I detta betänkande tillstyrker utskottet regeringens förslag
om avskaffande av det s.k. arbetsförmedlingsmonopolet. Det sker
genom att det i dag gällande kravet på tillstånd från AMS för
att under vissa förutsättningar få bedriva
arbetsförmedlingsverksamheten slopas. Det enda undantaget avser
arbetsförmedling för sjömän, som inte får bedrivas mot
ersättning. Utskottet godtar också regeringens förslag om vissa
lättnader i fråga om de restriktioner som gäller vid verksamhet
som innefattar uthyrning av arbetskraft. Bland annat slopas den
nuvarande fyramånadersgränsen för uthyrning av en enskild
arbetstagare. Vid såväl arbetsförmedling som uthyrning av
arbetskraft skall gälla ett straffsanktionerat förbud att ta
betalt av arbetssökande eller arbetstagare.
Utskottet ansluter sig till regeringens uppfattning att den
offentliga arbetsförmedlingen även i framtiden bör vara
anslagsfinansierad, heltäckande och avgiftsfri. Den skall vara
det centrala instrumentet i den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Liksom regeringen anser utskottet att arbetsgivarnas skyldighet
att anmäla lediga platser till den offentliga förmedlingen bör
kvarstå.
En utvärdering och analys av avregleringen bör göras efter en
treårsperiod. Utskottet gör vissa uttalanden om vad som bör ingå
i en sådan uppföljning.
Socialdemokraterna anser i en reservation att propositionen
bör avslås. Vänsterpartiets representant är av samma
uppfattning.
Propositionen
I proposition 1992/93:218 föreslår regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet) -- efter föredragning av
statsrådet Börje Hörnlund -- att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft,
lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,
lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83).
Propositionens lagförslag fogas som bilaga till detta
betänkande.
Motionerna
1992/93:A8 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
avslår regeringens proposition 1992/93:218.
1992/93:A9 av Ingela Thalén m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1992/93:218.
1992/93:A10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:218 om lag om
privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft samt
följdförändringar i lagen om medbestämmande i arbetslivet och
allmänna tjänstepliktslagen.
1992/93:A11 av Sten Svensson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att något förbud att ta betalt av
arbetssökande inte bör införas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att lagen om skyldighet för arbetsgivare
att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen
bör upphöra,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att den fackliga vetorätten
enligt medbestämmandelagen upphör.
Utskottet
Bakgrund
Det nu gällande arbetsförmedlingsmonopolet innebär i princip
att arbetsförmedlingen i Sverige är en offentlig angelägenhet.
Privat arbetsförmedling får dock förekomma i viss begränsad
omfattning och i noga reglerade former.
Från den 1 januari 1992 regleras den privata
arbetsförmedlingen i lagen (1991:746) om privat arbetsförmedling
och uthyrning av arbetskraft (arbetsförmedlingslagen). Med denna
lag legaliserades uthyrning av arbetskraft genom att uthyrningen
skildes ut ur begreppet arbetsförmedling.
Lagen innebar även i övrigt vissa uppmjukningar i förhållande
till vad som hade gällt tidigare, men fortfarande är huvudregeln
att arbetsförmedling inte får bedrivas i förvärvssyfte. Undantag
gäller dels för arbetsförmedling till och från utlandet av
musiker och sceniska artister, dels för s.k. head-hunting, dvs.
förmedling av arbetstagare som skall ha företags- eller
verksledande ställning. Tillstånd kan beviljas av AMS för högst
ett år i sänder. Arbetsförmedling utan förvärvssyfte men mot
ersättning får bedrivas efter tillstånd av AMS. En förutsättning
för tillstånd är att det finns ett behov av verksamheten från
arbetsmarknadspolitisk synpunkt.
Vid uthyrning av arbetskraft måste vissa regler iakttas.
Reglerna syftar till att arbetstagare som fått arbete via
uthyrningsföretag inte skall hamna i svårigheter av olika slag.
Anlitande av uthyrd arbetskraft måste föranledas av ett
tillfälligt behov av extra arbetskraft, och inom ramen för
uthyrningsuppdraget får en enskild arbetstagare ställas till
beställarens förfogande högst fyra månader. Det skall finnas ett
skriftligt anställningsavtal med visst innehåll. Begränsningar
gäller i förhållande till LAS när det gäller möjligheten till
tidsbegränsade anställningar hos uthyrningsföretaget. Andra
regler syftar till att förhindra osund rekryteringsverksamhet.
För att stärka de fackliga organisationernas möjligheter att
utöva inflytande i samband med att en arbetsgivare avser att
anlita icke anställd arbetskraft antogs samtidigt med den nya
arbetsförmedlingslagen vissa ändringar i medbestämmandelagens
förhandlings- och vetorättsregler.
