I detta betänkande behandlas 23 motioner om jämställdhet
mellan kvinnor och män från den allmänna motionstiden vid
föregående riksmöte. Motionerna gäller bl.a. kvinnors
egenföretagande, löneskillnader mellan kvinnor och män, kvinnors
arbetsmiljö och hälsa samt frågor i anslutning till den nya
jämställdhetslagen. Åtskilliga av de nu aktuella
motionsyrkandena liknar dem som utskottet behandlade på våren
1991 i samband med propositionen om en ny jämställdhetslag, m.m.
Samtliga motioner avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående
utredningsarbete och aktuell projektverksamhet. Utskottet är
inte heller berett att förorda några ändringar i den nya
jämställdhetslagen.
Till utskottets betänkande har fogats två reservationer från
Socialdemokraterna samt meningsyttring från Vänsterpartiet.
Motionerna
1991/92:A225 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om minskade löneskillnader mellan män och
kvinnor,
13. att riksdagen hos regeringen begär att Arbetslivsfonden
får i uppdrag att satsa på särskilda kvinnoprojekt i enlighet
med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett aktivt
jämställdhetsarbete.
1991/92:A414 av Sinikka Bohlin m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tydliga direktiv och permanenta resurser
till jämställdhetsarbete.
1991/92:A707 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
31. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet
för tillförande av regler riktade mot kollektiv
könsdiskriminering i enlighet med vad i motionen anförts under
avsnitt 5.6.2,
32. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet
för införande av ett förbud mot alla sexuella trakasserier i
lagen i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.6.3,
33. att riksdagen hos regeringen begär förslag om bestämmelser
om ekonomiskt skadestånd i enlighet med vad i motionen anförts,
34. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet så
att arbetsledningen enligt 4 § inte skall behöva vara uppenbart
oförmånlig för att grunda ett skadeståndsansvar i enlighet med
vad i motionen anförts under avsnitt 5.6.4.
1991/92:A708 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om särskilda insatser från arbetslivsfonderna
för att stimulera utvecklingen av arbetsorganisatoriska
lösningar i branscher där deltidsarbetandet är omfattande, i
syfte att öka antalet heltidsarbeten.
1991/92:A801 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om nödvändigheten av skydd mot indirekt könsdiskriminering genom
missgynnande av föräldralediga vid upprättande av
turordningsavtal för uppsägning vid arbetsbrist.
1991/92:A802 av Lena Boström (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
regeringens jämställdhetspolitik.
1991/92:A803 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att ge kvinnorna möjligheter
till egenföretagande och en vidgad arbetsmarknad,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att bryta monopolen för att ge
kvinnor möjlighet att välja arbetsgivare och arbetsmiljö samt
inflytande över sitt arbete.
1991/92:A804 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ett kvinnligt resurscentrum bör inrättas
i Örebro län och knytas till Forum för kvinno- och
jämställdhetsstudier vid högskolan i Örebro.
1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari
yrkas
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
arbetsgrupp bestående av enbart kvinnor med uppgift att
analysera vad en harmonisering med EG kommer att innebära för
kvinnornas situation i Sverige i enlighet med vad i motionen
anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utjämning av löneskillnaderna,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar i jämställdhetslagen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om personalkooperativ,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser för att förstärka
kvinnorepresentationen.
1991/92:A806 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förutsättningarna för att uppnå
jämställdhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jämställdhetslagens tillämpningsområde,
3. att riksdagen beslutar att utbildningsområdet skall
omfattas av jämställdhetslagen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lika lön för lika arbete och kollektiv
lönediskriminering,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett nytt arbetsvärderingssystem,
7. att riksdagen beslutar att kollektivavtal om jämställdhet
måste ha minst lagens krav.
1991/92:A807 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en omfördelning av arbetsmarknadspolitiska
medel för att hjälpa kvinnor som arbetar i vård, omsorg och
utbildning att starta eget och för speciella utbildningsinsatser
för kvinnor som behöver kompletteringsutbildning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en skärpt
jämställdhetslagstiftning enligt motionens inriktning.
1991/92:A809 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utdelningskriterier för stipendier till
män och kvinnor.
1991/92:A810 av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skärpning av jämställdhetslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om JämO:s tillsynsmöjlighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning om utvidgning av
jämställdhetslagens tillämpningsområde.
1991/92:A812 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förutsättningarna för jämställdhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jämställdhetsarbetet i skolan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utöka jämställdhetsombudsmannens
tillsynsområde,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om EG:s betydelse för kvinnors arbetsmarknad.
1991/92:A813 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av kvinnlig kompetensutveckling,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Arbetslivsfonden aktivt bör stödja
arbetsplatsprogram där kvinnor får del av förändringsarbetet.
1991/92:A815 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kartläggning av trakasserier
inom könssegregerade yrkesområden samt behovet av utbildning i
jämställdhetsfrågor inom mansdominerade utbildningar.
1991/92:A816 av Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att stärka
Löneskillnadsutredningens pågående arbete.
1991/92:A817 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jämställdhet i arbetslivet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en särskild utredning tillsätts för
att belysa vilka förbättringar sjuklöneperioden medför av
kvinnors arbetsmiljö och arbetsorganisation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skärpt jämställdhetslagstiftning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jämställdhet i det politiska livet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att satsa på och uppmärksamma
hälsoproblem som är typiska för kvinnor.
1991/92:Fi41 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
43. att riksdagen hos regeringen begär att Arbetslivsfonden
får i uppdrag att satsa på särskilda kvinnoprojekt i enlighet
med vad som anförs i motionen.
1991/92:Fi83 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att deltidsarbetande ges förtur till
anställningar med högre sysselsättningsgrad.
1991/92:Fi408 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av fler kvinnor på högre statliga
befattningar inom ekonomisektorn.
1991/92:U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenska kvinnors politiska representation.
1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att
jämställdhetsombudsmannen får i uppdrag att komma med
utvärdering av och förslag till åtgärder som stimulerar män att
ta föräldraledigt enligt vad som i motionen anförts.
Utskottet
Inledning
Utskottet behandlade under våren 1992 vissa frågor rörande
jämställdheten mellan män och kvinnor i samband med
medelsanvisning till statlig och annan verksamhet på
jämställdhetsområdet (bet. 1991/92:AU8, rskr. 133).
I detta sammanhang behandlas kvarvarande yrkanden i
jämställdhetsfrågor i de till utskottet hänvisade motionerna
från den allmänna motionstiden år 1992. De avser bl.a. den
allmänna inriktningen av jämställdhetspolitiken, kvinnors
egenföretagande och den offentliga sektorn, löneskillnader
mellan kvinnor och män, kvinnors arbetsmiljö och hälsa samt
kvinnors inflytande. Vidare berörs frågor i anslutning till den
nya jämställdhetslagen (prop. 1990/91:113, bet. AU17, rskr.
288). Dessa frågor rör lagens tillämpningsområde, reglerna om
aktiva åtgärder, bl.a. jämställdhetsplaner, indirekt
diskriminering m.m. Åtskilliga av de nu aktuella
motionsyrkandena liknar dem som utskottet behandlade i samband
med den ovan nämnda propositionen om en ny jämställdhetslag m.m.
(Olika på lika villkor) under våren 1991.
Allmän inriktning
I två motioner tas frågor upp om förutsättningarna för
jämställdhet.
I motion A806 av Lars Werner m.fl. (v) anförs att det är
inflytandet över den egna arbetssituationen och inte
konkurrensen mellan arbetsgivarna som kan ge kvinnorna en
starkare ställning och bättre arbetsvillkor. En förändrad
maktstruktur i samhället kan skapa ett samhälle där kvinnor och
män har lika värde.
I motion A812 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) framhålls
att kampen för jämställdhet också är kampen för att erkänna
individuella skillnader. Alla individer måste bedömas efter sina
egenskaper. Vidare anför motionärerna att jämställdhetsfrågan är
lika viktig för mannen som för kvinnan och att insatser krävs
inom många olika delar av samhället. Bl.a. handlar
jämställdhetsarbetet om att påverka attityder -- och inte enbart
om att fatta politiska beslut. Föräldraskapet skulle avsevärt
underlättas om familjen själv fick välja barnomsorg. Valfrihet
och alternativ inom omsorg och vård främjar jämställdheten.
Utskottet kan -- liksom vid behandling av motsvarande frågor
vid flera tillfällen tidigare -- konstatera att det råder en
bred politisk enighet i fråga om de övergripande målen i
jämställdhetspolitiken. De mål som formulerades år 1988 (prop.
1987/88:105, bet. AU17, rskr. 364) står fast. Det innebär att
kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och
möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Uppenbart är
att många problem återstår innan jämställdheten är förverkligad
på alla plan. Vilka medel som bör tillgripas finns det olika
meningar om. Enligt utskottets mening är det fråga om insatser
över hela fältet, såväl vad gäller politiska beslut som
attitydförändrande arbete. Statliga insatser och initiativ på
särskilda områden kommer att redovisas senare i betänkandet i
samband med motioner på dessa områden.
Arbetsmarknadsverkets handlingsprogram för att öka
jämställdheten i arbetslivet, antaget av styrelsen i februari
1992, slår fast att principen om lika behandling och allas
likhet inför lagar och bestämmelser självfallet är en
grundförutsättning för att samhällets jämställdhetsmål skall
uppnås. Vidare måste könsuppdelningen på arbetsmarknaden
motarbetas så att både kvinnors och mäns förutsättningar,
intressen och kompetens används bättre. Föreställningen om att
jämställdhet mellan kvinnor och män redan är uppnådd är i dag
ett av de viktigaste hindren för en utveckling mot ökad
jämställdhet. Bl.a. vill arbetsmarknadsverket satsa på mer
kvalificerad arbetsmarknadsutbildning för kvinnorna så att de
inte fastnar i monotona arbetsuppgifter.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionerna
A806 och A812 inte bör föranleda något initiativ från riksdagens
sida. Därmed avstyrks motionerna i berörda delar.
I två motioner berörs frågan om resurser till
jämställdhetsarbetet.
Sinikka Bohlin m.fl. (s) begär i motion A414 ett
tillkännagivande om tydliga direktiv och permanenta resurser
till jämställdhetsarbetet. Enligt motionärerna räcker det inte
med en ny lag om jämställdhet; det är också nödvändigt med
resurser och uttalad styrning från statsmakterna. Lena Boström
(s) uttalar i motion A802 att det är ytterst angeläget att
resurserna bibehålls och helst utökas så att
jämställdhetsarbetet kan fullföljas.
Som ovan nämnts har utskottet under våren 1992 behandlat
anslag till jämställdhet i sitt betänkande 1991/92:AU8. I sitt
av riksdagen godkända betänkande anför utskottet att det delar
regeringens bedömning i fråga om medelsbehovet till anslaget
Särskilda jämställdhetsåtgärder. Detta innebär att anslaget
under budgetåret 1992/93 uppgår till 10,6 miljoner kronor
jämfört med 13,3 miljoner kronor budgetåret innan. En förklaring
till minskningen är att den speciella satsningen på projekt för
ökad kvinnorepresentation i statliga organ har upphört.
Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan om resurser till
särskilda jämställdhetsåtgärder och avstyrker därmed motionerna
A414 i denna del och A802.
Kvinnors villkor på arbetsmarknaden
Kvinnors företagande och den offentliga sektorn
I fyra motioner behandlas frågor om kvinnors företagande och
den offentliga sektorn.
