Dir. 1991:119
Statsrådet Laurén anför.
Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda frågan om
grundlagsskydd för äganderätten, närings- och yrkesfriheten samt den
negativa föreningsrätten. Kommittén bör också överväga frågan om vidgade
möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut.
Kommittén bör lägga fram de förslag till grundlagsändringar och övriga
författningsändringar som föranleds av dess ställningstaganden.
Den nuvarande fri- och rättighetsregleringen i 2 kap. regeringsformen
(RF) har föregåtts av ett långvarigt utredningsarbete (SOU 1941:20, SOU
1963:16 och 17, SOU 1972:15, SOU 1975:75 samt SOU 1978:34). Den infördes
i RF i tre etapper genom riksdagsbeslut åren 1973/74, 1976 och 1979,
bakom vilka stod breda politiska majoriteter (prop. 1973:90, KU 25,
rskr. 265, KU 1974:8, rskr. 19, SFS 1974:152; prop. 1975/76:209, KU 56,
rskr. 414, KU 1976/77:1, rskr. 2, SFS 1976:871; prop. 1978/79:195, KU
39, rskr. 359, KU 1979/80:1, rskr. 2, SFS 1979:933).
Huvuddelen av fri- och rättigheterna i 2 kap. RF kan delas in i två
kate-gorier: de som utgör s.k. opinionsfriheter (t.ex. yttrande-,
informations-, mötes-, demonstrations-, förenings- och
religionsfriheterna i 1 §) och de som sammanfattningsvis kan sägas
främst skydda den kroppsliga friheten (skyddet mot kroppsliga ingrepp i
6 § och rörelsefriheten i 8 § m.m.). Bland övriga fri- och rättigheter
kan särskilt nämnas rätten till ersättning vid expropriation eller annat
sådant förfogande (18 §). Fri- och rättighetsregleringen ger i första
hand skydd åt svenska medborgare men utlänningar är i stor utsträckning
likställda med svenskar (20 §).
Frågan om ytterligare förstärkning av regeringsformens fri- och
rättighetsskydd borde, enligt vad som uttalades i samband med den
senaste av grundlagsreformerna, vila i avvaktan på erfarenheter av
regleringen. Detta har varit riksdagens linje sedan dess (se bl.a.
1990/91:KU13).
Det kan nämnas att arbetet på ett förstärkt fri- och rättighetsskydd
bedrivits parallellt på massmedieområdet, vilket nyligen resulterat i en
ny yttrandefrihetsgrundlag (SFS 1991:1469).
Nära samband med frågan om fri- och rättighetsskyddet i regeringsformen
har frågan om den s.k. lagprövningsrätten som i sin tur hänger samman
med det vidare spörsmålet om domstolsprövning av förvaltningsbeslut.
Frågan om lagprövningsrätten har behandlats i lagstiftningsarbetet på
fri- och rättighetsområdet, eftersom ett centralt spörsmål i det
sammanhanget är vem som skall bevaka att grundlagens skyddsregler
iakttas i normgivning och rättstillämpning. Lagprövningsrätten var länge
oreglerad men skrevs år 1979 in i regeringsformen (11 kap. 14 §). Den
innebär att en domstol eller något annat offentligt organ som finner att
en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan
överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt
hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, inte får tillämpa
föreskriften. Om det är riksdagen eller regeringen som har beslutat
föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas bara om felet är
uppenbart.
Lagprövningsrätten gäller således normbeslut på olika nivåer. Däremot
innehåller svensk konstitutionell rätt - till skillnad mot bl.a. dansk
och norsk rätt - inte någon generell regel om befogenhet för våra
domstolar att pröva förvaltningsbesluts rättsenlighet. En motsvarighet
hos oss utgör dock i viss mån det s.k. rättsprövningsinstitutet som
infördes år 1988 genom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut (prop. 1987/88:69, KU 38, rskr. 189). Detta innebär
att förvaltningsbeslut som inte annars kan bli föremål för prövning av
domstol, med vissa undantag, kan prövas av regeringsrätten såvitt gäller
beslutens rättsenlighet. Lagen, som är tidsbegränsad, har nyligen fått
förlängd giltighetstid. Samtidigt har vissa justeringar gjorts i lagen
och riksdagen gett regeringen till känna vad konstitutionsutskottet
anfört om bl.a. lagens tillämpningsområde (prop. 1990/91:176,
1991/92:KU12, rskr. 51, SFS 1991:1825).
