Dir. 1991:20
Chefen för miljödepartementet, statsrådet Dahl, anfört.
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att belysa hur
kommunernas tillsynsuppgifter och kommunernas arbete med miljöfrågor i övrigt skall förstärkas.
Kommunerna har en viktig roll i arbetet med att förbättra miljön. Miljö-
och hälsoskyddsnämndernas tillsynsuppgifter på miljöområdet har ökat
under de senaste åren. Kommunernas övergripande ansvar för
samhällsbyggandet innebär att även andra kommunala nämnder har viktiga
uppgifter på miljöområdet. Genom lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m., naturresurslagen, och plan- och bygglagen (1987:110)
har kommunerna fått ett ökat ansvar för att upprätthålla kvalitet i
bebyggelse och närmiljö och för att hushålla med landets naturresurser.
Kommunernas verksamhet rörande avfallshantering, energiförsörjning,
trafikpl anering samt vatten- och avloppsfrågor påverkar också i hög
grad den lokala miljösituationen. Det samlade ansvaret för det förebygga
de miljöarbetet i kommunerna vilar på kommunstyrelsen och
kommunfullmäktige. I propositionen (1990/91:117) om ny kommunallag
föreslås att på de s.k. specialreglerade områdena skall kommunerna ges
en ökad frihet att bestämma vilka nämnder som skall finnas för att
fullgöra de uppgifter som enligt riksdagens beslut åligger kommunerna.
En ökad organisatorisk frihet innebär dock inte, vilket också framhålls
i propositionen, att nationella mål eller statliga föreskrifter och
andra regler får åsidosättas. De uppgifter som åligger kommunerna måste
-- oavsett hur kommunen väljer att organisera sitt arbete -- bli utförda
i enlighet med gällan de författningar. Samtidigt är det enligt
propositionen särskilt viktigt att miljöhänsynen kommer in så tidigt som
möjligt i all kommunal verksamhet och planering. Att hantera miljöfrågor
integrerat med andra frågor i den kommunala verksamheten kan i många
fall vara en fördel. Särskilt uppgiften att göra avvägningar i lokala
miljöfrågor och mellan skilda samhällsintressen är väl ägnad att skötas
av de politiskt ansvariga organen i kommunerna.
I propositionen har regeringen också aviserat att en särskild utredare
kommer att tillkallas för att genomlysa hur miljöskyddsarbetet fungerar
i kommunerna och på vilket sätt det lokala miljöarbetet kan förstärkas.
Kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder -- tidigare hälsovårdsnämnder
-- har sedan lång tid tillbaka tillsynsuppgifter enligt hälsoskydds-,
livsmedels- och djurskyddslagstiftningen.
Genom ändringar i miljöskyddslagen (1969:387) år 1981 (prop. 1980/81:92,
JoU 1980/81:21, rskr. 273) infördes möjlighet för länsstyrelsen att
efter åtagande av en kommun överlåta åt hälsovårdsnämnden att utöva
fortlöpande tillsyn enligt miljöskyddslagen. Den 1 januari 1991 hade 67
kommuner helt eller delvis övertagit tillsynsansvaret från berörda
länsstyrelser.
Miljö- och hälsoskyddsnämnderna blev obligatoriska tillsynsmyndigheter
enligt miljöskyddslagen fr.o.m. den 1 juli 1989. Kommunerna fick
härigenom en förstärkt roll och ett eget ansvarsområde i
miljöskyddsarbetet.
I fråga om fördelningen av tillsynsmyndigheternas ansvarsområden
anfördes i propositionen (1987/88:85) om miljöpolitiken inför 1990-talet
att utgångspunkten för detta arbete skall vara de miljöeffekter som är
förbundna med den miljöfarliga verksamheten. I den nya
miljöskyddsförordningen (1989:364) tillfördes miljö- och
hälsoskyddsnämnderna tillsynsansvaret för bl.a. ett stort antal
verksamheter för vilka länsstyrelserna haft ansvaret tidigare. Enligt
uppgift har kommunerna sedan den 1 juli 1989 inrättat ca 100 nya
tjänster inom miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna.
Någon samlad kartläggning av vad 1989 års ändringar i miljöskyddslagen
har inneburit för det lokala miljöskyddsarbetet har av naturliga skäl
ännu inte skett.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden är också lokal tillsynsmyndighet enligt
kemikalielagstiftningen. Även inom detta område är den lokala
verksamheten under uppbyggnad inte minst mot bakgrund av det senaste
decenniets lagstiftning om kemikalier. Tillsynsmyndigheterna har stora
befogenheter enligt lagen (1985:426) om kemiska produkter när det gäller
t.ex. att tvinga dem som hanterar kemiska produkter att följa sådana
krav på försiktighetsmått som syftar till att skydda hälsa och miljön.