I motion A803 av Gullan Lindblad m.fl. (m) ställs frågan om
det är nödvändigt att kvinnor är offentliganställda. Genom att
vård- och omsorgsverksamheten varit monopoliserad har inte
vårdpersonalens kunskap och yrkesskicklighet tagits till vara på
ett positivt sätt enligt motionärerna. Personalen har haft
alltför litet inflytande över arbetet och dess organisation.
Motionärerna begär ett tillkännagivande angående vikten av att
ge kvinnorna möjligheter till egenföretagande och en vidgad
arbetsmarknad. Vidare begärs ett uttalande om vikten av att
bryta monopolen för att ge kvinnor möjlighet att välja
arbetsgivare och arbetsmiljö samt inflytande över sitt arbete.
Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) menar i motion A805
att den offentliga sektorn snabbt förändras och att
möjligheterna att starta egna företag inom vård och omsorg ökar.
Enligt motionärerna är det viktigt att avskaffa de regler som
hindrar egenföretagande, t.ex. i personalkooperativ. Ett av
hindren för att bilda personalkooperativ är att minst fem
personer måste ingå som medlemmar. Dessutom finns inte
möjligheten att ha anställda.
Ylva Annerstedt m.fl. (fp) anför i motion A807 att en
utveckling mot EG-förhållanden har påbörjats i Sverige med många
kvinnliga företagare på bl.a. vårdområdet. Regeringen bör dock
medverka till snabbare förändringar genom att initiera att en
större del av tillgängliga arbetsmarknadsresurser avsätts för
att praktiskt förbereda intresserade kvinnor för eget
företagande inom vård, omsorg och utbildning. Även
kompletteringsutbildning kan behövas.
Även i motion A817 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) betonas
fördelarna för kvinnor när de offentliga monopolen bryts; bl.a.
flera arbetsgivare att välja mellan samt ökade möjligheter att
starta eget. Enligt motionärernas uppfattning är denna
utveckling ett bra sätt att minska löneskillnaderna.
Utskottet vill i detta sammanhang redovisa det kvinnliga
företagandets utveckling. SCB:s undersökning av nyföretagandet
visar att det kvinnliga nyföretagandet ökade från 15 % av
samtligt nyföretagande år 1989 till 19 % år 1990 och till 17 %
år 1991. Andelen nystartade företag där verksamheten drivs
gemensamt av kvinna och man har ökat kraftigt; från ca 5 % åren
1989--1990 till 13 % år 1991. 6 % av de nya företagen inom
industrinäringarna och 19 % inom tjänstenäringarna drivs av en
kvinnlig företagare (år 1991). Mer än hälften av kvinnorna
väljer att starta som enskild näringsidkare medan manliga
företagare främst väljer att starta företag i aktiebolagsform.
Totalt beräknas ca 20 000 nya företag ha startats under år 1991,
vilket innebär en mindre nedgång jämfört med tidigare år. Enligt
SCB:s AKU-undersökningar har antalet egna företagare totalt sett
minskat på senare år. År 1989 uppgick antalet kvinnliga
företagare således till 104000 och år 1991 till 95 000.
Antalet manliga företagare minskade under samma period från 289
000 till 284 000. De flesta kvinnliga egenföretagarna återfinns
inom detaljhandel, jordbruk m.m. samt inom området personlig
service.
När likartade motioner har behandlats tidigare år har
utskottet uttalat att det är önskvärt att åstadkomma ett ökat
kvinnligt företagande inom samtliga näringsgrenar. Denna
uppfattning står utskottet kvar vid.
Utskottet vill vidare erinra om att användningen av
starta-eget-bidraget har vidgats fr.o.m. budgetåret 1992/93.
Detta bidrag kan utgå till person som söker arbete genom
arbetsförmedlingen när lämpligt arbete inte finns eller annan
arbetsmarknadspolitisk åtgärd inte är aktuell. Utvidgningen av
bidraget innebär att från juli 1992 lämnas bidraget inte enbart
till arbetslös person utan även till person som riskerar
arbetslöshet eller är bosatt inom de regionalpolitiska
stödområdena. Bidragsperioden på sex månader kan -- om det finns
särskilda skäl -- förlängas med ytterligare sex månader. Även
bidragets storlek har ökat genom att det skall motsvara det
utbildningsbidrag som skulle ha beviljats en nyföretagare om
denne deltagit i arbetsmarknadsutbildning, dvs. lägst 338 kr per
dag. Såväl i arbetsmarknadsutskottets yttrande till
finansutskottet (1991/92:AU5y) som i finansutskottets av
riksdagen godkända betänkande (1991/92:FiU30, rskr. 350) ställer
man sig bakom regeringens uppfattning att AMS bör verka för att
starta-eget-bidraget används som ett medel för att bredda
kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden.
Beträffande den i motion A805 berörda frågan om bildande av
personalkooperativ vill utskottet redovisa att lagutskottet har
behandlat detta ämnesområde i sitt betänkande 1991/92:LU1.
Nykoop-företagsutredningen har år 1991 lagt fram betänkandet
(SOU 1991:24) Visst går det an!. Förslagen i betänkandet syftar
till att underlätta bildandet av ekonomiska föreningar och att
främja den kooperativa verksamhetsformen i övrigt. Bl.a.
föreslås att föreningslagen ses över och att frågan om en
minskning av lägsta antalet fysiska personer som kan bilda en
ekonomisk förening övervägs på nytt. Utskottet har under hand
från regeringskansliet inhämtat att en proposition planeras på
detta område under hösten 1992.
Med hänsyn till att det är av största vikt för Sveriges
ekonomiska utveckling under 1990-talet att små- och
nyföretagandet får en renässans, vill utskottet betona vikten av
kvinnornas företagande inom såväl näringslivet som vård- och
utbildningsområdet. Utskottet har ingen annan uppfattning än
motionärerna vad gäller behovet av förberedande utbildning för
kvinnor som startar företag. Starta-eget-kurser arrangeras
regelbundet av olika organ, bl.a. av de regionala
utvecklingsfonderna. En person som söker starta-eget-bidraget
(se ovan) erbjuds av arbetsförmedlingen att gå på lämplig
starta-eget-kurs med utbildningsbidrag. Vidare har regeringen i
slutet av år 1991 uppdragit åt NUTEK (Närings- och
teknikutvecklingsverket) att tillsammans med berörda myndigheter
och organ sammanställa ett informationsmaterial riktat till
kvinnliga företagare. En annan del av uppdraget till NUTEK
gäller att analysera möjligheter och hinder som möter kvinnliga
företagare i det regionalpolitiska stödområdet. Förslag för att
främja kvinnors företagande i stödområdet skall lämnas. Frågor
om stöd till kvinnor som övergår från verksamhet i offentlig
sektor till egen verksamhet bör särskilt uppmärksammas.
Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 31 oktober
1992.
De insatser som har beskrivits ovan är enligt utskottets sätt
att se viktiga bidrag till att öka kvinnornas möjligheter till
företagande -- även inom de sektorer som hittills har präglats
av en stor offentlig produktion. Med hänvisning till det anförda
avstyrks motion A803 samt motionerna A805, A807 och A817 i
aktuella delar.
Löneskillnader mellan kvinnor och män
I två motioner behandlas löneskillnader mellan kvinnor och
män.
I Socialdemokraternas motion A225 betonas att löneutjämningen
mellan män och kvinnor i Sverige måste fortsätta. En viktig
förutsättning härför är enligt motionärerna att de fackliga
organisationerna fortsätter att framgångsrikt driva en
solidarisk lönepolitik.
I motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c)
påtalas att löneskillnaderna mellan kvinnor och män fortsätter
att öka. Hela samhällslivet är uppbyggt på att värdera de
manliga egenskaperna högre. Enligt motionärerna behövs därför
ett könsneutralt arbetsvärderingssystem. Vidare bör större
ansvar läggas på arbetsgivaren för att utjämna löneskillnaderna.
Utskottet ser allvarligt på att löneskillnaderna mellan
kvinnor och män från slutet av 1980-talet på vissa områden har
ökat.
Utskottet anser därför att den utredning om löneskillnader
mellan kvinnor och män som påbörjats under år 1991 är viktig.
Enligt direktiven (dir. 1991:61) har den särskilda utredaren
till uppgift att utreda arten av och orsakerna till
löneskillnader mellan kvinnor och män samt olika möjligheter att
komma till rätta med förekommande lönediskriminering av kvinnor
på arbetsmarknaden. Uppdraget innebär att utredaren bör bedöma
vilket behov av lönestatistik som föreligger för att ge en
tillräckligt god statistisk information om kvinnors resp. mäns
löneutveckling. Vidare bör utredaren lämna en analys av olika
orsakssamband bakom existerande löneskillnader mellan kvinnor
och män. Bl.a. bör marknadskrafternas inverkan på lönesättningen
samt den manliga dominansen inom förhandlingssystemet belysas.
Utredaren bör vidare redovisa fördelar och nackdelar med
arbetsvärdering som en metod för att jämföra arbeten som
vanligtvis utförs av kvinnor resp. av män. Om så befinns
lämpligt kan försök med arbetsvärdering genomföras inom
utredningens ram. Utredaren bör redovisa sitt arbete senast vid
utgången av år 1992.
Utskottet har i oktober 1992 informerat sig om
Löneskillnadsutredningens arbete. Beträffande området
arbetsvärdering har utredningen dels sett på utländska
erfarenheter, dels följt ett par tre pågående
arbetsvärderingsprojekt på lokal nivå i Sverige. Såväl frågan om
arbetsvärdering som övriga utredningsuppgifter inom uppdragets
ram är nu under övervägande. Utskottet anser att en utjämning av
löneskillnaderna mellan kvinnor och män är en av de viktigaste
jämställdhetsfrågorna på 90-talet.
Utskottet konstaterar att frågan om löneskillnader mellan
kvinnor och män är föremål för en grundlig genomlysning.
Utredningsresultatet bör enligt utskottets uppfattning kunna ge
väsentlig information på de områden som berörs i motionerna. Mot
bakgrund av det pågående utredningsarbetet bör de i sammanhanget
upptagna motionerna -- A225 och A805 -- inte påkalla någon
riksdagens åtgärd. De avstyrks därmed i tillämpliga delar.
I motion A816 av Rose-Marie Frebran (kds) begärs åtgärder
för att stärka Löneskillnadsutredningen. Enligt motionen är
det positivt att en statlig utredning om löneskillnader mellan
kvinnor och män har tillsatts av föregående regering. Den nya
regeringen bör dock stärka utredningen genom att ge frågan om
könsneutral arbetsvärdering överordnad prioritet samt överväga
om utredningen behöver mer tid för sitt arbete.
Som utskottet redovisat ovan bör Löneskillnadsutredningen
kunna redovisa sitt arbete senast vid utgången av år 1992.
Utredningen är i slutfasen av sitt arbete. Som ovan redovisats
överväger utredningen just nu det material som inhämtats i fråga
om arbetsvärdering. Någon omprioritering av
utredningsuppgifterna eller ändrade tidsmässiga förutsättningar
för utredningens bedrivande kan därför inte vara aktuella. Med
det anförda avstyrks motion A816.
Kvinnors arbetsmiljö och hälsa
I fyra motioner berörs Arbetslivsfondens arbete.