Skälet till lagens tillkomst var främst att säkerställa att svensk rätt
står i överensstämmelse med de krav på rätt till domstolsprövning av
enskildas "civila rättigheter och skyldigheter" (artikel 6) som ställs i
Europarådets konvention till skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna (Europakonventionen). Med denna rätt förstås -
förutom det som faller inom den traditionella civilrätten - även vissa
förhållanden som regleras i den offentliga rätten i Sverige.
I och för sig har det i Sverige länge pågått en utveckling som inneburit
att förvaltningsmyndigheters beslut i större omfattning skall överklagas
hos domstol. Förvaltningsrättsreformen år 1971, då länsdomstolarna
tillskapades och kammarrättsorganisationen byggdes ut, utgjorde ett
viktigt steg i denna utveckling. På senare år har särskilt strävanden
att avlasta regeringen uppgiften att i sista instans pröva
förvaltningsärenden lett till att fler ärendetyper överförts till
domstolsprövning inom ramen för normal överklagandeordning (se prop.
1983/84:120, KU23, rskr. 250 och prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 55).
Sveriges deltagande i ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)
och i den europeiska gemenskapen (EG) kan ställa ökade krav på
möjligheter till domstolsprövning av den statliga och kommunala
förvaltningens beslut i olika ärenden.
Enligt min mening har nu så lång tid förflutit efter tillkomsten av
regeringsformens fri- och rättighetsreglering att det är dags att ta upp
frågan om ytterligare förstärkning av skyddet. Också frågor som rör
domstols prövning av normbeslut och förvaltningsbeslut bör behandlas i
sammanhanget, bl.a. på grund av att de har samband med grundlagsskyddet
för fri- och rättigheterna. Det utredningsarbete som krävs på de två
områdena bör utföras av en parlamentarisk kommitté.
Kommittén bör ha stor frihet att ta upp olika frågor på de områden som
uppdraget avser. Jag skall emellertid ange vissa spörsmål som kommittén
bör eller kan gå in på i sitt arbete, i syfte att förstärka den
enskildes rättssäkerhet och den demokratiska rättsstatens institutioner
i enlighet med den utveckling som har skett i andra västeuropeiska
länder under efterkrigstiden samt inom ramen för Europarådet och ESK-
processen, den så kallade Parisstadgan från år 1990.
Rätten till enskilt ägande har grundläggande betydelse för det svenska
samhällssystemet. Den är en av grundstenarna för rättsordningen i ett
fritt samhälle. Rätten att äga egendom är ett väsentligt värn för den
enskildes frihet mot en övermäktig stat. Detta kommer till uttryck bl.a.
i "Parisstadgan för ett nytt Europa", som särskilt nämner rätten att
"äga egendom ensam eller tillsammans med andra" som en av de rättigheter
som skall "skyddas mot varje kränkning". Både vår privaträtt och vår
straffrätt utgår från den enskilda äganderättens princip. Dessutom är
den enskilda äganderätten en oundgänglig förutsättning för en fungerande
marknadsekonomi, och den är av stor betydelse både för den enskildes
ekonomiska välfärd och den nationella ekonomin. Äganderätten leder
nämligen till att de enskilda vårdar sina tillgångar till egen nytta och
därigenom skapar ökade resurser för oss alla. Äganderätten är således
ytterst en av de mera väsentliga samhällsfrågorna (prop. 1991/92:51 om
en ny småföretagspolitik).
Trots dess avgörande betydelse för samhällslivet har den enskilda
äganderätten ännu inte fått något starkare skydd i regeringsformen (se
främst 2 kap. 18 § RF). Vår regeringsform ger därmed ett sämre uttryck
för den enskilda äganderättens princip än grundlagarna i många andra
länder.
Den enskilda äganderätten skyddas också i Europakonventionen (artikel 1
i första tilläggsprotokollet till konventionen). Konventionen slår fast
att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall
lämnas okränkt och att ingen får berövas sin egendom annat än i det
allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av
folkrättens allmänna grundsatser. Sverige har anslutit sig till
konventionen men har vid ett tillfälle fällts av Europadomstolen för
brott på denna punkt (Europadomstolens dom den 23 september 1982 i målet
Sporrong och Lönnroth, Ser. A. Vol. 52).