Vad denna ordning inneburit på lokal nivå har emellertid inte närmare
undersökts.
Kommunerna fick genom ändringar i renhållningslagen (1979:596), som
gäller fr.o.m. den 1 janauri 1991, ett övergripande ansvar för
avfallsplaneringen. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna utövar för
närvarande tillsynen över efterlevnaden av lagen och föreskrifter som
har meddelats med stöd av denna. Genom lagändringen och den nya
renhållningsförordningen (1990:984) har kommunerna fått möjlighet att
utvidga sitt ansvar för avfallsh anteringen högst väsentligt.
Täkttillsynen enligt naturvårdslagen (1964:822) liksom beslut om
inrättande av natur reservat och naturvårdsområde samt beslut om dispens
från länsstyrelsen till kommunerna. I propositionen (1990/91:90) om en
god livsmiljö föreslås vidare att delegation till kommunerna skall kunna
ske i fråga om samråd enligt 20§ naturvårdslagen beträffande
arbetsföretag som inverkar på naturmiljön.
När det gäller frågor om byggande, utformning av närmiljön och
hushållning med mark- och vattenresurserna har en decentralisering av
ansvar och beslutsbefogenheter från stat till kommun skett genom plan-
och bygglagen och naturresurslagen. Decentraliseringen syftar till att
stärka kommunernas möjlighet att styra bebyggelseutvecklingen och
markanvändningen på ett miljöriktigt sätt. Genom naturresurslagen har
kommunala planer fått ökad vikt som underlag för beslut enligt en rad
olika lagar.
I propositionen om en god livsmiljö anges att
miljökonsekvensbeskrivningar bör kunna ge ett bra stöd för bedömning av
lämpliga alternativ för lokalisering av projekt och anläggningar som
väsentligen påverkar omgivningen el ler som berör särskilt värdefulla
områden. Sådana beskrivningar bör upprättas i ett tidigt skede av
planeringsprocessen och bidra ti ll att stärka miljöhänsynen i
samhällets beslutsprocesser.
I 1988 års miljöpolitiska proposition betonades vikten av regionala
bedömningar i miljöarbetet. De särskilda miljödelegationer som
regeringen därefter tillkallade har avlämnat sina slutrapporter.
Erfarenheterna och resultaten av delegationernas arbete bör enligt
regeringens bedömning i propositionen om en god livsmiljö kunna läggas
till grund för det fortsatta arbetet regionalt och lokalt.
Det framstår som angeläget -- med hänsyn både till miljölagstiftningens
inriktning och förslaget till en ny kommunallag -- att nu göra en samlad
utredning av vad den av riksdagen fastlagda miljöpolitiken har inneburit
för kommunernas vidkommande och på vilket sätt det kommunala tillsyns-
och miljöarbetet i övrigt kan förstärkas.
En uppgift för utredaren skall vara att kartlägga den kommunala
tillsynens kostnader, resurser, organisation och inriktning mot bakgrud
av de förändringar som skett i miljölagstiftningen under de senaste
åren. Utredaren bör särskilt uppmärksamma kommunernas roll som
tillsynsmyndighet i förhållande till de övriga uppgifter som kommunerna
har på miljöområdet. Utredaren bör analysera behovet av
kompetensutveckling för de anställda samt hur det kommunala
tillsynsarbetet kan effektiviseras.
Utredarens arbete skall också ses mot bakgrund av utredningen om
naturvårdsverkets uppgifter och organisa tion. I direktiven (dir.
1990:67) till denna utredning betonas bl.a. vikten av att analysera
ansvarsfördelningen och samarbetet mellan de olika nivåerna, centralt,
regionalt och lokalt för att i det sammanhanget pröva den regionala
organisationens ändamålsenlighet .
Som ett led i utredningsarbetet bör utredaren utvärdera kommunernas
förebyggande hälso- och miljöverksamhet i vid bemärkelse och ta del av
de erfarenheter som vunnits inom ramen för de regionala
miljödelegationernas arbete. Utredaren bör lyfta fram goda exempel på
organisationsformer och andra åtgärder som möjliggör att hälso- och
miljöfrågorna beaktas på ett tidigt stadium vid beredningen av beslut
som har konsekvenser för miljön, t.ex. översiktsplaner och
miljövårdsprogram för olika kommunala verksam hetsområden, ärenden
enligt plan- och bygglagen etc.
Utredaren bör senast den 31 december 1992 redovisa resultatet av sitt
arbete.
För arbetet bör vidare gälla regeringens direktiv till samtliga
kommittéer och s ärskilda utredare angående utredningsförslagens
inriktning (dir. 1984:5) och EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir.
1988:43).
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för miljödepartementet
att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen
(1976:119) -- med uppgift att utreda kommunernas miljöarbete,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
utredaren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall
belasta fjortonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
henne hemställan.
(Miljödepartementet)