I Socialdemokraternas motioner A225 och Fi41 begärs att
Arbetslivsfonden får i uppdrag att satsa på särskilda
kvinnoprojekt. Under en tvåårsperiod bör fonden få möjlighet att
inom ramen för sina resurser vid sidan av gällande regler satsa
50 miljoner kronor per år i sådana projekt. Projekten skall tas
fram gemensamt av arbetsgivaren och berörda fackliga
organisationer. Fysisk arbetsmiljö, arbetsorganisation,
kompetensutveckling m.m. kan aktualiseras. Fonden bör också få i
uppdrag att dokumentera erfarenheterna från projekten och
informera om dem.
Margareta Winberg m.fl. (s) yrkar i motion A813 att
Arbetslivsfonden aktivt bör stödja arbetsplatsprogram, där
kvinnor får del av förändringsarbetet.
I motion A708 av Berit Andnor m.fl. (s) begärs särskilda
insatser av arbetslivsfonderna för att stimulera utvecklingen av
arbetsorganisatoriska lösningar i branscher där
deltidsarbetandet är omfattande, i syfte att öka antalet
heltidsarbeten.
Utskottet vill för sin del anföra följande.
I Arbetslivsfondens verksamhetsplan för 1992/93, antagen av
fondens styrelse den 15 juni 1992, sägs:
Under året ska i genomsnitt minst 20 procent av de anställda
med de mest utsatta arbetena beröras i de arbetsplatsprogram som
får stöd av fonden. Särskild uppmärksamhet ska riktas mot
speciellt utsatta arbeten som ofta innehas av kvinnor. Fonden
bör särskilt medverka till sådana insatser för kvinnor som
bidrar till breddat yrkeskunnande med möjlighet till ökat ansvar
och vidgat arbetsinnehåll.
För att förverkliga dessa mål har den centrala
Arbetslivsfonden tillsatt en särskild arbetsgrupp för kvinnors
arbetsmiljö. En av uppgifterna är att initiera
förändringsprojekt i kvinnodominerade branscher. Varje regional
arbetslivsfond har också utsett en särskild kontaktperson för
frågor som rör kvinnors arbetsmiljö. Enligt vad utskottet
inhämtat räknar arbetsgruppen med att lägga fram ett förslag
till arbetsplan för kvinnors arbetsmiljö, vilken skall kunna
behandlas av fondens styrelse i början av december 1992.
Utskottet redovisar vidare att fram till augusti 1992 har
fonden beviljat 5 125 miljoner kronor till drygt 6 500
arbetsplatsprogram. Programmen rör närmare 1,4 miljoner
anställda, varav ca 54 % är kvinnor. Exempel på satsningar är
förändring av arbetsorganisation inom vårdyrkena, breddning av
de anställdas kompetens och arbetslag med arbetsrotation. Flera
av arbetsplatsprogrammen syftar till ökad jämställdhet genom att
kvinnor utbildas inom traditionellt manliga yrken. Nya
arbetsområden öppnas för kvinnorna exempelvis när arbetsgivare
tillsammans med fonden satsar på maskiner som anpassas till
kvinnor.
Riksdagens beslut i samband med kompletteringspropositionen
våren 1992 (1991/92:FiU30, rskr. 350) innebar att
Arbetslivsfondens ca 11,4 miljarder kronor (därtill kommer
avkastning på kapitalet) minskades med två miljarder kronor.
Vidare har regeringen uppdragit åt Arbetslivsfonden att särskilt
beakta småföretagens behov vad gäller arbetsmiljöförbättringar
och rehabiliterande insatser. I kompletteringspropositionen görs
bedömningen att Arbetslivsfonden skall kunna besluta om
ytterligare 2,5 miljarder kronor utöver tidigare planerad
bidragsgivning fram t.o.m. december 1993. Utskottet konstaterar
vidare att regeringen och det socialdemokratiska partiet i
slutet av september 1992 kommit överens om att föreslå riksdagen
att ca 3 miljarder kronor engångsvis dras in från
Arbetslivsfonden som ett led i de olika åtgärder som nu
initieras i syfte att få balans i statsbudgeten och den svenska
ekonomin.
Arbetsmiljökommissionens kartläggning av de mest utsatta
arbetsplatserna visade att det är kvinnor som har de sämsta
arbetsmiljöerna. Kvinnor drabbas därför också i högre
utsträckning än männen av skador och därav föranledd
sjukfrånvaro.
Mot bakgrund av de ändrade ekonomiska förutsättningarna för
Arbetslivsfondens arbete utgår utskottet från att
Arbetslivsfondens fortsatta arbete koncentreras till de mest
utsatta arbetsplatserna, vilket innebär att insatserna för att
förbättra kvinnornas arbetsmiljö förstärks.
Med hänvisning till den pågående utvecklingen anser utskottet
att det inte är aktuellt att vidta någon särskild riksdagens
åtgärd med anledning av de aktuella motionerna. Motionerna A225,
A708, A813 och Fi41 avstyrks därför, samtliga i berörda delar.
Kvinnors hälsa tas upp i motion A817 av Karin Pilsäter
m.fl. (fp). Motionärerna betonar vikten av att satsa på och
uppmärksamma hälsoproblem som är typiska för kvinnor. Enligt
motionärerna beror kvinnornas högre sjukfrånvaro jämfört med
männens troligen på kvinnornas dåliga arbetsmiljö och
arbetsorganisation. Konsekvenserna av sjuklöneperioden för
kvinnornas arbetsmiljö bör därför belysas i en särskild
utredning. I ökad omfattning bör man i fortsättningen satsa på
forskning kring kvinnors hälsoproblem samt kvinnors arbete och
hälsa.
Som utskottet beskrivit ovan har Arbetslivsfonden särskild
uppmärksamhet riktad mot kvinnornas arbetsmiljö och
arbetsorganisation. Utskottet utgår från att denna satsning blir
föremål för uppföljning och utvärdering.
Socialutskottet har tidigare behandlat frågor om kvinnor och
hälsa. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SoU15
(rskr. 223) redovisar socialutskottet (från budgetpropositionen
1991/92:100 bil. 6) att kvinnors sjukdomar, symptom och skador
orsakas av ett samspel av faktorer inom arbetsliv och familj.
Kvinnornas sjukfrånvaro har under 1980-talet ökat mer än
männens. Socialutskottets bedömning är att kvinnosjukvården är
eftersatt och att kvinnors särskilda hälsoproblem inte fått
tillräcklig uppmärksamhet. Socialutskottet ser det angeläget att
dessa frågor uppmärksammas ytterligare i framtiden.
Folkhälsoinstitutet har här en viktig uppgift enligt
socialutskottet. Vidare utgår socialutskottet från att
regeringen utan något initiativ från riksdagens sida noga följer
utvecklingen.
Folkhälsoinstitutet -- vilket har inrättats den 1 juli 1992 --
skall omsätta hälsopolitiska initiativ i programarbete. Kvinnors
hälsa är benämningen på ett av programmen, som nu påbörjas.
Verksamhetsplanen för detta program tar bl.a. upp forskning,
utvecklingsarbete och opinionsbildning. För verksamhetsåret
1992/93 prioriteras bl.a. följande projekt: kvinnor och
arbetsliv, unga kvinnor och ensamstående kvinnor med barn samt
kunskap om kvinnors hälsa och villkor. Inom det sistnämnda
området sägs i verksamhetsplanen att Folkhälsoinstitutet bör ta
initiativ till diskussioner med berörda organ och forskare m.fl.
angående frågan hur forskningen om kvinnors hälsa i ett brett
perspektiv bäst skall organiseras och stimuleras.
Vidare har Arbetsmiljöfonden stött forsknings- och
utvecklingsprojekt som rör kvinnor och hälsa, såväl i snävare
som i vidare bemärkelse. Inom området "Arbetslivsforskning,
psykosociala problemområden" finns flera projekt som rör
villkoren för kvinnors arbete i ett brett perspektiv.
Beträffande sjuklöneperiodens konsekvenser för kvinnorna vill
utskottet hänvisa till att socialförsäkringsutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU18 (rskr. 372) har
utgått från att verkningarna av de förändrade
sjukersättningsreglerna kommer att följas med största
uppmärksamhet. Socialförsäkringsutskottet anser bl.a. att det är
av mycket stor betydelse att denna grundläggande förändring i
systemet följs upp och att det finns möjligheter att värdera
förändringen.
Utskottet har under hand inhämtat att Riksförsäkringsverket
planerar att påbörja en utvärdering av de förändrade
sjukersättningsreglerna under det närmaste året.
Utskottet instämmer i den bedömning som socialutskottet och
socialförsäkringsutskottet har gjort beträffande behov av
uppföljning och utvärdering av kvinnors hälsa resp. av
sjuklöneperioden. I det senare fallet bör naturligtvis även
kvinnornas förhållanden bli belysta. Med hänvisning till vad som
ovan anförts avstyrker utskottet motion A817 i tillämpliga
delar.
I motion A815 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds)
pekas på behov av en kartläggning av trakasserier inom
könssegregerade yrkesområden. För att motverka sådana anser
motionärerna att utbildning i jämställdhetsfrågor inom
mansdominerade utbildningar kunde vara en åtgärd.
Enligt utredningar som JämO har gjort förekommer i arbetslivet
såväl sexuella trakasserier som trakasserier på grund av att en
arbetstagare har gjort en anmälan om könsdiskriminering. Det
finns enligt proposition 1990/91:113, Olika på lika villkor,
varierande uppfattningar om omfattningen av sådana trakasserier.
Dock kan man inte komma ifrån att de förekommer, sägs det i
propositionen, och att de utgör allvarliga problem för dem som
blir utsatta.
Mot bakgrund av att den nya jämställdhetslagen stadgar att
arbetsgivarna skall verka för att inte någon arbetstagare
utsätts för sexuella trakasserier har den jämställdhetsansvariga
ministern skickat ut en inbjudan till arbetsmarknadens parter
att söka projektmedel för att förebygga sexuella trakasserier på
arbetsplatserna. Inom en ram på ca 2 miljoner kronor kommer
medel att beviljas för sådana projekt. De projekt som planeras
bör enligt inbjudan ha karaktär av praktiskt utvecklingsarbete
ute på arbetsplatserna. Enligt utskottets uppfattning möjliggörs
därigenom sådana typer av åtgärder som motionärerna begär,
varför någon särskild riksdagens åtgärd inte är påkallad med
anledning av den aktuella motionen. Med det anförda avstyrks
motion A815.
Övriga frågor
Kvinnors deltidsarbete tas upp i motion Fi83 av Margareta
Winberg m.fl. (s). I motionen anförs att deltidsarbetslösheten
stigit kraftigt och att en stor majoritet av de
deltidsarbetslösa är kvinnor. Motionärerna begär därför att de
deltidsarbetande ges förtur till anställningar med högre
sysselsättningsgrad.
Utskottet vill anföra följande.
Inledningsvis bör noteras att motioner angående ändring i
lagstiftningen för att stärka de deltidsarbetandes ställning på
arbetsmarknaden kommer att behandlas i utskottets betänkande om
arbetsrätt m.m. (1992/93:AU2).
De deltidsarbetslösa uppgick i augusti 1992 till ca 79000
personer, varav mer än tre fjärdedelar är kvinnor
(deltidsarbetslösa som är registrerade vid arbetsförmedlingarna
vid månadens slut enligt AMS verksamhetsstatistik).
