I betänkandet behandlas proposition 1992/93:32 bilaga 2 om
förslag till ändringar i rennäringslagen (1971:437), m.m. och
bilaga 3 om den samiska kulturen. Vidare behandlas 16 motioner
som väckts med anledning av propositionen och en motion som
väckts under den allmänna motionstiden 1992.
Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag men förordar
såvitt avser rätten att ta slöjdvirke en ändring som innebär att
även same som bor i Kopparbergs län omfattas av förslaget. En
redaktionell ändring föreslås också i rennäringslagen.
Utskottet förordar att riksdagen godkänner vad i propositionen
anförts om utformningen av prisstödet till rennäringen och om
ersättning för viltskador. När det gäller prisstödet till
renägare som har färre än 50 renar föreslås med anledning av tre
motioner ett tillkännagivande.
Utskottet förordar slutligen att riksdagen lägger
propositionen i övriga delar till handlingarna.
11 reservationer, ett särskilt yttrande och en meningsyttring
av suppleant har bifogats betänkandet.
Propositionen
Regeringen har i proposition 1992/93:32 bilaga 2 föreslagit
riksdagen att
1. dels anta de genom propositionen framlagda förslagen
till
a) lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
b) lag om ändring i väglagen (1971:948),
c) lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,
2. dels godkänna vad i propositionen förordats i fråga om
prisstödet till rennäringen (avsnitt 2.19) och om ersättning för
viltskador (avsnitt 2.17).
Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad i
propositionen anförts om rennäringens folkrättsliga skydd,
ersättningsbestämmelser, barmarkskörning i terräng i samband med
renskötsel, upplåtelser av rätt till jakt och fiske på statens
mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, samebyns
verksamhetsområde, renforskningen och om fiskesamerna (avsnitten
2.5, 2.6, 2.13, 2.14, 2.16, 2.18 och 2.21).
Regeringen har i proposition 1992/93:32 bilaga 3 berett
riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om
samisk kultur vad gäller
1) sameslöjden,
2) biblioteksservice,
3) Gaaltie--samiskt konst- och kulturcentrum,
4) sameradio och -TV.
I de delar propositionen inte behandlas i detta betänkande
behandlas den i konstitutionsutskottets betänkande 1992/93:KU17.
Motionerna
I betänkandet behandlas
dels den under allmänna motionstiden 1992 väckta motionen
1991/92:Bo602 av Nils-Olof Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förslag till ändring i rennäringslagen med
syfte att införa bestämmelser om kontroll av renräkning och
vitesföreläggande,
dels de med anledning av propositionen i ovan redovisad
del väckta motionerna.
1992/93:Bo1 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om upplåtelse av rätt till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen
och på renbetesfjällen samt om sameslöjdarnas rättigheter.
1992/93:Bo2 av Marianne Andersson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om koncessionsrenskötselns betydelse i Kalix
och Torne älvdalar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om prisstöd till renägare med mindre än 50
renar.
1992/93:Bo3 av Karin Israelsson och Erik Artur Egervärn (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om information för att öka
förståelsen mellan olika intressen inom renskötselområdet.
1992/93:Bo4 av Annika Åhnberg (-) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behov av inventering och övervakning av rovdjursstammarna.
1992/93:Bo5 av Nils-Olof Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande förbud mot nätfiske under lektid
för röding och öring.
1992/93:Bo6 av John Andersson (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i
rennäringslagen (1971:437),
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 55
§ väglagen,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring av
42 § torvlagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ytterligare utredningar.
1992/93:Bo7 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär att de frågor som
behandlas i propositionens bilaga 2 behandlas i Sametinget och
först därefter föreläggs riksdagen,
6. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- beslutar att
det i rennäringslagen skrivs in att renskötselrätten grundar sig
på urminnes hävd och utgör en särskild rätt till fastighet,
7. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- hos regeringen
begär förslag om sådan ändring i rennäringslagen som ger
Sametinget rätt att begära förhandling och avge yttrande i
markanvändningsfrågor,
8. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
rennäringens folkrättsliga skydd ytterligare behöver förtydligas
i samarbete med Sametinget,
9. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- hos regeringen
begär förslag om regler i rennäringslagen om rätt till
ersättning för intrång i näringen,
10. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
anvisa särskilda medel för betesinventeringen och att utarbeta
reglerna för åtgärder vid för högt renantal eller åtgärder mot
strövrenar i samarbete och samförstånd med näringen genom
Sametinget,
11. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
upplåtelse av jakt och fiske ovan odlingsgränsen helt skall
handhas av samerna själva samt att regler och utformning av
upplåtelsen skall utformas och handläggas av Sametinget i
samarbete med länsstyrelsen,
12. att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en
utredning med uppgift att utreda frågan om samebyarnas möjlighet
att bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel,
13. att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en
utredning med uppgift att utreda frågan om skogssamebyarnas
rättsliga ställning och deras situation i övrigt.
1992/93:Bo8 av Dan Eriksson i Stockholm och Max Montalvo (nyd)
vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslaget till ändring i 1 §
rennäringslagen som föreskriver att renskötselrätten tillkommer
den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd, dvs. 1 §
andra stycket lagförslaget,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos
regeringen begär utredning om äganderättsfrågor och näraliggande
rättsfrågor inom det område inom vilket renskötsel avses få ske,
3. att riksdagen avslår skärpningen av 30 § i förslaget till
rennäringslag vilken innebär att det blir förbjudet att vid
användningen av marken vidta åtgärder som medför avsevärd
olägenhet för renskötseln,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förutsättningarna för en fri
marknadsinriktad rennäring bör utredas,
5. att riksdagen beslutar höja antalet renar för
koncessionsrenskötsel till minst 50 renar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för jakt-
och fisketurism men även annan turism på marker och vatten
ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen, främst i Norrbotten
och Västerbotten.
1992/93:Bo9 av Mats Lindberg och Leif Marklund (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 42
§ torvlagen och 55 § väglagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av förtydligande.
1992/93:Bo10 av Bruno Poromaa m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prisstödet till rennäringen.
1992/93:Bo11 av Bruno Poromaa m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en vägförbindelse för Talma sameby.
1992/93:Bo12 av Åke Selberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om rovdjursinventeringar.
1992/93:Bo13 av Leo Persson och Åke Selberg (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en handlings- och
utvecklingsplan för sameradio/-TV,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en sammanhållen samisk
etermedieenhet.
1992/93:Bo14 av Leo Persson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av klarlägganden vad avser fiske-
och skogssamernas rättigheter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillgängligheten av "slöjdvirke" för samer
utanför rennäringen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lösning av
bidragsfrågan för sameidrotten i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1992/93:Bo15 av Olle Lindström (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av fortsatt prisstöd för koncessionsrenskötsel i
samband med näringsverksamhet.
1992/93:Bo16 av Pontus Wiklund och Jan Erik Ågren (kds) vari
yrkas
2. att riksdagen beslutar avvakta med behandlingen av
proposition 1992/93:32 bilaga 2 till dess det nyinrättade
Sametinget getts möjlighet att yttra sig över förslagen,
3. att riksdagen beslutar genomföra den del av proposition
1992/93:32 bilaga 3 som rör mom. 1--3 och avvaktar med
behandlingen av bilaga 3 i övrigt till dess det nyinrättade
Sametinget getts möjlighet att yttra sig över förslagen.
Beredningen av ärendet
Kulturutskottet, trafikutskottet och jordbruksutskottet har
beretts tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttrandena har som
bilagor fogats till detta betänkande.
Företrädare för Samernas Nationalråd (Svenska Samernas
Riksförbund, Riksorganisationen Same-Ätnam, Sáminuorra och
Nordiska Samerådet), Landsförbundet Svenska Samer,
Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och Svenska
Jägarförbundet har vid uppvaktningar lämnat synpunkter i ärendet
och överlämnat skrivelser.
Skrivelser har dessutom inkommit från DO, ombudsmannen mot
etnisk diskriminering, Jokkmokks kommun, Arvidsjaurs kommun,
Laevas sameby, Same-Ätnam, Fiskeutskottet (2 skrivelser),
Same-Ätnam, Slöjdutskottet, Landsförbundet Svenska Samer,
Lantbrukarnas Riksförbund/Skogsägarnas Riksförbund,
Riksförbundet Sveriges Glesbygdsförening, Arjeplogs
Glesbygdsförening, Naturskyddsföreningen, Jokkmokks Jakt &
Fiskevårdsförening, Revisorhuset AB, Gällivare, Gällivare
kommuns jaktvårdskrets, Svenska Setterklubben för engelsk
setter, Teli Anslutningssystem AB i Skellefteå, Föreningen Våra
Rovdjur, Svenska Vorstehklubben Malmberget, Koskullskulle Jakt-
och fiskevårdsförening, Åke Puranen, Enskede och Bo Nilsson
m.fl., Tärnaby.
Utskottet
Rennäringen
Inledning
I detta betänkande behandlas proposition 1992/93:32 bilaga 2
om ändringar i rennäringslagen (1971:437), m.m. och bilaga 3 om
den samiska kulturen. Propositionens bilaga 1 med bl.a. förslag
till sametingslag och om samiskt språk bereds av
konstitutionsutskottet.
Förslagen i propositionen bygger delvis på
Samerättsutredningens betänkanden. Samerättsutredningen
tillkallades efter regeringsbeslut i september 1982 för att
utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige. Kommittén
avgav i maj 1986 delbetänkandet Samernas folkrättsliga ställning
(SOU 1986:36), i juni 1989 huvudbetänkandet Samerätt och
Sameting (SOU 1989:41) och i november 1990 slutbetänkandet
Samerätt och samiskt språk (SOU 1990:91). Även
Lantbruksstyrelsens rapport (1989:4) Frågor om samebyarnas
organisation, funktion och ekonomi, Naturvårdslagsutredningens
förslag, Översyn av naturvårdslagen m.m. (SOU 1990:38), såvitt
avser naturvårdshänsyn vid renskötsel och Statens
naturvårdsverks förslag om körning på barmark behandlas i
propositionens bilaga 2. Det nu redovisade utredningsmaterialet
har remissbehandlats.
I proposition 1990/91:4 föreslog den dåvarande regeringen
hösten 1990 ändringar i rennäringslagen. Förslagen grundade sig
framför allt på Samerättsutredningens huvudbetänkande och
Lantbruksstyrelsens rapport. Jordbruksutskottet, vilket då hade
att bereda rennäringsfrågor, ansåg att starka skäl talade för
att rennäringsfrågorna m.m. skulle behandlas inom ramen för ett
sammanhållet förslag där samtliga betänkanden från
Samerättsutredningen skulle bli föremål för en samlad bedömning.
Jordbruksutskottet föreslog därför riksdagen att avslå
propositionen (1990/91:JoU12). Riksdagen följde
jordbruksutskottets förslag.
I proposition 1990/91:134 om riktlinjer för överföring av
verksamheten vid Domänverket till aktiebolagsform föreslogs
bl.a. vissa ändringar i rennäringslagen. Bostadsutskottet
förordade i ett yttrande (1991/92:BoU5y) till näringsutskottet
våren 1992 att endast de förslag som avsåg att, oavsett
ägarförhållanden, även framgent ge den mark som förvaltas av
Domänverket ställning som kronomark skulle bifallas. Övriga
ändringar i rennäringlagen borde enligt bostadsutskottet
behandlas i samband med den aviserade s.k. samepropositionen.
Näringsutskottet anslöt sig till bostadsutskottet. Riksdagen
följde förslaget.
I tre motioner, som väckts med anledning av den nu aktuella
propositionen, förordas att regeringens förslag till ändringar
i rennäringslagen skall avslås eller behandlas först efter att
det föreslagna Sametinget har tagit ställning till vissa frågor.
Enligt motion Bo6 (v) finns en rad oklarheter i rådande
rättsförhållanden mellan rennäringens utövare och övrig
befolkning inom berörda områden. Regeringens förslag bör därför
avslås och ytterligare utredningar och överväganden göras
(yrkandena 1 och 4). Enligt Vänsterpartiets partimotion Bo7
yrkande 5 och motion Bo16 (kds) yrkande 2 bör det sameting som
förväntas komma till stånd ges möjlighet att behandla
regeringens förslag innan riksdagen tar ställning till
föreslagna ändringar i rennäringslagen. Detta skulle enligt
Vänsterpartiets partimotion vara det bästa sättet att fortsätta
på den väg som 1971 års rennäringslag avsåg utstaka nämligen att
myndigförklara samerna och återupprätta deras rätt till
självbestämmande. Kds-motionärerna anser att det finns
oklarheter huruvida förslagen till lösningar av bl.a.
administrationen av jakten och fisket som förs fram i
propositionen är de bästa. Genom att ge Sametinget tillfälle att
behandla dessa och andra frågor i propositionens bilaga 2 kommer
förslagen enligt motionärerna att bli allsidigt belysta och
Sametinget ges sin plats i samiskt och svenskt samhälle.
Utskottet gör följande bedömning. Till grund för regeringens
förslag i propositionen ligger, som framgår av den inledande
redovisningen, flera utredningsförslag som arbetats fram under
en stor del av 1980-talet. Förslagen har remissbehandlats och
bl.a. företrädare för samerna har gett sin syn på olika frågor.
Förslagen har enligt utskottets mening blivit allsidigt belysta.
Vid beredningen av ärendet har utskottet dessutom haft att ta
del av synpunkter som muntligen och/eller skriftligen har kommit
utskottet till del bl.a. från företrädare för samerna och för
vissa naturvårdsintressen. Den proposition om samerna och samisk
kultur m.m. som nu är föremål för behandling får anses svara mot
ett sådant sammanhållet förslag om samernas ställning som länge
efterfrågats och som riksdagen begärde hösten 1990
(1990/91:JoU12). Att vissa i propositionen föreslagna lösningar
är omtvistade utgör enligt utskottets mening inte tillräckliga
skäl för att avvakta med ett riksdagens ställningstagande. När
Sametinget inrättats kommer självfallet för samerna aktuella
frågor att behandlas av tinget, och förslag till andra lösningar
än de i propositionen och i detta betänkande framlagda kommer
förmodlingen att föras fram till regering och riksdag. Det finns
enligt utskottets uppfattning anledning knyta förhoppningar till
att det mellan riksdagen, regeringen och Sametinget kommer att
skapas en konstruktiv dialog. Vid en sammanvägning av olika
förslag avseende beredningen av propositionen och motionerna
till den del de behandlas i detta betänkande har utskottet
sammanfattningsvis kommit till uppfattningen att övervägande
skäl talar för att riksdagen nu bör ta ställning till de förslag
som läggs fram. Ett riksdagens ställningstagande till förslagen
bör rimligen också vara positivt för Sametinget genom att
klarhet kommer att skapas i flera av de frågor om utformningen
av en samlad samepolitik; frågor som inte sällan under flera år
och i olika sammanhang övervägts och diskuterats. Med hänvisning
till vad nu anförts anser utskottet att riksdagen i sak bör
behandla propositionens bilaga 2 samt de motioner som väckts med
anledning av propositionen. I fortsättningen av detta betänkande
behandlas dessa förslag. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna Bo6 (v) yrkandena 1 och 4, Bo7 (v) yrkande 5 och Bo16
(kds) yrkande 2 om behandlingen av propositionens bilaga
2.
Renskötselrätten
De rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samerna
har i lagen fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt.
Den beskrivs som en rätt för samer att använda mark och vatten
till underhåll för sig och sina renar. I rätten ingår bl.a.
renbete, jakt och fiske samt visst skogsfång. Renskötselrätt
tillkommer den av samisk härkomst som kan åberopa att någon av
hans föräldrar, far- eller morföräldrar haft renskötsel som
stadigvarande yrke. För rätt att utöva den krävs medlemskap i
sameby. Den får bedrivas inom vissa områden motsvarande
sammanlagt ungefär 1/3 av Sveriges totala yta. Antalet
renskötande samer brukar anges till ca 2 500.
Renskötselrätten regleras uttömmande i rennäringslagen, som
trädde i kraft den 1 juli 1971. Den bygger i allt väsentligt på
1928 års renbeteslag. Den i sin tur bygger i stort på de
principer om samernas renskötselrätt som fanns i den första
renbeteslagen från år 1886. Tillkomsten av den nu gällande
rennäringslagen innebar således ingen omprövning av frågan om
omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samernas
ursprungliga rättigheter inom renskötselområdet. Omfattningen av
samernas betesrätt reglerades första gången i 1873 års
avvittringsstadga. Regleringen avsågs i stort vara en
konfirmering av bestående förhållanden som innebar att
betesrätten skulle få utövas såväl på kronans som enskildas
marker. Samerna har under lång tid gjort anspråk på en starkare
rätt än vad som följer av rennäringslagen. Högsta domstolen (HD)
har i det s.k. skattefjällsmålet (NJA I 1981 s. 1) prövat en
tvist om bättre rätt till vissa skattefjäll i norra Jämtland.
Vissa samebyar yrkade att de skulle förklaras ha bättre rätt än
staten till skattefjäll i norra Jämtland. I andra hand yrkade de
vissa närmare angivna rättigheter till områdena utöver vad
rennäringslagen medger. HD fann att äganderätten till
skattefjällen tillkommer staten samt att samernas bruksrätt är
uttömmande reglerad i rennäringslagen. HD slog dock fast att
samerna på skattefjällen på grund av sin långvariga användning
av dessa områden har en starkt skyddad bruksrätt av speciellt
slag som ytterst är grundad på urminnes hävd. Den är enligt
domen av sådant slag att den enligt 2 kap. 18 § regeringsformen
är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning på samma sätt
som äganderätt.
Samernas renskötselrätt grundar sig enligt propositionen i
första hand inte på lagstiftning eller på upplåtelser i
särskilda avtal utan bygger i grunden på urminnes hävd. Detta är
enligt propositionen så grundläggande att det bör framgå av
rennäringslagen. Den skillnad som finns mellan
renskötselberättigade samer och samer utan sådan rätt bör tas
bort. I stället föreslås i propositionen att renskötselrätten
skall tillkomma den samiska befolkningen. Varje same bör få rätt
att bedriva renskötsel enligt rennäringslagens bestämmelser.
Same är enligt propositionen den som är av samisk härkomst.
Också detta föreslås framgå av lagen. Såsom tidigare får
renskötselrätten utövas endast av den som är medlem i sameby,
och samebyn avgör frågan om medlemskap. Någon ändring föreslås
således inte i dessa delar.
I motion Bo8 (nyd) yrkande 1 föreslås att riksdagen inte bör
anta förslaget till ändring i 1 § andra stycket rennäringslagen.
Skälet till detta är enligt motionärerna att det inte kan
uteslutas att rätten inte är kollektiv till sin karaktär utan
enskild, grundad på urminnes hävd.
Utskottet ansluter sig inledningsvis till regeringens
bedömning att frågan om renskötselrättens ursprung är så central
att det bör framgå av rennäringslagen att den vilar på urminnes
hävd. Renskötselrätten är också betydelsefull när det gäller den
samiska kulturen och dess förutsättningar att leva vidare och
utvecklas. Alla samer har del i den samiska kulturen. Som anförs
i propositionen får det enligt utskottets mening anses vara
principiellt riktigt att betrakta renskötselrätten som en
kollektiv rätt som tillkommer alla samer. Den ger samerna
befogenhet att använda vissa fastigheter för sig och sina renar
oavsett vem fastigheterna tillhör. Rätten får utövas enligt
bestämmelserna i rennäringslagen av dem som är medlemmar i en
sameby. Regeringens förslag innebär inte att den som anser sig
ha en enskild rätt av något slag skulle vara förhindrad att
väcka talan vid domstol. Med hänvisning till vad i propositionen
och i detta betänkande nu anförts tillstyrker utskottet
regeringens förslag till lag om ändring i 1 § rennäringslagen
och avstyrker motion Bo8 (nyd) yrkande 1.
Renskötselrättens karaktär behandlas också i propositionen i
ett annat perspektiv nämligen om det i lagstiftningen bör anges
att den är en särskild rätt till fastighet. Renskötselrätten är
enligt HD i skattefjällsmålet en bruksrätt som vilar på
civilrättslig grund och som i likhet med äganderätten är skyddad
mot tvångsförfoganden utan ersättning. Enligt HD belastar den i
likhet med nyttjanderätt de fastigheter på vilka den får utövas
och visar även i övrigt upp stora likheter med nyttjanderätt och
annan liknande rätt till fast egendom. En skillnad är att
renskötselrätten kan belasta en fastighet i olika hög grad. I
allmänhet innebär renskötselrätten ett mycket extensivt
utnyttjande av marken. Många fastigheter berörs knappast alls av
den medan andra marker kan vara mycket betydelsefulla ur
renskötselsynpunkt. Det är enligt propositionen inte möjligt att
generellt ange vilka fastigheter som berörs och i vilken
omfattning. Samerättsutredningen har ansett det vara av stor
betydelse för bl.a. ersättningsfrågorna att renskötselrätten
behandlas också som ett enskilt intresse, en särskild rätt till
fastighet, och att detta anges i bl.a. rennäringslagen.
