverige.
Utfrågning m.m.
Utskottet har i detta ärende anordnat en utfrågning rörande
vissa djurskyddsfrågor med representanter för
Jordbruksdepartementet, Statens jordbruksverk, Kommunförbundet,
Veterinärförbundet, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund,
Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök samt
djurskyddsinspektör Göran Gustafsson från Länsstyrelsen i Örebro
län. Vidare har professor Göran Hugosson, Statens
veterinärmedicinska anstalt, lämnat information om bl.a.
karantänsbestämmelser för hundar. Utskottet har uppvaktats av
representanter för Riksförbundet för svensk hjortavel. Utskottet
har även mottagit skrivelser i anslutning till de frågor som
behandlas i betänkandet.
Utskottet
Inledning
Våren 1988 antog riksdagen ett förslag från regeringen om en
ny djurskyddslag (prop. 1987/88:93, JoU22, rskr.327) som
trädde i kraft den 1juli 1988. Lagen ersatte 1944 års lag om
djurskydd. Frågan om tillsynen över djurskyddet fick inte sin
slutgiltiga lösning genom den nya lagen. Regeringen gav därför i
mars 1988 Lantbruksstyrelsen i uppdrag att utreda hur tillsynen
enligt lagen skulle ordnas och förstärkas. Styrelsen redovisade
sitt arbete i Lantbruksstyrelsens rapport (1988:9) Tillsyn
enligt djurskyddslagen. Av rapporten framgick bl.a. att
ambitionsnivån och kvaliteten när det gällde tillsynen varierade
avsevärt mellan kommunerna. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har
omfattande tillsynsuppgifter enligt flera olika lagar och
djurskyddet är bara en del av det som faller inom nämndens
ansvarsområde. Att djurskyddstillsynen var otillräcklig i många
kommuner berodde enligt Lantbruksstyrelsen på att nämnderna
prioriterade den lågt. Detta medförde att otillräckliga resurser
avsattes för tillsynen och att i vissa fall kompetensen hos den
inspekterande personalen var bristfällig.
Riksdagen har tidigare beslutat om åtgärder för att förstärka
och förbättra tillsynen enligt djurskyddslagen (prop.
1989/90:118, JoU23, rskr.342). Åtgärderna innebär bl.a. ökade
krav på tillsynsresurser hos nämnderna, en bred satsning på
information om lagstiftningen, förbättrad utbildning av den
befintliga tillsynspersonalen och att centrala riktlinjer ges
för tillsynsarbetet. I riksdagsbeslutet anfördes att det var
mycket angeläget att en fungerande djurskyddstillsyn kommer till
stånd och att fortsatta brister i detta hänseende blir
avhjälpta. Djurskyddstillsynens utformning och innehåll borde
därför inom två år utvärderas. Regeringen borde därefter
återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur den lokala
djurskyddstillsynen anordnats och vid behov lämna förslag om de
ytterligare åtgärder som kunde anses erforderliga för att
bedriva en effektiv tillsyn.
Jordbruksverket har i januari 1992 redovisat uppdraget i
rapporten (1992:3) Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens redovisning i detta
avsnitt (avnsitt 2.2).
Skärpta djurskyddskrav när det gäller tävlingsdjur m.m.
Propositionen
Regeringen föreslår att tillämpningsområdet för 4§
djurskyddslagen (1988:534) utvidgas så att de krav på
djurhållning som följer av bestämmelsen också kommer att omfatta
djur som föds upp eller hålls för att användas i tävling. Därmed
kommer skötselföreskrifter att kunna utfärdas även för sådana
djur. Enligt föredragande statsrådet finns det starka ekonomiska
intressen när det gäller bl.a. tävlingshästar och därför starka
skäl för att i djurskyddslagstiftningen jämställa sådana hästar
med lantbrukets djur i fråga om de grundläggande kraven på
djurhållning. Med hänsyn till paragrafens uppbyggnad bör den
lämpligen göras tillämplig inte bara på hästar utan på alla djur
som föds upp eller hålls för tävling.
Utskottets överväganden
Enligt 4 § första stycket djurskyddslagen skall djur som föds
upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller
pälsar hållas och skötas på ett sådant sätt att det främjar
deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Enligt
andra stycket får regeringen eller, efter bemyndigande,
Jordbruksverket meddela ytterligare föreskrifter om hur sådana
djur skall hållas och skötas.
Regeringens förslag till förändring av 4§ djurskyddslagen
innebär att de krav på djurhållning som följer av bestämmelsen
också kommer att omfatta djur som föds upp eller hålls för att
användas i tävling. Utskottet godtar den av regeringen
föreslagna förändringen. Starka skäl talar för att i
djurskyddslagstiftningen jämställa sådana djur med lantbrukets
djur i fråga om de grundläggande kraven på djurhållning.
Utskottet konstaterar dock att den utformning som 4§ i lagen
nu får innebär att väsentliga djurskyddsintressen fortfarande
kommer att lämnas utanför lagrummets tillämpningsområde. Bl.a.
har Lantbruksstyrelsen i sin rapport (1991:4) Hästutredningen
uppmärksammat de problem som är förknippade med hållandet av
privathästar. Enligt rapporten skulle bristande kunskaper när
det gäller både skötsel och vård kunna motivera utökade
möjligheter att meddela bindande skötselföreskrifter även för
dessa djur. Vid den utfrågning som utskottet genomfört i samband
med detta ärende framfördes liknande synpunkter bl.a. av
representanter för Veterinärförbundet. Som framhålls i
propositionen anger ifrågavarande bestämmelse vissa
grundläggande krav på djurhållningen såvitt avser djur inom
husdjursskötseln och kan sägas utgöra en precisering av den
grundläggande princip för djurskydd som kommer till uttryck i
2§ i lagen, nämligen att djur skall behandlas väl och att de
skall skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Paragrafens
utformning innebär således inte i och för sig att inte
motsvarande krav gäller också för övriga djur. Däremot saknas
möjligheten att för dessa djur meddela bindande
skötselföreskrifter. Enligt utskottets mening kan det i vissa
fall finnas anledning att ge föreskrifter om ett från
djurskyddssynpunkt mer långtgående skydd även när det gäller
sådan djurhållning som i sig inte i första hand motiveras av
ekonomiska intressen. Utskottet är medvetet om att en
utvidgning av tillämpningsområdet för 4§ i enlighet med
det anförda torde kräva en mer genomgripande förändring av
djurskyddslagen. Enligt utskottets mening bör det ankomma på
regeringen att överväga vilka möjligheter som finns att på
ett bättre sätt tillvarata sådana väsentliga
djurskyddsintressen som i dag faller utanför
tillämpningsområdet för 4§ djurskyddslagen. Vad utskottet
nu anfört bör ges regeringen till känna.
Förbud att ha hand om djur
Propositionen
Bestämmelserna i 29 § djurskyddslagen (1988:534) om förbud att
ha hand om djur skärps. I fortsättningen skall förbud meddelas
när det förekommit missförhållanden av det slag som anges i
paragrafen. Från förbud undantas bara sådana fall då det kan
antas att ett upprepande inte kommer att inträffa. Enligt
föredragande statsrådet är det uppenbart att tillämpningen av
ifrågavarande förbudsbestämmelse inte stämmer överens med den
allmänna uppfattningen om den vikt som bör läggas vid
djurskyddsintresset. Den tillämpning som nu uppfattas som
otillfredsställande har dock inte sin grund i motivuttalandena
om att förbud skall komma i fråga i särskilt kvalificerade fall.
Ett förbud att ha hand om djur rör på ett särskilt sätt den
enskildes integritet och i vissa fall begränsar det dennes
möjligheter att fritt välja näringsverksamhet. Förbud att hålla
djur är därför ett så långtgående ingripande att det bör
användas endast i sådana fall då djurhållaren på ett allvarligt
sätt brustit i sina skyldigheter. Föredragande statsrådet är
därför inte beredd att föreslå någon ändring av bestämmelsen i
det nu berörda avseendet. En ändring av bestämmelsen bör i
stället ha som utgångspunkt den omständighet som låg till grund
för regeringsrättens avgörande år 1983 (RÅ 1983 s.407). Där
konstaterades att den nuvarande bestämmelsen för att förbud
skall kunna meddelas förutsätter att upprepad vanvård kan
befaras och att det bedöms utsiktslöst att försöka åstadkomma
rättelse på något annat sätt. I fortsättningen får den
tillämpande myndigheten inrikta sig på att undersöka om det
finns någon eller några omständigheter som talar för att
missförhållandena inte kommer att upprepas. Finns det inte någon
sådan påtaglig omständighet skall förbud meddelas. En
omständighet som, enligt föredragande statsrådet, kan utgöra
grund för att underlåta att meddela förbud kan vara redan gjorda
eller i varje fall påbörjade förändringar i djurhållningen. Det
kan gälla besättningens storlek eller förhållandena för djuren
vad beträffar stallbyggnader eller annat. Ett ytterligare
exempel på fall då det kan finnas anledning anta att något
upprepande inte kommer att ske är när missförhållandena berott
på sjukdom som sedan övervunnits eller ett inträffat olycksfall.
