Dir 1991:93
Chefen för justitiedepartmentet, statsrådet Hellsvik, anför efter samråd
med cheferna för arbetsmarknadsdepartementet och näringsdepartementet,
statsråden Hörnlund och P. Westerberg.
Jag föreslår att insolvensutredningens (Ju 1988:02) uppdrag enligt
tidigare meddelade direktiv (dir. 1988:52 och 1990:74) kompletteras
såvitt gäller utredningens arbete med reglerna om statlig lönegaranti
vid konkurs. Utredningen bör i samband med sitt arbete med
lönegarantifrågorna undersöka om företag som är försatta i konkurs och
som drivs vidare med utnyttjande av lönegarantimedel negativt påverkar
andra företag i branschen och om lönegarantin i sådana situationer leder
till osund konkurrens mellan företagen. Finner utredningen att
användningen av lönegarantimedel medför problem i detta hänseende, bör
utredningen föreslå de ändringar som kan behövas för att motverka eller
komma till rätta med problemen.
Insolvensutredningen tillsattes år 1988 med uppdrag att utreda vissa
frågor på konkursrättens område. I enlighet med vad som angavs i de
ursprungliga direktiven (dir. 1988:52) behandlade utredningen med förtur
frågan om skuldsanering för fysiska personer. Utredningens förslag i den
delen lades fram i oktober 1990 i delbetänkandet (SOU 1990:74)
Skuldsaneringslag. Det som då återstod att utreda gällde främst frågan
om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris och
vissa konkursrättsliga frågor med internationell anknytning.
I december 1990 gav regeringen tilläggsdirektiv (dir. 1990:74) till
insolvensutredningen varigenom utredningsuppdraget begränsades i vissa
hänseenden. De konkursrättsliga frågorna med internationell anknytning
togs bort från utredningens uppdrag och behandlas numera av en särskild
utredare (regeringsbeslut 1991-04-11, dnr 91-896). Vidare gjordes en
arbetsfördelning mellan insolvensutredningen och den av
industriministern i december 1990 tillkallade konkursutredningen (I
1990:02). Enligt fördelningen skall insolvensutredningen behandla
rekonstruktionsfrågor i den utsträckning dessa har anknytning till
gäldenärens insolvens eller bristande betalningsförmåga medan andra
rekonstruktionsfrågor, närmast sådana förebyggande åtgärder som mer
allmänt syftar till förnyelse av företag i kris, skall behandlas av
konkursutredningen. Enligt tilläggsdirektiven skall
insolvensutredningens uppdrag vara slutfört före utgången av juni 1992.
Insolvensutredningens arbete är i enlighet med det nu sagda för
närvarande inriktat på frågor som rör en eventuell lagreglering av den
situationen att ett företag som har betalningssvårigheter ställer in
sina betalningar (betalningsinställelse). I anslutning till det
överväger utredningen behovet av ändringar i ackordslagstiftningen och i
förmånsrättsordningen. Även lönegarantifrågor finns med i bilden.
Lönegarantiutredningens betänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och
förmånsrättsordningen har överlämnats till utredningen för beaktande
under utredningsarbetet.
Under senare tid har antalet företagskonkurser i landet ökat kraftigt.
En följd av denna utveckling är att utbetalningarna av lönegarantimedel
i konkurs också har ökat högst avsevärt. Beräkningar som har gjorts
visar att utbetalningarna under år 1991 kan komma att uppgå till cirka
två miljarder kr. I flertalet fall kan man räkna med att de
utbetalningar som görs från lönegarantin är korrekta och att reglerna
inte missbrukas. Lönegarantin utgör i sådana fall ett viktigt skydd för
de anställda när företaget går i konkurs. Det har emellertid visat sig
att reglerna också kan missbrukas. Mycket stora belopp har i enskilda
fall betalats ut från lönegarantifonden. Under senare tid har även
gjorts gällande att konkursdrabbade företag i vissa branscher under
uppsägningstiden drivs vidare med hjälp av lönegarantimedel på ett sätt
som skadar andra företag i branschen och att användningen av
lönegarantimedel leder till osund konkurrens mellan företagen.
Arbetsmarknadsministern och jag är ense om att åtgärder måste sättas in
för att komma till rätta med de avigsidor och missbruk av
lönegarantireglerna som kan förekomma. Enligt vad jag inhämtat från ar betsmarknadsministern har han för avsikt att under våren 1992 föreslå
regeringen att lägga fram förslag om ändringar i lönegarantireglerna.
Förslagen kommer bl.a. att beröra storleken på de belopp som skall kunna
betalas ut från lönegarantin och vem som skall besluta i fråga om
lönegarantimedlen.
Samtidigt bör det enligt min mening överlämnas till insolvensutredningen
att beakta sådana aspekter på lönegarantins tillämpning som gäller
effekterna för de konkursdrabbade företagen och andra företag i samma
bransch när det gäller möjligheterna att konkurrera på lika villkor.
Insolvensutredningen utreder som jag tidigare nämnde frågor om
rekonstruktion av företag i kris och detta innefattar bl.a. att ta
ställning till om och i vilken mån lönegarantimedlen skall få användas
vid rekonstruktionen av företag, både i och utom konkurs. Utredningen
bör i sitt arbete särskilt uppmärksamma vilka följder det får för
konkurrensen mellan olika företag i en viss bransch att företag kan
drivas vidare med lönegarantimedel under viss tid. Finner utredningen
att användningen av lönegarantimedel medför problem i
konkurrenshänseende bör utredningen föreslå de ändringar som kan behövas
för att motverka eller komma till rätta med problemen.
Som jag nyss nämnde är arbetet i insolvensutredningen för närvarande
inriktat på frågan om vi i Sverige bör införa regler om betal ningsinställelse i syfte att underlätta rekonstruktion utom konkurs av
företag i kris. En sådan rättslig reglering har nära samband med
reglerna i förmånsrättslagen och lönegarantilagen. Jag vill framhålla
att en utgångspunkt för utredningens eventuella förslag, såvitt gäller
användningen av lönegarantimedel i samband med rekonstruktion av företag
i eller utom konkurs, är att den totala utgiftsbelastningen på
lönegarantifonden inte ökar. Vidare bör en utgångspunkt för arbetet vara
att särskilt de små och medelstora företagens villkor inte försämras av
de ändringar som eventuellt kan komma att föreslås i
förmånsrättshänseende.
Som angavs redan i de ursprungliga direktiven till insolvensutredningen
har man under senare år på olika håll i Europa infört nya rättsliga
förfaranden för rekonstruktion av företag i kris. Utredningen bör söka
tillgodogöra sig erfarenheterna av dessa rekonstruktionsförfaranden för
att se om sådana regler eller delar av dem kan vara lämpliga att införa
i Sverige. Utredningen bör vid sin genomgång av utländska erfarenheter
på området ägna uppmärksamhet åt de rekonstruktionsregler som gäller i
USA, det s.k. Chapter 11-förfarandet.
De tillkommande uppgifterna bör föranleda en viss förskjutning av den
tidigare utsatta tidsfristen. Utredningens uppdrag bör emellertid kunna
vara slutfört hösten 1992.
Jag hemställer att regeringen kompletterar insolvensutredningens uppdrag
i enlighet med vad jag nu har anfört.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hennes hemställan.
(Justitiedepartementet)