Föredragande statsrådets uppfattning är att det hittills inte
visats att det finns ett behov av förtydligande i
rennäringslagen i denna fråga. Däremot anser han att det finns
skäl att göra ett förtydligande i lagen (1985:620) om vissa
torvfyndigheter och i väglagen. I den förstnämnda lagen finns i
42 § en uppräkning av vad som vid tillämpningen av lagen skall
anses vara särskild rätt till fastighet. Renskötselrätt saknas
bland exemplen. I minerallagen däremot, som har motsvarande
stadgande, anges renskötselrätt som ett av flera exempel på
särskild rätt.
I 55 § väglagen anges vilka rättigheter som medför rätt till
ersättning då en väghållare tar i anspråk mark för väg med
vägrätt. Bl.a. innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt som upplåtits innan marken togs i anspråk är
enligt nuvarande lydelse ersättningsberättigade. Eftersom
renskötselrätten inte grundar sig på upplåtelse föreslås i
propositionen en ny utformning av paragrafen som klargör att
innehavare av renskötselrätt har samma rätt till ersättning som
bl.a. innehavare av angiven nyttjanderätt.
Frågan om det i lagstiftningen bör införas att
renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet har
tagits upp i tre motioner. I Vänsterpartiets partimotion Bo7
yrkande 6 föreslås att det i rennäringslagen skrivs in att
renskötselrätten grundar sig på urminnes hävd och utgör en
särskild rätt till fastighet. Enligt motionen är frågan så
betydelsefull att den bör framgå av lagen. I motion Bo6 (v)
yrkandena 2 och 3 och i motion Bo9 (s) yrkande 1 föreslås att
riksdagen avslår förslaget att i lagen om vissa torvfyndigheter
och i väglagen ange att renskötselrätten är en särskild rätt.
Som skäl anförs i s-motionen att rättsläget i andra områden än
de som omfattades av skattefjällsmålet kan vara oklart.
Jordbruksutskottet anförde i betänkandet JoU 1971:37 (s. 42
f.) att renskötselrätten är ett slags nyttjanderätt som får
anses som en sådan särskild rätt som avses i 1 § andra stycket
expropriationslagen (1917:189). I detta lagrum stadgades att
särskild rätt som tillkom annan än kronan kunde exproprieras.
Motsvarande bestämmelse finns i nu gällande expropriationslag
(1972:719). HD har i skattefjällsmålet betraktat
renskötselrätten som en rätt av speciellt slag och liknat den
vid nyttjanderätt. Oavsett vad rennäringslagen innehåller i
denna fråga är det enligt bostadsutskottets bedömning
uppenbarligen så att renskötselrätten är att betrakta som en
särskild rätt till fastighet. Denna rätt kan inte upphävas
eller inskränkas utan att ersättning lämnas. Utskottet delar
föredragande statsrådets bedömning att ett tillägg i detta
avseende i rennäringslagen inte skulle få någon betydelse i
förhållandet mellan rennäringen och motstående intressen.
Däremot bör den ändringen som föreslås i väglagen, som
tillstyrkts av trafikutskottet, och i lagen om vissa
torvfyndigheter genomföras för att det inte skall råda någon
tvekan om att renskötselrätten utgör sådan särskild rätt för
vilken ersättning skall utgå också vid intrång enligt dessa
lagar.
Utskottet tillstyrker således regeringsförslaget om ändring i
55 § väglagen och 42 § lagen om vissa torvfyndigheter och avslår
partimotion Bo7 (v) yrkande 6 samt motionerna Bo6 (v) yrkandena
2 och 3 och Bo9 (s) yrkande 1.
I detta sammanhang behandlar utskottet också ett förslag i
motion Bo8 (nyd) yrkande 2 om att riksdagen bör ge regeringen
till känna att utredning sker om äganderättsfrågor och
näraliggande rättsfrågor i det området inom vilket renskötsel
får ske. Enligt motionärerna kan områdets rättsliga karaktär
helt eller delvis ifrågasättas.
Utskottet förstår yrkandet så att det som eftersträvas är en
utredning om påstådda oklarheter om vem som civilrättsligt är
ägare till viss mark. Enligt utskottets bedömning kan inte
frågor som i grunden rör rättsliga förhållanden lösas på
annat sätt än genom domstolsprövning. Utskottet avstyrker med
det anförda motion Bo8 (nyd) yrkande 2.
Ökat skydd för renskötselrätten
Enligt gällande rätt får den som äger eller brukar mark inom
året-runt-marker där renskötsel bedrivs inte ändra
markanvändningen så att avsevärd olägenhet uppkommer för
renskötseln (30 § första stycket). I andra stycket undantas
bl.a. företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning.
Bestämmelsen utgör ett komplement till 26 §, i vilken det
stadgas att regeringen under vissa förutsättningar kan förordna
om upphörande av renskötselrätten för visst område. Syftet med
bestämmelsen i 30 § är att förhindra markägare att genom
ensidigt handlande vidta åtgärder som i praktiken gör värdefull
renbetesmark oanvändbar som renbete. För att tillgodose
markägarens berättigade krav att få disponera sin mark
begränsades förbudsregeln till att gälla året-runt-marker, där
renskötsel faktiskt bedrivs. Ändrad markanvändning som innebär
en mindre olägenhet är tillåten.
I propositionen föreslås en ändring som innebär att
skyddsbestämmelsen kommer att träffa inte bara ändrad
markanvändning utan varje åtgärd som medför att avsevärd
olägenhet uppstår för renskötseln. Härigenom kommer skyddet för
renskötselrätten att skärpas på året-runt-marker. Förslaget
motiveras med att begreppet "ändrad markanvändning" i senare
lagstiftning fått en annan innebörd än det hade när
förbudsregeln infördes.
I motion Bo8 (nyd) yrkande 3 förordas att regeringsförslaget
avslås i denna del. Någon närmare motivering anges inte i
motionen. I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 7 föreslås
att det i rennäringslagen införs en bestämmelse som ger
Sametinget rätt att begära förhandling och avge yttrande i
markanvändningsfrågor. Förslaget motiveras med att tillgången på
vinterbete måste skyddas eftersom vinterbetet är avgörande för
hur många renar som samebyarna kan hålla.
I 30 § rennäringslagen anges var den tillåtna gränsen går för
åtgärder från markägarens sida. Sådana åtgärder som medför
avsevärd olägenhet för renskötseln får inte utföras. Som
departementschefen anförde i proposition 1971:51 s. 130 är
bestämmelsen inte avsedd att fungera som en materiell regel som
fastslår vilka intrång de renskötande samerna är skyldiga att
tåla utan ersättning. Även om åtgärden är tillåten kan den
således innebära ett intrång som berättigar till ersättning för
skadan. Bestämmelsen har varit oklar när det gäller åtgärder
inom skogsbruket genom att sådana åtgärder vanligtvis inte
innebär en ändrad markanvändning. Enligt utskottets mening är
det därför till fördel att det nu klargörs att alla åtgärder som
inte skall prövas i särskild ordning är otillåtna om de medför
avsevärd olägenhet för renskötseln. Några motiv som skulle
innebära att förslaget avstyrks har inte framkommit. Utskottet
tillstyrker därför regeringsförslaget om ett ökat skydd för
renskötselrätten genom angiven ändring i 30 § rennäringslagen.
Motion Bo8 (nyd) yrkande 3 avstyrks.
Med anledning av förslaget i Vänsterpartiets partimotion Bo7
yrkande 7 vill utskottet anföra följande. Frågan om Sametingets
möjligheter att påverka och agera i bl.a. markanvändningsfrågor
föreslås regleras i den i propositionens bilaga 1 föreslagna
sametingslagen. Enligt förslagets 2 kap. 1 § punkt 4 ingår i
Sametingets uppgifter att medverka i samhällsplaneringen och att
bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens
intressen vid utnyttjande av mark och vatten. I propositionen
anförs vidare att Sametinget kommer att få en viktig uppgift som
remissinstans innan frågor som är viktiga för rennäringen avgörs
på regional och central nivå. Enligt utskottets bedömning kommer
motionen i allt väsentligt att tillgodoses om riksdagen beslutar
anta förslaget till sametingslag såvitt nu är i fråga.
Tillräcklig anledning saknas enligt utskottets mening att också
i rennäringslagen införa en motsvarande bestämmelse om
yttrande i markanvändningsfrågor. Utskottet avstyrker med
det anförda Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 7.
Rennäringens folkrättsliga skydd
Särskilda bestämmelser om rennäringens folkrättsliga skydd
saknas i gällande lagstiftning. Samerättsutredningen gjorde
sammanfattningsvis den bedömningen att rennäringen åtnjuter
folkrättsligt skydd vid intrång som är så stora att rennäringens
fortbestånd äventyras. Bestämmelser som erinrar om att det finns
ett absolut folkrättsligt skydd borde enligt utredningen införas
i rennäringslagen, naturresurslagen (NRL) och
expropriationslagen. Enligt propositionen har dock
renskötselrätten ett starkare skydd i gällande lagstiftning än
vad som kan anses följa av folkrätten. Lagstiftningen anses
därför inte behöva ändras med hänsyn till Sveriges folkrättsliga
förpliktelser. Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i
propositionen anförts om rennäringens folkrättsliga skydd.
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 8 föreslås att
riksdagen ger regeringen till känna att frågor om rennäringens
folkrättsliga skydd ytterligare behöver förtydligas i samarbete
med Sametinget. Motionärerna synes kritiska mot att HD:s dom i
skattefjällsmålet och den rättshistoriska forskningen inte
medfört ett större hänsynstagande till samernas rättigheter.
Utskottet erinrar inledningsvis om att riksdagen i olika
sammanhang slagit fast att rennäringen är en förutsättning för
den samiska kulturen och att dess fortlevnad måste garanteras.
Syftet med gällande lagstiftning på detta område är bl.a. att
värna om och skydda den samiska kulturen. I NRL finns
skyddsregler för åtgärder som påtagligt kan försvåra
rennäringens utövande (2 kap. 5 §) och regler som ger ett skydd
för näringens markanvändning (3 kap. 5 §). NRL är en central lag
som skall tillämpas vid beslut enligt olika andra lagar när det
gäller konkurrens om vatten- och markanvändning i syfte att
åstadkomma en från olika synpunkter god hushållning med mark och
vatten och den fysiska miljön i övrigt. Områden som har en
avgörande betydelse för möjligheten att varaktigt bedriva
renskötsel i viss sameby är av riksintresse. De skall skyddas
mot åtgärder som påtagligt försvårar näringens bedrivande. Någon
formell anknytning finns inte mellan expropriationslagen och
NRL. I propositionen med förslag till NRL (prop. 1985/86:3)
ansågs något sådant behov inte föreligga. Det ansågs naturligt
att NRL:s hushållningsbestämmelser kommer att vägas in vid den
lämplighetsprövning som skall ske enligt 2 kap. 12 §
expropriationslagen. En prövning enligt NRL har också i
allmänhet gjorts i det tillståndsärende eller den detaljplan som
ofta ligger till grund för expropriationsansökan. Utskottet
delar den bedömning som görs i propositionen att en folkrättslig
skyddsregel i rennäringslagen inte skulle få någon praktisk
betydelse. Utskottet avstyrker partimotion Bo7 (v) yrkande 8 om
rennäringens folkrättsliga skydd och föreslår att riksdagen
i denna del lägger propositionen till handlingarna.
Ersättningsbestämmelserna
Rennäringslagen innehåller bestämmelser om rätt till
ersättning för viss skada och olägenhet vid upphävande av
renskötselrätt (28 §). Ersättningen bestäms med stöd av
expropriationslagens regler om expropriation av särskild rätt
till fastighet i tillämpliga delar (29 §). Ersättning för skada
som inte drabbat bestämd person tillfaller som huvudregel berörd
sameby och samefonden med hälften vardera. Sker intrång i
renskötselrätten vid verksamhet med stöd av andra lagar än
rennäringslagen prövas ersättningsfrågan i särskild ordning. Vid
ingrepp i renskötselrätten som inte innebär att renskötselrätten
upphävs, saknar rennäringslagen regler om ersättningsskyldighet.
Vid upplåtelse av nyttjanderätt som inte avser tillgodogörande
av naturtillgångar eller skogsavverkning skall enligt 34 §
rennäringslagen i princip en avgift utgå som tillfaller samerna.
Avgiften är avsedd att vara en kompensation (prop. 1971:51 s.
133) för den olägenhet som kan uppkomma på grund av upplåtelsen.
Uppkommer avsevärd olägenhet för renskötseln får upplåtelse inte
ske. Kan det visas att samerna lidit större förlust genom
upplåtelsen än som svarar mot avgiften bör ytterligare
ersättning utgå enligt departementschefen. Vid upplåtelse av
nyttjanderätt som avser naturtillgångar skall staten utge
ersättning för den skada eller olägenhet som på grund av
upplåtelsen drabbar renskötseln (34 § andra stycket).
Några särskilda bestämmelser om rätt till ersättning för
intrång i rennäringsrätten föreslås inte i propositionen.
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 9 föreslås att det i
rennäringslagen bör införas särskilda bestämmelser om rätt till
ersättning vid intrång i näringen. Enligt motionärerna befinner
sig samerna i ett markant underläge eftersom staten för
närvarande står som ägare men också är lagstiftare och därför
kan bestämma hur bruksrätten skall se ut.
Utskottet noterar att inte heller Samerättsutredningen
föreslog någon särskild skadeståndsregel i rennäringslagen för
sådant intrång som inte är så långtgående att renskötselrätten
upphävs. Som skäl anfördes att det är svårt att uppställa en
generell skadeståndsregel för alla de variationer som finns i
renskötselrätten när det gäller sårbarhet och toleransnivå
gentemot motstående intressen. Inte heller enligt propositionen
anses det möjligt att generellt ange vilken grad av intrång i
renskötselrätten som kan medföra ersättningsskyldighet.
Utskottet delar denna bedömning. Frågan om ersättningsskyldighet
föreligger får prövas av domstol i varje enskilt fall. Med det
anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår Vänsterpartiets
partimotion Bo7 yrkande 9 om ersättningsbestämmelser i
rennäringslagen och lägger propositionen i motsvarande del
till handlingarna.
Åtgärder vid för högt renantal m.m.
Enligt gällande rätt bestämmer länsstyrelsen det högsta antal
renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde.
Länsstyrelsen kan också förordna om inskränkning i betesrätten
om det behövs för att bevara renbetet eller för att främja
renskötseln (15 §). En sameby kan bestämma hur många renar en
medlem högst får inneha eller meddela vissa föreskrifter om
innehavet (35 §). Renräkning skall i princip ske årligen vid
ungefär samma tidpunkt (66 §). På grundval av renräkningen skall
en renlängd upprättas och fastställas av bystämman (68 §).
Tvångsslakt kan också beslutas om renar uppehåller sig utanför
renskötselområdet eller inom området på fel tid (71 §). Vid
vissa brister i renskötseln kan länsstyrelsen förordna syssloman
att ta hand om renskötseln (72 §).
I rennäringslagen saknas i princip sanktionsbestämmelser mot
en sameby som har för många renar eller mot en medlem som inte
följer ett beslut av sameby om det högsta renantal som får
innehas. I propositionen föreslås nu att det införs en möjlighet
för länsstyrelsen att förelägga sameby vid vite att följa ett
beslut om det högsta antal renar som får hållas inom byns
betesområde. Om en sameby har bestämt antalet renar som en
medlem får inneha och beslutet inte följs får föreläggandet
också riktas mot enskild medlem. Vitesföreläggande föreslås
också kunna meddelas om renar uppehåller sig utanför
renskötselområdet eller inom området under tid då renskötsel
inte får bedrivas där och den som lider skada eller olägenhet av
någon betydelse begär det. Sådant vitesföreläggande bör enligt
regeringsförslaget få meddelas endast om samebyn underlåter att
inom skälig tid efter anmaning ta hand om renarna.
Vitesföreläggande föreslås vidare kunna tillgripas om en sameby
underlåter att genomföra räkning av byns renar eller att bl.a.
upprätta renlängd. Slutligen föreslås i denna del att sameby
skall underrätta länsstyrelsen om tid och plats för renräkning
och att länsstyrelsen bl.a. kan utse någon att närvara vid
renräkningen. De nuvarande bestämmelserna om tvångsslakt av
strövrenar föreslås upphävas utom såvitt avser
koncessionssamebyar. Vad nu redovisats innebär att vissa
tilläggsbestämmelser i rennäringslagen anses böra införas.
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 10 föreslås att
riksdagen ger regeringen till känna att särskilda medel för
betesinventering bör anvisas och att regler för åtgärder vid för
högt renantal och mot strövrenar bör utarbetas i samarbete och
samförstånd med näringen genom Sametinget. Enligt motionärerna
bör således regeringens förslag inte genomföras. I en s-motion,
Bo9 yrkande 2, föreslås att regeringsförslaget om
vitesföreläggande vid förekomst av strövrenar bör skärpas genom
att bestämmelsen görs tvingande. Enligt motionens förslag skall
länsstyrelsen på framställning utfärda vitesföreläggande om
renar uppehåller sig på mark som inte får nyttjas som betesmark.
En ändring i 71§ rennäringslagen i detta syfte föreslås. I
motion 1991/92:Bo602 föreslås att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att bestämmelser om samhällelig kontroll
vid renräkning bör införas i rennäringslagen samt möjligheter
till vitesföreläggande mot dem som vägrar att rätta sig efter
beslut.
Bestämmelserna om högsta antalet renar har tillkommit mot
bakgrund av bl.a. att marken utnyttjas även av andra såväl inom
som utanför rennäringen. Det är därför bra att det nu föreslås
ett tillägg i bestämmelsen att länsstyrelsen vid fastställandet
av renantalet skall ta hänsyn till andra intressen. Renbetet
skall räcka till för flera näringsutövare. Marken måste kunna
utnyttjas också av markägaren och nyttjanderättshavare. Inte
minst för rennäringen är det viktigt att storleken på renhjorden
anpassas till tillgången på betet och särskilt vinterbetet. Helt
avgörande för att renantalet skall kunna fastställas är att det
finns tillförlitliga uppgifter om tillgången på betesmarker.
Utskottet vill understryka vikten av att betesinventeringar
genomförs och får ligga till grund för nödvändiga
ställningstaganden om hur renskötseln skall kunna utvecklas på
ett positivt sätt. Det är för en sådan utveckling enligt
utskottets mening nödvändigt att fastställa ett renantal som är
anpassat inte bara till de betesresurser renskötseln kan behöva
utan också till naturvårdens intresse och andra näringars
intressen. Som anförs i propositionen är det angeläget att det
vid de överläggningar som sker mellan Statens jordbruksverk och
rennäringens företrädare avsätts medel för slutförande av
betesinventeringarna.
Kunskapen om de enskilda renägarnas reninnehav har betydelse
inte bara för att fastställa det maximala renantalet utan även
för bl.a. rösträttsreglerna och fördelningen av kostnaderna i
samebyn samt för planering och utveckling av näringen. Såvitt
framgår av propositionen finns det på sina håll en del brister
när det gäller renkontrollen. Utskottet delar föredragande
statsrådets bedömning att det är angeläget att regelbundet
återkommande renräkningar kommer till stånd. Om renantalet blir
för högt inom vissa områden drabbas inte minst rennäringen.
Genom de föreslagna sanktionsbestämmelserna skapas enligt
utskottets mening bättre förutsättningar för samebyarna att med
kraft agera för att renantalet anpassas till betesresurserna.
Självfallet är det i första hand de som är verksamma inom
rennäringen som har att hitta lösningar på de frågor som nu
behandlas. Först om det inte går att lösa de problem som
sammanhänger med ett för högt renantal på frivillig väg bör de
föreslagna sanktionsåtgärderna tillgripas. Utskottet anser
liksom Samerättsutredningen att det är angeläget att det finns
möjligheter från samhällets sida att ingripa om samebyn inte kan
rätta till uppkomna brister i renskötseln. Utskottet utgår ifrån
att Sametinget kommer att ha en viktig uppgift när det gäller
bl.a. frågan om hur näringen skall utvecklas och hur renantalet
bäst anpassas till rådande betessituation och övriga
förhållanden. Regeringens förslag till lag om ändring i 15, 66,
66 a, 68 och 71 §§ rennäringslagen avseende åtgärder vid för
högt renantal m.m. tillstyrks. Med hänvisning till vad
utskottet anfört avstyrks Vänsterpartiets partimotion Bo7
yrkande 10. Genom regeringsförslaget och utskottets tillstyrkan
får motion 1991/92:Bo602 (s) anses tillgodosedd. Utskottet anser
att det inte finns tillräcklig anledning att, såsom föreslås i
motion Bo9 (s) yrkande 2, införa en för länsstyrelsen tvingande
regel om vitesföreläggande. Även denna motion avstyrks med
hänvisning till vad nu anförts.