Den svenska lagstiftningen om privat arbetsförmedling hämtar
sitt innehåll från ILO-konventioner. Konventionen (nr 96) om
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, som ratificerades av
Sverige 1950, förbjuder i princip privat arbetsförmedling i
förvärvssyfte.
Den år 1991 antagna arbetsförmedlingslagen ersatte 1935 års
lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Denna lag hade
varit föremål för ett flertal utredningar under årens lopp och
förändringar hade också genomförts. En omprövning av lagens
allmänna inriktning hade emellertid avvisats av både riksdag och
regering.
I den proposition om en ny småföretagspolitik (prop.
1991/92:51) som förelades riksdagen kort efter
fyrpartiregeringens tillträde hösten 1991 aviserades att
regeringen i syfte att avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet
skulle ta initiativ till uppsägning av den nyssnämnda
ILO-konventionen. Förslag om detta lades senare fram i
proposition 1991/92:89, som godkändes av riksdagen våren 1992
(1991/92:AU10, rskr. 174).
Regeringen har därefter sagt upp konventionen. Uppsägningen
registrerades hos ILO den 4 juni 1992, vilket betyder att
Sverige är bundet av konventionen till den 4 juni 1993.
Det nu framlagda förslaget är upprättat på grundval av
betänkandet (SOU 1992:116) Privat förmedling och uthyrning av
arbetskraft.
Propositionen
I propositionen föreslås en ny lag om privat arbetsförmedling
och uthyrning av arbetskraft, som skall ersätta 1991 års lag i
samma ämne. Syftet är att åstadkomma en bättre fungerande
arbetsmarknad. Det sker genom att arbetsförmedlingsmonopolet
avskaffas. Enligt propositionen är det uppenbart att statligt
monopol på arbetsförmedlingsområdet har spelat ut sin roll.
Den offentliga arbetsförmedlingen bör enligt propositionen
även i framtiden vara anslagsfinansierad, heltäckande och
avgiftsfri. Den skall bedriva en sammanhållen och effektiv
arbetsmarknadspolitik samt förfoga över de
arbetsmarknadspolitiska åtgärdsmedlen. Kontant stöd vid
arbetslöshet skall även i fortsättningen förutsätta kontakt med
den offentliga förmedlingen.
Arbetsgivarnas skyldighet enligt platsanmälningslagen
(1976:157) att anmäla lediga platser till den offentliga
arbetsförmedlingen bör kvarstå enligt propositionen.
Det nuvarande förbudet mot att bedriva privat arbetsförmedling
mot ersättning avskaffas utom såvitt avser arbetsförmedling för
sjömän. Avregleringen sker genom att kravet på tillstånd av AMS
för att driva arbetsförmedlingsverksamhet slopas.
Den föreslagna avregleringen begränsas till den rent
platsförmedlande funktionen. De privata förmedlingarnas roll
blir att komplettera den offentliga arbetsförmedlingen i själva
platsförmedlingsarbetet.
När det gäller sjömän föreslås ett fortsatt förbud mot privat
arbetsförmedling, vilket straffsanktioneras. Det konstateras att
Sverige är bundet av ILO-konvention nr 9/1920 angående
arbetsförmedling av sjömän. Denna konvention innehåller förutom
ett förbud mot avgiftskrävande arbetsförmedling
bestämmelser om hur den offentliga sjömansförmedlingen skall
vara organiserad. Enligt arbetsmarknadsministern bör frågan om
en eventuell uppsägning analyseras närmare, och han förklarar
sin avsikt att om så visar sig erforderligt återkomma senare i
frågan.
Liksom i den nuvarande lagen skall sådan arbetsförmedling som
sker genom skrifter, överföringar eller upptagningar på vilka
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen är
tillämplig inte omfattas av arbetsförmedlingslagen. Regeln ges
en något annan utformning i den nya lagen.
Regelverket kring uthyrning av arbetskraft förenklas. Den
nuvarande begränsningen att en arbetstagare får hyras ut eller
hyras in för en sammanhängande tid av högst fyra månader
avskaffas, liksom inskränkningarna i förhållande till
anställningsskyddslagen när det gäller möjligheten att träffa
avtal om tidsbegränsade anställningar. Vidare försvinner alla
krav som riktas mot beställaren, bl.a. kravet att beställaren
får anlita uthyrd arbetskraft endast om detta föranleds av ett
tillfälligt behov av extra arbetskraft.