Motionerna
I motion Jo44 (s) konstateras att den ändring som föreslås i
29§ djurskyddslagen innebär att tillämpande myndigheter skall
inrikta sig på att undersöka om det finns någon eller några
omständigheter som talar för att missförhållandena inte
upprepas. Om någon sådan påtaglig omständighet inte finns skall
förbud meddelas. En omständighet som kan utgöra grund för ett
beslut att inte meddela förbud kan vara redan gjorda eller i
varje fall påbörjade förändringar i djurhållningen. Denna
undantagsbestämmelse undanröjer i stort sett de flesta
situationer där det är befogat att besluta om förbud mot
handhavande av djur. Avsikten med de föreslagna förändringarna
torde vara att bättre hävda djurskyddsaspekterna och förebygga
vanvård av djur. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att
man i realiteten ytterligare försvårat ett ingripande genom att
väsentligt underlätta för överinstansen att upphäva ett meddelat
förbud att ha hand om djur. I motion Jo45(kds) konstateras att
de djurhållare som utsätter våra husdjur och boskap för vanvård
och djurplågeri alltför ofta behåller rätten att ha djur. Mot
bakgrund härav bör förbud att ha hand om djur kunna meddelas om
det anses nödvändigt från djurskyddssynpunkt, oavsett de
verkningar beslutet kan få för den enskildes
försörjningsmöjlighet (yrkande1). Enligt motion Jo46(nyd)
skall förbud att ha hand om djur kunna utdömas under en viss
bestämd tid, tills vidare eller vid mycket grav vanvård på
livstid för den som begått brott mot djurskyddslagen
(yrkande5). Enligt motionären skall vid handläggning av
ärenden om förbud att hålla djur representant för
djurskyddsförening ha yttranderätt (yrkande6). I motionen
framhålls vidare att den enskildes försörjningsmöjligheter inte
får utgöra skäl för att underlåta att meddela ett sådant förbud
(yrkande7). Vidare yrkas att regeringens förslag avvisas i den
del det avser möjligheten att enligt 29§ andra stycket
djurskyddslagen underlåta att meddela ett förbud mot hållande av
djur (yrkande8). Enligt motion Jo47(fp) kommer förevarande
lagförslag inte att förbättra myndigheternas möjligheter att
kunna meddela förbud att ha hand om djur. Däremot åstadkoms ett
utökat utredningsförfarande när det gäller frågan om förbud.
Förslaget till undantagsbestämmelse i 29§ djurskyddslagen
undanröjer i stort sett de flesta situationer där det är befogat
att besluta om förbud att ha hand om djur. Beslutet kan bl.a.
undanröjas om den enskilde påbörjar förändringar i
djurhållningen. Enligt motion Jo508(c) yrkande4 fungerar den
nuvarande djurskyddslagen dåligt när det gäller förbud mot
djurhållning. Djurskyddslagen bör därför förbättras så att man
kan skydda djuren mot lidande på ett bättre sätt än vad lagen
medger i dag. Enligt motion Jo517(v) yrkande1 kan den nya
djurskyddslagens intentioner inte i alla avseenden infrias. Vid
vanvård skall exempelvis hänsyn tas till den skyldiges
försörjningsmöjligheter. I praktiken har detta inneburit att
högre rättsinstanser upphävt beslut om förbud att ha hand om
djur. Djurskyddsaspekterna måste ges bättre genomslag än
nuvarande praxis medger.
Utskottets överväganden
I det betänkande som låg till grund för 1944 års djurskyddslag
föreslogs en ny straffbestämmelse som skulle göra det möjligt
för domstol att förbjuda den som dömts för djurplågeri att ta
befattning med djur. Förslaget avvisades bl.a. med hänvisning
till att ett sådant förbud skulle utgöra ett alltför stort
ingrepp i den dömdes försörjningsmöjligheter. I ett betänkande
från år 1961 med förslag till nya bestämmelser mot djurplågeri
förordades en liknande förbudsregel. Också den här gången
avvisades förslaget. Dels ifrågasattes om bestämmelsen skulle få
önskvärd effekt, dels hänvisades på nytt till djurhållarens
försörjningsmöjligheter. Frågan aktualiserades på nytt år 1968,
och då fördes en förbudsbestämmelse in i 1944 års djurskyddslag.
Enligt motiven till bestämmelsen (prop. 1968:170, 3LU 72, rskr.
383) skulle förbud få tillgripas bara i särskilt kvalificerade
fall. Detta med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabbades
försörjningsmöjligheter som ett förbud kunde innebära och de
verkningar i övrigt som detta kunde få för den enskilde. I dessa
fall borde även krävas att omständigheterna var sådana att det
framstod som utsiktslöst att försöka åstadkomma rättelse på
något annat sätt. Detta krav fick anses följa av den allmänna
rättsgrundsatsen att strängare medel får användas bara om mindre
ingripande åtgärder inte kan förväntas leda till åsyftat
resultat. Med vissa jämkningar fördes förbudsbestämmelsen över
till den nuvarande djurskyddslagen. I samband därmed erinrades
om uttalandet i propositionen från år 1968 att förbud mot
hållande av djur bara skall få tillgripas i särskilt
kvalificerade fall med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den
drabbades försörjningsmöjligheter som ett förbud kan innebära
och de verkningar i övrigt det kan få för den enskilde (prop.
1987/88:93, JoU22, rskr.327).
Från den tid det fanns ett motstånd mot att över huvud taget
kunna förbjuda någon att ha hand om djur och fram till i dag har
utvecklingen gått mot att en allt större vikt läggs vid
djurskyddsintressena. Ett förbud att ha hand om djur rör dock på
ett särskilt sätt enskildas integritet och i vissa fall
begränsar det deras möjligheter att fritt välja
näringsverksamhet. Utskottet anser därför i likhet med
föredragande statsrådet att förbud även i fortsättningen bör
användas endast i sådana fall då djurhållaren på ett allvarligt
sätt brustit i sina skyldigheter. När det gäller att bedöma
betydelsen av djurägarens ekonomiska beroende av djuren vill
utskottet, för att undanröja eventuella oklarheter, understryka
att det med den nya formuleringen av 29§ inte finns något
utrymme för att underlåta ett förbud enbart på den grunden att
förbudet skulle utgöra ett ingrepp i djurhållarens
försörjningsmöjligheter. I likhet med föredragande statsrådet
anser utskottet således att förbud skall tillgripas så snart det
förekommit missförhållanden av sådant allvarligt slag som anges
i paragrafen. Av flera skäl är det emellertid inte möjligt eller
lämpligt att införa en undantagslös bestämmelse att förbud
alltid skall meddelas när den i lagen angivna
kvalifikationsgränsen uppnåtts. Med hänsyn härtill godtar
utskottet regeringens förslag att förbud ej skall meddelas om
det kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa. Till
skillnad från den starka begränsning av paragrafens räckvidd som
innefattades i tidigare motivuttalanden innebär den nya
ordalydelsen att förbud skall meddelas i samtliga fall då det
inte finns någon påtaglig omständighet som talar för att
missförhållandena ej kommer att upprepas. Som en sådan
omständighet nämner föredragande statsrådet bl.a. gjorda eller i
varje fall påbörjade förändringar i djurhållningen. Det skulle
även kunna gälla besättningens storlek eller förhållandena för
djuren vad beträffar stallbyggnader och annat. Ett ytterligare
exempel på fall då det kan finnas anledning att anta att något
upprepande inte kommer att ske är när missförhållandena berott
på sjukdom som sedan övervunnits eller ett inträffat olycksfall.