Enligt AMS handlingsprogram för att öka jämställdheten i
arbetslivet från februari 1992 (se ovan) bör oönskade deltider
motverkas. AMS skall informera och göra kvinnorna medvetna om de
ekonomiska konsekvenserna av deltidsarbete enligt programmet.
Vidare skall AMS uppmärksamma arbetsgivare och fackliga
organisationer på fördelarna med att anpassa
arbetsorganisationen, både schematekniskt och arbetsmässigt, så
att varje medarbetare får den arbetstid han/hon efterfrågar och
därtill ett arbetspass som man orkar genomföra.
Vidare hänvisar utskottet till att rekommendationen från AMS
styrelse i februari 1989 att samtliga kommuner och landsting
borde erbjuda heltidsarbete till de anställda som så önskar,
kvarstår. I AMS dåvarande styrelse ingick bl.a. Kommunförbundet
och Landstingsförbundet.
Enligt utskottets uppfattning är det ytterst angeläget att
finna en lösning på problemet med kvinnornas
deltidsarbetslöshet, inte minst mot bakgrund av dagens
arbetsmarknad. Frågan om kvinnornas deltidsarbetslöshet är
aktualiserad hos AMS. Med hänvisning till det anförda är någon
riksdagens åtgärd med anledning av motion Fi83 inte påkallad.
Den avstyrks därför i aktuell del.
I motion Fi408 påtalar Margareta Winberg m.fl. (s) ett behov
av fler kvinnor på högre statliga befattningar inom
ekonomisektorn. En uppvärdering av traditionellt kvinnlig
kompetens som kunskap om hushållsekonomi skulle enligt
motionärerna kunna leda till att fler kvinnor kommer in i
ekonomiska maktcentra.
Utskottet vill erinra om att det statliga
medbestämmandeavtalet (MBA-S) också tar upp ett kapitel om
jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Enligt MBA-S
uppnås jämställdhet bl.a. genom att åtgärder vidtas för att
åstadkomma en jämnare fördelning mellan kvinnor och män på olika
nivåer och inom skilda befattningar och yrken. En statlig
arbetsgivare är skyldig att varje år upprätta en
jämställdhetsplan med de konkreta åtgärder som skall vidtas
under budgetåret.
Vidare vill utskottet redovisa att Statens arbetsgivarverk
(SAV) i sitt arbete för jämställdhet inom den statliga sektorn
under senare år haft en inriktning att "lyfta
jämställdhetsfrågorna från ett rättviseperspektiv till ett
arbetsgivarperspektiv. D.v.s. att visa på effektivitetsvinster
som följd av jämställdhetssatsningar." I centrum för SAV:s
program för jämställdhet står det partsgemensamma ALVA-projektet
(Arbete av Lika Värde Arbetsgrupp), som behandlar frågor rörande
metoder och system för att jämföra arbete av lika värde.
Arbetsvärderingsprojekt pågår inom flera statliga arbetsplatser
i avsikt att hitta könsneutrala metoder för att jämföra arbeten.
Många projekt är också inriktade på att öka antalet kvinnliga
chefer eller att stötta befintliga.
Mot bakgrund av de satsningar som pågår inom det statliga
området finner utskottet inte anledning att föreslå några
speciella åtgärder av det slag som motionärerna förordar. Därmed
avstyrker utskottet motion Fi408 i tillämplig del.
Maud Björnemalm m.fl. (s) tar i motion A804 upp
arbetsmarknadsläget för kvinnor i Bergslagen. Motionärerna anför
att det är viktigt med särskilda kvinnosatsningar för att unga
kvinnor skall välja att verka i Bergslagen. De anser att ett
särskilt resurscentrum för kvinnor bör inrättas i Örebro län
och knytas till Forum för kvinno- och jämställdhetsstudier vid
högskolan i Örebro. Länsstyrelsen bör svara för att befintliga
organ samverkar.
Utskottet vill -- liksom tidigare när likartade motionskrav
har behandlats -- framhålla att ett sådant resurscentrum för
kvinnor kan skapas genom samverkan av olika organ inom länet
utan något initiativ från riksdag eller regering. Med hänvisning
till vad som anförts avstyrker utskottet motion A804.
Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) tar i motion A812 upp frågor
om jämställdhetsarbetet i skolan. Motionärerna menar att
undervisningens syfte kan störas av traditionerna när det gäller
ämnen som uppfattas som typiskt kvinnliga eller typiskt manliga.
Undervisning i särskilda flick- och pojkgrupper kan vara en
fördel och medverka till att stärka flickornas självförtroende.
Utskottet vill redovisa att olika verksamheter pågår för att
åstadkomma jämställdhet i skolan (se bl.a. bet. 1991/92:UbU1).
Vidare vill utskottet ta upp de särskilda direktiven för Statens
skolverks fördjupade anslagsframställning för budgetåren
1994/95--1996/97. Skolverket skall enligt direktiven särskilt
uppmärksamma om det i utfall och resultat föreligger skillnader
mellan könen och söka analysera vad dessa kan bero på.
Skolverket bör därvid beakta vikten av att skolan tar till vara
och vidareutvecklar pedagogiska metoder som tillmötesgår både
manliga och kvinnliga elevers behov.
Utskottet utgår från att förfarandet med skilda flick- och
pojkgrupper -- som ett led i jämställdhetssträvandena i skolan
-- prövas och utvärderas utan att riksdagen gör något
tillkännagivande härom. Med hänvisning till det anförda anser
utskottet att motion A812 i denna del inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Margareta Winberg m.fl. (s) framhåller i motion A813 att en
fråga som har mycket stor betydelse för kvinnor är
kompetensutveckling. Inte minst inom det privata
näringslivet finns det många kvinnor som har bristande
utbildning och som en följd därav får ensidiga och rutinbetonade
arbetsuppgifter.
Utskottet vill för sin del anföra följande.
I ESO-rapporten Hur bra är vi? Den svenska arbetskraftens
kompetens i internationell belysning (Ds 1992:83) dras
slutsatsen att Sverige internationellt sett inte tycks utmärka
sig speciellt när det gäller personalutbildning. Sverige ligger
troligen på samma nivå som en rad andra länder: Frankrike,
Japan, Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och
Västtyskland.
Utredningen Kompetensutveckling -- en nationell strategi (SOU
1992:7) lades fram i början av år 1992. Efter remissbehandling
fram till 1 augusti 1992 pågår beredningsarbete inom
regeringskansliet. Kommitténs huvudförslag innebär att
ekonomiskt stöd skall ges till de företag och förvaltningar som
själva satsar på kompetensutveckling under vissa
förutsättningar; bl.a. att en kompetensutvecklingsplan görs upp
samt att kvinnornas behov av kompetensutveckling särskilt
övervägs. Därutöver föreslår kommittén att politiken för
kompetensutveckling samordnas -- såväl mellan olika
politikområden som mellan branscher och regioner m.m. -- samt
särskilda åtgärder för att stärka kvinnors kompetensutveckling i
arbetslivet.
Utskottet vill därutöver nämna att Arbetsmarknadsdepartementet
har tagit initiativ till en forskarrapport om kvinnornas
situation på arbetsmarknaden. Frågeställningar bakom de olika
forskaruppsatserna är bl.a. Vad sker med den offentliga sektorn
i framtiden? och Var finns de framtida jobben och alternativen
för kvinnorna? Vidare har departementet i samarbete med andra
departement, Närings- och teknikutvecklingsverket samt AMS under
september 1992 ordnat ett seminarium under temat Kvinnlig
kompetens -- framtidens resurs -- eget företagande, en
möjlighet?! Syftet med seminariet var att tjäna som forum för
ett brett erfarenhetsutbyte. Vidare har från departementet medel
beviljats till projektet Kvinnors kompetensutveckling och
arbetsförmedlingens roll. Projektet syftar till att hitta
metoder för hur arbetsförmedlingen kan arbeta för att bättre ta
till vara kvinnors kompetens.
Utskottet vill för sin del framhålla att kompetensutveckling
är en nyckelfaktor för en framtid med ekonomisk tillväxt och nya
jobb. Ur utskottets synpunkt är det väsentligt att
kompetensutvecklingen även kommer kvinnorna till del. Många
insatser pågår också i syfte att uppmärksamma kvinnornas behov
av kompetensutveckling. Mot bakgrund av vad som anförts om
pågående beredningsarbete m.m. finner utskottet inte anledning
att göra något uttalande i denna fråga. Motion A813 avstyrks
därför i aktuell del.
Jämställdhet och föräldraledighet
I Vänsterpartiets motion So612 begärs att
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) ges i uppdrag att utvärdera och
komma med förslag till åtgärder som stimulerar män att ta
föräldraledigt. En bred uppföljning bör göras av de kampanjer
som varit de senaste åren. Förslag till mer effektiva åtgärder
bör utarbetas.
Utskottet vill för sin del anföra följande.
Riksförsäkringsverket redovisar statistik över mäns och
kvinnors andel av uttagna dagar med föräldrapenning under
perioden 1986--1991. Enligt statistiken utgjorde männens andel
8,1 procent av de uttagna dagarna under år 1991, vilket kan
jämföras med 6,2 procent år 1986. (Uppgifterna är hämtade från
Statistikinformation Is-I 1992:22.)
Enligt beslut den 12 september 1991 har regeringen uppdragit
åt Riksförsäkringsverket att genomföra sådana förändringar i
statistiken kring föräldrapenningen att statistikframställningen
påskyndas och att bättre möjligheter ges att läsa av
fördelningen mellan föräldrarna. Regeringens bedömning är att en
bättre och snabbare statistik är nödvändig för att kunna bedöma
om ytterligare åtgärder behöver sättas in för att öka pappornas
föräldraledighet. Enligt Riksförsäkringsverkets avrapportering
av uppdraget kommer en ny och förbättrad statistik att vara
färdigställd i slutet av år 1992.
JämO har nyligen publicerat en rapport som rör föräldralediga
fäder. I JämO:s rapportserie Nr 1 1992 "Det borde vara en
merit..." berättar föräldralediga pappor om arbetet, familjen
och ledigheten. Syftet med undersökningen har varit att beskriva
något av de villkor som föräldralediga fäder möter i
relationerna till arbetslivet. JämO:s slutsatser av studien är
att
1. det går att vara pappaledig oavsett yrke, position och
lönenivå
2. det finns ett stort behov av förebilder
3. papporna behöver uppmuntran från sina arbetsgivare
4. det finns stort behov av kvinnor på ledande poster; de har
större förståelse/erfarenhet av att ta hand om barn
5. en samhällelig styrning på samma sätt som med de öronmärkta
tio pappadagarna skulle med stor säkerhet revolutionera
föräldraledighetens utnyttjande.
Regeringen har i oktober 1992 tillsatt en arbetsgrupp som
skall gå igenom området "papporna, barnen och arbetslivet" med
syfte att undanröja hindren för en mer allmänt utnyttjad
pappaledighet. Samtidigt har idégruppen (A 1987:A) om
mansrollsfrågor avvecklats.
Utskottet har tidigare ställt sig bakom uppfattningen att
målet bör vara att, vid utgången av år 1993, minst två
tredjedelar av papporna i någon utsträckning använder sig av
möjligheten att utnyttja föräldrapenningen med anledning av
barns födelse (prop. 1990/91:113, bet. AU17, rskr. 288).