Mot denna bakgrund är det angeläget att skyddet för äganderätten skrivs
in i grundlagen på ett mera uttryckligt sätt än för närvarande.
Kommittén bör därför överväga frågan om att införa en regel i
regeringsformen som slår fast att den enskilda äganderättens princip är
orubblig och att inskränkningar endast får ske i klart angivna fall.
Kommittén bör därvid studera hur sådana regler formulerats i utländska
författningar samt i Europakonventionen och i andra liknande
internationella dokument. Flera förslag till utformning av en sådan
bestämmelse har också förts fram i olika sammanhang i den allmänna
debatten i Sverige.
Det är ofrånkomligt att vissa inskränkningar i äganderätten måste få
göras. Även andra ingrepp och befogenhetsinskränkningar än
expropriation, t.ex. med avseende på naturvård och fysisk planering
måste givetvis också i framtiden vara tillåtna. Kommittén bör söka
utforma en regel som på ett så distinkt och precist sätt som möjligt
slår fast vilka inskränkningar som skall vara tillåtna. Utgångspunkten
bör vara att skapa garantier för att befogenhetsregleringen inte är mera
ingripande än som motiveras av vad som är nödvändigt från allmän
utgångspunkt och som är förenligt med den demokratiska rättsstatens
principer. En annan utgångspunkt för kommitténs överväganden bör vara
att enskilda inte godtyckligt skall drabbas ekonomiskt av
befogenhetsinskränkningar. Grundlagsregeln bör ange att rätten till
ersättning i rimlig utsträckning skall motsvara graden av befogenhets inskränkning.
Europakonventionen ger en viss ledning i fråga om de problem som måste
tas upp vid införandet av ett mer kvalificerat skydd för äganderätten.
Kommittén bör vidare göra en genomgång av befintlig lagstiftning som i
något avseende begränsar äganderätten och lägga fram förslag till de
ändringar i den som föranleds av kommitténs förslag i fråga om
grundlagsregleringen. Kommittén bör också överväga om dess förslag i
fråga om grundlagsskyddet får några konsekvenser för 8 kap. RF och, om
så är fallet, föreslå de ändringar i kapitlet som behövs.
När det gäller frågan om ersättning vid egendomsavhändelse bör kommittén
överväga preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt
till ersättning vid expropriation och liknande förfoganden.
Skyldigheten att erlägga skatter och avgifter till stat och kommun har
också beröringspunkter med frågan om vilka inskränkningar i äganderätten
som kan accepteras (jfr artikel 1 i första tilläggsprotokollet till
Europakonventionen). Svårigheter föreligger dock när det gäller att
definiera vad skatter och avgifter är och att ange gränser för det
allmänna att ta ut sådana pålagor. I 2 kap. 10 § RF finns ett förbud mot
retroaktiv skattelagstiftning. Kommittén bör mot bakgrund av denna regel
söka klarlägga beskattningsmaktens gränser. Kommittén bör lämna förslag
till eventuellt motiverade ändringar i RFs regler om skatter och
avgifter.
Närings- och yrkesfriheten, dvs. friheten att starta ett företag och att
vara verksam i den näring eller det yrke man önskar, är ett omistligt
inslag i ett fritt samhälle. Den är även en förutsättning för mångfald i
näringslivet och för utveckling av nya företag, företagsformer och
produkter. Närings- och yrkesfriheten är nödvändiga institutionella
förutsättningar för en väl fungerande marknadsekonomi. Rätten att
bedriva näringsverksamhet och att utöva ett yrke är så grundläggande i
ett fritt samhälle att det bör övervägas om den inte också bör ges ett
grundlagsskydd. Ett sådant skydd skulle även ligga väl i linje med de
aktuella internationella samarbetssträvandena.