Ett straffsanktionerat förbud föreslås för privata
arbetsförmedlings- och uthyrningsföretag att begära, avtala om
eller ta emot ersättning av arbetssökande eller arbetstagare för
att erbjuda eller anvisa arbete. Förbudet mot att bedriva
arbetsförmedling för sjömän mot ersättning föreslås också bli
straffsanktionerat.
Även de regler som ett uthyrningsföretag skall iaktta i
förhållande till sina anställda föreslås straffsanktionerade. En
arbetsgivare som handlar i strid med reglerna döms till böter.
Detta skall dock inte gälla i fråga om kravet på skriftligt
anställningsavtal, om avvikelse från regeln är tillåten enligt
ett centralt kollektivavtal.
AMS nuvarande tillsynsfunktion upphör, såväl när det gäller
privat arbetsförmedling som uthyrning av arbetskraft. Detsamma
gäller AMS nuvarande möjligheter att ingripa med
vitesföreläggande och vitesförbud. Någon särskild
anmälningsplikt eller något registreringsförfarande föreslås
inte heller. De privata arbetsförmedlingarna skall enligt
propositionen få verka utan styrning i form av
arbetsmarknadspolitiska riktlinjer och liknande.
Några ändringar i sak i medbestämmandelagens förhandlings- och
vetorättsregler föreslås inte. Det innebär bl.a. att
arbetsgivaren alltid är förhandlingsskyldig innan han fattar
beslut om att anlita uthyrd arbetskraft. I propositionen erinras
om att reglerna i 38--40 §§ medbestämmandelagen för närvarande
är föremål för en allmän översyn inom ramen för 1992 års
Arbetsrättskommitté. Enligt direktiven till utredningen (dir.
1991:118) skall kommittén utreda förutsättningarna för ett
avskaffande av den fackliga vetorätten.
Enligt propositionen torde förslagets direkta effekter på
statsfinanserna bli obetydliga. Rättsväsendet avlastas ett antal
ärendegrupper. Förslaget bör innebära kostnadsbesparande
effekter för bl.a. AMS. Genom avregleringen skapas en
effektivare arbetsmarknad vilket är positivt för
samhällsekonomin.
En utvärdering och analys av effekter och konsekvenser av
avregleringen bör enligt propositionen göras efter en
treårsperiod. Frågor som då särskilt bör beaktas är
avregleringens effekter på den offentliga arbetsförmedlingen,
informationen om lediga platser (platsanmälningslagen),
effekterna för särskilt utsatta grupper samt uthyrningen av
arbetskraft.
Slutligen läggs i propositionen fram ett förslag om ändring i
allmänna tjänstepliktslagen.
De i propositionen framlagda lagförslagen har granskats av
Lagrådet.
Motionerna
Fyra motioner har väckts med anledning av propositionen. Både
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på
propositionen i sina resp. motioner A9 av Ingela Thalén m.fl.
(s) och A10 av Gudrun Schyman m.fl. (v). Även Sten Söderberg (-)
hemställer att riksdagen avslår propositionen i sin motion A8.
Sten Svensson (m) begär i motion A11 tillkännagivanden rörande
vissa enskilda delar av regeringsförslaget.
Socialdemokraterna framför inledningsvis synpunkter på
regeringens hantering av ärendet. Enligt överenskommelsen hösten
1992 mellan Socialdemokraterna och regeringen skulle
förändringar av arbetsrätten föregås av samråd i förtroendefull
anda. Den nu behandlade propositionen har enligt vad som sägs i
motionen förelagts riksdagen efter ett formellt möte och utan
att regeringen beaktat någon av de invändningar som framförts
från Socialdemokraternas sida.
Rent principiellt är det enligt Socialdemokraterna felaktigt
att ändra nya lagar innan man hunnit få erfarenheter från lagens
tillämpning, såvida man inte kan påvisa akuta behov av
förändringar. 1991 års arbetsförmedlingslag är en bra lag och
bör få verka någon tid innan ändringar övervägs, sägs det i
motionen.
Socialdemokraterna anser det anmärkningsvärt att vinstsyftande
privata arbetsförmedlingar skall få tillåtas utan att man utrett
vilka konsekvenser detta kan få för arbetsmarknadens
funktionssätt. Påståendet i propositionen att den föreslagna
lagen leder till en bättre fungerande arbetsmarknad saknar helt
grund. Snarare är det tvärtom. Som det fungerar i dag kan alla
lediga arbeten i landet prövas mot alla arbetssökande som är
anmälda till den offentliga förmedlingen. Därför har svensk
arbetsmarknad fungerat mer flexibelt och mer effektivt än andra
länders.