Utskottet instämde med propositionen att ytterligare åtgärder
får övervägas, om detta mål inte nås. Utskottet står kvar vid
denna uppfattning. Vänsterpartiets önskemål ligger således i
linje med den pågående utvecklingen. Av den anledningen påkallas
inte någon riksdagens åtgärd. Med hänvisning till det anförda
avstyrks motion So612 i denna del.
Kvinnors inflytande
Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) anför i motion A805
att det behövs kraftfulla insatser för att förstärka
kvinnorepresentationen. Det politiska arbetet måste
organiseras så att även unga kvinnor kan delta. Kortare och
effektivare sammanträden, fastställda sluttider m.m. är några
förslag.
Även Karin Pilsäter m.fl. (fp) påtalar i motion A817 problemen
för unga kvinnliga politiker med små barn. En liten förbättring
vore ersättning för barnomsorgskostnader även vid politiska
uppdrag utanför ordinarie arbetstid, enligt motionärerna. Vidare
bör kvinnorepresentationen i statliga kommittéer och utredningar
förbättras; de som utser medlemmar bör alltid nominera två
personer, en man och en kvinna. Även internationellt bör Sverige
verka för en ökad kvinnorepresentation.
Utskottet hänvisar till att regeringen har beviljat tre
miljoner kronor per budgetår i tre år till projekt som syftar
till att öka andelen kvinnor i olika organ. Medlen har främst
gått till organisationer som nominerar ledamöter i statliga
organ. Utskottet vill vidare informera att regeringen i februari
1992 har initierat en utvärdering av de olika insatser som
hittills gjorts för att öka kvinnorepresentationen i statliga
styrelser och kommittéer. Två statsvetenskapliga forskare har
beviljats medel för att göra utvärderingen som beräknas bli klar
i slutet av år 1992.
Den metod som prövats under senare år när regeringen skall
utse ledamöter i statliga styrelser -- dvs. en rekommendation om
att för varje plats begärs två namn, ett på en kvinna och ett på
en man -- finns fortfarande kvar. Någon påföljd om
rekommendationen inte följs har aldrig funnits.
Antalet ordinarie uppdrag i kommunerna efter valet 1991 är
41500. Av dessa innehas 33 procent av kvinnor. Enligt
Förtroendeuppdragsutredningen (SOU 1989:108) lämnar kvinnor
kommunalpolitiken i mindre utsträckning än män på grund av
åldersskäl. Brist på tid och ork, svårigheter att göra sig hörd
m.m. är däremot faktorer bakom kvinnornas avhopp.
Ersättningsfrågan för förtroendevalda inom kommuner och
landsting har ändrats den 1 januari 1992 genom införande av en
ny kommunallag (prop. 1990/91:117, bet. KU38, rskr. 360). Den
nya kommunallagen ställer krav på att kommunfullmäktige antar
bestämmelser om ersättning för förlorad arbetsinkomst m.m.
Därutöver kan kommunerna anta regler om kostnadsersättningar,
arvoden och andra ekonomiska förmåner. Beslut om ersättning för
resekostnader, barntillsynskostnader m.m. sker således lokalt
efter lokala förhållanden.
Arbete av det slag som efterlyses av motionärerna pågår
således. Motionerna A805 och A817 avstyrks därmed i berörda
delar.
Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) begär i motion A809
att regeringen låter utreda utdelningskriterierna för
stipendier. Könsdiskriminerande regler bör ändras så att
kvinnor och män får konkurrera på lika villkor om stipendierna.
Utskottet redovisar följande. Frågan om permutation av
bestämmelser gällande stipendier från universitetsfonder har
varit föremål för regeringsbeslut år 1990 efter det att
Kammarkollegiet med skrivelse överlämnat ett sådant ärende till
regeringen år 1988. Bakgrunden var att stipendiekommittén vid
Universitetet i Lund hade ansökt om att få ändra bestämmelserna
för 18 olika fonder för att bereda universitetet möjlighet att
dela ut stipendier även till kvinnliga studerande. Regeringen
delade Kammarkollegiets bedömning att donators intentioner skall
följas så nära om möjligt och avslog framställningen. Den
aktuella samhällsuppfattningen -- på t.ex. jämställdhetsområdet
-- får inte tränga undan avvikande värderingar som ligger till
grund för ett enskilt förordnande enligt Kammarkollegiets
skrivelse. Undantag görs när de ursprungliga bestämmelserna
kommit att bli stridande mot direkta lagbestämmelser och mot
samhällets rättsordning. Kammarkollegiet gjorde den bedömningen
att lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet inte hindrar förordnanden av den aktuella typen och
att den med lagstiftningen avsedda normbildningen i samhället
inte motverkas på ett sådant sätt att det finns särskilda skäl
att tillämpa permutationslagen.
Sammanfattningsvis vill utskottet deklarera att det hyser
sympati för det syfte som anförs av motionärerna. Utskottet
förutsätter att annorlunda samhällsförhållanden -- t.ex. vad
gäller kvinnornas möjlighet att studera -- vid tidpunkten för
donationen verkligen beaktas vid nutida stipendiering och tolkas
på ett för jämställdheten positivt sätt.
Med hänsyn till vad som anförts avstyrks motion A809.
Internationella frågor
Frågor om kvinnor och EG tas upp i tre motioner.
Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) begär i motion A805
att regeringen tillsätter en arbetsgrupp av kvinnor, som skall
analysera vad en harmonisering med EG kommer att innebära för
kvinnornas situation i Sverige. Arbetsgrupper inför ett
eventuellt svenskt EG-medlemskap bör ha även kvinnliga
representanter.
Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) tar i motion A812 upp EG:s
betydelse för kvinnornas arbetsmarknad. Bl.a. finns en friare
etableringsrätt i de flesta EG-länder.
I motion U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) görs
bedömningen att den kvinnliga politiska representationen i
Sverige kan bli en tillgång i EG-samarbetet. Ett nytt valsystem
i vårt land -- t.ex. ett majoritetsvalsystem -- får inte
utformas så att kvinnorepresentationen minskar.
Utrikesutskottet har i april 1992 behandlat frågor om EG och
jämställdhet. Utrikesutskottets övergripande slutsats är att det
är möjligt och önskvärt att bibehålla en hög ambitionsnivå vad
gäller jämställdhetsarbetet inom ramen för ett närmare samarbete
med EG. Vidare har statsrådet Dinkelspiel som svar på en fråga i
riksdagen den 27 mars 1992 framhållit att såväl kvinnor som män
kommer att ingå i den svenska delegationen i
medlemskapsförhandlingarna.
Utskottet har i april 1991 behandlat frågan om
kvinnorepresentationen i EG-arbetsgrupperna (bet. 1990/91:AU17,
rskr. 288). Utskottet vidhöll då sin tidigare framförda
uppfattning att en jämn könsfördelning bör eftersträvas i
integrationsarbetet, även inom referensgrupperna. Utskottet kan
nu konstatera att kvinnorepresentationen endast har förbättrats
marginellt sedan denna tidpunkt. Från mars 1991 till augusti
1992 har antalet kvinnliga ordförande ökat från fem till sju
personer, medan andelen kvinnor i arbetsgrupperna i stort sett
ligger kvar på en fjärdedel. Andelen kvinnor i referensgrupperna
är lägre än så.
EG:s betydelse för den svenska arbetsmarknaden behandlas bl.a.
inom ramen för långtidsutredningen 1992 (SOU 1992:19).
Erfarenheten från EG-länderna tyder på att det är större risk
att kvinnornas resurser inte tas till vara i marknadsarbetet, om
sysselsättningen inte är tillräckligt hög. Vidare kan den
genomsnittliga löneskillnaden mellan könen förväntas öka vid ett
närmande till EG. I ett mer långsiktigt perspektiv kan enligt
långtidsutredningen den svenska jämställdheten och
jämställdhetspolitiken bli en tillgång vid integrationen.
Sverige kan ha en konkurrensfördel av att våra investeringar i
bl.a. en "social infrastruktur" möjliggör att både kvinnors och
mäns utbildning bättre kan tas till vara.
Vad gäller valsystemets effekter på kvinnorepresentationen
vill utskottet redovisa den pågående utredningen Ökat inslag av
personval. Enligt direktiven (1991:121) bör ett nytt system
övervägas som ger den enskilda väljaren ökade möjligheter till
personval. Det riksproportionella valsystemet skall dock
bibehållas. Enligt direktiven bör eventuella effekter i fråga om
fördelningen mellan kvinnor och män bland de valda belysas.
Utskottet instämmer i utrikesutskottets bedömning om vikten av
en hög ambitionsnivå på jämställdhetsområdet inom ramen för ett
närmare samarbete med EG. Vidare är enligt utskottets
uppfattning en hög ambitionsnivå av betydelse även vad gäller
andelen kvinnor inom arbets- och referensgrupper. Utskottet
utgår från att förbättringar sker på detta område, även utan
initiativ från riksdagens sida. Med hänvisning till vad som
anförts avstyrker utskottet motionerna A805, A812 och U532,
samtliga i berörda delar.
Jämställdhetslagen
Bakgrund
En ny jämställdhetslag trädde i kraft den 1 januari 1992. Den
ersatte 1979 års lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet.
Den nya lagen föregicks av en utredning (SOU 1990:41) som hade
till uppgift att göra en utvärdering av den gamla lagen och
föreslå de förändringar som kunde anses påkallade för att lagen
bättre skulle kunna uppfylla sitt ändamål. Betänkandet, Tio år
med jämställdhetslagen -- utvärdering och förslag, överlämnades
till regeringen sommaren 1990.
Regeringens förslag till ny lag i proposition 1990/91:113,
Olika på lika villkor, och ett stort antal motioner som väckts
med anledning av förslaget behandlades av utskottet våren 1991 i
det av riksdagen godkända betänkandet AU17. I det sammanhanget
behandlades också motioner väckta under den allmänna
motionstiden det året.
I korthet innebär den nya lagen följande. Lagens
tillämpningsområde är liksom tidigare begränsat till
arbetslivet. Lagen är könsneutral, men det anges särskilt att
den syftar till att förbättra främst kvinnornas villkor i
arbetslivet. I lagen understryks det ansvar som arbetsmarknadens
parter har att samverka för jämställdhet i arbetslivet. Båda
parter skall särskilt verka för att utjämna löneskillnader.
Reglerna om aktiva åtgärder är utbyggda och preciserade. Utöver
vad som gällt tidigare skall arbetsgivaren underlätta för både
kvinnliga och manliga arbetstagare att förena förvärvsarbete och
föräldraskap. Arbetsgivare med minst tio anställda skall varje
år upprätta en jämställdhetsplan. Förbudet mot diskriminering
omfattar uttryckligen såväl direkt som indirekt diskriminering
och har utvidgats både vid anställning och vid tillämpning av
anställningsvillkor. Regler har också införts mot trakasserier.
I det följande behandlas motioner som väckts under den
allmänna motionstiden år 1992 och som innehåller krav på
lagändringar. Flera av de frågor som tas upp behandlades av
utskottet i anslutning till propositionen förra våren.
Innan utskottet kommer in på dessa motioner behandlas ett
yrkande i den socialdemokratiska partimotionen A225 som gäller
behovet av ett aktivt jämställdhetsarbete.