Koncessionsrenskötseln
Koncessionsrenskötseln är en särskild form av renskötsel som
bedrivs i Kalix och Torne älvdalar. Inom detta område kan
renskötselberättigad få tillstånd (koncession) att driva
renskötsel. En förutsättning är dock att sökanden kan antas
komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt och att
fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för
orten. Koncessionsrenskötseln skiljer sig från den vanliga
formen av renskötsel bl.a. genom att den bedrivs hela året på
marker där renskötsel av hänsyn till jordbruket annars får
bedrivas endast vintertid. Koncessionerna är tidsbegränsade och
får lämnas för en tid om högst tio år.
Koncessionshavaren äger förutom egna renar också rätt att ta
emot skötesrenar. Skötesrenar får innehas bl.a. av den som äger
eller brukar jordbruksfastighet som helt eller delvis ligger
inom samebyns koncessionsområde och som är bosatt inom området
eller på fastigheten. I beslutet om koncession föreskrivs bl.a.
det högsta antal egna renar som får hållas resp. det högsta
antal skötesrenar som får tas emot. För samma hushåll får hos
koncessionshavare dock finnas högst 30 skötesrenar i
vinterhjord. År 1984 fanns det i de byar som då bedrev
koncessionsrenskötsel ca 16000 renar varav omkring 4500
ägdes av koncessionshavarna. De närmare bestämmelserna om
koncessionsrenskötseln återfinns i 85--89 §§ rennäringslagen.
Genom den nu aktuella propositionen föreslås att riksdagen
skall anta ett förslag till ändring i rennäringslagen (1971:437)
som bl.a. innefattar förslag till ändringar av 85, 86 och 89 §§,
dvs. i bestämmelser som avser koncessionsrenskötseln. Förslaget
i denna del innebär i korthet följande.
Som framgår ovan innefattar propositionen bl.a. förslag om att
alla samer skall ha renskötselrätt. Med hänvisning härtill
föreslås att den som har renskötselrätt fortsättningsvis också
skall kunna få koncession att bedriva renskötsel.
Rätten att inneha skötesrenar är i dag förbehållen bl.a. den
som äger eller brukar jordbruksfastighet som helt eller delvis
ligger inom samebyns koncessionsområde och som är bosatt inom
koncessionsområdet eller på fastigheten. Enligt propositionen
skall rätten att äga skötesrenar omfatta ägare eller brukare av
jordbruksfastighet som helt eller delvis är belägen inom den del
av Norrbottens län där koncessionsrenskötsel bedrivs -- detta
under förutsättning att han är bosatt inom detta område.
Motsvarande bosättningskrav föreslås gälla för övriga som har
rätt att äga skötesrenar (85 §).
För koncessionssamebyarna gäller att rösträtt vid bystämma
tillkommer såväl koncessionshavare som skötesrenägare. Det
innebär bl.a. att renskötande medlem i frågor som rör
renskötseln har rösträtt på grundval av sitt reninnehav. För
varje påbörjat tjugotal renar har medlemmen en röst. För att
stärka koncessionshavarnas ställning i samebyn föreslås i
propositionen att en ägare av skötesrenar i fortsättningen bara
skall ha en röst på bystämman. Med hänvisning till att
renskötande medlem i annan sameby än koncessionssameby enligt
förslag i propositionen inte skall få rösta för fler renar än
som samebyn kan ha beslutat att han får inneha föreslås dessutom
att koncessionshavarnas rösträtt begränsas på motsvarande sätt.
Enligt förslaget skall sålunda en koncessionshavare i frågor som
rör renskötseln inte få rösta för fler renar än som
länsstyrelsen bestämt att han får inneha (86 §).
För andra samebyar än koncessionssamebyar innebär det nu
föreliggande förslaget att länsstyrelsen vid vite skall kunna
förelägga en sameby att minska antalet renar om fler renar hålls
på bete än vad länsstyrelsen bestämt. Med hänvisning härtill
föreslås att länsstyrelsen även vad gäller koncessionssamebyarna
skall ha möjlighet att förelägga en sådan by att vid vite minska
antalet renar om det överstiger det tillåtna. Sådant
vitesföreläggande skall dessutom kunna meddelas i de fall andra
med koncessionen förenade villkor inte följs. Enligt förslaget
skall dessutom såväl enskilda koncessionshavare som
skötesrenägare kunna föreläggas att vid vite minska sitt
renantal till det tillåtna. I de fall en renägare efter anmaning
inte själv låter minska sitt renantal föreslås länsstyrelsen,
efter ansökan av samebyn, dessutom kunna besluta om utslaktning
av renar (89 §).
De i propositionen framlagda förslagen avseende
koncessionsrenskötseln innefattar i väsentliga delar
ändringar som motsvarar dem som föreslås för renskötseln i
övrigt -- ändringar som utskottet ovan ställt sig bakom.
Regeringens förslag till lagändringar i 85, 86 och 89 §§
rennäringslagen (1971:437), som inte har mött invändningar i
motioner, tillstyrks.
Koncessionsrenskötseln har enligt motion Bo8 (nyd) på sina
håll karaktären av hobbyrenägande. En av orsakerna till detta
kan enligt motionärerna vara den nuvarande begränsningen av
renantalet. Med hänvisning härtill föreslås i motionens yrkande
5, som utskottet uppfattat yrkandet, att antalet skötesrenar vid
koncessionsrenskötsel bör höjas till minst 50.
Antalet skötesrenar för ett hushåll begränsades till 30
genom en av riksdagen år 1985 beslutad ändring i
rennäringslagen. Till grund för ändringen låg bl.a. en strävan
att förbättra koncessionshavarnas ekonomiska ställning.
Begränsningen avsåg sålunda att förbättra koncessionshavarnas
möjlighet att utöka sitt renantal. Utskottet har inte på de i
motionen angivna grunderna funnit anledning ändra bestämmelserna
i denna del. Motion Bo8 (nyd) yrkande 5 avstyrks.
I motion Bo2 (c) yrkande 1 begärs ett riksdagens
tillkännagivande om koncessionsrenskötselns betydelse i Kalix
och Torne älvdalar. Enligt motionären är koncessionsrenskötseln
här en binäring till jord- och skogsbruket som i många fall
utgör ett viktigt ekonomiskt komplement.
Utskottet delar den uppfattning om koncessionsrenskötselns
regionalpolitiska betydelse som bl.a. torde ligga till grund
för den nu aktuella motionen. Att låta denna uppfattning komma
till uttryck i ett allmänt hållet tillkännagivande i enlighet
med motionens förslag fyller enligt utskottets mening däremot
inte något reellt syfte. Motion Bo2 (c) yrkande 1 avstyrks
sålunda.
Hänsyn vid renskötsel till naturvårdens intressen
Rennäringslagen innehåller en bestämmelse om att skälig hänsyn
skall tas till andra intressen vid utövandet av renskötsel (65
§). Däremot saknas i lagen bestämmelse som gör det möjligt att
meddela närmare föreskrifter om vilken hänsyn som skall tas. I
propositionen föreslås att en sådan möjlighet införs och att
ordet "skälig" tas bort i 65 §. Härigenom kommer rennäringslagen
att överensstämma med bestämmelserna i skogsvårdslagen och lagen
om skötsel av jordbruksmark. Föreskrifterna får enligt
regeringsförslaget inte vara så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras. Möjligheter att i vissa
situationer ge förelägganden eller förbud, med vite, föreslås
också.
I likhet med jordbruksutskottet anser bostadsutskottet att
inte bara jordbruket och skogsbruket utan även rennäringen skall
ta hänsyn till naturvårdens intressen vid näringens bedrivande.
Bostadsutskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna
ändringen i 65 § och den föreslagna 65 a § angående
föreskrifter om hänsyn till naturvårdens intressen m.m.
Barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel
Av bestämmelserna i terrängkörningslagen (1975:1313) följer
att körning i terräng med motordrivet fordon är förbjuden på
barmark om körningen sker för annat ändamål än jord- eller
skogsbruk. Med stöd av lagen har regeringen dessutom genom
terrängkörningsförordningen (1978:594) bestämt att sådan
barmarkskörning i terräng också är tillåten i direkt samband med
renskötsel.
Genom propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av
vad som där anförts om barmarkskörning i terräng i samband med
renskötsel. Det anförda innebär att det nuvarande undantaget
från förbudet som gäller körning i direkt samband med
renskötseln behålls men att det preciseras till att avse
bevakning av renar samt drivning och samling av renar inför
omedelbart förestående märkning, slakt eller flyttning. Särskild
försiktighet skall iakttas vid barmarkskörning på kalfjäll.
När det gäller förbudet mot barmarkskörning i terräng och
de i propositionen aviserade preciseringarna i
terrängkörningsförordningen anför jordbruksutskottet i sitt
yttrande att utskottet inte har någon erinran. Också i denna del
berör propositionen enligt jordbruksutskottet frågor som har
stor betydelse för naturvårdsintressena. Det är angeläget att
åtgärder vidtas för att motverka skador på naturmiljön, särskilt
på kalfjället, och för att begränsa buller och andra störningar.
Enligt jordbruksutskottet får dock restriktionerna självfallet
inte innebära att samernas möjligheter till daglig försörjning
sommartid omöjliggörs.
Bostadsutskottet delar vad jordbruksutskottet anfört. Med
anslutning till det anförda föreslår bostadsutskottet att
propositionen såvitt avser barmarkskörning i terräng läggs till
handlingarna.
Rätt till jakt och fiske
Den som utövar renskötsel får enligt rennäringslagen jaga och
fiska på utmark inom de delar av samebyns betesområde som hör
till renbetesfjällen eller lappmarkerna när renskötsel är
tillåten där (25 §). Även den som tillfälligt uppehåller sig
inom annan samebys betesområde på grund av renarnas skötsel får
jaga och fiska där för sitt uppehälle. På marker i Jämtlands och
Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten
och var särskilt upplåtna till renbete får medlem i sameby fiska
till husbehov och efter tillstånd jaga rovdjur inom byns
betesområde.
Upplåtelse av rätt till jakt och fiske får ske på sådan
kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens
omedelbara disposition och på renbetesfjällen om det kan ske
utan avsevärd olägenhet för renskötseln (32 §). Upplåtelsen
skall också vara förenlig med god jakt- eller fiskevård och får
inte orsaka besvärande intrång i den jakträtt eller fiskerätt
som enligt lagen tillkommer samerna. Frågan om upplåtelse prövas
enligt 33 § av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
I propositionen redovisas hur småviltsjakten och fisket på
statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör
ordnas i framtiden. Bred enighet tycks råda om att jakt och
fiske inte bedrivs i den utsträckning som resurserna medger.
Rätt till jakt och fiske anses kunna upplåtas i betydligt större
omfattning än för närvarande utan att olägenheter av någon
betydelse uppkommer för rennäringen.
Sammanfattningsvis anförs i propositionen följande.
Det skydd för rennäringsintresset som gäller enligt
rennäringslagen skall inte inskränkas, och samernas rätt enligt
lagen till jakt och fiske skall vara oförändrad. Vissa områden
som är särskilt känsliga för renskötseln, t.ex. slaktplatser och
vissa avsnitt av flyttleder, avses undantas från upplåtelse av
småviltsjakt helt eller delvis under året. Även vissa andra
områden runt samlad bebyggelse bör undantas.
Upplåtelse av småviltsjakt avses kunna ske inom alla andra
områden på statens mark ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen där olägenhet av någon betydelse inte uppkommer
för rennäringen.
Särskilda jaktområden kan enligt propositionen behöva avsättas
för kommuninnevånarna. Det betonas som mycket angeläget att de
personer som är beroende av jakten för sin försörjning får
nödvändiga upplåtelser. Vid behov kan övervägas om ett visst
område skall upplåtas till endast en sådan person. För dessa kan
enligt propositionen övervägas om det inte finns särskilda skäl
att upplåtelsen bör vara avgiftsfri eller
om avgiften bör sättas lägre än den som normalt tas ut.
Huvudansvaret för upplåtelserna och områdesindelningen bör
enligt propositionen ligga kvar på länsstyrelserna.
Områdesindelningen bör ske i samråd med berörda samebyar och
lokala jaktvårdssammanslutningar. Länsstyrelserna i de aktuella
länen bör samarbeta sinsemellan och utbyta erfarenheter om
praktiska detaljer. I princip avses jakt- och
fiskevårdsföreningarnas upplåtelseverksamhet upphöra. Härigenom
vinns enligt propositionen fördelar ur jakt- och
viltvårdssynpunkt. I för rennäringen störningskänsliga områden,
där verksamheten kan behöva styras i detalj och under kontroll
av samebyn, kan det enligt förslaget vara lämpligt att
underupplåtelser sker till samebymedlem eller sammanslutning av
samebymedlemmar.
När det gäller avgiften för upplåtelse av jakträtt tillfaller
hälften samebyn och hälften Samefonden. Någon ändring föreslås
inte i denna del. Samefonden har hittills stått för kostnaderna
för jakt- och fiskevårdande åtgärder ovanför odlingsgränsen och
på renbetesfjällen samt för bevakning. I fortsättningen bör
enligt regeringsförslaget länsstyrelsen ta ut en särskild avgift
för detta arbete samt för sina kostnader för arbetet med de
enskilda upplåtelserna. Länsstyrelsen bör bestämma
upplåtelseavgiftens storlek. Vid bestämmandet bör enligt
propositionen beaktas inte bara att upplåtelserna bör ge
samebyarna och Samefonden en inkomst utan också att jakt kan
utövas på rimliga ekonomiska villkor. Det anses vara en fråga
för länsstyrelsen att bestämma vilka former av jaktkort som bör
finnas. Ett jaktkort som gäller hela året bör dock finnas för
kommuninnevånarna. Någon ändring föreslås inte i bestämmelserna
om användning av hund.
Vad gäller upplåtelse av rätt till fiske framhålls i
propositionen att det är angeläget att upplåtelser i första hand
sker till dem som helt eller delvis försörjer sig på fiske.
Intäkterna av upplåtelseavgifterna för fisket bör enligt
regeringsförslaget i fortsättningen tillfalla berörd sameby och
Samefonden med hälften var. Kostnaderna för fiskevården och
bevakningen skall såsom tidigare redovisats bekostas genom
länsstyrelsens försorg och inte såsom nu Samefondens.
Tillstånd att uppföra enklare jakt- och fiskekojor skall i
vissa fall kunna beviljas dem som helt eller delvis försörjer
sig på jakt och fiske.
Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen
anförts om upplåtelse av jakt- och fiskerätt på statens mark
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
Frågor om rätt till jakt och fiske behandlas i två motioner. I
motion Bo1 (s) delvis, föreslås riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna att samernas jakt- och fiskerätt ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen är en monopolrätt. I
områden nedanför odlingsgränsen har samerna en med andra
enskilda pretendenter delad stark jakt- och fiskerätt. I
Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 11 förordas att
riksdagen tillkännager för regeringen att upplåtelse av jakt och
fiske ovan odlingsgränsen helt skall handhas av samerna själva
samt att regler och utformning av upplåtelsen skall handläggas
av Sametinget i samarbete med länsstyrelsen.
Bostadsutskottet noterar till att börja med i likhet med
jordbruksutskottet att de befogenheter som samerna hade enligt
1886 års renbeteslag i huvudsak står kvar enligt gällande
rennäringslagstiftning. Bostadsutskottet vill också peka på att
ett förverkligande av de redovisade övervägandena i fråga om
småviltsjakten och fisket inom angivna områden inte innebär
någon inskränkning i det skydd som finns i samernas
renskötselrätt enligt rennäringslagen. Upplåtelser får inte ske
om de kan vålla renskötseln någon olägenhet av betydelse eller
innebär besvärande intrång i den rätt till jakt och fiske som
enligt lagen tillkommer samerna. Upplåtelserna skall dessutom
vara förenliga med god jaktvård eller fiskevård.
Bostadsutskottet har under angivna förutsättningar inte något
att erinra mot att de möjligheter som finns för jakt och fiske
utnyttjas på ett effektivare sätt än hittills. Vissa personer är
helt eller delvis beroende av jakt och fiske för sin
försörjning. För många andra är möjligheterna att jaga och fiska
en viktig fritidsaktivitet och rekreationskälla. Som
jordbruksutskottet anfört har det sedan länge varit ett allmänt
önskemål att möjligheterna till jaktutövning och fiske tas till
vara på ett bättre sätt än för närvarande.
Alltsedan bestämmelserna infördes har det ankommit på statliga
myndigheter att ansvara för och pröva upplåtelsefrågorna. De
överväganden som redovisas i propositionen när det gäller vem
som bör handha dessa frågor innebär således ingen förändring i
gällande ordning. Gällande ordning har kommit till bl.a. på
grund av den avvägning mellan delvis motstridiga intressen som
det är fråga om. HD har i skattefjällsmålet inte funnit att det
skulle vara grundlagsstridigt att samerna inte ansvarade för
upplåtelse av jakt- och fiskerättigheter. Utskottet bedömer det
som lämpligast att länsstyrelsen alltjämt har ansvaret för
administrationen av dessa frågor.
Med det anförda föreslår bostadsutskottet att riksdagen lägger
propositionen till handlingarna såvitt rör frågorna om rätt
till småviltsjakt och fiske ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen och avslår motion Bo1 (s) yrkande 1 delvis och
partimotion Bo7 (v) yrkande 11.
Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården
För att öka möjligheterna att driva en effektiv jakt- och
fiskevård föreslås i propositionen att en bestämmelse införs som
ger en sameby möjlighet att undanta visst område från
medlemmarnas användning för jakt eller fiske om det behövs av
hänsyn till vilt- eller fiskevården eller av andra särskilda
skäl.
Jordbruksutskottet har tillstyrkt förslaget i propositionen
efter att ha konstaterat att det för optimal avkastning behövs
en effektiv jakt- och fiskevård ovanför odlingsgränsen och
på renbetesfjällen. Fiskbeståndet skyddas och bevaras enligt
jordbruksutskottet genom reglering av fisket med avseende bl.a.
på total beskattning av fiskbestånden, beskattningens inriktning
på fiskarter och årsklasser samt fredande av fiskens lek och
uppväxt. Till detta kommer åtgärder för att förbättra fiskens
livsmiljö. Ansvaret för regleringen av fisket kan tas av
fiskerättsägarna själva i fiskevårdsområdesföreningar eller
samfällighetsföreningar. Även samebyarna kan besluta om
bymedlemmarnas fiske. Mot den angivna bakgrunden har
jordbruksutskottet uttalat sig positivt om regeringens förslag.
Bostadsutskottet, som delar jordbruksutskottets uppfattning,
tillstyrker föreslagen ändring i 35 § rennäringslagen.
I motion Bo5 (s) föreslås att nätfiske av röding och öring
under lektid förbjuds. Skäl att tillåta sådant fiske anses inte
finnas längre när samefamiljerna inte på samma sätt som förr är
beroende av fisket för sin överlevnad. Enligt motionärerna anses
det i många civiliserade länder som barbari att fånga fisk med
nät under lektiden. Den synen borde råda även i Sverige. Ett
tillkännagivande till regeringen i frågan förordas.
Av vad ovan redovisats framgår att en målsättning är att
förbättra fiskevården för att skydda och bevara bestånden.
Fiskeriverket eller länsstyrelsen kan enligt gällande
fiskeriförfattningar meddela föreskrifter i syfte att främja
fiskevården. De förbud mot nätfiske som motionärerna
eftersträvar är närmast en fråga för de fiskevårdande
myndigheterna. Med det anförda avstyrker bostadsutskottet motion
Bo5 (s).
Samebyns verksamhetsområde
Enligt bestämmelserna i rennäringslagen har en sameby till
ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa sköta renskötseln
inom byns betesområde. Samebyn får inte heller driva annan
verksamhet än renskötsel (9 §).
Genom propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av
vad som där anförts om samebyns verksamhetsområde. I korthet
innebär detta följande.
Annan verksamhet än renskötsel skall inte heller i
fortsättningen få bedrivas i samebyns regi. De medlemmar i en
sameby som vill bedriva annan verksamhet får enligt
propositionen göra det i annan form. Om en sameby ges möjlighet
att utvidga sin verksamhet innebär detta att en samebymedlem som
enbart vill ägna sig åt renskötsel mot sin vilja kan komma att
bli delaktig i en utökad samebyverksamhet. Det ligger enligt
propositionen inte någon fördel i detta. I anslutning härtill
betonas att begränsningen av samebyns verksamhet inte hindrar
byns medlemmar från att ägna sig åt annan sysselsättning. Detta
kan t.ex. ske enskilt eller genom att intresserade medlemmar
bildar bolag eller ekonomisk förening.