Vinstsyftande förmedlingar kommer att leda till en mer
segregerad arbetsmarknad. Det finns en uppenbar risk att den
offentliga förmedlingen på sikt kommer att få ta hand om de
svagare på arbetsmarknaden. Det blir ingen självklarhet för
arbetsgivarna att anmäla lediga arbeten till förmedlingen,
oavsett vilka sanktionerna är. Arbetssökande från den offentliga
förmedlingen blir mindre intressanta för arbetsgivarna. Den
totala "matchningen" mellan lediga arbeten och sökande blir
sämre och långtidsarbetslösheten ökar.
Socialdemokraterna motsätter sig också de föreslagna
förändringarna av reglerna för uthyrning av arbetskraft. Skälen
är av både samhällsekonomisk och social natur. Propositionens
påstående att förslagen skulle innebära kostnadsbesparingar för
samhället saknar en analys av påverkan på lönebildningen och på
arbetsgivarnas handlande. Det finns enligt motionen uppenbara
risker med att uthyrningsverksamhet blir något allmänt
accepterat och mer vanligt förekommande på arbetsmarknaden. En
ökad inhyrning i samband med flaskhalsar i produktion eller
inhyrning av arbetskraft av nyckelkaraktär leder till ökad
löneglidning, vilket i sin tur får andra negativa konsekvenser.
Den ordinarie personalstyrkan i företagen kommer att minska.
Fler kommer att arbeta i uthyrningsföretag med en ofta osäker
tillfällig anställning. Tryggheten för den enskilde blir
minimal. Beställaren får stora möjligheter att kringgå lag och
avtal. Uthyrningsbranschen kommer att locka till sig oseriösa
företag. Erfarenheterna visar att ekonomisk brottslighet och
oseriös konkurrens blir följden. Det blir staten och de enskilda
människorna som får bära kostnaderna och olägenheterna när
företagen går omkull. Propositionen saknar en analys även av
dessa förhållanden, anförs det i motionen.
Det är över huvud taget svårt att överblicka regeringens
förslag, anser Socialdemokraterna. Arbetsrättskommittén har
föreslagit att vetoreglerna i medbestämmandelagen avskaffas,
dessutom skall ändring göras av det s.k. arbetstagarbegreppet.
Bedömningen av det nu framlagda förslaget påverkas av vilka
förändringar som senare kan komma att föreslås av regeringen.
På dessa skäl anser Socialdemokraterna att propositionen bör
avslås.
Vänsterpartiet säger sig i motion A10 inte kunna se att
några sakliga skäl ligger bakom det framlagda förslaget.
Regeringens ambition måste alltså främst vara ideologisk.
Propositionen passar väl in i det löntagarfientliga mönster som
formas av regeringens initiativ kring arbetsrätten och
socialförsäkringarna, sägs det i motionen.
Sett från internationella samarbetssynpunkter är det enligt
Vänsterpartiet förkastligt att införa en ny lag i strid med
ILO-konvention nr 96 i ett läge då en eventuell revidering av
konventionen är upptagen på dagordningen för ILO:s
arbetskonferens 1994. I motionen noteras också att EG för
närvarande diskuterar ett direktiv med en 12-månadersgräns
vid arbetskraftsuthyrning.
I motionen framhålls arbetsförmedlingarna som ett instrument i
den svenska ekonomiska politiken som aktivt skall förstärka
arbetslinjen. I detta hänseende skiljer sig Sverige från många
andra länder i Europa. Arbetsförmedlingarna här har en överblick
över hela arbetsmarknaden. De har inte bara förmedlande utan
också vägledande uppgifter. Förmedlingarna ger service åt
företag och arbetssökande, och de bidrar aktivt till
omstrukturering av branscher och stimulering av
förändringsprocessen på arbetsmarknaden. Flera av dessa
funktioner lämpar sig inte för att hanteras kommersiellt. Den
specialisering som erfordras kan ske inom ramen för nuvarande
organisation.
Liksom Socialdemokraterna påtalar Vänsterpartiet risken för en
segregering av arbetsmarknaden.
I fråga om uthyrning av arbetskraft anser Vänsterpartiet att
sådan bör få förekomma endast i undantagsfall, och då under kort
tid och med kraftiga begränsningar. Företeelsen medför en serie
arbetsrättsliga problem för både individen och
löntagarkollektivet. En liberalisering av regelverket urholkar
anställningsskyddet och ökar risken för ekonomisk brottslighet
och annan oseriös verksamhet.
Vänsterpartiet betraktar liberaliseringen av
arbetskraftsuthyrningen tillsammans med de andra initiativen på
arbetsrättens område som en direkt attack mot löntagarna och
deras organisationer.
De av regeringen framlagda förslagen är ett stort steg
tillbaka i utvecklingen, anför Vänsterpartiet avslutningsvis i
sin motion.