Parternas jämställdhetsarbete
Enligt Socialdemokraternas uppfattning i den nyssnämnda
motionen A225 går jämställdhetsarbetet för långsamt ute på många
arbetsplatser, och de lokala aktiviteterna är inte tillräckligt
kraftfulla. Det är nödvändigt att intensifiera detta arbete, som
i de flesta fall bygger på avtal. Motionärerna påpekar att det
är arbetsgivarens ansvar att se till att sådant arbete kommer
till stånd, men de ser det också som en självklarhet att
löntagarnas organisationer måste vara pådrivande. Alla områden
som kan påverka jämställdheten måste ses över, och en plan för
hur jämställdheten kan förbättras måste upprättas. Områden som
nämns är bl.a. rekrytering, befordran, kompetensutveckling,
arbetsorganisation, lönesättning och arbetstider. I motionen
begärs ett tillkännagivande om detta.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det
gäller vikten av båda parternas engagemang för att få till stånd
ett aktivt jämställdhetsarbete ute på arbetsplatserna. Den
nya lagen ger också uttryck för ett sådant synsätt genom
samverkansregeln i 2§. Motivet till regeln är just insikten om
att gemensamma ansträngningar är en förutsättning för att nå
målet jämställdhet i arbetslivet. Även om ansvaret i första hand
ligger på arbetsgivaren är t.ex. en utveckling av
personalpolitiken knappast möjlig utan medverkan av
arbetstagarna och deras organisationer. De i den nya lagen mer
preciserade reglerna om aktiva åtgärder och kanske framför allt
reglerna om jämställdhetsplaner bör enligt utskottets mening
kunna bidra till ett mer livaktigt jämställdhetsarbete som båda
parter tar del i. Med krav på en årlig jämställdhetsplan blir en
diskussion nödvändig om vad som kan eller måste göras på
arbetsplatsen, och genom den uppföljning som skall ske
efterföljande år ges en möjlighet till självkontroll. Utskottet
anser sig därför kunna utgå från att den nya lagen är väl ägnad
att intensifiera det aktiva jämställdhetsarbetet. Någon särskild
åtgärd från riksdagens sida är därför enligt utskottets mening
inte erforderlig med anledning av motion A225, som således
avstyrks i nu berörd del.
Lagens tillämpningsområde
En fråga som var föremål för diskussion i samband med
behandlingen av jämställdhetspropositionen förra våren var
lagens tillämpningsområde. Närmare bestämt gällde det om lagen
liksom tidigare uteslutande skulle avse arbetslivet eller om
även vissa andra delar av samhällslivet skulle omfattas.
Utskottet anslöt sig till propositionens ståndpunkt. Övervägande
skäl ansågs tala för att behålla begränsningen till arbetslivet.
Frågan tas nu upp i två motioner.
I sin motion A806 ser Vänsterpartiet det som en allvarlig
brist att enbart arbetslivet omfattas. Lagen bör gälla på
samhällslivets alla områden, vilket enligt partiet
överensstämmer med den allmänna rättsuppfattningen. Särskilt
viktigt är utbildningsområdet, eftersom jämställdhet där har en
strategisk betydelse för förutsättningarna att uppnå
jämställdhet i arbetslivet, sägs det i motionen.
Liknande synpunkter framförs av Marianne Andersson och
Marianne Jönsson (c) i motion A810. De anser att regeringen bör
utreda möjligheterna att utvidga lagen till områden utanför
arbetslivet och anger som exempel utbildningen.
När motionsförslagen om en utvidgning av lagens
tillämpningsområde avvisades förra våren hade utskottet i och
för sig förståelse för de tankar som låg bakom motionerna. Det
var för utskottet således tydligt att ett aktivt
jämställdhetsarbete måste bedrivas inom stora delar av
samhällslivet om verklig jämställdhet skall uppnås. Utskottet
hyste emellertid tveksamhet till en lag med generell räckvidd.
Reglerna skulle med nödvändighet bli mycket allmänt hållna.
Därför var det att föredra att både mål och mer konkretiserade
regler formulerades för varje område för sig. Den fördelen
skulle också vinnas att lagen kunde anpassas till arbetslivets
särskilda förhållanden och följa samma mönster som övrig
arbetsrättslig och arbetsmarknadspolitisk lagstiftning.
Utskottet står fast vid denna uppfattning. När det gäller
utbildningen vill utskottet emellertid nu liksom då betona det
starka sambandet med arbetslivet. I konsekvens med detta skall
JämO numera i sin rådgivande och informerande roll enligt
instruktionen för myndigheten verka för jämställdhet även inom
skolväsendet, högskolan, arbetsmarknadsutbildningen och andra
utbildningsformer.
I sammanhanget vill utskottet även erinra om vad som tidigare
i detta betänkande anförts om jämställdhetsarbetet i skolan.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu
behandlade motionerna A806 och A810 i motsvarande delar.
Kollektivavtal om jämställdhet m.m.
Reglerna om aktiva åtgärder är till skillnad från
könsdiskrimineringsförbuden dispositiva. Andra regler får
fastställas genom kollektivavtal som har ingåtts eller godkänts
av en central arbetstagarorganisation.
I den förut nämnda utvärderingen av jämställdhetslagen
konstaterades att kollektivavtal om jämställdhet täckte större
delen av den svenska arbetsmarknaden. Utredningen fann
emellertid att avtalen var hållna i mycket allmänna ordalag med
förhållandevis få konkreta regler om hur det aktiva
jämställdhetsarbetet skall bedrivas. Brister i det aktiva
arbetet hade påtalats i mycket liten omfattning från fackligt
håll. Detta var bakgrunden till att utredningen föreslog att
kollektivavtalen borde ha en viss miniminivå.
Vid den gamla lagens tillkomst fästes en mycket stark tilltro
till parternas egna ansträngningar och vilja, men regeringen
kunde i jämställdhetspropositionen konstatera att
förväntningarna på partssamarbete inte till alla delar kunde
anses ha blivit infriade. Regeringen ansåg trots detta att
reglerna om aktiva åtgärder alltjämt skulle kunna ersättas med
andra regler i kollektivavtal. Ett skäl var den på den svenska
arbetsmarknaden djupt rotade principen att avtalsparterna själva
disponerar över avtalens innehåll och övervakar efterlevnaden.
Regeringen kunde dessutom se tecken på att jämställdhetsfrågorna
under den senaste tiden hade fått ökad prioritet i det fackliga
samarbetet.
De nya reglerna innebär att materiell reglering måste ske i
vart och ett av de hänseenden som anges i 4--11§§. Avtalen
måste således innehålla regler om t.ex. åtgärder i fråga om
arbetsförhållanden, rekrytering och jämställdhetsplaner.
I samband med behandlingen av propositionen väcktes i flera
motioner frågan ifall reglerna om aktiva åtgärder alltjämt
skulle vara dispositiva. Uppfattningen framfördes att endast
avtal som minst motsvarar lagens krav skulle godtas.
Arbetsmarknadsutskottet saknade inte förståelse för
motionskraven men anslöt sig ändå till propositionens
ståndpunkt. En ordning med en miniminivå för vad avtalen skall
innehålla skulle enligt utskottet innebära påtagliga svårigheter
i den praktiska tillämpningen.
Frågan om kollektivavtal och dispositivitet återkommer i
fyra av de under den allmänna motionstiden väckta motionerna.
Vänsterpartiet anser enligt sin motion A806 att
kollektivavtalen måste uppfylla minst lagens krav. Motsvarande
yrkande framförs av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c)
i motion A810 liksom i motion A817 av Karin Pilsäter (fp). I
motion A807 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) begärs en skärpning av
lagen så att möjligheten att avtalsvägen desavouera
jämställdhetsarbetet tas bort.
Utskottet står fast vid den ståndpunkt som den nuvarande
regleringen bygger på. Med anledning av de farhågor som framförs
i motion A810 (c) om att parterna inte har för avsikt att träffa
nya kollektivavtal och att den nya lagen därför kommer att bli
verkningslös anser utskottet att det finns anledning att upprepa
vad som framfördes i förra vårens betänkande.
Utskottet förutsätter sålunda att arbetsmarknadens parter
lojalt lever upp till sitt ansvar för att jämställdhetsarbetet
får en bättre prioritet i det fackliga arbetet och att
jämställdhetsfrågorna drivs på ett mer engagerat och livaktigt
sätt. Med de nya reglerna om jämställdhetsplaner bör man kunna
räkna med att avtalen blir mer åtgärdsinriktade och därigenom
också mer uppfordrande mot de lokala parterna att driva på
jämställdhetsarbetet.
Något uttalande därutöver är enligt utskottets mening inte
påkallat. De nu behandlade motionerna A806, A807, A810 och A817
avstyrks därför i motsvarande delar.
En fråga som har nära samband med den nu behandlade är
JämO:s tillsyn över det aktiva jämställdhetsarbetet. Den
principiella innebörden av lagen är även fortsättningsvis att
ombudsmannens tillsyn inskränker sig till det icke
kollektivavtalsreglerade området. I konsekvens med att parterna
svarar för utformning och efterlevnad av avtalen har en
arbetsgivare inte någon uppgiftsskyldighet i förhållande till
JämO när det gäller de kollektivavtalsreglerade aktiva
åtgärderna.
Frågan om JämO:s tillsyn tas upp i motion A812 av Charlotte
Cederschiöld m.fl. (m), vilka anser att begränsningen inte
tillgodoser den ambitiösa målsättning som ligger bakom
inrättandet av JämO-funktionen. Förhållandena på de stora
kollektivavtalsbundna delarna av arbetsmarknaden är enligt
motionärerna inte så tillfredsställande att det skulle vara
mindre motiverat med tillsyn där än på de arbetsplatser som
saknar kollektivavtal. Det är därför nödvändigt att utöka JämO:s
befogenheter till hela arbetsmarknaden.
Liknande synpunkter framförs av Marianne Andersson och
Marianne Jönsson (c) i motion A810. De begär motsvarande
utvidgning av tillsynsansvaret.
När utskottet vid behandlingen av jämställdhetspropositionen
anslöt sig till den princip som lagen bygger på fann utskottet
emellertid skäl att framhålla betydelsen av att JämO har
möjlighet att genom kontakter med organisationer och
kollektivavtalsbundna arbetsgivare skapa sig en bild av det
jämställdhetsarbete som bedrivs där. Att en formell
uppgiftsskyldighet saknas på detta område betyder alltså inte,
påpekade utskottet, att JämO:s verksamhetsområde skulle vara på
motsvarande sätt begränsat.
Utskottet vill till sist framhålla att det har förståelse för
de synpunkter som framförs i motionerna. Det finns därför
anledning att betona att den nya lagen, liksom den gamla, bygger
på förutsättningen att parterna på arbetsmarknaden lever upp
till sitt ansvar att driva jämställdhetsarbetet framåt. Skulle
det visa sig nödvändigt, får mer formaliserade lösningar
övervägas i framtiden.
Med det anförda avstyrker utskottet de nu behandlade
motionerna A810 och A812 i motsvarande delar.
Lönediskriminering m.m.
Åtgärder mot lönediskriminering tas upp i flera
motionsyrkanden. Det var också ett ämne som uppmärksammades i
ett antal motioner väckta med anledning av
jämställdhetspropositionen förra våren.
