Utskottet tillstyrker i betänkandet propositionens förslag
till fortsatt valuta- och kreditreglering. Förslaget innebär att
möjligheterna att tillämpa valutareglering och kreditreglering
skall behållas. Den nuvarande lagen om kreditpolitiska medel och
valutaregleringslagen föreslås bli ersatta med en ny lag om
valuta- och kreditreglering med i huvudsak samma innehåll som
valutaregleringslagen, men med kompletterande bestämmelser om
att vissa kreditregleringsinstrument får användas endast då
valutaregleringen är i kraft. Dessa instrument föreslås vara i
huvudsak desamma som i nuvarande kreditpolitiska lagstiftning.
Vidare föreslås en avgränsning och en precisering när
valutareglering och kreditreglering får tillämpas. Villkoren för
en tillämpning av valutareglering vid krig eller krigsfara är
desamma som i annan beredskapslagstiftning. Beträffande
tillämpning i fredstid sägs i lagen att regeringen får, på
framställning av Riksbanken, förordna om valutareglering om det
råder utomordentliga förhållanden som är föranledda av en
allvarlig olycka, våldshandling, epidemi, eller liknande eller
utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Regeringen
får förordna om valutareglering bara om det är uppenbart att
andra åtgärder inte är tillräckliga och möjliga.
Utskottet avstyrker i betänkandet två motioner som yrkar
avslag på propositionen.
En meningsyttring i detta ärende har avlämnats av
Vänsterpartiet.
Propositionen
I proposition 1992/93:126 har regeringen (Finansdepartementet)
-- efter föredragning av statsrådet Bo Lundgren -- föreslagit
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1) lag om valuta- och kreditreglering,
2) lag om ändring i riksdagsordningen,
3) lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
4) lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för
riksdagens ombudsmän,
5) lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut,
6) lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande,
7) lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Propositionens lagförslag återfinns som bilaga 1 till
detta betänkande.
Utrikesutskottet har till finansutskottet överlämnat
ett förslag till ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut, som framlagts i proposition
1992/93:174. Det av utrikesutskottet tillstyrkta
ändringsförslaget har samordnats med förslaget i proposition
1992/93:126 och återfinns i bilaga2 till detta betänkande.
Under behandlingen av ärendet har förslag 7 om lag om ändring
i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank överlämnats till
skatteutskottet för samordning med förslag i proposition
1992/93:65. Det samordnade lagförslaget läggs fram av
skatteutskottet i betänkande 1992/93:SkU18.
Motionerna
1992/93:Fi86 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1992/93:126.
1992/93:Fi87 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen avslår proposition 1992/93:126.
Utskottet
Valutaregleringens avveckling den 1 juli 1989 kan sägas ha
inneburit att det sista steget togs över till en helt
marknadsorienterad penning- och valutapolitik. Penningpolitiken
bedrivs numera genom att riksbanken via de finansiella
marknaderna påverkar räntorna genom köp och försäljningar av
värdepapper, vilket påverkar bankernas tillgång till likvida
medel. Utvecklingen på valutamarknaden och den svenska kronans
värde påverkar riksbanken genom köp och försäljning av valuta.
Reglerna för riksbankens agerande på dessa marknader finns
angivna i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. I denna
regleras även riksbankens möjligheter att i penningpolitiskt
syfte bevilja krediter resp. ta emot inlåning från bankerna.
Villkoren för denna in- och utlåning är en viktig del i
Riksbankens system för räntestyrning.
Vid sidan av dessa styrmedel finns ett antal s.k. reglerande
kreditpolitiska medel som regelmässigt användes fram till
1980-talet. Dessa medel finns reglerade i en särskild
fullmaktslag, lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel (LKM).
De är likviditetskrav, utlåningsreglering, emissionskontroll,
allmän och särskild placeringsplikt samt räntereglering.
Tidigare behandlades även kassakrav i LKM, men de är sedan 1989
inkluderade bland styrmedlen i riksbankslagen. Med fullmaktslag
avses en lag som kan sättas i tillämpning av regeringen först
sedan vissa angivna villkor uppfyllts.
Lagen om kreditpolitiska medel är vidare tidsbegränsad till
att gälla i tre år. Den har dock regelbundet förlängts av
riksdagen och är för närvarande i kraft till utgången av år
1992. Lagen upphör därmed att gälla om den inte förlängs
ytterligare.