Sten Söderberg (-) motsätter sig i motion A8 regeringens
förslag med motiveringen att de inte kommer att innebära några
positiva effekter. Problemen i samhället är av annat slag.
Avregleringen leder snarare till förvirring, på samma sätt som
hänt vid avregleringen av taxi, sägs det i motionen.
I motion A11 av Sten Svensson (m) hälsas regeringsförslaget
med tillfredsställelse. Kritiska synpunkter framförs på
enskildheter i propositionen. När det gäller förbudet att ta
betalt av de arbetssökande säger sig motionären dela regeringens
uppfattning att förmedlingarna skall ta betalt av arbetsgivarna
och inte av de arbetssökande. Förbudet fyller dock i praktiken
ingen funktion, eftersom berörda parter är överens om att det är
arbetsgivarna som skall stå för kostnaden. Frivilliga
överenskommelser bör vara tillräckliga. I vissa fall bör
arbetssökanden själv kunna upphandla en kvalificerad tjänst.
Den lagfästa skyldigheten för arbetsgivare att anmäla ledig
plats till arbetsförmedlingen bör upphöra enligt motionen. I
praktiken avsåg endast 35 % av alla nyanställningar under 1991
platser som var anmälda till förmedlingen. Förmedlingarna
arbetar enligt ett traditionellt mönster, och det är främst
arbeten inom tillverkningsindustri och service som förmedlas.
Motionären anser slutligen att den fackliga vetorätten bör
avskaffas eftersom den begränsar etableringsfriheten. Vetorätten
utnyttjas inte sällan på ett godtyckligt sätt vilket leder till
att många småföretag drabbas hårt. -- I motionen begärs
tillkännagivanden i enlighet med det anförda.
Utskottets överväganden
Fråga om avslag på propositionen
Riksdagens godkännande av uppsägning av ILO-konventionen (nr
96) grundade sig på att de skäl som låg bakom förbudet mot
förvärvssyftande arbetsförmedling inte längre kunde anses
föreligga. Starka fackliga organisationer samt arbetsrättslig
och social skyddslagstiftning ansågs innebära en garanti mot de
missförhållanden som motiverade förbudet (prop. 1991/92:89,
AU10, rskr. 174). Utskottet står fast vid detta.
Socialdemokraternas (A9) och Vänsterpartiets (A10)
invändningar mot det nu framlagda förslaget om avreglering
grundar sig bl.a. på att man befarar försämringar i fråga om
arbetsmarknadens funktionssätt. I båda motionerna efterlyses en
analys av vilka konsekvenserna kan bli i detta hänseende.
Särskilt framhålls den fördel som ligger i att den offentliga
förmedlingen har överblick över hela arbetsmarknaden.
I motsats till motionärerna ser utskottet det som en
förbättring för arbetsmarknadens funktionssätt att avreglering
sker.
Den offentliga förmedlingen bör nämligen, såsom föreslås i
propositionen, även framöver vara det centrala instrumentet i
den aktiva arbetsmarknadspolitiken i enlighet med de riktlinjer
som statsmakterna lägger fast.
Tanken är att den offentliga arbetsförmedlingen även framgent
skall ha tillgång till i princip samtliga lediga platser. En
arbetssökande skall alltså fritt kunna orientera sig på
arbetsmarknaden om utbudet av lediga platser. Arbetsgivarna
skall också kostnadsfritt kunna få tillgång till den samlade
kunskapen om var det finns ledig arbetskraft och få hjälp med
att tillsätta lediga platser. Som framhålls i propositionen
måste en välfungerade arbetsmarknad ha en effektiv spridning av
informationen om lediga platser. Utskottet återkommer till
frågan om den s.k. platsanmälningslagen i den fortsatta
framställningen.
Den offentliga förmedlingen skall också förfoga över de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det är således i kontakter
mellan den offentliga förmedlingen och den arbetslöse som de
olika individinriktade åtgärderna diskuteras. Även kontantstöd
skall förutsätta kontakt med den offentliga förmedlingen.
Avregleringen begränsas till den rent platsförmedlande
funktionen.
En samverkan mellan offentlig och privat förmedling skall
kunna etableras, så att även de privata förmedlingarna kan få
tillgång bl.a. till information om lediga platser. Ett arbete av
detta slag bör, i enlighet med vad som sägs i propositionen,
växa fram på frivillig väg.
Med en väl fungerande offentlig förmedling motverkas den risk
för en segregerad arbetsmarknad som Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet också anför som skäl mot avreglering.
Den "totala matchningen" mellan lediga arbeten och sökande har
ett stort värde. Med ett tillskott av privata förmedlingar vid
sidan av den heltäckande offentliga förmedlingen bör
förutsättningarna öka för att de lediga platserna så snabbt som
möjligt skall kunna tillsättas med rätt person.