Med hänvisning bl.a. till förslag från sameorganisationerna
förordas i partimotionen Bo7 (v) yrkande 12 att en utredning
skall tillsättas för att utreda frågan om samebyarnas
möjligheter att bedriva annan ekonomisk verksamhet än
renskötsel.
Som framhålls i propositionen innebär inte rennäringslagens
regler om samebyns verksamhetsområde att samebymedlemmarna
hindras från att ägna sig åt annan sysselsättning än renskötsel.
Den enda begränsning som lagstiftningen medför i detta avseende
är att sådan verksamhet får bedrivas i annan form än den samebyn
erbjuder. I den utsträckning en medlem eller en sammanslutning
av medlemmar i en sameby önskar driva annan verksamhet vid sidan
av renskötseln får detta sålunda ske enskilt eller genom att de
bildar bolag eller ekonomisk förening. De nackdelar som
eventuellt kan följa av en sådan ordning får enligt utskottets
mening ställas mot de fördelar som kan ligga däri. De
kompletterande verksamheter som här kan bli aktuella är av
mycket olika slag och omfattning. Det är därför inte självklart
att det alltid är den verksamhetsform som samebyn erbjuder som
är den bäst lämpade i varje enskilt fall.
Utskottet, som anser förslaget i propositionen väl underbyggt,
är inte berett förorda att frågan om samebyns verksamhetsområde
skall utredas i enlighet med förslaget i partimotion Bo7 (v)
yrkande 12. Motionen avstyrks. Riksdagen föreslås lägga
propositionen i motsvarande del till handlingarna.
Ersättning för viltskador
Ersättning av statsmedel för rovdjursrivna renar lämnas enligt
bestämmelserna i förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa
skador av rovdjur. Bestämmelserna innebär att ersättning lämnas
om en ren dödas eller skadas genom angrepp av björn, varg, järv,
lo eller örn under förutsättning av att renen har återfunnits.
Ersättningen betalas till renens ägare, men även den sameby inom
vars betesområde den påträffats får ett visst belopp. Kan inte
ägaren identifieras lämnas hela ersättningen till samebyn.
Ersättningsbeloppens storlek fastställs årligen av
Naturvårdsverket efter samråd med Statens jordbruksverk. Olika
belopp gäller för honrenar, hanrenar och kalvar. Till renägaren
utgår det högsta beloppet för honrenar och det lägsta beloppet
för kalvar. Ersättningen till samebyn motsvarar i stort ett
beräknat värde för en genomsnittlig ren.
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna vad som
där förordats om ersättning för viltskador. Förslaget innebär i
korthet följande.
Enligt propositionen bör ersättningsbeloppet baseras på
förlustsiffror som har presenterats av Naturvårdsverket.
Ersättningen bör vidare baseras på rovdjursförekomst. Detta
anges innebära att förändringar i rovdjursförekomsten skall
ligga till grund för fastställande av anslagens storlek. I detta
sammanhang understryks också Naturvårdsverkets roll som
faunavårdande myndighet, vilket bl.a. betyder att verket har att
svara för en samlad bedömning av de svenska rovdjursstammarnas
storlek. Enligt förslaget bör denna bedömning, som bör göras
årligen, ligga till grund vid fastställandet av det totala
ersättningsbeloppet.
Efter en samlad bedömning som tar hänsyn till renskötselns och
naturvårdens intressen och som dessutom utgår från att minimera
administrationskostnaderna föreslås i propositionen att det
årligen bör avsättas en samlad ersättningssumma som motsvarar
skäligt värde för de rovdjursrivna renarna. Med utgångspunkt i
av Naturvårdsverket redovisade förlustsiffror kan antalet
rovdjursdödade renar enligt förslaget för närvarande bedömas
uppgå till knappt 20000, varav 16000 är kalvar.
Ersättningsbeloppet föreslås baserat på de angivna
förlustsiffrorna.
Enligt propositionen bör det totala ersättningsbeloppet få
disponeras av rennäringen. Beslut om användningen av medlen
skall fattas av Sametinget. Det tillgängliga beloppet skall
kunna användas till ersättning för rovdjursrivna renar, för
åtgärder för att förebygga skador av rovdjur eller för kostnader
för extra bevakning av renhjord vid stor rovdjursförekomst. Det
förutsätts härvid att ersättningen till renägare kommer att
betalas ut till resp. sameby.
Det finns enligt förslaget flera skäl att låta Sametinget
spela en central roll då det gäller att sammanställa
informationen om förekomsten av rovdjur. I framtiden kommer det
att vara naturligt för de renskötande samerna att hålla tät
kontakt med Sametinget. Det ter sig enligt propositionen då
naturligt att de rapporterar rovdjursobservationer till sin egen
myndighet. Eftersom det föreslagna ersättningssystemet baseras
på rovdjursförekomst ligger det enligt propositionen i de
renskötande samernas intresse att redovisa alla observationer
som görs.
Sammanfattningsvis anges i propositionen att utgångspunkten
vid fördelningen av medlen bör vara rovdjursförekomsten inom
samebyarnas områden. Särskild vikt skall härvid läggas vid
föryngringar så att rovdjurens långsiktiga överlevnad i landet
garanteras. Enligt förslaget skapas härigenom ett rättvist
ersättningsssystem samtidigt som behovet av skydd för de stora
rovdjuren tillgodoses.
Med hänvisning till att Sametinget tidigast kan inleda sitt
arbete under hösten 1993 och för att ge tid till ytterligare
arbeten med rovdjursinventeringar föreslås att det nya
ersättningssystemet bör gälla från den 1 juli 1995.
I motion Bo4 (-) hemställs att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande avseende behovet av inventering och övervakning
av rovdjursstammarna. Enligt motionären förutsätter förslaget om
att ersättningen för rovdjursrivna renar skall baseras på
rovdjursförekomsten en betydligt bättre kännedom om rovdjurens
antal och livsmönster. Ökade resurser måste enligt
motionsförslaget därför anslås för rovdjursinventeringar --
detta för att ett av Naturvårdsverket framlagt förslag om
inventeringsverksamheten skall kunna genomföras.
Det är enligt motion Bo12 (s) både ur rennäringens och
samhällets synpunkt viktigt att rovdjursinventeringarna sker på
ett sätt så att de vinner trovärdighet och inte ger utrymme för
misstolkningar. Enligt motionärerna bör därför länsstyrelserna
genomföra och sammanställa rovdjursinventeringar som skall
utgöra underlag för Sametingets fördelning av ersättningen för
rovdjursrivna renar. Regeringen bör årligen fastställa
ersättningsbeloppen.
Som utskottet har uppfattat det framlagda förslaget avseende
det framtida systemet för ersättning för viltskador innebär
det sammanfattningsvis följande. Det totala ersättningsbeloppet
för de renar som rivs av rovdjur skall inledningsvis baseras på
de förlustsiffror som Naturvårdsverket redovisat, dvs. 20000
renar varav 16000 är kalvar. Därefter skall den samlade
ersättningen till rennäringen justeras med avseende på framtida
förändringar i rovdjursförekomsten. Det skall åligga
Naturvårdsverket att årligen göra den samlade bedömning av de
svenska rovdjursstammarnas storlek som skall ligga till grund
härför.
Fördelningen av ersättning på de enskilda samebyarna skall
baseras på rovdjursförekomsten inom samebyns betesområde.
Särskild vikt skall härvid läggas vid föryngringar av
rovdjursstammen. Det skall ankomma på Sametinget att ansvara för
att erforderlig information om rovdjursförekomsten sammanställs.
Denna information skall i sin tur grundas på den kunskap som
redan finns samt inrapporterade rovdjursobservationer från
de renskötande samerna, länsstyrelsernas rennäringsenheter och
naturvårdsenheter samt polisen. Sametinget skall i dessa frågor
hålla en nära kontakt med Naturvårdsverket.
Sametinget svarar för att ersättningen betalas ut till
samebyarna på grundval av de sammanställda uppgifterna om
rovdjursförekomsten.
Ett ersättningssystem som baserar sig på förekomsten av
rovdjur och deras föryngring har enligt bostadsutskottets mening
betydande fördelar i jämförelse med dagens ersättningssystem.
Utformningen av det föreslagna systemet som sådant har också
vunnit stor anslutning. Detta hindrar inte att det kan finnas
invändningar mot vissa delar i det framlagda förslaget. I de
motioner som väckts i denna del tas sålunda upp frågan om
genomförandet av de rovdjursinventeringar som skall ligga till
grund för fördelningen av ersättningen. Det finns även enligt
utskottets mening betydande svårigheter när det gäller att få en
bra och rättvisande bild av rovdjursförekomsten inom olika delar
av renskötselområdet. Utskottet har dock inte underlag för
någon annan bedömning än att den föreslagna ordningen, som
innebär att Sametinget i samråd med Naturvårdsverket har att
svara för sammanställningen av tillgängliga uppgifter från en
rad instanser, torde kunna ge ett acceptabelt beslutsunderlag.
Det får enligt utskottets mening förutsättas att arbetet med
sammanställningarna av gjorda rovdjursobservationer m.m.
utvecklas i takt med att erfarenheter vinns av det nya systemet.
Även Naturvårdsverkets pågående rovdjursinventeringar bör kunna
bidra till att öka kunskaperna på området. Som framhålls i
propositionen är det därför angeläget att Sametinget håller en
nära kontakt med Naturvårdsverket i dessa frågor så att de nya
kunskaper som kommer fram fortlöpande kan utnyttjas. I
sammanhanget bör också erinras om att det enligt förslaget bör
ankomma på Sametinget att, efter samråd med Naturvårdsverket och
renägarnas organisationer, redovisa hur medlen använts och
effekten härav.
Med det ovan anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag
i vad avser ersättning för viltskador. Motionerna Bo4 (-) och
Bo12 (s) avstyrks.
Prisstödet till rennäringen
I dag utgår prisstöd till rennäringen i form av ett fast
belopp per slaktad ren. När stödet gavs sin nuvarande utformning
var den uttalade ambitionen att åstadkomma ett rationellare
slaktuttag. Enligt propositionen har detta syfte inte uppnåtts.
Med hänvisning härtill förordas att prisstödet i fortsättningen
bör utgå som ett stöd per kilo. Härigenom främjas enligt
förslaget produktionen av renar med hög köttkvalitet eftersom
detta ger renägaren bästa ekonomiska utbyte. Även pristilläggets
storlek beroende av när på året slakten sker samt vissa andra
frågor bör enligt förslaget övervägas.
Enligt propositionen har ett kilorelaterat prisstöd som utgår
med olika belopp för vuxna djur, yngre djur och kalvar
övervägande fördelar framför den ordning som nu tillämpas.
Det förordade prisstödet som baseras på slaktvikt och som
utgår med olika belopp för olika slaktdjur förutsätter enligt
propositionen att det sker en klassificering av de slaktade
djuren. Med hänvisning till att sådan klassificering kommer att
införas den 1 juli 1993 föreslås att prisstödet till rennäringen
övergår till ett kilorelaterat stöd vid samma tidpunkt.
Enligt förslaget bör en viss del av prisstödet även i
fortsättningen kunna användas till marknadsföring.
Med hänvisning till att prisstödet är en del i
rationaliseringsverksamheten finns det enligt regeringens
förslag skäl att förbehålla stödet för renägare som har
renskötsel som huvudsakligt yrke och inkomstkälla. Något
prisstöd bör enligt propositionen därför inte lämnas till den
renägare som har färre än 50 renar. Denna förändring kan enligt
förslaget inte ske innan det i propositionen förordade
företagsregistret för rennäringen har införts. Detta betyder att
nuvarande ordning behålls tills vidare.
Genom att antalet renar för en skötesrenägare är begränsat
till 30 skulle enligt motion Bo2 (c) ett genomförande av
förslaget att inte lämna något prisstöd till renägare som har
färre än 50 renar leda till svåra och negativa konsekvenser för
rennäringen inom koncessionsområdet. Enligt motionen måste
därför prisstöd även fortsättningsvis lämnas till renägare som
har färre än 50 renar -- yrkande 2.
Även i motion Bo10 (s) förs fram förslag om att prisstöd också
i fortsättningen bör utgå utan att krav ställs på ett visst
reninnehav. Enligt motionen innebär det föreliggande förslaget
en sådan försämring för koncessionsrenskötseln att dess framtid
hotas.
Koncessionsrenskötseln utgör enligt motion Bo15 (m) ofta ett
nödvändigt komplement för att klara försörjningen. Trots
svårigheterna att sätta en gräns mellan det reninnehav som är
att betrakta som hobbyverksamhet och det som utgör
näringsverksamhet måste enligt motionären en sådan gränsdragning
göras. Med hänvisning härtill begärs ett riksdagens
tillkännagivande om behovet av fortsatt prisstöd för
koncessionsrenskötsel i samband med näringsverksamhet.
Bostadsutskottet delar vad som i propositionen anförts om
behovet av en förändring av prisstödet till rennäringen. Även
enligt utskottets mening bör sålunda dagens prisstöd i form av
ett fast belopp per ren ersättas med ett stöd som baseras på
slaktvikt. Regeringens förslag i vad avser utformningen av
prisstödet tillstyrks sålunda av utskottet.
När det gäller det i propositionen förordade undantaget från
prisstödet till renägare som har färre än 50 renar vill
utskottet anföra följande.
I propositionen framhålls att prisstöd inte bör utgå till den
som närmast bedriver renskötsel som hobbyverksamhet. Utskottet
delar denna uppfattning. Det frågan gäller är därför hur den
renskötsel som har hobbykaraktär skall kunna skiljas ut från
annan renskötsel. Enligt utskottets mening låter sig detta
svårligen göras med den nu förordade antalsgränsen. Det torde
inte vara ovanligt att reninnehavet också för renägare med färre
än 50 renar är av väsentlig betydelse för dennes utkomst. Inte
minst gäller detta för många skötesrenägare inom
koncessionsområdet. Som framgår av framställningen ovan är
antalet renar för dessa begränsat till 30. Ett genomförande av
regeringens förslag innebär bl.a. att en stor del av de renar
som finns inom koncessionsområdet fortsättningsvis inte skulle
omfattas av prisstödet. Det finns enligt utskottets mening mot
bakgrund härav en uppenbar risk för att den förordade
begränsningen av prisstödet får oacceptabla konsekvenser för ett
betydande antal renägare och därmed också för den bygd där de är
verksamma.
Mot bakgrund av det anförda bör enligt utskottets mening
övervägas möjligheterna att fortsättningsvis låta prisstödet
utgå till de renägare för vilka reninnehavet utgör ett
väsentligt inslag i försörjningen. I de fall renägandet endast
är att betrakta som något av en hobby eller ett sätt att förse
det egna hushållet med renkött bör däremot inte något prisstöd
utgå. Det bör ankomma på regeringen att göra de närmare
överväganden som erfordras. En förutsättning bör vara att
systemet skall vara administrativt enkelt. Resultatet av
övervägandena tillsammans med eventuella förslag till hur
prisstödet skall utformas i nu aktuell del bör föreläggas
riksdagen snarast dock senast i 1994 års budgetproposition.
Vad utskottet nu med anledning av regeringens förslag samt
motionerna Bo2 (c) yrkande 2, Bo10 (s) samt Bo15 (m) anfört om
prisstödet till de renägare som äger ett mindre antal renar bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Rätt till slöjdvirke
Inom de delar av betesområdet som hör till lappmarkerna,
renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Kopparbergs län
som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt
upplåtna till renbete får enligt 17 § första stycket
rennäringslagen medlem i sameby för eget behov ta bl.a.
slöjdvirke. Rätten gäller på både statlig och privat mark. Om
annan än samebymedlem vill ta slöjdvirke krävs upplåtelse av
nyttjanderätt. Länsstyrelsen handlägger sådana upplåtelser.
Enligt propositionen bör även annan same än den som är medlem
i sameby ges rätt att ta slöjdvirke. Rätten föreslås avse mark
inom renbetesfjällen, mark inom lappmarkerna som tillhör eller
vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och den mark i
Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992
tillhörde staten och var särskilt upplåten till renbete. Enligt
regeringsförslaget får tillstånd ges till den som ägnar sig åt
samisk slöjd i inte oväsentlig utsträckning och som är bosatt i
länet. Länsstyrelsen skall vara tillståndsmyndighet.
Rätten till slöjdvirke har tagits upp i två motioner. I motion
Bo1 (s), delvis, föreslås att sameslöjdarnas slöjdvirkesrätt
säkras genom lag. Enligt motion Bo14 (s) yrkande 4 bör frågan
hur de samer som verkar utanför den direkta rennäringen skall få
tillgång till slöjdvirke remitteras till Sametinget.
Som framgår av redogörelsen här ovan lämnas i propositionen
förslag till lagändring om rätt till slöjdvirke. Ett
genomförande av regeringsförslaget får anses tillgodose syftet
med redovisade motionsyrkanden. Utskottet har inget att erinra
mot att även andra samer än samebymedlemmar ges rätt att ta
slöjdvirke på angivna marker. Utskottet avstyrker med det
anförda motionerna Bo1 (s) delvis och Bo14 (s) yrkande 4.
Ytterligare en fråga vill utskottet ta upp i sammanhanget.
Regeringens förslag innebär att en i Jämtlands län bosatt same
kan få tillstånd att ta slöjdvirke på viss mark i Jämtlands och
Kopparbergs län medan däremot en i Kopparbergs län bosatt same
inte skulle kunna få denna rätt. Några skäl för denna
begränsning har inte framkommit. Utskottet förordar att rätten
till slöjdvirke utvidgas till att avse även den same som är
bosatt i Kopparbergs län. Utskottet föreslår därför att
riksdagen antar det förslag till lag om ändring i 17 §
rennäringslagen i den lydelse som framgår av bilaga 2 avseende
rätten till slöjdvirke för samer boende i Kopparbergs län.
Skogs- och fiskesamer
Fiskesamer har i proposition 1971:51 (s. 170) definierats som
"vissa samer som inte tillhör den renskötande befolkningsgruppen
men som är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin
försörjning". De är således inte medlemmar i sameby och saknar
den rätt till jakt och fiske som rennäringslagen ger medlemmar i
sameby. Bland de samer som fiskar för sin försörjning finns en
grupp som inte har fiskerätt som grundas på lag eller avtal.
Enligt propositionen bör fiskesamernas rätt till jakt och fiske
kunna regleras inom ramen för gällande bestämmelser. Riksdagen
bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om
fiskesamerna.
Frågan om fiskesamernas rättsliga ställning tas upp i två
motioner. I motion Bo1 (s), delvis, kritiseras att
Samerättsutredningens förslag inte beaktats i propositionen. Ett
alternativ som enligt motionären förbisetts i utredningen är att
fiskesamer skulle kunna ingå som medlemmar i sameby med rätt att
bedriva jakt och fiske med stöd av rennäringslagen.
I motion Bo14 (s) yrkande 3 föreslås ett tillkännagivande om att
regeringen bör uppdra åt det föreslagna Sametinget att bereda
frågan om fiske- och skogssamernas roll i den gemensamma
samenäringen för att klarlägga deras rättigheter. I
Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 13 föreslås att
riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för
att utreda skogssamebyarnas rättsliga ställning och deras
situation i övrigt.
Samerättsutredningen, som övervägde tre alternativa lösningar
för fiskesamerna, kom fram till att den bästa lösningen vore att
samer, som inte är medlemmar i någon sameby, genom upplåtelser
får rätt att jaga och fiska på kronomark i samma omfattning som
de skulle ha kunnat som medlemmar i sameby. Möjligheten att jaga
och fiska kommer i och för sig att öka väsentligt om de
ändringar som redovisats om upplåtelse av småviltsjakt och fiske
förverkligas. Som tidigare framhållits bör med de i
propositionen redovisade förändringarna vid upplåtelse av jakt-
och fiskerätt alla fiskesamer som helt eller delvis försörjer
sig på fiske i princip beviljas upplåtelser. Utskottet
förutsätter emellertid att regeringen noga följer frågan om
fiskesamernas försörjningsmöjligheter. Skulle det visa sig att
fiskesamernas rättigheter inte kan tillgodoses i rimlig grad
utgår utskottet ifrån att regeringen i lämpligt sammanhang
återkommer till riksdagen i frågan. Något särskilt
tillkännagivande synes inte erforderligt. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna Bo1 (s), delvis, och Bo14 (s)
yrkande 3, delvis, och föreslår att riksdagen lägger
propositionen i denna del till handlingarna.
Skogssamebyarnas rättsliga förhållanden m.m. har inte tagits
upp av Samerättsutredningen eller i propositionen.
Skogsrenskötseln bedrivs i området mellan odlingsgränsen och
lappmarksgränsen. Skogssamebyarnas året-runt-marker återfinns
huvudsakligen i detta område. Skogsrenskötselns problem har
utretts i betänkandet Ds U 1981:10. Utredningen har inte lett
fram till något förslag om ändring i lagstiftningen.
Det finns enligt utskottets mening anledning att ytterligare
överväga frågan om skogssamernas rättsliga ställning. Utskottet,
som förutsätter att regeringen utan en riksdagens uttryckliga
begäran därom överväger frågan om skogsrenskötselns villkor,
utgår från att frågan i lämpligt sammanhang redovisas för
riksdagen i förening med eventuella förslag. Det finns också
skäl att anta att Sametinget framöver kommer att tillföra frågan
synpunkter. Det finns enligt utskottets uppfattning således inte
tillräcklig anledning att nu tillstyrka partimotion Bo7 (v)
yrkande 13 och motion Bo14 (s) yrkande 3, delvis, om
skogsrenskötseln m.m.
Övriga förslag om ändringar i rennäringslagen
I 99 § rennäringslagen anges vilka beslut av länsstyrelsen
som får överklagas. Bl.a. hänvisas till 2 §. I propositionen
föreslås emellertid att bestämmelserna i denna paragraf bör
upphävas. Utskottet har ingen erinan mot förslaget. Det medför
emellertid en justering också av 99 §, vilket framgår av
utskottets förslag till lag om ändring i senast nämnda
bestämmelse i rennäringslagen, se bilaga 2 som bifogas detta
betänkande.
Vad i propositionen anförts beträffande övriga förslag till
lag om ändring i rennäringslagen som inte behandlats särskilt i
detta betänkande har inte föranlett någon erinran eller annat
uttalande från utskottet. Lagförslagen i övrigt tillstyrks
således.
Vissa övriga frågor avseende rennäringen
I propositionens bilaga 2 bereds riksdagen tillfälle att ta
del av vad som där anförs beträffande renforskningen.
Utskottet föreslår att propositionen i denna del läggs till
handlingarna.
Avslutningsvis behandlar utskottet i detta avsnitt ett antal
motionsyrkanden som ur olika aspekter behandlar frågor avseende
rennäringen eller som har anknytning till näringen.
Ett ömsesidigt hänsynstagande måste enligt motion Bo3 (c)
eftersträvas mellan de olika intressen som finns inom
renskötselområdet. Det är enligt motionärerna därför nödvändigt
att samhället sätter in informationsinsatser för att klargöra
vilka rättigheter och skyldigheter olika näringar har inom
renskötselområdet. Riksdagsbeslutet måste enligt deras mening
därför följas av saklig information om vad beslutet innebär för
att skapa förutsättningar för ökad förståelse och respekt mellan
berörda parter.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att det
inom renskötselområdet, liksom inom andra delar av landet,
skapas förståelse och respekt mellan de olika intressen som där
finns företrädda. En av förutsättningarna för att så skall bli
fallet är naturligtvis att berörda parter har tillgång till en
bra och riktig information om de förhållanden som råder. I
dagens samhälle finns det enligt utskottets mening också goda
förutsättningar för att sådan information skall få den spridning
som krävs. Inte minst gäller detta med avseende på det breda
massmediala utbud som i dag finns tillgängligt. Utskottet är med
hänvisning till det nu anförda inte berett förorda särskilda
statliga informationsinsatser i enlighet med förslaget i
motion Bo3 (c). Motionen avstyrks.
Renskötseln bör enligt motion Bo8 (nyd) ha möjligheter att
utvecklas som näring. En förutsättning härför anges dock vara
att det öppnas möjligheter för en mera marknadsinriktad och fri
rennäring. Enligt motionens yrkande 4 bör därför
förutsättningarna för en fri marknadsinriktad rennäring utredas.
Det är också enligt utskottets mening viktigt att rennäringen,
liksom andra näringar, ges möjlighet att verka och utvecklas på
sina egna villkor på en öppen marknad. Samtidigt måste detta
naturligtvis ske med beaktande av de särskilda förhållanden som
trots allt råder för renskötseln. Enligt utskottets mening har
det i motion Bo8 (nyd) inte visats i vilket eller vilka
avseenden dagens förhållanden hindrar en önskvärd utveckling
av rennäringen. Utskottet är inte berett förorda att ett
utredningsarbete med den allmänt hållna inriktning som förordas
i motionen genomförs. Motionens yrkande 4 avstyrks.
Enligt motion Bo11 (s) har i dag alla samebyar vägförbindelser
till sina centralvisten med undantag av Talma sameby inom Kiruna
kommun i Norrbottens län. Enligt motionärerna är det med
avseende på rennäringen nödvändigt med en väg också till Talma
sameby. Det förhållandet att transporten av renslakt från detta
väglösa område i dag sker med helikopter över Torneträsk har
enligt motionen blivit en allt större belastning på lönsamheten
i rennäringen. Med hänvisning härtill förordas att riksdagen
uttalar sig för att en väg anläggs och att regeringen därefter
skall svara för att vägförbindelsen förverkligas.
Trafikutskottet hänvisar i sitt yttrande över motionen till
sitt ställningstagande våren 1992 till en motion med i huvudsak
samma innebörd som den nu aktuella. Detta tidigare
ställningstagande redovisas också i sin helhet i yttrandet.
Härav framgår bl.a. att vägen i en viss sträckning som berörde
såväl Påkkentanjaure naturreservat som Rostu obrutna fjällområde
prövats av regeringen och att regeringen med tillämpning av
NRL:s bestämmelser om markens användning vid en samlad bedömning
funnit att den med denna sträckning inte borde komma till stånd.
Sammanfattningsvis innebär det att trafikutskottet ansåg att
vägen från trafikpolitisk synpunkt var angelägen för samebyn och
förutsatte att regeringen följde frågan. Mot bakgrund härav fann
trafikutskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av
motionen inte borde komma i fråga.
Trafikutskottet finner i det nu avgivna yttrandet ingen
anledning att ompröva sitt tidigare ställningstagande och
avstyrker för sin del även den nu aktuella motionen.
Som framgår av den kortfattade redovisningen ovan har frågan
om att anlägga en väg till Talma sameby varit föremål för
riksdagens prövning så sent som våren 1992. Vägen har i en viss
sträckning också prövats av regeringen, som med tillämpning av
bestämmelserna i NRL funnit att den med denna sträckning inte
borde komma till stånd. Bostadsutskottet har för sin del inte
funnit att något väsentligt nytt tillkommit som motiverar en
omprövning av tidigare fattade beslut. Med anslutning till vad
trafikutskottet anfört avstyrker bostadsutskottet således motion
Bo11 (s).
Samisk kultur m.m.
Inledning
I den till propositionen fogade bilaga 3 bereds riksdagen
tillfälle att ta del av vad som där anförts om sameradio och
-TV.
Det beslut som riksdagen fattat om den avgiftsfinansierade
radio- och TV-verksamheten inför avtalsperioden 1993--1996
innebär bl.a. att de totala resurserna för verksamhet på
minoritets- och invandrarspråk skall vara minst oförändrade i
jämförelse med verksamhetsåret 1992. Inför den nya
avtalsperioden -- liksom inför tidigare avtalsperioder, fr.o.m.
år 1978 -- har det från riksdag och regering betonats att det
finns särskilda skäl som motiverar programservice på samiska i
större utsträckning än vad som motiveras av samernas antal.
Riksdagsbeslutet innebär vidare att riksdag och regering anger
endast allmänna riktlinjer för programverksamheten vid public
service-företagen och att beslut om distriktsorganisation
ankommer på dessa företag.
Enligt vad som anförs i den nu aktuella bilagan bör inte några
detaljerade villkor ställas om hur verksamheten skall utformas.
I anslutning härtill framhålls dessutom att, om riksdagen
beslutar i enlighet med regeringens förslag i proposition
1992/93:70 om privat lokalradio, samerna kommer att kunna dra
nytta av den större mångfald inom etermedieområdet som förslagen
i denna proposition innebär.
Riksdagen bör enligt motion Bo16 (kds) yrkande 3 inte nu ta
ställning till propositionen i den del den rör sameradio och
-TV. Enligt motionärerna bör i stället denna del av
propositionen remitteras för yttrande till Sametinget, när detta
inrättats och startat sin verksamhet. Först därefter bör
riksdagen behandla frågan, dvs. hösten 1993.
Kulturutskottet anför i sitt yttrande att de frågor om
sameradio och -TV som tas upp i den nu aktuella propositionen --
utöver de mera övergripande frågor som riksdagen redan våren
1992 beslutat om -- gäller sådan verksamhetsplanering,
organisation m.m. som det ankommer på public service-företagen
att besluta om. Mot denna bakgrund anser kulturutskottet att
behandlingen av propositionens bilaga 3 i nu aktuell del
inte bör uppskjutas i avvaktan på att Sametinget inrättas.
Sametinget får enligt kulturutskottet tillfälle att i senare
sammanhang, bl.a. inför kommande avtalsperioder, framföra de
eventuella krav på förändrade riktlinjer för verksamheten som då
kan vara aktuella.
Det finns inte heller enligt bostadsutskottets mening
anledning att på de i motion Bo16 (kds) angivna grunderna skjuta
upp behandlingen av propositionen i nu aktuell del. Motionens
yrkande 3 avstyrks. Utskottet vill i sammanhanget också hänvisa
till sitt ställningstagande ovan avseende det i samma motion
framförda förslaget om uppskov med behandlingen av
propositionens bilaga 2.
Sameradio och -TV
De samiska etermediefrågorna är enligt motion Bo13 (s) en
nationell angelägenhet och verksamheten har stor betydelse för
den samiska identiteten, traditionen, kulturen och språket. Med
hänvisning härtill föreslås att riksdagen som sin mening skall
ge regeringen till känna att det behövs dels en handlings- och
utvecklingsplan för sameradio och -TV -- yrkande 1, dels en
sammanhållen samisk etermedieenhet -- yrkande 2. Den föreslagna
särskilda etermedieenheten för samerna bör enligt motionen
utarbeta och fastställa planer och mål för samisk radio och TV
och genomföra det som uppställs i dem. Enheten bör ges resurser
till att utveckla och bredda programverksamheten och öka
sändningen av samnordiska program.
I sitt yttrande anför kulturutskottet att kraven i motion Bo13
(s) avser sådana frågor som det ankommer på programföretagen att
själva besluta om. Det är enligt kulturutskottet således
företagen som beslutar om i vilka former planering och
utveckling skall ske. När det gäller den i motionen begärda
särskilda etermedieenheten erinrar kulturutskottet om att det
enligt riksdagsbeslutet våren 1992 är programbolagen som skall
bestämma om hur de kan lösa det framtida samarbetet när det
gäller samordningen m.m. beträffande bl.a. minoritetsprogrammen.
Kulturutskottet förutsätter härvidlag att bolagen finner
lösningar som främjar bl.a. den samiska programverksamheten. Med
det anförda avstyrker kulturutskottet motion Bo13 (s) yrkandena
1 och 2.
Med anslutning till vad kulturutskottet anfört avstyrker
bostadsutskottet motion Bo13 (s) yrkandena 1 och 2 om
sameradio och -TV. Utskottet föreslår att propositionen i nu
aktuell del läggs till handlingarna.
Övriga frågor avseende samisk kultur
I propositionens bilaga 3 bereds riksdagen tillfälle att ta
del av vad som där anförts om ett ökat stöd till den samiska
kulturen. Vad som här anförts beträffande sameslöjd,
biblioteksservice samt Gaaltie -- samiskt konst- och
kulturcentrum har inte givit utskottet anledning till erinran
eller särskilt uttalande. Utskottet föreslår att propositionen i
nu aktuell del läggs till handlingarna.
Frågor avseende den samiska kulturen har också aktualiserats i
två motionsyrkanden.
Riksdagen bör enligt motion Bo14 (s) yrkande 5 begära att
regeringen förelägger riksdagen ett förslag till lösning av
frågan om statligt stöd till sameidrotten. Motionärerna anför
att den samiska idrottsverksamheten inte endast är en fråga om
idrottsligt tävlande utan även en fråga om att ta vara på
traditionella värden i samiskt samhällsliv. Genom att
föreningsverksamheten är organiserad på ett annat sätt än inom
de förbund som får statligt stöd via Riksidrottsförbundet faller
samernas idrottsföreningar utanför dagens stödordning.
Motionärerna anser med hänvisning härtill att samisk
idrottsrörelse bör kunna få statligt stöd i annan form, t.ex. på
samma sätt som vissa s.k. främjandeorganisationer erhåller stöd.
Kulturutskottet instämmer i sitt yttrande i motionärernas
uppfattning att det är viktigt att den samiska
idrottsverksamheten kan erhålla statligt stöd, bl.a. mot
bakgrund av att den är en del av det samiska samhället och
traditionen. I yttrandet anförs vidare att den samiska idrotten
kan erhålla statligt stöd via Riksidrottsförbundet i den mån de
samiska föreningarna väljer samma organisationsform som
tillämpas av förbund anslutna till Riksidrottsförbundet.
Kulturutskottet redovisar i anslutning härtill också
omfattningen av det statliga stöd som i annan ordning har utgått
till den samiska idrotten.
Kulturutskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte
finns skäl för riksdagen att hos regeringen begära förslag till
en annan lösning av frågan om i vilka former statligt bidrag
skall ges till den samiska idrottsverksamheten. Avslutningsvis
anför kulturutskottet att det bör ankomma på Sametinget att i
framtiden pröva huruvida bidrag bör lämnas i annan form och att
-- om så bedöms erforderligt -- lämna förslag i frågan.
Bostadsutskottet har för sin del inte underlag för annan
bedömning än kulturutskottet när det gäller formerna m.m. för
stödet till den samiska idrotten. Även enligt
bostadsutskottets mening bör sålunda riksdagen avstyrka motion
Bo14 (s) yrkande 5.
Det bör enligt motion Bo8 (nyd) yrkande 6 ankomma på staten
att ta initiativ till att skapa bättre förutsättningar för jakt-
och fisketurism samt annan turism ovanför odlingsgränsen och i
renbetesfjällen, främst i Norrbotten och Västerbotten. Staten
bör också ta initiativ till marknadsföring inom och utom landet,
av främst Norrbotten och Västerbotten som turistland.
Frågan om behovet av statliga insatser för jakt- och
fisketurismen har tagits upp i såväl jordbruksutskottets som
kulturutskottets yttrande.
Enligt jordbruksutskottet kan de i propositionen redovisade
förslagen att utveckla möjligheterna att upplåta rätt till jakt
och fiske ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen
förväntas ge ökade möjligheter att i allt väsentligt tillgodose
syftet med motion Bo8 (nyd) yrkande 6. Motionen bör enligt
jordbruksutskottets mening därmed inte föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd.
Kulturutskottet hänvisar i sitt yttrande till sitt
ställningstagande våren 1992 till statens insatser inom
turistområdet. Då det gäller främjande av turismen inom landet
ansåg kulturutskottet vid detta tillfälle att det inte fanns
anledning att av hänsyn till turistföretagen göra någon skillnad
mellan dem och företag i andra branscher i vad avser
regionalpolitiska och sysselsättningsfrämjande åtgärder. Med
hänvisning härtill avstyrker kulturutskottet motionen i vad den
avser turistfrämjande åtgärder m.m. i fråga om jakt- och
fisketurism.
Bostadsutskottet har inte funnit grund för annat
ställningstagande än jordbruksutskottet och kulturutskottet när
det gäller insatser för jakt- och fisketurismen. Även enligt
bostadsutskottets mening bör sålunda motion Bo8 (nyd) yrkande 6
avslås av riksdagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande behandlingen av propositionens bilaga 2
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo6 yrkandena 1 och 4,
1992/93:Bo7 yrkande 5 och 1992/93:Bo16 yrkande 2,
men. (v)
2. beträffande renskötselrätten som en kollektiv rätt
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo8 yrkande 1 antar
1 § i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga 1,
res. 1 (nyd)
3. beträffande särskild rätt till fastighet
att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Bo6 yrkandena 2
och 3, 1992/93:Bo7 yrkande 6 och 1992/93:Bo9 yrkande 1 antar
regeringens förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948)
och i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter med den lydelse
som framgår av bilaga 1,
5. beträffande ökat skydd för renskötselrätten
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo8 yrkande 3 antar
30 § i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga 1,
res. 3 (nyd)
6.beträffande yttrande i markanvändningsfrågor
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo7 yrkande 7,
7.beträffande rennäringens folkrättsliga skydd
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo7 yrkande 8
lägger regeringens förslag till handlingarna,
8.beträffande ersättningsbestämmelser i rennäringslagen
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo7 yrkande 9
lägger regeringens förslag till handlingarna,
9.beträffande åtgärder vid för högt renantal m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Bo602,
1992/93:Bo7 yrkande 10 och 1992/93:Bo9 yrkande 2 antar 15, 66,
66 a, 68 och 71 §§ i regeringens förslag till lag om ändring i
rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga
1,
10.beträffande koncessionsrenskötseln
att riksdagen antar 85, 86 och 89 §§ i regeringens förslag
till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den
lydelse som framgår av bilaga 1,
11.beträffande antalet skötesrenar
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo8 yrkande 5,
res. 4 (nyd)
12.beträffande koncessionsrenskötselns betydelse
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo2 yrkande 1,
13.beträffande föreskrifter om hänsyn till naturvårdens
intressen m.m.
att riksdagen antar 65 och 65 a §§ i regeringens förslag till
lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som
framgår av bilaga 1,
14.beträffande barmarkskörning i terräng
att riksdagen lägger regeringens förslag till handlingarna,
15.beträffande rätt till småviltsjakt och fiske
att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Bo1 yrkande 1,
detta yrkande i motsvarande del, och 1992/93:Bo7 yrkande 11
lägger regeringens förslag till handlingarna,
16.beträffande en effektiv jakt- och fiskevård
att riksdagen antar 35 § i regeringens förslag till lag om
ändring i rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som framgår
av bilaga 1,
17.beträffande förbud mot nätfiske
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo5,
res. 5 (s)
18.beträffande samebyns verksamhetsområde
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo7 yrkande 12
lägger regeringens förslag till handlingarna,
19.beträffande ersättning för viltskador
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1992/93:Bo4 samt 1992/93:Bo12 godkänner vad
i regeringsprotokollet förordats,
res. 6 (s)
20.beträffande utformningen av prisstödet
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
motsvarande del godkänner vad i regeringsprotokollet förordats,
21.beträffande prisstödet till renägare som har färre än
50 renar
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i
motsvarande del samt motionerna 1992/93:Bo2 yrkande 2,
1992/93:Bo10 och 1992/93:Bo15 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
22. beträffande rätt till slöjdvirke
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo1, denna motion i
motsvarande del, och 1992/93:Bo14 yrkande 4,
23.beträffande rätten till slöjdvirke för samer boende i
Kopparbergs län
att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar 17 §
i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437) med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2
som utskottets förslag betecknad lydelse,
24.beträffande fiskesamernas rättigheter
att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Bo1 och
1992/93:Bo14 yrkande 3, båda motionsyrkandena i motsvarande del,
lägger regeringens förslag till handlingarna,
res. 7 (s)
25.beträffande skogsrenskötseln m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo7 yrkande 13 och
1992/93:Bo14 yrkande 3, detta yrkande i motsvarande del,
res. 8 (s)
26. beträffande 99 § rennäringslagen
att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar 99 §
i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437) med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2
som utskottets förslag betecknad lydelse,
27.beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga
1, i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under
mom. 1--26 ovan,
28.beträffande renforskningen
att riksdagen lägger regeringens förslag till handlingarna,
29.beträffande statliga informationsinsatser
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo3,
30.beträffande utveckling av rennäringen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo8 yrkande 4,
res. 9 (nyd)
31.beträffande väg till Talma sameby
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo11,
32.beträffande behandlingen av propositionens bilaga 3
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo16 yrkande 3,
33.beträffande sameradio och -TV
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo13 lägger
regeringens förslag till handlingarna,
34.beträffande sameslöjd, biblioteksservice samt Gaaltie
-- samiskt konst- och kulturcentrum
att riksdagen lägger regeringens förslag till handlingarna,
35.beträffande stödet till den samiska idrotten
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo14 yrkande 5,
res. 10 (s)
36.beträffande jakt- och fisketurismen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo8 yrkande 6.
res. 11 (nyd)
Stockholm den 3 december 1992
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist
(s), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson
(s), Erling Bager (fp), Sören Lekberg (s), Mikael Odenberg (m),
Rune Evensson (s), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c),
Marianne Carlström (s), Lars Stjernkvist (s), Harry Staaf (kds)
och Max Montalvo (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Renskötselrätten som en kollektiv rätt (mom. 2)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Utskottet ansluter" och slutar med "yrkande 1" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar regeringens bedömning att frågan om
renskötselrättens ursprung är så central att det bör framgå av
rennäringslagen att den vilar på urminnes hävd. Däremot kan
utskottet inte ansluta sig till regeringens uppfattning att
renskötselrätten är en kollektiv rätt som tillkommer den samiska
befolkningen. I detta hänseende kan inte rättsläget anses
klarlagt. Det kan enligt utskottets mening, vilket också påpekas
i motion Bo8 yrkande 1, inte uteslutas att rätten till sin
karaktär är en enskild rätt, som grundas på urminnes hävd.
Utskottet anser därför att riksdagen, mot bakgrund av vad i
motionen anförts, inte bör anta regeringens förslag till lag om
ändring i 1 § andra stycker rennäringslagen utan i stället anta
utskottets förslag till lag om ändring i 1 § nämnda lag i den
lydelse som framgår här nedan.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande renskötselrätten som en kollektiv rätt
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion
1992/92:Bo8 yrkande 1 antar utskottets förslag till lag om
ändring i 1 § rennäringslagen (1971:437),
Regeringens förslag Utskottets förslag
1 §
Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmelserna
i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och
sina renar.
Rätten enligt första Rätten enligt första
stycket stycket
(renskötselrätten) (renskötselrätten)
tillkommer den samiska grundas på urminnes
befolkningen och grundas på hävd.
urminnes hävd.
Renskötselrätten får utövas av den som är medlem i sameby.
2.Rättsliga förhållanden (mom. 4)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet förstår" och på s. 11 slutar med "yrkande
2" bort ha följande lydelse:
Såsom påpekas i motionen föreslås i propositionen ingen
ändring av det område inom vilket renskötsel får ske.
Renskötselrätten får enligt rennäringslagen utövas såväl på
statens mark som på privat mark inom vissa områden året runt och
inom andra områden under vissa tider på året. Detta är och har
varit en känslig fråga. Både samer och annan ortsbefolkning
anser i en del fall att deras rätt har kränkts. De ifrågasätter
de rättsliga förhållandena när det gäller rätten till mark och
vatten. Utskottet anser i likhet med motionärerna i Bo8 (nyd)
att frågorna om vem som äger mark och vatten och vilka
rättigheter som i övrigt finns inom renskötselområdet måste
utredas så att klarhet i frågorna vinns.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion Bo8
(nyd) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
4. beträffande rättsliga förhållanden
att riksdagen med anledning av motion Bo8 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3.Ökat skydd för renskötselrätten (mom. 5)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "I 30 §" och slutar med "3 avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Genom den i propositionen föreslagna ändringen i 30 §
rennäringslagen kommer skyddet för rennäringen att öka på
året-runt-marker. Det är i och för sig bra. Mot
rennäringsintresset skall emellertid ställas markägarens
intresse att utnyttja sin egendom på ett från näringssynpunkt
tillfredsställande sätt. Enligt utskottets mening saknas det
tillräckliga skäl för att förbjuda markägaren att vidta åtgärder
som inte innebär att markanvändningen ändras.
Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört föreslås att
riksdagen med anledning av motion Bo8 (nyd) yrkande 3 inte antar
regeringens förslag till lag om ändring i 30 § rennäringslagen.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5. beträffande ökat skydd för renskötselrätten
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo8 yrkande 3
inte antar regeringens förslag till lag om ändring i 30 §
rennäringslagen (1971:437),
4.Antalet skötesrenar (mom. 11)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Antalet skötesrenar" och på s. 18 slutar med "5
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Bo8 (nyd) måste renskötseln ges
förutsättningar att utvecklas som näring. Det betyder bl.a. att
en successiv avveckling av de regleringar som i så hög grad styr
näringen måste påbörjas. För koncessionsrenskötseln innebär det
bl.a. att den nuvarande begränsningen av antalet skötesrenar
måste höjas från 30 till förslagsvis 50 renar. Härigenom skulle
möjligheter skapas för skötesrenägarna att ge sitt reninnehav
en mera näringsmässig inriktning. Det inslag av hobbyverksamhet
som i dag kännetecknar en del av innehavet av skötesrenar skulle
därmed också försvinna.
Vad utskottet nu med anledning av motion Bo8 (nyd) yrkande 5
anfört om antalet skötesrenar bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
11.beträffande antalet skötesrenar
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo8 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5.Förbud mot nätfiske (mom. 17)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Sören Lekberg, Rune Evensson,
Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Av vad" och slutar med "Bo5 (s)" bort ha följande
lydelse:
Av vad ovan redovisats framgår att en målsättning är att
förbättra fiskevården för att skydda och bevara fiskebestånden.
Det är därför enligt utskottets mening redan av det skälet
motiverat att överväga ett sådant förbud som föreslås i motion
Bo 5 (s). Några i dag hållbara skäl att framgent tillåta att
röding och öring fångas med nät under lektid finns inte. Ett
sådant fiske innebär ett hot mot fiskebeståndet och dess
naturliga balans. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med
anledning av motionen ge regeringen till känna.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
17. beträffande förbud mot nätfiske
att riksdagen med anledning av motion Bo5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
6.Ersättning för viltskador (mom. 19)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Sören Lekberg, Rune Evensson,
Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Ett ersättningssystem" och slutar med "Bo12 (s)
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Vi har alla ett samlat ansvar för landets rovdjursstammar. Om
de stora rovdjuren i vårt land skall kunna fortleva måste vi
också gemensamt medverka till att förutsättningar härför skapas.
En av de viktigaste förutsättningarna är enligt utskottets
mening att rovdjuren accepteras av oss människor och då inte
minst av dem som lever nära och därmed också i större
utsträckning påverkas av dessa djur. Det finns enligt utskottets
mening mot bakgrund härav betydande fördelar med ett
ersättningssystem för viltskador som baseras på
rovdjursförekomsten.
Det nu förordade ersättningssystemet kräver bl.a. goda
kunskaper om rovdjursförekomsten med avseende på såväl
utbredning som numerär. Sådan kunskap finns inte i dag i
erforderlig omfattning. Det betyder att ytterligare insatser
måste till för att ersättningssystemet skall kunna ges den
avsedda rollen i en större bevarandestrategi för landets
rovdjursstammar. Ytterligare forsknings- och
inventeringsverksamhet med avseende på arternas biologi och
reproduktion måste sålunda komma till stånd. Med avseende på det
ansvar i egenskap av faunavårdande myndigheter som
Naturvårdsverket och länssstyrelserna har bör det enligt
utskottets mening i första hand ankomma på dessa att svara för
detta arbete. Det är enligt utskottets mening inte rimligt att
lägga detta övergripande samhällsansvar på en grupp
näringsidkare, dvs. samerna, på det sätt som regeringen
föreslår.
Mot bakgrund av det ovan anförda bör enligt utskottets mening
huvudansvaret för att rovdjursinventeringar genomförs och att
resultaten av dem sammanställs läggas på länsstyrelserna.
Arbetet bör genomföras i nära samarbete med bl.a. de renägande
samerna och med Naturvårdsverket. Frågan huruvida
inventeringsarbetet förutsätter ytterligare tilldelning av medel
får enligt utskottets mening prövas sedan erfarenheter vunnits
av den föreslagna ordningen.
Vad utskottet nu med anledning av regeringens förslag samt
motion Bo12 (s) anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. I den mån motion Bo4 (-) inte kan anses
tillgodosedd genom det nu anförda avstyrks den av utskottet.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
19.beträffande ersättning för viltskador
att riksdagen med anledning av regeringens förslag samt motion
1992/93:Bo12 och med avslag på motion 1992/93:Bo4 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7.Fiskesamernas rättigheter (mom. 24)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Sören Lekberg, Rune Evensson,
Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "Samerättsutredningen, som" och slutar med "till
handlingarna" bort ha följande lydelse:
Såsom framgått tidigare har endast samer som är medlemmar i en
sameby rätt att bl.a. jaga och fiska med stöd av
rennäringslagens bestämmelser. Fiskesamerna, som faller utanför
denna grupp, saknar dessa rättigheter. En del har fiskerätt
genom avtal medan andra helt saknar sådan rätt. Möjligheten att
jaga och fiska på statens mark ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen kommer i och för sig att öka väsentligt om de
ändringar som redovisats om upplåtelse av småviltsjakt och fiske
förverkligas. Upplåtelse kommer dock inte att kunna ske i de
fall upplåtelsen skulle kunna innebära bl.a. att samebymedlems
rätt till jakt eller fiske träds för när. Utvidgningen av jakt-
och fiskemöjligheterna ger inte fiskesamerna någon tillförsäkrad
rätt att utöva sin näring. Utskottet anser inte att frågan om
fiskesamernas möjligheter till försörjning är löst på ett
tillfredsställande sätt. Regeringen bör på nytt överväga frågan
och återkomma till riksdagen med ett förslag till lösning. Vad
utskottet nu anfört om fiskesamernas rättigheter bör
riksdagen med anledning av propositionen och motionerna Bo1 (s)
och Bo14 (s) yrkande 3, båda motionsyrkandena i motsvarande del,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
24. beträffande fiskesamernas rättigheter
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och
motionerna 1992/93:Bo1 och 1992/93:Bo14 yrkande 3, båda
motionsyrkandena i motsvarande del, som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
8.Skogsrenskötseln m.m. (mom. 25)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Sören Lekberg, Rune Evensson,
Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "Det finns" och slutar med "skogsrenskötseln
m.m." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det en brist att skogsrenskötselns
villkor och skogssamernas rättsliga ställning inte utretts av
Samerättsutredningen eller behandlats i propositionen. En sådan
utredning bör komma till stånd och frågan om skogsrenskötselns
roll och utvecklingsmöjligheter övervägas. Regeringen bör
därefter i lämpligt sammanhang redovisa sina överväganden i
förening med eventuella förslag.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
Bo7 (v) yrkande 13 och motion Bo14 (s) yrkande 3, delvis, om
skogsrenskötseln m.m. som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
25. beträffande skogsrenskötseln m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Bo7 yrkande
13 och 1992/93:Bo14 yrkande 3, detta yrkande i motsvarande del,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9.Utveckling av rennäringen (mom. 30)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Det är" och slutar med "4 avstyrks" bort ha följande
lydelse:
För att renskötseln skall ges möjligheter att utvecklas som
näring måste en långtgående avreglering komma till stånd. I
enlighet med förslaget i motion Bo8 (nyd) måste sålunda vägen
mot en friare och därmed mera marknadsinriktad rennäring öppnas.
I sammanhanget måste också hänsyn tas till renskötselns
betydelse för sådana motstående intressen som natur- och
miljövård. Genom den nu förordade avregleringen skapas enligt
utskottets mening förutsättningar för rennäringen att verka på
marknaden på samma villkor som andra näringar.
Vad utskottet nu med anslutning till motion Bo8 (nyd) yrkande
4 anfört om en fri och marknadsinriktad rennäring bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:30.beträffande utveckling av
rennäringen
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo8 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10.Stödet till den samiska idrotten (mom. 35)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Sören Lekberg, Rune Evensson,
Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34
börjar med "Bostadsutskottet har" och slutar med "yrkande 5"
bort ha följande lydelse:
Den samiska idrotten har en lång tradition och dagens samiska
idrottsrörelse har en förankring i de traditionella värdena i
samiskt samhällsliv. Samtidigt har naturligtvis den samiska
idrotten utvecklats under inflytande av samhällsutvecklingen i
stort. Bl.a. mot bakgrund av idrottens knytning till den samiska
kulturen har samerna valt att organisera sig i ett gemensamt
idrottsförbund som omfattar alla de idrottsgrenar m.m. som
utövas av samerna. Till grund för detta ligger en strävan att
dels ta till vara de traditionella värdena i samiskt
samhällsliv, dels utveckla själva idrottandet.
Den av samerna valda och till kulturen knutna
organisationsformen innebär att samisk idrott inte kan erhålla
verksamhetsbidrag från Riksidrottsförbundet. Detta är enligt
utskottets mening inte rimligt. Även om det i andra sammanhang
kan finnas skäl för att ett idrottsförbund skall vara
organiserat på visst sätt för att stöd skall utgå talar enligt
utskottets mening starka skäl för att den samiska idrotten med
sin kulturella förankring bör kunna få stöd inom ramen för
dagens ordning. I enlighet med förslaget i motion Bo14 (s)
yrkande 5 bör sålunda regeringen -- efter hörande av Sametinget
när detta inrättats -- återkomma till riksdagen med förslag om
nya former för statligt bidrag till den samiska
idrottsverksamheten.
Vad utskottet nu med anledning av motion Bo14 yrkande 5 anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:35.beträffande stödet till den samiska
idrotten
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo14 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11.Jakt- och fisketurismen (mom. 36)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34
börjar med "Bostadsutskottet har" och slutar med "av riksdagen"
bort ha följande lydelse:
Även om äganderättsfrågorna, som framhålls i motion Bo8 (nyd),
är komplicerade och därmed kan ta lång tid att reda ut bör detta
enligt utskottets mening inte hindra att initiativ tas för att
stärka turistnäringen inom renskötselområdet. Även enligt
utskottets mening bör sålunda förutsättningar skapas för en
långsiktigt livskraftig turistnäring på marker ovanför
odlingsgränsen liksom på renbetesfjällen. I första hand bör
turistverksamhet med anknytning till jakt och fiske prioriteras,
men även andra för området lämpliga verksamheter bör komma i
fråga.
Enligt utskottets mening bör statens insatser inte bara
inriktas på nödvändiga avregleringar och andra liknande åtgärder
utan också avse initiativ för att åstadkomma en aktiv och
välriktad marknadsföring. Denna marknadsföring bör i första hand
avse Norrbotten och Västerbotten som turistland och riktas mot
såväl Sverige som utlandet.
Vad utskottet nu med anslutning till motion Bo8 (nyd) yrkande
6 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
36.beträffande jakt- och fisketurismen
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo8 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Harry Staaf (kds) anför:
Propositionen utgör en summering av den politiska process som
inleddes 1981 då de samiska organisationerna hos regeringen
begärde tillsättandet av den utredning som kom att kallas
Samerättsutredningen. Utredningen och den process som därmed
började avsåg att klarlägga det politiska och rättsliga
förhållandet mellan den svenska staten och samerna som
urbefolkning. Kristdemokratiska samhällspartiet har inte som
aktiv part tidigare deltagit i det arbetet eftersom vi inte
varit representerade i riksdagen. Kds har trots detta följt
processen med intresse.
Efter alla dessa år av diskussioner och utredande är det
förståeligt att förväntningarna från bl.a. samernas sida på den
nu aktuella propositionen varit stora. Att dessa förväntningar
inte helt infriats har med all tydlighet framkommit vid de
uppvaktningar inför utskottet som samernas representanter gjort.
Det är naturligtvis av stort värde att beslut som anger den
framtida inriktningen på flera för samerna så väsentliga områden
upplevs som genomarbetade och välbetänkta. Det är i detta
sammanhang fullt förståeligt att Samernas Nationalråd framfört
önskemål om att det nyinrättade Sametinget som inledning av sitt
arbete bereds möjlighet att behandla de frågeställningar som
redovisas i propositionens bilaga 2. I en sådan ärendehantering
skulle möjligheter skapas att via Sametinget erhålla samernas
samlade uppfattning sammanvägd.
Mot detta skall ställas att behandlingen av hela
problemkomplexet, vid ett sådant förfarande, allvarligt skulle
försenas. Under många år har krav framförts om ett samlat
samepolitiskt grepp och propositionen möter i viss mån denna
önskan.
Dessutom kan konstateras att Sametinget är oförhindrat att
behandla aktuella frågor och att i skilda sammanhang återkomma
med ytterligare förslag.
Jag vill avslutningsvis erinra om utskottets uppfattning om
att ett riksdagsbeslut i frågan kommer att skapa den klarhet som
bör utgöra grunden för en konstruktiv dialog mellan riksdagen,
regeringen och Sametinget.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet
Eva Zetterberg (v) anför:
Vänsterpartiet anser att riksdagen med anledning av
Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 5, motion Bo6 (v)
yrkandena 1 och 4 och Bo16 (kds) yrkande 2 bör avslå
propositionens bilaga 2. Ärendet bör beredas ytterligare.
Skälet till detta är den kritik som från olika håll har
framförts. I en ny beredningsomgång bör synpunkter och förslag
inhämtas från det inrättade Sametinget och från företrädare för
den bofasta befolkningen inom renbetesområdet samt från berörda
länsmyndigheter.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
mom.1 borde ha hemställt:
1. beträffande behandlingen av propositionens bilaga 2
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Bo6
yrkandena 1 och 4, 1992/93:Bo7 yrkande 5 och 1992/93:Bo16
yrkande 2 avslår regeringens förslag i propositionen 1992/93:32
bilaga 2, i motsvarande del, och som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
1Förslag till
Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
2Förslag till
Lag om ändring i väglagen (1971:948)
3Förslag till
Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till
lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
17 §1
Om det behövs virke till en anläggning eller en byggnad som
avses i 16 § första eller andra stycket, får skog avverkas på de
delar av betesområdet som hör till lappmarkerna, renbetesfjällen
eller de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid
utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna
till renbete. Inom samma delar av betesområdet får medlemmar i
samebyn för eget behov ta bränsle och slöjdvirke.
Länsstyrelserna i Länsstyrelserna i
Jämtlands, Västerbottens Västerbottens och
och Norrbottens län får Norrbottens län får ge
ge en i länet bosatt same en i länet bosatt same som
som inte är medlem i inte är medlem i någon
någon sameby tillstånd sameby tillstånd att inom
att inom länet ta länet ta slöjdvirke
slöjdvirke för eget för eget behov på mark
behov på renbetesfjällen inom lappmarkerna som
eller på mark inom tillhör eller vid
lappmarkerna som tillhör utgången av juni 1992
eller vid utgången av juni tillhörde staten.
1992 tillhörde staten. Länsstyrelsen i
Länsstyrelsen i Jämtlands län får ge
Jämtlands län får ge en i detta län eller i
en i detta län bosatt same Kopparbergs län bosatt same
sådant tillstånd även som inte är medlem i
såvitt avser de områden någon sameby sådant
i Jämtlands och Kopparbergs tillstånd på
län som vid utgången av renbetesfjällen och inom de
juni 1992 tillhörde staten områden i Jämtlands och
och var särskilt Kopparbergs län som vid
upplåtna till renbete. utgången av juni 1992
Tillstånd får bara ges tillhörde staten och var
samer som i en inte särskilt upplåtna till
oväsentlig utsträckning renbete. Tillstånd får
ägnar sig åt bara ges samer som i en inte
sameslöjd. Tillståndet oväsentlig utsträckning
får återkallas när ägnar sig åt
förutsättningar för sameslöjd. Tillståndet
tillståndet inte längre får återkallas när
föreligger. förutsättningar för
tillståndet inte längre
föreligger.
Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av
markens ägare eller brukare, om denne inte medger något annat.
På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör
till en samebys betesområde får byn eller medlemmar i byn för
det ändamål som anges i första stycket ta endast torra träd,
vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för
tillfälligt behov, lövträd som växer på utmark.
99 §2
Länsstyrelsens beslut Länsstyrelsens beslut
enligt 1, 2, 12, 17, 21, 39, enligt 1, 12, 17, 21, 39, 43,
43, 50, 62, 65 a och 71 50, 62, 65 a och 71 §§,
§§, 72 § andra och 72 § andra och tredje
tredje styckena samt 74, 79, styckena samt 74, 79, 80, 93
80, 93 och 97 §§ denna och 97 §§ denna lag
lag får överklagas hos får överklagas hos
kammarrätten. kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut att Länsstyrelsens beslut att
bevilja registrering av bevilja registrering av
renmärken får dock inte renmärken får dock inte
överklagas. överklagas.
1 Senaste lydelse 1992:785 2
Senaste lydelse 1991:387
Regeringens förslag
Utskottets förslag
Länsstyrelsens beslut i
övrigt enligt denna lag
får överklagas hos
Statens jordbruksverk.
Jordbruksverkets beslut får överklagas hos regeringen. Verkets
beslut i en överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till
jakt efter älg får dock överklagas endast av sameby.
Kulturutskottets yttrande
1992/93:KrU2y
Bilaga 3
Samerna och samisk kultur m.m.
Till bostadsutskottet
Bostadsutskottet har den 5 november 1992 beslutat bereda
kulturutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition
1992/93:32 bilagorna 2 och 3 om samerna och samisk kultur m.m.
jämte motioner samt den under allmänna motionstiden 1992 väckta
motionen 1991/92:Bo602.
Kulturutskottet yttrar sig i det följande över propositionens
bilaga 3 Den samiska kulturen samt motionerna 1992/93:Bo8
yrkande 6, 1992/93:Bo13, 1992/93:Bo14 yrkande 5 och 1992/93:Bo16
yrkande 3.
Utskottet
I propositionens bilaga 3 (s. 192--197) behandlas frågor om
den samiska kulturen. Inledningsvis erinras om att ett särskilt
bidrag till samisk kultur infördes vid riksmötet 1976/77 (prop.
1976/77:80, bet. KrU 1976/77:43, rskr. 1976/77:289).
Kulturutskottet vill erinra om att utskottet vid nämnda
tillfälle instämde i vad som anfördes i propositionen om att det
var principiellt viktigt att samerna kunde utnyttja de allmänna
statsbidrag och stödformer som stod till buds för
allmänkulturell verksamhet och att det fanns anledning att
bevaka att de statliga åtgärderna på kulturområdet i
förekommande fall verkligen bidrog till att förbättra samernas
kultursituation. Vid fördelningen av de medel som anvisades till
statligt kulturstöd skulle således hänsyn tas till den samiska
minoritetens behov. Även med en sådan förstärkt bevakning kunde
det enligt kulturutskottets mening finnas områden där generella
stödformer av olika skäl inte kunde utnyttjas av samerna. I
syfte att tillgodose sådana behov tillstyrkte utskottet att ett
särskilt bidrag till samisk kultur infördes att fördelas efter
prioriteringar som gjorts av samerna själva (bet. KrU 1976/77:43
s. 7).
I den nu aktuella propositionen bereds riksdagen tillfälle att
ta del av vad som anförts om ett ökat stöd till den samiska
kulturen. Regeringen avser att återkomma i samband med förslaget
till statsbudget för budgetåret 1993/94 med förslag om en ökning
av bidraget till samisk kultur med inemot 2,5 miljoner kronor.
Av dessa medel avser 2 miljoner kronor stöd till en särskild
organisation för sameslöjd. Stöd till en sådan organisation
utgör enligt föredragande statsrådets mening ett naturligt led i
den positiva särbehandlingen av samisk kultur. Medlen bör
handhas av Sametinget och innan detta har trätt i funktion av
Samefondens kulturdelegation. Omkring 500000 kronor av den
aviserade ökningen av bidraget till samisk kultur avser samisk
biblioteksservice. Även i detta fall bör samerna själva
bestämma hur arbetet bör byggas upp. Enligt föredragande
statsrådet är det inte möjligt att i dagens ekonomiska situation
föreslå särskilda medel för ett av sameorganisationer,
Landstinget i Jämtlands län och Åre kommun aktualiserat projekt
benämnt Gaaltie -- samiskt konst- och kulturcentrum.
Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförts i
propositionen i fråga om sameslöjden, biblioteksservice och
Gaaltie -- samiskt konst- och kulturcentrum.
Riksdagen bereds vidare tillfälle att ta del av vad som anförs
i propositionen om sameradio och -TV.
Enligt riksdagens beslut om den avgiftsfinansierade radio- och
TV-verksamheten inför avtalsperioden den 1 januari 1993--den 31
december 1996 skall de totala resurserna för verksamhet på
minoritets- och invandrarspråk vara minst oförändrade i
jämförelse med verksamhetsåret 1992 (prop. 1991/92:140, bet.
1991/92:KrU28 s. 28--29, rskr. 1991/92:329). Inför den nya
avtalsperioden -- liksom inför tidigare avtalsperioder, fr.o.m.
år 1978 -- har det från riksdag och regering betonats att det
finns särskilda skäl som motiverar programservice på samiska i
större utsträckning än vad som motiveras av samernas antal.
Riksdagsbeslutet innebär vidare att riksdag och regering anger
endast allmänna riktlinjer för programverksamheten vid public
service-företagen och att beslut om distriktsorganisation
ankommer på dessa företag.
Föredragande statsrådet anför i den nu aktuella propositionen
att några detaljerade villkor inte bör ställas om hur
verksamheten skall utformas. Vidare framhåller statsrådet att,
om riksdagen beslutar i enlighet med regeringens förslag i
proposition 1992/93:70 om privat lokalradio, samerna kommer att
kunna dra nytta av den större mångfald inom etermedieområdet som
förslagen i denna proposition innebär.
Riksdagen bör enligt motion Bo16 (kds) inte nu ta ställning
till propositionen i den del den rör sameradio och -TV (yrkande
3). I stället bör denna del av propositionen remitteras för
yttrande till Sametinget, när detta inrättats och startat sin
verksamhet. Först därefter bör riksdagen behandla frågan, dvs.
hösten 1993.
Enligt motion Bo13 (s) bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna att det behövs dels en handlings- och
utvecklingsplan för sameradio och -TV (yrkande 1), dels en
sammanhållen samisk etermedieenhet (yrkande 2). Motionärerna
framhåller att de samiska etermediefrågorna är en nationell
angelägenhet och att verksamheten har stor betydelse för den
samiska identiteten, traditionen, kulturen och språket. Den i
motionen föreslagna särskilda etermedieenheten för samerna bör
utarbeta och fastställa planer och mål för samisk radio och TV
och genomföra det som uppställs i dem. Enheten bör ges resurser
till att utveckla och bredda programverksamheten och öka
sändningen av samnordiska program.
De frågor om radio och TV som tas upp i den nu aktuella
propositionen -- utöver de mera övergripande frågor som
riksdagen enligt den i det föregående lämnade redovisningen
redan våren 1992 beslutat om -- gäller sådan
verksamhetsplanering, organisation m.m. som det ankommer på
public service-företagen att besluta om.
Kulturutskottet anser mot denna bakgrund att behandlingen av
propositionen i den nu aktuella delen inte bör uppskjutas i
avvaktan på att Sametinget inrättas. Sametinget får tillfälle
att i senare sammanhang, bl.a. inför kommande avtalsperioder,
framföra de eventuella krav på förändrade riktlinjer för
verksamheten som då kan vara aktuella. Med det anförda avstyrker
utskottet yrkande 3 i motion Bo16.
Kraven i motion Bo13 avser sådana frågor som det ankommer på
programföretagen att själva besluta om. Det är således företagen
som beslutar om i vilka former planering och utveckling skall
ske.
När det gäller den i motionen begärda särskilda
etermedieenheten vill utskottet erinra om att det enligt
riksdagsbeslutet våren 1992 är programbolagen som skall bestämma
om hur de kan lösa det framtida samarbetet genom
överenskommelser sinsemellan när det gäller samordningen m.m.
beträffande bl.a. minoritetsprogrammen. Utskottet förutsätter
att bolagen härvidlag finner sådana lösningar som främjar bl.a.
den samiska programverksamheten.
Kulturutskottet vill i sammanhanget dessutom anföra följande.
Utskottet förutsätter självfallet att public service-företagen
under nästa avtalsperiod planerar verksamheten på ett sådant
sätt att programservicen på samiska uppfyller de mål och
riktlinjer som riksdagens beslut våren 1992 innebär. Inom ramen
för de ökade ekonomiska resurser som ställs till företagens
förfogande bör utrymme finnas för den prioritering av bl.a. den
samiska programverksamheten som riksdagen godkänt.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer resurserna för sändningar
på finska, samiska och tornedalsfinska att förstärkas. Hur de
nya resurserna skall fördelas mellan lokal- och riksverksamhet
skall fastställas senare. Försöksverksamhet skall enligt vad
utskottet också inhämtat genomföras i syfte att vinna
erfarenheter inför möjligheten att i framtiden etablera en
särskild radiokanal för minoritets- och invandrarspråksservice.
Utskottet har vidare inhämtat att Sameradion fr.o.m. den 1
januari 1993 kommer att utgöra en egen redaktion inom P2 med
drygt tio tjänster. De rikstäckande sameprogrammen i P2 kommer
att omfatta sammanlagt ca 200 timmar nästa år.
Nyhetssändningarna morgontid måndag--fredag inkluderar
samnordiska sändningar i samarbete mellan norska, svenska och
finska sameradion.
Utskottet förutsätter att resurser också avsätts för
utveckling av den samnordiska programverksamheten.
Vidare har utskottet inhämtat att sameredaktionen skall sända
nyheter under minst 15 procent av sändningstiden. I övrigt har
redaktionen stor frihet att bestämma över programverksamheten.
Med det anförda avstyrker kulturutskottet motion Bo13
yrkandena 1 och 2.
Riksdagen bör enligt motion Bo14 (s) begära att regeringen
förelägger riksdagen ett förslag till lösning av frågan om
statligt stöd till sameidrotten (yrkande 5). Motionärerna
anför att den samiska idrottsverksamheten inte endast är en
fråga om idrottsligt tävlande utan även en fråga om att ta vara
på traditionella värden i samiskt samhällsliv. Genom att
föreningsverksamheten är organiserad på ett annat sätt än inom
de förbund som får statligt stöd via Riksidrottsförbundet faller
samernas idrottsföreningar utanför dagens stödordning. I
motionen exemplifieras detta genom att hänvisning görs till att
viss förening som har en nordisk bas inte kunnat erhålla
verksamhetsbidrag. Eftersom samisk idrottsrörelse enligt
motionen inte kan inordnas i Riksidrottsförbundets
organisationsform, anser motionärerna att samisk idrottsrörelse
bör kunna få statligt stöd i annan form, t.ex. på samma sätt som
vissa s.k. främjandeorganisationer erhåller stöd.
Kulturutskottet instämmer i motionärernas uppfattning att det
är viktigt att den samiska idrottsverksamheten kan erhålla
statligt stöd, bl.a. mot bakgrund av att den är en del av det
samiska samhället och traditionen.
Den samiska idrotten kan erhålla statligt stöd via
Riksidrottsförbundet i den mån de samiska föreningarna väljer
samma organisationsform som tillämpas av förbund anslutna till
Riksidrottsförbundet.
Utskottet har inhämtat att den samiska idrotten under en följd
av år har erhållit statligt stöd -- både i form av
verksamhetsbidrag och projektbidrag till samiska
idrottsorganisationer -- från Samefondens kulturdelegation. De
senaste fyra budgetåren har tre olika samiska idrottsförbund
fått bidrag från kulturdelegationen. Budgetåret 1991/92 erhöll
Svenska samernas idrottsförbund ett verksamhetsbidrag på
150000 kronor och ett engångsbidrag till kanslikostnader på
50000 kronor. Vidare erhöll Samernas riksidrottsförbund, som
är en organisation verksam i Norge, Sverige och Finland, ett
projektbidrag för år 1992 på 50000 kronor. Samisk idrott får
också varje år medel från Nordiska ministerrådet för
idrottsutbyte mellan länderna.
Kulturutskottet anser att det är viktigt att den samiska
idrotten får stöd på både nationell och nordisk bas. Utskottet
förutsätter att Sametinget, som fr.o.m. hösten 1993 övertar
ansvaret för bidraget till samisk kultur från Samefondens
kulturdelegation, fortsätter att stödja den samiska idrotten.
Kulturutskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte
finns skäl för riksdagen att hos regeringen begära förslag till
en annan lösning av frågan om i vilka former statligt bidrag
skall ges till den samiska idrottsverksamheten. Kulturutskottet
anser att det bör ankomma på Sametinget att i framtiden pröva
huruvida bidrag bör lämnas i annan form och att -- om så bedöms
erforderligt -- lämna förslag i frågan. Bostadsutskottet bör med
hänvisning till det anförda avstyrka motion Bo14 yrkande 5.
Staten bör enligt motion Bo8 (nyd) ta initiativ till att skapa
bättre förutsättningar för jakt- och fisketurism samt annan
turism ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen, främst i
Norrbotten och Västerbotten (yrkande 6). Staten bör också ta
initiativ till marknadsföring, inom och utom landet, av främst
Norrbotten och Västerbotten som turistland.
Kulturutskottet behandlade vid föregående riksmöte frågan om
statens insatser inom turistområdet (prop. 1991/92:100 bil. 13
punkt B 3, bet. 1991/92:KrU16, rskr. 1991/92:196). Riksdagen
godkände därvid att statens insatser främst borde vara att dels
påverka Sverigebilden utomlands genom att sprida allmän
utlandsinriktad Sverigeinformation, dels bistå med sådana
exportfrämjande marknadsföringsinsatser som kommer
turistbranschen i dess helhet till godo. Riksdagen beslöt vidare
att en ny statlig myndighet skulle inrättas för att upphandla
marknadsföringstjänster och samordna statens internationella
insatser för turismen. Då det gäller främjande av turismen inom
landet ansåg utskottet att det inte fanns anledning att av
hänsyn till turistföretagen göra någon skillnad mellan dem och
företag i andra branscher i vad avser regionalpolitiska och
sysselsättningsfrämjande åtgärder.
I propositionen (bil. 2 s. 131--152) föreslås en kraftigt
utökad rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Denna fråga behandlas i
jordbruksutskottets yttrande 1992/93:JoU2y till
bostadsutskottet.
Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att
bostadsutskottet avstyrker bifall till motion Bo8 i vad den
avser marknadsföringsåtgärder samt turismfrämjande åtgärder,
främst i fråga om jakt- och fisketurism.
Stockholm den 17 november 1992
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte
Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja
Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders
Nilsson (s), Leo Persson (s), Anne Rhenman (nyd), Ingegerd
Sahlström (s), Carl-Johan Wilson (fp), Birgitta Wistrand (m),
Monica Widnemark (s) och Alwa Wennerlund (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Statligt stöd till den samiska idrottsverksamheten
Åke Gustavsson, Maja Bäckström, Berit Oscarsson, Anders
Nilsson, Leo Persson, Ingegerd Sahlström och Monica Widnemark
(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Kulturutskottet anser mot bakgrund" och slutar med "motion Bo14
yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Kulturutskottet anser mot bakgrund av det anförda att
regeringen -- efter hörande av Sametinget när detta inrättats --
bör återkomma till riksdagen med förslag om nya former för
statligt bidrag till den samiska idrottsverksamheten.
Bostadsutskottet bör föreslå riksdagen att med anledning av
motion Bo14 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna
vad kulturutskottet anfört.
Trafikutskottets yttrande
1992/93:TU3y
Bilaga 4
Samerna och samisk kultur m.m.
Till bostadsutskottet
Bostadsutskottet beslöt den 5 november 1992 att bereda
trafikutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition
1992/93:32 bilagorna 2 och 3 om samerna och samisk kultur m.m.
jämte motioner samt den under den allmänna motionstiden 1992
väckta motionen 1991/92:Bo602.
Trafikutskottet får med anledning härav till en början anföra
att det begränsar sitt yttrande till att omfatta ett förslag i
propositionens bilaga 2 till lag om ändring i väglagen
(1971:948) samt motionerna 1992/93:Bo6 (v) yrkande 2,
1992/93:Bo9 (s) yrkande 1 (delvis) och 1992/93:Bo11 (s).
Förslaget till lag om ändring i väglagen avser 55§, vars
första stycke i sin nuvarande lydelse innehåller en bestämmelse
om de rättigheter som medför rätt till ersättning då en
väghållare tar i anspråk mark för väg med vägrätt.
Ersättningsberättigade är fastighetens ägare, med vissa
undantag, samt innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan marken togs i
anspråk.
Ändringsförslaget skall ses mot bakgrund av ett annat
förslag i propositionen, som avser renskötselrätt enligt 1§
rennäringslagen (1971:437). Därmed avses, enligt paragrafens
nuvarande lydelse, rätt att begagna mark och vatten till
underhåll för sig och sina renar för den som är av samisk
härkomst, om hans fader eller moder eller någon av hans far-
eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke.
Renskötselrätten omfattar -- enligt andra bestämmelser i lagen
-- bl.a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång.
1§ rennäringslagen skall enligt propositionen ändras bl.a. så
att det framgår att renskötselrätten är en för den samiska
befolkningen kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd.
Avsikten med förslaget till ändring i 55§ väglagen är,
enligt vad som framhålls i propositionen, att klargöra att
innehavare av renskötselrätt har samma rätt till ersättning, då
mark tas i anspråk med vägrätt, som tillkommer innehavare av
sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten
som upplåtits innan marken togs i anspråk. Eftersom enligt
det nämnda förslaget till ändring i rennäringslagen
renskötselrätten grundas på urminnes hävd är rätten inte
upplåten. 55§ väglagen i sin nuvarande lydelse skulle
därför kunna tolkas så att innehavare av renskötselrätt utesluts
från ersättning. Regeringen föreslår att den bristen rättas till
så att rätt till ersättning enligt paragrafen föreligger för
bl.a. innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till
fastighet, såvida rätten inte upplåtits efter det att marken
togs i anspråk.
I propositionen framhålls, som nämnts, att förslaget
framläggs i förtydligande syfte. Det betonas att man vill
undanröja varje anledning till missförstånd om att
renskötselrätt inte skulle utgöra sådan särskild rätt till
fastighet som avses i 55§ väglagen. Trafikutskottet
tillstyrker för sin del regeringens förslag.
Av detta ställningstagande följer att trafikutskottet för sin
del avstyrker yrkande 2 i motion Bo6 (v), enligt vilket
riksdagen bör avslå regeringens förslag till ändring i 55§
väglagen, och yrkande 1 i motion Bo9 (s) i den del det har samma
innebörd. Yrkandena skall ses mot bakgrund av att motionärerna
avvisar, resp. ställer sig tveksamma till, regeringens förslag
till ändring i 1§ rennäringslagen. Det förslaget, vilket som
nämnts innebär att renskötselrätten är en för den samiska
befolkningen kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd, faller
emelllertid utanför den inledningsvis angivna ramen för detta
yttrande.
I motion Bo11 (s) framhålls att alla samebyar -- på ett
undantag när -- har vägförbindelser till sina centralvisten.
Undantaget är Talma sameby inom Kiruna kommun i Norrbottens län.
För närvarande -- säger motionärerna -- sker transporten av
renslakt från detta väglösa område med helikopter över
Torneträsk, något som dock på grund av de ökade kostnaderna
blivit en allt större belastning på lönsamheten. Kiruna kommun
har i skilda sammanhang ställt sig positiv till Talma samebys
strävanden att få en vägförbindelse till stånd. Problemet är
emellertid att det område som berörs ligger inom obrutet
fjällområde och att det följaktligen innefattar stora
naturvärden. Inom de obrutna fjällområdena får inga nya vägar
komma till stånd, om dessa inte behövs för rennäringen.
Motionärerna anser att vägen är nödvändig för rennäringen
och vill att regeringen skall se till att den byggs.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:TU15,
dagtecknat den 7 april 1992, behandlade utskottet en motion,
1991/92:T323 (s), med i huvudsak samma innebörd som den nu
aktuella. Utskottet avstyrkte motionen med följande motivering.
Av ett regeringsbeslut den 31 maj 1990, som utskottet tagit
del av, framgår att regeringen prövat frågan om anläggande av en
väg för Talma sameby som skulle sträcka sig igenom
Påkkentanjaure naturreservat och samtidigt leda in i Rostu
obrutna fjällområde. Regeringen säger sig dela samebyns och
Kiruna kommuns uppfattning att en väg skulle underlätta samebyns
transporter både till bosättningen norr om Torneträsk och vid
höstslakten. Regeringen konstaterar dock att den i ärendet har
att tillämpa naturresurslagens bestämmelser om markens
användning och finner vid en samlad bedömning att anläggandet
och utnyttjandet av Talmavägen påtagligt skulle skada
naturreservatets naturvärden. Vägen bör därför, konkluderar
regeringen, inte komma till stånd.
Regeringens sålunda återgivna beslut har fattats med
tillämpning av en av riksdagen stiftad lag och i den ordning
lagen anvisar. Till grund för beslutet ligger även
framställningar från lokala intressenter, naturvårdsverket,
lantbruksstyrelsen och Svenska Naturskyddsföreningen. Utskottet
anser att vägen från trafikpolitisk synpunkt är angelägen för
samebyn och förutsätter att regeringen följer frågan. Mot
bakgrund av det anförda finner utskottet att någon riksdagens
åtgärd med anledning av motionen inte bör komma i fråga, varför
densamma avstyrks.
Trafikutskottet finner ingen anledning att ompröva sitt
sålunda redovisade ställningstagande och avstyrker följaktligen
för sin del även den nu aktuella motionen.
Stockholm den 17 november 1992
På trafikutskottets vägnar
Rolf Clarkson
I beslutet har deltagit: Rolf Clarkson (m), Sten Andersson
i Malmö (m), Sven-Gösta Signell (s), Håkan Strömberg (s), Elving
Andersson (c), Sten-Ove Sundström (s), Jan Sandberg (m), Bo
Nilsson (s), Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors (nyd), Anita
Jönsson (s), Lars Björkman (m), Jarl Lander (s), Ines Uusmann
(s) och Hugo Bergdahl (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Karl-Erik Persson (v) anför:
Som framhålls i motion Bo6 (v) finns det en rad oklarheter i
rådande rättsförhållanden mellan rennäringens utövare och övrig
befolkning inom berörda områden. Dessa förhållanden behöver
därför ytterligare utredas. I avvaktan på resultatet av en sådan
utredning bör bostadsutskottet enligt min mening avstyrka
regeringens förslag till lag om ändring i väglagen och
tillstyrka yrkandena i motionerna Bo6 (v) och Bo9 (s) om avslag
på detta förslag.
Jordbruksutskottets yttrande
1992/93:JoU2y
Bilaga 5
Samerna och samisk kultur m.m.
Till bostadsutskottet
Bostadsutskottet har den 5 november 1992 berett
jordbruksutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition
1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m. såvitt avser bilaga2
jämte motioner samt den under allmänna motionstiden 1992 väckta
motionen 1991/92:Bo602.
Jordbruksutskottet har i sitt yttrande begränsat sig till de
frågor som rör naturvårdshänsyn vid renskötsel, barmarkskörning
i terräng, upplåtelse av rätt till jakt och fiske samt vilt- och
fiskevård.
Propositionen
I propositionen, bilaga 2, föreslås bl.a. att regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer för att skydda
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen skall få meddela
föreskrifter om vilken hänsyn som vid renskötseln skall tas till
dessa intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så
ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Vidare föreslås att länsstyrelsen, om det behövs för att
föreskrifterna skall efterlevas, får meddela förelägganden eller
förbud. Länsstyrelsen får sätta ut vite i beslut om
förelägganden eller förbud. Den som underlåter att följa ett
föreläggande eller bryter mot ett förbud kan dömas till böter.
Det nuvarande undantaget från förbudet mot barmarkskörning i
terräng som gäller körning i direkt samband med renskötseln
behålls men preciseras till att avse bevakning av renar samt
drivning och samling av renar inför omedelbart förestående
märkning, slakt eller flyttning. Särskild försiktighet skall
iakttas vid barmarkskörning på kalfjäll.
Möjligheterna till upplåtelse av rätt till jakt och fiske på
statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen
utökas. Den som är bosatt ovanför odlingsgränsen eller på
renbetesfjällen och som är beroende av jakt eller fiske för sin
försörjning skall kunna påräkna sådan upplåtelse. Upplåtelserna
skall utvidgas till att i princip omfatta all mark där inte
någon olägenhet av betydelse uppkommer för rennäringen eller
där samebymedlems rätt till jakt eller fiske inte träds för när.
Länsstyrelsens administration förenklas genom att marken delas
in i områden där i princip alla får lösa ett jaktkort för jakt
på småvilt. För kommuninnevånarnas småviltsjakt kan särskilda
områden avsättas. De skall dessutom ha rätt att mot en lägre
avgift jaga inom alla områden som avsatts inom kommunen. För den
som är beroende av jakt för sin försörjning kan särskilda
områden komma att avsättas. Den som för sin försörjning jagar
eller fiskar långt från körbar väg bör kunna få tillstånd av
länsstyrelsen att uppföra en enklare koja och att ta ved för
uppvärmningen av den. Hälften av upplåtelseavgifterna för fisket
skall tillfalla berörd sameby. Kostnaderna för jakt- och
fiskebevakningen samt för vilt- och fiskevården skall inte
täckas med samefondens medel. I stället införs en avgift för
varje jakt- och fiskeupplåtelse för att täcka dessa kostnader
och kostnaderna för länsstyrelsens administration av
upplåtelserna.
En sameby skall kunna undanta visst område från medlemmarnas
användning för jakt eller fiske om det behövs av hänsyn till
vilt- eller fiskevården eller av annat särskilt skäl.
Motionerna
I yttrandet behandlar jordbruksutskottet följande motioner:
1992/93:Bo1 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om upplåtelse av rätt till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen
och på renbetesfjällen samt om sameslöjdarnas rättigheter.
1992/93:Bo5 av Nils-Olof Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande förbud mot nätfiske under lektid
för röding och öring.
1992/93:Bo6 av John Andersson (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i
rennäringslagen (1971:437),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ytterligare utredningar.
1992/93:Bo7 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär att de frågor som
behandlas i propositionens bilaga2 behandlas i Sametinget och
först därefter föreläggs riksdagen,
11. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
upplåtelse av jakt och fiske ovan odlingsgränsen helt skall
handhas av samerna själva samt att regler och utformning av
upplåtelsen skall utformas och handläggas av Sametinget i
samarbete med länsstyrelsen.
1992/93:Bo8 av Dan Eriksson i Stockholm och Max
Montalvo(nyd) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för jakt-
och fisketurism men även annan turism på marker och vatten
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, främst i
Norrbotten och Västerbotten.
1992/93:Bo16 av Pontus Wiklund och Jan Erik Ågren(kds) vari
yrkas
2. att riksdagen beslutar att avvakta med behandlingen av
proposition 1992/93:32 bilaga2 till dess det nyinrättade
Sametinget getts möjlighet att yttra sig över förslagen.
Uppvaktning
Utskottet har uppvaktats av representanter för Landsförbundet
svenska samer, Svenska samernas riksförbund och Samernas
nationalråd.
Utskottet
Avslag på propositionen bilaga 2
Enligt motion Bo6 (v) yrkande 1 bör riksdagen avslå
regeringens förslag om ändring i rennäringslagen (1971:437).
Enligt motionären finns en rad oklarheter i rådande
rättsförhållanden mellan rennäringens utövare och övrig
befolkning inom berörda områden. Därför behöver ytterligare
utredningar och överväganden göras (yrkande 4). Enligt motion
Bo7(v) fanns bakom 1971 års rennäringslag avsikten att
"myndigförklara" samerna och att bidra till ett återupprättande
av deras självbestämmanderätt. Det bästa sättet att fortsätta
framåt på den vägen är enligt motionärerna att låta Sametinget
behandla de frågor som redovisas i propositionens bilaga2 och
först därefter låta dem föreläggas riksdagen (yrkande5).
Enligt motion Bo16(kds) yrkande2 bör riksdagen avvakta med
behandlingen av proposition 1992/93:32 bilaga2 till dess det
nyinrättade Sametinget getts möjlighet att yttra sig över
förslagen.
Med utgångspunkt från de synpunkter jordbruksutskottet har att
företräda finner utskottet inte skäl att avstyrka
propositionen i berörd del. Utskottet föreslår därför att
motionerna Bo6 yrkandena1 och4, Bo7 yrkande5 och Bo16
yrkande2 avstyrks.
Hänsynen vid renskötsel till naturvårdens intressen m.m.
Hänsynen till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen
ingår som ett normalt led i jordbruket och skogsbruket. I likhet
med föredragande statsrådet anser jordbruksutskottet det
angeläget att även vid rennäringens bedrivande hänsyn tas till
dessa intressen. Näringen har genom bestämmelsen i 65§
rennäringslagen (1971:437) skyldighet att ta sådan hänsyn men
lagen ger ingen möjlighet att meddela föreskrifter i samband
härmed. Bestämmelsen bör därför kompletteras på ett sådant sätt
som gör det möjligt att meddela föreskrifter om den hänsyn som
vid renskötsel skall tas till naturvårdens och
kulturmiljövårdens intressen. Jordbruksutskottet tillstyrker med
det anförda regeringens förslag i denna del.
När det gäller förbudet mot barmarkskörning och propositionens
förslag till preciseringar i terrängkörningsförordningen har
jordbruksutskottet ingen erinran. Också i denna del berör
propositionen frågor som enligt utskottets mening har stor
betydelse för naturvårdsintressena. Det är angeläget att
åtgärder vidtas för att motverka skador på naturmiljön, särskilt
på kalfjället, och för att begränsa buller och andra störningar.
Restriktionerna får dock självfallet inte innebära att samernas
möjligheter till daglig försörjning sommartid omöjliggörs. Det
kan tilläggas att en särskild utredare tillkallats med uppgift
att belysa möjligheterna till och konsekvenserna av
restriktioner mot bullrande aktiviteter i landets fjällområden
och skärgårdar (se 1992/93:JoU3 s.19).
Småviltsjakt och fiske m.m.
Enligt motion Bo1 (s) betraktas i propositionen samernas
civilrätt till jakt och fiske som knappast existerande. I
stället drivs den grundlösa tanken att staten på samernas
område, sameallmänningen, skulle äga jakt- och fiskerätt. Enligt
motionären är samernas rätt till jakt och fiske på dessa områden
en monopolrätt. I områden nedanför odlingsgränsen har samerna en
med andra enskilda pretendenter delad stark jakt- och fiskerätt.
I motion Bo7(v) yrkas att upplåtelse av jakt och fiske ovan
odlingsgränsen helt skall handhas av samerna själva samt att
regler och utformning av upplåtelsen skall utformas och
handläggas av Sametinget i samarbete med länsstyrelsen
(yrkande11). Enligt motion Bo8(nyd) yrkande6 bör staten ta
initiativ till att skapa förutsättningar för en livskraftig
turistnäring på marker och vatten ovanför odlingsgränsen och
renbetesfjällen med särskild inriktning på jakt och fiske.
Staten bör bl.a. initiera en aktiv och välriktad marknadsföring,
främst av Norrbotten och Västerbotten som turistland.
Jordbruksutskottet erinrar inledningsvis om att
de befogenheter som samerna hade enligt 1886 års renbeteslag i
huvudsak står kvar enligt gällande rennäringslagstiftning. Dessa
rättigheter ingår nu i eller är förenade med den i
rennäringslagen stadgade renskötselrätten. Vidare kan hävdas att
lagstiftningen uttömmande reglerar de rättigheter och
skyldigheter som renskötselrätten innebär. Enligt 32§
rennäringslagen (1971:437) får på sådan kronomark ovanför
odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och
på renbetesfjällen nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen
kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser
upplåtelsen rätt till jakt eller fiske krävs dessutom att
upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan
ske utan besvärande intrång i den rätt till jakt och fiske som
enligt lagen tillkommer samerna. Enligt 33§ rennäringslagen
prövas fråga om sådan upplåtelse av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer. Sedan det infördes lagbestämmelser om
upplåtelse av nyttjanderätt inom berörda områden har det
ankommit på statliga myndigheter att ansvara för
administrationen av dessa frågor. Enligt utskottets mening
innebär i propositionen redovisade överväganden i fråga om
småviltsjakten och fisket i dessa områden ingen förändring i
detta hänseende. I övrigt går utskottet inte närmare in på de
grundläggande frågorna om arten och omfattningen av olika
rättigheter på föreliggande område. Mot bakgrund av det anförda
föreslår jordbruksutskottet att motionerna Bo1 och Bo7
yrkande11 lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
I anslutning till förslagen om utökad småviltsjakt och fiske
på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen
vill jordbruksutskottet därutöver anföra följande. Jakt och
fiske har stor betydelse som rekreationskälla och det har sedan
länge varit ett allmänt önskemål att möjligheterna till
jaktutövning och fiske tas till vara på ett bättre sätt.
Samtidigt anser utskottet i likhet med föredragande statsrådet
att en ändring av nuvarande system för upplåtelse av rätt till
jakt och fiske inte får medföra att det skydd rennäringslagen i
dag ger renskötseln och samebymedlems egen rätt till jakt och
fiske träds för när. Nyttjanderätt av aktuellt slag får endast
upplåtas om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.
Vidare bör framhållas betydelsen av att den som är bosatt
ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen och som i större
eller mindre omfattning är beroende av jakt eller fiske för sin
försörjning kan påräkna upplåtelse av rätt till jakt eller fiske
på statens mark. Med det anförda föreslår jordbruksutskottet att
propositionens överväganden lämnas utan erinran i denna del.
De i propositionen redovisade förslagen att utveckla
möjligheterna att upplåta rätt till jakt och fiske ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen kan enligt utskottets
mening förväntas ge ökade möjligheter att i allt väsentligt
tillgodose syftet med motion Bo8 yrkande6. Motionen bör därmed
inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevård
Enligt motion Bo5 (s) bidrog fisket av röding och öring under
lektid tidigare till överlevnad i en osäker tillvaro. Så är inte
fallet i dag. I många civiliserade länder anses det som barbari
att fisk fångas med nät under lektiden. Den synen borde även
råda i Sverige, och motionärerna föreslår därför att nätfiske av
röding och öring under lektid förbjuds.
Utskottet konstaterar för sin del att det krävs en effektiv
vilt- och fiskevård för att jakten och fisket på renbetesfjällen
och ovanför odlingsgränsen skall ge optimal avkastning. Enligt
gällande jaktlagstiftning skall viltet vårdas i syfte att bevara
de viltarter som tillhör landets viltbestånd. Vidare skall en
med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig
utveckling av viltstammarna främjas. Som anförs i propositionen
bör det ankomma på länsstyrelsen att i samråd med jägarnas
organisationer och berörda samebyar utveckla ett program för det
framtida viltvårdsarbetet. När det gäller fisket vill utskottet
erinra om att grunden för all fiskevård måste vara att så långt
som möjligt anpassa fisket till de biologiska förhållandena.
Fiskbestånden skall skyddas och bevaras så att en hög och jämn
avkastning säkerställs både kvantitativt och kvalitativt. Detta
sker genom reglering av fisket med avseende bl.a. på total
beskattning av fiskbestånden, beskattningens inriktning på
fiskarter och årsklasser samt fredande av fiskens lek och
uppväxt. Därtill kommer åtgärder för att förbättra fiskens
livsmiljö, s.k. biotopförbättrande åtgärder. Som framhålls i
propositionen är möjligheterna att bedriva en effektiv fiskevård
på statens vatten ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen
således starkt beroende av ett direkt inflytande över
fiskerättsupplåtelserna. Regleringen av fisket kan ske genom att
fiskerättsägarna själva beslutar i fiskevårdsområdesföreningar
eller samfällighetsföreningar. Samebyarna kan på motsvarande
sätt besluta vad gäller bymedlemmarnas fiske. Mot den angivna
bakgrunden anser utskottet att regeringens förslag att sameby
skall kunna undanta visst område inom byn från medlemmarnas
användning för jakt eller fiske om det behövs av bl.a. hänsyn
till vilt- eller fiskevården bör ge ökade möjligheter att
bedriva en effektiv jakt- och fiskevård. Jordbruksutskottet
tillstyrker således förslaget.
I anslutning till motion Bo5 vill utskottet framhålla att det
enligt gällande fiskeriförfattningar ankommer på Fiskeriverket
eller länsstyrelsen att meddela de föreskrifter som behövs för
fiskevården. Utskottet erinrar dessutom om att syftet med ovan
redovisade förslag om förbättrad fiskevård bl.a. är att ge ökade
möjligheter att skydda och bevara bestånden. Det finns således
goda möjligheter att utan riksdagens medverkan meddela lokala
eller regionala bestämmelser till skydd för öring och röding
under lektid. Med det anförda föreslår utskottet att motion Bo5
lämnas utan vidare åtgärd.
Propositionen och ifrågavarande motioner föranleder i övrigt
inget särskilt uttalande av jordbruksutskottet.
Stockholm den 12 november 1992
På jordbruksutskottets vägnar
Margareta Winberg
I beslutet har deltagit: Margareta Winberg (s), Ivar
Virgin (m), Ingvar Eriksson (m), Inga-Britt Johansson (s), Åke
Selberg (s), Lennart Brunander (c), Inge Carlsson (s), Dan
Ericsson i Kolmården (kds), Christer Windén (nyd), Ulla
Pettersson (s), Carl G Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s), Patrik
Norinder (m), Lena Klevenås (s) och Lennart Fremling(fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Jan Jennehag(v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1. Margareta Winberg, Inga-Britt Johansson, Åke Selberg, Inge
Carlsson, Ulla Pettersson, Sinikka Bohlin och Lena Klevenås
(allas) anför:
Tidigare kunde nätfiske av öring och röding under lektid
motiveras med behovet av att under flyttningen från högfjället
till skogslandet säkerställa överlevnaden i en osäker tillvaro.
Enligt vår mening kan man omöjligt hävda samma argument i dag.
När fisken leker simmar den in på grunt vatten och blir därmed
ett lätt byte. Fisken fångas innan den är fullvuxen och detta
hotar på sikt fiskbestånden och deras naturliga balans. I många
länder anses det som barbari att fånga fisk med nät under
lektid. Den synen borde även få råda i Sverige. Därför föreslår
vi ett förbud mot nätfiske av röding och öring under lektid.
Utskottet borde således ha tillstyrkt motion Bo5.
2. Christer Windén (nyd) anför:
Äganderättsfrågorna när det gäller de i propositionen berörda
markerna är komplicerade och det kan ta tid att reda ut de rätta
förhållandena. Oavsett utgången av äganderättstvisterna bör
staten kunna ta initiativ till att skapa förutsättningar för en
livskraftig turistnäring på marker och vatten ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen med särskild inriktning på
jakt och fiske. Vidare bör staten kunna initiera en mer aktiv
marknadsföring av Norrbotten och Västerbotten som turistland.
Utskottet borde således ha tillstyrkt motion Bo8 yrkande 6.
Särskilda yttranden
1. Dan Ericsson i Kolmården (kds) anför:
Efter många års diskussioner och utredande är det förståeligt
att förväntningarna från bl.a. samernas sida på den proposition
som nu är föremål för riksdagens behandling var stora. Att dessa
förväntningar inte infriats har med all tydlighet framkommit vid
de uppvaktningar inför utskottet som samernas representanter
genomfört. Det är önskvärt att beslut som anger inriktningen på
flera för samerna väsentliga områden för de främst berörda
upplevs som genomarbetade och välbetänkta. Det är i detta
sammanhang fullt förståeligt att Samernas nationalråd framfört
önskemål om att det nya Sametinget skall beredas möjlighet att
behandla de frågeställningar som redovisas i propositionens
bilaga2. Mot detta skall ställas att behandlingen av hela
problemkomplexet allvarligt skulle försenas vid ett sådant
förfarande. Under många år har krav framförts om ett samlat
samepolitiskt förslag och propositionen möter till stora delar
denna önskan. Dessutom kan konstateras att Sametinget är
oförhindrat att behandla aktuella frågor och i skilda sammanhang
återkomma med ytterligare förslag. Riksdagen är ju då
oförhindrad att på nytt pröva frågeställningarna.
2. Christer Windén (nyd) anför:
Förslaget om ändring i rennäringslagen utgår från statens
äganderätt. Frågan om äganderätten till de i propositionen
berörda markerna är dock omtvistad. Mot statens äganderätt står
på skilda grunder såväl samernas som enskilda fastboendes
äganderättsanspråk. Mot bakgrund härav har Ny demokrati
föreslagit att regeringen skall tillsätta en utredning om
äganderättsfrågorna och näraliggande rättsfrågor. Eftersom
förslaget kommer att behandlas i bostadsutskottet avstår jag
från att i detta sammanhang utveckla våra synpunkter i denna
fråga.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Beredningen av ärendet 5
Utskottet 6
Rennäringen 6
Inledning 6
Renskötselrätten 8
Ökat skydd för renskötselrätten 11
Rennäringens folkrättsliga skydd 12
Ersättningsbestämmelserna 13
Åtgärder vid för högt renantal m.m. 14
Koncessionsrenskötseln 16
Hänsyn vid renskötsel till naturvårdens intressen 18
Barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel 18
Rätt till jakt och fiske 19
Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården 21
Samebyns verksamhetsområde 22
Ersättning för viltskador 23
Prisstödet till rennäringen 26
Rätt till slöjdvirke 27
Skogs- och fiskesamer 28
Övriga förslag om ändringar i rennäringslagen 29
Vissa övriga frågor avseende rennäringen 30
Samisk kultur m.m. 31
Inledning 31
Sameradio och -TV 32
Övriga frågor avseende samisk kultur 33
Hemställan 34
Reservationer 37
1. Renskötselrätten som en kollektiv rätt (mom. 2)(nyd)
37
2. Rättsliga förhållanden (mom. 4)(nyd) 38
3. Ökat skydd för renskötselrätten (mom. 5)(nyd) 39
4. Antalet skötesrenar (mom. 11)(nyd) 39
5. Förbud mot nätfiske (mom. 17)(s) 40
6. Ersättning för viltskador (mom. 19)(s) 40
7. Fiskesamernas rättigheter (mom. 24)(s) 41
8. Skogsrenskötseln m.m. (mom. 25)(s) 42
9. Utveckling av rennäringen (mom. 30)(nyd) 42
10. Stödet till den samiska idrotten (mom. 35)(s) 43
11. Jakt- och fisketurismen (mom. 36)(nyd) 43
Särskilt yttrande (kds) 44
Meningsyttring av suppleant (v) 45
Bilaga 1 Propositionens lagförslag 46
Bilaga 2 Utskottets lagförslag 59
Bilaga 3 Kulturutskottets yttrande 1992/93:KrU2y 61
Bilaga 4 Trafikutskottets yttrande 1992/93:TU3y 67
Bilaga 5 Jordbruksutskottets yttrande 1992/93:JoU2y 70