I Sverige har vi haft en lång tradition av etableringsfrihet. Under de
senaste decennierna har närings- och yrkesfriheten dock kommit att
inskränkas på olika sätt, exempelvis genom monopol, auktorisationskrav,
etableringskontroll, särskilda bidragsbestämmelser och andra
regleringsåtgärder. En grundlagsregel som skyddar närings- och
yrkesfriheten kan inte vara ovillkorlig. Vissa andra intressen kan
motivera att undantag görs. Kommittén bör därför utreda frågan om hur en
grundlagsbestämmelse som medger undantag för vissa speciella fall bör
vara utformad.
Kommittén bör även i denna del göra en genomgång av
författningsbeståndet på näringsområdet och föreslå de ändringar som
kommitténs förslag i grundlagsfrågan kan föranleda.
S.k. negativ föreningsrätt har också betydelse för närings- och
yrkesfriheten (jfr prop. 1991/92:51).
Föreningsfriheten består enligt 2 kap. 1 § RF i att varje medborgare
gentemot det allmänna är tillförsäkrad frihet att sammansluta sig med
andra för allmänna eller enskilda syften (positiv föreningsfrihet).
Enligt 2 kap. 2 § RF innebär föreningsfriheten vidare att varje
medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot tvång att tillhöra
politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för
åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant
hänseende (negativ föreningsfrihet).
Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen också följa
rätten att utan sanktion utträda ur en förening. Rätten att stå utanför
en förening är emellertid ingen självklarhet i Sverige. Arbetsdomstolen
har visserligen vid flera tillfällen fastställt att en medlem i en
facklig organisation har rätt att lämna organisationen på egen begäran.
Det förekommer dock att fackliga organisationer nekar eller ställer upp
hinder om en medlem önskar utträda eller skapar svårigheter för ar betsgivare som önskar anställa någon som inte är fackligt ansluten. På
samma sätt kan det uppstå svårigheter för en arbetssökande i de fall
arbetsgivaren förbundit sig att endast anställa dem med viss facklig
tillhörighet och den arbetssökande tillhör en annan organisation eller
inte tillhör någon facklig organisation alls.
För att skydda medborgarnas rättigheter mot angrepp från andra enskilda
är det, till skillnad från skyddet gentemot den offentliga makten, i de
flesta fall tillräckligt med vanlig lag. Detta hindrar inte att det kan
finnas skäl att i grundlag ta in vissa klart avgränsade regler som
gäller förhållandet mellan enskilda. Så har skett beträffande rätten
till fackliga stridsåtgärder (2 kap. 17 § RF), och i fråga om
författares m.fl. rätt till sina verk (2 kap. 19 § RF). Det bör ankomma
på kommittén att överväga frågan om en utbyggnad av grundlagsskyddet för
den negativa föreningsrätten, för att garantera den enskildes frihet att
själv välja eller avstå från medlemskap i t.ex. en facklig organisation.
En grundlagsreglering av den negativa föreningsrätten måste dock också
vägas mot bl.a. värdet av att upprätthålla principen om avtalsfrihet.
Kommer kommittén emellertid fram till att en grundlagsändring är
motiverad bör den lämna förslag i saken. I motsatt fall bör kommittén ta
upp frågan om det är lämpligt att saken regleras i vanlig lag.
Slutligen bör kommittén i detta sammanhang också överväga om regerings formens nuvarande reglering i tillräcklig grad skyddar de ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter som finns upptagna i Parisstadgan.
Europakonventionen ingår i den s.k. EG-rätten. Den anses inom EG utgöra
en del av de rättsprinciper som gäller inom gemenskapen utan att detta
har kommit till uttryck i fördragen om EG. Den skall iakttas såväl när
EGs organ själva beslutar normer som när medlemsstaterna inför
nationella regler på grundval av EG-direktiv. Ett EES-samarbete innebär
att Sverige på de områden samarbetet gäller skall införliva EES-avtalet
och därmed EG-rätt med svensk rätt. Kommittén bör undersöka vilka
konsekvenser detta får beträffande Europakonventionens tillämplighet i
Sverige. Vid ett svenskt medlemskap i EG kommer dessutom en del av EG-
rätten att gälla i Sverige direkt utan något särskilt mellanliggande
svenskt beslut om införlivande. Den fråga som då uppkommer är om
konventionen bör införlivas med svensk rätt generellt sett (jfr
1991/92:KU12). Kommittén bör ta ställning till om detta är möjligt och
lämpligt och i så fall lägga fram de förslag som kan anses motiverade.
Därvid bör beaktas hur frågan om konventionens införlivande med den
interna rätten utvecklas i de övriga nordiska länderna där Danmark,
Finland och Norge har kommit olika långt.
Som nämnts inledningsvis har fri- och rättighetsskyddet samband med
frågan om lagprövningsrätten, dvs. rätten - och skyldigheten - för
domstolar och andra offentliga organ att pröva om normer beslutade på
olika nivåer är förenliga med överordnade regler och då i första hand
grundlagens bestämmelser, t.ex. 2 kap. RF. Lagprövningsrätten var länge
omtvistad i vår rättsordning men den vann slutgiltigt erkännande vid
tillkomsten av 1974 års RF och den skrevs in i grundlagen år 1979. Vad
diskussionen sedan dess gällt är framför allt det krav på uppenbar
motstridighet med en överordnad författning som enligt 11 kap. 14 § RF
gäller i fråga om lagar och förordningar. Kritik har riktats mot att
t.ex. en förordning som strider mot en lag skall tillämpas, om inte
motstridigheten är uppenbar. För min del kan jag instämma i att den
nuvarande grundlagsregeln inte är tillfredsställande utformad. Som jag
ser det ger den uttryck för ett alltför restriktivt sätt att se på
lagprövningsrätten. Kommittén bör därför överväga om utrymmet för
lagprövningsrätten bör vidgas genom att kravet på att felet skall vara
uppenbart tas bort eller mildras i vart fall när det gäller den prövning
som åligger domstolarna.
En annan möjlighet som bör övervägas är att ge någon av de högsta
domstolsinstanserna till exklusiv uppgift att pröva grundlagsenligheten
hos beslut av intresse från konstitutionell synpunkt. Ett ytterligare
alternativ är att skapa någon form av författningsdomstol med denna
uppgift. En sådan uppgift skulle främst bestå i att svara för normkon trollen, men kommittén bör även överväga vad som i övrigt bör ingå i
prövningsbefogenheten. Det bör understrykas att det givetvis när det
gäller utövandet av normkontrollen endast skall vara fråga om en
juridisk kontroll av normbeslut på olika nivåer. Kommittén bör studera
de olika system med domstolsprövning av konstitutionella frågor som
finns utomlands. Av störst intresse är givetvis de som finns i västeuro peiska länder. Om kommittén skulle komma fram till att en domstol med nu
avsedd uppgift bör finnas i någon form, bör den också ta ställning till
vilken roll - förutom dagens lagprövningsrätt - även lagrådsgranskning
skall ha i ett sådant system.
En annan aspekt på rätten till domstolsprövning är de krav som
Europakonventionen ställer och som gäller den enskildes rätt att få sina
civila rättigheter och skyldigheter prövade inför en inhemsk domstol.
Enligt artikel 6 skall envar, när det gäller prövning av hans civila
rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till en opartisk och
offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk
domstol som upprättats enligt lag. Utvecklingen har efter hand visat att
den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna anser att även
tillämpningen av vissa regler i den offentliga rätten som rör
förhållandet mellan enskilda och det allmänna gäller civila rättigheter
och skyldigheter i den mening som avses i konventionen (se t.ex. prop.
1987/88:69 Bilaga 5).
Ytterligare ett skäl för att få till stånd domstolsprövning i fler
ärendegrupper är Sveriges behov av anpassning till krav som uppställs i
vissa EG-direktiv på domstolsprövning i större utsträckning än vad som
för närvarande gäller i Sverige vid sidan av möjligheten till rättspröv ning. Sverige har år 1991 ansökt om svenskt medlemskap i EG. Dessutom
står Sverige som EFTA-land inför ett avtal med EG om ett europeiskt
ekonomiskt samarbetetsområde (EES). Ett svenskt deltagande i det
europeiska integrationsarbetet kan också generellt leda till krav på att
enskilda i ökad utsträckning skall kunna göra sina rättigheter gällande
inför domstol. I den utsträckning ändringar är nödvändiga inför ett EES-
avtals ikraftträdande den 1 januari 1993 får saken behandlas i annan
ordning. Kommittén bör emellertid inrikta sig på frågan hur en mera
långsiktig lösning bör vara utformaad i ett EG-perspektiv.
En uppgift för kommittén bör således vara att överväga och lägga fram
förslag som gör svensk lagstiftning anpassad till våra internationella
åtaganden i fråga om rätt till domstolsprövning. Kommittén bör därvid se
på de regler som gäller för domstolsprövning av förvaltningsbeslut i
andra jämförbara länder.
Kommittén bör vidare ta ställning till om den svenska domstolskontrollen
av förvaltningsbeslut bör förbättras så att en generell möjlighet till
domstolsprövning införs. Rättsprövningslagen har som jag tidigare sagt
till syfte att anpassa vår lagstiftning till Europakonventionen i detta
hänseende. Det är emellertid osäkert om denna reglering är tillräcklig.
Frågan har inte prövats av Europadomstolen. Konventionen är dessutom
uttryck för en europeisk minimistandard och det kan ifrågasättas om inte
den svenska rättsordningen bör uppfylla högre ställda krav än så när det
gäller rättssäkerheten för den enskilde. Parisstadgans formuleringar om
myndigheternas "förpliktelse att följa lagen och en opartisk
rättskipning" understryker ytterligare vikten av att svensk
rättsutveckling väl ansluter till den europeiska utvecklingen. Kommittén
bör därför överväga om det är lämpligare med ett helt nytt institut.
Utgångspunkten bör vara att förvaltningsbeslut som rör "civila"
rättigheter eller skyldigheter prövas av allmän domstol eller allmän
förvaltningsdomstol. För att undvika gränsdragningsproblem kan det
övervägas att göra domstolsprövningen av förvaltningsbeslut mera allmän
(jfr 1991/92:KU12). I det sammanhanget bör dock särskilt beaktas att
beslut som är av säkerhets- eller utrikespolitisk natur inte onödigtvis
underkastas domstolsprövning. Det kan även finnas andra
förvaltningsbeslut som är mindre väl ägnade att prövas av domstol.
Det är som framgått angeläget med en genomgång av svensk lagstiftning i
syfte att bringa den i överensstämmelse med Europakonventionen och
Europadomstolens avgöranden. Det är knappast möjligt för kommittén att
göra en generell genomgång av all vår lagstiftning. En sådan genomgång
får göras på varje rättsområde för sig samtidigt som annat reformarbete
på respektive område genomförs. Kommittén bör dock vara oförhindrad att
peka på lagstiftning som kan antas inte uppfylla Europakonventionens
krav.
Utredningen bör under arbetets gång samråda med utredningen (Ju 1991:03)
om grundlagsfrågor inför EG, som har i uppdrag att utreda behovet av
grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EG samt föreslå sådana
ändringar (dir. 1991:24).
För kommittén gäller vidare regeringens direktiv (dir. 1984:5) till
samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens
inriktning.
Kommittén bör eftersträva att finna samlande lösningar på de frågor som
omfattas av dess uppdrag. Liksom alltid när det gäller grundlagsfrågor
är det angeläget att de förslag som läggs fram har bred politisk
förankring.
De uppgifter som läggs på kommittén är omfattande och flera av dem
kräver grundliga genomgångar och analyser av gällande lagstiftning. Det
är ändå angeläget att kommittén kan lägga fram förslag snabbt. Den bör
vara oförhindrad att presentera förslag successivt genom att lägga fram
delbetänkanden. I vart fall förslag till grundlagsändringar i fråga om
äganderätten, närings- och yrkesfriheten samt den negativa
föreningsrätten bör läggas fram i sådan tid att en proposition i ämnet
kan läggas fram för riksdagen i december 1993 (jfr 8 kap. 15 § RF). De
frågor som har betydelse för ett svenskt EG-medlemskap bör behandlas så
att förslag kan genomföras till den 1 januari 1995, vilket innebär att
kommittén måste lämna sådana förslag under hösten 1993. Kommitténs
arbete bör i sin helhet vara avslutat senast till halvårsskiftet 1994.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
statsrätt och förvaltningsrätt
att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119)
-med högst tio ledamöter med uppdrag att utreda frågan om grundlagsskydd
för äganderätten m.m. samt frågan om vidgade möjligheter till
domstolskontroll,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
kommittén.
att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hennes hemställan.
(Justitiedepartementet)