Utskottet instämmer delvis i vad som anförs i propositionen i
detta avseende men anser att vissa förtydliganden bör göras när
det gäller bedömningen av gjorda eller påbörjade förändringar i
djurhållningen. Utskottet anser det angeläget att inga
oklarheter råder när det gäller vilka förändringar som skall tas
med i en sådan bedömning. En påbörjad eller genomförd förändring
i djurhållningen bör i sig inte utgöra tillräcklig grund för att
underlåta att meddela ett förbud. Avgörande för bedömningen bör
enligt utskottets mening vara att det rör sig om förändringar i
djurhållningen som utgör en väsentlig och varaktig förbättring
från djurskyddssynpunkt. Djurhållaren skall med ifrågavarande
förändringar i djurhållningen demonstrera sin vilja och förmåga
att inte upprepa tidigare försummelser. När det gäller
missförhållanden på grund av sjukdom, olycksfall m.m.
konstaterar utskottet att det här i huvudsak torde röra sig om
förhållanden som legat utanför djurägarens kontroll. Med det
anförda ansluter sig utskottet till regeringens förslag att
förbud inte skall meddelas i de fall det kan antas att ett
upprepande inte kommer att inträffa samt avstyrker motion Jo46
yrkande8. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av
motionerna Jo44, Jo45 yrkande1, Jo46 yrkande7 och Jo47
godkänner vad utskottet anfört om tillämpningen av 29§.
Motionerna Jo508 yrkande4 och Jo517 yrkande1 avstyrks i den
mån de inte kan anses tillgodosedda med det av utskottet
tillstyrkta lagförslaget.
Enligt 29 § fjärde stycket djurskyddslagen kan förbud att ha
hand om djur eller ett visst slag av djur avse viss tid eller
gälla tills vidare. Enligt utskottets mening tillgodoser
ifrågavarande lagrum syftet med motion Jo46 yrkande5.
Motionsyrkandet bör således inte föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd.
Utskottet anser inte att riksdagen bör detaljreglera
förfarandet hos myndigheter och domstolar i ärenden som gäller
förbud att ha hand om djur. I enlighet härmed avstyrks motion
Jo46 yrkande6.
Ny beslutsordning vid omhändertagande av djur m.m.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag under avsnitten 3.3
och 3.4.
Djurskyddstillsyn m.m.
Propositionen
Statens jordbruksverk har i januari 1992 redovisat rapporten
(1992:3) Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991. Av rapporten
framgår bl.a. att ambitionsnivån och kvaliteten när det gäller
tillsynen fortfarande varierar mellan kommuner. Flera kommuner
saknar alltjämt djurskyddsutbildad personal i den utsträckning
lagstiftningen kräver. Enligt Jordbruksverket har dock
djurskyddsfrågorna fått en större genomslagskraft, och verket
framhåller att större förståelse och intresse för
tillsynsfrågorna nu visas från kommunerna. Jordbruksverket
planerar dessutom att genom olika insatser öka förståelsen för
djurskyddsfrågorna hos kommunerna. Våren 1990 åtog sig Svenska
kommunförbundet att på olika sätt aktivt arbeta för att
förbättra tillsynen. Förbundet organiserade därför samma år en
djurskyddsgrupp för att samordna frågor om djurskydd och
djurskyddstillsyn på det lokala planet. Kommunförbundet har för
avsikt att tills vidare behålla denna djurskyddsgrupp. Gruppen
skall bidra med underlag som gör det möjligt att effektivisera
tillsynen. Arbetet skall bedrivas i samarbete med
Jordbruksverket.
Utbildning för de kommunala miljö- och
hälsoskyddsinspektörerna finns sedan år 1977 vid Umeå
universitet. Miljö- och hälsoskyddsinspektörerna genomgår miljö-
och hälsoskyddslinjen som omfattar sammanlagt 120poäng. Av
dessa 120poäng omfattar utbildningen i djurskydd och
djurhållning för närvarande 1,5poäng och ingår i kursen
Livsmedelshygien och djurskydd. Kursens mål är att ge
grundläggande kunskap i djurhållning, djurskydd och
djurskyddslagstiftning. I april 1989 fick Universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) i uppdrag att göra en översyn av
utbildningen inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Detta har bl.a.
resulterat i att intagningen till miljö- och hälsoskyddslinjen
utökats. Vidare har Umeå universitet angett att utbildningens
innehåll kommer att förändras och att utbildningen i djurskydd
skall utökas till 2poäng. Sedan ett antal år har Universitetet
i Umeå, förutom grundutbildningen, även anordnat fort- och
vidareutbildning för yrkesverksamma inom miljö- och hälsoskydd.
Kursen erbjöd emellertid i genomsnitt bara tio platser om året.
För att åstadkomma en snabb förbättring av kunskaperna hos
befintlig tillsynspersonal behövde vidareutbildningen både
utökas och förbättras. I januari 1991 uppdrog regeringen åt
Sveriges lantbruksuniversitet att anordna en grundkurs i
djurskydd för befintlig tillsynspersonal hos kommunernas miljö-
och hälsoskyddsnämnder. Medel för denna utbildning har anvisats
under nionde huvudtitelns anslag Djurhälsovård och
djurskyddsbefrämjande åtgärder. Utbildningen är förlagd till
Skara men administreras från Umeå universitet. Den startade
under våren 1991 och omfattar sammanlagt tio veckors
heltidsstudier med 20 platser vid varje kurstillfälle.
Utbildningen omfattar grundläggande djurskyddsutbildning om
lantbrukets djur och om sällskapsdjur, fördjupningskurser för
djurslagen idisslare, häst, fjäderfä och svin samt juridisk
utbildning i frågor som rör djurskydd. I propositionen framhålls
betydelsen av förbättrad grundutbildning när det gäller
djurskyddsfrågor och förbättrade möjligheter att utbilda
befintlig tillsynspersonal. Föredragande statsrådet har för
avsikt att föreslå regeringen att jordbruksverket får i uppdrag
att fortlöpande följa frågan och vart tredje år i anslutning
till myndighetens anslagsframställning till regeringen redovisa
djurskyddsutbildningens utformning och innehåll.
Motionerna
Behovet av bl.a. utbildning i djurskyddsfrågor berörs i två
motioner. I motion Jo45(kds) yrkande2 framhålls betydelsen
av att länsstyrelsernas tillsynstjänstemän har en adekvat
utbildning i djurskyddsfrågor och önskvärdheten av egen
erfarenhet av djurhållning. Enligt motion Jo46(nyd) bedriver
många kommuner inte någon djurskyddstillsyn alls eller har
minskat sina insatser för djurskyddet. Det kommunala ansvaret
för djurskyddstillsynen måste därför slås fast (yrkande1). Det
är enligt motionären inte ovanligt att personer som ansvarar för
djurskyddstillsynen saknar praktisk erfarenhet av djurskötsel.
Detta är inte bra och man bör därför ställa vissa minimikrav i
fråga om utbildning och kompetens. Praktik under minst fyra
veckor skulle kunna vara en lämplig grundkurs för att få
medverka och besluta i djurskyddstillsynsfrågor (yrkande2).
Det är vidare nödvändigt att medborgarna får en god insyn i
djurhållningen. Rapporter och andra handlingar rörande
djurskyddstillsynen eller vanvård av djur skall vara offentliga
och tillgängliga för alla medborgare. Sekretess bör därför inte
gälla inom djurskyddstillsynen (yrkande3). Hävdandet av den
svenska synen på djurskydd är mycket viktigt när cirkusar gästar
Sverige. Därför bör inför varje säsong ett inspektionsintyg
utfärdas för varje cirkus (yrkande4).
Utskottets överväganden
Enligt 24 § djurskyddslagen utövar Jordbruksverket den
centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag.
Jordbruksverket samordnar övriga tillsynsmyndigheters verksamhet
och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet. Miljö-
och hälsoskyddsnämnd utövar tillsynen inom kommunerna. Miljö-
och hälsoskyddsnämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad
personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna
fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.
Som framhålls i propositionen är det av avgörande betydelse
att kommunerna är informerade om lagstiftningen och om vilken
roll de kommunala nämnderna har som tillsynsmyndighet och om de
krav som ställs på nämnderna i detta hänseende. Jordbruksverket
har här en mycket viktig uppgift att fylla. Enligt utskottets
mening är även Kommunförbundets initiativ att inrätta en s.k.
djurskyddsgrupp mycket positivt för det fortsatta arbetet med
att förbättra den lokala djurskyddstillsynen. Gruppens
verksamhet bör kunna bidra till ett stärkande av den lokala
djurskyddstillsynen samtidigt som gruppen kan utgöra ett organ
för de olika kommunerna att ta upp viktiga frågor av gemensamt
intresse för att förbättra tillsynen. Det pågående arbetet inom
Kommunförbundet och hos Jordbruksverket utgör en god grund för
en förbättrad framtida djurskyddstillsyn. Enligt utskottets
mening är det absolut nödvändigt att möjligheterna till
effektivisering och förstärkning av tillsynen som ligger i
samarbete och samordning mellan olika tillsynsmyndigheter och
olika veterinärkategorier tillvaratas. Som utskottet tidigare
framhållit (1989/90:JoU23) bör kommunerna även fortsättningsvis
pröva att i ökad utsträckning lösa djurskyddstillsynen genom
mellankommunal samverkan. Som redovisats ovan har kommunerna
skyldighet att ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i
den omfattning som behövs för att kunna fullgöra sina uppgifter
på ett tillfredsställande sätt. Av propositionen framgår att två
tredjedelar av de som ansvarar för tillsynen helt saknar
utbildning i djurskydd. Samtidigt råder det stor efterfrågan på
fort- och vidareutbildning. Det är därför mycket angeläget att
det arbete som har påbörjats både i fråga om förbättrad
grundutbildning och förbättrad utbildning av befintlig
tillsynspersonal fortsätter. Redovisade åtgärder beträffande
djurskyddstillsynen får enligt utskottets mening således inte
innebära att man bortser från behovet av fortsatta
ansträngningar när det gäller både utbildning och information.
Utskottet förutsätter att berörda myndigheter följer
utvecklingen på detta område, och det nu aviserade uppdraget
till Jordbruksverket bör härvidlag öka möjligheterna att
fortlöpande vidta de ytterligare åtgärder som kan anses
erforderliga när det gäller en förbättrad djurskyddsutbildning.
Enligt utskottets bedömning är syftet med motion Jo45 yrkande2
och Jo46 yrkandena1 och2 med det anförda i allt väsentligt
tillgodosett. I anslutning till motion Jo46 bör tilläggas att
principen om det kommunala ansvaret för djurskyddstillsynen är
fastlagd i djurskyddslagen. Ett riksdagsuttalande i enlighet med
yrkande 1 i motionen skulle därför inte fylla någon praktisk
funktion.
Med anledning av de i motion Jo45 framförda kraven på praktisk
erfarenhet av djurhållning vill utskottet framhålla att
begreppet djurhållning kan innefatta såväl enstaka sällskapsdjur
som större djurbesättningar. Bl.a. av det skälet är det
olämpligt att föreskriva att kommunerna skall ställa krav på
erfarenhet av djurhållning i sin personalrekrytering för
tillsynsarbetet.
Det nu anförda innebär att utskottet inte har någon erinran
mot vad som anförs i propositionen i avsnittet under rubriken
Allmänna överväganden.
I samband med utskottets behandling av detta ärende har bl.a.
uppmärksammats att handläggningstiderna är besvärande långa både
hos de lokala tillsynsmyndigheterna och hos de rättsliga
instanser som har att pröva bl.a. tvångsåtgärder enligt
djurskyddslagen. Ovan har redovisats det arbete som påbörjats
och pågår både i fråga om förbättrad grundutbildning och
förbättrad utbildning av befintlig personal. Detta arbete har
enligt utskottets mening stor betydelse även när det gäller att
effektivisera handläggningen av djurskyddsärenden. Utökad
utbildning har stor betydelse för möjligheterna att säkerställa
en enhetlig handläggning och förkortade handläggningstider. Även
de förslag till förändrad djurskyddslagstiftning som utskottet
nu behandlar kan förväntas förbättra möjligheterna att påskynda
handläggningen av ifrågavarande ärenden. Utskottet vill i detta
sammanhang påpeka att den decentralisering av vissa befogenheter
som genomförts från stat till kommun inte får medföra att
rättstillämpningen tillåts variera alltför mycket mellan de
olika kommunerna. Decentraliseringen skall främja en rationell
handläggning och verkställighet av de individuella
djurskyddsärendena samtidigt som likställighet och enhetlighet i
rättstillämpningen främjas. Skulle nu vidtagna åtgärder inte
innebära att den framtida handläggningen i dessa ärenden
uppfyller de grundläggande kraven och ambitionerna i
djurskyddslagen förutsätter utskottet att regeringen återkommer
till riksdagen med förslag om de ytterligare åtgärder som kan
anses erforderliga. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Mot bakgrund av de krav som framförs i motion Jo46 yrkande3
om att sekretess inte skall gälla för handläggningen av
tillsynsärenden enligt djurskyddslagen vill utskottet anföra
följande. Inom den svenska förvaltningen råder i princip
offentlighet vid handläggningen av olika ärenden. Denna s.k.
offentlighetsprincip kan endast i vissa fall inskränkas med
hänsyn till bl.a. enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden. Sekretessen har således en begränsad räckvidd i
dessa sammanhang. Vad motionären i övrigt anfört utgör inte
heller skäl till förändringar i nu gällande bestämmelser.
Utskottet föreslår därför att riksdagen lämnar motionen utan
vidare åtgärd.
I propositionen konstateras att det av Jordbruksverkets
rapport inte framgår på vad sätt och i vilket avseende det
skulle föreligga missförhållanden på cirkusar. Det har inte
heller på annat sätt framkommit något som visar att
djurhållningen på cirkusar generellt är dålig. Utskottet finner
mot bakgrund av det anförda inte anledning föreslå någon
riksdagens åtgärd i anledning av motion Jo46 yrkande4.
Motionen avstyrks således i berörd del.
Övriga djurskyddsfrågor
Motionerna
Efter att djurskyddslagstiftningens föreskrifter om betestvång
nu tillämpats några år har de enligt motion Jo43(m)
ifrågasatts både av veterinär expertis och av djurägare.
Föreskrifterna utgår från att mjölkkors hälsa främjas av
betesgång. Betesgången under sommaren har dock inte någon
kvarstående effekt under den följande stallperioden. Tvärtom
uppträder ofta störningar vid installning från bete. Mycket
talar för att rörelsemängden i lösdrift är fullt tillräcklig.
Moderna stallar ger djuren möjlighet att röra sig fritt och få
erforderlig motion samtidigt som en väl avvägd närings- och
vattentillförsel kan garanteras. För närvarande finns det
möjlighet att erhålla dispens från betestvånget vad gäller
befintliga stallar. Vid nybyggnation krävs dock att djuren hålls
på bete. Särskilt i Norrland med utspridd åkerareal och långa
avstånd till betesmark kan betestvånget omöjliggöra nybyggnad av
lösdriftsstallar. Det finns enligt motionären således all
anledning att utvärdera föreskrifterna om betestvång sommartid.
Enligt motion Jo46(nyd) bör djurstransportörernas roll i
samband med misshandel eller vanvård av djur uppmärksammas. Det
bör skapas bättre förutsättningar för att utkräva ansvar av
transportörer och andra som levererar eller mottar djur
(yrkande9).
I motion Jo45 (kds) yrkande 3 konstateras att antalet boskap
som hämtas till s.k. sanitetsslakt minskat. Detta beror på att
priserna för nödslakt stigit dramatiskt. Djurhållare har då valt
andra metoder att bli av med sina sjuka djur. Ibland har man
grävt ner dem och ibland har man slängt dem i vägkanten. Detta
kan motverkas genom en adekvat anpassning av nivån på avgifterna
för sanitetsslakt.
Enligt motion Jo519 (s) har djurskyddshänsynen vid
husdjursslakt avsevärt förbättrats under senare år. Likväl
kvarstår problemen vid två viktiga moment i slakten, nämligen
före bedövningen och avlivningskontrollen efter avblodningen.
Sannolikt beror dessa kvarvarande brister på bl.a. att det
fordras relativt stora investeringar för att djurskyddslagens
intentioner skall kunna uppfyllas. Trots att det nu har gått
snart fyra år sedan den nya djurskyddslagen trädde i kraft har
det inte kommit några närmare föreskrifter för slakten i dessa
avseenden. Enligt motionärerna åligger det regeringen att tillse
att detta omgående sker.
Utskottets överväganden
Enligt djurskyddslagen (1988:534) skall djur som föds upp
eller hålls för produktion av livsmedel hållas och skötas i en
god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa
och ger dem möjlighet att bete sig naturligt (4§). När det
gäller nötkreatur som hålls för mjökproduktion återfinns de
närmare föreskrifterna i djurskyddsförordningen (1988:539).
Enligt föreskrifterna skall sådana nötkreatur som är äldre än
sex månader sommartid hållas på bete. Undantag får medges om
särskilda klimatförhållanden gör utevistelsen olämplig från
djurskyddssynpunkt. Undantag får också medges om det är
nödvändigt med hänsyn till oförutsedda extraordinära
omständigheter (10 och 13§§).
Syftet med djurskyddslagstiftningens bestämmelser om betesgång
för mjölkande nötkreatur är att främja djurens hälsa.
Djurhållningen skall inte enbart utformas enligt kortsiktiga
ekonomiska kriterier. Betesgången skall ge djuren ett allmänt
välbefinnande och god motion samtidigt som djuren får möjlighet
till ett naturligt beteende. Dessutom förväntas en från
djurskyddsynpunkt förbättrad djurhållning ge ökat
produktionsresultat. Det har på senare tid ifrågasatts om kraven
på ett gott hälsotillstånd hos djuren till alla delar kan
tillgodoses med stöd av de i djurskyddslagstiftningen
föreskrivna produktionsmetoderna. På Lantbruksuniversitetet
pågår för närvarande jämförande försök med frigående djur och
lösdrift. Dessa försök har bl.a. utvisat att kor som får
regelbunden motion förbättrar sin benstatus och foderdigestionen
underlättas under den närmaste tiden efter kalvningen. Betesgång
under sommaren har dock inte någon kvarstående effekt under den
följande stallperioden. Ofta uppträder störningar vid
installning från bete. Osäkerhet råder också om hur stor den
optimala motionsmängden skall vara. Många olägenheter uppstår i
samband med betesgången som exempelvis underutfodring av
högavkastande kor, klöv- och juverskador, ökade olycksrisker för
djur och människor samt långa drivningsavstånd och tider som gör
att mjölkningsintervallet blir för kort. Utskottet anser att
sådana erfarenheter nu vunnits att regeringen bör låta genomföra
en utvärdering av nu gällande bestämmelser. Utvärderingen bör
göras med utgångspunkt bl.a. från vilka för- och nackdelar
betestvånget inneburit för mjölkkornas hälsa i jämförelse med
förekommande lösdriftssystem. Vad utskottet anfört med anledning
av motion Jo43 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
I anslutning till motion Jo46 yrkande 9 vill utskottet
beträffande djurskyddsansvaret vid djurtransporter framhålla
följande. Utöver de generella kraven på all djurhållning som
återfinns i 2§ och 3§ djurskyddslagen finns särskilda
bestämmelser om djurtransporter i 8§ samma lag. Härav följer
bl.a. att transportmedlet skall vara lämpligt för ändamålet och
ge djuren skydd mot värme och köld samt mot stötar, skavningar
och liknande. I den utsträckning det behövs skall djuren hållas
skilda från varandra. Ansvarsbestämmelser återfinns i 36§
djurskyddslagen. Enligt 22§ djurskyddsförordningen (1988:539)
skall den som transporterar djur ha tillsyn över djuren och
vidta de åtgärder som behövs för att djuren under lastning,
transport och urlastning inte skall skadas eller orsakas
lidande. Närmare föreskrifter om transport av djur har meddelats
i särskild författning (se LSFS 1981:45). Utskottet finner mot
bakgrund av det anförda inte anledning föreslå någon riksdagens
åtgärd i anledning av motion Jo46 yrkande9. Motionen avstyrks
således i berörd del.
Som en följd av riksdagens beslut våren 1990 om en ny
livsmedelspolitik bortföll regleringsmedlen för finansiering av
bl.a. sanitetsslakten. För att belysa konsekvenserna av detta
beslut tillsatte Lantbruksstyrelsen våren 1991 en arbetsgrupp.
Arbetsgruppen konstaterade bl.a. att bortfallet av
regleringsmedel lett till att slakterierna skulle komma att ta
ut full kostnadstäckning för sanitetsslakt. Detta innebar en
avgiftshöjning med 50%. Vidare bedömdes att detta skulle
medföra en kraftig nedgång i antalet sanitetsslaktade djur och
därmed en motsvarande ökning av antalet kadaver, som på grund av
höga kostnader för kvittblivning inte kommer att samlas in och
konverteras. Våren 1992 lät Jordbruksverket genomföra en enkät
med samtliga länsveterinärer i landet. Sammanfattningsvis
konstaterar Jordbruksverket att de konsekvenser
Lantbruksstyrelsen pekade på i sin utredning våren 1991 rörande
bl.a. sanitetsslakt har bekräftats. Enligt vad utskottet erfarit
har frågan även uppmärksammats inom regeringskansliet, och
därvid har bl.a. framhållits det önskvärda i att regleringen av
sanitetsslakten löses inom ramen för en harmonisering med EG:s
regler. Utskottet förutsätter att regeringen följer utvecklingen
på detta område och vid behov vidtar de ytterligare åtgärder som
kan anses erforderliga. Med det anförda föreslår utskottet att
motion Jo45 yrkande3 lämnas utan någon riksdagens vidare
åtgärd.
Enligt vad utskottet erfarit förbereds inom Statens
jordbruksverk föreskrifter för husdjursslakt. Föreskrifterna
skall vara klara senast vid årets utgång. Mot bakgrund härav
torde syftet med motion Jo519 komma att tillgodoses. Motionen
bör därmed inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Importförbud för pälsar och skinn m.m.
Motionerna
I flera motioner krävs åtgärder för att motverka saxfångst av
pälsdjur. I motionerna Jo509(fp), Jo510(c) och Jo805(c)
begärs förslag eller beslut om förbud mot import av pälsar och
skinn från länder som fortfarande tillåter saxfångst. I motion
Jo511(m) framhålls att Sverige bör verka för att saxfångst
förbjuds i de länder där denna fångstmetod ännu är tillåten, och
i motion Jo517(v) yrkas att åtgärder vidtas mot importen av
pälsar och skinn från länder där bensaxar tillåts (yrkande4).
Sverige bör snarast införa importförbud. Ett minimikrav borde
vara att man genom märkning anger om pälsar och skinn importeras
från länder där bensaxar tillåts.
Enligt motion Jo506 (v) yrkande 1 är en grundläggande tes i
den nya djurskyddslagen att djurhållning skall bedrivas på ett
sådant sätt att djuren kan leva i enlighet med sitt naturliga
beteende. Pälsdjursfarmning kan därför i förhållande till
djurskyddslagstiftningen inte accepteras. De nya föreskrifter
som skall tillämpas fr.o.m. år 1994 förändrar endast marginellt
djurens levnadsvillkor. En avveckling måste genomföras på ett
ansvarsfullt sätt gentemot de uppfödare, som givit sig in i
näringen under de tidigare förutsättningarna. Samtidigt måste
det finnas en stimulans till en snabb avveckling. En tänkbar
lösning på detta problem kan vara inrättandet av en fond för
inlösen av pälsdjursfarmer och omställning till annan verksamhet
(yrkande2). Även i motion Jo507(fp) framförs krav på att
pälsdjursfarmningen skall avvecklas. Det enformiga och
onaturliga liv som pälsdjuren lever på farmerna är på intet sätt
i överensstämmelse med djurskyddslagen, och de nya
föreskrifterna för uppfödning av pälsdjur som kommer att gälla
fr.o.m. år 1994 kommer endast att innebära marginella
förändringar för djuren. Det enda alternativet är en avveckling
av pälsdjursfarmningen. Ett beslut om avveckling kommer att
drabba aktiva farmare och därför bör avvecklingen ske på ett
ansvarsfullt sätt. Möjlighet för inlösen måste ges under en
avvecklingsperiod på förslagsvis tio år.
Utskottets överväganden
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen (senast
1990/91:JoU18) behandlat frågan om importförbud för pälsar och
skinn från länder som tillåter saxfångst. Utskottet har bl.a.
anfört att Sverige engagerat sig i arbetet inom internationella
fora med olika frågor som berör jakt- och fångstmetoder. Den 14
april 1983 ratificerade Sverige konventionen om skydd av
europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö
(Bernkonventionen). Konventionen innehåller bl.a. en indelning
av djurarterna i två olika skyddsklasser (konventionens
bilaga1 och2). Båda klasserna omfattas av ett generellt
förbud mot vissa fångstmetoder (konventionens bilaga4). Bl.a.
råder ett förbud mot användningen av fällor som används för
storskaligt eller icke selektivt infångande eller dödande. Under
vissa begränsade förutsättningar kan undantag göras från det
generella förbudet. De avtalsslutande parterna skall vartannat
år rapportera till konventionens ständiga kommitté om de
undantag som gjorts. Ett internationellt samarbete pågår även
beträffande utformningen av fångstanordningar. Inom den
Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) bereds för
närvarande ett förslag till gemensamma bestämmelser och
rekommendationer beträffande nomenklatur, kravspecifikation för
dödande och icke dödande fångstanordningar samt gemensamma
normer för hur test av fångstanordningar skall genomföras.
Enligt vad utskottet erfarit skall en standard för fångstredskap
vara klar senast vid utgången av år 1993. Avgörande för
standarden skall vara fångstredskapens skadebild. Med anledning
av motionerna Jo509, Jo510, Jo511, Jo517 yrkande4 och Jo805
konstaterar utskottet än en gång att möjligheterna för Sverige
att ensidigt införa för import av skinn inskränkande regler
grundade på ifrågasättandet av de i exportlandet använda
fångstmetoderna ter sig vanskliga. Den väg som Sverige har att
följa bör snarare syfta till ökad aktivitet inom de
internationella fora där dessa frågor behandlas. Utskottet, som
tidigare redovisat denna sin inställning (1990/91:JoU18), har i
detta sammanhang inte funnit anledning till annat
ställningstagande. Utskottet föreslår därför att motionerna
lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.
I sitt betänkande 1990/91:JoU18 om djurskydd m.m. framhöll
utskottet bl.a. att riksdagen i 4§ djurskyddslagen uppställt
krav på att såväl djur inom animalieproduktionen som pälsdjur
skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant
sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete
sig naturligt. Denna formulering innebär att det ställs stränga
krav på ett hänsynstagande till varje djurarts behov av
rörelsefrihet m.m. och till artens särskilda biologiska beteende
i övrigt. Enligt vad utskottet erfarit har Jordbruksverket för
avsikt att under våren 1993 redovisa resultatet av den översyn
som görs beträffande ifrågavarande föreskrifter. Utskottet anser
sig därför inte nu böra ta slutgiltig ställning till frågan om
vilka krav som måste ställas på pälsdjursnäringen med hänsyn
till bestämmelserna i djurskyddslagen. I avvaktan på resultatet
av Jordbruksverkets översyn föreslår utskottet att motionerna
Jo506 yrkandena1 och2 samt Jo507 lämnas utan någon vidare
åtgärd.
Karantänsbestämmelser m.m.
Motionerna
Enligt motion Jo502 (s) är det hög tid att Sverige anpassar
sina regler för rabiesvaccinering till EG:s regler. Sverige bör
således införa och godkänna obligatorisk vaccination av hundar
mot rabies. I motion Jo518(nyd) yrkande1 framhålls att
erfarenheterna från vår omvärld, kompletterade med vetenskaplig
kunskap och utveckling har visat att den svenska inställningen
till rabiesvaccinering är förlegad. Sveriges regler för
rabiesvaccinering bör anpassas till EG:s bestämmelser. Vidare
skall alla hundar som passerar landets gränser vara vaccinerade
mot rabies (yrkande2). I motionen konstateras vidare att det
inom EG pågår överläggningar som bl.a. syftar till att samtliga
länder undanröjer karantänskravet för bl.a. hundar. Sverige bör
följa med övriga Europa och anpassa sig till det regelverk som
kommer att gälla där (yrkande3).
Enligt motion Jo513 (m) borde det generella
svanskuperingsförbudet, utan dispensmöjligheter, ha föregåtts av
en bättre analys av de negativa och plågsamma konsekvenserna som
drabbar de berörda raserna. I en aktuell sammanställning
omfattande 91 hundar tillhörande berörda kuperingsraser
redovisas ett ökande antal svansskador, dokumenterade fall av
kroksvans och ett stort antal kuperade/amputerade svansar. I ett
material från Svenska vorstehklubben omfattande 400hundar är
andelen svansskador och/eller amputationer 51 procent. Mot
bakgrund av det anförda anser motionärerna att en analys och
utvärdering av kuperingsförbudet bör genomföras och eventuellt
en översyn av lagstiftningen.
I motion Jo516 konstateras att situationen när det gäller
distriktsveterinärorganisationen i norra Sverige är oerhört
pressad. I de norra länen är oron stor inför framtiden. Det
råder särskilda förhållanden för Norrlandsjordbruket och detta
måste beaktas när förslagen om det framtida veterinärväsendet
presenteras.
Enligt motion L717 (c) yrkande 3 bör frågan om epizootiskyddet
hävdas i ljuset av ökad internationell integration för att
bibehålla det goda djurhälsoläget i Sverige. Genom en
organiserad hälsokontroll på besättningsnivå och en rådgivning
baserad på sjukdomsinformation från köttbesiktningen vid slakten
har Sverige ett unikt system för att bekämpa sjukdomar bland
slaktdjuren.
I motion Jo521 framhålls att hovslageri och klövvård är
viktiga och nödvändiga verksamheter i jordbruksnäringen och inom
hästhållningen. Verksamheten förutsätter gedigna kunskaper som
förvärvas genom av statsmakterna föreskriven utbildning. Detta
hindrar dock inte att vem som helst oavsett utbildning kan utge
sig för att vara hovslagare. Enligt motionären bör regeringen
därför få i uppdrag att utfärda regler för auktorisation av
hovslagare.
På samma sätt som byggnader, konstverk, husgeråd och maskiner
bevaras för eftervärlden skall i verklig mening levande
kulturarv bevaras. Gamla nyttoväxter, utrotningshotade
husdjursraser och i dag svåråtkomliga prydnadsväxter är en del
av vår historia. En viktig verksamhet är därför genbanksarbetet.
Sedan 1970-talet satsar Sveriges lantbruksmuseum i Julita på att
aktivt delta i bevarandet av gamla kulturväxter och lantraser.
Detta sker i samarbete med Nordiska genbanken för jordbruks- och
trädgårdsväxter och Statens genbanksnämnd för
utrotningshotade husdjursraser. Frågan om vem som skall ansvara
för verksamheten vid Statens genbanksnämnd är för närvarande
föremål för prövning. Enligt motion Jo524(s) bör riksdagen
uttala att Statens genbanksnämnd i samband härmed bör överföras
till Julita.
Sporadiska fall av tuberkulos har konstaterats på hjortar som
hålls i hägn. Mot bakgrund härav bör enligt motion Jo512(m)
åtgärder vidtas som syftar till att garantera att hjortavel i
hägn sker med friska djur och under former som är i
överensstämmelse med förordningar om god djurhållning. Enligt
motionärerna är det angeläget att man skyndsamt genomför någon
form av kontroll av befintliga hjorthägn i landet med avseende
på djurens hälsotillstånd, utfodring och vård.
Utskottets överväganden
Nuvarande svenska regler för karantän vid införsel av hund och
katt infördes år 1967. Reglerna, som följer
Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendationer, har på ett
effektivt och för samhället billigt sätt uppfyllt målsättningen
att hålla Sverige rabiesfritt. EG-länderna inkl. Storbritannien
och Irland har, med undantag för avelsdjur, liksom Sverige
karantänskrav. Kravet gäller fram till år 1997 då en omprövning
kommer att ske. För närvarande pågår diskussioner inom
internationella organisationer som WHO, EG och Internationella
byrån för bekämpande av smittsamma djursjukdomar (OIE). Enligt
vad utskottet erfarit har OIE under hösten 1992 anordnat en
konferens i Turkiet. Vid denna konferens redovisade OIE:s
europeiska kommission ett alternativ till karantän som inom OIE
bedöms vara lika säkert. Förslaget innebär i korthet krav på
vaccinationsintyg kombinerat med en säker identifiering av
djuret och kontroll av blodets halt av antikroppar mot
rabiesvirus i utförsellandet samt friskhetsintyg,
djurägarförsäkring och införseltillstånd. Rekommendationen
gäller enbart djur som transporteras inom Europa. WHO:s förslag
till nya rekommendationer när det gäller transport av hund och
katt från smittat till rabiesfritt område är i första hand
karantän i sex månader alternativt fyra månader följt av
ytterligare två månader då djuret hålls under uppsikt. När
strikt karantän är opraktisk rekommenderar WHO ett omfattande
vaccinationsförfarande i kombination med serologisk testning i
införsellandet och hållande av djuret i avskildhet. Statens
jordbruksverk har inrättat en expertgrupp med uppgift att
undersöka om det finns fullgoda alternativ till karantän, dvs.
alternativ som ger lika hög grad av säkerhet som nuvarande
karantänsregler. Gruppen består av representanter från
Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och Statens
bakteriologiska laboratorium. I avvaktan på resultatet av den
översyn av karantänsbestämmelser m.m. som genomförs både i
Sverige och med svenskt deltagande i internationella fora anser
utskottet att motionerna Jo502 och Jo518 bör avslås.
Enligt vad utskottet erfarit har Statens jordbruksverk
beslutat genomföra en veterinär granskning av ett urval av de
vorstehhundar som ingår i den i motion Jo513 omnämnda studien
som genomförts av Svenska vorstehklubben. Jordbruksverket har
även för avsikt att under våren 1993 låta granska
kuperingsförbudets effekter för övriga berörda kuperingsraser.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motionens
huvudsakliga syfte kan anses tillgodosett. Motionen bör därmed
inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Genom beslut den 8 maj 1991 bemyndigade regeringen chefen för
Jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild utredare med
uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet. Utredningen
slutförde sitt uppdrag i september 1992 med betänkandet
Veterinär verksamhet -- behov, organisation och finansiering --
(SOU 1992:88). I utredningen föreslås bl.a. att det statliga
huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten avvecklas
och att distriktsveterinärorganisationen upplöses. En
privatpraktikbaserad fältverksamhet bör enligt utredningen kunna
byggas upp så att den blir rikstäckande och tämligen enhetlig
genom att etableringen styrs med etableringsbidrag. I
utredningen konstateras vidare att det inte är möjligt att i de
sex nordligaste länen med undantag för kustområdena få den
veterinära fältverksamheten lönsam. För att kunna erbjuda en
tillfredsställande veterinär service i dessa län erfordras
enligt utredaren någon form av statliga driftsbidrag. Utskottet
delar i stor utsträckning de synpunkter som framförs i motion
Jo516 om att det råder särskilda förhållanden för
Norrlandsjordbruket och att detta måste beaktas när förslagen om
det framtida veterinärväsendet presenteras. Ett upplösande av
distriktsveterinärorganisationen får inte innebära att
Norrlandsjordbruket ställs utan en tillfredsställande veterinär
service. Utskottet anser det dock lämpligt att avvakta
resultatet av den fortsatta beredningen av frågan om den
framtida veterinärorganisationen och föreslår därför att motion
Jo516 nu lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
Utskottet har tidigare behandlat frågan om det svenska
epizootiskyddet i ljuset av ökad internationell integration (se
1991/92:JoU2). Med hänvisning till vad utskottet då anförde kan
det konstateras att utgångspunkterna för ett svenskt närmande
till EG inte i något väsentligt avseende avviker från de
synpunkter som framförts i motion L717 yrkande3. Det arbete
som bedrivs på detta område synes därmed väl ägnat att
tillgodose motionärernas önskemål om ett fortsatt gott hälsoläge
inom den svenska animalieproduktionen. Yrkandet påkallar således
ingen ytterligare riksdagens åtgärd.
Hovslagarutbildningen som även ger kompetens i klövvård ges
vid Hovslagarskolan i Skara. Skolan har Sveriges
lantbruksuniversitet som huvudman (SLU). Som redovisats i motion
Jo521 har hovslagarutbildningen varit föremål för en utredning.
SLU har i samband därmed förutom en förlängning av utbildningen
även föreslagit införandet av någon form av auktorisation av
hovslagare. Enligt vad utskottet erfarit skall förslaget
remissbehandlas under hösten 1992. Resultatet väntas ingå i
underlaget för de kommande förhandlingarna mellan berörda parter
om det fortsatta ansvaret för hovslagarutbildningen. Utskottet
anser att resultatet av den pågående översynen av
hovslagarutbildningen bör avvaktas och avstår därför från att
föreslå något initiativ från riksdagens sida med anledning av
motion Jo521.
Vid miljövårdskonferensen i Stockholm år 1972 beslöts att
varje deltagande land skulle vidta åtgärder för att bevara sina
äldre husdjursrasers bestånd genom att upprätta genbanker.
Bakgrunden härtill var att dessa gamla raser i vissa fall ansågs
ha helt unika egenskaper som riskerade att gå förlorade genom
förädlings- och korsningsavel. Den allmänna uppfattningen var
att dessa unika egenskaper skulle kunna visa sig oersättliga i
en framtid. De gamla lantraserna ansågs också ha stort
kulturellt värde. År 1973 tillsattes Genbanksutredningen med
uppgift att utreda frågan om tillvaratagande och bevarande av
genetiskt material för växter. År 1978 utvidgades uppdraget till
att även omfatta genetiskt material på husdjursområdet. I sitt
betänkande Bevarande av genresurser hos husdjur (DsJo 1980:6)
föreslog utredningen bl.a. inrättandet av ett rådgivande organ
till Lantbruksstyrelsen i dessa frågor. Statens genbanksnämnd
för utrotningshotade husdjursraser tillsattes av
Lantbruksstyrelsen år 1984. Sedan Lantbruksstyrelsen upphörde
den 1 juli 1991 och Statens jordbruksverk inrättades har
Genbanksnämndens tillhörighet diskuterats.
Som framhålls i motion Jo524 finns det vissa skäl som talar
för att Genbanksnämnden överförs till Sveriges lantbruksmuseum i
Julita. För en sådan lösning talar bl.a. att det vid Julita
byggts upp en värdefull dokumentation och information om
jordbruket, i synnerhet om det kulturarv som jordbruks- och
trädgårdsväxter utgör. Alternativet med koppling till
museiverksamhet har bl.a. valts i Norge med den skillnaden att
där finns en nära anknytning till lantbrukshögskolan på Ås.
Samtidigt bör understrykas att bevarandet av genresurser bland
husdjursraserna består av ett omfattande samarbete mellan
organisationer och myndigheter och inte minst de olika
avelsföreningarna. Avgörande för ett framgångsrikt
bevarandearbete är engagerade och aktiva avelsföreningar.
Det är också angeläget att det finns någon form av
sammanhållande kraft för genbanksarbetet. Behovet av olika
informationsinsatser är stort för att öka medvetenheten om de
gamla lantrasernas kulturhistoria och sprida kunskap till
allmänheten och djurägare. Jordbruksverket har i sin
anslagsframställning för budgetåret 1993/94 föreslagit att
ansvaret för bevarandefrågorna på central nivå, och därmed
huvudmannaskapet för Statens genbanksnämnd, skall läggas på
Jordbruksverket. Jordbruksverket föreslår att 500000kr
årligen ställs till förfogande för verksamhet för
utrotningshotade husdjursraser. I beloppet ingår förutom
lönekostnader m.m. för en handläggartjänst också vissa
projektmedel. Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att
Statens genbanksnämnds främsta uppgift är att genom
kontaktskapande verksamhet samordna olika insatser för att
bevara genresurser. Härigenom säkerställs ett kontinuerligt
arbete med att bevara och utnyttja genresurserna bland
husdjursraserna. Det är således av stor betydelse att frågan om
ansvaret för Statens genbanksnämnd får en tillfredsställande
lösning. Sveriges lantbruksmuseum i Julita torde i detta
sammanhang ha en uppgift att fylla oavsett vem som slutgiltigt
skall ha ansvaret för Genbanksnämnden. Enligt utskottets mening
får den fortsatta beredningen av Jordbruksverkets förslag avgöra
vem som skall ansvara för Genbanksnämndens arbete. Utskottet är
således inte berett att i detta sammanhang tillstyrka motion
Jo524.
Hållandet av hjortar i hägn omfattas av djurskyddslagens
(1988:534) och djurskyddsförordningens (1988:539) grundläggande
bestämmelser för hur djur skall hållas och skötas. Mer
detaljerade bestämmelser finns i Lantbruksstyrelsens
föreskrifter om djurhållning av dovhjort och kronhjort i
vilthägn (LSFS1990:26). Bestämmelserna omfattar
stängselföreskrifter, utformning av hägn och fållor,
djurhållning, utfodring, avlivning, överlåtelse och transport.
Bovin tuberkulos ingår, liksom ett flertal andra allvarliga
sjukdomar, i epizootilagen (1980:360). Lagen är inriktad på
hanteringen av akuta sjukdomsutbrott och ger därför
myndigheterna en omfattande rätt att ingripa för att klarlägga
smittkällor och bekämpa sjukdomen. Lagen ålägger även
myndigheterna ett ersättningsansvar för de med stöd av lagen
vidtagna tvångsåtgärder som kan drabba enskilda djurägare. Detta
ersättningsansvar motiveras bl.a. av att akut sjukdomsbekämpning
inte skall vara beroende av den enskilde djurägarens ekonomi.
Utskottet har förståelse för den oro som kommer till uttryck i
motion Jo512 när det gäller förekomsten av tuberkulos i
hjorthägn. Sverige är ett av de mycket få länder som inte har
tuberkulos bland nötkreatur. Det är ett resultat av en
omfattande tb-bekämpning under 1950-talet som krävde mycket
arbete både av djurägare och veterinärer. Vår tb-fria status är
av mycket stor betydelse för vår export av djur och
djurprodukter och kan även förväntas få avgörande betydelse för
vilken typ av sjukdomskontroll vi kan bli ålagda att genomföra
vid inträdet i EG. En spridning av tuberkulos till viltet kan
också ge upphov till helt andra krav på köttbesiktning av
viltkött. Jordbruksverket utreder för närvarande om tuberkulos
hos hjortdjur bör omfattas av epizootilagen eller ej.
Utredningen sker mot bakgrund av ifrågavarande djurhållnings
struktur och de därmed sammanhängande svårigheterna att bekämpa
sjukdomen. Enligt vad utskottet erfarit överväger
Jordbruksverket bl.a. att överflytta det primära
kostnadsansvaret för förebyggande av tuberkulos till djurägarna
och att införa vissa restriktioner när det gäller utleverans av
hjortar från hägn som ej förklarats fria från tuberkulos.
Utskottet utgår i från att det inte råder några delade meningar
om betydelsen av att på ett effektivt sätt bekämpa tuberkulos
bland hjortar i hägn. I avvaktan på resultatet av den pågående
beredningen av denna fråga anser utskottet det inte meningsfullt
att nu föreslå något riksdagsuttalande med anledning av motion
Jo512. Motionen bör således lämnas utan någon riksdagens vidare
åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande 4 § djurskyddslagen
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i
djurskyddslagen (1988:534) såvitt avser 4§,
2. beträffande ett utvidgat tillämpningsområde för 4§
djurskyddslagen
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. beträffande förbud att ha hand om djur
att riksdagen dels med anledning av motionerna 1991/92:Jo44,
1991/92:Jo45 yrkande1, 1991/92:Jo46 yrkande7 och
1991/92:Jo47 godkänner vad utskottet anfört, dels med avslag
på motionerna 1991/92:Jo46 yrkande8, 1991/92:Jo508 yrkande4
och 1991/92:Jo517 yrkande1 antar förslaget till lag om ändring
i djurskyddslagen (1988:534) såvitt avser 29§,
4. beträffande förbud under viss tid att hålla djur
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 5,
5. beträffande djurskyddsföreningars yttranderätt
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 6,
6. beträffande den lokala djurskyddstillsynen
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo45 yrkande2 och
1991/92:Jo46 yrkandena1 och2,
7. beträffande handläggningstiderna i djurskyddsärenden
m.m.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
8. beträffande sekretess inom djurskyddstillsynen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 3,
9. beträffande inspektionsintyg för cirkusar
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 4,
10. beträffande betestvång för mjölkande kor
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Jo43 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. beträffande djurtransporter
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 9,
res. 1 (nyd)
12. beträffande sanitetsslakt
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo45 yrkande 3,
13. beträffande husdjursslakt
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo519,
14. beträffande importförbud för vissa pälsar och skinn
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo509, 1991/92:Jo510,
1991/92:Jo511, 1991/92:Jo517 yrkande4 och 1991/92:Jo805,
15. beträffande pälsdjursuppfödning
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo506 och
1991/92:Jo507,
16. beträffande svenska karantänsbestämmelser m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo502 och
1991/92:Jo518,
res. 2 (nyd)
17. beträffande förbudet mot svanskupering
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo513,
18. beträffande veterinärsituationen i norra Sverige
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo516,
19. beträffande det svenska epizootiskyddet
att riksdagen avslår motion 1991/92:L717 yrkande 3,
20. beträffande auktorisation av hovslagare
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo521,
21. beträffande Statens genbanksnämnd
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo524 yrkande 3,
22. beträffande tuberkulos hos hjortar i hägn
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo512,
23. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen dels antar förslaget till lag om ändring i
djurskyddslagen (1988:534) i den del som ej omfattas av
utskottets hemställan ovan, dels antar förslaget till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1986:99) om försöksverksamhet med
ökade kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen
(1988:534),
24. beträffande propositionen i övrigt
att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen anförts
om den lokala djurskyddstillsynen m.m. (avsnitt 2.2 och3),
allt i de delar som ej berörts av utskottets hemställan ovan.
Stockholm den 3 november 1992
På jordbruksutskottets vägnar
Göran Persson
I beslutet har deltagit: Göran Persson (s), Ivar Virgin
(m), Ingvar Eriksson (m), Bengt Rosén (fp), Inga-Britt Johansson
(s), Lennart Brunander (c), Åke Selberg (s), Inge Carlsson (s),
Dan Ericsson i Kolmården (kds), Christer Windén (nyd), Kaj
Larsson (s), Carl G Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s), Patrik
Norinder (m) och Lena Klevenås (s).
Reservationer
1. Djurtransporter (mom. 11)
Christer Windén (nyd)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "I anslutning" och slutar med "berörd del" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion Jo46 yrkande9 att
djurtransportörernas roll i samband med misshandel eller vanvård
av djur måste uppmärksammas. Det bör skapas bättre möjligheter
att utkräva ett ansvar även av dem som utför djurtransporter.
Ansvaret borde vara strikt i den betydelsen att någon åläggs ett
totalansvar för hela hanteringskedjan vid djurtransporter. Ett
sådant ansvar bör således omfatta även leverantörsledet och
mottagarledet. Regeringen bör till riksdagen återkomma med ett
förslag i enlighet härmed. Vad utskottet anfört med anledning av
motion Jo46 yrkande9 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande djurtransporter
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Jo46 yrkande9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Svenska karantänsbestämmelser m.m. (mom. 16)
Christer Windén (nyd)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Nuvarande svenska" och slutar med "bör avslås" bort
ha följande lydelse:
Nuvarande svenska -- -- -- (=utskottet) -- -- --
bakteriologiska laboratorium. I avvaktan på resultatet av den
översyn av karantänsbestämmelserna m.m. som genomförs både i
Sverige och med svenskt deltagande i internationella fora anser
utskottet att motionerna Jo502 och Jo518 yrkandena2 och3 bör
avslås. När det gäller rabiesvaccinering kan konstateras att det
i dag råder ett generellt förbud mot sådan vaccinering i
Sverige. Undantag medges för de hundar som exporteras till
länder som kräver rabiesvaccinering. Erfarenheterna från vår
omvärld, vetenskaplig kunskap och utveckling visar enligt
utskottets mening att Sveriges inställning till viss del kan
anses förlegad och sakna verklighetsförankring. Utskottet anser
därför i likhet med vad som anförts i motion Jo518 yrkande 1 att
Sverige när det gäller rabiesvaccinering bör anpassa sina regler
till EG:s bestämmelser. Förbudet mot rabiesvaccinering i Sverige
bör således upphävas. Vad utskottet anfört med anledning av
motion Jo518 yrkande1 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:
16. beträffande svenska karantänsbestämmelser m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Jo518 yrkande1
och med avslag på motionerna 1991/92:Jo502 och 1991/92:Jo518
yrkandena2 och3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Christer Windén (nyd) anför:
Förbud att ha hand om djur m.m.
Från den tid det fanns ett motstånd mot att över huvud taget
kunna förbjuda någon att ha hand om djur och fram till i dag har
utvecklingen gått mot att en allt större vikt läggs vid
djurskyddsintressena. Även om ett förbud att ha hand om djur rör
enskildas integritet och i vissa fall begränsar deras
möjligheter att fritt välja näringsverksamhet anser jag att
förbud alltid bör användas i sådana fall då djurhållaren
försummat tillsynen eller vården av ett djur och försummelsen
inte kan anses som ringa. Förbud att ha hand om djur kan sedan
avse viss bestämd tid eller gälla tills vidare. Förändringar i
djurskyddslagen av ovan nämnt slag fordrar ett särskilt mer
genomarbetat förslag. Jag anser att övriga förslag till
förändringar när det gäller förbudet att ha hand om djur är bra
och kommer därför att i annat sammanhang återkomma till frågan
om vid vilken grad av försummelse som ett förbud skall
tillgripas.
Den lokala djurskyddstillsynen
Kommunernas ansvar för djurskyddstillsynen måste enligt min
mening bli tydligare. Det bör sålunda åligga varje kommun att
uppnå ett väl fungerande djurskydd inom kommunens gränser.
Metoderna för detta kan självfallet få variera mellan olika
kommuner beroende på de lokala förhållandena och djurhållningens
sammansättning. Det viktiga är att principen för kommunens
ansvar slås fast. I detta sammanhang bör även uppmärksammas att
många personer som ansvarar för djurskyddstillsynen saknar
praktisk erfarenhet av olika djurs skötsel. Detta är inte bra.
Därför bör vissa minimikrav kunna ställas på dem som handhar
tillsynen när det gäller utbildning och kompetens. Behovet av
ytterligare insatser på detta område är således stort och då
inte minst när det gäller den faktiska tillämpningen av
djurskyddslagen ute i kommunerna. Ny demokrati kommer att med
intresse följa utvecklingen på detta område. Skulle de i
propositionen redovisade insatserna för att förbättra
djurskyddstillsynen visa sig otillräckliga kommer vi att
återkomma i denna fråga.