Inte heller kan utskottet se det förhållandet att 1991 års
arbetsförmedlingslag varit i kraft bara ett drygt år som ett
skäl att avvakta med avregleringen, allrahelst som lagen inte
innehåller några mer grundläggande förändringar i fråga om
möjligheten att bedriva privat arbetsförmedling.
Utskottet kan inte heller dela de farhågor som framförs av
Sten Söderberg i motion A8 för att en avreglering skulle orsaka
förvirring. Jämförelsen med avregleringen av taxi ter sig enligt
utskottets mening tämligen långsökt.
Av det anförda följer att utskottet inte låtit sig övertygas
av de i motionerna anförda skälen mot en avreglering.
Utskottet övergår nu till förslaget om förenklade regler för
uthyrning av arbetskraft och de invändningar som förs fram mot
detta av Socialdemokraterna resp. Vänsterpartiet.
Som framhålls i propositionen innebär uthyrningsverksamheten
både fördelar och nackdelar. Utskottet kan emellertid inte på
samma sätt som Socialdemokraterna se att det skulle ligga något
enbart negativt i att uthyrningsverksamheten blir något allmänt
accepterat och mer vanligt förekommande. Möjligheten att anlita
uthyrd arbetskraft fyller otvetydigt ett behov på
arbetsmarknaden. Utskottet utgår från att uthyrd arbetskraft
kommer att anlitas enbart i de fall då detta vid en
helhetsbedömning ter sig som mer rationellt än att använda egna
anställda. Inte minst med hänsyn till de kostnader som det
innebär att hyra in arbetskraft jämfört med att låta arbetet
utföras av egen personal saknas det anledning att tro att
företeelsen skulle bli utbredd på ett sätt som framstod som
mindre önskvärt bl.a. från de synpunkter som Socialdemokraterna
framför.
De problem med oseriös verksamhet och ekonomisk brottslighet
som skulle kunna vara förknippade med denna verksamhet och som
särskilt framhålls i Socialdemokraternas och Vänsterpartiets
motioner bör enligt utskottets mening angripas med de regler som
rättssystemet i övrigt erbjuder och inte genom att de seriösa
uthyrningsföretagens verksamhet försvåras.
Eftersom de seriösa uthyrningsföretagen medverkar till en
effektiv arbetsmarknad bör deras verksamhet inte inskränkas mer
än vad som är nödvändigt. Utskottet ansluter sig härvid till de
förslag som framförs i propositionen om att ta bort vissa av de
restriktioner som föreskrivs i dag.
Utskottet vill dock framhålla att det med hänsyn till den
korta tid som uthyrningsverksamheten har varit tillåten kan vara
svårt att göra sig någon säker bild av vilka restriktioner för
verksamheten som verkligen är sakligt motiverade. Legaliseringen
har dessutom i tiden sammanfallit med en allmänt lägre
efterfrågan av dessa företags tjänster.
Enligt utskottets mening bör därför den utvärdering och analys
av effekterna av avregleringen som enligt propositionen skall
ske efter en treårsperiod även inbegripa den nu berörda frågan.
I det sammanhanget bör också övervägas om straffrättsliga
sanktioner är det mest ändamålsenliga vid överträdelse av regler
av denna karaktär.
Av det anförda följer att utskottet inte kan ställa sig bakom
de motionsyrkanden som innefattar avslag på propositionen.
Motionerna A8, A9 och A10 avstyrks således.
Utskottet tar härefter upp en fråga som väckts i motion A11 av
Sten Svensson (m). Det gäller den föreslagna nya lagens förbud
mot att ta betalt av arbetssökanden eller arbetstagaren vid
arbetsförmedling eller uthyrning av arbetskraft. Motionären
motsätter sig ett sådant förbud.
Utskottet kan konstatera att det bland remissinstanserna i
stort sett råder samstämmighet om att det är arbetsgivarna och
inte de arbetssökande som skall betala för den privata
förmedlingsverksamheten. Motionären anser för sin del att
enigheten mellan de fackliga organisationerna, arbetsgivarna och
AMS gör att förbudet i praktiken inte skulle fylla någon
funktion. Frivilliga överenskommelser bör räcka, bl.a. därför
att arbetstagaren bör ha möjlighet att själv upphandla en
kvalificerad tjänst.
Enligt utskottets mening är den omständigheten att det råder
relativ enighet i frågan ett skäl som snarast talar för ett
uttryckligt förbud. Med en förbudsregel understryks principen
att det inte är de arbetssökande som skall betala för att få ett
arbete. Ett förbud kan också bidra till att oseriösa förmedlare
utestängs. Förmedlingarna blir beroende av uppdragsintäkter från
företagen som anlitar dem.
På anförda skäl avstyrks motion A11 i den nu berörda delen.
Den aktuella förbudsregeln i 6 § i den föreslagna
arbetsförmedlingslagen bör således antas av riksdagen.
Platsanmälningslagen och vetorätten i medbestämmandelagen
Utskottet övergår nu till de övriga frågor som tagits upp i
motion A11 av Sten Svensson (m).
Utskottet har i det föregående berört skyldigheten att
anmäla ledig plats till den offentliga förmedlingen. Som
framgått bör enligt propositionen den s.k. platsanmälningslagen
finnas kvar. I motionen begärs ett tillkännagivande om att
skyldigheten bör upphöra. Motionären framhåller att endast en
liten del av alla nyanställningar avser platser som varit
anmälda vid förmedlingen. Främst är det arbeten inom
tillverkningsindustri och service som förmedlas, sägs det i
motionen.
Som framgått tidigare ställer sig utskottet bakom regeringens
syn på den offentliga arbetsförmedlingens roll i framtiden,
däribland att den skall vara heltäckande. Frågan om skyldigheten
att anmäla lediga platser skall finnas kvar eller inte är
väsentlig för bedömningen av vilka effekter ett avskaffande av
arbetsförmedlingsmonopolet får på arbetsmarknadens sätt att
fungera och på möjligheterna att driva
arbetsmarknadspolitik. Platsanmälan har också stor betydelse
för den offentliga arbetsförmedlingens möjligheter att vara
heltäckande. En effektiv arbetsmarknad förutsätter en effektiv
spridning av information om lediga platser. Den allmänna
platsanmälan ger möjlighet till den översiktliga och snabba
information om lediga platser över hela landet som den
offentliga arbetsförmedlingen kan erbjuda i dag. För den
enskilde arbetssökanden underlättas sökprocessen. Även
arbetsgivarna bör normalt ha fördel av att få ett större antal
sökande att välja mellan. Den allmänna platsanmälan är även av
stor vikt för statsmakterna eftersom man därigenom kan få
överblick över hur delarbetsmarknaderna ser ut och utvecklas.
Flödena av nyanmälda platser är, vilket framhålls i
propositionen, en tidig indikator vid bedömningen av den
allmänna konjunkturutvecklingen. Den utgör underlag för t.ex.
hur beslut om yrkesutbildningar skall dimensioneras. Säkerligen
bidrar den obligatoriska platsanmälan till att fler grupper av
sökande finner det lönt att vända sig till förmedlingen liksom
den kan befrämja rörligheten på arbetsmarknaden.
Övervägande skäl talar därför enligt utskottets mening för att
lagen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till
den offentliga arbetsförmedlingen bör finnas kvar. Liksom
regeringen anser utskottet att den tidigare nämnda uppföljningen
och utvärderingen bör inkludera frågan om effekterna av
avregleringen på informationen om lediga platser.
Med det anförda avstyrks motion A11 i nu berört hänseende.
När det slutligen gäller det i samma motion framställda
yrkandet om att den fackliga vetorätten i samband med
entreprenader m.m. bör upphöra, kan utskottet konstatera att
1992 års arbetsrättskommitté (A 1991:05) i det delbetänkande som
kommer att publiceras inom kort lägger fram förslag om att
avskaffa förhandlings- och vetorättsreglerna i 38--40 §§
medbestämmandelagen. I avvaktan på regeringens beredning av
frågan saknas anledning för riksdagen att göra något uttalande
med anledning av motionsyrkandet, som således avstyrks av
utskottet.
Förslagen i övrigt
Utskottet ställer sig bakom förslagen i proposition nr 218, i
den mån de inte behandlats i den föregående framställningen. Det
innebär att övriga delar av förslaget till lag om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft samt föreslagna
följdändringar i lagen om medbestämmande i arbetslivet och
allmänna tjänstepliktslagen bör antas av riksdagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på proposition 1992/93:218
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A8, 1992/93:A9
och 1992/93:A10,
res. 1 (s)
2. beträffande förbud mot att ta betalt av arbetssökanden
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:A11 yrkande 1 antar
6 § i regeringens förslag till lag om privat arbetsförmedling
och uthyrning av arbetskraft,
3. beträffande skyldigheten att anmäla ledig plats
att riksdagen avslår motion 1992/93:A11 yrkande 2,
res. 2 (s) - motiv.
4. beträffande den fackliga vetorätten
att riksdagen avslår motion 1992/93:A11 yrkande 3,
res. 3 (s) - motiv.
5. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, lag om ändring i
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och lag om
ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83), i den mån
förslagen inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom.
1--4.
Stockholm den 4 maj 1993
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson
(fp), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson (s), Marianne Andersson
(c), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund
(s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Isa
Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit
Andnor (s) och Göran Lindblad (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Anderson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Avslag på proposition 1992/93:218 (mom. 1)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner,
Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Riksdagens godkännande" och på s. 10 slutar med "avstyrks
således" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening har regeringen inte anfört några
sakliga skäl som skulle motivera att man generellt tillåter
privata, vinstsyftande arbetsförmedlingar. Förslaget läggs fram
utan att det har gjorts någon som helst analys av
konsekvenserna för arbetsmarknadens funktionssätt och utan att
det på något sätt har visats hur den nya ordningen -- såsom
påstås i propositionen -- skall leda till en bättre fungerande
arbetsmarknad. Det är dessutom anmärkningsvärt att regeringen
tänkt sig att verksamheten skall släppas fri utan någon särskild
tillståndsprövning. Sverige skulle därmed gå längre i sin
avreglering än många andra länder i Europa.
Som framhålls av Socialdemokraterna i motion A9 kan privata
förmedlingar befaras leda till en ökad segregering på
arbetsmarknaden. Det finns en påtaglig risk att den offentliga
förmedlingen på sikt enbart får ta hand om de svagare och mera
svårplacerade på arbetsmarknaden. Den stora fördel som ligger i
att ha information om så många arbetssökande och så många lediga
platser som möjligt samlad på ett och samma ställe går förlorad.
Därmed blir den "totala matchningen" mindre effektiv. Risken för
långtidsarbetslöshet ökar.
Inte heller kan utskottet ställa sig bakom den avreglering
regeringen föreslår av uthyrningen av arbetskraft. Enligt
utskottets mening finns alla skäl att hålla fast vid de regler
som nu gäller för verksamheten med tanke på de nackdelar som är
förenade med den. Det kan inte ligga i samhällets intresse att
verksamheten blir mera allmänt förekommande på arbetsmarknaden.
Som också påpekas i den socialdemokratiska motionen kan
uthyrningsverksamheten nämligen leda till löneglidning för
vissa grupper. Den ordinarie personalstyrkan i företagen skulle
minska, och fler får en ofta osäker tillfällig anställning i
uthyrningsföretagen. Till detta kommer ökade risker för oseriös
verksamhet, osund konkurrens och ekonomisk brottslighet. Dessa
risker uppmärksammas även i propositionen, dock utan att där
föranleda närmare överväganden.
På anförda skäl instämmer utskottet i yrkandena i motionerna
A8 (-), A9 (s) och A10 (v) att riksdagen skall avslå
proposition 218.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande avslag på proposition 1992/93:218
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:A8,
1992/93:A9 och 1992/93:A10 avslår propositionen,
2. Skyldigheten att anmäla ledig plats (mom. 3, motiveringen)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner,
Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Som
framgått" och på s. 11 slutar med "lediga platser" bort ha
följande lydelse:
Platsanmälan har stor betydelse för den offentliga
arbetsförmedlingens möjligheter att vara heltäckande. En
effektiv arbetsmarknad förutsätter en effektiv spridning av
information om lediga platser. Den allmänna platsanmälan ger
möjlighet till den översiktliga och snabba information om lediga
platser över hela landet som den offentliga arbetsförmedlingen
kan erbjuda i dag.
För den enskilde arbetssökanden underlättas sökprocessen, och
arbetsgivarna bör normalt ha fördel av att få ett större antal
sökande att välja mellan. Den allmänna platsanmälan är även av
stor vikt för statsmakterna eftersom man därigenom kan få
överblick över hur delarbetsmarknaderna ser ut och utvecklas.
Den utgör underlag för t.ex. hur beslut om yrkesutbildningar
skall dimensioneras. Flödena av nyanmälda platser är en tidig
indikator vid bedömningen av den allmänna
konjunkturutvecklingen.
Sammanfattningsvis anser utskottet att övervägande skäl talar
för att lagen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig
plats till den offentliga arbetsförmedlingen bör finnas kvar.
3. Den fackliga vetorätten (mom. 4, motiveringen)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner,
Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "När
det" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
I motion A11 (m) begärs ett uttalande av riksdagen om att den
fackliga vetorätten i samband med entreprenader skall upphöra.
Utskottet anser att riksdagen saknar anledning att göra ett
uttalande av det slaget och avstyrker motionen även i den delen.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Hans Andersson (v) anför:
Vänsterpartiets ställningstaganden i motion A10 överensstämmer
med Socialdemokraternas, vilket innebär att jag kan instämma i
de tre reservationer som deras företrädare har fogat till detta
betänkande.