I den nya lagen, som innebär en anpassning till EG:s regler,
har möjligheterna blivit större att pröva frågor om
lönediskriminering. Diskrimineringsförbudet bygger liksom enligt
den gamla lagen på att man kan tänka sig två olika metoder att
jämföra arbeten och arbetsuppgifter. Den ena är att jämföra
arbeten som är av samma eller i det väsentliga likartad natur
med hänsyn till yttre kännetecken. Enligt den andra metoden
behöver det inte vara fråga om arbeten som utåt sett ser
likadana ut. Regeln uttrycks i 18§ så att jämförelsen kan avse
fall där det arbete som skall jämföras antingen är lika eller
att betrakta som likvärdigt på arbetsmarknaden. I förhållande
till den gamla lagen innebär detta att vad som är lika
arbete skall kunna prövas också när kollektivavtal eller praxis
inom verksamhetsområdet saknas eller ger otillräcklig ledning.
Vid den andra jämförelsemetoden skall vad som är att betrakta
som likvärdigt arbete nu kunna avgöras även om det inte
finns en överenskommen arbetsvärdering.
Vänsterpartiet har i sin partimotion A806 invändningar mot
utformningen av lönediskrimineringsförbudet. Partiet ser det som
att bestämmelsens räckvidd kraftigt inskränkts genom att det
numera enligt den förstnämnda jämförelsemetoden krävs att
arbetena är lika, medan den tidigare avsåg arbeten som är
att betrakta som lika.
Den nu berörda frågan behandlades utförligt i förra vårens
betänkande. Utskottet konstaterade att utrymmet för att anse
arbeten som lika begränsas något i den nya lagen, samtidigt som
utrymmet för att pröva frågan om arbeten är att betrakta som
likvärdiga utvidgas väsentligt. Detta såg utskottet som en
förbättring av en arbetstagares möjligheter att driva frågan om
lönediskriminering. I fråga om arbeten som visserligen inte är
lika men uppvisar likheter borde, enligt utskottet, kraven på
arbetstagaren att kunna hänvisa till vad som förekommer på
arbetsmarknaden i form av praxis, genomförd arbetsvärdering e.d.
inte ställas högre än vad som gällde enligt den gamla lagens
regler om arbete som kan betraktas som lika.
Utskottet står fast vid vad som då anfördes och kan alltså
inte dela motionärernas uppfattning att det skulle vara fråga om
en begränsning av bestämmelsens räckvidd. Motion A806 avstyrks i
motsvarande del.
I samma motion A806 kräver Vänsterpartiet att arbetsgivare
skall åläggas skyldighet att verka för utjämnande av
löneskillnader mellan män och kvinnor, som utför arbete som är
lika eller av lika värde.
Utskottet uppfattar motionskravet så att uppgiften att verka
för löneutjämning bör ingå bland de aktiva åtgärderna som en
skyldighet för arbetsgivaren och inte regleras genom en
samverkansbestämmelse.
I motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c)
framställs motsvarande yrkande, alternativt att samverkansregeln
i 2§ blir vitessanktionerad.
Även frågan om lagstiftning om utjämning av löneskillnader
behandlades i förra vårens betänkande med anledning av ett
motionsyrkande från Vänsterpartiet. Utskottet konstaterade då
att den utomordentligt viktiga frågan om hur man bör komma till
rätta med löneskillnader mellan kvinnor och män, som utför lika
eller likvärdigt arbete, hade framhävts i lagförslaget, dock på
ett annat sätt än vad som begärdes i motionen. Genom
samverkansregeln i 2§ åläggs parterna att särskilt verka för
löneutjämning. Med detta betonas att arbetsmarknadens parter,
inom ramen för den fria förhandlingsrätten, har ett gemensamt
ansvar i detta hänseende. Att regeln utformats som en
samverkansregel och inte som ett åliggande för arbetsgivaren
hänger samman med det förhållandet att lönerna i allmänhet
bestäms gemensamt av parterna. Utskottet ansåg att detta var en
lämplig ordning för att påskynda arbetet med att utjämna
löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Arbetsmarknadsutskottet har ingen annan uppfattning i dag och
kan följaktligen inte ställa sig bakom motionernas krav om att
löneutjämningsregeln skall inordnas bland de aktiva åtgärderna.
Utskottet kan inte heller ställa sig bakom förslaget att göra
samverkansregeln vitessanktionerad. Ett skäl till att
lagstiftaren stannade för en modell med en samverkansregel var
svårigheten att tillämpa en vitessanktion när lönerna i
allmänhet bestäms av arbetsmarknadens parter genom
kollektivavtal (prop. 1990/91:113 s. 68). Enligt utskottets
mening skulle svårigheterna knappast bli mindre med
motionärernas förslag.
Av nu anförda skäl avstyrks motionerna A805 och A806, båda i
motsvarande delar.
I Vänsterpartiets motioner A806 och A707 begärs en lagändring
så att kollektiv lönediskriminering kan angripas rättsligt.
Eftersom den faktiska lönediskrimineringen av kvinnor
huvudsakligen sker genom att kvinnodominerade yrken betalas
sämre, är det nödvändigt med regler som möjliggör att hela
kollektiv uppvärderas, anser Vänsterpartiet, som åberopar att
lagstiftning av detta slag i USA visat sig ha stort värde.
Ett motsvarande yrkande framställdes i anslutning till
behandlingen av jämställdhetspropositionen. Innebörden av både
den gamla och den nya lagen är att diskrimineringsförbudet är
begränsat till att avse arbete hos en och samma arbetsgivare.
Lagen bygger på ståndpunkten att man bör avstå från att göra
förbudet tillämpligt på situationer i vilka en arbetsgivare
betalar lägre löner eller tillämpar sämre anställningsvillkor i
övrigt än andra arbetsgivare inom samma bransch eller
verksamhetsområde. En sådan ordning skulle leda till stor
osäkerhet i bedömningen. Frågor kring den lönenivå som allmänt
tillämpas av ett företag eller en annan arbetsgivare bör
behandlas med fackliga medel, dvs. genom förhandlingar och
kollektivavtal.
Utskottet anser i dag, liksom när frågan behandlats tidigare,
att den princip som lagens diskrimineringsförbud bygger på bör
bibehållas.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet
Vänsterpartiets motioner A707 och A806 även i de nu behandlade
delarna.
Vänsterpartiet kommer i motion A806 också in på JämO:s roll i
fråga om ett nytt arbetsvärderingssystem. Det är partiets
uppfattning att ombudsmannen bör få till särskild uppgift att
föra ut frågan om arbetsvärdering till en bred samhällelig
diskussion, varför JämO:s instruktion bör ses över. Uppgiften
bör också vara att aktivt övervaka lönediskriminering på hela
arbetsmarknaden och att vidareutveckla diskussionen om ett nytt
arbetsvärderingssystem.
Motsvarande yrkande behandlades förra våren, och utskottet
betonade då att den nyss berörda samverkansregeln ger uttryck
för arbetsmarknadsparternas gemensamma och särskilda ansvar för
lönefrågorna. Utskottet tillade att det förhållandet att
ansvaret ligger på parterna självfallet inte utesluter att JämO
i sin opinionsbildande roll initierar och deltar i diskussioner
om behovet av arbetsvärderingssystem. När det gäller att
övervaka lönediskriminering i individuella fall hänvisades till
den utvidgade rätten för JämO att föra talan i
diskrimineringstvister. Motionen avstyrktes.
Utskottet -- som även hänvisar till vad som tidigare i detta
betänkande anförts om Löneskillnadsutredningen -- står fast vid
detta och avstyrker även det nu behandlade motionsyrkandet i
A806.
Andra frågor med anknytning till diskrimineringsförbuden
Ylva Annerstedt m.fl. (fp) yrkar i motion A807 att
jämställdhetslagen EG-anpassas bl.a. vad gäller indirekt
diskriminering.
Med anledning av detta yrkande vill utskottet erinra om att
den nya lagen uttryckligen omfattar såväl direkt som indirekt
diskriminering. I 15§ definieras könsdiskriminering
som ett missgynnande under sådana omständigheter att
missgynnandet har ett direkt eller indirekt samband med den
missgynnades könstillhörighet. De enskilda
diskrimineringsförbuden bygger på denna definition. Innebörden
av begreppet indirekt diskriminering ansluter enligt förarbetena
till vad som gäller inom EG (prop. 1990/91:113 s. 80).
Med konstaterande att lagen således redan är EG-anpassad i
detta hänseende avstyrker utskottet det nu behandlade
motionsyrkandet.
Annika Åhnberg (v) efterlyser i motion A801 skydd mot indirekt
könsdiskriminering genom missgynnande av föräldralediga vid
upprättande av turordningsavtal vid uppsägning på grund av
arbetsbrist.
Med anledning av detta motionsyrkande vill utskottet framhålla
att avtalsfriheten inte är oinskränkt i fråga om
turordningsavtal vid arbetsbristuppsägning. I den mån en sådan
överenskommelse skulle anses diskriminerande eller stridande mot
god sed kan den angripas rättsligt. Några särskilda regler av
det slag som motionären efterlyser kan därför enligt utskottets
mening inte anses behövliga.
Av nu angivna skäl avstyrks motion A801.
Frågan om ekonomiskt skadestånd vid överträdelse av
diskrimineringsförbudet vid anställning har behandlats av
utskottet under en följd av år, senast i betänkandet med
anledning av förslaget om ny jämställdhetslag. Att tanken på
ersättning för ekonomisk skada avvisats hänger samman med den
rättsliga komplikation som kan uppstå om flera anser sig
diskriminerade genom ett och samma anställningsbeslut. Saken har
utvecklats ingående i förarbetena till den gamla
jämställdhetslagen (prop. 1978/79:175 s. 67 ff.)
När Vänsterpartiet nu tar upp frågan i sin motion A707 syftar
man på den nya regeln i 17§ jämställdhetslagen. Enligt denna
bestämmelse föreligger otillåten könsdiskriminering, när
arbetsgivaren vid anställning eller likartade situationer utser
någon framför någon annan av motsatt kön som har likvärdiga
förutsättningar för arbetet eller motsvarande. Detta gäller om
det är sannolikt att syftet med arbetsgivarens beslut är att
missgynna någon på grund av hans eller hennes kön. Förbudet är
inte tillämpligt i vissa fall av intressekollisioner.
Genom denna regel ges möjlighet att angripa ett
diskriminerande syfte hos arbetsgivaren. Diskrimineringsförbudet
i 16§, som motsvarar 3§ i den gamla lagen, är uppbyggt som
en presumtionsregel och gäller i princip oberoende av
arbetsgivarens syfte. En förutsättning är enligt denna regel att
den diskriminerade har ett försteg i fråga om sakliga
förutsättningar för arbetet.
En och samma skadeståndsregel är kopplad till de båda
förbudsreglerna. Ersättning kan bara utges för den kränkning
diskrimineringen innebär, alltså för ideell skada. Enligt
utskottets mening har det synsätt som ligger bakom den gamla
lagens diskrimineringsförbud giltighet också i de fall som avses
med den nya regeln. Utskottet är således inte berett att förorda
en rätt till ekonomiskt skadestånd i enlighet med
motionsyrkandet. Det bör således avslås av riksdagen.
Vad slutligen gäller det i samma motion framställda yrkandet
om borttagande av kriteriet "uppenbart" vid diskriminerande
arbetsledning kan utskottet konstatera att
diskrimineringsförbudet numera enligt 19§ avser arbetsledning
som innebär att arbetstagaren blir "påtagligt" oförmånligt
behandlad i jämförelse med arbetstagare av motsatt kön.
