Dir 1991:59
Beslut vid regeringssammanträde 1991-06-27.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför.
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda om det
går att förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är
gemensamma eller likartade för en större grupp människor. Utredaren bör
överväga möjligheten att beträffande sådana anspråk - som ett komplement
till de traditionella rättegångsreglerna - införa regler om s.k.
grupptalan. Utredaren bör också föreslå de ändringar i övrigt som behövs
i det processuella regelsystemet för att säkerställa möjligheterna att
driva sådana anspråk i domstol. Frågan om ett förbättrat processuellt
rättsskydd i dessa hänseenden bör särskilt övervägas för konsument- och
miljörättsområdena, men det bör stå utredaren fritt att föreslå en
reglering som omfattar även andra rättsområden.
Skälen för mitt förslag
Bakgrunden
Ett grundläggande syfte med det processrättsliga regelsystemet är att ge
möjlighet att i rättegång driva rättsligt grundade anspråk och förhindra
att rättigheter kränks. De processuella reglerna kan härigenom sägas ge
skydd för de rättigheter som enskilda rättssubjekt förfogar över.
Möjligheten att vid domstol ta till vara sina rättigheter har emellertid
också en viktig styrfunktion; vetskapen om att ett rättsligt grundat
anspråk ytterst kan genomdrivas med tvång medverkar till att de allra
flesta i allmänhet frivilligt fullgör sina förpliktelser. Man brukar här
tala om rättegångsordningens handlingsdirigerande funktion.
De rättigheter som rättsordningen skyddar är i allmänhet individuella,
dvs. knutna till enskilda personer, bolag och andra s.k. rättssubjekt.
Rättigheterna kan grundas antingen på avtal och överenskommelser av
skilda slag eller på lagstiftning. Allmänt gäller att dessa rättigheter
har stöd i de grundläggande principer på vilka samhällsordningen vilar,
t.ex. avtalsfriheten, äganderätten och de medborgerliga fri- och
rättigheterna.
Med det moderna samhällets framväxt har nya behov och anspråk gjort sig
gällande som det är svårt att tillgodose inom ramen för det
traditionella processuella regelsystemet. Den utvecklingen har
väsentligen sin grund i det sätt på vilket produktion och konsumtion
sker i dagens samhälle. På t.ex. arbetslivs-, hyres-, konsument- och
miljöområdena omfattas numera stora grupper människor av samma eller
liknande avtal eller berörs av samma eller likartade händelser.
I den utsträckning lagstiftningen på dessa områden medför rättigheter
och skyldigheter för enskilda är det i och för sig möjligt att
genomdriva sådana anspråk med nuvarande regler. Flera av anspråken
skiljer sig emellertid till sin typ från de rättigheter som
rättsordningen i dag skyddar genom att de i praktiken inte låter sig
individualiseras på samma sätt.
Exempel på detta är sådana ofta ganska allmänt formulerade samhälleliga
mål eller rättigheter som t.ex. rätten till en god miljö och skyddet mot
diskriminering eller grundlagsstridiga inskränkningar i medborgarnas
fri- och rättigheter. Det är här fråga om rättigheter och anspråk som är
gemensamma för alla medborgare eller för stora grupper inom befolk ningen. Även i andra sammanhang, t.ex. inom arbets- och hyresrätten,
finns ett starkt gemensamt intresse av att vissa individuella anspråk
kan genomdrivas på ett ändamålsenligt sätt.
Svårbevakade gruppintressen uppkommer inte bara i situationer av nyss
angivna slag. En olyckshändelse, en farlig produkt, ohederliga
affärsmetoder eller en miljöfarlig verksamhet kan drabba många personer
på ett likartat sätt och tillskapa en grupp som inte har annat gemensamt
än att gruppens medlemmar har drabbats på ett likartat sätt och har
liknande anspråk mot t.ex. ett företag eller ett affärsdrivande verk.
Grupper av detta slag kan vara svåra att avgränsa på så sätt att det
inte går att exakt avgöra vilka personer som ingår i gruppen. Den blir
alltså diffus till sin omfattning. Det kan också lätt hända att ingen i
gruppen känner sig tillräckligt motiverad att själv vidta några åtgärder
för att nå rättelse; man väntar på att någon annan skall agera. Samma
sak kan inträffa vid s.k. fragmentariska intressen, dvs. då det
individuella anspråket är så litet att en process framstår som alltför
riskfylld med hänsyn till bl.a. rättegångskostnaderna. Samtidigt kan
skadan för gruppen i dess helhet - och vinsten för den som föranlett
skadan - uppgå till betydande belopp. Bristen på adekvata processuella
regler i situationer av detta slag kan härigenom medverka till
uppkomsten av oseriös affärsverksamhet och vårdslöst handlande. Att det
vanliga processuella förfarandet inte utnyttjas i de nu nämnda
situationerna hänger också samman med att den enskilde ofta befinner sig
i underläge då det gäller processuell erfarenhet, kunskaper och
ekonomiska resurser.
Ett förbättrat processuellt rättsskydd för gruppintressen av nu nämnt
slag skulle sannolikt leda till att de enskilda får sina anspråk bättre
tillgodosedda och att sådana oönskade beteenden som orsakat anspråken
motverkas. I motsvarande mån skulle möjligheterna förbättras för
statsmakterna att genom lagstiftning påverka utvecklingen på de
rättsområden som här avses. De materiella lagarnas genomslagskraft är
beroende av att det processuella rättsskyddet är heltäckande. På sikt
leder därför en effektiv process till att regelbrotten - och därmed
också antalet rättegångar - minskar.
När tanken på att införa grupptalan i Sverige hittills har diskuterats,
har ibland uttalats farhågor för att ett sådant institut skulle öka
risken för processer angående företagens produkter och
produktionsmetoder och härigenom vara till nackdel för näringslivet. Jag
hyser inte den oron. Tvärtom ser jag det så att grupptalan kan vara till
fördel för näringslivet. Den nuvarande ordningen kan bl.a. leda till
upprepade processer i samma ämne eller ohanterligt stora processer som
drar onödiga resurser i tid och kostnader för företagen. En möjlighet
till grupptalan kan också stärka den seriösa företagsamhetens ställning
genom att osund konkurrens stävjas. De nuvarande processuella
begränsningarna såvitt avser dessa anspråk ger större möjligheter för
den oseriöse företagaren att opåtalat bedriva t.ex. miljöfarlig
verksamhet eller lura kollektivet och på så sätt skaffa sig en
konkurrensfördel gentemot andra företagare. Regler om grupptalan kan
också tänkas bli utformade så att de kan utnyttjas av en grupp
företagare.
I flera andra länder har frågor om kollektiva, diffusa och
fragmentariska anspråk uppmärksammats under senare år och olika åtgärder
har vidtagits för att förbättra möjligheterna att föra processer om
sådana anspråk. De ändringar som har gjorts skiftar givetvis från land
till land. Såvitt gäller mindre anspråk kan för svensk del nämnas den år
1974 införda s.k. småmålslagen som genom att radikalt begränsa de
ersättningsgilla rättegångskostnaderna i mål om mindre värden
förbättrade möjligheterna att driva sådana mål. Sådana exempel finns
också utomlands. Men annars har en gemensam linje i lagstiftningsarbetet
i allmänhet varit att söka vidga möjligheterna för grupper av personer
att föra talan vid domstol rörande anspråk som kan betecknas som
kollektiva. Denna vidgade talerätt har med ett svenskt ord kommit att
kallas grupptalan.
I USA och England har det sedan länge funnits regler om grupptalan
(class action) i domstolarnas praxis eller i skriven lag. I andra
länder, t.ex. Australien, Brasilien, Canada, Indien, Israel och Kina,
har liknande regler införts under senare tid. Även inom EG har frågorna
diskuterats, men några för medlemsstaterna bindande beslut har inte
fattats. I EGs konsumentpolitiska program för åren 1990 - 1992 anges
emellertid att särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan om grupptalan
för konsumenter. Flera av EGs medlemsstater har också sökt anpassa
rättstillämpningen eller lagstiftningen till de nya förhållandena. I
Frankrike har regler införts om rätt för en organisation att föra talan
på en grupps vägnar. I Nederländerna har domstolarna utan särskilt stöd
i lag vidgat möjligheten att föra talan om kollektiva anspråk genom att
ge organisationer möjlighet till ett slags grupptalan och dessa
möjligheter har numera kodifierats.
Inom ramen för Europarådet pågår arbete med en konvention om ersättning
för skada som har föranletts av miljöfarlig verksamhet. I det
sammanhanget övervägs bestämmelser om organisationers rätt att föra
talan vid domstol eller inför behörigt administrativt organ i mål eller
ärenden som avser begränsning eller förbud av miljöfarlig verksamhet
eller åläggande att återställa skadad miljö.
I Danmark, Finland, Island och Norge finns inte några särskilda regler
om grupptalan, men organisationer har i Norge betydligt vidare
möjligheter än i Sverige att agera i domstol. Frågor om grupptalan har
dock diskuterats mellan de nordiska länderna i olika sammanhang. På
initiativ av ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor inom Nordiska
Ministerrådet anordnades år 1989 ett seminarium om grupptalan i
konsumentmål (se NEK-rapport 1990:7). Nordiska överläggningar har ägt
rum år 1990 för att kartlägga intresset för och behovet av gemensamma
nordiska regler om grupptalan. Frågorna har också aktualiserats inom
Nordiska Rådet, som vid sin 39:e session år 1991 rekommenderade Nordiska
Ministerrådet att utreda möjligheterna att införa gemensam nordisk
lagstiftning avseende grupptalan i konsumentmål.
Som tidigare nämndes infördes på 1970-talet genom småmålslagen för bättrade möjligheter för enskilda personer att vid domstol göra gällande anspråk om mindre värden. Men bortsett från detta har man i Sverige
först under 1980-talet börjat diskutera frågan om att genom process rättsliga reformer skapa ett bättre rättsskydd för sådana anspråk som
här avses. I förgrunden har konsumentintressena stått, men även i fråga
om t.ex. miljöskydd och diskriminering har skyddet för kollektiva
intressen ansetts böra förbättras. En utförlig presentation av ämnet och
de frågor som berörs av en rättslig reglering på området finns i
professor Per Henrik Lindbloms monografi Grupptalan. Det
anglo-amerikanska class actioninstitutet ur svenskt perspektiv
(Stockholm, 1989).
I en skrivelse till justitie- och civildepartementen den 6 mars 1990 tog
konsumentverket upp frågan om konsumentombudsmannens (KO) medverkan i
tvistemål med kollektivt intresse. Verket anser att tiden nu är mogen
att tillerkänna KO talerätt i tvistemål som har intresse på
konsumentområdet (se även SOU 1978:40 Tvistlösning på konsumentområdet).
En sådan talan bör enligt konsumentverket gälla bl.a. kollektiva
intressen, t.ex. när tvisten berör en stor grupp konsumenter. Som
exempel anger verket tvister mellan konsumenter och näringsidkare om
skadestånd, bl.a. vissa fall av produktskador, tvister med kreditinsti tut eller postorderföretag eller tvister som rör rättsförhållandet
mellan konsumenter och allmänna inrättningar, såsom tvister rörande
tele-, el- eller vattenabonnemang.
På miljöområdet övervägs frågan om att vidga allmänhetens inflytande
över prövningen av miljöskyddsärenden och formerna för detta av
miljöskyddskommittéen (se prop. 1990/91:90 s. 139 f). Kommittén skall
bl.a. pröva om miljöorganisationerna bör ges talerätt i miljöskydds ärenden samt beakta på vilket sätt en samlad miljölagstiftning kommer
att påverka miljövårdens organisation.
Även på diskrimineringsområdet har frågan om hur man skall behandla
kollektiva intressen i processuellt hänseende övervägts i skilda samman hang.
Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet tog upp frågan i sin
slutrapport (SOU 1989:14) Mångfald mot enfald, del II. Kommissionen
ansåg (s. 97) att möjligheten borde övervägas att vid brottet hets mot
folkgrupp införa en rätt till skadestånd med möjlighet att genom
grupptalan framföra anspråken. Kommissionen framhöll dock att frågan
förutsatte noggranna överväganden och att dessa lämpligen borde göras i
ett större sammanhang. Även diskrimineringsombudsmannen (DO) har
understrukit behovet av särskilda skadeståndsregler och regler om
grupptalan vid brottet hets mot folkgrupp. I en skrivelse till invand rarministern den 24 november 1989 med anledning av kommissionens nyssnämnda förslag framhåller DO att det skulle vara värdefullt om den
av FNs rasdiskrimineringskonvention föreskrivna skadeståndsrätten för
svenskt vidkommande kunde tillgodoses genom att institutet grupptalan
infördes i svensk rätt.
Jämställdhetsutredningen, som utvärderade 1979 års jämställdhetslag, tog
i sitt betänkande (SOU 1990:41) Tio år med jämställdhetslagen upp frågan
om grupptalan i diskrimineringstvister i arbetslivet. Enligt utredningen
kunde ett behov av grupptalan framför allt föreligga i mål om
lönediskriminering. Utredningen ansåg att det i och för sig var möjligt
att införa någon form av grupptalan i dessa tvister men att frågan borde
övervägas i ett större sammanhang.
I viss utsträckning finns redan i dag processuella regler som syftar
till att tillgodose kollektiva intressen. Av särskilt intresse är den
försöksverksamhet med möjlighet till ett slags grupptalan som helt
nyligen inletts vid allmänna reklamationsnämnden (se SFS 1991:194).
Verksamheten innebär att KO eller, om KO väljer att inte att föra talan,
en sammanslutning av konsumenter eller löntagare får föra talan vid
nämnden för en grupp konsumenter mot en näringsidkare i syfte att
utverka nämndens rekommendation till näringsidkaren att vidta en viss
åtgärd. Nämnden skall i sådana fall redan ha rekommenderat närings idkaren att fullgöra samma åtgärd gentemot en konsument. En förutsätt ning är också att en nämndens rekommendation till förmån för konsu menterna är påkallad från allmän synpunkt. En rekommendation från
nämnden har dock inte samma rättsföljder som ett domstolsavgörande; den
vinner t.ex. inte rättskraft och den kan inte heller verkställas.
Försöksverksamheten vid nämnden skall pågå till utgången av juni 1993.
I sammanhanget bör också nämnas den anpassning som för närvarande sker i
förhållande till EG på flera områden vad gäller myndigheternas tillsyn
och kontroll. Utvecklingen går i riktning mot att myndigheternas
förhandsgranskning av produkter som säljs på marknaden avvecklas.
Företagen skall själva se till att deras produkter är säkra och
funktionsdugliga. Detta ställer ökade krav på konsumenterna att själva
agera - genom rättegång eller på annat sätt - om en produkt förorsakar
skada eller på annat sätt inte motsvarar förväntningarna. Också i ljuset
härav kan grupptalan vara av stort intresse.
Mot den här redovisade bakgrunden anser jag att tiden nu är mogen att få
en samlad bedömning av reformbehovet i processuellt hänseende vad gäller
kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk på olika rättsområden och
av vad som kan göras för att förbättra de processuella möjligheterna att
tillgodose sådana anspråk. Jag föreslår att en särskild utredare
tillkallas för att överväga dessa frågor.
Som tidigare nämnts har frågan om grupptalan främst diskuterats på
områden där förhållandena är likartade för stora grupper människor. De
rättsområden som har nämnts för svenskt vidkommande har varit bl.a.
konsumenträtten, miljörätten, hyresrätten, arbetsrätten och de
medborgerliga fri- och rättigheterna. Utredaren bör kartlägga
reformbehovet i första hand på de nu angivna områdena. Det bör
emellertid stå utredaren fritt att undersöka behovet även på andra
områden. I samband med det uppmärksammade tvistemålet mot vissa
styrelseledamöter i Aktiebolaget Fermenta har t.ex. frågan om kollektiv
skadeståndstalan för aktieägare diskuterats.
En möjlighet till grupptalan torde - med hänsyn inte minst till de
ämnesområden som främst står i blickpunkten - i första hand vara av
intresse för tvistemålsprocessens del. Men det kan också tänkas att en
motsvarande möjlighet att föra talan kan vara till fördel inom ramen för
en brottmålsprocess, nämligen om en grupp målsägande har ett gemensamt
intresse av att driva ett åtal mot en person, t.ex. för hets mot
folkgrupp. Även för förvaltningsprocessens del kan det tänkas - låt vara
undantagsvis - vara till fördel att kunna föra en grupptalan, inte minst
i processekonomiskt syfte. Utredaren bör mot denna bakgrund inte vara
låst till vissa typer av domstolsprocesser vid sina övervägandena.
Kartläggningen av reformbehovet måste givetvis ha som utgångspunkt hur
anspråk på dessa områden hanteras i dag enligt gällande regler.
Utredaren bör beskriva de nuvarande möjligheterna att driva sådana
anspråk hos rättsliga instanser, t.ex. i form av pilotmål eller genom
att man vänder sig till en statlig ombudsman på det aktuella
rättsområdet, och i vilken utsträckning dessa möjligheter i praktiken
utnyttjas. En sådan jämförelse bör kunna tjäna som underlag vid
bedömningen av hur stort behovet är av kompletterande regler på de
områden som är aktuella.
Utredaren bör bilda sig en uppfattning om det ungefärliga antalet
tvister som skulle komma att prövas i domstol eller motsvarande på olika
rättsområden, om nya regler införs som förbättrar skyddet för gemensamma
anspråk. En sådan uppskattning av tvisternas antal kan antas få
betydelse för frågan om nya regler över huvud taget bör införas på ett
rättsområde. En utgångspunkt för utredningsarbetet bör vara att endast
om det finns mera påtagligt behov av nya regler skall utredningsarbetet
utmynna i konkreta förslag till åtgärder.
Finner utredaren att behov av nya regler föreligger på ett visst
rättsområde för att förbättra det processuella skyddet för gemensamma
eller likartade anspråk, skall utredaren föreslå de åtgärder som behövs för att skyddet skall kunna tillgodoses. I första hand bör - i ljuset av
de internationella erfarenheterna - övervägas möjligheten att införa
regler om grupptalan. Det bör emellertid stå utredaren fritt att
överväga även andra lösningar eller lägga fram förslag som avviker från
de nu existerande utländska modellerna av grupptalan. Ett sådant
alternativ som kan övervägas är att de gemensamma anspråken i samband
med en tvist handhas av någon som har ställning motsvarande en
förvaltare i konkurs. Andra alternativ kan vara att införa särskilda
rättskraftsregler eller bevisregler som ett komplement till de nu
gällande rättsreglerna på området. Det är inte heller givet att det
alternativ som väljs för ett område bör överensstämma med vad som bör
gälla på ett annat område.
Varje rättsområde får bedömas efter sina särskilda förutsättningar och
behov. Samtidigt är det givetvis önskvärt att ha såvitt möjligt överens stämmande regler för olika rättsområden.
En viktig fråga är hur ingående en reglering av grupptalan bör vara. En
möjlighet kan vara att ha en gemensam och allmänt hållen grundläggande
reglering, vars tillämpning på olika områden får utvecklas närmare i
domstolarnas praxis. Regler om grupptalan har utomlands ofta vuxit fram
i rättstillämpningen, och frågan är om inte en kombination av en
grundregel och utfyllande praxis har fördelar på sikt också i vårt land,
där lagstiftning annars är det vanligaste medlet att åstadkomma
förändringar. Kan utredaren finna en sådan mera heltäckande möjlighet
till grupptalan, är detta givetvis en fördel.
En annan väsentlig fråga när det gäller grupptalan är hur själva
talerätten bör utformas. En indelning som brukar göras är att skilja
mellan enskild grupptalan, organisationstalan och statlig grupptalan. I
de första fallen är det enskilda personer eller organisationer som för
talan på hela gruppens vägnar. I det senare fallet är det t.ex. en
statlig ombudsman eller myndighet som på ett visst rättsområde driver
tvister av kollektiv karaktär.
Utredaren bör vara oförhindrad att pröva vilken eller vilka typer av
grupptalan som passar bäst på de rättsområden där sådana förändringar
övervägs. På vissa områden, t.ex. konsument- och diskriminerings områdena, finns redan i dag statliga ombudsmän med erfarenhet av
rättsliga tvister på området. Det ligger då nära till hands att ge dessa
ombudsmän möjlighet att föra talan på en grupps vägnar. En sådan ordning
utesluter givetvis inte att även enskilda och organisationer får en
motsvarande möjlighet. I själva verket kan det ligga ett särskilt värde
i att hålla möjligheterna öppna för fler än en form av grupptalan. Det
hänger samman med att utsikterna att få företag och andra rättssubjekt
att självmant följa lagstiftningen på ett visst område sannolikt ökar ju
fler och starkare intressenter som har rättsliga möjligheter att ingripa
i händelse av t.ex. en skadeståndsgrundande handling.
Grupptalan brukar ses som ett medel för ett kollektiv av konsumenter
eller skadelidande att hävda sina anspråk mot en näringsidkare.
Utredningsarbetet bör också ha i första hand den inriktningen. Men det
bör stå utredaren fritt att föreslå regler som medger grupptalan även på
näringsidkarsidan.
En fråga av betydelse för utredningsarbetet blir de processuella
reglernas förhållande till den materiella rätten. Utgångspunkten är här
att det i princip inte bör ligga inom ramen för utredningsuppdraget att
föreslå ändringar i rättsregler av materiell karaktär. Å andra sidan kan
naturligtvis utredaren finna att vissa ändringar i den materiella rätten
avsevärt skulle förbättra de processuella reglernas genomslagskraft
eller göra det möjligt att införa t.ex. regler om grupptalan på ett
visst rättsområde där det behövs. Utredaren bör då vara oförhindrad att
ange de ändringar som kan behöva göras i de materiella reglerna utan att
för den skull behöva lämna detaljerade författningsförslag i den delen.
Särskilt vad gäller frågor om bestämmande och fördelning av skadestånd
kan det finnas skäl att överväga behovet av att ändra gällande skade ståndsrättsliga principer.
Som framgått av det hittills sagda är institutet grupptalan en för
svenska rättsförhållanden ny rättsfigur, även om det finns företeelser i
svensk rätt som på olika sätt fyller ett liknande behov. Det innebär att
flera grundläggande processuella principer i vår rättegångsordning
sannolikt måste modifieras, om en möjlighet till grupptalan skall
införas i svensk rätt. Det får ankomma på utredaren att föreslå de
ändringar som är nödvändiga för att infoga grupptalan på ett
ändamålsenligt sätt i det rättsliga regelsystemet.
En lagtekniskt viktig fråga är om talerätten vid grupptalan skall
utformas som en förbudstalan, en fastställelsetalan eller en
fullgörelsetalan. Den frågan bör lämpligen bedömas utifrån behovet på
varje särskilt rättsområde. Inget hindrar naturligtvis, om det bedöms
lämpligt, att lagstiftningen öppnar möjlighet för fler än en av dessa
taleformer på ett och samma rättsområde. Andra frågor som utredaren
sannolikt måste ta ställning till gäller förfaranderegler i vidsträckt
bemärkelse samt frågor om rättskraft och verkställighet. Hit hör bl.a.
frågan om enskilda personer som omfattas av ett gruppanspråk skall ges
möjlighet att ställa sig utanför gruppen för att därigenom undgå att
träffas av domens rättskraft. Frågor rörande domarens och partsombudens
roller i rättegången måste också övervägas. Vidare kan en möjlighet till
grupptalan komma att påverka nuvarande regler om rättegångskostnadernas
fördelning, delgivning och fullföljd till högre instans. Utredaren bör vara fri att föreslå de ändringar som behövs i dessa och andra
närliggande hänseenden.
Utredaren bör samråda med miljöskyddskommittén (ME 1989:03) vad gäller
frågor med anknytning till miljöområdet.
För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och
särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir.
1984:05) och angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten
(dir. 1988:43).
Utredningsarbetet skall redovisas före den 1 september 1993.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen
(1976:119) - för att utreda om det går att förbättra möjligheterna att i
domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större
grupp människor,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
den särskilde utredaren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall
belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hennes hemställan.
(Justitiedepartementet)