Det grundläggande villkoret för tillämpning av de
kreditpolitiska medlen enligt LKM är kopplat till
penningpolitiska mål, men flera av styrmedlen har stark
allokeringspolitisk karaktär. Det är regleringsinstrument som
påverkar priser (räntor) och kvantiteter på kreditmarknaden som
kan användas för att styra krediternas fördelning mellan olika
sektorer i ekonomin. I den praktiska tillämpningen under
1970-talet kan också de allokeringsmässiga aspekterna sägas ha
spelat en väl så stor roll som de stabiliseringspolitiska. Att
på detta sätt använda kreditmarknaden för att indirekt stödja
verksamheten på vissa områden strider mot numera vedertagna
principer för hur subventions- och skattesystem bör vara
utformade. Inget av dessa styrmedel har heller varit i bruk
under senare år.
I lagen (1990:749) om valutareglering (VRL), som också är en
fullmaktslag, regleras de kriterier som skall vara uppfyllda för
att valutareglering skall kunna användas. Villkoren för att
valutareglering skall kunna tillgripas är att landet är i krig
eller krigsfara, eller att det råder "utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som
landet befunnit sig i". Regeringen kan även i fredstid förordna
om valutareglering under förutsättning att "valutamarknaden och
valutapolitiken utsätts för allvarliga störningar till följd av
utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser". Om
valutareglering införts med hänvisning till förhållanden på
valutamarknaden får endast vissa transaktioner regleras,
nämligen in- eller utförsel av pengar eller andra tillgångar.
Lagens fullmakt är således mindre vidsträckt i fredstid än i en
genuin beredskapssituation.
Mot bakgrund av de förändringar som valutaregleringens
avveckling medfört har det ansetts nödvändigt att se över den
kreditpolitiska lagstiftningen. Det är inte längre möjligt att
tala om en avgränsad inhemsk kreditmarknad mot vilka
regleringsåtgärder kan riktas. Finansiella tjänster kan numera
effektivt tillhandahållas av kreditinstitut som är baserade
utomlands. Svenskar kan utan större hinder låna på den
internationella kapitalmarknaden i stället för på en reglerad
inhemsk marknad. De kreditpolitiska medlen enligt LKM skulle
sannolikt ha andra och förmodligen mycket svagare effekter på
1990-talets finansiella marknader. En arbetsgrupp inom
Finansdepartementet har därför fått i uppdrag att se över
utformningen av den kreditpolitiska och valutapolitiska
lagstiftningen. Gruppen har lagt fram ett förslag till gemensam
lagreglering av valutareglering och kreditreglering. Förslaget
har remissbehandlats och regeringen förelägger i proposition 126
sitt förslag till riksdagen.
I propositionen föreslås att möjligheterna att tillämpa
valutareglering och kreditreglering skall behållas. LKM och VRL
föreslås bli ersatta med en ny lag om valuta- och
kreditreglering med i huvudsak samma innehåll som VRL, men med
kompletterande bestämmelser om att vissa
kreditregleringsinstrument får användas då valutaregleringen är
i kraft. Dessa instrument föreslås vara i huvudsak desamma som i
LKM.
Följande kreditregleringar föreslås kunna användas:
Riksbanken får fastställa högsta belopp för utlåning
(utlåningsreglering).
Obligationer och andra fordringsrätter får inte ges ut utan
tillstånd av Riksbanken (emissionskontroll).
Riksbanken får fastställa högsta eller högsta genomsnittliga
utlåningsränta (räntereglering).
Riksbanken får fastställa att en viss andel av
kreditinstitutens totala placeringar eller av förändringen av
dessa skall göras i vissa särskilt angivna tillgångar
(placeringskrav).
Vidare föreslås en avgränsning och en precisering när
valutareglering och kreditreglering får tillämpas. Villkoren för
en tillämpning av valutareglering vid krig eller krigsfara är
desamma som i annan beredskapslagstiftning. Beträffande
tillämpning i fredstid sägs i lagen att regeringen får, på
framställning av Riksbanken, förordna om valutareglering om det
råder utomordentliga förhållanden som är föranledda av en
allvarlig olycka, våldshandling, epidemi, eller liknande eller
utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Regeringen
får förordna om valutareglering bara om det är uppenbart att
andra åtgärder inte är tillräckliga och möjliga. Ett sådant
förordnande skall enligt lagförslaget inom en månad underställas
riksdagen för godkännande. Om riksmöte inte pågår, skall
förordnandet underställas riksdagen inom en månad från början av
det närmast följande riksmötet.
I motion Fi86 av Sten Söderberg (-) yrkas avslag på
propositionen med motiveringen att den gamla typen av
valutareglering ger ett bättre skydd för vår finans- och
penningpolitik.
Som framgått av vad utskottet redovisat är de instrument som
föreslås ingå i den framtida kredit- och valutaregleringen i
stort sett desamma som ingår i den lagstiftning som gäller i
dag. Utskottet tolkar därför motionären så att han anser att den
kredit- och valutareglering som tillämpades före mitten av
1980-talet, då kredit- och valutaregleringen började avvecklas,
var ett effektivare instrument och gav ett starkare stöd för
penning- och valutapolitiken än den nuvarande eller den
föreslagna lagstiftningen gör. Utskottet har bemött den typen av
argumentation vid ett flertal tillfällen tidigare, bl.a. då den
nuvarande valutaregleringslagen infördes (1989/90:FiU37, rskr
343). Ett av skälen till att den dåvarande valutaregleringen
avvecklades och så småningom avskaffades var att den inte kunde
användas för att begränsa och styra kapitalrörelser.
Erfarenheterna visade att valutaregleringen inte hade givit
något skydd mot destabiliserande valutaflöden i tider med
valutaoro. Valutaregleringen hade blivit mer eller mindre
verkningslös. Utskottet delar således inte motionärens
uppfattning men anser inte heller att ett tillmötesgående av
hans yrkande skulle leda till de effekter som han eftersträvar.
Motionen Fi86 bör därför avslås av riksdagen.
Även i motion Fi87 av Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkas
avslag på propositionens förslag. Motionärerna anser att
lagstiftningen bör avvakta behandlingen av den svenska ansökan
om EG-medlemskap samt hela förslaget om Ekonomisk politik under
kriser och krig (SOU 1992:75). Motionärerna ser propositionens
förslag som ett led i anpassningen till EG och den kommande
valutaunionen. Maastrichtöverenskommelsen tillåter inte
valutareglering mot övriga medlemsländer utan endast mot tredje
land, konstaterar motionärerna. Den typen av diskriminering
motsätter man sig i motionen.
Som utskottet redovisat är ett av skälen till att ett förslag
om kredit- och valutareglering läggs fram nu att den
kreditpolitiska lagstiftningen tidsbegränsats till utgången av
1992. Om inte något beslut fattas nu upphör lagen att gälla. Det
framlagda förslaget innebär i huvudsak en samordning av den
kredit- och valutapolitiska lagstiftningen. Regeringen får i
mycket speciella situationer tillgripa kreditreglerande medel om
så behövs för att stärka effektiviteten i valutaregleringen.
Kreditregleringar får därmed endast användas då valutareglering
är i kraft. De kreditpolitiska instrument som föreslås är i
huvudsak desamma som regleras i nuvarande lagstiftning.
Utskottet ser mot denna bakgrund inte något skäl att avvakta
behandlingen av den svenska ansökan om medlemskap till EG. I
betänkandet Ekonomisk politik under kriser och krig, som nyligen
presenterats och som motionärerna åberopar, har de krav som kan
aktualiseras i krig eller krissituationer behandlats. Som nämns
i propositionen får den fortsatta beredningen av detta
betänkande utvisa om det är motiverat att i ett senare skede
komplettera eller ändra utformningen av de kreditpolitiska
medlen eller de kriterier som skall vara uppfyllda för att
valutareglering och kreditreglering skall få användas. Utskottet
delar mot denna bakgrund inte motionärernas uppfattning att
propositionen bör avslås i väntan på ställningstagande till
dessa frågor. Motion Fi87 avstyrks av utskottet.
I likhet med vad som anförs i propositionen anser utskottet
att möjligheten att kunna tillämpa valutareglering och
kreditreglering vid krig eller krigsfara bör finnas kvar. Det är
därvid rimligt att villkoren för att sätta lagen i tillämpning
är desamma som i annan beredskapslagstiftning. Regeringen bör
vid sådana tillfällen kunna ta initiativ till en valutareglering
utan att avvakta en framställning från Riksbanken. Självfallet
bör regeringen samråda med Riksbanken i frågan.
Även i fredstid kan det uppstå situationer som innebär
omfattande störningar och påfrestningar på valutareserven. Detta
har inte minst utvecklingen under hösten 1992 visat prov på.
Enligt utskottets uppfattning kan och bör i de allra flesta fall
sådana störningar mötas med hjälp av reguljära styrmedel och
motiverar således inte regleringsåtgärder. Utskottet delar
bedömningen i propositionen att de medel som Riksbanken nu med
stöd av riksbankslagen förfogar över torde vara fullt
tillräckliga för att hantera även allvarliga makroekonomiskt
betingade penning- och valutpolitiska störningar. Det är som
framhålls i propositionen angeläget att utforma ramarna för den
ekonomiska politiken så att inte misstro skapas mot stabiliteten
i de ekonomisk-politiska spelreglerna. Om möjligheter till
valutareglering utnyttjas kan det för lång tid rubba förtroendet
för de ekonomiska spelreglerna.
Trots detta kan utskottet se att det vid andra extrema
situationer än vid krig och krigsfara kan finnas behov av att
kunna tillgripa valutareglering. I situationer där ekonomin
drabbas av störningar som leder till extraordinära förhållanden
liknande dem som kan uppstå vid krig eller krigsfara kan problem
uppkomma som inte kan hanteras med de medel som riksbankslagen
ger tillgång till. Utskottet tillstyrker därför att
valutareglering får tillämpas i vissa extrema situationer. Det
är dock angeläget att sådana situationer klart avgränsas och
preciseras på det sätt som föreslås i lagförslaget.
Valutareglering bör dock inte användas innan andra åtgärder
först prövats eller då sådana medel uppenbart inte är
tillräckliga eller möjliga.
Övervägande skäl talar också för att möjligheterna att kunna
använda kreditpolitiska regleringar skall finnas kvar. Utskottet
finner det befogat att som villkor ställa kravet att för att få
tillgripa sådana medel bör valutaregleringen vara i kraft, dvs.
de krav som ställs för att kunna sätta de kreditreglerande
åtgärderna i kraft bör vara desamma som för att kunna tillämpa
valutareglering. I likhet med vad som sägs i propositionen bör
initiativrätten i dessa situationer, vid andra än krig eller
krigsfara, ligga hos Riksbanken. Ett förordnande om
valutareglering i dessa situationer förutsätter således en
framställning från Riksbanken.
Förslagen om olika kreditpolitiska instrument eller om
valuta- och kreditregleringens administration, straff,
vite eller särskild avgift samt överklagande föranleder
inte något uttalande från utskottets sida.
Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens förslag
till kredit- och valutapolitisk lagstiftning.
I proposition 1991/92:174 som behandlas av utrikesutskottet
föreslås en ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut. Utrikesutskottet har i
betänkandet 1992/93:UU1 tillstyrkt denna ändring. Eftersom
ändringen avser samma paragraf som föreslås ändrad i den här
aktuella propositionen 126 krävs att ändringarna samordnas.
Finansutskottet föreslår därför att paragrafen får den i
bilaga 2 av utskottet föreslagna lydelsen.
Det i proposition 126 framlagda förslaget om ändring i
lagen om Sveriges riksbank, som finansutskottet tillstyrker,
har överlämnats till skatteutskottet för samordning med
förslag i proposition 1992/93:65 om upphävande av lagen
(1990:750) om betalningar till och från utlandet m.m.
Skatteutskottet lägger fram det samordnade lagförslaget i sitt
betänkande 1992/93:SkU18.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande valuta- och kreditreglering
att riksdagen med avslag på
motionerna 1992/93:Fi86 och 1992/93:Fi87
dels antar de i proposition 1992/93:126 framlagda
förslagen till
1) lag om valuta- och
kreditreglering,
2) lag om ändring i
riksdagsordningen,
3) lag om ändring i lagen
(1983:890) om allemanssparande,
4) lag om ändring i lagen
(1986:765) om instruktion för riksdagens ombudsmän,
5) lag om ändring i lagen
(1988:846) om ungdomsbosparande,
dels antar det av utskottet i bilaga 2 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.
men. (v)
Stockholm den 2 december 1992
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson
I beslutet har deltagit:
Per-Ola Eriksson (c),
Hans Gustafsson (s),
Lars Tobisson (m),
Bengt Wittbom (m),
Lars Leijonborg (fp),
Per Olof Håkansson (s),
Tom Heyman (m),
Lisbet Calner (s),
Stefan Attefall (kds),
Bo G Jenevall (nyd),
Arne Kjörnsberg (s),
Roland Larsson (c),
Sonia Karlsson (s),
Alf Egnerfors (s) och
Carin Lundberg (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Frågan om hur den ekonomiska politiken skall kunna bedrivas
under kriser och krig har nyligen utretts. Betänkandet Ekonomisk
politik under kriser och krig (SOU 1992:75) remissbehandlas för
närvarande. Det är mot denna bakgrund svårt att förstå varför
frågan om valuta- och kreditreglering måste avgöras nu innan
regeringen tagit ställning till utredningsförslaget. Nuvarande
valutaregleringslag ger samma möjligheter att ingripa i
speciella situationer som den föreslagna valuta- och
kreditregleringslagen. Den nuvarande kreditpolitiska
lagstiftningen har regelmässigt förlängts vart tredje år. Varför
kan den inte förlängas en gång till?
Med tanke på vår ansökan om medlemskap i EG borde enligt min
mening frågan om valutalagstiftningen avgöras senare när vi vet
hur vi kommer att förhålla oss till Europa och övriga världen.
Valutarestriktioner som enbart riktar sig mot länder utanför EG
kan vi inte acceptera. Det är ju vad Maastrichtöverenskommelsen
tillåter. I avvaktan på att närmare klarhet kan vinnas om
EG-medlemskapet och om remissbehandlingen av ovannämnda
betänkande anser jag att propositionen bör avslås av riksdagen
och att nuvarande lagstiftning skall fortsätta att gälla ett tag
till.
Jag anser att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande valuta- och kreditreglering
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi86 och
1992/93:Fi87 avslår regeringens förslag till lag om valuta- och
kreditreglering samt antar följande
Förslag till
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel
Härigenom föreskrivs att lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel, som gäller till utgången 1992, skall ha fortsatt
giltighet till utgången av år 1995.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag
Bilaga 2
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut
Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §1
Lagen gäller inte beslut av en sådan nämnd vars sammansättning
är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit
ordinarie domare.
Lagen gäller inte heller
1. beslut av arrendenämnd, hyresnämnd eller övervakningsnämnd,
2. beslut om svenskt medborgarskap,
3. beslut om utlänningars vistelse i riket,
4. beslut om värnpliktigas eller reservpersonals inkallelse
eller tjänstgöring inom försvarsmakten,
5. beslut enligt lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,
6. beslut som rör skatter eller avgifter,
7. beslut enligt lagen 7. beslut enligt lagen
(1974:922) om kreditpolitiska (1992:000) om valuta- och
medel eller beslut i frågor kreditreglering eller beslut i
om allmän frågor om allmän
likviditetsindragning eller likviditetsindragning eller
allmän prisreglering, allmän prisreglering,
8. beslut enligt lagen
(1988:558) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel,
m.m.,
9. andra beslut enligt lagen 8. andra beslut enligt lagen
(1983:1034) om kontroll (1992:000) om krigsmateriel
över tillverkningen av än sådana som avser
krigsmateriel, m.m. än återkallelse av
sådana som avser tillstånd enligt 3 eller
återkallelse av 4§,
tillstånd,
10. beslut om tillstånd 9. beslut om tillstånd till
till sådan verksamhet som sådan verksamhet som avses
avses i 1§ 3--5 lagen i 1§ 3--5 lagen (1984:3) om
(1984:3) om kärnteknisk kärnteknisk verksamhet,
verksamhet,
11. beslut enligt lagen 10. beslut enligt lagen
(1991:341) om förbud mot (1991:341) om förbud mot
utförsel av vissa produkter utförsel av vissa produkter
som kan användas i som kan användas i
massförstörelsesyfte, massförstörelsesyfte,
m.m. m.m.