Motionsyrkandet får därmed i väsentlig mån anses tillgodosett
och någon riksdagens åtgärd därför inte påkallad. Yrkandet
avstyrks således.
Trakasserier
Den nya jämställdhetslagen innehåller två bestämmelser med
syftet att motverka trakasserier i arbetslivet. Den ena, 6§,
som ingår bland de aktiva åtgärderna, innebär att arbetsgivaren
skall verka för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella
trakasserier eller för trakasserier på grund av en anmälan om
könsdiskriminering. Denna regel avser trakasserier både
arbetstagare emellan och mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.
Den andra regeln, i 22§, innehåller ett förbud riktat mot
arbetsgivaren eller den som uppträder i hans ställe att
trakassera en arbetstagare på grund av att arbetstagaren har
avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält
arbetsgivaren för könsdiskriminering.
Lagen innehåller således inte någon regel med ett direkt
förbud mot trakasserier, vilket kritiserades i flera av de
motioner som väcktes med anledning av
jämställdhetspropositionen.
I två motioner tas frågan upp igen. Såväl Vänsterpartiet i
motion A707 som två enskilda motionärer, Karin Starrin och
Ingbritt Irhammar (c) i motion A805, anser att lagen bör
tillföras ett förbud mot sexuella trakasserier.
I sina överväganden förra året rörande denna fråga anförde
utskottet att sexuella trakasserier eller andra trakasserier
självfallet är något som inte skall behöva tålas på en
arbetsplats. Utskottet underströk att det framför allt är genom
regeln i 6§ som denna viktiga princip kommer till uttryck.
Däremot hade utskottet inte övertygats om behovet eller nyttan
av en särskild förbudsreglering i jämställdhetslagen. Det finns
redan regler i både civilrättslig och straffrättslig lag som kan
användas mot trakasserier av olika slag. Ett och samma handlande
skulle alltså kunna vara förbjudet och skadeståndssanktionerat
på flera olika håll i lagstiftningen, vilket enligt utskottets
mening skulle kunna leda till problem i den praktiska
tillämpningen.
I denna fråga har utskottet inte någon annan uppfattning nu,
varför de berörda motionerna avstyrks i motsvarande delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A806 yrkande 1 och
1991/92:A812 yrkande 1,
men. (v) - delvis
2. beträffande resurser till jämställdhetsarbetet
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A414 yrkande 2 och
1991/92:A802,
3. beträffande kvinnors företagande och den offentliga
sektorn
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A803, 1991/92:A805
yrkande 14, 1991/92:A807 yrkande 1 och 1991/92:A817 yrkande 2,
res. 1 (s) - motiv.
4. beträffande löneskillnader mellan kvinnor och män
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A225 yrkande 12 och
1991/92:A805 yrkande 7,
res. 2 (s)
5. beträffande åtgärder för att stärka
Löneskillnadsutredningen
att riksdagen avslår motion 1991/92:A816,
6. beträffande Arbetslivsfondens arbete
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A225 yrkande 13,
1991/92:A708 yrkande 1, 1991/92:A813 yrkande 6 och
1991/92:Fi41 yrkande 43,
7. beträffande kvinnors hälsa
att riksdagen avslår motion 1991/92:A817 yrkandena 3 och 7,
8. beträffande kartläggning av trakasserier
att riksdagen avslår motion 1991/92:A815,
19. beträffande lagens tillämpningsområde
att riksdagen
avslår motionerna 1991/92:A806 yrkandena 2 och 3 samt
1991/92:A810 yrkande 3,
men. (v) - delvis
20. beträffande kollektivavtal och dispositivitet
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A806 yrkande 7,
1991/92:A807 yrkande 2 i motsvarande del, 1991/92:A810 yrkande
1 och 1991/92:A817 yrkande 4,
men. (v) - delvis
21. beträffande JämO:s tillsyn
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A810 yrkande 2 och
1991/92:A812 yrkande 3,
22. beträffande lika och likvärdigt arbete
att riksdagen avslår motion 1991/92:A806 yrkande 5 i
motsvarande del,
men. (v) - delvis
23. beträffande lagstiftning om utjämning av
löneskillnader
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A805 yrkande 10 och
1991/92:A806 yrkande 5, båda yrkandena i motsvarande delar,
men. (v) - delvis
24. beträffande kollektiv lönediskriminering
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 31 och
1991/92:A806 yrkande 5 i motsvarande del,
men. (v) - delvis
25. beträffande nytt arbetsvärderingssystem
att riksdagen avslår motion 1991/92:A806 yrkande 6,
men. (v) - delvis
26. beträffande indirekt diskriminering
att riksdagen avslår motion 1991/92:A807 yrkande 2 i
motsvarande del,
27. beträffande missgynnande av föräldralediga
att riksdagen avslår motion 1991/92:A801,
28. beträffande ekonomiskt skadestånd
att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 33,
men. (v) - delvis
30. beträffande förbud mot sexuella trakasserier
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 32 och
1991/92:A805 yrkande 10 i motsvarande del.
men. (v) - delvis
Stockholm den 13 oktober 1992
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson
(fp), Sonja Rembo (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson (s),
Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s),
Laila Strid-Jansson (nyd), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist
(s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s), Marianne Jönsson (c) och
Rose-Marie Frebran (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Kvinnors företagande och den offentliga sektorn (mom. 3,
motiveringen)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner,
Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Med
hänsyn" och på s. 9 slutar med "aktuella delar" bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill vidare understryka vikten av en väl fungerande
offentlig sektor för att möjliggöra kvinnors insatser i
arbetslivet. Uskottet vill betona att det är väsentligt -- för
såväl samhället som de enskilda -- att kvinnornas kunskaper och
erfarenheter bättre tas till vara både inom den privata och den
offentliga sektorn. En sådan inriktning gynnar den pågående
förnyelsen inom den offentliga sektorn. Mot den bakgrunden har
utskottet självfallet ingen annan uppfattning än motionärerna
vad gäller behovet av förberedande utbildning för kvinnor som
startar företag. Olika statliga insatser, t.ex. via NUTEK, på
detta område är också värdefulla bidrag för att öka kvinnornas
möjligheter till företagande. Med hänvisning till det anförda
avstyrks motion A803 samt motionerna A805, A807 och A817 i
aktuella delar.
2. Löneskillnader mellan kvinnor och män (mom. 4)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner,
Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "tillämpliga
delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets bedömning är en framgångsrik solidarisk
lönepolitik en av förutsättningarna för att få till stånd
minskade löneskillnader mellan kvinnor och män.
Utan att föregripa Löneskillnadsutredningens resultat anser
utskottet att denna frågas centrala betydelse för jämställdheten
mellan kvinnor och män föranleder utskottet att föreslå
riksdagen ett tillkännagivande till regeringen. Det anförda
innebär att utskottet ställer sig bakom motion A225 (s) vad
gäller utjämning av löneskillnader mellan kvinnor och män,
vilket bör delges regeringen för kännedom. Ett yrkande i motion
A805 som också behandlas i detta sammanhang har en annan
inriktning och avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande löneskillnader mellan kvinnor och män
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A225 yrkande 12
samt med avslag på motion 1991/92:A805 yrkande 7 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Karl-Erik Persson (v) anför:
Jag instämmer i den reservation som de socialdemokratiska
företrädarna i utskottet har avgett beträffande löneskillnader
mellan kvinnor och män.
Därutöver vill jag anföra följande.
Enligt Vänsterpartiets mening är en förutsättning för att
uppnå jämställdhet att kvinnor får ett ökat inflytande över
den egna arbetssituationen och bättre arbetsvillkor.
Vidare bör lagens tillämpningsområde utvidgas till
samhällslivets alla områden. Detta överensstämmer, såsom anförs
i Vänsterpartiets motion A806, med den allmänna
rättsuppfattningen. Jag anser att utbildningsområdet är särskilt
viktigt. Regler måste finnas till skydd mot missgynnande på
grund av kön i samband med antagning till utbildning eller vid
examination.
När det gäller frågan om kollektivavtal och
dispositivitet, närmare bestämt om lagens regler om aktiva
åtgärder skall vara dispositiva, ansluter jag mig till
Vänsterpartiets uppfattning att kollektivavtalen minst måste
motsvara lagens krav. Som det är i dag är avtalen i de flesta
fall så allmänt hållna att man kan ifrågasätta om de alls kan
grunda rätt till skadestånd. Lagen kan urholkas om parterna ges
frihet att själva bestämma ambitionsnivån på de aktiva
åtgärderna.
Vidare instämmer jag i Vänsterpartiets kritik mot lagens
regler om lönediskriminering och löneutjämning.
Lönediskrimineringsförbudet bör för det första ta sikte på
arbeten som är att betrakta som lika eller likvärdiga.
Enligt Vänsterpartiets mening, som jag instämmer i, innebär den
nya lagen i detta hänseende en försämring jämfört med tidigare
regler. Förbudet bör dessutom utformas så, att det också kan
riktas mot kollektiv lönediskriminering, eftersom den
faktiska lönediskrimineringen sker genom att
kvinnodominerade yrken betalas sämre. Vad sedan gäller
lagstiftning om utjämning av löneskillnader anser jag att
ansvaret för att verka för sådan utjämning bör ligga på
arbetsgivaren. Frågan bör alltså inte regleras genom en
samverkansregel på det sätt som skett i den nya
jämställdhetslagen.
Min uppfattning är vidare att JämO genom ett tillägg till
instruktionen för myndigheten bör få till uppgift att föra ut
frågan om arbetsvärdering och behovet av ett nytt
arbetsvärderingssystem i samhällsdebatten. JämO måste aktivt
kunna övervaka lönediskriminering på hela arbetsmarknaden. Även
i dessa hänseenden ansluter jag mig således till Vänsterpartiets
uppfattning.
Slutligen ser jag det som en brist i lagen att den som
missgynnats vid anställning eller liknande på det sätt som anges
i 17 § inte har rätt till ekonomiskt skadestånd. Lagen bör i
enlighet med Vänsterpartiets uppfattning ändras på denna punkt.
Det är även en brist att lagen inte innehåller något direkt
förbud mot sexuella trakasserier. Även i detta hänseende
anser jag liksom Vänsterpartiet att lagen bör ändras.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
1, 19, 20, 22--25, 28 och 30 borde ha hemställt:
1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A806 yrkande 1
samt med avslag på motion 1991/92:A812 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad ovan anförts,
19. beträffande lagens tillämpningsområde
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkandena 2
och 3 samt med anledning av motion 1991/92:A810 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
20. beträffande kollektivavtal och dispositivitet
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 7
samt med anledning av motionerna 1991/92:A807 yrkande 2 i
motsvarande del, 1991/92:A810 yrkande 1 och 1991/92:A817 yrkande
4 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
22. beträffande lika och likvärdigt arbete
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 5 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
23. beträffande lagstiftning om utjämning av
löneskillnader
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 5 i
motsvarande del och med anledning av motion 1991/92:A805 yrkande
10 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
24. beträffande kollektiv lönediskriminering
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:A707 yrkande
31 och 1991/92:A806 yrkande 5 i motsvarande del som sin mening
ger regeringen till känna vad ovan anförts,
25. beträffande nytt arbetsvärderingssystem
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
28. beträffande ekonomiskt skadestånd
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A707 yrkande 33
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
30. beträffande förbud mot sexuella trakasserier
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A707 yrkande 32
och med anledning av motion 1991/92:A805 yrkande 10 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts.