Torsdagen den 23 april
Protokoll
1991/92:99
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1991/92:Sk26 till skatteutskottet
1991/92:Fi32—Fi37 till finansutskottet
1991/92:Ub62-Ub68 till utbildningsutskottet
1991/92:N34 till näringsutskottet
1991/92:Sk27 till skatteutskottet
1991/92:Fi38 och Fi39 till finansutskottet
1991/92:Jo36-Jo39 till jordbruksutskottet
1991/92:K20-K22 till konstitutionsutskottet
1991/92:Sf31 till socialförsäkringsutskottet
1991/92:T20 till trafikutskottet
1991/92:N35 och N36 till näringsutskottet
1991/92:Sk28 och Sk29 till skatteutskottet
1991/92:N37-N52 till näringsutskottet
1991/92:Sf32-Sf35 till socialförsäkringsutskottet
1991/92:BolO-Bol3 till bostadsutskottet
1991/92:Sf36—Sf40 till socialförsäkringsutskottet
1991/92:Ub69-Ub76 till utbildningsutskottet
1991/92:T21 och T22 till trafikutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Justitieutskottets betänkanden 1991/92:JuU22 och JuU23
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1991/92:SfU9
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande jordbruksutskottets betänkanden 1991/92:JoU12,
JoU13 och JoU14, finansutskottets betänkanden 1991/92:FiU14, FiU15 och 1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 99
Prot. 1991/92:99 FiU16, kulturutskottets betänkanden 1991/92:KrU20, KrU23, KrU24,
23 april 1992 KrU25 och KrU26 samt konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU32
(beträffande debatten i dessa ärenden, se prot.98).
Jordbruksutskottets betänkande JoU12
Mom. 8 (anslag till landsbygdsutveckling m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 12 för meningsyttringen
av Annika Åhnberg i motsvarande del.
Mom. 26 (anslag till rådgivning och utbildning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Annika
Åhnberg i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 34 (skogsvårdsorganisationen: myndighetsuppgifter)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 132 för reservation 1 av
Göran Persson m.fl.
Mom. 36 (översiktliga skogsinventeringar)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 132 för reservation 2 av
Göran Persson m.fl.
Mom. 40 (uttalande om fortsatt stöd till skogsvägar)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Göran Persson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 41 (anslag och ifrågasatt bidragsram till byggande av skogsvägar)
Utskottets hemställan bifölls med 283 röster mot 14 för meningsyttringen
av Annika Åhnberg i motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 49 (återbäring av bensinskattemedel)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 24 för reservation 4 av
Christer Windcn.
Mom. 61 (allmän fiskevårdsavgift)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 132 för reservation 5 av
Göran Persson m.fl.
Mom. 64 (djursjukvårdsavgiften)
Först biträddes reservation 6 av Göran Persson m.fl. - som ställdes mot
meningsyttringen av Annika Åhnberg i motsvarande del - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 163 röster mot 133 för reserva-
tion 6 av Göran Persson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Ylva Annerstedt (fp) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats
ha avstått från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Jordbruksutskottets betänkande JoU13
Mom. 4 (statens naturvårdsverk)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 120 för reservation 1 av
Göran Persson m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (beredskapsmedel i naturvården)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 131 för reservation 2 av
Göran Persson m.fl.
Mom. 7 (bidrag till miljöarbete)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 13 för meningsyttringen
av Annika Åhnberg i motsvarande del.
Mom. 8 (kalkningsprogrammet)
Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot 118 för reservation 3 av
Göran Persson m.fl.
Mom. 10 (investeringar på miljöområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 13 för meningsyttringen
av Annika Åhnberg i motsvarande del.
Mom. 27 (redovisning av konvention till skydd för den biologiska mångfal-
den)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 130 för reservation 5 av
Göran Persson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU14
Mom. 1 (arbetet i skogspolitiska kommittén)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 120 för reservationen av
Göran Persson m.fl.
Mom. 4 (förbud mot införande av främmande trädslag)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Annika
Åhnberg - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU14
Mom. 6 (kontroll av obligationshandel)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 131 för reservationen av
Hans Gustafsson m.fl.
Prot. 1991/92:99 Övriga moment
23 april 1992 Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU15
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU 16
Mom. 1 (riktlinjer för översyn av organisationen av stödet till regerings-
kansli och myndigheter)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 132 för reservationen av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 2-4
Utskottets hemställlan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU20
Mom. 3 (medelsanvisningen till Bidrag till Operan)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Elisabeth
Persson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 11 (grundbelopp till regionala och lokala teater-, dans- och musikin-
stitutioner)
Utskottets hemställan bifölls med 221 röster mot 16 för meningsyttringen
av Elisabeth Persson i motsvarande del. 60 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 13 (medelsanvisningen till Bidrag till regionala och lokala teater-,
dans- och musikinstitutioner)
Utskottets hemställan bifölls med 238 röster mot 14 för meningsyttringen
av Elisabeth Persson i motsvarande del. 41 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 16 (medelsanvisningen till Bidrag till fria teater-, dans- och musik-
grupper m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 131 för reservation 6 av
Åke Gustavsson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU23
Mom. 9 och 10 (beräknande av medel för anslagsposten Utveckling av cen-
tralmuseernas verksamhet, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 120 för reservation 1 av
Jan-Erik Wikström m.fl.
Mom. 12 och 13 (beräknande av medel för anslagsposten Arbetets museum,
m.m.)
Först biträddes reservation 2 av Jan-Erik Wikström m.fl. med 122 röster
4 mot 13 för meningsyttringen av Elisabeth Persson. 162 ledamöter avstod från
att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 175 röster mot 125 för reserva-
tion 2 av Jan-Erik Wikström m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU24
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU25
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU26
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU32
Mom. 1 (stat-kyrka-frågan)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 14 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Johan
Lönnroth i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 4 (medlemskap i Svenska kyrkan)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 244 röster mot 46 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservationen av Ylva Annerstedt. 4 ledamöter avstod från att
rösta.
Jerry Martinger (m) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
avstått från att rösta.
Mom. 12 (successionsordningen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Johan
Lönnroth i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 15 (grundläggande föreskrifter om Svenska kyrkan m.m.)
I detta moment föreslogs lagstiftning som innefattade grundläggande före-
skrifter om kyrkomötet, m.m. Av ärendet framgick att lagstiftningen önska-
des genomförd med ett enda beslut. För bifall härtill krävdes att minst tre
fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter för-
enade sig om beslutet. Beslut skulle fattas genom omröstning. Omröst-
ningen skulle förrättas med rösträkning.
Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 1 för avslag, dvs. utskot-
tets hemställan hade bifallits av minst tre fjärdedelar av de röstande och mer
än hälften av riksdagens ledamöter. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
|
Prot. 1991/92:99 23 april 1992 |
Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. |
|
Socialpolitik - |
4 § Socialpolitik - inriktning och anslag Föredrogs vis). Anf. 1 BO HOLMBERG (s): Herr talman! Socialutskottet har valt att behandla hela ekonomin för soci- Vi tror att vi på det sättet sparar tid för kammaren. I stället för att komma Den goda tanken tycker vi dock från Socialdemokraterna inte kan fullföl- Jag ser framför mig en ordning där vi inte får en företrädare som talar för Herr talman! Jag vill börja med att hämta min utgångspunkt för dagens Jag tror att kampen om opinionen nu i stor utsträckning kommer att föras Jag ser alltså framför mig en växande klyfta mellan det som folk oroar sig Se också på hur svängningen har kommit i opinionen kring EG. Se hur vi Det är lätt att stå här i riksdagen och tala om att man måste göra bespa- |
6
en helt annan sak att sitta i kommuner och landsting och förverkliga dessa
nedskärningar.
Det är det som nu börjar ske i kommunerna och landstingen. Det kunde
socialutskottets ledamöter få känna på när vi gjorde ett besök i södra Sve-
rige, där ansvariga landstingspolitiker, oavsett om de var borgerliga eller om
de var socialdemokrater, sade: Hoppsan! Är det sådana här jättestora ned-
dragningar vi skall göra för 1993?
När vi dessutom framhöll att finansplanen pekar ut ytterligare 10-15 mil-
jarder för 1994 och därtill ytterligare nedskärningar på 10-15 miljarder för
1995, sade man i landsting som vi besökte: Men det kan väl aldrig bli realitet!
Det visar klyftan mellan de papper och de analyser som vi umgås med här
och det som nu börjar växa fram ute i folkopinionen.
Beror då de här förändringarna, som nu kvinnorna först möter - när dagi-
set inte kan vara öppet lika länge, när det börjar bli trångt inom äldreomsor-
gen och mindre med jobb - enbart på lågkonjunkturen? frågar folk på mö-
tena.
Jag svarar att det inte gör det. Det är också ett resultat av regeringens poli-
tik. Man har alldeles klart gått ut och sagt att först skall hela svenska folket
få det sämre, och det ser folk nu att de börjar få. Det är en felaktig fördel-
ningspolitik att göra neddragningar på den offentliga sektorn.
Det verkar som om SAF och ledande moderater har hoppat av från efter-
krigstidens samförståndsanda och valt att alltför ensidigt följa kapitalets och
marknadens väg. Vi hade en samförståndsanda som gick ut på att vi såg den
samlade produktionen och välfärden tillsammans. Om vi skulle få en bra in-
dustri och bra produktion, var det viktigt att hela befolkningen lyftes till bild-
ning och i socialt avseende. Vi såg ett samband mellan produktion och väl-
färd.
Frågan är nu hur det kommer att bli, om man kommer att skjuta nuva-
rande folkstyre och demokrati åt sidan och ge marknaden det stora sväng-
rum som man vill ha.
Ekonomer i och utanför regeringskansliet vill åstadkomma skattesänk-
ningar på 35 miljarder kronor för att vi skall få en bra inträdesbiljett till EG.
Jag har sett att de proffstyckande nationalekonomerna också trycker på för
att åstadkomma dessa jättestora skattesänkningar. Dessutom vill man ha en
minskad offentlig välfärd.
Därutöver pratar man öppet i Ekonomiska klubben i radio om att arbets-
lösheten skall gå upp. När nationalekonomerna får frågan vad regeringen
skall göra, svarar de att regeringen skall vara oerhört ståndaktig. Den skall
sitta på läktaren och se på när arbetslösheten går upp, och den skall göra
dessa neddragningar. Sedan skall nämligen allt bli bättre.
Det är den ekonomiska filosofi som är på väg att vinna fotfäste i svensk
politik i dag.
När man är ute på möten märker man att folk börjar ställa frågor och att
solidariteten vaknar. Frågan är hur pass stark solidaritetstanken ute i vår be-
folkning är. Vill man ge upp den demokratiska verkningskraft som regering
och riksdag, kommun och landsting, har i dag? Vill man ge upp den välfärds-
modell vi har? Vill man vänja sig vid en arbetslöshet på 5-10 %?
Socialdemokraterna tror inte det. Vi tror i stället att den moderatledda
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
regeringen har underskattat solidaritetstanken hos den svenska befolk-
ningen. Tiden får väl visa vem av oss som har rätt.
Jag såg också att riksbankschefen Bengt Dennis nyligen gick ut och sade
att regeringens tal om EG-skatter ökar osäkerheten om regeringens finans-
politik. Det innebär ett klart tecken på oro och en varning för att regeringen
kanske inte klarar att hålla i finanspolitiken, från den som är ytterst ansvarig
för stabiliteten på penningmarknaden. Jag tror att en fråga om trovärdighet
för Carl Bildt och hans regering här kan vara under uppsegling.
Herr talman! Det är nu den enda vägen och den bästa regering Sverige
någonsin har haft börjar möta verkligheten. Regeringen kommer att möta
verkligheten, när man går ut och säger att man skall göra stora skattesänk-
ningar. Politikerna skall sitta på läktaren och marknaden skall fram, och så
skall allt bli bättre. Kommer den teorin att hålla? Den har inga vetenskapliga
grunder. Den har pajat i USA och i England.
Regeringen kommer att möta verkligheten i opinionen. Kommer solidari-
tetstanken hos människorna att ta emot dessa orättvisor?
Regeringen kommer att möta verkligheten i regeringskansliet - kan dessa
fyra partier hålla ihop och successivt forma en enhetlig regeringspolitik?
Jag vill här citera Dagens Nyheter från den 10 april. Där beskrivs i en le-
dare alla turer inom regeringen vad gäller vårdnadsbidrag och familjepolitik.
De är som bekant inte få utan många, och de går åt olika håll och kanter. Så
här skrev Dagens Nyheter: ”Ännu en gång visar det sig att hårt predikade
åsikter har försetts med märkligt tunna insikter om hur saker praktiskt kan
utföras.---I regering räcker det inte med valtal.”
Jag tycker att det är en målande beskrivning. De borgerliga partierna har
sina hjärtefrågor, men de har ännu ingen heltigenom sammanhållen politik.
Se på socialpolitiken och sjukvårdspolitiken, som vi skall behandla i dag.
Här gick det åt olika håll i regeringsförklaringen och åt olika håll i budget-
propositionen. De frågor man inte har varit överens om har man skickat i
väg till kommissioner och utredningar. Och se på debatten i dag! Det kan
inte vara en företrädare för utskottsmajoriteten, utan det skall vara fyra.
Låt mig först ta upp regeringsförklaringen. Där kunde man dystert läsa
Moderaternas konservativa text. De vill bort från den generella välfärdspoli-
tiken. I regeringsförklaringen står att det skall vara en grundtrygghet. Jag
har läst socialpolitik och statskunskap. Jag vet att uttrycket grundtrygghet
gäller förhållandena före kriget. Generell välfärdspolitik, standardtrygghet
är något helt annat, modernare. Här vill man tillbaka till den grundläggande
tryggheten.
Så skriver man också i texterna att den grundtryggheten betyder mest för
”de ensamma, fattiga och sjuka”. När kunde man senast i en regeringstext
läsa en programförklaring där det talas om fattiga i Sverige? Detta var för
mig en dyster läsning.
Socialliberalerna har sin text i regeringsförklaringen. De har fina ambitio-
ner, Bengt Westerberg och Folkpartiet, när det gäller det glömda Sverige.
Det står att man skall förverkliga Handikapputredningens förslag.
I kds kan man vara nöjd. Partiet har fått sina texter. Det står allmänt om
rätten till liv i regeringsförklaringen.
I Centern verkar man vara nöjd med löftena om att förändra familjepoliti-
ken, likaså inom kds.
Men visst ger regeringsförklaringen olika budskap - till oss här i riksda-
gen, till väljarna, till de svenska medborgarna.
Vad står det i budgetpropositionen i år som berör socialutskottets arbets-
område? Jag läser med stor tillfredsställelse att de gamla och sjuka skall prio-
riteras. Det tror jag hela socialutskottet hälsar med stor tillfredsställelse.
Men sedan läser jag vidare i texten. Där står att man skall dra in 7,5 miljarder
kronor från kommunerna 1993. Sedan skall man dra in i storleksordningen
minst 10 miljarder åren 1994 och 1995. Vad tror ni blir över till de gamla
och sjuka, om man skall brandskatta kommuner och landsting på så stora
summor? Den kommunala ekonomin kommer att slås sönder och samman,
man kommer icke att klara att ge allt fler äldre en anständig vård och om-
sorg, om det sker så stora indragningar.
Vad skall vi tro? Skall vi tro på att det blir en prioritering av de äldre och
sjuka? Det är ett budskap i regeringens budgetproposition. Eller skall vi tro
att det blir dessa jätteneddragningar i ekonomin och därmed en försämring
för de gamla och sjuka? Kanske kan någon av de fyra herrarna och damerna
som skall prata i dag ge oss i Socialdemokraterna ett besked på den punkten?
Andra motsättningar har regeringen skickat i väg till kommissioner och
utredningar. Jag vill säga till kammaren att socialutskottet under den förra
riksdagsperioden ägnade en stor del av sitt arbete till att studera alkoholpoli-
tiken. Vi var ute hos myndigheter, och vi träffade olika företrädare och för-
sökte fördjupa oss i alkoholpolitiken. Vi gjorde en beställning hos dåva-
rande regering.
Vi hade arbetat fram fem-tio punkter. Utskottet kunde inte gå längre - vi
har ju inga resurser. Men regeringen har det. Vi var överens från vänster till
höger om att gå till regeringen för att få tillbaka ett förslag om alkoholpoliti-
ken. Vad fick vi? Inte har vi fått något förslag på dessa fem-tio konkreta
områden. Vi har fått en kommission. I den kommissionen sitter alltifrån al-
koholliberaler, som vill ha in marknaden i all alkoholpolitik och sälja vin och
sprit fritt i butikerna, till dem som vill ha ännu fler restriktioner än i dag.
Hela åsiktspanoramat finns med i den alkoholpolitiska kommissionen.
Vad kommer det att bli för ställningstaganden om alkoholpolitiken under
den här mandatperioden? Ja, vi kommer att hänvisas till kommissionen.
Alla som vill väcka motioner under den här perioden om alkoholpolitiken
göre sig icke besvär. De kommer att hänvisas till kommissionen.
Under valrörelsen sade ni i valtal att olika saker skulle förverkligas på al-
koholpolitikens område. Ni förverkligar inte något i regeringspolitiken, men
ni förverkligar utredandet. Vallöftena finns nu hos alkoholkommissionen.
Detsamma gäller hälso- och sjukvården. Har det lagts fram någon propo-
sition med förslag till förändringar i försäkringssystemet - som Moderaterna
vill ha, Folkpartiet också, men på ett mjukare sätt, och Centern? Nej. Mot-
sättningarna skall redas ut i en sjukvårdskommission.
Ni har, var och en på sitt sätt, talat till väljarna. Ni kom i regeringsställ-
ning, men ni kommer inte med några förslag. De har förts över till kommis-
sionen.
Det finns vidare en kommission som utreder frågan om prioriteringar. Det
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
10
var något som beställdes av den förra riksdagen. Vidare finns det en utred-
ning om socialpolitiken.
Jag tror inte att vi kommer att få så mycket hårt arbete i socialutskottet
under den här mandatperioden, eftersom de stora frågorna har hänvisats till
kommissioner.
Herr talman! Jag anser att det är regeringens skatte- och ekonomiska poli-
tik som hitintills har segrat. Det är en aning dystert för oss som arbetar i
socialutskottet och som skall värna de mest utsatta grupperna. Det är med
hjälp av den ekonomiska politiken och skattepolitiken som regeringen skall
tvinga kommunerna till neddragningar. Det har skett orättvisa omfördel-
ningar i människors köpkraft.
LO-ekonomerna har nu granskat regeringens beslut angående ekonomi
och skattepolitik. Vilka har vunnit? Jo, de som har mycket kapital och höga
inkomster. Vilka har förlorat? Jo, de som är arbetare och tjänstemän. Så ser
det ekonomiska utfallet ut av de beslut som hitintills har fattats.
Om regeringen fortsätter så här, är i förlängningen risken att vi i riksdagen
får stå för socialpolitiken och agera sopkvast på det ena och andra området.
Att man inom socialpolitiken och socialtjänsten kan ligga relativt lågt, beror
på att alla har arbete och att det råder en generell välfärd. Men om välfärden
börjar knaka i sina beståndsdelar, rasar problemen ner i socialutskottets knä.
Jag hoppas att det inte skall behöva bli på det sättet.
Socialdemokraterna har i tre viktiga partimotioner presenterat sitt alter-
nativ till social- och sjukvårdspolitik. Vi kommer att hålla hårt på det alter-
nativet. Vi tror att det är riktigt.
För det första anser vi inte att stora skattesänkningar kan förenas med väl-
färd, vård och omsorg till alla. Sverige behöver ett väl tilltaget skattetryck
för att klara välfärdsmodellen. Det är vår grundinställning, och den kommer
vi att hålla fast vid. Vi tror inte på finansplanens förslag till jättestora ned-
skärningar.
För det andra anser vi inte att penningmakten och marknaden skall sköta
välfärden. Vi tror att demokratin, vi som människor, rättvisan och samhälls-
ekonomin skall göra det i stället.
Jag tror på en politik med både huvud och hjärta. Men jag ser inget hjärta
i penningmakten och marknaden. Däremot ser jag en chans för hjärtat i de-
mokratin och solidariteten.
Vi anser inte att dagens långtgående systemkritiker - som talar illa om den
svenska modellen och sjukvården och anser att den är dålig och för dyr och
skall bytas, som talar om kommunism och centralstyrning och kommer med
allt vad som finns av invektiv - inte har på fotterna i sakfrågan.
Vi säger till de värsta systemkritikerna: ”Upp till bevis, mina herrar och
damer. Är det som ni säger?”
Vi har fullgoda fakta på fotterna. Det har gjorts internationella och natio-
nella studier som visar att den svenska sjukvårds- och socialpolitiska model-
len är mycket bättre än vad systemkritikerna säger. Vi vill inte slänga ut bar-
net med badvattnet. Vi står fast vid demokratin och den offentliga sektorn
som hörnpelare i vår välfärdsmodell.
Herr talman! Om den moderatledda regeringspolitiken får fortsätta, kom-
mer det att uppstå en ideologisk skiljelinje under den här valperioden. Alter-
nativen i svensk politik kommer att vara marknadens väg med större orättvi-
sor eller demokratins väg med solidaritens möjligheter. Socialdemokraterna
kommer att tydligt markera solidaritetens väg, och vi kommer att skärpa de-
batten gentemot systemkritikerna.
Herr talman! Jag vill avsluta med att ta upp ett antal sakområden och ställa
frågor till utskottsmajoriteten - om någon från regeringen hade kunnat vara
här.
För det första är det frågan om köpa-sälj-system, som har kommit i gång
i fem landsting och i ilera kommuner.
Jag besökte Svenska Läkaresällskapets höstmöte. Där uppträdde Tomas
Ihre, som är cheföverläkare på Södersjukhuset. Han var orolig över den lös-
ning som hade börjat användas, dvs. Stockholmsmodellen, utan att det fanns
några indikationer om att kvaliteten skulle upprätthållas och i övrigt veta vad
som gjordes.
Jag träffade en av läkarna på Karolinska sjukhuset som arbetar inom on-
kologin, som Jerzy Einhorn väl känner till. Han berättade för mig att en dag
kom ett antal byråkrater dit. En s.k. beställarchef kom i spetsen. Hon sade
att herrarna och damerna som har ansvaret för sjukvården skulle krympa
vårdutrymmet. Här skulle ett antal tjänstemän få plats och ”köpa-sälja”.
Den här läkarens bedömning var att antalet byråkrater skulle växa i det här
systemet. Det måste ju vara helt snett.
En hälsoekonom hävdade på Svenska Läkaresällskapets stämma att de
övergripande ekonomiska styrsystemen inte kommer att kunna angripa
grundorsakerna till kostnader och effektivitet inom sjukvården. Hans be-
dömning är att nationalekonomernas modeller inte kan greppa de krafter
som driver fram ekonomin och kostnaderna.
Dessa krafter är - jag vet att Jerzy Einhorn och andra har fördjupat sig i
de frågorna - relationen patient-doktor och den medicinsk-tekniska utveck-
lingen. Det är dessa krafter som driver fram kostnaderna. Hälsoekonomer
skall i förtroende med sjukvårdspersonalen och professionen komma åt
kostnaderna.
Jag är övertygad om att man med den ansatsen kan göra mycket för svensk
hälso- och sjukvård - och det i takt med sjukvårdspersonalen.
Tomas Ihre säger också att Stockholmspolitikerna inte har vågat ta sitt an-
svar. De lägger ett köpa-sälj-system ovanpå en helt felaktig sjukvårdsstruk-
tur. Jag delar hans uppfattning. Jag har följt svensk sjukvård i 20 år. Här i
Stockholm har man haft en oförmåga att ta hand om felaktigheter i sjuk-
husstrukturen. Det gör man inte nu heller. Men man låtsas klara det med
hjälp av ett köpa-sälj-system.
Nu har det systemet införts på andra områden också. Med tanke på den
oro som nu kommer fram om människor livskvalitet osv., bör regeringen dis-
kutera en utvärdering av köpa-sälj-system i ett antal landsting och kommu-
ner. Regeringen bör få fram ett seriöst underlag innan man springer vidare
med alla hurtiga tillrop och där konsulterna tjänar stora pengar på olika
köpa-sälj-modeller.
Vi borde i socialutskottet ha ett särskilt ansvar att ta till vara svenska fol-
kets krav på kvalitet och rättvisa. Men det är dags att lugna ner sig. Det är
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
11
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
bra med försök, och jag är en stor påhejare av försök. Men nu är det dags
att se vad det är fråga om, så att vi inte går fel.
För det andra har vi förslagen om läkemedel. Vi skall inte fatta beslut om
dem i dag. Men jag vill ändå diskutera dem, eftersom vi har arbetat mycket
med frågorna i socialutskottet och socialförsäkringsutskottet.
Socialutskottet och socialförsäkringsutskottet hade en gemensam hearing.
Jag har upplevt ett antal hearingar. Men jag har inte upplevt någon hearing
där en regeringsproposition har fått så tydligt ”tummen ner”.
Handikapporganisationerna hävdar att egenavgifterna och referenspris-
systemet är orättvisa. Svenska Läkaresällskapet och Svenska Läkarförbun-
det hävdar samma sak. Läkarna vill inte ha någon central lista där det åläggs
dem vilka mediciner de skall skriva ut. Företrädare för industrin sade att det
här är helt fel och att det är att föra in jordbruksreglering i en marknadseko-
nomi. De myndigheter som var representerade sade att incitamenten finns
på fel ställe.
Vi bör lägga handen på hjärtat och rannsaka oss. Alla som deltog från so-
cial- och socialförsäkringsutskottet fick sig nog en allvarlig tankeställare: Är
det verkligen rätt att genomföra det här förslaget?
En proposition har trots detta lagts fram, och vi skall inom kort behandla
den här i riksdagen. Socialdemokraterna har skrivit ett alternativt förslag.
Jag undrar om det under denna mandatperiod finns utrymme för att ett
utskott som seriöst sakgranskar en fråga - jag vill påstå att det ligger ganska
litet partipolitik i det här - finner att det inte håller. Har regeringen då en
sådan prestige att man inte skall kunna ta till sig sakargument och genomföra
en förändring?
Jag har en fråga till oss som är ytterst ansvariga i social- och socialförsäk-
ringsutskottet. Vad har vi för yttersta ansvar? Vad har riksdagen för yttersta
integritet i sådana här sammanhang? Jag hoppas att det skall finnas en öp-
penhet. Det går att lägga fram ett bättre, billigare och rättvisare förslag på
läkemedlens område.
Som en tredje punkt vill jag ta upp Aids-delegationen. Man har nu lagt
fram ett förslag om att delegationen skall flyttas över till det nya folkhälsoin-
stitutet. Det skall ske från den 1 juli. Det har varit jobbigt för folkhälsoinsti-
tutet att komma i gång. Man har fått förlängd tid, men nu skall man skynda
på.
När Gertrud Sigurdsen satt i regeringen gick hon till Aids-delegationen
och frågade företrädarna för alla de politiska partierna i delegationen när
man skulle genomföra viktigare förändringar. Aids-delegationen har utgjort
ett fint instrument. Den har självständigt och snabbt kunnat säga till rege-
ringen vad som måste göras.
Det harblivit en förändring. Man gjorde inte som Getrud Sigurdsen. Man
vände sig inte till Aids-delegationen, där man har en partiöverenskommelse
om hur man skall agera. Man lade bara fram ett förslag. Reaktionen från en
enig Aids-delegation är att det här inte kan vara rätt. Men nu ligger förslaget
här, och vi skall troligen votera i morgon.
Det finns emellertid en öppen skrivning ifrån socialutskottets sida. Jag tol-
kar det så att man förstår att man bör lyssna på de kritiska rösterna och inte
genomföra den här förändringen. Jag hoppas att det skall finnas en möjlighet
för regeringen att ta till sig det här och beakta den underliggande kritik som
finns i socialutskottets skrivning.
För det fjärde vill jag ta upp att ett enigt socialutskott nu vänder sig till
riksdagen och säger att man skall upphäva nolldirektiven till bl.a. psykiat-
riutredningen. Det tycker jag är utmärkt. Jag hoppas att regeringen hörsam-
mar det här och tar reaktionerna till sig.
Det är särskilt angeläget när det gäller de psykiskt sjuka. Jag kan tillsam-
mans med Sten Svensson i psykiatriutredningen konstatera att det rör sig om
människor som är särskilt utsatta. Vi har revor i välfärden för en mycket ut-
satt grupp.
Psykiatriutredningen gör en syneförrättning. För varje sten vi lyfter ser vi
att det inte har fungerat bra. Sverige måste ordna en psykiatri för tiden efter
stängningen av mentalsjukhusen. Det gemensamma ansvaret fungerar inte.
Människorna far illa. 7 000 personer som finns på institutioner saknar i dag
egen bostad.
För det femte vill jag ta upp det uppmärksammade fallet med priorite-
ringar när det gäller för tidigt födda barn i Gävleborgs läns landsting. Det
väckte berättigad kritik. Min fråga till utskottsmajoriteten och regeringen
är: Skall det egentligen tillåtas att man gör enskilda prioriteringsordningar
ute i landstingen som inte håller i sak? Det här är mycket allvarligt. Gävle-
borgs läns landsting är inte ensamt om detta.
Jag blev uppkallad till Umeå universitet där man hade tagit fram en priori-
teringsmodell som liknade hälso- och sjukvården vid en lök. Längst in fanns
de opererande specialiteterna. Längst ut fanns primärvård, förebyggande
vård och smittskydd, och det kunde man skala bort.
Jag tror inte att den typen av hemmagjorda prioriteringar håller. Vi är
ganska homogena i det här landet. Skall man ge sig in på så svåra saker som
att ta på sig sådana här prioriteringar bör det ske genom att vi är överens i
landet. Man bör inte hitta på sådana här hemmagjorda modeller. Jag undrar
hur utskottsmajoriteten och riksdagen ser på det här. Svensk sjukvård inger
inte förtroende när man förfar på detta sätt.
För det sjätte vill jag ta upp regeringens inställning till den s.k. alternativa
medicinen. När Gertrud Sigurdsen satt i regeringen tog hon initiativet till att
sätta till en kommitté. Den gjorde ett mycket fint arbete. Den har försökt
att ta bort kvacksalveri och svartkonst och att seriöst titta på s.k. alternativ
medicin som håller.
Det omfattande utredningsmaterialet finns nu på socialdepartementet.
Frågan är vad som kommer att hända med det. Tänker regeringen göra nå-
gonting och återkomma till riksdagen?
I den föregående regeringens folkhälsoproposition sades att de seriösa
hälsohemmen skulle legaliseras och regleras i stadgan om enskilda vårdhem.
Hälsohem som arbetar med fasta och vegetarisk kost kan vara ett bra kom-
plement för ett antal människor. När kommer regeringen att ta upp den frå-
gan och föra den till riksdagen?
I det förslag till läkemedelslag som vi skall behandla finns inte antroposo-
fin och verksamheten vid Vidarkliniken upptagen. Det betyder att dispensen
för att hålla på med fin verksamhet - vilket Vidarkliniken gör - går ut den
31 december i år. Detta finns inte med i propositionen. Har det blivit bort-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
13
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
glömt eller avser regeringen att lägga ned verksamheten vid Vidarkliniken i
Södertälje? Jag utgår ifrån att det är bortglömt. I så fall bör utskottsmajorite-
ten studera den socialdemokratiska motionen på denna punkt, så att vi kan
hjälpa antroposoferna på Vidarkliniken att fullfölja sin verksamhet.
I socialdemokratins Sverige skall det finnas plats för seriösa komplement
inom alternativmedicinen. Antroposofin och terapierna vid hälsohem utgör
sådana komplement. Frågan är om den borgerliga regeringen har ett snävare
valfrihetsbegrepp på det här området jämfört med vad Socialdemokraterna
har.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservationerna 1, 2, 3
och 4.
Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skall be att få börja mitt anförande med att instämma i
vad Bo Holmberg sade om debattordningen. Jag har också uttryckt en viss
förvåning över att vi som är i opposition skall behöva debattera med så
många företrädare för en och samma politik, vilket jag utgår ifrån att de är.
Utskottsbetänkandet har en majoritetsskrivning som delas - förmodar
jag - av samtliga talare som sedan kommer. Det skall bli intressant att se om
de tycker något annat. I så fall har de åtminstone hållit tyst med det under
utskottsbehandlingen.
Det här är en mycket märklig debattordning. Jag kan föreställa mig att
den kan passa bra i valtider på valmöten och i valdebatter, men jag har litet
svårt att se att det finns någon anledning att debattera på det här viset i kam-
maren.
Än mera anmärkningsvärt är att det inte finns någon representant från re-
geringen här. I den borgerliga regeringen finns två ministrar som är ansva-
riga för dessa frågor. Vi har en stor socialpolitisk debatt en gång om året i
den här kammaren. Då är det mycket anmärkningsvärt att se att ministersto-
larna står tomma. Om det är ett utslag av regeringens intresse för dessa frå-
gor är det inget särskilt gott tecken. Jag vet dock inte hur man skulle kunna
tolka det på något annat sätt. Jag vet i alla fall att en av ministrarna är uppsatt
på listan för frågestunden som börjar kl. 14.30, så han är åtminstone fysiskt
närvarande i staden. Men det kanske går att få en förklaring till det.
Jag tycker att detta är ett mycket dåligt tecken. Jag tolkar det som ett ut-
slag av att intresset för de socialpolitiska frågorna är litet i den sittande rege-
ringen. Eller är det så att man inte anser sig ha några lösningar på de nu
existerande problemen, som är mycket stora, och att man därför inte vill
vara här och debattera?
Jag tycker att den verklighetsbeskrivning som man ger uttryck för i detta
betänkande stämmer dåligt med den verklighet som finns utanför det här
husets väggar. Jag tänker på att man i inledningen gör en beskrivning av den
generella välfärdspolitiken på så sätt att man sätter likhetstecken mellan ge-
nerell välfärdspolitik och valfrihetsrevolution.
Det är åtminstone målet numera, att uppnå den generella välfärdspoliti-
ken. Jag har svårt att se att det är särskilt verkningsfullt, om man ser sig om-
kring ute i kommuner och landsting och ser hur det ser ut i dag. Det är en
total nedrustning på stora och viktiga områden inom vård och omsorg, lik-
som inom kultur och delvis inom utbildning - det är också allvarligt, men det
är inte dessa områden vi diskuterar i denna debatt.
Vården och omsorgen är utsatta för en nedmontering, en social nedrust-
ning som många människor i dag naturligtvis reagerar emot. De tänker nog:
Var det detta de menade? Var det detta som var valfriheten? Var det så jag
skulle få mer att säga till om? Var det så min personliga valfrihet skulle öka?
Många människor inser i dag att den personliga friheten har reducerats till
en frihet som konsument. Detta gick också igenom i regeringsdeklarationen
efter valet. Jag tror inte man hade med ordet människa, däremot fanns orden
företagare och konsument. Men jag anser att människan består av mer än
bara den verksamhet hon sysslar med. Den mänskliga friheten är vida större
och mer omfattande. Den omfattar betydligt viktigare värden än bara mitt
värde som konsument. Men det är just som konsumenter vi människor skall
uppträda inom vården och omsorgen. Det innebär för väldigt många av oss
en reducering av den personliga friheten, och våra möjligheter att skapa oss
ett värdigt och bra liv. Framför allt gäller detta svaga grupper i samhället,
barn, gamla, människor med sociala och psykiska problem, som har svårt att
göra sina röster hörda som medvetna och konsumentupplysta människor.
Det är en sorglig utveckling. Den går dessutom hand i hand med en
ökande arbetslöshet. Arbetslösheten är det största problemet för utveck-
lingen inom hälsovården och det socialpolitiska området. Den största faran
för hälsoläget i ett land är arbetslösheten. Det finns verkliga exempel på det.
Det finns vetenskapligt beskrivet. Överallt finns det faktum dokumenterat
att den största anledningen till ohälsa och social ofärd i ett land är arbetslös-
heten.
Majoriteten i betänkandet skriver att nog är arbetslösheten ett problem,
men det är Socialdemokraternas fel. Sedan säger man inget mer om det.
Man skyller på den föregående, socialdemokratiska regeringen. Det kan
man väl i och för sig göra, tycker jag. Det har jag också gjort och det gjorde
jag under det socialdemokratiska regeringsinnehavet, och med rätta. Jag
tyckte inte det fördes någon bra politik då heller, men den nya regeringen
har satt sig i sinnet att föra en bättre politik. Den skulle ju se till att alla skulle
få det så väldigt bra. Därför borde man kunna ha någonting mer att säga om
vår tids största sociala problem och folkhälsoproblem, nämligen arbetslöshe-
ten. Men man nöjer sig med att säga att det har vi inget ansvar för, det är
den föregående regeringens område.
Den svenska sjukvården av i dag beskrivs i detta betänkande som central-
planering, tröghet och byråkrati. Det låter inte särskilt roligt, men hur ser
det ut i dag? Är verkligen detta utmärkande för den svenska sjukvården i
dag?
Jag vill påstå att sedan den borgerliga regeringen kom till makten har på
många håll och i många landsting i stället utbrutit rena rama Vilda Västern,
både inom sjukvården och inom den sociala omsorgens sfär. Detta har skett
som ett resultat av något som man kallar en valfrihetsrevolution, men som
jag menar är en ren och skär privatisering och en mängd utbud där man sak-
nar kvalitetskontroller, saknar garantier för vad man skall få.
Detta har nyligen beskrivits i massmedia. Det går inte att tillbakavisa och
säga att det inte är sant. Det råder en Vilda Västern-stämning inom sjukvår-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
15
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
den och den sociala omsorgen inom kommunerna. Det finns en förhärs-
kande köp- och säljmentalitet som inte sätter människors behov i centrum.
Några saker är utmärkande för den borgerliga politikens syn på dessa frå-
gor. Det är en övertro på marknadsekonomin och en privatisering till vaije
pris. Det är en likgiltighet och passivitet inför stora sociala problem, i första
hand då den växande arbetslösheten. Det är en fientlighet mot förebyggande
verksamhet och det är en individualisering av ohälsa och social ofärd. Det är
en systematisk försvagning av fackföreningsrörelsen och arbetsmiljöarbetet.
Det skall vara skattesänkningar och social nedrustning på de svagas bekost-
nad. Det skall vara en EG-anpassning på alla nivåer, även inom den offent-
liga sektorn.
Detta uppträdande är faktiskt av ett annat slag än vad den borgerlighet
uppvisade som trädde i regeringsställning på 1970-talet. Då var man angelä-
gen om att slå vakt om den svenska modellen: en stark offentlig sektor och
en politik för full sysselsättning. Nu uppträder man med en ökad reaktionär
självmedvetenhet och uttrycker öppet sitt förakt för kollektiva lösningar på
sociala och mänskliga problem.
Den borgerliga socialpolitiken utmärks i dag av en närmast religiös över-
tro på marknadsekonomin. Med en marxistisk terminologi skulle man kunna
tala om varufetischismens intåg på bred front inom samhällets vård- och om-
sorgssektor.
Man inför olika modeller som innebär att sjukvården delas in i köpare och
säljare. Blir du sjuk är du en vårdkonsument. Sjukhuset har förvandlats till
en produktionsenhet.
I Stockholms län har man infört någonting som man kallar DRG-syste-
met: Vaije behandlingsinsats och sjukdom åsätts ett pris. Din blindtarm är
värd omkring 12 000 kr. - förutsatt att den är inflammerad förstås. Din gall-
blåsa är värd omkring 16 000 kr.
Att byta levern är väldigt dyrt. Det kostar ungefär en halv miljon kronor.
Därför kan man kanske misstänka att operationer förbehålls överklassalko-
holister som nyttjat dyrbara och därmed högt beskattade drycker att förstöra
sina leverceller med.
Nästa steg skall bli att införa DRG-systemet inom psykiatrin. Nu skall
alltså själen också få sitt pris. Kanske kommer en svart själ att värderas
högre än en röd? Om det vet vi ännu ingenting. Däremot kan vi lugnt förut-
sätta att det blir betydligt lukrativare att sysselsätta sig med att bota mänsklig
olycka med piller och elström än med långvariga samtal och medkänsla.
Marknadsstyrd vård och omsorg är idealisk för den som vill frikoppla ohäl-
san från sitt sociala och mänskliga innehåll. Det är drömmen om vårdkonsu-
menten som drabbas av sjukdom på grund av ett olyckligt öde och köper
boten på en marknad.
Den marknadsstyrda vården är också idealisk för den som vill tjäna
snabba pengar på att operera fler patienter per tidsenhet, vilket naturligtvis
underlättas av att metoderna för kvalitetskontroll är dåligt utvecklade. Re-
sultatet av en slarvig operation visar sig oftast inte förrän flera år efteråt,
vilket onekligen försvårar konsumentens möjligheter.
Vänsterpartiets förslag i bl.a. Stockholms läns landsting om en oberoende
16
patientombudsman har viftats bort som ett utslag av byråkratiskt planhus-
hållningstänkande.
Den marknadsstyrda vården är däremot ett väldigt dåligt instrument för
den som vill styra vårdens resurser till de grupper som har de största vårdbe-
hoven och de största svårigheterna att göra sina behov gällande. Jag tänker
på barn, gamla, långvarigt psykiskt sjuka och människor med missbrukspro-
blem.
Mot denna dogmatiska marknadsstyrning vill vi inom Vänsterpartiet ställa
en planering som utgår ifrån människors behov och styrs av människors ak-
tiva, demokratiska inflytande i former som vi hela tiden är beredda att ut-
veckla.
När vi kommer till en socialbyrå, en vårdcentral eller ett sjukhus vill vi
mötas av ett leende som sammanhänger med att vi är medmänniskor, och en
serviceanda som har sin grund i att personalen trivs med sitt jobb. Vi vill inte
mötas av det flin som lärts in på försäljnings-och managementkurser och
som vi känner igen från hamburgerbarer och dammsugarförsäljare.
En bra och planerad hushållning kan aldrig bli omodern. Tvärtom är den
en nödvändighet om vi skall kunna hushålla med våra resurser och jobba för
ett samhälle där vi värnar om allas hälsa, där alla har ett inflytande och rätt
till arbete, kultur och ett rikt liv.
Detta tycker jag borde vara också regeringens inställning till vård- och
omsorgsfrågor. Jag tror inte på idén om att varumarknadens principer kan
införas på mänsklig omsorg och omvårdnad. Vi är inte varor och enheter
som kan flyttas hit och dit och som med olika ekonomiska modeller kan för-
mås att vara effektiva. Människan är inte lönsam. Det är inte vår uppgift här
i världen att till vilket pris som helst och i första hand utgöra en lönsam en-
het. Människans uppgift är att leva sitt liv. Allas vår uppgift är att se till att
alla människor kan leva ett värdigt liv och få tillgång till den generella välfärd
som vi alla skall ta ansvar för att den finns på plats för den som behöver det,
oavsett hur tjock plånbok hon eller han har.
Med det, herr talman, ställer jag mig bakom allt som är skrivet i den me-
ningsyttring som är fogad till betänkandet. Jag vill yrka bifall till de delar
som avser mom. 22-26, 60, 64-66, 95, 114, 115, 117 och 120-122. En del av
dessa moment berör frågor som mina kolleger senare kommer att ta upp,
bl.a. en del som Bo Holmberg tog upp om Aids-delegationen och liknande.
Också familjepolitiken kommer att beröras av andra riksdagsledamöter.
Anf. 3 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! Bo Holmberg inledde med att ifrågasätta debattordningen.
Vi har inom socialutskottet kommit fram till att i stället för att komma till
kammaren vid ett flertal tidpunkter med korta betänkanden på olika delom-
råden och på detta sätt stycka sönder ett så här stort betänkande som vi be-
handlar i dag, har vi velat samla allt och därigenom spara väsentliga delar av
kammarens tid och få en rejäl socialpolitisk debatt. Vi vill därigenom också
markera prioriteringen av de sociala frågorna i politiken och lyfta fram dem.
När man lyssnar på Bo Holmberg och Gudrun Schyman undrar man var-
för de vill utestänga övriga partier i majoriteten från att delta i debatten. Vi
var ju också överens om att samtliga partier skulle kunna delta när vi skulle
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 99
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
diskutera de allmänna riktlinjerna en gång om året. Jag är därför mycket
frågande över den kritiken.
Ni ville själva dela upp oppositionen på flera talare. Det är väl naturligt
att samma uppdelning kan ske inom majoriteten. Dessutom bör varje riks-
dagsparti kunna delta i en sådan omfattande debatt.
När vi kommer till andra frågor, som föranleder kortare betänkanden,
skall vi självfallet leva upp till de överenskommelser som finns mellan parti-
erna om att ha endast en förträdare för majoriteten. Men just vid det här
tillfället och inför denna stora debatt var vi faktiskt överens om att samtliga
partier skulle kunna vara med.
Bo Holmberg undrar om vi står för olika delar av regeringsförklaringen,
som skulle vara våra hjärtefrågor. Han försökte överföra resonemanget
också till betänkandet.
Så är naturligtvis inte fallet. Samtliga regeringspartier står självfallet
bakom alla formuleringar som finns i regeringsförklaringen. På samma sätt
förhåller det sig med betänkandetexten.
Bo Holmberg kan börja läsa på s. 15 i betänkandet. Där instämmer vi i
regeringsförklaringen på hela det sociala området.
Sedan ondgjorde sig Bo Holmberg över tillsättandet av alkoholkommis-
sionen. Då frågar sig vän av ordning: Vad använde ni regeringsmakten till?
Vilka åtgärder och initiativ tog ni? Nu beklagar ni er över sakernas tillstånd,
men nu är i varje fall en utredning tillsatt, och arbetet har igångsatts. Men ni
gjorde uppenbarligen ingenting, eftersom ni nu klagar på den här åtgärden.
Herr talman! En av de allra viktigaste uppgifterna under 1900-talet är att
avreglera den i dag monopoliserade sociala tjänstesektorn. Det vill vi göra
med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering. Vi vill låta peng-
arna i stor utsträckning följa de val som den enskilde träffar. Därmed kombi-
neras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.
Detta innebär, som också sägs i regeringsförklaringen, en valfrihetsrevolu-
tion i välfärdspolitiken, och det ger helt nya möjligheter såväl för dem som
arbetar inom vård, omsorg och utbildning som för dem som är beroende av
dessa tjänster. Dessutom leder detta till ökad konkurrens och till ett bättre
utnyttjande av resurserna och därmed i sin tur till att köer och brister i da-
gens system kan angripas. Svenska folket har i valet gett oss mandat att in-
leda den här förändringen inom alla välfärdens områden. Socialdemokra-
terna har däremot inte fått något mandat att fullfölja sin tredje vägens poli-
tik, den politik som har lett fram till det arbetslöshetens stålbad som Kjell-
Olof Feldt på mycket tidigt stadium varnade för.
Vi är övertygade om att en välfärdspolitik med denna inriktning kommer
att ge en bättre service för alla och envar. I regeringsförklaringen hette det
bl.a.:
”Familjepolitiken skall underlätta för föräldrarna att själv välja den vård
och fostran av barnen och den arbetsfördelning som passar bäst. Det innebär
att familjepolitiken skall främja både valfrihet och jämställdhet...”
Dessa två meningar är oerhört centrala utifrån ett moderat men också från
ett allmänborgerligt perspektiv. Den borgerliga regeringen har nu möjlighet
och mandat att en gång för alla bryta med den socialiserade barnomsorgen,
18
som bygger på Myrdals tes om att barnuppfostran är något alldeles för viktigt
för att överlämnas till föräldrarna.
Formuleringarna innebär att statsbidragen, som tidigare bara gått till den
barnomsorg som statsmakten ansett vara bäst, nu i stället neutraliseras och
kan ges till alla former av alternativ som uppfyller grundläggande kvalitets-
krav.
Det är en grov missuppfattning att det är lönsamt för samhället att under-
lätta för småbarnsföräldrar att förvärvsarbeta. Eftersom en daghemsplats i
genomsnitt nu kostar nära 80 000 kr. om året, måste en förvärvsarbetande
småbarnsförälder tjäna in så mycket extra utöver de skatter som varje in-
komsttagare betalar. Det kan förekomma blott i ett fåtal fall, då småbarns-
föräldern tjänar så mycket.
Det är nu inte lönsamhetskravet som avgör om vi skall underlätta för små-
barnsföräldrar att förvärvsarbeta. Det avgörande är kravet på valfrihet, att
småbarnsföräldrar skall ges möjlighet att välja mellan förvärvsarbete eller
arbete i det egna hemmet.
För att underlätta ett sådant val har regeringen i regeringsförklaringen sla-
git fast ”att någon form av vårdnadsersättning skall introduceras under man-
datperioden”.
Vi vet från flera opinionsundersökningar att en stor majoritet av små-
barnsföräldrarna skulle vilja vara hemma med sina barn de första två-tre
åren om de hade råd med detta. Får de utöver ett vårdnadsbidrag också göra
avdrag för kostnader i samband med vården av barn i det egna hemmet ökar
naturligtvis möjligheterna för småbarnsföräldrarna att själva vårda sina egna
barn. Det är också en myndighetsförklaring av föräldrarna.
Om man menar allvar med verklig valfrihet, varför skall då vissa politiker
i förväg klandra den enskildes val? Var och en måste ju kunna göra sitt fria
val oavsett vad vederbörande politiker har för värderingar. De som delar op-
positionens värderingar skall naturligtvis ges förutsättningar att göra sitt per-
sonliga val, men de som har andra värderingar skall ha förutsättningar att
göra sitt annorlunda val. Det är först då man skapar en rejäl innebörd i be-
greppet valfrihet. Samhället skall vara till för alla, oavsett om man delar Bo
Holmbergs eller Gudrun Schymans värderingar eller om man instämmer i de
annorlunda önskemål som andra medborgare har gett uttryck för, inte minst
i det senaste valet. Det skall vara såväl praktiskt som ekonomiskt möjligt
för föräldrarna att välja den omsorgsform som de vet passar de egna barnen
bäst.
Det är min bestämda uppfattning att den borgerliga trepartimotionen från
januari 1991, som bl.a. talar om vårdnadsbidrag och utveckling av alternativ,
till alla delar blir verklighet och att regeringen i den till hösten aviserade
barnomsorgspropositionen fullföljer de nödvändiga familjepolitiska refor-
merna.
Det finns många goda sidor inom vård och omsorg, och vi har till uppgift
att värna och vidareutveckla dessa. Men, Bo Holmberg, vi har också en skyl-
dighet att rätta till det som gått snett. Observera att jag pekar på att det finns
goda sidor och att det finns dåliga sidor. Den generalisering som oppositio-
nen skyller regeringspartierna för och som Bo Holmberg här gjorde sig till
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
19
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
tolk för är mycket vilseledande och felaktig. Vi understryker vikten av att
utveckla det som är bra och rätta till det som har gått snett.
Operationsköerna och det stora antalet färdigbehandlade åldringar som
ligger kvar på akutsjukhusen är ett par av de största problemen i svensk sjuk-
vård. Dessa förhållanden är inte bra för de gamla. Det är dessutom extremt
dyrt, och det blockerar mängder av operationer. Nedläggningen av ålder-
domshem och sjukhem måste upphöra och resurser användas till att få bort
köer och patienter i korridorer samt till att åstadkomma tidiga utskrivningar.
Alla märker och oroas av bristen på institutioner, från servicehus och ål-
derdomshem till sjukhem och sjukhus. Så har det blivit som en följd av mo-
deflugan att riva institutionerna. Bo Holmberg borde rimligen vara medve-
ten om den kritik vi under ett flertal år från de borgerliga partiernas sida har
riktat mot den socialdemokratiska politik som fördes tidigare beträffande ål-
derdomshemmen.
Alternativen till institutionerna måste vara utvecklade och finnas tillgäng-
liga om en avinstitutionalisering skall vara möjlig att genomföra. Vi har, som
Bo Holmberg också noterade alldeles nyss, en motsvarande utveckling för
de psykiskt störda. Flera tusen personer har ingen bostad att återvända till
efter sjukhusvården, och hemtjänsten klarar inte av att ge tillräckligt stöd.
Vi är ense om att förhållandena är sådana som jag nyss har beskrivit.
Det är ingalunda så att personalen bär någon skuld till vårdkrisen. Det är
tvärtom så, att vårdsystemet inte på bästa sätt tar vara på det kunnande, den
kreativitet och det ansvarstagande som finns hos personalen.
Rätten att välja är fundamental. Ofta är det personliga valet det vikti-
gaste, t.ex. när det gäller att välja sin egen läkare eller distriktssköterska el-
ler att kunna påverka valet av hemsamarit. Det är viktigt att kunna välja
någon man känner förtroende för. Även valet av boende -och serviceform,
som sjukhem, sjukhus, ålderdomshem och gruppboende, är viktigt.
Människor skall kunna påverka hela sin livsmiljö och vårdinriktningen i
betydligt större utsträckning än vad som har varit möjligt hittills.
Även svårt sjuka och handikappade måste få bestämma över sin vardag
genom att på lika villkor få välja mellan olika former av service, vård och
boende. Så långt detta är ekonomiskt och praktiskt möjligt måste de mest
vårdbehövande också få behålla ett eget hem i äldrevården - även sedan man
flyttat till institution.
För många åldersdementa kan dagvård eller gruppboende vara den idea-
liska lösningen. Det är sålunda angeläget att alternativen blir fler och att
möjligheterna till dagvård och gruppboende ökar.
Alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav
skall ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt
bedrivna verksamhet.
Utgångspunkten för vår politik är att ansvaret skall läggas så nära den en-
skilda människan som möjligt.
Vård och omsorg måste kunna bedrivas av många olika vårdgivare genom
att enskild och offentlig verksamhet får komplettera varandra i ett konkur-
rensförhållande. Alla huvudmän måste ges möjlighet att bedriva sin verk-
samhet på likvärdiga och rättvisa ekonomiska villkor. Då kan alla goda kraf-
ter tas till vara. Patienternas behov och önskemål fäller avgörandet. Denna
mångfald, som vi vill uppnå med vår politik, stimulerar kvaliteten och valfri-
heten.
Jobben försvinner inte med de förändringar som vi vill genomföra, men
arbetsuppgifterna kan bli mer intressanta och personalen kan också få möj-
lighet att välja den arbetsgivare som man önskar arbeta hos. I sin tur leder
detta till bättre löne- och anställningsvillkor. Nyföretagande och nyetable-
ring ger dynamik och utvecklingskraft också åt vård och omsorg.
Det är vår grundläggande uppfattning att inriktningen på socialpolitiken
måste vara att skilja mellan finansiering och produktion av sociala tjänster.
En gemensam och solidarisk finansiering av vård och omsorg behöver inte
förenas med offentliga monopol på produktionen av dessa tjänster. Tvärtom
bör enskilda och offentliga alternativ få konkurrera på lika ekonomiska vill-
kor.
Det är mot den bakgrunden som vi hälsar med tillfredsställelse att rege-
ringen nu omsätter vad som har sagts i regeringsförklaringen, vilket man har
gjort beträffande en rad utredningar, bl.a. utredningen om hälso-och sjuk-
vårdens organisation och finansiering.
Om inte skattemedel, som i dag ensidigt används för att subventionera of-
fentlig verksamhet, kommer motsvarande verksamhet i enskild regi till del,
blir det nära nog omöjligt för alternativen att utvecklas. I praktiken innebär
gällande statsbidragsregler på flera områden att det bara är människor med
pengar som kan utnyttja enskilda alternativ.
Skall en reell valfrihet skapas måste dessa regler ändras. Det handlar om
att anpassa vård och omsorg till de enskilda individerna och att ge alla möj-
lighet till trygg och bra vård och omsorg utifrån deras egna, personliga val.
Valfrihetsprincipen bör därför skrivas in i såväl socialtjänstlagen som hälso-
och sjukvårdslagen.
Jag ber, herr talman, med det anförda att få yrka bifall till utskottets hem-
ställan på samtliga punkter.
Anf. 4 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja säga till Sten Svensson att min - och jag antar
Bo Holmbergs - kritik mot debattordningen inte handlar om att utestänga
någon från att tala. Men det finns ju en majoritetsskrivning i betänkandet,
som samtliga av de borgerliga partierna står bakom, och då undrar jag varför
samtliga skall gå upp och tala för samma vara - det kanske är ett utslag av
valfrihet. Ni företräder ju en regeringspolitik, och den kan ni väl ta ansvar
för en och en - det är inte nödvändigt att alla gör det. Eller skall bristen på
minister i kammaren kompenseras med så många ledamöter? Det kanske är
den överenskommelse ni har. Det handlar naturligtvis inte om att förvägra
någon att tala, men vi brukar säga att vi skall vara effektiva i den offentliga
förvaltningen. Det här är en del av den.
Jag vill beröra det faktum att Sten Svensson tog upp barnomsorgen - som
det väl blir en mer utförlig debatt om senare. Eftersom jag är så djupt oense
med Sten Svensson vill jag säga någonting om detta. Den valfrihet som ni
talar om att vårdnadsersättningen skulle innebära är verkligen en valfrihet
med mycket stora begränsningar. Jag vet inte vad ni har kommit överens om
beträffande nivån på vårdnadsbidraget. Jag har hört allt från 18 000 kr. upp
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
21
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
till 40 000 kr. per barn och är. Vem kan leva på det? Vem har möjlighet att
finansiera sin vardag med de pengarna? Vad gäller kvinnor, måste de i så fall
leva tillsammans med män som har en rejäl inkomst.
Detta är en hemmafrupeng, eller en ersättning för ”vård av frisk man i
hemmet” - det är en bättre varubeteckning för vad det här bidraget egentli-
gen handlar om. Det är någonting som är mycket populärt i breda kretsar,
inte minst längre ned på kontinenten. Jag tycker att det är fullständigt ba-
rockt. Det är åtskilliga steg tillbaka i utvecklingen, och det skapar inte någon
reell valfrihet.
Det är också cyniskt att sätta rätten att välja som det fundamentala i livet.
Den fundamentala rättigheten är väl ändå att kunna leva ett anständigt liv,
ett värdigt liv, att vara tillförsäkrad det på olika sätt. Det skall vi hjälpas åt
att se till att alla är. Om Sten Svensson med den här fundamentala valfriheten
menar att människor skall kunna välja olika lösningar, olika kvaliteter och
olika nivåer, ungefär som det moderata ungdomsförbundet menar, kan jag
förstå innebörden. Men säg det då, att det skall vara skillnad i kvalitet och
utbud, att skillnaden 1-10, som vi kanske har i Sverige i dag, är för liten och
att den skall vara 1-100 eller 1-1 000! Om det är det differentierade samhäl-
let som Moderaterna vill införa, säg det då klart och tydligt, och tala inte om
en allmän valfrihetsrevolution! Det gör man på bekostnad av så många andra
grupper i samhället i dag, som alltså får sin frihet ytterligt begränsad, genom
att det inte finns arbete, barnomsorg, osv.
Anf. 5 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Beträffande debattordningen, sade Gudrun Schyman själv i
sitt anförande att hon hänvisade till kolleger som skulle komma upp senare i
debatten. Det är samma sak här, dvs. att flera kan tala som företräder samma
politik. Är det inte bättre att lyssna till den samstämmighet som vi ger ut-
tryck för i debatten, analogt med den samstämmighet som finns i betänkan-
det och som kom till uttryck, som jag sade i mitt anförande, i regeringsför-
klaringen?
När det sedan gäller barnomsorgen vill vi rätta till den orättvisa som finns
i dag. Den som inte får möjlighet att utnyttja en plats i den kommunala barn-
omsorgen får ju inte del av det statliga stödet, eftersom det lämnas ensidigt.
Med den omfördelning vi gör skapar vi förutsättningar för alla former att
kunna göra sig gällande och skapar då också den reella förutsättningen för
familjerna att göra sina egna personliga val, utifrån den kunskap som föräld-
rarna själva har om vad som är bäst för de egna barnen.
Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! De kolleger till mig som kommer upp senare i debatten skall
diskutera andra avsnitt i detta betänkande, dvs. sjukvården, aidspolitiken,
barnomsorgen, osv. Det avsnitt som den här debatten handlar om är ju de
allmänna politiska riktlinjerna och de stora dragen. Det var där som jag me-
nade att det verkar obehövligt att så många skall säga samma sak - vilket jag
antar att ni skall göra.
Att rätta till de orättvisor som finns i dag är en mycket hedervärd ambi-
tion, men det gör man bevisligen inte genom att införa ett vårdnadsbidrag.
Den största orättvisan i dag är att det inte finns barnomsorg till alla som up-
penbarligen vill ha det, att man har begränsat tillgängligheten i barnomsor-
gen så till den milda grad, genom att minska öppettiderna, genom att för-
sämra kvaliteten och genom att drastiskt öka avgifterna.
Vem skall finansiera vårdnadsbidraget? På vems bekostnad införs det? Jo,
det har förts diskussioner om föräldraförsäkring, höjda avgifter, osv. Det är
väl inte att öka utbudet. Man kan inte få någon valfrihet förrän alla som vill
ha barnomsorg också kan tillförsäkras det, med en god kvalitet och till en
rimlig kostnad. Då först kan man börja diskutera något annat. Om det skall
vara en reell valfrihet för människor att stanna hemma i två år med sina barn,
måste det vara med en lön att leva på, Sten Svensson, annars är det ingen
reell valfrihet. Vem skall betala det?
Dessutom är den kommunala barnomsorgen samhällsekonomiskt lönsam;
den går runt av sig själv. Det har utredning efter utredning visat. T.o.m. den
folkpartistiske socialministern instämmer numera i detta.
Anf. 7 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! De allmänna riktlinjerna täcker ju hela det socialpolitiska
fältet. Det går inte att med ett enda anförande täcka alla detaljer på det om-
rådet, utan det kan vara rimligt att man delar upp det. När vi hade överlägg-
ningar internt inom socialutskottet var vi faktiskt överens om att vi i den här
delen kunde tänka oss att samtliga partier deltog. Jag vill bara påminna om
att det vid den tidpunkten inte restes några invändningar vare sig från Gud-
run Schymans eller från Bo Holmbergs sida.
När det gäller barnomsorgen är det viktigt att man skapar sådana förut-
sättningar att olika alternativ kan utvecklas. Då ökar också utbudet. Sedan
är det upp till föräldrarna att avgöra vilka som skall få betjäna dem och ge
dem service. De som har god kvalitet och ger bra service får också många
kunder. De som inte lever upp till detta får inte några kunder. Så kommer
det att fungera.
Men vi har inte den situationen i dag, med den monopolställning som finns
för den kommunala barnomsorgen. De olika utbuden får inte möjlighet att
bli jämförda med varandra på rättvisa och lika villkor. Föräldrarna får då
inte möjlighet att välja den form som de själva allra helst vill ha.
Jag kan förstå att Gudrun Schyman med sina värderingar tycker att föräld-
rarna bara skall välja en viss form, som Gudrun Schyman tycker är vettig.
Men det finns människor med helt andra värderingar som säkert kommer
att bli nöjda med att kunna göra ett annat val, eftersom de har helt andra
värderingar av vad som är bäst för de egna barnen.
Andre vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
Anf. 8 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Sten Svensson tillskriver socialdemokratin och svensk lag-
stiftning uppfattningen, att barnen är så viktiga att föräldrarna inte kan ta
ansvar för barnuppfostran. Det tycker jag gränsar till oförskämdhet, både
mot svensk lagstiftning och mot socialdemokratin. Svensk lagstiftning lägger
23
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
ansvaret för barnens uppfostran på föräldrarna. Socialdemokratin har varit
med och drivit fram den lagstiftningen.
Sten Svensson sade att regeringen talar med en tunga. Jag ställde i en in-
terpellationsdebatt följande fråga till socialministern: Anser socialministern
att man skall fullfölja finansplanens nedskärningar gentemot kommuner och
landsting efter 1993? Bengt Westerberg svarade: Jag har inte den uppfatt-
ningen.
Eftersom regeringen har en uppfattning i finansplanen och socialministern
här i kammaren har sagt någonting annat vill jag nu fråga Sten Svensson:
Vad gäller? Vad säger den gemensamma tungan, vad är det gemensamma
budskapet? Och vad anser Sten Svensson själv?
Jag vill vidare illustrera den förenklade valfrihet som Moderaterna vill in-
föra - att ställa individer mot kollektivet. Det är en konstlad motsättning.
Historien har lärt oss att den enskildes valfrihet aldrig kan ställas mot det
gemensamma bästa - det är hela tiden fråga om en avvägning.
Nu inför Moderaterna ett husläkarsystem i Stockholm. Hittills har stock-
holmarna haft möjlighet att gå till vilken vårdcentral de vill eller åka direkt
till sjukhuset om de vill. Med det nya husläkarsystemet måste de gå till det
område där husläkaren är och får inte åka till ett sjukhus. Vad anser Modera-
terna om den typen av inskränkningar i valfriheten?
SCB har gjort en undersökning, och den bekräftar inte att majoriteten av
kvinnorna vill vara hemma, som Sten Svensson säger. 85 % ville vara ute och
arbeta.
Jag tror att många svenska kvinnor i valrörelsen uppfattade budskapet
från framför allt Moderaterna, Centern och kds så, att man skulle ha de
pengar i form av statsbidrag och skatt som kommuner och landsting betalar
till barnomsorg, och sedan skulle man som grädde på moset få ett vårdnads-
bidrag.
Nu vet vi inte vad som kommer ut av de olika valtalen; vi har ju ännu inte
sett något förslag. Men inte tror jag att kvinnorna tänkte sig att man skulle
norpa från det befintliga systemet.
Anf. 9 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Som svar kan jag hänvisa till att de borgerliga regeringspar-
tierna nyligen bekräftade sin ståndpunkt i den frågan när man här i kamma-
ren enhälligt röstade för den finansplan som den borgerliga regeringen har
lagt fram.
Det är nödvändigt att den ekonomiska politiken fullföljs, så att vi får för-
utsättningar att skapa tillväxt i ekonomin. Det är endast genom den upplägg-
ningen som vi får möjligheter att klara de stora åtaganden som ligger framför
oss, exempelvis inom äldrevården. Vi vet att antalet äldre kommer att öka
mycket kraftigt, särskilt i grupperna över 80 år. Det kommer att kräva resur-
ser som i dag inte finns. De måste skapas med en ekonomisk politik som ger
tillväxt i ekonomin, och då måste finans- och skattepolitiken läggas om, så
att näringslivet, som skall producera nya resurser och bära upp och försörja
den offentliga verksamheten, får förutsättningar att klara sin uppgift. Alter-
nativet är att investeringarna kommer att ske utomlands. Då ökar arbetslös-
heten här hemma ännu mer.
Vad är det för fel, Bo Holmberg, på den uppfattning som vi ger uttryck
för och som går ut på att de människor som vill välja en viss form av ett soci-
alt utbud - det behöver inte gälla enbart barnomsorg; det kan gälla också
hälso- och sjukvård och äldreomsorg - också skall få göra det? Varför skall
man inte kunna få välja det man själv vill ha?
Bo Holmberg säger att då kanske man gör ett dåligt val. Men den bedöm-
ningen får vi lov att överlåta till individerna att själva göra och ta ansvar för.
Har man efter lugn och samvetsgrann prövning kommit fram till vad man
anser vara det bästa för de egna barnen - varför skall man då inte kunna få
välja den barnomsorgsformen?
Sedan får valen visa hur mycket som bör kunna tas fram på utbudssidan.
Där kan man kanske inte i någon större utsträckning luta sig mot någon stati-
stik, utan det är efterfrågan som avgör det. Finns det ingen efterfrågan kom-
mer det inte heller att vara möjligt för de olika alternativen att finnas kvar.
Sedan har vi i vårt land kommunal självstyrelse, i både kommuner och
landsting. De har möjligheter att göra sina egna prioriteringar. Med den om-
läggning av statsbidragsreglerna som kommer att ingå i KEK-förslaget, som
läggs fram i samband med kompletteringspropositionen, får de större förut-
sättningar att göra sina egna val. Sedan är det naturligtvis viktigt att vi strä-
var efter att säkra kvaliteten.
Anf. 10 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte uppfatta Sten Svenssons uttalanden på annat
sätt än så, att han har en annan uppfattning än landets socialminister om hur
man skall hantera ekonomin gentemot våra kommuner och landsting. Jag
uppfattar Sten Svensson så, att finansplanens riktlinjer skall gälla, och dem
tog Bengt Westerberg avstånd från när det gällde 1994 och 1995. Klarare än
så kan väl inte budskapet om att ni talar med en tunga vederläggas.
Låt mig sedan gratulera Sten Svensson och moderaterna till framgångar
hittills. Jag tycker att det är ni som har haft taktpinnen. Ni har bestämt
marschriktningen, ni har bestämt tonläget. Jag vill beklaga solidariteten om
detta skall fortsätta. Skall man genomföra finansplanen med dess jättestora
förändringar är det ungefär som att skicka fram den skånska brigaden mot
solidariteten och dem som bäst behöver samhället. Vi får se hur det blir på
den punkten.
Det är märkligt, Sten Svensson, att ni talar om avmonopolisering när det
gäller demokratin. Att folk går och röstar i ett demokratiskt system kallar ni
för monopol! Det tror jag att ni gör för att bereda marken för privatiseringar.
Samma sak är det när ni talar om kris. Jag anser inte att vi har någon sjuk-
vårdskris i Sverige. Ni talar om det för att bereda marken för privatiseringar.
Jag undrar vilket som egentligen är Sten Svenssons modelland för välfärd,
eftersom Sverige inte duger. Vilket land är er förebild?
Anf. 11 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Det finns ingen kris, säger Bo Holmberg. Men alldeles nyss
hörde vi Bo Holmberg i sitt anförande tala om de psykiskt störda. Jag har
samma uppfattning. Vi har i vår utredning lyft på de olika stenarna och sett
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
25
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
vad som finns därunder: stora brister som vi måste rätta till, stora problem
som vi måste lösa.
Det finns problem också inom äldreomsorgen, det finns problem inom
hälso- och sjukvården. Jag undrar vad de enskilda människor som upplever
de här problemen tänker och tycker om den generalisering som Bo Holm-
berg gjorde nyss i sin replik, då han sade att det inte finns sådana problem.
Jag har i mitt anförande noga understrukit att våra välfärdssystem har
många goda sidor som vi skall värna. Vi skall vidareutveckla och förbättra
systemen. Men vi är skyldiga att rätta till det som har gått snett - vi skall göra
både/och. Det är inriktningen på vår politik, som skall leda till att vi skapar
förutsättningar för fler att vara med och ge service och öka utbudet, att vi
skapar förutsättningar för en ökad valfrihet, så att människorna själva kan
få välja det de innerst inne helst vill ha när det gäller vård och omsorg.
Anf. 12 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Först vill jag instämma i vad Sten Svensson har sagt, nämli-
gen att vi har gjort upp om en debattordning som innebär att alla partier
skall få delta i diskussionen. Jag tycker att det är nästan genant att höra Bo
Holmberg och Gudrun Schyman framföra synpunkten att de övriga borger-
liga partierna inte skulle få delta i den enda generaldebatt vi har om socialpo-
litikens mål och inriktning. Det är inte värdigt ett demokratiskt samhälle.
Människans åldrar och livets skiften har alltid inneburit förändringar och
växlingar. Födelse, barndom, ungdom, vuxenliv, ålderdom och död utgör
stegen på livets trappa. Därför blir livsloppets sociala utmaningar en del av
det politiska beslutsfattandet, något som till stor del omfattas av förslag och
åtgärder som rör just socialutskottets arbetsområde och det betänkande som
vi i dag behandlar.
Vi är många som i skilda sammanhang sett olika varianter av gamla mål-
ningar och broderier som föreställer ålderstrappan. I dag kan vi betrakta
denna ålderstrappa som en idealiserad bild av det goda livet i det gamla bon-
desamhället. Vi vet dock alltför väl att det var få som nådde exempelvis livets
höjdpunkt vid 50 års ålder och att ännu färre levde till hundraårsdagen. I dag
är det inte alltför sällsynt.
Vi känner också alltför väl till de slitsamma villkor som människorna, sär-
skilt kvinnorna, hade att brottas med förr - stora barnkullar och hög barna-
dödlighet. De gamla hade sin plats på undantaget - i bästa fall med fri ved-
brand. Vad det är vet Bo Holmberg. Det är inte alltför länge sedan - visst
minns vi?
Dock finns det många som önskar se livet insatt i dessa föreställningsra-
mar - ålderstrappans mer idealiserade bild med livet indelat i födelse, bar-
naår, ungdomsår med skola, familjebildning, förvärvsarbete samt pensione-
ring med åldrande fram till döden, som ett självklart och inrutat mönster.
Vårt samhälles institutioner - skolan, barnomsorgen, arbetslivets organi-
sering - fungerar i huvudsak också utifrån samma föreställning. Gränserna i
dagens moderna samhälle är dock mer flytande än någonsin. Och alla ställer
vi krav på samhällets institutioner för våra enskilda behov vid olika tidpunk-
ter i vårt liv. Det mesta skall räcka till allt. Men frågorna hopar sig inför kra-
26
ven: Hur mycket kan vi påverka vårt eget livsprojekt, och hur mycket är vi
beredda att ställa upp solidariskt för varandra?
Hur våra liv gestaltas bestämmer vi själva som enskilda och självständiga
individer, anser jag. Politiska beslut och offentliga åtgärder kan aldrig ge li-
vet mening eller innehåll. De utgör däremot viktiga villkor för att vi som
individer kan växa och utvecklas - villkor som just uppstår genom politiska
avgöranden.
Därför är de grundvärderingar som genomsyrar de gemensamma insatser
som formas i politiska församlingar -1.ex. här i riksdagen i dag, eller i mor-
gon - av stor betydelse för den enskilde individens möjligheter att forma sitt
eget liv.
”Staten måste ha det yttersta ansvaret för att alla medborgare ges en
grundläggande trygghet vid arbetslöshet, sjukdom, ålderdom och handi-
kapp.” Detta har regeringen slagit fast i sin deklaration vid maktskiftet i ok-
tober. Det är faktiskt inte nästan ett år sedan den nya regeringen tillträdde,
utan det är bara drygt ett halvår sedan det skedde.
Vidare sägs det i regeringsdeklarationen: ”Dessa insatser måste även i
framtiden till den alldeles övervägande delen finansieras gemensamt.
Däremot finns det ingen anledning att själva produktionen alltid skall ske
i offentlig regi. Att skilja på offentlig kontroll och finansiering å den ena si-
dan och en fri produktion med enskilda, kooperativa och offentliga produ-
center å den andra blir därför den grundläggande principen för förnyelse av
de olika välfärdssystemen.”
Herr talman! Det finns skäl att återupprepa grundvalarna beträffande in-
riktningen av välfärdspolitiken, som också kommer till uttryck i det betän-
kande som vi i dag skall ta ställning till. Flera av de socialdemokratiska reser-
vationerna uttrycker misstro och avståndstagande. Det gäller t.ex. reserva-
tion 1 från Socialdemokraterna. Där står det att ”välfärdsmålen inte uppnås
på grund av den svåra situation som regeringens politik skapat”. Detta säger
Socialdemokraterna när knappt ett halvt år gått sedan den borgerliga rege-
ringen tillträdde.
Innan jag mera utförligt går in på några av sakfrågorna i betänkandet och
därmed några av socialpolitikens huvuduppgifter vill jag erinra om välfärds-
statens liberala rötter. Ibland får man en känsla av att Socialdemokraterna
vill ha monopol på välfärden. Men det är faktiskt många som har varit pådri-
vande i det avseendet.
Både i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet drev ett antal liberala
reformatorer frågor om människans rätt till en bra bostad och bra arbetsför-
hållanden. Liberala krafter har hjälpt till när det gällt att bygga upp ett gott
välfärdssamhälle med stark medborgerlig aktivitet, utbildning, sjukvård och
social trygghet för alla. Liberal opinionsbildning har banat väg för folkpen-
sionen och andra socialförsäkringar liksom för en mångsidig utveckling av
barnomsorg, äldreomsorg och handikappomsorg. Tror någon att vi liberaler
vill ha en nedrustning i det sammanhanget?
Att försvara den enskildes rätt till en värdig tillvaro och att ge röst åt de
människor som själva inte med tillräckligt eftertryck kan hävda sina intres-
sen har länge varit, och kommer att förbli, en liberal huvuduppgift.
Bertil Ohlin, tidigare partiledare för Folkpartiet, kom att benämna de här
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
27
|
Prot. 1991/92:99 23 april 1992 |
grupperna det glömda Sverige. För Folkpartiet liberalerna förblir det en |
Människors lika värde har vuxit fram historiskt. Är då människovärdet
|
Socialpolitik - |
hotat i dag? Knappast inom vårt lands gränser. Men mycket av det som sägs Människors lika värde utgör ju också en av utgångspunkterna för bl.a. so- När jag läser de socialdemokratiska motioner som tas upp i det aktuella Jag vill framhålla att vi i Folkpartiet liberalerna anser verksamheten i kom- Sten Svensson har i sitt anförande här framhållit hur viktigt det är med Vi vet ju att många kommuner nu har det kärvt. Stora krav ställs således Folkpartiet liberalernas grundinställning, liksom regeringens, är att de so- Vi måste nu värna välfärden genom att föra en politik som säkrar själva Till skillnad från den hittills förda socialdemokratiska socialpolitiken vill Sanningen är ju också den att ni socialdemokrater lämnade efter er en of- |
|
28 |
fentlig sektor i betydande obalans och med stora underskott i budgeten. Det |
är en dyr nota som måste betalas. Dessutom måste de offentliga finanserna
saneras. Det är smärtsamt men nödvändigt för både samhället och den en-
skilda människan om vi skall klara välfärden.
Fru talman! En särskilt utsatt grupp utgör de handikappade, vars levands-
förhållanden nu måste förbättras - det var Folkpartiet liberalernas enda val-
löfte. Så har nu också skett beträffande vårdbidraget till familjer med handi-
kappade barn. Detta bidrag höjs nu alltså, och fler initiativ kommer från re-
geringen.
Jag vill också säga några ord om äldrevården som vi vill ge hög prioritet.
Som jag inledningsvis konstaterade innebär en generell välfärdspolitik att
alla har rätt till välfärdsstatens förmåner, särskilt de äldre som strävat före
oss.
ÄDEL-reformen har nyligen genomförts. Det är för tidigt att nu fälla ett
omdöme. Regeringen har bl.a. tillsatt betalningsansvarskommittén, som i
dagarna går ut med en enkät till samtliga landsting och kommuner. Det blir
en viktig uppgift för oss i socialutskottet att noga följa hur de äldre och deras
anhöriga upplever bl.a. tillgången till vårdresurser, inte minst tillgången till
hemtjänst ute i kommunerna. Socialministern kommer att föreslå riksdagen
att tidigarelägga utbyggnaden av gruppbostäder till en kostnad av
3 miljarder totalt.
Vad gäller hälso- och sjukvården vill jag bara säga att min partikollega
Barbro Westerholm kommer att tala om den i sitt anförande senare här. Jag
vill emellertid bemöta Bo Holmberg, som säger att ingenting nytt händer på
hälso- och sjukvårdsområdet. Men det kommer faktiskt en proposition nå-
gon gång under hösten om husläkarsystemet. Med anledning därav vill jag
klart säga att en jämn läkarförsöijning i landet är en förutsättning. Förmodli-
gen krävs det därmed också en utökning av grundutbildningen av läkare i
Umeå. Den frågan har vi också tagit upp i utskottet.
Jag vill också särskilt nämna drog- och alkoholmissbruket, där vi behöver
föra en gemensam kamp. Min uppfattning är att vi på alla sätt måste söka att
uppskjuta alkoholdebuten för de unga. Den är oftast inkörsporten till det
hårda och farliga missbruket av narkotika. Därför är det bra, tycker jag, att
regeringen har tillsatt alkoholkommissionen.
Bo Holmberg kritiserar sammansättningen. Men det svenska utrednings-
väsendet är ju välkänt. Sammansättningen av ledamöterna i alkoholkommis-
sionen har skett på demokratisk grund. Jag förstår inte att det är något fel i
att det finns både alkoholliberaler och förbudsivrare. Det är i alla fall här
man skall försöka att lösa problemen.
I dag uppges ca 300 000 svenskar dricka så mycket alkohol att det har en
negativ inverkan på deras hälsa, familjeliv och arbete. Tänk efter! Vi skulle
spara miljarder och bättre kunna bruka våra skattemedel till omsorg om
äldre, handikappade och det glömda Sverige.
Jag vill också ta upp familjepolitiken en smula. Det är bra att vi för en
aktiv familjepolitik. Föräldrarnas ansvar för barnen kan inte nog understry-
kas. Men det måste också finnas stödjande nätverk utanför familjen. Tyvärr
finns det barn som far illa, oftast beroende på föräldrarnas missbruk. Inte
minst dessa barn behöver vårt stöd.
Vi behandlar i utskottet ett antal motioner om barnen och familjepoliti-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
29
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
ken. Jag kan inte kommentera alla, men jag vill nämna SCB:s redovisning
under veckan. Där visades att det nu finns 400 000 barn i daghem och famil-
jedaghem. Efterfrågan i januari var enligt SCB 407 000 platser. Sålunda
tycks i dagsläget behoven vara nära nog tillgodosedda. Vi vill fortsättningsvis
slå vakt om barnomsorgen.
I lilla Balsjö, i Sveriges minsta kommun Bjurholm, gläder man sig i da-
garna åt ett nytt dagis. Man bygger om den gamla outnyttjade lärarbostaden
till dagis, med en beräknad driftkostnad som ligger betydligt lägre än som
vanligt är. Det visar att det finns vilja hos föräldrarna att ta egna initiativ till
att ordna en bra barnomsorg för barnen om, som i detta fall, ramarna finns.
Generellt tror jag att vi kan vara stolta över en bra barnomsorg i vårt land.
Det handlar inte enbart om barnpassning, utan om en kvalitativt god omsorg
med pedagogiska mål.
Tyvärr låser Socialdemokraterna fast sig vid rigida lösningar. Man vill inte
se flexibilitet och variation i barnomsorgssystemet. Valfriheten sitter trångt.
Man misstänker den pedagogiska inriktningen och vill inte heller ställa upp
bakom värderingarna att barnomsorgen skall bygga på kristen etik och väs-
terländsk humanism.
Då jag läser reservation 23 tycker jag att Socialdemokraterna inte riktigt
vill se skogen för alla träd. Vi minns Socialdemokraternas motstånd i höstas
mot att avskaffa lex Pysslingen. Det var ett mycket starkt motstånd.
Vi inser i alla fall att det är mycket viktigt att kvaliteten i barnomsorgen
finns kvar, och det tänker vi från borgerligt håll fortsätta att hålla fast vid.
Debatten om finansiering av barnomsorgen i och med förslaget att slopa
de specialdestinerade bidragen och övergå till en påse pengar till kommu-
nerna pågår nu som bäst. Socialdemokraterna begär nu lagstiftning om rätt
till barnomsorg. Vi avvisar det kravet.
Utskottet utgår från att frågan om lagstiftning kommer att övervägas inom
regeringen i samband med propositionen om den kommunala ekonomin, vil-
ket också bekräftades av socialministern i ett frågesvar här i kammaren i tis-
dags.
Vi skall inte blunda för de olika synpunkter som finns på utformningen av
en bra familjepolitik. Det är lätt att önska, som jag sade tidigare. Utgångslä-
get för välfärden är dock ordnade finanser för staten. Sanningen var ju i hös-
tas att den nya regeringen fick ta över en ekonomi i total stagnation.
Vår inställning är att alla reformer måste vara finansierade. Jag vill också
påminna om regeringsdeklarationen, där vi borgerliga partier har slagit fast
att det måste finnas barnomsorg utanför hemmet av god kvalitet och även
bättre ekonomiska möjligheter, för dem som så önskar, att stanna hemma.
Det är en politik vi ämnar fullfölja.
Fru talman! Det går att pröva nya vägar, och det går att överge gamla hjul-
spår. Jag är övertygad om att vi kan se fram emot bättre tider genom de rätta
åtgärderna. Jag vill med detta yrka bifall till socialutskottets hemställan och
avslag på reservationerna och meningsyttringen.
Anf. 13 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Ulla Orring om att man kan få bättre tider
med de rätta åtgärderna. Frågan är vilka åtgärder man vidtar, och om det
verkligen blir några bättre tider. De tycks lysa med sin frånvaro när det gäller
de frågor som vi debatterar i dag. Det är ett faktum.
Jag kan inte säga att det enbart beror på den nu sittande regeringen. Det
är också ett resultat av en ekonomisk politik som inleddes av den tidigare
regeringen, med indragningar av miljardbelopp från landsting och kommu-
ner, samtidigt som allt fler arbetsuppgifter läggs på dem. Det är inte så lätt
att kombinera ett minskat antal kronor och ören med en ökad social ambi-
tion. I denna rävsax sitter i dag många kommuner och landsting, tyvärr.
Vi ser att det som får vika undan är det nödvändiga förebyggande arbetet,
motivationsarbetet och det mycket krävande arbete som behövs för de abso-
lut svagaste grupperna. Det vi ser i landsting och kommuner i dag, Ulla Or-
ring, är ökande klyftor mellan fattig och rik, mellan dem som har makt och
dem som är maktlösa. Detta dokumenteras i utredning efter utredning. Det
går inte att säga att det inte är så, för det är så. Vi ser ett växande missnöje
hos stora grupper av människor som inte får sina elementära behov tillfreds-
ställda.
Vi hade en debatt för inte så länge sedan då socialministern var med och
jag tog upp de bostadslösas situation. Människor har inte tak över huvudet
i storstaden Stockholm år 1992, utan välfärdsorganisationer och frivilliga får
gå ut i annonskampanjer för att ragga pengar så att människor kan få tak
över huvudet, en tallrik soppa och en smörgås. Det tycker inte jag är att hålla
människovärdet särskilt högt.
I sina ekonomiska resonemang upprepar man om och om igen att mark-
nadsekonomin är lösningen, som om det skulle vara någon garant för demo-
krati och välfärd. Det är inte så. Det finns diktaturer som har haft en mark-
nadsekonomi som har blomstrat och som har haft en otrolig ekonomisk till-
växt. Men inte har det tillförsäkrat människor välfärd och demokrati. Den
kopplingen finns inte, Ulla Orring. En planhushållning av den modell som
de östeuropeiska länderna hade gav heller inte människor välfärd och demo-
krati.
Men jag tror att vi måste vara överens om att en planerad hushållning och
en planerad ekonomi, som tillvaratar resurser på bästa sätt och som inte är
destruktiv, är det som behövs för att alla människor skall få ett människo-
värde.
Anf. 14 ULLA ORRING (fp) replik:
Fru talman! Gudrun Schyman kritiserar i vanlig ordning marknadsekono-
min, och hon kritiserar faktiskt också planekonomin och talar sig varm för
en planerad ekonomi. En planerad marknadsekonomi tycker jag är bra.
Men för att man skall kunna fördela resurser, måste man också få in inkoms-
ter. Det jag har erfarit efter att ha följt Vänsterpartiets motioner under årens
lopp är att man är mycket duktig på att dela ut de pengar som inte finns. Men
när det har gällt att se till att det kommer in inkomster har man inte haft
några lösningar.
Mitt parti vill slå vakt om den generella välfärdspolitiken. Vi vill inte att
människor skall ligga ute på gator och sova och inte ha tak över huvudet. Ett
samhälle där sådant förekommer tycker jag får underbetyg. Därför måste
man vidta de åtgärder vi talar om och fördela de pengar som finns så att de
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
31
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
räcker till för alla. Då måste man vara beredd på att de som är friska och kan
sköta sig själva måste avstå solidariskt till dem som har det sämre. Det är det
som regeringens politik handlar om för närvarande.
Jag tror inte att Gudrun Schyman är så obevandrad när det gäller de eko-
nomiska termerna att hon inte känner till att vår industri har gått mycket
dåligt under de senaste åren. Vi har inte fått in så mycket inkomster till sta-
ten. Det finns inte så mycket pengar att fördela. Vi ärvde ett budgetunder-
skott av den förra regeringen. Då måste man sanera ekonomin. Gudrun
Schyman vet också att då det är tomt i hushållsbörsen finns det ingenting att
dela ut. Det som man skall dela ut skall komma dem till godo som behöver
hjälpen. Detta är avsikten med regeringens politik, dvs. att hjälpa de handi-
kappade, sjuka och äldre. Det är mycket enkelt: då man inte har pengar har
man ingenting att dela ut.
Anf. 15 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det är klart att om man inte har några pengar alls har man
ingenting att dela ut, men vi befinner ossju inte i den situationen, Ulla Or-
ring. Det finns faktiskt en hel del pengar i det svenska samhället, men peng-
arna fördelas inte rättvist. Framför allt fördelas de inte så, att människor får
sina nödvändiga behov tillfredsställda.
Vi är överens om att det är ett underbetyg för den ekonomiska politiken
att människor inte har tak över huvudet i dag. Då måste man göra någonting
åt problemet direkt. Jag tror inte att vi hjälper de bostadslösa i Stockholm
genom indirekta åtgärder, genom att underlätta för företagen. Man kan nog
lösa problemet mycket enklare med direkta åtgärder.
Om vi är överens om en planerad ekonomi, Ulla Orring, tycker jag att det
är mycket bra. Jag tror faktiskt att det är någonting som behövs. Jag tror inte
att er köp- och säljfilosofi utgör någon lösning på problemen, något som jag
har talat om i tidigare inlägg. Ulla Orring ställde en intressant fråga: Är det
någon som tror att vi liberaler vill rusta ned den sociala välfärden? Jag kan
säga att jag för min del inte tror att ni vill detta, men ni är i alla fall på god
väg att göra det tillsammans med de andra partierna i den borgerliga rege-
ringen. Vill ni inte göra det som ni nu ändå gör, tycker jag att ni skall ta
konsekvenserna.
Anf. 16 ULLA ORRING (fp) replik:
Fru talman! Gudrun Schyman och jag kommer från olika kommuner. För
min del kommer jag från norra Sverige där vi alltid har känt stor solidaritet
gentemot varandra.
Enligt de rapporter som jag har fått från våra kommuner i norr tar man
ganska väl hand om de utslagna människorna. I min hemkommun, Umeå,
bygger man nu med det stimulansbidrag som man har fått t.ex. gruppbostä-
der för de äldre. Det finns variationer i våra system. Vill man tillåta litet
valfrihet och släppa efter på de mest strikta reglerna som bara innebär byrå-
krati och onödiga utgifter, är jag mycket övertygad om att vi kommer att få
en bra välfärd både för de utslagna människorna och för de gamla, som ju
är utsatta, liksom inte minst för de handikappade, som vi betraktar som en
32
prioriterad grupp. Självfallet måste vi ha en marknadsekonomi som gör det
möjligt för samhället att få in pengar, så att det finns någonting att fördela.
Detta är den enkla grunden. Då det inte finns pengar, finns det inte heller
någonting att fördela. Än en gång vill jag fråga Gudrun Schyman: På vilket
sätt vill Vänsterpartiet bidra till inkomster för staten?
Talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
(forts. 6 §)
Kammaren beslöt kl. 14.24 på förslag av talmannen att ajournera förhand-
lingarna till kl. 14.30.
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.
Statsminister Carl Bildt (m), socialminister Bengt Westerberg (fp), jord-
bruksminister Karl Erik Olsson (c), justitieminister Gun Hellsvik (m) och
kommunikationsminister Mats Odell (kds) hade infunnit sig i kammaren för
att svara på muntliga frågor.
Ubåtskränkningar
Anf. 17 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Jag är förvånad över att statsminister Carl Bildt är så ovillig
att skapa största möjliga klarhet i eventuella sovjetiska kränkningar av
svenskt vatten. Varför denna tveksamhet? Vill regeringen ändå inte tillsätta
en bred kommission, som får i uppgift att gå igenom denna fråga och skapa
största möjliga klarhet?
Anf. 18 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Av denna regering har tagits betydelsefulla initiativ för att
skapa klarhet i denna fråga. Som jag redovisade till utrikesnämnden den 5
februari har vi inlett tekniska professionella samtal på militär nivå mellan
företrädare för den svenska och den sovjetiska/ryska marinen. En första så-
dan samtalsomgång ägde rum i Moskva den 28-29 januari. Den avrapporte-
rades i utrikesnämnden den 5 februari. Jag svarade då också på frågor, och
jag utlovade fortsatt information. Vi diskuterade där också vilken inriktning
dessa samtal skall ges från svensk sida i fortsättningen.
En andra samtalsomgång ägde rum i Moskva den 13-15 april. Det är min
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 99
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
avsikt att informera om detta vid det kommande sammanträdet med utrikes-
nämnden.
Detta är betydelsefulla initiativ som, låt mig gärna säga det, skulle ha ta-
gits tidigare men som nu har tagits. De har mötts med ett positivt intresse
från den ryska politiska demokratiska ledningens sida. Jag är medveten om
att denna känsla kanske inte delas av varje del av den ryska apparaten.
Sedan vill jag påpeka att dessa samtal förs med utgångspunkt i de analyser
och de bedömningar som gjordes av de experter som anlitades av den dåva-
rande regeringen, som satt fram till oktober 1991.
Anf. 19 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Det intressanta är att det genom omvälvningar i Sovjetunio-
nen och i Ryssland har skapats nya möjligheter att åstadkomma en klarhet.
Då är inte ubåtskränkningarna, att gå igenom detta material och driva detta
arbete, en fråga för moderaterna i regeringskansliet. Det är en fråga som
kräver ett bredare och större ansvar. Jag har inte fått svar på min fråga, fru
talman, varför man inte tillsätter en bred kommission som får delta i arbetet.
Anf. 20 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Detta är en viktig fråga, och det är därför som jag har tagit
initiativen. Man sade att jag har kritiserat den tidigare socialdemokratiska
regeringen för en anmärkningsvärd passivitet och ett anmärkningsvärt oin-
tresse att ta upp denna viktiga fråga om ubåtskränkningar i våra vatten med
sovjetiska/ryska myndigheter i ljuset av den nya öppenheten. Nu har vi gjort
detta. Jag har avrapporterat det till utrikesnämnden. Jag var något förvånad
när en av utrikesnämndens ledamöter i ett offentligt uttalande sade att detta
inte hade skett. Detta är en fråga för regeringen och för utrikesnämnden och
skall fortsätta att vara det.
I den mån det finns behov av att ytterligare pröva det svenska materialet
skall vi göra det. Då skall vi lyssna på de förslag som kan finnas om hur detta
kan ske. Men enligt min uppfattning är det på den sovjetiska/ryska sidan som
det finns anledning att eftersträva största möjliga öppenhet. Den största
möjliga öppenhet som vi vill ha från sovjetiska/ryska myndigheters sida tror
jag att vi gradvis lyckas att dyrka upp. Ifall socialdemokratin nu, efter alla
dessa år, är beredd att medverka till största möjliga öppenhet och största
möjliga konkreta klarhet i denna fråga, hälsar jag det med mycket stor till-
fredsställelse och mycket stor tacksamhet. Senkommet, Ingvar Carlsson,
men välkommet trots allt.
Anf. 21 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Nu kan inte Carl Bildt komma ifrån dagens fråga genom an-
grepp på gårdagen. Alla vet att omvälvningen i Ryssland ägde rum och den
nya regimen kom till efter tumultet, som ägde rum efter valrörelsen. Nu gäl-
ler min fråga: Varför inte en bred kommission? Varför en liten grupp på tre
personer som skall sköta detta i regeringskansliet? Jag har inte fått svar på
denna grundläggande fråga.
34
Anf. 22 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det finns inte någon grupp på tre personer i regeringskansliet
som sköter denna fråga, såvitt jag vet. Det är samtal som förs i Moskva med
företrädare för svenska militära myndigheter, försvarsstaben, med företrä-
dare för utrikesdepartementet, den svenska ambassaden och med företrä-
dare för annan sakkunnig expertis. Det är samma experter, samma underlag
och samma analyser som fanns före oktober 1991.
Sedan är det en litet dålig undanflykt av Ingvar Carlsson att säga att det
inte fanns anledning att ta upp detta med Moskva innan det blev en ny rege-
ring i Sverige. Enligt min mening har det funnits goda skäl för socialdemo-
kraterna att ta upp denna fråga med Moskva långt tidigare. Ni hade inte be-
hövt avvakta en ny regering i Sverige.
I den mån en ny kommission är påkallad skulle jag gärna vilja veta varför
Ingvar Carlsson inte tillsatte en sådan när han hade möjlighet till det. Det är
min första fråga. Min andra fråga är: Finns det någonting nu som skulle för-
ändra de bedömningar som Ingvar Carlsson gjorde tidigare i detta avseende?
Anf. 23 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Jag skulle gärna önska att jag var statsminister och fick svara
på frågor, för det skulle då bli betydligt bättre svar dessutom.
Som statsminister tog jag upp dessa frågor, men då var det fortfarande un-
der den gamla sovjetiska regimen. Det är en ny regim nu, och det är faktiskt
Carl Bildts skyldighet som statsminister att svara på frågor. Varför inte till-
sätta en kommission, varför denna lilla grupp som vi alla vet arbetar med
denna fråga? Det behövs en bredare kommission. Jag hoppas att jag i andra
sammanhang kan få bättre svar än i dag.
Anf. 24 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! I den mån det finns anledning att pröva hållbarheten i det
svenska materialet skall vi göra det. Jag ser ingen sådan anledning. Jag ser
ingen anledning att förändra de bedömningar i denna fråga som gjordes bl.a.
av den tidigare regeringen.
Vad gäller frågan om en kommission i Sverige är den inte avhängig av vil-
ken regim som finns i Moskva. Jag kan konstatera att en sådan icke tillsattes
tidigare. Kraven kommer plötsligt nu. Jag riktar kraven på öppenhet, klar-
het och ärlighet i denna fråga framför allt gentemot dem som tidigare stått
för felaktigheter. De finns i Moskva.
Ubåtskränkningar
Anf. 25 STURE ERICSON (s):
Fru talman! Jag riktar mig till statsministern i samma ämne. Står statsmi-
nistern i alla delar fast vid den analys av ubåtskränkningarna som han gjorde
i sitt inträdesanförande vid Krigsvetenskapsakademien i december 1990?
Anf. 26 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag har inte haft anledning att överpröva frågan. Med all re-
spekt för Sture Ericson har han säkert studerat den med större uppmärksam-
het än vad jag har gjort under senare tid.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
36
Min analys var ett försök att teckna den historiska bakgrunden. Det finns
nog saker som jag skulle vilja revidera, och som jag hoppas få anledning att
revidera, mot den historiska bakgrunden. Det finns nu förutsättningar för
att vi skall kunna få fram nya informationer från rysk sida, vilka kommer att
föranleda vissa förändringar i olika delar. Men dessa informationer har vi
ännu inte på bordet. Jag vill därför inte gå in i några detaljer just nu.
Vårdnadsbidrag
Anf. 27 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Vi har här just haft en socialpolitisk debatt, som vi kommer
att fortsätta med. Men eftersom socialministern inte har varit närvarande -
åtminstone inte när vi från oppositionen talade - och jag inte är säker på att
han kommer att vara kvar, vill jag passa på att ställa en fråga om vårdnadsbi-
draget till honom nu. Vi har naturligtvis diskuterat den frågan, och vi från
oppositionen försöker att få något begrepp om hur vårdnadsbidraget skall
konstrueras, hur stort det skall vara, när det skall införas osv. Jag tycker att
det vore väldigt bra med några klarlägganden i den här frågan.
När kommer vårdnadsbidraget och hur skall det finansieras?
Anf. 28 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! I den kompletteringsproposition som presenteras i morgon
kommer vi att ge besked om att vi till hösten skall återkomma till riksdagen
med ett förslag om vårdnadsbidrag. Hur vårdnadsbidraget kommer att se ut
och hur det skall finansieras är vi ännu inte klara över. Men så snart vi vet
det, skall jag lämna besked.
Husläkare
Anf. 29 JOHAN BROHULT (nyd):
Fru talman! Eftersom det är socialutskottets dag vill jag fortsätta att fråga
socialministern. Min fråga gäller husläkarreformen.
Det finns många olika bollar och modeller i luften. En modell har beskri-
vits av Läkarförbundet, en annan modell finns publicerad och socialdeparte-
mentet håller på att skriva ihop sig om ytterligare ett förslag.
Om det blir modellen som går ut på att detta skall finansieras via vårdcent-
ralerna, finns det en farhåga för att pengarna tar slut och för att man skulle
vara mindre benägen att skriva remisser på specialistvård för dem som så
skulle behöva. Därför skulle jag vilja veta om det kommer att finnas någon
försäkring, så att alla medborgare alltid kommer att ha rätt till att söka spe-
cialistvård, oavsett vilken typ av husläkarsystem som kommer att implemen-
teras.
Anf. 30 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jag utgår ifrån att den fråga som Johan Brohult ställde hand-
lar om ifall en husläkare inte har tillräckligt med resurser för att betala alla
typer av operationer eller ingrepp som kan behövas för hans eller hennes
patienter. Då är svaret att någon form av försäkring eller möjlighet till of-
fentliga ingrepp utöver det som en husläkare kan göra naturligtvis måste fin-
nas i ett husläkarsystem.
Båtregistret
Anf. 31 BENGT HARDING OLSON (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga om båtregister. Den berör både kom-
munikationsministern och justitieministern.
Inom kommunikationsdepartementet överväger man till glädje för några
att avskaffa det nuvarande båtregistret, men detta har också framkallat kri-
tik från många andra håll, t.ex. från försäkringsbolag, riksskatteverket och
rikspolisstyrelsen.
Mina frågor till kommunikationsministern blir då: Kommer ett avskaf-
fande av båtregistret att ske? Om så är fallet, är man då beredd att pröva en
privat lösning, t.ex. i linje med den som Stöldskyddsföreningen har skisse-
rat?
Båtregistret är ju inte bara en kommunikationsfråga, utan det är faktiskt
också en kriminalpolitisk fråga. Vilken uppfattning har justitieministern om
båtregistrets vara eller icke vara?
Anf. 32 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag kan glädja Bengt Harding Olson med att det under maj
månad kommer en proposition i den här frågan. Propositionen går i korthet
ut på att den nuvarande lagen avskaffas. Det kommer att bli en frivillig lös-
ning. Vi har fört förhandlingar med olika intressenter. Det finns ett mycket
stort intresse för att tillskapa ett frivilligt register. Vi tror att alla de som har
vägrat att gå in i det obligatoriska registret nu skall få en chans att vara med
i ett frivilligt register.
Anf. 33 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Båtregistret är väl i och för sig inte en fråga för justitiedepar-
tementet. Jag är ändå beredd att svara på Bengt Harding Olsons fråga, trots
att jag är övertygad om att han vet mitt svar.
Min principiella uppfattning är att Sverige icke skall bygga upp register
med uppgifter om ännu icke brottsmisstänkta. Därför har jag svårt att se att
det finns skäl att behålla ett båtregister bara för att någon av båtägarna i
framtiden kan bli kriminell.
Generaldirektörernas anställningsvillkor
Anf. 34 CHRIS HEISTER (m):
Fru talman! Jag har en fråga till statsministern. Vilka förpliktelser anser
sig regeringen ha gentemot generaldirektörer och andra högre chefer som
friställs i samband med att statlig verksamhet upphör?
Min fråga föranleds av den senaste tidens tidningsuppgifter om en general-
direktör och hans krav på den svenska staten.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
37
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
Anf. 35 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Svaret på den frågan är att jag i detalj inte vet vilka förpliktel-
ser vi har, men det är väl de normala förpliktelser som följer av ett avtal.
Generaldirektörsförordnanden är i och för sig tidsbegränsade till i allmänhet
sex år. Jag tror inte att det föreligger några speciella skyldigheter utöver dem
som ligger i att ett förordnande kan gå ut och inte behöver förnyas. Jag måste
dock ärligt medge att jag inte känner till detaljerna i de avtalskonstruktioner
som kan föreligga på denna punkt.
Högervågen
Anf. 36 WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsministern. Jag läste i Svenska Dagbla-
det att statsministern anser att vänstervågen äntligen - från statsministerns
synpunkt sett - har ersatts av något slags högervåg. I denna högervåg ingick
resultatet av det nyligen hållna brittiska valet.
I senaste numret av Newsweek uttryckte sig Margaret Thatcher något an-
norlunda om valresultatet. Hon t.o.m. kallade John Majors regering för nå-
gonting som mer liknar socialism än thatcherism, i synnerhet i vad avser in-
dustripolitiken. Hon riktade sig särskilt mot den nytillträdde industriminis-
tern Heseltine.
Eftersom industri- och näringsfrågor är några av de viktigaste politiska
frågorna här i Sverige, och vi från oppositionen har haft anledning att rikta
kritik mot hur regeringen för den politiken, vill jag ställa två frågor till stats-
ministern: Anser statsministern att den svenska regeringen för en politik
som ligger mer åt det majorska hållet eller åt det thatcheristiska hållet? Om
herr Bildt menar att man ligger mer åt det majorska hållet, undrar jag vem
som är den svenska regeringens Heseltine.
Anf. 37 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det är litet besvärande med de korta betänketiderna. Det här
behöver man grunna på.
Till att börja med har jag inte läst vad fru Thatcher har skrivit i News-
week - man har mycket att läsa i dessa dagar. Det är ju inte Europas bäst
bevarade hemlighet att de politiska och personliga relationerna mellan Mar-
garet Thatcher och Michael Heseltine inte är direkt idealiska. Den ene av-
satte liksom den andre, och fru Thatcher tyckte inte att det var något vidare
bra agerat av herr Heseltine. Detta sagt som bakgrund.
När det för övrigt gäller åt vilket håll den svenska regeringens politik lutar,
så lutar den betänkligt åt det svenska hållet.
Kontroll av livsmedel
Anf. 38 BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Jag har en fråga till jordbruksministern. I en av dagens tid-
ningar finns det en artikel om utländsk mat. Livsmedelsverkets generaldi-
rektör uttalar att det inte är något fel på utländsk mat. Han säger att det drivs
38
en organiserad kampanj mot import av livsmedel, och att det inte går att med
fakta styrka påståendet om att det är hälsofarligt med utländsk mat.
Samtidigt reagerar vi i Sverige mycket starkt mot de förhållanden som rå-
der inom djurhållningen i andra länder. Vi är också för en bättre märkning
av livsmedel i Sverige. Hur ser jordbruksministern på denna fråga?
Anf. 39 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Jag tror ungefär som generaldirektören i livsmedelsverket att
det inte är hälsovådligt att äta utländsk mat. För övrigt lägger jag mig inte i
den debatten.
Jag tror dessutom att det är viktigt att konstatera att det i fråga om livsme-
del inte bara är det som man kan få fram vid analyser som man skall bedöma,
och det är det som livsmedelsverket sysslar med, utan det finns även en etisk
sida, t.ex. frågan om djurskydd och frågan om miljöhänsyn. På dessa punk-
ter har vi i Sverige kommit längre än vad man har gjort i många andra länder.
Det bör vi vara stolta över och ta vara på för framtiden.
Barnomsorg
Anf. 40 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag har en fråga till Carl Bildt. Den gäller den av Bengt Wes-
terberg i olika artiklar aviserade lagen om rätten till barnomsorg. Jag väl-
komnar det förslaget från socialministern. Jag undrar när regeringen tänker
lägga fram en proposition för riksdagen i denna fråga.
Anf. 41 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Om jag inte är felunderrättad, och det är jag inte, har Bengt
Westerberg informerat riksdagen om detta vid ett flertal olika tillfällen. Det
är självklart att det som Bengt Westerberg har framfört är regeringens upp-
fattning.
Slaktdjurstransport
Anf. 42 BENGT KRONBLAD (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till jordbruksministern. Under den se-
naste tiden har det framkommit att jordbrukare från södra Sverige och Mel-
lansverige genom att transportera djur till Norrland har kunnat få flera tusen
kronor per djur från Norrlandsstödet. Hur ser ministern på detta handlings-
sätt, och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att omöjliggöra sådant i
framtiden?
Anf. 43 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Detta är olagliga handlingar som strider mot de bestämmelser
som vi har. Sådana handlingar måste naturligtvis beivras på alla sätt som är
möjliga. För närvarande ser jordbruksverket över denna fråga.
Det bör emellertid poängteras att en del av de transporter som har gått
norröver har skett utan att Norrlandsstöd har utgått. Men det har förekom-
mit fusk, det är alldeles uppenbart, och det försöker vi komma till rätta med.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
39
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
40
Det är mycket viktigt för förtroendet för Norrlandsjordbruket och jord-
brukspolitiken för Norrland att något sådant inte får förekomma.
Interrail-kortet
Anf. 44 NILS T. SVENSSON (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till kommunikationsministern. Många
ungdomar förbereder nu sommarens tågluffande med Interrail-kort, vilket
är mycket populärt.
Man har under senare tid kunnat läsa att kortet möter motstånd från vissa
sydeuropeiska länders järnvägsbolag. Det finns därför risk för att detta fina
system kan brytas upp. På vilket sätt tänker kommunikationsministern agera
politiskt i denna fråga, t.ex. vid kontakter med de berörda ländernas rege-
ringar, för att rädda detta fina system?
Anf. 45 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag har svarat på frågor om detta tidigare här i kammaren,
och jag kan gärna upprepa att detta är en fråga som handläggs av statens
järnvägar.
SJ har inom ramen för UIC agerat mycket kraftfullt för att Interrail-kortet
skall bevaras. Jag tror att det är den riktiga kanalen för att driva detta ärende
framåt. Det är naturligtvis också bra att det förekommer påtryckningar på
politisk nivå. Vi har ännu inte genomfört några sådana, men jag är inte främ-
mande för att ta upp den typen av resonemang när jag framöver träffar mina
kolleger i andra länder.
Anf. 46 NILS T. SVENSSON (s):
Fru talman! Det var just det senaste som kommunikationsministern sade
som jag var ute efter, dvs. på vilket sätt han politiskt tänker agera vid kontak-
ter med andra länders regeringar. Det är naturligtvis korrekt att det är järn-
vägsbolagen som har ansvaret, men det är ju i allra högsta grad en politisk
fråga.
Anf. 47 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag har ingen särskild agenda för hur jag skall agera i denna
fråga. Men det är en fråga som ligger mig och svenska folket, och särskilt
svenska ungdomar, mycket varmt om hjärtat. Jag kan försäkra att vid de
kontakter som jag har med mina kolleger utomlands skall jag ta upp denna
fråga.
Dödsstraff
Anf. 48 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Dödsdomen mot Robert Harris och verkställandet av den
väckte starka reaktioner både i USA och i Sverige. Eftersom jag anser att
frågan är mycket viktig vill jag ställa den till statsministern. Vilka initiativ
överväger regeringen för att ytterligare verka för avskaffandet av dödsstraf-
fet, i både krigs- och fredstid? Jag tänker då särskilt på vad som kan göras i
FN, ESK och vid de bilaterala samtal som kan föras inte minst från statsmi-
nisterns sida. Jag tycker att denna fråga nu är så viktig att den bör komma
upp på högsta nivå.
Vid årsskiftet satt inte mindre än 2 547 människor i dödscell i USA, och vi
har mycket oroande rapporter exempelvis från Ryssland och Kina, för att
inte tala om en rad andra länder.
Anf. 49 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Vad vi tycker från svensk sida i denna fråga är väl känt, och
vi har agerat i olika internationella fora i denna fråga under många år.
Låt mig sedan, när det gäller konkreta initiativ som har tagits under den
senaste tiden, säga att jag efter påstötningar från Amnesty International -
jag var inte så svårpåverkad i den delen - tagit upp frågan om dödsstraffets
framtid i de samtal som jag har haft med företrädare för de tre baltiska län-
derna. De har ju i allt väsentligt övertagit en gammal sovjetisk-rysk strafflag
som är tämligen frikostig, om jag uttrycker saken försiktigt, med att utdela
dödsstraff. Jag har påpekat för dem att med den europeiska och nordiska
humanistiska rätts- och människosyn som vi har är detta något som inte bör
förekomma i modern strafflagstiftning. Jag tror att det har lett till att denna
fråga nu kommer att prövas med större allvar än vad den kanske annars
skulle ha gjort när de nu har att utforma sina nya strafflagstiftningar.
Personalkontroll
Anf. 50 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till justitieministern om personalkont-
rollen, som ju har kritiserats. Det har gjorts en utredning, och man har kom-
mit fram till ett lagförslag som har remissbehandlats. Vi har väntat länge på
detta förslag. Varför har det dröjt så länge, och när kommer en proposition
att läggas fram för riksdagen?
Anf. 51 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Frågan om personalkontrollen har, som Ingela Mårtensson
vet, i vissa delar varit kontroversiell. När en ny regering har tillträtt måste
det självfallet föras diskussioner innan ett förslag kan läggas fram. Om jag i
förväg hade vetat att denna fråga skulle ställas, skulle jag ha tagit reda på
hur långt vi har kommit. Men jag kan alltså inte direkt säga när propositio-
nen kommer att läggas fram.
Dödsstraffet i USA
Anf. 52 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag vill gärna haka på den fråga som Hans Göran Franck
ställde till statsministern. Jag har hört från statsministern att hans inflytande
på de baltiska regeringarna är stort i denna fråga. Men det är ungefär 200
gånger fler dödsstraff som hotar i USA. Därför undrar jag om statsministern
är beredd att ta ett initiativ även gentemot USA:s regering direkt och på EG-
nivå.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
41
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
42
Anf. 53 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Dödsdomar är såvitt jag förstår aktuella i ganska stor omfatt-
ning i Förenta staterna, i Ryssland, där ett aktuellt fall är föremål för mycket
mediauppmärksamhet, och i icke oväsentlig omfattning i Kina. Jag tycker
att detta föranleder initiativ från svensk sida. Mitt svar är alltså ja.
Fri företagsamhet
Anf. 54 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Socialministern har skickat ut broschyrer och uppmaningar
till de anställda inom offentlig barnomsorg om att de skall starta eget och
därigenom få mer makt och inflytande över sina arbeten. Jag förutsätter att
detta är ett led i en strategi som gäller alla anställda i landet. Jag undrar när
regeringen kommer att gå vidare och föreslå åtgärder för de anställda inom
det privata näringslivet, t.ex. på stora företag som Volvo och Scania, för att
öka deras makt och inflytande över sin arbetssituation.
Jag ställer denna fråga till statsministern.
Anf. 55 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Vi bedriver en omfattande verksamhet för att uppmuntra till
nyföretagande, och detta oavsett om det är ett nyföretagande av sådana som
tidigare var verksamma i den offentliga sektorn eller i den privata sektorn.
Det finns en omfattande verksamhet när det gäller s.k. avknoppningsföre-
tag i det privata näringslivet t.ex. från Volvo och andra företag. I den mån
vi kan göra mer för att uppmuntra detta är vi självfallet beredda att göra
detta. Små- och nyföretagsamheten ligger denna regering mycket varmt om
hjärtat.
Inlandsbanan
Anf. 56 RUNE THORÉN (c):
Fru talman! Min fråga är till kommunikationsminister Mats Odell. När
kan riksdagen förvänta sig en proposition om Inlandsbanan?
Anf. 57 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Under maj månad.
Karantänbestämmelser
Anf. 58 LAHJA EXNER (s):
Fru talman! Min fråga riktar sig till jordbruksminister Karl Erik Olsson.
Finland betraktas sedan den 9 april 1988 som ett land där rabiessmitta finns.
Det innebär att levande djur inte får införas från Finland till Sverige utan
införseltillstånd och fyra månaders karantän.
Detta innbär mycket stora problem för människor som t.ex. vill semestra
i Finland, bl.a. den stora sverigefinska befolkningen som också vill föra med
sig sina sällskapsdjur. Min fråga är: Är regeringen beredd att ta några initia-
tiv för att upphäva detta beslut?
Anf. 59 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Bestämmelsen om karantän finns ju därför att vi i Sverige har
ett bättre hälsotillstånd när det gäller rabies än i de flesta andra länder. Man
kan dock se att situationen i de nordiska länderna, t.ex. Norge och Finland,
inte så mycket avviker från situationen i Sverige.
Jag har hört denna synpunkt tidigare. Vi har så här långt inte vidtagit
några åtgärder. Men jag är i och för sig beredd att överväga om det finns
möjlighet att lätta på bestämmelserna mellan de nordiska länderna.
Anf. 60 LAHJA EXNER (s):
Fru talman! Hälsotillståndet i vårt östra grannland avrapporteras månads-
vis till WHO. Det var i februari 1989 som man hittade det senaste fallet av
rabies i Finland. Det borde kanske vara på tiden att lätta på bestämmelsen.
Anf. 61 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Jag har inte mycket att tillägga. Tillståndet i de nordiska län-
derna är bra, något som skulle kunna göra det möjligt att ändra på detta.
Kriminalpolitik
Anf. 62 HANS LINDBLAD (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsministern om brottsförebyg-
gande verksamhet, vanligtvis är det ju justitieministern som har att svara.
När man ser till verkligheten upptäcker man när ungdomarna är i 14-15-
årsåldern om brottslighet förekommer eller inte. Den väsentliga insatsen
skall alltså ske på skolans och socialtjänstens område.
Jag vill ställa en principiell fråga till statsministern. När en fråga täcker tre
eller fyra departement, bör den då inte behandlas tillsammas av dessa under
statsministern? Det är en felsyn när man tror att det är polisen som sköter
detta.
Anf. 63 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! När det gäller den typ av frågor som griper över flera departe-
ment eller arbetsområden sker det normalt en samordning av insatserna. Jag
har absolut inga invändningar emot det synsätt som Hans Lindblad företrä-
der. Jag ser gärna att jag själv kan uppfattas som en företrädare för detta
synsätt. Är det något som kan göras administrativt för att markera detta yt-
terligare skall detta prövas med den allra yttersta av välvilja.
Kobidrag
Anf. 64 LENA KLEVENÄS (s):
Fru talman! Jag har en fråga till jordbruksministern. I år är det sista året
som det s.k. kobidraget utgår. Vad kommer att hända med ersättningen till
bönderna nästa år?
Anf. 65 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Det kan jag inte svara på nu. Vi får rapporter om vad som
händer i GATT-förhandlingarna, och de har varit nedslående. Det senaste
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Muntliga frågor till
regeringen
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
44
finns omnämnt i Financial Times i dag där det refereras att samtalen mellan
Bush och Delors i går i Washington gav en viss ljusning. Mycket av vad som
händer framöver är avhängigt av hur långt man kommer i de internationella
överläggningarna, framför allt inom GATT. Därefter får vi ta ställning till
hur vi skall hantera stödet till jordbruket i framtiden
Överläggningen var härmed avslutad.
Kammaren beslöt kl. 15.05 på förslag av talmannen att ajournera förhand-
lingarna under två minuter.
Förhandlingarna återupptogs kl. 15.07.
6 § (forts, från 4 §) Socialpolitik - inriktning och anslag (forts.
SoU15)
Anf. 66 BO HOLMBERG (s) replik:
Fru talman! Före frågestunden var Ulla Orring putt på mig och socialde-
mokratin för att vi hade kritiska skrivningar i vårt social- och sjukvårdspoli-
tiska alternativ. Ulla Orring säger att vi som liberaler har hjälp till att bygga
upp välfärdssamhället. Jag skulle vilja lägga till att socialliberalerna har gjort
detta.
Men Ulla Orring, det är mer oro som kommer till uttryck i vårt alternativ,
oro över att man skall föra in marknadskrafter på alla områden. Låt mig kon-
kretisera.
Socialutskottet var för en tid sedan på besök hos Systembolaget. Där förde
vi en diskussion om för- och nackdelar med att inför ett EG-medlemskap
behålla ett monopol. Vi är oroliga för de krafter inom Moderata samlings-
partiet som öppet talar för att slå sönder detta. Vi tror inte att det leder till
en bra alkoholpolitik.
Ett annat område där vi har varit överens gäller att använda skatterna för
att hålla nere den totala alkoholkonsumtionen. Det förs nu diskussioner på
högerkanten om att nu inte längre använda detta. Det är vi oroliga för.
Dan Andersson, som är LO-ekonom, har räknat ihop vad de förslag som
regeringen och olika regeringsföreträdare har lagt fram innebär. Han har
kommit fram till att man vill göra skattesänkningar i storleksordningen SO-
SS miljarder kronor. Då är vi oroliga för att vi inte skall kunna fullfölja soci-
alpolitiken.
I dag är jag orolig för att regeringen under 1994—95 skall fullfölja de bespa-
ringar gentemot kommunerna som Bengt Westerberg - som jag ställde en
fråga till tidigare - sade var orealistiska. Sten Svensson har tydligen en annan
uppfattning. Det är dessa saker, Ulla Orring, som vi är oroliga för. Vi är inte
oroliga för socialliberalismen.
Anf. 67 ULLA ORRING (fp) replik:
Fru talman! Precis som jag sade i mitt anförande, tycker jag att de social-
demokratiska reservationerna, och även motionerna, är mycket kritiska till
marknadsekonomin. Bl.a. står det att välfärdsmålen inte kan uppnås på
grund av den svåra situation som regeringens politik skapat. Det är ju inte
regeringens politik som har skapat den svåra situationen, utan den fanns ju
redan innan den borgerliga regeringen tillträdde. Vad den borgerliga rege-
ringen och de borgerliga ledamöterna i socialutskottet nu gör, är att försöka
visa på nya möjligheter, chanser och alternativ att driva hälso- och sjuk-
vårdspolitik.
Det är inte bara i Stockholm som det finns kvartersakuter, det finns även
på andra ställen. Där tar läkare ansvar för ett speciellt område, och vården
sker i privat regi. Jag har faktiskt varit med i sjukvården så länge att jag har
sett avigsidorna av den stora byråkrati som finns i sjukvården. Jag vill erinra
Bo Holmberg om vad ni själva skriver i er motion om besöket på thoraxklini-
ken i Umeå. Där har man gjort framsteg genom att bl.a. ändra personalsam-
mansättningen och effektivisera vården.
Det är detta som man skall se i den generella välfärdspolitik som vi nu vill
föra. Vi visar på olika alternativ. Vi kan skapa en bättre social service genom
att lägga ut en hel del av verksamheten på entreprenad. Vi kan bedriva den
billigare och mer effektivt.
När det gäller det lilla dagiset i Balsjö i Bjurholm ser de att de får lägre
driftskostnader nu, än med ett stelt och byråkratiskt system.
Jag vet att vi har många gemensamma värderingar när det gäller den soci-
alpolitiska inriktningen, men jag tycker att Socialdemokraterna har varit
inne på ett fullständigt felaktigt spår med ett stelt system, som inte har tillåtit
alternativa lösningar. Jag kan särskilt peka på sådant som att man inte har
upplåtit de offentliga lokaler som ändå har stått tomma till sjukgymnaster,
när det inte har funnits möjligheter att tillsätta tjänsterna.
Anf. 68 BO HOLMBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vet att det tillhör politikens spelregler att måla ut fienden
så tydligt att man har en ordentlig pricktavla att sikta mot. Jag tycker att Ulla
Orring håller sig med tendenser att tillskriva socialdemokratin attityder och
inställningar som vi faktiskt inte har.
Låt mig ta upp förslaget om lex Pysslingen. Vi ville ha kvalitetssäkring och
inte för stora differenser på avgifter. Vi hade olika mål. Om de kunde uppfyl-
las hade vi ingenting emot att man upphävde lex Pysslingen.
Ulla Orring säger att vi inte tycker om etik och kristendom. Visst gör vi
det. Vi har kritiserat regeringen för att man inte skiljer mellan etik och reli-
gion. Det är en annan sak.
Till sist, Ulla Orring, är vi litet oroliga för socialliberalismen. Vi tror inte
att den skall finnas i skuggan av alltför högervridna moderater. Vi tror att
socialliberalismen trivs bäst om den får jobba ihop med andra krafter. Därav
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
45
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
kommer sig vår oro och våra avvikande meningar i förhållande till en del
oroande inslag i regeringens politik.
Anf. 69 ULLA ORRING (fp) replik:
Fru talman! När det gäller lex Pysslingen och kvaliteten vet vi ju att vi
har instrument att följa upp och se till att verksamheten står under offentlig
kontroll. Det finns ju både socialtjänstlagen och andra föreskrifter från so-
cialstyrelsen. Socialtjänstkommittén har också fått i uppdrag att se över
detta med tillstånd och tillsynsfrågor. Det är ganska klart att de faror som
Bo Holmberg ger uttryck för är överdrivna.
Om vi nu talar om överdrifter är det faktiskt mycket som är onödigt när
det gäller överdrifter i det samhälle som många socialdemokrater målar ut
skall komma med en borgerlig politik. Allt som kommer från Socialdemo-
kraterna är inte heller så vitt.
Jag kan passa på att replikera det som Bo Holmberg tog upp om priorite-
ringen av de nyfödda barnen. Jag har varit med i ett landsting i Västerbotten
där det fanns ett sjukvårdslandstingsråd som bestämt ville sätta gränser för
hur mycket man skulle ta hand om de här barnen. Ingen av oss kan svära sig
fri från dessa överdrifter.
Jag tycker att det är viktigt att vi i socialutskottet samlar oss kring en gene-
rell välfärdspolitik och ser sanningen i vitögat, ser att om ekonomin var i
balans kunde vi kanske åstadkomma ett bättre samhälle. Med de alternativ
som vi kan erbjuda kan den här verksamheten också drivas på ett kanske
både billigare och mer effektivt sätt. Det gäller valfrihet, olika projekt och
verksamhet i enskild regi. Vi skall inte blunda för dessa fakta.
Anf. 70 TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde
skall fortsätta efter kl. 19.00.
(forts.)
På förslag av talmannen medgav kammaren att de ärenden som hann de-
batteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle företas till
avgörande vid morgondagens arbetsplenum.
46
6 § (forts.) Socialpolitik - inriktning och anslag (forts. SoU15)
Anf. 71 ROSA ÖSTH (c):
Fru talman! Alla tidigare talare har nämnt debattordningen. Jag vill un-
derstryka det som Sten Svensson och Ulla Orring har sagt tidigare, nämligen
att vi faktiskt var överens i utskottet om att vi i den här stora övergripande
debatten skulle låta alla partiföreträdare komma till tals. Om man menar
något med sitt sociala patos måste naturligtvis den inställningen gälla ända
fram till kammaren.
Centern har genom alla år varit initiativtagare och pådrivande i arbetet för
att ge alla människor en social och ekonomisk grundtrygghet. Vi kommer
att fortsätta att spela den rollen. Det viktigaste är naturligtvis att det finns
grundläggande förutsättningar för liv över hela landet och att det finns ar-
betstillfällen. Det är ett framträdande drag i den här regeringen att det är
arbetslinjen som skall gälla. Alla antydningar om något annat är inte seriösa,
Bo Holmberg.
Enligt vår uppfattning skall det samhälleliga stödet verka så litet styrande
som möjligt för individen. Vi i riksdagen skall alltså inte säga: ”Om du lever
så eller så, om du väljer den barnomsorgen till dina barn eller den boende-
formen som äldre, kan du få ett ekonomiskt stöd, men annars inte.” Om man
hanterar frågan på det sättet, sätter man sig över den enskilda människans
rätt att råda över sitt liv.
Samhällets stöd skall verka ekonomiskt utjämnande och bidra till att män-
niskor får likvärdiga möjligheter att utvecklas som individer och att inrätta
sitt liv efter eget val och egna förutsättningar. Det skall självfallet gälla obe-
roende av vilken bostadsort man har.
Ett exempel på vad vi i Centern menar med grundtrygghet är vårt förslag
till en rejäl grundpension, men det kommer att diskuteras senare här i kam-
maren.
Ett annat exempel är våra förslag i familjepolitiken. Ett stöd till barnfamil-
jerna måste utgå från barnens behov. Alla barn kostar, kläder, mat osv. Där-
för har vi ett barnbidrag som utgår lika till alla barn. Alla små barn har också
behov av omsorg, men här finns en brist i logiken. Alla får inte del av det
här samhällets barnomsorgsstöd, bara de som har fått en plats genom kom-
munens försorg.
Att på det sättet frånta familjer rätten^att välja ger inte en riktig grund-
trygghet, enligt vår uppfattning. Det är därför som det är så viktigt att steg
för steg, precis som det sägs i regeringens proposition, utveckla ett stöd som
utgår lika för alla barn. Det här kommer Roland Larsson senare att närmare
beröra.
Det har under lång tid funnits en enighet i Sveriges riksdag om att det skall
vara ett gemensamt betalningsansvar för de viktigaste insatserna inom vård
och omsorg, som vi närmast skall diskutera här i dag. Det har däremot alltid
funnits delade meningar om hur den offentliga sektorn skall se ut och hur
stor den skall vara.
Under många år fanns det hos många, inte minst hos socialdemokraterna,
en övertro på offentliga vårdgivare. Det var nära nog så att det på många
områden uppstod en monopolsituation, som inte ledde till vare sig ifrågasät-
tande eller nytänkande. Det blev litet av kejsarens nya kläder över det hela.
Jag minns t.ex. den rekommendation som kom någon gång på 70-talet om
att alla daghem borde förses med en stor lekhall, därför att alla barn där
skulle kunna göra sig av med sitt energiöverskott. Eftersom det då fortfa-
rande var ganska gott om pengar i kommunerna, tog man till sig det argu-
mentet, och så byggde man egentligen omotiverat stora hus, som också var
omotiverat dyra. Jag tycker att dessa lekhallar kan ses som en symbol för
vad som skedde inom den offentliga verksamheten under ganska många år.
Så småningom, alldeles för sent, insåg de flesta att den offentliga sektorn
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
47
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
var för dyr, att man måste bromsa kostnadsutvecklingen. Jag minns mycket
väl när det i mitten på 80-talet för första gången kom till uttryck i en socialde-
mokratisk budgetproposition, där Kjell-Olof Feldt talade om att det inte var
möjligt att fortsätta som tidigare utan att en ökning av offentlig service måste
ske genom effektivisering och rationaliseringar. Det var många som studsade
vid den läsningen, Bo Holmberg.
Även om den socialdemokratiska regeringen inte hade kraft att på allvar
ta itu med den nödvändiga strukturförändringen, fanns dock insikten om det
här behovet ända fram till valdagen i höstas. Sedan har Socialdemokraterna
valt att drabbas av någon form av minnesförlust eller vad det kan vara.
Den omprövning som man nu är inne på, inte minst när det gäller sjukvår-
den, är naturligtvis inte enkel. Det handlar ju om att hitta den minsta gemen-
samma nämnaren för vad som kan åstadkommas till en lägre kostnad och
vad som är förenligt med kraven på god och ändamålsenlig vård och omsorg.
Det finns förstås gränser för hur långt man kan gå när det gäller att öka effek-
tiviteten utan att det går ut över det mänskliga omhändertagandet.
Om det finns anledning att rikta kritik mot delar av den offentliga sektorn,
så är det inte särskilt ändamålsenligt att gå till ytterligheter heller i det av-
seendet. Det har förekommit, det vill jag gärna understryka. Ibland har det
nästan liknat en hetskampanj som, även om det inte var avsikten, har uppfat-
tats som kritik mot den personal som vanligtvis utför sina arbetsuppgifter på
ett helt oklanderligt sätt.
Från Centerns sida har vi aldrig dömt ut offentlig verksamhet, men vi dö-
mer ut synsättet att offentliga producenter är de enda givna. Vi vill gärna se
offentliga och privata vårdgivare arbeta sida vid sida, där man kan ta till vara
vars och ens starka sidor på ett mycket bättre sätt än hittills. Då skulle man
också kunna skapa en stimulerande konkurrens som driver utvecklingen
framåt, både vårdmässigt och i ekonomiskt hänseende.
Vi är inte särskilt duktiga i Sverige på att mäta kvalitet och effektivitet.
Där måste vi bli mycket bättre. Att hitta bra värdemätare hör till de grann-
laga och mycket svåra uppgifter som väntar oss framöver, där det mycket
kommer att handla om prioriteringar.
Till effektivitetssträvandena hör att förkorta både väntetider och vårdti-
der, att bl.a. komma bort från långa operationsköer. Det finns ju både
mänskliga och samhälleliga vinster att göra där.
Men det får inte ske på bekostnad av det tysta och tålmodiga lidandet. Jag
tänker exempelvis på de reumatiskt sjuka. Det rör sig om en mycket stor
grupp människor som i många fall har mycket smärtsamma och nedbrytande
sjukdomsformer men där förloppet utåt sett inte är så dramatiskt och inte så
uppmärksammat.
”Tänk, om vi fick lika mycket pengar som HIV-forskningen”, sade docent
Bo Ringertz i en tidningsintervju, ”då skulle vi snart kunna hitta nyckeln till
det lås som vi redan har. ” Det är klart att vi kan fråga: Hur länge har vi egent-
ligen råd att avstå från en sådan möjlighet?
Vi har den stora och växande gruppen äldre, med alla de sjukdomstill-
stånd som är vanliga vid hög ålder. Hur mäter man effektiviteten i vård av
gamla som aldrig kan bli friska och kanske aldrig kan återgå till ett eget
48
boende? När är de egentligen ”kiinikfärdiga”, och vart och till vilken vård-
eller boendeform skickas de då?
Det här är frågor som är högaktuella och som kommer att vara det under
de närmaste åren. Jag menar att det finns stor anledning för oss i riksdagen
att noga följa utfallet av ÄDEL-reformen.
Jag skall nämna ett område till som kräver särskilt hänsynstagande, och
det gäller de psykiskt sjuka. I psykiatriutredningen säger man sig nu ha upp-
täckt hur illa beställt det är på det området och hur dåligt många mår. Och
det är förvisso sant.
Det har under ett antal år funnits mycket höga ambitioner att förkorta
vårdtiderna på de psykiatriska vårdavdelningarna, och man har mycket radi-
kalt minskat antalet platser inom slutenvården. Snabbheten i den här ut-
vecklingen har till stor del berott på den starka opinion som funnits och som
krävt att psykiskt sjuka människor skall vistas ute i samhället och få den vård
de behöver i öppen verksamhet.
Men i väldigt många fall har man inte alls klarat av att göra de insatser och
ge de kringresurser som behövs för att det skall vara ett försvarbart alternativ
till sjukhusvård, och det har gett de här människorna en otroligt utsatt situa-
tion. Jag har i annat sammanhang stött på många av de fallen.
Fru talman! Från årsskiftet har vi en ny psykiatrilagstiftning som bl.a. syf-
tar till att ytterligare minska antalet platser inom den psykiatriska vården.
När den frågan behandlades i riksdagen, hade vi från Centern invändningar
på ett antal punkter. Vi framhöll bl.a. att tidpunkten för en ny lag var illa
vald. Vi menade att psykiatriutredningens slutsatser borde ha avvaktats. Vi
hade nämligen tämligen klart för oss vilka förhållanden som skulle bli uppen-
bara för utredarna och menade att dessa förhållanden först och främst borde
ha beaktats. Mer bråttom än så var det inte med en ny lagstiftning.
Som jag redan har antytt, är vi från Centern mycket skeptiska till att det
är möjligt att enbart genom effektivisering klara ett ökat behov av vård med
bibehållen hög kvalitet, med ökade krav på snabb behandling och utan att
stora patientgrupper skjuts i bakgrunden. Filosofin att sjukvården aldrig be-
höver mer resurser har vi inte anammat. Det har uppenbarligen inte rege-
ringen heller gjort, att döma av skrivningen i propositionen.
Att det finns vinster att göra, om man samordnar olika myndigheters verk-
samheter, kan vi nog utgå ifrån. Det är därför bra att man snart skall inleda
försöksverksamhet med samordning mellan sjukvården och socialförsäk-
ringen.
Det är ytterst befogat, vill jag säga, med det helhetsgrepp som regeringen
tar genom att tillsätta dels den utredning som skall se på sjukvårdens fram-
tida behov och hur finansieringen skall ske, dels den utredning som tidigare
har nämnts här och som gäller prioriteringar i vården.
Jag har goda förhoppningar, fru talman, att de frågor som jag närmast har
belyst, alltså förhållandena för grupper som inte har kommit till tals så
mycket i debatten, kommer att beaktas genom regeringens politik. Det sägs
nämligen i propositionen att regeringen kommer att utveckla välfärdspoliti-
ken så, att speciellt de mest utsatta människornas och gruppernas livssitua-
tion förbättras. Man nämner särskilt utsatta barn, handikappade, gamla och
sjuka, som skulle kunna få sin situation förbättrad genom politiska beslut.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 99
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
50
Vården är det område som de allra flesta vuxna människor anger som vik-
tigast och som måste få en väsentlig del av våra samlade resurser. Jag har
därför valt att i huvudsak hålla mig till de frågorna och avstått från att gå in
på andra viktiga områden som också behandlas i betänkandet.
Jag vill, fru talman, yrka bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 72 BO HOLMBERG (s) replik:
Fru talman! Rosa Östh minns om inte sin barndom så åtminstone 70-talet
och de resonemang som fördes då. Det är klart att man kan förflytta sig 20
år tillbaka i tiden och ha roligt åt åsikter som då fanns.
Man kan hoppa ännu längre tillbaka i tiden och läsa i riksdagstrycket om
vad adel, präster, borgare och bönder tyckte om att införa demokrati i Sve-
rige och vilket elände det skulle bli om man tillskrev alla människor lika
värde. Så vi kan alltid hålla på och dividera kring åsikter som kommit till
uttryck under olika tider.
Men jag minns också, Rosa Östh. Jag började i politiken i landstinget i
Västernorrland på 70-talet. Efter besök i Danmark och under intryck av den
kritik som framfördes mot de långvårdssjukhus som fanns och som var unge-
fär som små akutsjukhus tog sig Socialdemokraterna före att föreslå byg-
gande av lokala sjukhem med eget rum - hör och häpna! Vi blev ensamma
om att driva den frågan. Centern tyckte att det var alldeles knäppt, likaså
folkpartiet och andra. Så det har funnits nyanser i förhållningssättet till den
offentliga sektorn.
Till slut vill jag säga att jag har svårt att se vad som är Centerns profil i
social- och sjukvårdspolitiken. Jag kan se den när det gäller vårdnadsbidrag,
men i övrigt har jag mycket svårt att veta var någonstans Centern kommer
att sätta ner foten. Kommer man t.ex. att acceptera finansplanens hårda ned-
skärningar gentemot kommunerna med 10-15 miljarder för åren 1994 och
1995? Det vet vi inte.
Rosa Östh talar om valfrihet. Skall den valfriheten också få gälla för kom-
munerna, dvs. att vi inte förlänger skattestoppet när det går ut, så att kom-
munerna blir myndigförklarade och själva får besluta om sin skattesats?
Anf. 73 ROSA ÖSTH (c) replik:
Fru talman! Jag kan förstå att Bo Holmberg inte är så intresserad av att vi
gör djupdykningar i historien. Vad jag ville belysa med exemplen från 70-
talet och framöver var att det faktiskt har skett en utveckling också inom
Socialdemokratin. Det är då en liten eloge till Bo Holmberg i det här fallet.
Det sändes ett alldeles utmärkt radioprogram under påsken där det
mycket tydligt påvisades att det var den socialdemokratiska regeringen som
inledde förändringen i politiken här i Sverige. Man gick ifrån det traditio-
nella svenska mönstret, som det har talats om tidigare här i dag, och inledde
processen att minska den offentliga sektorns andel av BNP.
Det som är så betecknande för Socialdemokraternas sätt att föra debatten
i dag är just att de drar ett glömskans täcke över allt det som har varit så sent
som fram till hösten 1991 och i dag talar om katastrofer, helt nedbrytande
företeelser etc.
Jag undrar var man hamnar, om det inte blir inflation i det här samman-
hanget. Vad skulle hända den dag vi råkar ut för en katastrof i ordets egen-
tiga mening, när man nu har tömt ut alla möjligheter att använda det begrep-
pet?
Anf. 74 BO HOLMBERG (s) replik:
Fru talman! Vi talar inte om katastrof, men vi har uttryckt stark oro på
några punkter. Kanske skulle Rosa Östh kunna stilla min oro på en punkt.
Avsikten är nu att ta ifrån kommunerna 7,5 miljarder 1993, ytterligare
10-15 miljarder 1994 och sedan ytterligare 10-15 miljarder 1995. Känner
Rosa Östh ingen oro över hur vi skall klara äldreäldretillväxten, hur vi skall
klara de gamla och sjuka, i ett läge när kommunerna brandskattas på så väl-
digt mycket pengar?
Anf. 75 ROSA ÖSTH (c) replik:
Fru talman! Jag har länge känt en oro. Den inträdde redan under förra
regeringsperioden, när jag såg att det gick alldeles för sakta att ta itu med de
nödvändiga strukturförändringarna. Det var också då man inledde indrag-
ningarna från kommuner och landsting. Vi hade invändningar mot det då.
Jag kan hålla med om att detta inte kommer att vara någon enkel process.
Men det är frågor som vi kommer att kunna återkomma till den dag vi har
en proposition på bordet att ta ställning till. Det har vi inte i dag.
Jag tyckte att jag ganska tydligt klargjorde att vi för Centerns räkning
kommer att fortsätta att verka för den grundtrygghet som vi tycker är viktig
i samhället och för att den skall gälla över hela landet, och inte bara i stor-
stad. Vi kommer att verka för att framför allt de grupper som är mest utsatta
skall prioriteras.
Anf. 76 JERZY EINHORN (kds):
Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag ställer mig bakom socialut-
skottets betänkande och därmed bakom regeringens anslagsförslag och de
förslag till lagändringar som läggs fram i propositionen. Jag är trots detta
oerhört tacksam för att vi har den debattordning som talmanskonferensen
har accepterat och som ger mig tillfälle att en gång per år litet mera utförligt
ta upp de frågor som har motiverat mig att gå in i riksdagen,
Jag tänker i mitt anförande ta upp långsiktiga frågor och långsiktiga aspek-
ter. Jag vill ta upp historiken bakom dagens situation som vi här diskuterar.
Jag måste bestämt bestrida att dagens situation inom vården och omsor-
gen är resultatet av den nuvarande regeringens agerande under de senaste
6,5 månaderna. Så är inte fallet. Dagens situation är resultatet av de senaste
tio årens och egentligen flera decenniers handlande. Det mesta har faktiskt
också skett i stor politisk enighet.
Sverige upplevde en lycklig period av sex decennier, då vi byggde upp vår
välfärd och hade en ärlig vilja att skapa ett gemensamt folkhem för alla. Det
skulle omfatta även de svagaste. Ambitionen var att välfärden skulle vara
heltäckande. Den skulle omfatta pensioner, utbildning, barnomsorg, föräld-
raledighet och lagstadgad semester. Den skulle omfatta subventionering av
boende, samfärdsmedel, studiecirklar, idrottsorganisationer och mycket an-
nat - utjämning av inkomster samt vård och omsorg för oss alla.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
51
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
För att bygga upp den välfärden har under dessa 60 år skatten ökat från
7 % till nära 60 % av bruttonationalprodukten. Ekonomerna hävdar sam-
fällt att skatten knappast kan höjas ytterligare, åtminstone inte särskilt
mycket. Sannolikt måste tyvärr skatten minska, för att vi inte skall ställas
utanför den marknad som kommer att byggas upp gemensamt av allt fler
europeiska länder. Den kommer att byggas upp oberoende av om vi tycker
om det. Det kan vi inte påverka.
I detta läge måste vi spara. Det är en realitet. Och vad är det vi har dragit
in på under de senaste tio åren?
Fru talman! Jag har arbetat inom vår sjukvård i 38 år. Jag kunde följa hur
vi byggde upp den med en ärlig ambition att erbjuda alla bra vård: unga och
gamla, tillfälligt och långvarigt sjuka, de som kunde och de som inte kunde
återgå till förvärvsarbete. Jag var stolt över att få arbeta inom vår sjukvård.
Sedan kom en vändning. Den har inte kommit i oktober 1991. Den kom
ganska exakt 1982. Till att börja med var den välgörande. Vi var tidigare inte
kostnadsmedvetna. Vi lärde oss att rationalisera och effektivisera. Om man
läser OECD-rapporter ser man att OECD:s experter säger att vi här i Sve-
rige under de senaste åren har genomfört unikt omfattande rationaliseringar
inom vården, bl.a. genom en unik förkortning av medelvårdtiden. Men när
detta inte räckte, började försämringar för patienterna. Jag tvingades från
1986 att dagligen skicka hem patienter i uppenbart behov av sjukhusvård,
till en hemsjukvård som långtifrån alltid fungerade. Jag delar Bo Holmbergs
oro för situationen på Radiumhemmet.
1983 antog riksdagen den gällande hälso- och sjukvårdslagen: bra vård på
lika villkor för alla. Samtidigt, för tio år sedan, började riksdagen dra in re-
surser som var förutsättningen för lagens förverkligande. Det gjordes i stor
politisk enighet.
Låt oss titta på historien. Sedan 1982 har vår riksdag dragit in över 34 mil-
jarder från landstingens och kommunernas årliga resursutrymme, dvs.
främst från vården, omsorgen och skolan. I Stockholm motsvarar statens in-
dragningar fem skattekronor. Under dessa år brandskattades landstingens
och kommunernas resurser. Jag delar den uppfattningen. Reserverna töm-
des.
Den gällande hälso- och sjukvårdslagen framstår i dag som ganska förlju-
gen, åtminstone för mig. Om vi inte kan leva upp till den, skall vi avskaffa
den.
Föregående talare har tagit upp prioriteringar. Låt mig säga något om si-
tuationen i dag, när vi inte har några riktlinjer för prioriteringar. Vi har en
till synes prioriteringslös sjukvård. De enda prioriteringar som görs för när-
varande är de medicinska, eftersom vi inte har några andra riktlinjer. Den
ena ytterligheten, som prioriteras högst, är kortvarig vård som leder till full
hälsa och helst återgång till förvärvsarbete. Den andra ytterligheten, som är
lägst prioriterad, är långvarig vård som inte kan leda till återgång till full
hälsa och absolut inte till förvärvsarbete. Detta är den oglamorösa vården av
de svårt och långvarigt sjuka, vården av de mycket gamla.
Mina vänner, den vården är också viktig. Den är mycket viktig. Vi skall
inte behöva brytas ner i onödan när vi blir svårt och långvarigt sjuka, när vi
52
blir mycket gamla och i behov av hjälp för att ta oss fram till toaletten, för
att ta en promenad, klä på oss, för att ta oss fram från sängen till en stol.
Det är ingen som vill ha den utvecklingen. I varje opinionsundersökning
kommer vården som etta eller tvåa när det gäller vilka av samhällets insatser
som är de viktigaste. Det är mycket få partier som hade den så högt på sina
listor.
Varför har det blivit så, trots att vi inte vill det? Vi har intresseorganisatio-
ner som slår vakt om alla våra förmåner inom välfärden. Om vi, av nöden
tvungna, överväger att öka boendekostnaderna, läser man dagen efter i
dagstidningar och hör på radio och ser i TV hur mycket kostnaden skall öka
för en barnfamilj som bor i en fyrarumslägenhet. Man får veta hur många
pensionärer som skall få gå från sina villor. Vi har en hyresgästförening, en
villaägarnas förening, en skattebetalarnas förening, en aktieägarnas för-
ening och vi har facket, som slår vakt om våra förmåner - så länge vi är
friska. Vi har bilägarnas förening. När man skulle införa biltullar i Stock-
holm, något som skulle behövas, hotade bilisterna med att bilda ett politiskt
parti. Vi har inga biltullar i Stockholm.
Det finns inte, och kommer inte att finnas någon intresseorganisation för
de svårt och långvarigt sjuka, för de mycket gamla. De kan inte ta sig från
sängen fram till toaletten, och de kan absolut inte ta sig fram till ett före-
ningsmöte. De kan inte organisera sig och gemensamt försvara sin rätt. De
kan inte anställa någon som påminner oss om de löften som riksdagen har
gett våra gamla. De kan inte påminna oss att staten avkrävde dem världens
högsta skatter och höga avgifter och försäkrade att de inte behövde teckna
försäkring i ett privat bolag, som man gjorde i andra länder. De kan inte
anställa någon som kan tydliggöra för oss i riksdagen deras problem, deras
oro för framtiden, deras förnedring när de ligger hungriga, i kiss och bajs i
sina sängar. Det är inte helt ovanligt i dag.
Här i riksdagen uppvaktas vi ständigt, personligen, per telefon, skriftligen
av otaliga intresseorganisationer. Jag är djupt imponerad av hur välorganise-
rat det är. Men de svårt och långvarigt sjuka, de mycket gamla, kan inte och
kommer inte att kunna organisera sig, anställa ekonomer, ombudsmän och
duktiga pressekreterare. Det är därför ingen uppvaktar oss här i riksdagen
för att föra deras talan.
Men trots att ingen för deras talan är det vår skyldighet, vår heliga skyldig-
het här i riksdagen, att försvara deras rättigheter. För vem skall annars göra
det?
Det är de, och inga andra än de, som är de svagaste i dag i vårt samhälle.
Jag undrar om inte de har större rätt än någon annan. Jag tycker inte att vi
bör ställa ut några nya löften till någon grupp förrän vi har levt upp till riksda-
gens gamla löften till våra gamla.
För ett år sedan, före valet, genomfördes en omfattande SIFO-undersök-
ning. 3 % av den svenska befolkningen är mycket nöjd med vården och om-
sorgen om gamla. Mest missnöjda är de som har kommit i kontakt med om-
sorgen som patienter, anhöriga eller som personal. De mest kritiska var un-
dersköterskorna, för de är närmast patienten. Är det den välfärden vi talar
så högt om och som vi vill slå vakt om?
Det är de som i dag är 80 år, och inga andra, som byggde upp vår välfärd
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
53
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
och möjliggjorde alla våra förmåner, som samhället så rikligt och fint erbju-
der oss. Jag tycker att det är bra att vi har råd med nära 40 miljarder till
bostadssubventioner och världens största bostadsyta per capita. Jag tycker
att det är underbart att vi har 18 månaders föräldraledighet. Det är utmärkt
att vi har fem veckor och två dagars lagstadgad semester. Det vore bra om
vi kunde ha sex veckors semester. Det är bra att vi fortfarande har nästan
full kostnadsersättning vid sjukdom, att kostnaden för sjukskrivning och för-
tidspensionering kan öka med 8 miljarder om året. Jag tycker att det är bra
att vi har en arbetsskadeförsäkring som kunde sjudubblas, alltså öka med
700 % på åtta år.
Det är bra att vi har statligt garanterade studielån och att vi har råd med
23 miljarder till studiecirklar, folkrörelser och idrottsorganisationer. Men jag
vill påminna kammaren om de förmåner som våra gamla hade. De som i dag
är 80 år, vilka förmåner hade de när de byggde upp vår välfärd och möjlig-
gjorde alla våra förmåner?
De hade 48 timmars arbetsvecka. I bästa fall hade de en ledig veckodag.
De hade två veckors lagstadgad semester. De äldsta har haft en vecka. Vissa
hade sjukersättning, andra hade det inte. För hela befolkningen motsvarade
sjukersättningen i genomsnitt 12 % av inkomsten. Det fanns inga barnbi-
drag. Det fanns en ganska låg, behovsprövad moderskapspenning som man
fick ansöka om, men inte säkert fick. Det fanns ingen i lag garanterad föräld-
raledighet och nästan inga bostadssubventioner. Det fanns inga statligt ga-
ranterade studielån.
Jag tycker att det är utmärkt att vi har råd med alla våra förmåner, så länge
vi är friska. Men då skall vi också ha råd med bra vård av och omsorg om
våra gamla.
Det talas så fint om solidaritet här i kammaren. Jag undrar om den omfat-
tar våra gamla?
Jag tycker att det är utmärkt att vi har råd med 270 miljarder i olika former
av transfereringar. Det är kanske mera, men det här är den siffra jag har
kunnat få fram. Men förutsättningen för att vi skall kunna slå vakt om de
gamla bör vara att vi har råd med mer än de 90 miljarder som sjukvården i
dag kostar - om det visar sig att våra gamla behöver den.
Under 1990-talet kommer antalet 80-åringar att öka med 28 % och 85-
åringar med över 40 %. Vi måste skapa beredskap för detta. Jag uppskattar
mycket att den nuvarande regeringen har tillsatt två utredningar. Jag tycker
inte att vi skall tala så nedlåtande om dessa två utredningar som det görs här
i kammaren.
För första gången sedan 1950-talet, då utredningen om regionsjukvård ge-
nomfördes, gör en regering ett försök att få ett helhetsgrepp om hela proble-
met. Jag uppskattar att det i direktiven ingår att ta fram prognoser över be-
hoven inom sjukvården fram till år 2000. Jag delar inte de pessimistiska ton-
gångar som kommit fram tidigare om möjligheterna för dessa två utred-
ningar att påverka framtida sjukvård.
Anf. 77 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag instämmer i den historiebeskrivning som Jerzy Einhorn
gör om utvecklingen sedan decennier och framför allt de senaste tio åren
med ständiga indragningar till staten från kommmuner och landsting. Jag
tror också att siffran 34 miljarder inte alls är överdriven.
Det här en politik som tyvärr har fått pågå väldigt länge och som Vänster-
partiet kraftigt har opponerat emot i kammaren under säkert minst tio års
tid.
Jag delar också den oro och omsorg som Jerzy Einhorn visar de mycket
gamla och de svårt sjuka. Jag är också medveten om att de inte har några
starka företrädare - även om de redan innan kds kom i riksdagen visst har
haft politiska företrädare.
Tycker Jerzy Einhorn att den politik som fördes tidigare med brandskatt-
ningar av kommuner och landsting var felaktig? Det är en politik som har
resulterat i att vi i dag står ganska tomhänta när det gäller möjligheterna att
låta våra gamla och svårt sjuka få en värdig ålderdom.
Tycker Jerzy Einhorn att det är lätt eller svårt att delta i en regering som
planerar de närmast kommande åren ytterligare stora indragningar från
kommuner och landsting? Som jag förstår kommer detta att i ännu högre
grad medverka till att den utveckling vi har sett kommer att fortsätta och
ytterligare försvåra för kommuner och landsting att leva upp till de ambitio-
ner som Jerzy Einhorn har. Det skulle vara intressant att få veta.
Jag tycker att det var ett intressant resonemang om att det inte går att höja
skatterna på grund av det närmande som en majoritet här i riksdagen vill att
Sverige skall göra till den Europeiska unionen. Vad jag vet kommer Euro-
peiska unionen inte att lägga sig i om vi i Sverige ändrar på löneskatter och
liknande. Det är alltså inte givet. Det finns politiska beslut kvar att fatta i
riksdagen om den ekonomiska politiken.
Tror Jerzy Einhorn att det kommer att finnas en politisk majoritet för att
höja vissa skatter, t.ex. skärpa progressiviteten i inkomstbeskattningen, för
att på det sättet få pengar till vården av de mycket gamla och svårt sjuka? I
så fall tror jag att vi skulle kunna vara överens om en sådan politik.
Anf. 78 JERZY EINHORN (kds) replik:
Fru talman! Jag är tacksam för frågorna från Gudrun Schyman.
Jag beklagar de politiska realiteter som tvingar oss att fortsätta med de
tidigare regeringarnas politik. Jag har försökt att beskriva de politiska reali-
teter som ligger bakom detta, och jag har försökt att beskriva varför den po-
litiska situationen nu tvingar fram detta, liksom när det gäller tidigare rege-
ringar.
Jag uppskattar att regeringen samtidigt gör ett försök att få ett helhets-
grepp om hela situationen - som det har talats så hånfullt om här - just ge-
nom att tillsätta dessa två utredningar. Jag har lättare att leva med situatio-
nen, när jag vet att det görs ett försök att få ett helhetsgrepp.
Sedan har vi Europa. Om vi kunde påverka att Västeuropa går ihop i en
gemensam marknad, skulle vi ha underlag för en saklig diskussion. Men om
vi inte anpassar oss och helst går in i den gemensamma marknaden - vilket
jag hoppas att vi kommer att göra - kommer Sverige att bli ett litet land i
marginalen. Det mesta av Sveriges handel går till de länder som i dag förenas
inom EG. Det är också en politisk realitet.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
55
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
56
Anf. 79 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jerzy Einhorn beklagar de politiska realiteter som tvingar oss
att föra denna politik. Jag tror att den politiken som har förts och som förs
är ett resultat av politiska majoriteter. Det är knappast under tvång som de
har formats. De är resultat av politiska diskussioner som har förts i kamma-
ren. Jag skulle vilja veta vad det är för realiteter som tvingar oss att föra
denna politik.
I den ekonomiska politiken handlar det ju om fördelning och omfördel-
ning. Hur fördelningen går till, vilka konkreta resultat det blir av den och
vilka grupper man väljer att satsa på är en följd av vilka intressen man anser
sig företräda.
Det sker naturligtvis en omfördelning inom socialpolitikens område. Men
det finns också, Jerzy Einhorn, en omfördelning att göra mellan statens öv-
riga offentliga utgifter.
Jerzy Einhorn deltar just nu i en regering som väljer att satsa på en upp-
rustning av och ökade anslag till militären - vilket också hör till de offentliga
utgifterna. Men regeringen står också för en nedrustning av stora delar av
den offentliga sektorn som berör vård och omsorg. Detta är inget tvång,
Jerzy Einhorn. Detta är ett politiskt val.
Jag tror inte heller att valet av Europapolitik utgör något tvång. Det går
utmärkt med andra alternativ, och det tror jag att Jerzy Einhorn är medveten
om. Över hälften av Jerzy Einhorns partikamrater är av den uppfattningen.
Frågan måste ha diskuterats i ert eget parti.
För mig rimmar omsorgen, som jag har stor respekt för och som jag vet är
grundad på stor kunskap, illa med att delta i en borgerlig regering som för
en politik som får just de effekter Jerzy Einhorn inte vill ha.
Anf. 80 JERZY EINHORN (kds) replik:
Fru talman! De politiska realiteter jag talade om är de löften vi har givit.
Alla dessa löften försvaras av olika intresseorganisationer. Detta gör det för
närvarande omöjligt att flytta om i transfereringssystemet.
Jag hoppas att dessa frågor tas upp i de två utredningar som regeringen
har tillsatt - det finns även en tredje utredning -, bl.a. frågan om priorite-
ringar, och att det kommer att leda till en debatt i samhället om priorite-
ringen av vården och omsorgen jämfört med alla andra krav på samhällets
stöd.
Hur kommer Gudrun Schyman att ställa sig till dessa frågor? Det är
mycket lätt att säga att pengar skall dras in från något annat, t.ex. försvaret.
Talar man med dem som arbetar i försvaret vill de att pengar skall dras in
från u-landstjänster, osv. Är Gudrun Schyman beredd att, om realiteter
tvingar oss till detta, flytta om inom transfereringssystemet för att tillföra
sjukvården och omsorgen mera pengar?
Jag upplever inte att den nuvarande regeringen rustar upp vårt försvar.
Jag upplever att regeringen faktiskt inte genomför en ordnad nedrustning
utan en anpassning av försvaret till den förnyade situationen i Europa. Att
genom en mycket smärtsam och ingalunda populär process våga ta tag i en
nedläggning av ett antal regementen är inte att rusta upp vår sjukvård.
Jag delar inte i en enda fråga Gudrun Schymans uppfattning. I det nya
Europa kan vi inte lösa våra problem genom att avskilja oss från resten av
Europa. Jag tror att vår enda möjlighet att överleva som en ekonomiskt fri
nation, en nation som har möjlighet att själv sköta sina finanser, är att gå in
i den pågående processen och vara med och påverka utvecklingen. Jag har
sedan sex år tillbaka arbetat åt EG. Det var Gertrud Sigurdsen - hon sitter
här - som förde in mig i det arbetet. Jag har lett flera av EG tillsatta arbets-
grupper. Det finns en fruktansvärd kraft inom EG, men jag vill också hävda
att EG behöver oss, EG behöver våra synpunkter, vår kunskap och vår på-
verkan.
Tredje vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 81 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! I senaste numret av Landstingsvärlden är Jerzy Einhorn av-
bildad i helfigur, och inne i tidningen kan man läsa följande om anledningen
till att han lämnade läkarprofessionen och blev politiker: Det utlösande mo-
mentet var när man ville stänga en vårdavdelning på Radiumhemmet och
kallade det för strukturförändring.
Jag tror att sjukvården och förutsättningarna för dem som jobbar i den
skiljer sig i olika delar av landet. Den här skillnaden är enligt min mening
underskattad i svensk sjukvårdsdebatt. Det ankommer inte på mig att recen-
sera hur de olika landstingen sköter sig, men rent allmänt instämmer jag i
den kritik som framförs mot sättet att sköta sjukvården i Stockholm. Varför
skall man ligga med så lågt skatteuttag här? Varför skall man ligga med en
övertung sjukhusstruktur och inte klara de riktiga prioriteringarna? Det är
frågor som jag ofta har ställt mig. Men jag tycker att Jerzy Einhorn skall veta
att den svenska sjukvårdskartan infe ser likadan ut överallt.
Jag hade hoppats att vi skulle få en mera fördjupad hälso- och sjukvårds-
debatt och känna litet mera stolthet över den svenska sjukvårdsmodellen.
Jag har roat mig med att med hjälp av hälsoekonomer och andra inom SCB
räkna på - med hänsyn tagen till att vi är världens äldsta nation - kostnader
per invånare och sjukvårdens andel av BNP. Då har jag funnit att Sverige
ligger väldigt bra till. Schablonbilden att sjukvården i Sverige skulle vara så
dyr stämmer inte i ett omvärldsperspektiv. Varför kan vi inte sakligt få detta
fotfäste i svensk sjukvårdsdebatt?
Det andra jag vill framhålla är SNS förslag. Man gick igenom England,
Canada, Tyskland samt Nederländerna och jämförde. Därefter sade man:
Ni har i huvudsak ett bra system i Sverige, ändra för Guds skull inte detta.
Jag tror också, Jerzy Einhorn, att vi skall få en tillväxt i Sverige och att vi
skall ta hänsyn till att vi är så många gamla och skaffa beredskap för det. Då
skall det också finnas möjlighet till en skattereglering, så att det går att klara
sjukvården i de egna leden. Vi inom socialdemokratin resonerar så, att vi
inte vill ha några ransoneringar i sjukvården, vi vill inte ha generella ålders-
prioriteringar, beslutade av politikerna. Däremot vill vi ge mer pengar till
SBU för att man skall utvärdera terapierna. Hälsoekonomerna på SBU sä-
ger att om man skulle göra rätt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet i
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
57
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
58
Sverige, då skulle man kunna rensa ut terapier i storleksordningen minst 20
miljarder kronor, Jerzy Einhorn.
Så jag är optimistisk och tror att vi utan att slänga ut barnet med badvatt-
net skall kunna åstadkomma en bra sjukvård i Sverige. Jag får det inte att gå
ihop att vi bara skall anpassa oss till EG och dra ner skatterna och på det
sättet försämra sjukvården. Det ställer vi inte upp på.
Anf. 82 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Tack för frågan, som ger mig tillfälle att tala ett par minuter
till.
Jag var inte avbildad i helfigur, det var bara ansiktet som visades. Det som
Bo Holmberg citerade är sant. Jag blev politiker därför att man inte kallade
saker vid rätt namn. Jag hade en förhoppning att det var bästa sättet att få
upp en debatt, vilket faktiskt också de två utredningar som regeringen har
tillsatt syftar till - helt klart enligt direktiven. Syftet med debatten är att man
kallar saker vid rätt namn, och då får vi se hur människor prioriterar. Vi kan-
ske ordnar en beredskap i landet att satsa mera på vissa saker.
Jag vill alltså tacka Bo Holmberg, och jag delar till stor del uppfattningen
att vi i stor utsträckning har bra vård, men det är tack vare hög professiona-
lism hos personalen. Däremot delar jag inte Bo Holmbergs optimistiska syn
på framtiden, för jag har rest landet runt, i samband med valrörelsen men
även tidigare och senare. Stockholm är bara två tre år före resten av landet.
Inom andra delar av landet fattar man i dag beslut som vi fattade här för två
tre år sedan.
Vår vård är inte dyr. Jag delar Bo Holmbergs uppfattning också på den
punkten. En vårddag i Sverige hör enligt OECD till de billigaste i Europa.
Vårddagskostnaden i Sverige är inte högre än i flera europeiska lågprislän-
der.
Sedan har vi andra myter, men jag hinner inte tala om dem. Det sägs att
vi satsar så mycket på sjukvården, men det är faktiskt inte sant.
Bo Holmberg har talat om SBU. Jag delar uppfattningen därvidlag och
den höga uppskattningen av SBU:s arbete. Jag satte också värde på Bo
Holmbergs motion om att SBU skulle få mera pengar. Därför är jag mycket
glad att vi skulle kunna ställa oss bakom Bengt Westerbergs förslag i en pro-
position att - om jag minns rätt - drygt 2 milj.kr. ytterligare skall gå till SBU.
Jag tycker att det skulle kännas bra att kunna vara med om detta. Tack.
Anf. 83 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Får jag säga att när jag politiskt analyserade hur jag såg på
de tillsatta kommissionerna och sjukvårdsutredningarna, så var det inget
nedlåtande jag ville säga. Jag ville bara konstatera att de fyra borgerliga par-
tierna i regeringen har olika uppfattningar om hur de vill lösa sjukvårdspro-
blemen framöver. Dessa olika uppfattningar hörde jag framföras under val-
rörelsen, och jag kunde konstatera - tillsammans med många andra - att det
inte är en samstämmig röst som hörs, utan det är en kvintett som spelar.
Jag konstaterar vidare att nu har man fört de olika synpunkterna till de
arbetande kommissionerna och utredningarna. Då blir det inget ställningsta-
gande under den här valperioden. Så hur skall det bli med det som Jerzy
Einhorn har varit ute och talat om, att man skall prioritera gamla och sjuka
under mandatperioden?
Det kan bli som man skriver på första sidan av Landstingsvärlden, Det var
väl riktat mot det svåra jobbet att klara utredningar och prioriteringar -
Jerzy Einhorns omöjliga uppdrag. Hur skall man, när den här valperioden
har gått till ända, kunna svara på frågan: Hur blev det med mer pengar, hur
blev det med prioriteringar av äldre och sjuka? Detta måste ju bli svårt om
man samtidigt skall förverkliga finansplanens annonseringar om jättestora
neddragningar. Jag säger icke detta av illvilja, utan jag säger det bara som
politisk analys. För mig går de här två budskapen inte ihop.
Anf. 84 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Jag tycker att vi skall avvakta litet grand när det gäller de
olika uppfattningarna inom regeringsunderlaget tills utredningarna har fått
lägga fram sina förslag.
Det är möjligt att det blir på det sättet. Men det är litet för tidigt att säga
det redan i dag. Det har tidigare sagts i debatten att regeringen i stället för
att direkt lägga fram förslag tillsätter två omfattande utredningar med vida
direktiv.
Inom sjukvården lever vi i dag sedan 50-talet med ett lappverk av olika
åtgärder för att förbättra situationen. Det är dags att ta ett helhetsgrepp om
detta. Det är mycket möjligt att även en socialdemokratisk regering skulle
göra på samma sätt. Men det är ändock första gången man tar ett sådant
helhetsgrepp, och vi avvaktar dessa utredningar innan vi säger vad som kom-
mer att hända.
Jag delar Bo Holmbergs uppfattning i många frågor. Jag delar Bo Holm-
bergs uppfattning att man inte kan förvänta sig att problemen skall lösas på
det sätt man skulle önska under en treårsperiod. Det bästa man kan uppnå
under en treårsperiod är en bra start för den fortsatta utvecklingen.
Anf. 85 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman! Herr socialminister, ärade riksdagsledamöter, ärade åhö-
rare! Vi diskuterar nu sjukvårdskrisen. Det finns litet olika uppfattningar om
hur pass omfattande den är. Jag håller med Bo Holmberg om att vi har en
bra sjukvård i Sverige. Den kostar ungefär 9 % av BNP, vilket är jämförbart
med vad de flesta OECD-länder använder för sin sjukvård.
Trots allt finns det en del problem i den svenska sjukvården som måste
diskuteras. Problemen kommer att bli ännu större när vi tvingas till bespa-
ringar, om man inte tar till en del radikala grepp.
Vi har diskuterat åldringsvård. Där finns det problem. Operationsköer är
ett annat problem. Debatten har varit inne på orättvisorna. Bo Holmberg
har påpekat att det finns orättvisor i Stockholm. Det sammanhänger med
att landstinget i Stockholm använder 64 %av budgeten för sjukvård, medan
övriga landsting använder ungefär 77 %. Denna lilla skillnad motsvarar fak-
tiskt några miljarder. Där har vi en viktig förklaring.
Hur som helst upplever många att sjukvården är i kris. Ekonomin håller
på att ta slut. Landstingen och kommunerna betecknar det som en kostnads-
kris. Allmänheten upplever långa väntetider och brist på valfrihet. Man ta-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
59
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
60
lar - kanske något orättvist - om en kvalitetskris. Anställda inom sjukvår-
den - sköterskor, undersköterskor och biträden - har länge känt sig underbe-
talda. Här kan man tala om en förtroendekris. Dessa problem måste man se
över. Problemen kommer att bli värre när man nu tvingas att spara.
Det har här hoppats litet fram och tillbaka i tiden, allt ifrån 20 år till tiden
för adel, präster, borgare och bönder. Jag skall hoppa 200 år tillbaka i tiden
till nationalekonomins fader Adam Smith som i sin avhandling sade att
grundvalen för välstånd är arbetsinsatsen. Han hade då klart för sig att det
är arbetet som skapar välstånd. Sedan har man naturligtvis - och gör så fort-
farande - delat ut de pengar som arbetet skapat på ett orättvist sätt. Men
man måste arbeta sig ur en kris.
Nu skall det sparas. Vi har läst om att 50 000 människor skall sägas upp,
huvudsakligen inom vården. Det gäller sjukvårdsbiträden, sköterskor och
hemsamariter. Det är således människor som arbetar nära patienten som lig-
ger dåligt till. Detta är det typiska osthyvelsbeteendet. Vad händer med
dessa människor? Jo, de kommer att bli arbetslösa. De kommer att få arbets-
löshetsunderstöd tills de blir utförsäkrade från A-kassorna. Då blir det soci-
alvården som får ta hand om dem. Dessa människor kostar nästan lika
mycket som om de skulle arbeta, men vårdproduktionen har minskat.
Det här är ett exempel på hur man inte får göra. Vi måste arbeta oss ur en
kris. Man kan inte ”osthyvla” sig ur en kris.
Kommunerna kommer att få mindre och mindre pengar, vilket Bo Holm-
berg och Gudrun Schyman har konstaterat. Hur skall vi klara det? Vi måste
lösa det på något annat sätt. I regeringsförklaringen finns en hel del tanke-
gångar som jag uppskattar, och jag väntar på att få se dessa implementerade.
Vi har hört socialministern säga att en hel del av detta är på gång.
Vi har Adel-reformen, Stockholmsmodellen, Dalamodellen och DRG-sy-
stemen. Detta är små steg i rätt riktning. Jag säger små steg eftersom man
inte tar steget fullt ut. Enligt Stockholmsmodellen för man över det ekono-
miska ansvaret till distriktsläkarvården. I Ädel-reformen för man över det
ekonomiska ansvaret till kommunerna när det gäller omhändertagandet av
äldre personer. Utfallet av dessa reformer måste studeras noga innan man
kan avgöra om sådana reformer är den bästa lösningen.
Patienterna står dock fortfarande helt utan möjlighet att påverka syste-
met. Patienten tillhör fortfarande sjukhuset. Det borde vara sjukhusen som
tillhör patienten.
Nu är det dåliga tider. Om man skall komma med förslag får de inte kosta
pengar. Jag skall nu lämna fyra förslag som jag anser skulle leda till att vår-
den blir bättre och rättvisare. Eftersom den blir bättre, så blir den också bil-
ligare. Dessutom sammanfaller dessa förslag med mycket som står i rege-
ringsförklaringen.
Det första förslaget gäller sjukvårdens organisation. Här måste vi vara
öppna för andra lösningar. Vi skall se till de logiska lösningarna i stället för
att vara ideologiskt låsta. Dessa logiska lösningar innebär att man skall stu-
dera politikernas dubbla roller som konsument- och producentansvarig. Vi
har fått en situation där producentperspektivet har kommit att dominera,
och konsumenten har blivit svag. Det gäller alltså att stärka konsumenten,
dvs. patienten. Det gäller också att lösa upp landstingsmonopolet och att ge
utrymme för nya initiativ. Detta behöver inte medföra att patienten blir
sämre. Tillgången till mångfalden kommer tvärtom att innebära att vården
kan bli bättre.
I Holland har man efter decennier av planhushållning övergått till en
marknadshushållning med ett försäkringssystem. Observera att det icke är
ett system av USA-modell. Jag vill säga detta på en gång, så att jag inte får
sådana kommentarer. Jag tycker inte om systemet i USA. Planhushållningen
där blir ofta hänsynslös, eftersom det systemet ställer många medborgare
utanför. Men jag tycker att det holländska systemet är väl värt att studera.
Jag ser fram emot utskottets resa till Holland i september.
Ett delat huvudmannaskap utgör ett stort problem när det gäller sjukvår-
dens organisation. Kostnaderna för sjukvården delas upp i försäkringsfinan-
sierad sjukvård - sjukpenning, sjukpension och arbetsskadeersättning - och
en skattefinansierad sjukvård där ansvaret delas mellan landsting och kom-
mun. Som alltid när det gäller delat ansvar kan man hamna i en situation då
den ena ansvariga skyller på den andra. Detta är faktiskt vad som har hänt,
framför allt beträffande vården för äldre. Därför har Ädel-reformen imple-
menterats, och man får hoppas att den kan lösa en del av dessa problem.
En annan viktig sak är att vården måste vara producentoberoende, dvs.
man måste skilja rollen som producent ifrån rollen som finansiär. Detta inne-
bär med andra ord att pengarna skall följa patienten.
Man kan tänka sig ett sjukvårdsförsäkringssystem som finansieras solida-
riskt, dvs. efter förmåga precis som nu. Det finansieras med skattemedel.
De som har litet pengar betalar liten premie, de som inte har pengar betalar
ingenting, men omfattas ändå solidariskt av systemet, precis som alla som
står utanför arbetsmarknaden och alla som är gamla skall omfattas trots att
de inte kan betala.
Vitsen med systemet är att pengarna följer patienten, och patienten vet
att dessa pengar alltid finns till hands.
Samma resonemang kan tillämpas då det gäller äldreomsorgen. Man
skulle kunna ha en omvårdnadspeng så att medborgarna visste att när de blir
gamla och knackiga och behöver omvårdnad så finns alltid dessa pengar till
patientens disposition.
Detta skulle utjämna en del orättvisor. Man skulle inte bli beroende av
landstingstillhörighet, åldern skulle inte behöva betyda någonting, utan alla
hade precis samma rättighet.
Äldrevården har tagits upp av Rosa Östh, Jerzy Einhorn och andra, men
jag tycker den är så viktig att jag vill beröra den kort.
Vi har hört historieskrivningen att man från 1970-talet minskade antalet
ålderdomshem och institutioner, medan antalet åldringar stadigt ökar. Man
har minskat platserna på institutionerna med ungefär 4 % per år samtidigt
som tillväxten av personer över 80 år har ökat med ungefär 4 %. Detta har
skapat den kris vi nu har, med många äldre personer som inte får ett bra
omhändertagande.
Vad skall man göra åt detta? Naturligtvis måste vi försöka bygga i kapp
denna kris. Varför kan man inte nu, då det är arbetslöshet, ta tag i detta och
bötja bygga ålderdomshem i offentlig regi?
Jag vill också framhålla att det finns många ekonomiska utredningar, bl.a.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
61
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
en från Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi, IHE, som har visat att
det för en genomsnittlig åldring är 100 000 kr. billigare per år att vårdas på
ålderdomshem jämfört med att bo hemma och åka fram och tillbaka till sjuk-
huset eller ligga på en akutklinik. Viktigare än att det är billigare är att det
faktiskt också är bättre för patienten.
Jag kan intyga att vi dagligen tvingas skicka hem patienter från sjukhusen
trots att de är gamla, eländiga, förvirrade, oroliga, ångestfyllda, urininkonti-
nenta, rörelsehandikappade. De har ingen förmåga att klara sig trots en
maximal insats från anhöriga, social service och hemsjukvård, som gör ett
fantastiskt arbete. De far fortarande illa.
Det är alltså en mycket angelägen uppgift att sörja för dem. Man måste
skapa ett system som i längden är billigare. Det blir bättre för patienterna
och vi kan i dag utnyttja den arbetslöshet som finns till att producera dessa
ålderdomshem.
Det borde också kunna beredas utrymme för ålderdomshem i privat regi.
Dessa skulle naturligtvis på samma sätt som övriga ålderdomshem inspekte-
ras och kontrolleras av socialstyrelsen. Jag vet att socialstyrelsen har tittat
på ett par ålderdomshem i Stockholmsområdet, där man för 1 000 kr. per
dag kan ta hand om en åldring och sköta både kommunens uppgift med om-
händertagandet och erbjuda läkarvård då så erfordras. Detta är initiativ som
vi måste ta vara på.
En annan sak jag ville komma in på är hurvi effektivt skall kunna utnyttja
sjukhusens resurser. Många sjukhus har outnyttjade resurser i form av ope-
rationslokaler och läkarmottagningar, samtidigt som det finns köer. Detta
beror på att vi har ett landstingsmonopol som inte tillåter privat verksamhet
på sjukhusen. Den privata verksamheten får då äga rum utanför sjukhusen.
Jag anser att man genom att avskaffa Dagmarreformen och landstingsmo-
nopolet skulle kunna bereda plats för privata initiativ. Privata firmor skulle
kunna hyra läkare, eller läkare kunde själva hyra utrymmen och betala sjuk-
husen för att använda lokalerna. På så sätt skulle man kunna producera sjuk-
vård och ta hand om patienter.
Slutligen tänkte jag säga något om husläkarreformen. Min tid är snart ute
och jag tror att Barbro Westerholm kommer att uppehålla sig vid detta. Jag
vill därför bara framhålla några viktiga principer.
Det skall inte vara så att administratörer eller politiker eller läkare skall
bestämma vilken husläkare en patient skall ha. Valet av husläkare måste
vara fullt frivilligt, både från patientens sida och från läkarens sida. Då kan
vi få en bra husläkarreform.
Det är också viktigt att i detta sammanhang framhålla att när en dryg mil-
jard i statsbidrag nu skall dras in från företagshälsovården, förutsätter detta
att det blir fri etableringsrätt för läkare. Då kan de företag som önskar fort-
sätta med sin läkarvård i företagsform. På detta sätt kan företagshälsovården
fortsätta i frivillig form.
Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att jag ansluter mig i väsentliga
delar till de förslag som finns. Jag vill dock yrka bifall till motionerna SoU250
och SoU260. Dessa motioner är intressanta eftersom de framför samma åsik-
ter som många andra partier, och då deras tankegångar också finns med i
regeringsförklaringen.
Anf. 86 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig först konstatera att det är mycket glädjande med
den uppslutning som nu finns från socialutskottets sida, om än med litet olika
ordvrängningar, vad gäller den generella välfärdspolitiken. Den innebär att
det finns en stor enighet i kammaren om att vi skall ha en politik som bygger
på solidarisk finansiering och fördelning av olika tjänster och förmåner efter
behov. Det får naturligtvis i sin tur konsekvenser för t.ex. hur mycket skatt
vi skall ta ut i samhället. Man kan inte ha en generell välfärdspolitik utan ett
betydande skatteuttag.
Det går inte att säga att en generell välfärdspolitik kräver ett exakt pro-
centtal i skatt, såsom vi mäter skattetrycket. Men en slutsats av uppslut-
ningen kring den generella välfärdspolitiken är att det blir ett ganska ansen-
ligt uttag av skatt.
Nu finns det mycket som oroar. Det är lätt att förstå.
Vi har ekonomiska problem av mer kortsiktig karaktär i den svenska sam-
hällsekonomin. Vi hoppas naturligtvis att dessa skall gå över. Allt tyder på
att de skall göra det. Det böljar glädjande nog nu komma signaler som tyder
på att ekonomin håller på att vända. Jag tror att vi nästa år kan se ganska
tydliga tecken på det i den svenska ekonomin. Men i avvaktan på att detta
slår igenom blir det naturligtvis stora påfrestningar, t.ex. ute i kommunerna.
Socialbidragskostnaderna ökade kraftigt redan förra året, och de kommer
att öka ytterligare i år. Också på annat sätt blir det betydande påfrestningar
för kommunerna.
Det är regeringens självklara ambition att göra allt vi kan för att bidra till
att vändningen skall komma så snabbt som möjligt, och att den skall slå med
full kraft på den ekonomiska utvecklingen när den väl kommer.
Det finns också ett mer långsiktigt, vad vi skulle kunna kalla ett struktu-
rellt problem. Vi kan inte räkna med att vi, ens om vi lyckas vända den eko-
nomiska utvecklingen och få till stånd en betydande ekonomisk tillväxt,
kommer tillbaka till den situation vi hade t.ex. under efterkrigstiden ute i
kommunerna. Då möjliggjorde nämligen en kombination av god ekonomisk
tillväxt och ständigt höjda skatter omfattande sociala reformer, finansierade
genom ständiga resurstillskott. Utvecklingen under 90-talet kommer inte att
tillåta detta. Det råder en bred politisk enighet om att vi inte ytterligare kan
öka skatteuttaget, utan vi får nöja oss med de resurser som nu finns.
Kommunförbundet har i en analys, gjord för långtidsutredningen, försökt
bedöma förutsättningarna för kommunernas ekonomi framemot sekelskiftet
och också några år in på det nya seklet. Man konstaterar att det finns ett gap
mellan å ena sidan den efterfrågan på kommunala tjänster som man bedö-
mer skall finnas, de åtaganden som är gjorda gentemot olika grupper, och å
andra sidan de resurser kommunerna har. Detta gäller i varje fall vid oför-
ändrad produktivitet. Gapet uppskattas, med litet olika förutsättningar,
motsvara mellan 4 och 8 kr. i kommunalskatt. Det här gapet måste täppas
igen ifall vi skall kunna leva upp till de åtaganden vi har gjort gentemot olika
grupper, gentemot pensionärer, handikappade och andra, och det kräver en
mycket kraftig produktivitetsökning i de kommunala tjänsterna.
Som en kommentar till vad Bo Holmberg har sagt i flera inlägg i debatten
vill jag säga att regeringen verkligen inte har några planer på att från kom-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
63
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
munerna dra in 10-15 miljarder kronor per år. Det besked jag tidigare har
gett till Bo Holmberg är att vi gör en indragning, en sänkning av statsbidra-
get till kommunerna på 7,5 miljarder 1993, men några ytterligare indrag-
ningar utöver det kan vi inte, med de perspektiv vi nu kan se på kommuner-
nas ekonomi, tänka oss under åren framöver. Allting tyder ju på att kommu-
nerna snarast kommer att ha ett visst finansiellt underskott 1994-1995, och
då finns naturligtvis inte något utrymme för att dra in mer pengar från kom-
munerna.
Att öka produktiviteten är naturligtvis en mycket stor utmaning. Samti-
digt är jag övertygad om att det går. Jag deltog i går i en konferens som so-
cialstyrelsen anordnade kring en ny bok som har kommit ut i dagarna med
namnet ”Välfärd i biåsväder”, författad av en tidigare socialchef i Norrkö-
ping och Huddinge, en man som heter John Lovén och som har mycket digra
erfarenheter från det här området. Han säger, med sin erfarenhet och sin
kompetens på området, att det är alldeles givet att det efter den mycket ex-
pansiva period vi har haft ute i kommunerna naturligvis finns möjligheter att
effektivisera användningen av resurserna utan att det behöver ske på bekost-
nad av kvaliteten, dvs. att vi kan sänka kostnaderna men bibehålla kvaliteten
eller kanske t.o.m. - vilket jag tror är möjligt - sänka kostnaderna samtidigt
som vi höjer kvaliteten och ökar utbudet.
Vi gör också på statlig nivå en del för att försöka understödja processen
mot ökad produktivitet. Socialstyrelsen är under omdaning och kommer,
som riksdagen har beslutat, i framtiden huvudsakligen att syssla med tillsyn,
uppföljning, utvärdering och kontroll. Socialstyrelsen håller nu på att hitta
former för denna nya inriktning, genom vilken man kommer att kunna
hjälpa till med effektivisering och ökad produktivitet framför allt i kommu-
nerna, som ju ansvarar för en stor del av välfärdssektorn.
Uppgiften måste, som jag sade, vara inte bara att bli effektivare i me-
ningen att minska kostnaderna, utan också att öka kvaliteten och kvantite-
ten i de tjänster som produceras. Vi har fortfarande stora brister inom väl-
färdssektorn. Det gäller de äldre, som Jerzy Einhorn talade väl om - jag kan
instämma i det mesta han sade -, och de gäller de handikappade. Det är vik-
tigt att betona att en förutsättning för att vi skall kunna klara att leva upp till
målet en god social service till äldre och handikappade är att vi har en god
barnomsorg. Har inte de kvinnor som har små barn - det är huvudsakligen
dem det handlar om - möjlighet att utnyttja en god barnomsorg, kommer vi
inte att kunna tillgodose behovet av personal inom äldreomsorgen, sjukvår-
den och handikappomsorgen. Det finns alltså ett klart samband mellan dessa
sektorer. Sedan kan man föra en helt annan diskussion och säga att det natur-
ligtvis dessutom är angeläget att vi för barnens skull har en barnomsorg av
god kvalitet, men den är faktiskt också nödvändig med tanke på de gamla,
de sjuka och de handikappade.
En annan utvecklingslinje som är central för regeringen är att öka valfrihe-
ten. Bakom detta ligger övertygelsen att kvaliteten på de tjänster vi produce-
rar inom den sociala sektorn blir bättre om det är fråga om frivilliga möten
mellan läkare och patient, mellan elev och lärare, mellan förskollärare och
föräldrar och föräldrarnas barn. Jag tror att möjligheterna för att vi skall få
en god kvalitet inom detta område ökar om dessa möten är frivilliga, om
bägge parter vet att mötet är frivilligt, om patienten vet att ingen har tvingat
honom att gå till en viss läkare och läkaren vet att patienten kan välja en
annan läkare. För att mötena skall bli frivilliga krävs å ena sidan mångfald i
utbudet och å andra sidan valfrihet för de människor som skall utnyttja den
sociala servicen.
Till detta kommer att många människor i undersökningar, t.ex. för makt-
utredningen och nu senast i den SIFO-undersökning som Kommunförbun-
det har låtit göra, har uttryckt sin vanmakt inför den offentliga sektorn. Man
säger att man har för litet inflytande, att det är svårt att påverka i samband
med att man utnyttjar den offentliga sektorns tjänster. Det effektivaste sättet
att ge människor makt och inflytande är att ge dem valfrihet. Den demokra-
tiska processen är ganska lång och trögrörlig, den passar bäst för dem som
är talföra. Detsamma gäller verksamhet som drivs i kooperativ form. Men
valfrihet, när det är praktiskt möjligt att klara, ger makt åt de många männi-
skorna, också åt dem som inte är så talföra, och det är viktigt att också de
får möjligheter att påverka.
En viktig förutsättning för valfrihet är att det finns mångfald. Det kan na-
turligtvis till stor del erbjudas inom ramen för kommuner och landsting, men
det råder inget tvivel om att det också bidrar till ökad mångfald om man släp-
per fram fler enskilda initiativ och alternativ också inom den sociala tjänste-
sektorn.
Sammantaget handlar detta om en mycket omfattande förnyelse och ut-
veckling av välfärdspolitiken i Sverige framemot sekelskiftet.
Låt mig också, herr talman, till sist kort kommentera frågan om alkohol-
politiken. Vi kan konstatera att sedan riksdagen ställde sig bakom målet att
minska alkoholkonsumtionen med 25 % fram till sekelskiftet har ingenting
hänt vad gäller konsumtionsutvecklingen, dvs. den står still. I dag är det väl
knappast realistiskt att räkna med att vi skall kunna nå det målet fram till
sekelskiftet. Men vi har tyckt att det i perspektivet av svenskt EG-medlem-
skap och mot bakgrund av erfarenheterna är dags att utvärdera alkoholpoli-
tiken och fundera över hur strategin skall formuleras på sikt. Vi har därför
tillsatt en särskild alkoholkommission. Jag tror att den kommissionen skall
kunna ge ett bra underlag för fortsatt debatt och för de beslut som riksdagen
så småningom skall fatta.
Jag tycker, herr talman, att den svenska välfärdspolitiken i många avseen-
den är bra, och vi har anledning att vara stolta över det vi har uppnått. Jag
tror att vi framöver kommer att vara en förebild för många andra länder i
Europa. Men vi kan ändå inte vara nöjda. Därtill är bristerna alltför stora.
Vår föresats måste därför vara att vi skall utveckla välfärdspolitiken fram-
över.
Anf. 87 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag är överens med Bengt Westerberg om att ett av de största
problemen i dag är att människor upplever att de inte har makt och infly-
tande. Många utredningar under många år har konstaterat att klyftan mellan
de som har makt och de maktlösa dessutom ökar, precis som klyftan mellan
fattig och rik också ökar i Sverige år 1992. Det här är ett problem som är
mycket allvarligt men som jag inte tror, Bengt Westerberg, att man kan redu-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
5 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 99
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
cera till ett problem som handlar om valfrihet, att det är det som skulle öka
människors makt och inflytande. Vi är inte bara konsumenter, Bengt Wes-
terberg. Det handlar om att öka makt och inflytande på sin arbetsplats, där
man bor, i ekonomin, osv. Det handlar om att sprida makt och ägande.
Det handlar inte om att privatisera och tro att jag som människa får mer
makt och inflytande på grund av att jag har två olika barnomsorgsavdel-
ningar eller två olika läkare att välja på, eller att jag som sjukvårdsbiträde
eller socialarbetare har mer makt och inflytande på grund av att jag har två
olika arbetsgivare att välja på. Frågan är ju hur jag blir behandlad av de ar-
betsgivare jag har, vilken makt och vilket inflytande jag har på min arbets-
plats. Fråga ett sjukvårdsbiträde eller en sjuksköterska, och de kommer att
tala om för er att det är många som mår mycket dåligt inom vården. Det
beror inte på ägarförhållandena, utan det beror på otympliga, hierarkiska
strukturer med män i toppen och kvinnor i botten. Det här går också att för-
ändra, utan att man för den skull skall privatisera, då man ju sätter besluten
och makten innanför stängda dörrar, i bolagsstyrelser, där personalen inte
heller har möjlighet att påverka. Man undandrar de här verksamheterna
från demokratisk insyn och kontroll, trots att det handlar om skattepengar.
Det är inte ett bra sätt att möta människors vilja till makt och inflytande,
varken som anställda, som konsumenter eller brukare. Jag tror inte alls på
den lösningen.
Det har dessutom visat sig inom barnomsorgen, där privatiserade Pyss-
lingar skulle bli stora flaggskepp som seglade omkring, att flera daghem har
fått slå igen. De människor som arbetar där drar sig tillbaka, därför att de
inte vill sparka sina tidigare arbetskamrater. Det blir så dyrt när kommu-
nerna lägger ut verksamheten på entreprenad och höjer hyran. Det finns
t.o.m. moderata kommunalråd som säger att de inte har råd med privatise-
ringen, då det blir för dyrt. Det visar sig att den kommunalt ägda och drivna
barnomsorgen är billig, genom att man där kan tillgodogöra sig stordriftslös-
ningar på ett annat sätt.
Det är en chimär att tro att alla problem som existerar skall kunna lösas
genom valfrihet. Vi har fått höra det till leda i debatten i dag. Jag skulle vilja
ha några konkreta exempel på att det är där problemet ligger.
Anf. 88 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig först säga att jag aldrig har påstått och inte heller nu
sade att man löser alla problem med ökad valfrihet. Däremot tror jag att
ökad valfrihet är ett sätt att ge mer inflytande och makt åt människor som i
dag känner att de inte har något inflytande eller någon makt i sina relationer
till den offentliga sektorn. Den demokratiska vägen upplevs av många som
för lång. Man väljer sin politiker, som fattar beslut om ett sjukhus, som an-
ställer läkare, som anställer annan personal, som möter patienterna. Den
vägen är för lång för att den enskilde skall uppleva att det ger någon makt
i relationen till läkaren, sjuksköterskan eller vårdbiträdet. Där tror jag att
valfrihet är det bästa sättet att ge människor inflytande och makt.
Jag tror, uppenbarligen i motsats till Gudrun Schyman, att det är bättre
att ha två läkare eller två dagis att välja mellan än att vara hänvisad till ett
enda. Jag tror också att det påverkar relationen mellan Gudrun Schyman
som patient och den läkare hon uppsöker på ett annat sätt om de är hänvi-
sade till varandra och det inte finns något alternativ, än om den läkare som
blir uppsökt av Gudrun Schyman vet att hon kommer dit därför att hon kän-
ner förtroende för honom och hon har möjlighet att byta om hon inte tycker
att det är en bra läkare. Jag tror alltså att valfriheten är ett viktigt sätt att
utveckla kvaliteten i välfärdsstaten.
Sedan handlar det naturligtvis också om ökad makt för dem som arbetar
inom den här sektorn. De har ofta känt vanmakt därför att de tycker att de
har haft direkta relationer till brukarna, eller konsumentera, men de har
ändå inte kunnat påverka utformningen av servicen på det sätt som de skulle
önska, utan de har varit hänvisade till politiska beslut som kommit uppifrån.
Där är nu en ganska stor revolution, en förändring, på gång ute i kommu-
nerna, där man lägger ut ansvar och beslut på de enskilda produktionsenhe-
terna, på enskilda förskollärare, barnskötare, sjuksköterskor och andra. Det
är en riktig utveckling, och jag hoppas att den skall fortsätta.
Jag tror också att det i denna utveckling skall finnas plats för enskilda ini-
tiativ och alternativ. Det finns många människor som tycker att de inte får
utlopp för fantasi, engagemang och skaparlust som anställda i offentlig sek-
tor, utan som föredrar att jobba i ett eget företag. Det gäller inte alla, kanske
inte ens en majoritet - jag har ingen aning om det. På tandvårdssidan gäller
det uppenbarligen en majoritet, därför att där är den privata sektorn större
än den offentliga sektorn. Jag kan inte uttala mig i förväg om hur stor andel
som skall vara privat resp, offentlig. Jag kan bara öppna möjligheter för en-
skilda alternativ vid sidan om de offentliga.
Anf. 89 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra Bengt Westerberg säga att många
människor i dag upplever att den demokratiska vägen är för lång. Det tror
jag också, men låt oss då göra den demokratiska vägen kortare. Det är ut-
märkt att man decentraliserar besluten, att man för ned dem till kommuner
och kommundelar, under förutsättning att de kommunerna också har en
handlingsfrihet och att den decentraliseringen av verksamhet följs av decen-
tralisering av pengar från staten. Då finns det möjlighet att göra någonting.
Bengt Westerberg sade att två läkare, två dagis eller två arbetsgivare är
bättre än en. Det beror på hur de är; om bägge är lika dåliga, lika makt-
lystna, lika konservativa, är jag inte hjälpt av att det finns två i stället för en.
De här organisatoriska förändringarna, Bengt Westerberg, som behövs inom
vården och omsorgen, så att de som arbetar där skall få mer att säga till om,
så att de som brukar skall få mer att säga till om, har ingenting med ägandet
att göra. Problemet med att privatisera verksamheten är just att människor
då har svårt att få insyn och kontroll. Det är precis tvärtom.
Jag vill passa på att ställa några konkreta frågor, eftersom vi är överens
om att situationen i kommuner och landsting är mycket bekymmersam. Får
jag tolka Bengt Westerbergs uttalande nyss så, att några indragningar på 10-
15 miljarder kronor per år under de kommande åren efter 1993 inte är ak-
tuella och att ni är överens om det i regeringen? Kan regeringen tänka sig att
upphäva skattestoppet i kommuner och landsting inför den mycket bryds-
amma situation som man står inför?
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
67
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
68
Jag skulle också vilja få litet mera konkreta svar om vårdnadsbidraget,
inte bara att det kommer i höst utan också hur diskussionerna går. Vad är
socialministerns egen uppfattning om hur det bör se ut?
Med tanke på den hotande och växande arbetslösheten inom vård och om-
sorg, som för med sig stora hälsoproblem, vill jag fråga: Vad tänker rege-
ringen göra åt detta? Kan regeringen tänka sig att ta initiativ till ett bidrag
för att införa sex timmars arbetsdag inom vården, som skulle innebära att
fler människor arbetar, att arbetslösheten minskar och att sociala kostnader,
och i förlängningen hälsokostnader, minskar? Det skulle vara en mycket bra
åtgärd att låta människor möta de faktiska behov som finns inom vård och
omsorg i ett större omfång än i dag. Det skulle alla tjäna på, både de som
arbetar och de som brukar. Det skulle vara ett mänskligt och mycket mera
socialt sätt att möta den ekonomiska situation som vi står inför.
Anf. 90 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig bara först slå fast att Gudrun Schyman och jag har
helt olika uppfattningar när det gäller valfrihet. Jag tycker att valfrihet är
bra, och Gudrun Schyman tycker att det inte har något särskilt värde. Jag
kan bara konstatera att det i maktutredningens konsumentmaktutredning vi-
sar sig, att just i förhållande till den privata sektorn, där det finns valfrihet
och alternativ, upplever människor att de har större makt och inflytande än
över den offentliga sektorn, där det inte finns alternativ att välja mellan.
Jag har aldrig påstått att ägandeformerna är avgörande. Det viktiga är att
man, om det finns konkurrens och alternativ, inte har samma behov av insyn
just i ägandeformerna, dvs. vilka beslut som fattas i styrelserummen. Då väl-
jer man mellan de olika produkter som finns på marknaden, och de kan
också vara sociala tjänster av olika slag.
Sedan vill jag säga ytterligare en gång att det aldrig har varit aktuellt - det
står inte i någon finansplan, och det har inte sagts av någon företrädare för
regeringen, såvitt jag vet - att vi skulle dra in 10-15 miljarder per år från
kommunerna. Det som har sagts är att det är fråga om en indragning, som
har angetts till 5-10 miljarder, och det är alltså 7,5 miljarder som vi föreslår
skall dras in från kommunerna. Det sker nu, och den besparingen ligger se-
dan kvar. Med de perspektiv vi nu har för den kommunala sektorn, kan jag
inte se att det finns utrymme för några ytterligare indragningar från den
kommunala sektorn. Det beror på att det i alla prognoser, oavsett vem som
har publicerat dem, handlar om finansiella underskott i kommunerna 1994-
1995. Då kan vi inte ta in de pengarna från kommunerna.
Gudrun Schyman frågade om vi är beredda att häva skattestoppet. Nej,
målet är att vi skall ha en utdebitering på ungefär 30 kr. i genomsnitt för den
kommunala sektorn. Jag har uttryckt uppfattningen att det så småningom,
när det nya skatteutjämningssystemet sätts i sjön i sin helhet från mitten av
90-talet, är önskvärt med en viss konvergens av den kommunala utdebite-
ringen, så att fler kommuner hamnar just kring 30 kr. Vi vill alltså inte ha
en så stark spännvidd som nu, mellan 26 och 33 kr. Det innebär att några
kommuner måste höja och att andra kommuner bör sänka sitt uttag. 30 kr.
som riktmärke för den kommunala utdebiteringen är rimligt också på lång
sikt.
Gudrun Schyman frågade vidare om vårdnadsbidraget, och där kan jag
inte ge några mer omfattande eller detaljerade besked i dag. Vi för en dis-
kussion inom regeringen, och så fort vi är klara med den skall vi meddela
Gudrun Schyman och andra vad vi har kommit fram till. Vi befinner oss inte
på det stadiet att jag nu kan ge något besked.
Jag kan också meddela att vi inte har för avsikt att införa några statliga
bidrag för att underlätta en övergång till sextimmarsdag inom vården.
Anf. 91 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Det var välgörande att höra socialministern ställa upp för
den generella välfärdspolitiken och säga att det också behövs ett relativt högt
skattetryck för att garantera den. Som jag sade tidigare i debatten är Social-
demokraterna inte rädda för socialliberalernas ideér - vad vi är rädda för är
vilket sällskap socialliberalerna befinner sig i, vilka medpassagerare de är
ute och reser med. För närvarande är vi litet oroliga på den punkten.
Vi kommer nu från Socialdemokraterna att utforma ett alternativ till den
kompletteringsproposition som läggs fram. Vi får se vilken bedömning vi
hamnar i för 1993, men den bild som vi har fått av våra kommunal- och lands-
tingspolitiker är att den överlikvid som enligt finansdepartementets folk fö-
religger inte finns. Det finns nu också ett växande krav på att inte längre ha
kvar det permanenta kommunala skattestoppet.
Den valfrihet som nu börjar introduceras, också sedd från producentens
synpunkt - att starta eget, att införa köpa-sälj-system - måste också vägas
mot individens valfrihet. Vad får vi för kvalitet i ett köpa-sälj-system när
man kanske går upp i mycket stora operationsvolymer? Klaras kvaliteten
då?
Min fråga till socialministern är om man inom regeringen överväger att
utvärdera eller följa köpa-sälj-systemen tills man vet om de är bra när det
gäller kvalitet och annat.
Riksdagens socialutskott tänker skicka en skrivelse till riksdagens reviso-
rer för att se om de kan följa utvecklingen och se hur det går med kvalitets-
aspekten.
Jag har slutligen några frågor till socialministern.
På allra senaste tid har det börjat gå en del rykten om att regeringen åter-
igen skulle skjuta upp barnbidragshöjningen. Är de ryktena sanna eller
falska?
Min andra fråga gäller det som jag tog upp i min inledning. Bengt Wester-
berg känner såvitt jag förstår till verksamheten vid Vidarkliniken i Söder-
tälje. Inom den antroposofiska medicinen har man dispens för injektioner,
men dispenstiden går snart ut. I propositionen om ny läkemedelslag finns
detta inte med. Kan man tänka sig att regeringen kommer att vara öppen för
yrkandet i den socialdemokratiska motionen och se till att Vidarklinikens
verksamhet kan finnas kvar framöver?
Anf. 92 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig först säga att den riktpunkt på 30 kr. för den kommu-
nala utdebiteringen som jag nyss talade om återfinns också i direktiven från
den socialdemokratiska regeringen till den kommunalekonomiska kommit-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
69
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
tén. Vi har alltså övertagit den riktpunkten från den socialdemokratiska re-
geringen. Jag tycker inte att det nu finns anledning att ändra den målsätt-
ningen. När vi långsiktigt vill begränsa skatteuttaget på det sätt som vi har
sagt i samband med skattereformen är det livsfarligt, menar jag, att plötsligt
börja släppa fram kommunala skattehöjningar. Då finns det inga gränser.
Det kan bli 1 kr. första året, 2 kr. nästa, osv. Vi vet då inte var vi hamnar i
det långa loppet.
Jag tror alltså att det är viktigt att vi har kvar den här pressen på kommu-
nerna: Man får nöja sig med de resurser man har. Det finns inte utrymme
för ökningar av det totala skatteuttaget i Sverige, utan man får nöja sig med
de resurser som finns, och dem skall vi se till att vi använder effektivare, så
att vi både kan få högre kvalitet och ökad kvantitet.
Jag delar Bo Holmbergs osäkerhet, får jag väl kalla det, när det gäller ef-
fekterna av köpa-sälj-systemen. De genomförs nu i många kommuner på
rekommendation av Kommunförbundet. Det här har egentligen inte varit
någon partisplittrande fråga - det är i sökandet efter ökad effektivitet i kom-
munerna som man vill pröva det här systemet att skilja köpare och säljare
åt.
Jag tycker att det är en intressant utveckling. Jag hoppas att det skall visa
sig att den är positiv med hänsyn till den önskan som vi har om ökad effekti-
vitet. Men det är självklart att vi måste följa de systemen, väga dem mot
andra system, pröva vilka effekterna faktiskt blir och kanske på sikt också
finkalibrera dessa system - det är ju inte självklart att vi hittar de bästa mo-
dellerna från första början.
På statlig nivå, på mitt eget ansvarsområde, har socialstyrelsen självfallet
en uppgift när det gäller att följa hur dessa system utvecklas. Som jag sade i
mitt anförande kommer socialstyrelsens arbete nu att i huvudsak inriktas på
tillsyn, uppföljning och kontroll. Där ingår naturligtvis just att utvärdera de
olika styrsystem som man nu prövar ute i kommunerna inom den sociala väl-
färdssektorn.
Bo Holmberg frågade mig också om det var aktuellt att skjuta upp barnbi-
dragshöjningen en gång till. Svaret på den frågan är ett entydigt nej. Den
kommer att genomföras från den 1 januari, som jag tidigare har utlovat i
olika sammanhang.
Till sist frågade Bo Holmberg om fortsatt dispens för Vidarkliniken. Den
frågan ligger inte på mig, men jag tror att jag ändå vågar svara att vi från
regeringens sida utan vidare kommer att kunna ge en sådan dispens.
Anf. 93 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Den svenska välfärdspolitiken har hittills varit generell.
Principen har varit att sociala förmåner utan behovsprövning skall vara till-
gängliga för alla medborgare eller hela kategorier av medborgare: barn, bli-
vande mödrar, arbetslösa, handikappade, osv.
Alternativet till en icke generell välfärdspolitik är en marginell, där sociala
förmåner förbehålls de allra sämst ställda genom individuell prövning.
Regeringen gör klart i årets budgetproposition att välfärdspolitiken skall
läggas om. Det resursutrymme som skapas skall inte längre satsas på gene-
70
rella välfärdspolitiska åtgärder utan, enligt finansplanen, s. 3, användas till
”stöd åt de svagaste och socialt mest utsatta grupperna i vårt land”.
Den valfrihetsrevolution som regeringen säger sig ha för avsikt att inleda
innefattar inte bara stora nedskärningar i välfärden - jag tänker på delpen-
sionen och karensdagarna - utan också en ny syn på samhällets ansvar på
välfärdsområdet. Jag citerar på nytt ur finansplanen, s. 5: ”Stat och kommun
skall koncentrera sig på de uppgifter som ingen annan kan sköta”.
En omfattande nedrustning av offentlig verksamhet inleds därför. Ned-
rustningen på nationell nivå följs av en nedrustning i många kommuner och
landsting.
Detta är mycket oroande. Nedskärningar i den generella välfärden drab-
bar alla men mest dem som har störst behov av samhällets insatser. En grad-
vis förskjutning från generell till marginell välfärdspolitik kommer att inne-
bära att grupper som behöver mer riskerar att särbehandlas, att pekas ut.
Barnomsorgen är exempel på ett område där vi hittills haft en mycket
långt gående integration av barn med behov av särskilt stöd, med både syn-
liga och mindre synliga behov. En barnomsorg som är tillgänglig för alla barn
på lika villkor är en garanti för att dessa barn får det stöd de behöver utan
att pekas ut eller särskiljas.
Socialdemokratins självklara hållning är att stå fast vid den solidariska of-
fentliga finansieringen av välfärden, en rättvis fördelning och en hög kvalitet
kopplad till ökad valfrihet. Samhällsutvecklingen kommer att förändra män-
niskors behov och önskemål, och det förutsätter att välfärdspolitiken föränd-
ras. Det centrala för oss är att dessa förändringar sker utan att grundläg-
gande värden frångås.
Varför har jag nu talat så mycket om den generella välfärdspolitiken under
detta avsnitt av debatten, som ju skall handla om familjepolitik? Jo, givetvis
därför att familjepolitiken är en så viktig del av den generella välfärden.
Det handlar om den verklighet som de allra flesta barnfamiljer i dag lever
i. Att vara småbarnsförälder ställer stora krav. Vill man, som de flesta för-
äldrar, också förvärvsarbeta behövs det rejäla familjepolitiska insatser för
att kombinationen arbete och föräldraansvar skall fungera.
Vi socialdemokrater vill förverkliga jämställdheten mellan kvinnor och
män, både i hemmet och i arbets- och samhällslivet. Vi vill ge alla barn goda
och likvärdiga uppväxtvillkor. Vi vill att barnomsorgen och skolan skall
kunna utveckla barnen till fria och självständiga människor, som verkar i ge-
menskap och solidaritet med varandra. Vi vill ge barn och föräldrar mer tid
tillsammans.
I konkreta åtgärder handlar det bl.a. om barnbidrag, bostadsbidrag, för-
äldraförsäkring och förskola för alla barn.
Genom de allmänna barnbidragen tillförsäkras alla barnfamiljer ett
grundläggande ekonomiskt stöd. Det allmänna barnbidraget höjdes den 1
januari 1991 med 2 280 kr. Den planerade höjningen den 1 januari 1992 har
regeringen skjutit på.
Vi socialdemokrater står fast vid kravet på en höjning av barnbidraget till
10 020 kr. per barn och år.
Den svenska föräldraförsäkringen är unik i världen. Den ger föräldrarna
mera tid för sina barn. Alla föräldrar, såväl ensamstående som låginkomstta-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
71
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
72
gare, får mer tid, eftersom föräldraförsäkringen ersätter förlorad arbetsin-
komst. Föräldraförsäkringen kan också användas mycket flexibelt.
En fortsatt utbyggnad av föräldraförsäkringen är vår högst prioriterade re-
form.
Herr talman! Vi socialdemokrater vill sätta barnen i främsta rummet. Vi
anser att barnomsorgens viktigaste uppgift är att ge alla barn grundläggande
kunskaper och erfarenheter inför vuxenlivet.
Förskolan är i första hand till för barnen. Därför skall den finansieras soli-
dariskt, så att alla barn oavsett föräldrarnas inkomst kan efterfråga en plats.
Förskolan skall styras demokratiskt. Och verksamheten skall planeras för
alla barn, så att också barn som har behov av särskilt stöd ges lika rätt till
omsorg.
Under 80-talet har barnomsorgen byggts ut kraftigt. Hösten 1991 var vi
mycket nära målet om en full behovstäckning. Men sedan dess har mycket
hänt som påverkar den generella välfärden. Arbetslösheten har skjutit i höj-
den, med allt vad det innebär av otrygghet för många föräldrar och därmed
för barnen. I många kommuner förlorar man dessutom sin barnomsorgsplats
vid arbetslöshet.
Kommunerna drar ner på sin verksamhet. Det verkar vara barnomsorgen
som på många håll får ta den värsta stöten med större barngrupper, minskad
personaltäthet och kortare öppethållandetider - i kombination med i vissa
fall kraftigt höjda avgifter.
Den aviserade valfrihetsrevolutionen har kommit av sig i takt med det allt
sämre ekonomiska läget i kommunerna. Ingen törs starta eget. Man vet ju
inte om man får några platsbeställningar.
Jag känner en mycket stark oro för den utveckling som nu är på gång. Vad
kommer att hända med den tidigare väl fungerande barnomsorgen? Vad
kommer att hända med många barnfamiljer? Vad kommer att hända med
barnen?
Den hittills förda regeringspolitiken med rejäla skattesänkningar för kapi-
talägare och höginkomsttagare, finansierade genom att man drar in ekono-
miska resurser från löntagare och barnfamiljer samt från kommunerna och
bostadsbyggandet, är exempel på en klasspolitik i 90-talstappning som vi so-
cialdemokrater helt tar avstånd från.
I motsats till regeringen vill vi gå vidare och ta nya steg framåt i arbetet
för en god barnomsorg för alla barn. Det vill vi göra genom att skapa garan-
tier för kvalitet, en rättvis fördelning, rättssäkerhet och rätt till en plats.
Den grundläggande rättigheten är lagstadgad rätt till en plats. Det är när-
mast en konsekvens av de överväganden som gjordes 1985 i samband med
beslutet om en förskola för alla barn. Frågan har också blivit högaktuell i
samband med kommunalekonomiska kommitténs betänkande om generella
statsbidrag.
Nu är det uppenbart att regeringen våndas inför att ta tag i denna princi-
piellt mycket viktiga - men ack så partiskiljande - fråga. I kammaren har vi
hört Bengt Westerberg vid frågestund efter frågestund säga: Visst, det skall
komma en lag om rätt till barnomsorg. Men i utskottsbetänkandet kan vi
finna en totalt urvattnad formulering. I dag har ni chansen att visa färg. Vi
socialdemokrater har en reservation som Folkpartiet definitivt borde stödja.
I samband med ett lagförslag om bestämmelser som förmodligen kommer
att ersätta nuvarande statsbidragsbestämmelser är det mycket angeläget att
lägga fast kvalitetskrav som skall gälla all barnomsorg, oavsett huvudman.
Det handlar om mål för innehållet i verksamheten. Det handlar om väl
utbildad personal, närhetsprincipen, intagningsregler, avgifter osv. Det här
framgår av reservation 23 från oss.
Till kvaliteten i barnomsorgen hör också garantier om rättssäkerhet, reg-
ler om sekretess och likabehandlingsprincipen samt möjligheterna till insyn
och kvalitetsbedömning av verksamheten. Det här är utomordentligt viktiga
frågor i ett skede där alternativa driftsformer utvecklas inom barnomsorgen.
Vi socialdemokrater anser att lagstiftningen måste ses över i syfte att garan-
tera rättssäkerheten för barn och deras föräldrar. Tyvärr delar utskottsmajo-
riteten inte vår uppfattning. Detta är mycket beklagligt.
Herr talman! Jag är mycket glad över att Bengt Westerberg arbetar med
ett lagförslag om rätt till en plats inom barnomsorgen. Jag är bara rädd att
priset blir för högt. Jag tänker på Bengt Westerbergs regeringskollegors krav
på vårdnadsbidrag och de förhandlingar som jag utgår från pågår bakom
lyckta dörrar.
Eftersom det inte finns några nya pengar till ett så kostnadskrävande för-
slag som det om vårdnadsbidraget måste pengarna tas från andra delar av
familjepolitiken. Tidigare var det nedskärningar inom barnomsorgen som
skulle bekosta vårdnadsbidraget. Nu är det uppenbarligen fråga om nedskär-
ningar i föräldraförsäkringen.
Om det förslag som har läckt ut förverkligades, skulle det bli mycket be-
svärligt. I stället för att lösa problem för dagens småbarnsfamiljer skulle det
ställa till med problem. Föräldrar kommer att ställas mot föräldrar, och kvin-
nor ställs kanske mot kvinnor. De som arbetar får betala för att ge familjer
med hemmamammor en extraslant. De som förvärvsarbetar förlorar rätten
till tre månaders barnledighet och får lägre ersättning för de resterande tolv
månaderna. Familjer med hemmamammor får ett uselt vårdnadsbidrag som
ingen kvinna kan leva på.
Mer än 80 % av Sveriges kvinnor har valt att kombinera barn och förvärvs-
arbete. Det har varit möjligt tack vare en familjepolitik med utbyggd barn-
omsorg i kombination med en flexibel föräldraförsäkring enligt inkomstbort-
fallsprincipen. Detta har också lett till ökad jämställdhet mellan kvinnor och
män. Ett vårdnadsbidrag kommer att gå helt på tvärs med den utvecklingen.
Varför kommer Bengt Westerberg med detta förslag, som i grunden hotar
jämställdheten? Vad betyder egentligen begreppet jämställdhet för rege-
ringspartierna? Och hur ser ni på den generella välfärden som den är utfor-
mad i den nuvarande familjepolitiken? Ställer ni upp på de skrivningar i fi-
nansplanen som jag refererat?
Herr talman! För att förenkla kammarens hantering yrkar jag bifall till re-
servationerna 3, 4, 7, 21 och 23. Men självfallet stödjer jag de övriga social-
demokratiska reservationer som är fogade till betänkandet.
Anf. 94 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Några saker i Maj-Inger Klingvalls inlägg föranledde mig att
begära ordet.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
Först och främst vill jag bara ännu en gång bekräfta, vilket Carl Bildt
också gjorde under den frågestund som vi nyss haft, att regeringen i höst
kommer med ett förslag till en utvidgad lagreglering beträffande barnom-
sorgsområdet. Det har jag tidigare gett besked om. Om detta råder full enig-
het i regeringen, så ni behöver inte alls spekulera i att det skulle förekomma
interna tvister i regeringen.
Det råder också full enighet i regeringen om att vi skall lägga fram ett för-
slag om vårdnadsbidrag. Maj-Inger Klingvall säger att vi ställer föräldrar
mot föräldrar, och i någon mån är det naturligtvis riktigt. Om det är svårt att
hitta en finansiering någon annanstans, måste vi ju försöka hitta en sådan
inom det här området. Det är korrekt att till de förslag som vi överväger hör
förslaget om minskad ersättning i föräldraförsäkringen. Själv är jag inte alls
förtjust i det avseendet. Jag har hört att en del andra kolleger i regeringspar-
tierna också är kritiska mot detta förslag.
Men hur man än bär sig åt är det ju så, att man om man i ett läge med ett
budgetunderskott skall finansiera en reform måste ta pengarna någonstans.
Därför blir min fråga: Varifrån tycker Maj-Inger Klingvall att vi skall ta
pengarna för att finansiera de reformer som ni socialdemokrater föreslår på
det här området? Inte heller ni har ju några hemliga kassakistor att ösa ur,
så även ni måste faktiskt tala om var ni skall ta pengarna.
Om vi kan hitta en annan finansiering är det alldeles utmärkt. Men samti-
digt vill jag ge Jerzy Einhorn rätt. Han sade tidigare här i talarstolen att det
finns andra reformer som är viktigare, om det bara går att få fram pengar
genom omprioriteringar. Det gäller då t.ex. äldre och handikappade. Det
är reformer som vi tillmäter högsta prioritet, och det har vi framhållit i vår
regeringsförklaring. Därför har vi sagt oss följande: Skall vi dessutom finna
utrymme för ett vårdnadsbidrag, bör vi i varje fall i första hand titta på möj-
ligheterna att omfördela resurser inom det familjepolitiska stödet. Maj-
Inger Klingvall har uppenbarligen andra tankar om var pengarna skall tas.
Det kunde vara intressant att få veta vad hon tycker.
Anf. 95 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! När det gäller vår högst prioriterade reform, föräldraförsäk-
ringen, har vi till skillnad från Bengt Westerberg inte uttalat oss om någon
tidpunkt. Föräldraförsäkringen är alltså vår högst prioriterade reform som
genomförs den dagen det finns pengar.
Vi vill satsa mera på det här området, och det visar vi väldigt tydligt just
genom att tala om att det är en utbyggd föräldraförsäkring som det handlar
om.
När det sedan gäller detta med lagstadgad rätt vill jag säga att det är trev-
ligt att höra att ni inom regeringen är överens om ett lagförslag. Men då vill
jag fråga Bengt Westerberg: Hur kommer det förslaget att se ut? Det är oer-
hört viktigt hur den här lagstiftningen är utformad. Det handlar ju om allt-
ifrån en sorts förstärkning i socialtjänstlagen till att det verkligen blir en lag
som föräldrar och barn kan luta sig emot. Jag tänker framför allt på garan-
tierna. Vilka garantier kommer det att finnas för att det blir kvalitet, rättssä-
kerhet och lika behandling? Och kommer det att vara möjligt att överklaga?
74
Det är ju egentligen först när det är möjligt som det verkligen är en stark
lagstiftning.
Jag skulle hemskt gärna vilja få besked på de här punkterna, Bengt Wes-
terberg. Dessutom undrar jag naturligtvis: Kommer det här att ske parallellt,
enligt regeringens planer, med införandet av det generella statsbidraget?
Dessutom är det oerhört väsentligt att de här två sakerna i så fall följs åt rent
kronologiskt, dvs. att de sker vid samma tidpunkt.
Anf. 96 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Först konstaterar jag följande. Om Maj-Inger Klingvalls be-
sked är att föräldraförsäkringen skall förlängas ”den dagen pengarna finns” -
som Maj-Inger Klingvall sade - blir det ingen föräldraförsäkring på många
många många år. Vi kommer nämligen inte att befinna oss i den situationen
att pengarna bara finns där och väntar på att bli använda.
I den situation som vi befinner oss i, med knappa ekonomiska resurser,
måste reformer finansieras genom omprioriteringar. Det var en insikt som
även den socialdemokratiska regeringen hade, åtminstone så länge man var
regering. Jag hoppas att insikten finns kvar, åtminstone hos en majoritet av
den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
På den andra punkten håller jag med Maj-Inger Klingvall om att det är
viktigt hur lagstiftningen utformas. Därför är jag heller inte just i dag beredd
att tala om hur den nya lagstiftningen skall se ut i detalj. Jag kan konstatera
att det finns ett förslag framtaget av aktionsgruppen för barnomsorg, där
Maj-Inger Klingvall medverkade, som inte i alla stycken är bra, bl.a. därför
att ni i den utredningen inte löste frågan om hur man skall kunna garantera
en god kvalitet på barnomsorgen.
Vi skall titta på den här frågan under de närmaste månaderna och åter-
komma till riksdagen i höst med ett förslag. Då blir det ett bra förslag som
vi återkommer med.
Anf. 97 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Jag vill påpeka för Bengt Westerberg att Socialdemokra-
terna vill föra en annan ekonomisk politik än den nuvarande regeringen vill
göra. Vi vill bl.a. lägga tillbaka skattereformen, som vi kom överens med
Folkpartiet om på sin tid. Det handlar bl.a. om att det där finns möjligheter
att höja barnbidraget, någonting som vi håller fast vid i vår politik.
Att vi har en annorlunda syn på hur den ekonomiska utvecklingen och
den ekonomiska politiken skall vara tycker jag också är viktigt att lägga till i
diskussionen om nya reformer.
Anf. 98 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag bara konstaterar att när Maj-Inger Klingvall skall tala
om hur en reform skall finansieras säger hon att hon vill lägga tillbaka skatte-
reformen som den var tidigare.
Vi har inte gjort några stora ingrepp i skattereformen. Framför allt kan
man inte genom att höja barnbidraget skapa utrymme för en förlängd föräld-
raförsäkring. Om man skall ha utrymme för nya utgifter, måste man skapa
det genom att minska utgifterna på något annat område, inte genom att höja
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
75
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
utgifterna på något annat område. Denna grundläggande insikt är bra att ha
om man skall fundera på hur reformer skall finansieras.
Anf. 99 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag har följt debatten som har pågått här i kammaren i dag
angående barnomsorg. Jag ser att Sten Svensson fortfarande sitter kvar, och
jag vill fråga honom vad han menade när han i sitt inlägg sade att föräldrar
skall ha möjlighet att göra avdrag för sina kostnader när de vårdar det egna
barnet. Är det en ny modell som det flaggas för eller var det en felformule-
ring?
Jag vill också ha en precisering av dem som har förespråkat grundläggande
kvalitetskrav här i dag: Vilka anser man att de grundläggande kvalitetskra-
ven skall vara?
På tal om den s.k. valfrihetsrevolutionen kan man i den undersökning som
socialministern nämnde att SIFO har gjort på uppdrag av Kommunförbun-
det - för att ta reda på hur kommuninvånarna uppfattade servicen i sina
kommuner vad det gäller barnomsorgen - se att brukarna ansåg sig ha små
möjligheter att själva påverka verksamheten.
Att själva få vara med och påverka verksamheten är väsentligt mycket mer
än att få möjlighet att välja mellan olika barnstugor. Vilket val har man på
mindre orter där det inte finns underlag för mer än ett daghem? Vilket värde
ligger det i att vara tvungen att konstatera att jag egentligen skulle vilja ha
mitt barn på ett visst daghem, därför att det har mycket god kvalitet, men av
kostnadsskäl eller av avståndsskäl vara tvungen att välja ett sämre alterna-
tiv? Valfrihet för vem - för dem som redan i dag har möjlighet att välja?
Jag är ingen rabiat försvarare av att barnomsorgen skall bedrivas i kom-
munal regi. Men jag kräver, mot bakgrund av att vi i Sverige har världens
bästa barnomsorg, att det för det första skall finnas en efterfrågan på alterna-
tiv, att det för det andra skall innebära att det blir bättre för barn, för föräld-
rar och för samhället i ett vitt perspektiv. Jag anser inte att något av de kra-
ven är uppfyllda. Därför ställer jag inte upp på det som sker nu ute i kommu-
nerna. Det är en påtvingad nedmontering av barnomsorgen.
Socialdemokraterna har i dag en reservation där de säger att man skall
lagreglera rätten till barnomsorg och göra klart för kommunerna att de
måste satsa på full behovstäckning. Det är så dags nu. Det har den socialde-
mokratiska regeringen haft möjlighet att göra tillsammans med oss ända se-
dan 1985.
Flexibilitet och valfrihet i barnomsorg är för mig att ge föräldrar och perso-
nal den fulla möjligheten att tillsammans utforma en bra barnomsorg utifrån
den enskilda barnstugans behov och förutsättningar. Det målet anser jag för-
svåras med rent privata alternativ med vinstintressen. Med fulla möjligheter
menar jag möjlighet att bestämma inte bara, som det har varit hittills, om
man skall åka och bada på torsdag i stället för på fredag, utan föräldrarna
skall kunna vara med och bestämma om barnstugans ekonomi, om barn-
gruppens storlek och om öppettider. Man skall kunna bestämma att man kan
få inkomster till stugan genom att hyra ut lokaler, att man kan sköta gräsmat-
torna själva osv. Det kallar jag valfrihet. Den är möjlig att åstadkomma inom
den barnomsorg som finns i kommunerna i dag.
Den valfrihet som de borgerliga partierna har förespråkat kommer inte att
minska brukarnas känsla av maktlöshet. För att minska den krävs det att
man kan påverka verksamheten. I barnomsorgen i Gamla Uppsala sparade
man exempelvis 2 milj.kr. och gjorde en god pedagogisk vinst när man fick
den möjligheten.
Omprövning av den offentliga sektorn är nödvändig, men det behövs en
genomtänkt och logisk planering. De rena panikåtgärderna som vi ser prov
på i dag, exempelvis i Uppsala, där jag har varit i dag på förmiddagen, är
förfärande, inte minst för barnen. Däremot anser jag att det fortfarande
finns vinster att göra genom att skära inom administrationen.
Det man ser i dag i exempelvis Uppsala kan man bara tolka på ett sätt,
nämligen att de borgerliga partierna är ute efter något slags privatsymboler
att visa upp som lyckade exempel. Det måste kännas litet snöpligt, tycker
jag, när t.o.m. moderata kommunalråd i dag konstaterar att den kommunala
barnomsorgen är billigast, att man inte har råd att satsa på de här privata
symbolerna.
Det är mycket synd att vi inte får se det förslag till lagreglering som Bengt
Westerberg aviserade för fjorton dagar sedan ens i morgon, utan först till
hösten. Det är mycket viktigt att känna till för att kunna göra bedömningar
när det gäller just kvalitetskraven, som Maj-Inger Klingvall tog upp.
Om man skall ta pengar från föräldraförsäkringen och alternativet blir,
som det har spekulerats om i pressen, att föräldrar skall få stanna hemma i
24 månader i stället för 15, som är fallet nu, krävs det att bidraget blir minst
1 100 kr. i månaden i 24 månader för en förälder som inte har inkomst utan
bara får grundbidraget, vilket i dag är 60 kr. om dagen. Annars blir det en
mindre summa pengar i slutänden och en ekonomisk försämring för föräld-
rarna mot hur det ser ut i dag, även för dem som bara har grundbidraget.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till Vänsterpartiets meningsyttring.
Anf. 100 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag skall gärna svara Berith Eriksson på den fråga hon
ställde i sitt anförande. I mitt anförande påpekade jag att om småbarnsför-
äldrar, utöver ett vårdnadsbidrag, också får göra avdrag för kostnader i sam-
band med vården av barn i det egna hemmet ökar möjligheterna för små-
barnsföräldrar att själva vårda sina egna barn. Den kompletteringen till
vårdnadsbidraget är ingen nyhet för kammaren. Vi har i våra partimotioner
under en följd av år redovisat förslag med den här innebörden.
Som underlag för de förhandlingar som pågår inom regeringen för att be-
reda den proposition som socialministern nu har aviserat ligger självfallet de
olika förslagen från de fyra olika regeringspartierna. Då finns naturligtvis
även dessa synpunkter från vår sida med.
Anf. 101 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Berith Eriksson var litet fundersam över hur det här skulle
gå ihop i slutändan. Hon ville veta litet mer om det kommande förslaget.
Socialministern har aviserat vad som kommer, så länge det nu är känt, så det
är inte lönt att gå in på det mer.
Jag skulle vilja komplettera Berith Erikssons frågor litet grand och säga
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
77
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
att närmare 60 miljarder per år för närvarande går som statsbidrag till barn-
familjerna. Det är en ganska rejäl summa som vi lägger på barnfamiljerna
och barnomsorgen. Det tycker vi är riktigt, därför att vi vill värna om en bra
familjepolitik.
När det gäller utbyggnaden av barnomsorgen kan jag konstatera att det av
den utredning som SCB har gjort framgår att, vilket man kanske inte skulle
tro, barnomsorgen i Norrlandslänen är bäst utbyggd, likaså i Stockholmslä-
nen. Sämst är den i Västsverige och i södra Sverige. Jag har rest mycket i
min egen landsända och varit på många dagis även i småbyar och småkom-
muner. Jag är förvånad över vilken fin kvalitet det är på denna barnomsorg.
Det ingår i systemet att om föräldrar bor nära och är engagerade i att skapa
barnomsorg och medverka till det så stiger kvalitetskraven. Dialogen mellan
förskollärarna och andra som arbetar på dagiset och föräldrarna innebär att
kvaliteten höjs. Jag tycker att detta måste sägas.
Nu tar Berith Eriksson upp förhållandena i Uppsala. Jag känner inte till
dem. Det jag har sett av barnomsorg uppe i norr är utmärkta och fina dagis,
och dem skall vi fortsätta att driva.
Från Folkpartiets sida vill vi att det skall finnas möjligheter för föräldrar
som vill förvärvsarbeta när barnen är små att göra det. Vi tycker att kommu-
nerna skall ha skyldighet att se till att det finns barnomsorg utanför hemmet.
Det ekonomiska avbräck för dem som väljer att stanna hemma när barnen
är små måste kunna minskas genom ett vårdnadsbidrag. Men vi tycker inte
att det skall vara så högt att det blir ekonomiskt likgiltigt om man förvärvsar-
betar eller stannar hemma. Det måste löna sig för småbarnsföräldrar att ar-
beta utanför hemmet. Det här med vårdnadsbidrag ingick ju i den borgerliga
regeringens regeringsförklaring, och det vill vi fullfölja.
Anf. 102 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag kommer själv från Västerbotten, och jag vill säga til) Ulla
Orring att det gläder mig att de har bra barnomsorg däruppe. Jag har varit i
Uppsala i dag på barnstugor och sett vad som händer där. Det är inte lika
upplyftande. Man säger upp den utbildade personalen, t.ex. i en barnstuga
som startades så sent som i september. Där hade man långt i förväg planerat
verksamheten i samarbete med kvarterspolisen, skolan och fritidshemmet.
Man hade utbildat och rekryterat personal speciellt med tanke på att 14 olika
språk talades på barnstugan. Man hade lyckats täcka 12 av dessa 14 språk.
Nu var personalen varslad. Om nu varslen blir verklighet - och man har sagt
att det skall de göra - då kommer tre personer av den ursprungliga persona-
len att finnas kvar. Allt raseras. Det är en enorm kapitalförstöring och re-
sursförstöring, och det måste man verkligen reagera mot.
Föräldrar som väljer att vara hemma med sina småbarn utgör i dag 10 %
av småbarnsföräldrarna. För att garantera att dessa 10 % skall få mer pengar
än vad de får i dag krävs alltså - om det nu blir så att man får ersättning tills
barnet har fyllt två år - att dessa föräldrar får minst 1100 kr. i månaden.
Annars gör de en ekonomisk förlust enligt förslaget.
Beträffande privat företagsamhet inom barnomsorgen: Det krävs tre sa-
ker för att det skall bli intressant. Dels måste man kunna välja bort barn
som är resurskrävande, dels måste man kunna differentiera i kvaliteten, dels
måste det bli fritt fram att sätta avgifter. Skall det bli sådana kvalitetskrav
som så många här i kammaren i dag ställer sig bakom blir inte barnomsorg i
privat regi intressant för någon att driva.
Anf. 103 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Det finns redan i dag exempel på daghem som drivs i privat
regi och som är intressanta. Jag tycker inte man skall måla med svarta färger
i fråga om kommande reformer. Vi har nu bestämt att slopa lex Pysslingen
och tillåta privata alternativ. Berith Eriksson vet att vi fick kämpa ganska
hårt för detta i riksdagen.
Vårdnadsbidraget tycker jag inte att man skall se som en lön, utan det är
en form av ersättning. Ingen har sagt att man skall leva på det. Däremot
måste man ha någon form av rättvisa i det system som vi har. Det som vi har
i dag har missgynnat dem som har varit hemarbetande. Det är fullt klart.
Från Folkpartiet liberalernas sida vill vi se en fullt utbyggd barnomsorg, men
också att det skall finnas utrymme för ett vårdnadsbidrag. Att inte kommu-
nerna, som Berith Eriksson sade tidigare, känner sig ha råd att ordna barn-
omsorg kommer vi nu att försöka rätta till med att införa skyldighet för kom-
munerna att ställa upp med barnomsorg. De specialdestinerade bidragen
försvinner, och kommunerna får pengarna i en påse.
Jag beklagar förhållandena i Uppsala. Jag känner inte till dem, men jag
tror att det finns många kommuner som har en mycket bra barnomsorg.
Anf. 104 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag är den första att intyga att det finns många kommuner
som har bra barnomsorg. Jag sade här i talarstolen att jag tror att vi har den
bästa barnomsorgen i världen.
Visst finns det privata alternativ - föräldrakooperativ och personalkoope-
rativ. Men som jag sade tidigare: för att det skall bli intressant att driva rent
privata daghem med vinst krävs det tre saker som jag nämnde, nämligen att
kunna välja bort resurskrävande barn, att kunna differentiera kvaliteten och
att kunna sätta avgifterna som man själv vill. För att detta skall bli möjligt i
en kommun som Uppsala måste man följdriktigt riva ned det som redan finns
för att lämna utrymme för det som skall växa upp i form av privata alternativ.
Om föräldrarna verkligen fick välja är jag helt övertygad om att de inte
skulle vilja ha en barnomsorg som visserligen kan vara billig och där barnen
känner sig trygga, får mat, inte klöser ögonen ur varandra, inte ramlar och
slår ihjäl sig men där man har allt i övrigt att önska när det gäller pedagogisk
kvalitet. Därför är det viktigt att man i de kommande lagregleringarna preci-
serar vilken kvalitet det skall vara. Då kommer vi att få uppleva, som nu, att
den barnomsorg som kommunerna kan driva är den billigaste. Varför växer
det inte upp alternativ i dag i kommunerna? Det kan man fråga sig.
Anf. 105 MAUD EKENDAHL (m):
Herr talman! Socialutskottets betänkande SoU15 Socialpolitik - inrikt-
ning och anslag innehåller väldigt många olika delmoment. Jag skulle vilja i
denna debatt ägna mig åt familjepolitiken.
Alla känner ju till att Sveriges framtid är också våra barns framtid. Då är
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
79
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
det viktigt att man skapar förutsättningar för att Sverige skall bli ett bättre
land att leva i för nuvarande och kommande generationer.
I regeringsförklaringen har vi Moderater tillsammans med övriga borger-
liga partier fastslagit att vi vill ge bättre förutsättningar för att familjerna,
barnens uppväxt och omvårdnaden i ett modernt samhälle skall kunna tryg-
gas. Vi anser att det är hos de små nära gemenskaperna som de flesta indivi-
der känner trygghet och förankring. Det är här i den s.k. lilla världen som
de uppväxande generationerna möter kärlek och omtanke och fostras till an-
svarstagande medmänniskor.
Det är därför viktigt att båda föräldrarna tar sitt ansvar för barnen. Barnen
behöver båda föräldrarna. Man är inte utbytbar som förälder hur mycket
man än skiljer sig eller hur mycket samhället än stiftar lagar som gör vuxna
oberoende av varandra. Har man en gång blivit förälder, är man det för hela
livet, även om man inte kommer överens med den andre föräldern.
Familjen måste på olika sätt stödjas. Föräldrarna måste själva få välja den
vård och fostran av barnen som passar dem och barnen bäst. Det innebär att
familjepolitiken skall bygga på valfrihet och mångfald, något som en del inte
tycker om att höra från den här talarstolen.
Vårdnadsbidraget är därför en mycket viktig del i kommande familj epoli-
tik. Det är ett bidrag - eller varför inte kalla det för en barnomsorgspeng -
som skall vara lika för alla barn. Namnet har inte så stor betydelse. Huvudsa-
ken är att vi inför ett system som ger denna rätt åt alla barn. Man får välja
om man vill stanna hemma eller ordna barnomsorg i kommunal resp, privat
regi.
Tyvärr är ni Socialdemokrater och Vänsterpartiet emot ett vårdnadsbi-
drag. Ni påstår att ett vårdnadsbidrag skulle motverka jämlikheten mellan
kvinnor och män. Varför kan ni inte acceptera att en förälder är hemma me-
dan barnen är små? Är det någonting fult kanske?
I december beslutade riksdagen att avskaffa lex Pysslingen, vilket i dag
innebär fri etablering och fritt utnyttjande av olika barnomsorgsformer.
Statsbidragen till alternativa daghem och fritidshem beräknas enligt samma
regler som gäller för kommunalt driven verksamhet.
I dag finns det ett antal väl fungerande föräldrakooperativ. Och visst
måste det kännas litet ovant för föräldrar att själva kunna få engagera sig,
tänka själva och upptäcka att det går. Tyvärr har det socialdemokratiska
samhället medfört att föräldrarna sluppit att tänka och sluppit att själva ta
ansvar. Det kommunala barnomsorgsmonopolet har tagit över där föräld-
rarna borde ha fått bestämma.
Herr talman! Det är här som vår politik skiljer sig från den socialdemokra-
tiska. Vi tror på föräldrarna och på att de själva både kan och vill bestämma
hur de skall ordna sin barnomsorg. Ni Socialdemokrater vill att den skall
skötas av den offentliga sektorn. Men det har väl säkert sina rötter kvar se-
dan Myrdalstiden, då samhället skulle ombesörja barnomsorgen medan för-
äldrarna arbetade för att man skulle uppnå s.k. jämlikhet.
Majoriteten i utskottet anser att trycket på den kommunala barnomsorgen
kommer att minska genom de nyligen ändrade statsbidragsvillkoren för al-
ternativa daghem. Kommunerna får därigenom bättre möjligheter att tillgo-
dose efterfrågan från familjer som föredrar kommunal barnomsorg. När det
gäller frågan om lagstiftning och dess framtida utformning kommer denna
att övervägas inom regeringskansliet i samband med den aviserade proposi-
tionen angående den kommunala ekonomin.
Jag vill också beröra Socialdemokraternas märkliga syn på dagbarnvårda-
res tillsyn av egna barn. Man påstår att dessa barns situation inte kan jäm-
ställas med att kommunen tillhandahåller platser inom barnomsorgen. An-
ser ni att dagbarnvårdarverksamheten inte är riktig barnomsorg? Hur skall
man tolka er reservation?
Innan jag avslutar skulle jag vilja vända mig till Bo Holmberg, men han är
ju tyvärr inte kvar i kammaren. Då får han väl i stället läsa protokollet. Bo
Holmberg påstod att det var 85 % som ville ha barnomsorg. Ett annat under-
sökningsinstitut som kallas Demoskop har också gjort undersökningar på
det här området. Man fann då att 58 % skulle vilja vara hemma med sina
små barn om de hade haft möjlighet till det. Det är alltså rätt riskabelt att
använda sig av siffror som inte alltid stämmer överens. Låt mig gå ifrån siff-
rorna. Föräldrarna måste få välja, inte vi politiker.
Också Gudrun Schyman har tyvärr lämnat kammaren. Hon belyste de
hemlösas problem och tog upp frivilligorganisationernas insatser som om det
var förfärligt att frivilligheten måste syssla med sådana saker. Själv tror jag
att den offentliga sektorn inte kan ersätta det arbete som läggs ned av de
frivilliga organisationerna. Därför måste sådana insatser uppmuntras och
stödjas.
Det finns två svar på frågan om vad man skall göra åt de hemlösas pro-
blem: genom att förebygga och bota. I det förebyggande arbetet är det åter-
igen familjens situation som är en av de långsiktiga bakgrundsvariablerna
som påverkar utslagning. En central del i vår politik måste vara att slå vakt
om familjens möjligheter och skapa förutsättningar för att familjen fungerar
väl. Avvecklingen av institutionsvården måste bromsas upp. Det sägs att in-
stitutionsvården har dragits ned av humanitära skäl, men vi kan ju se att det
finns människor som inte klarar att leva utanför den slutna vården i samhäl-
let.
Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till hemställan i betänkan-
det samt avslag på reservationerna och meningsyttringarna.
Anf. 106 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Jag vill kommentera Maud Ekendahls anförande.
Jag tror att det är ytterst få föräldrar i vårt land som känner igen sig i den
nedvärderande beskrivning av sig själva som föräldrar, att de inte tänker
själva och inte tar ansvar. Jag tycker att det låter alldeles förskräckligt. Jag
är själv förälder till flera barn, och jag känner absolut inte igen mig i en sådan
beskrivning.
Vi anser att dagbarnvårdarna utgör ett mycket viktigt komplement till
barnomsorgen i övrigt. Därför vill vi satsa på den gruppen genom bl.a. små-
barnstillägg, vidareutbildning och arbete i arbetslag. Däremot kan dagbarn-
vårdarverksamheten inte jämföras med förskoleverksamheten. Det är där-
för som riksdagen 1985 fattade beslut om att barn som är hemma eller hos
dagmamma skall beredas möjlighet till förskola från fyra års ålder. Däri lig-
ger skillnaden. Det är inget konstigt alls. Det rör sig helt enkelt om två olika
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
6 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 99
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
verksamheter, där den ena har vissa kvaliteter och den andra har andra kvali-
teter. Verksamheterna behövs som ett komplement till varandra.
Eftersom Maud Ekendahl representerar Moderaterna i den här debatten,
vill jag fråga henne. Vad betyder egentligen skrivningen i finansplanen, som
jag tog upp i mitt inledningsanförande? Det finns en skrivning om att ökade
resurser skall gå till de svagaste och socialt mest utsatta grupperna. Hur rim-
mar det med ert förslag om att införa ett vårdnadsbidrag på 40 000 kr. - eller
om ni nu vill kalla det för barnomsorgspeng - per förskolebarn och år? Man
kan göra två tolkningar. Antingen menar ni ingenting med ert förslag, eller
också skall bidraget finansieras genom en fullständig omfördelning av peng-
arna inom familjepolitiken. Alla pengar som i dag går till barnomsorgen
kommer att gå åt till detta bidrag på 40 000 kr. Jag skulle vilja att Maud
Ekendahl kommenterade vad det här står för.
Den andra skrivningen i finansplanen innebär att stat och kommun skall
koncentrera sig på de uppgifter som ingen annan kan sköta. Betyder det,
Maud Ekendahl, att all verksamhet inom barnomsorg, äldreomsorg samt
vård och omsorg skall privatiseras? I så fall står vi verkligen inför ett system-
skifte.
Anf. 107 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Maj-Inger Klingvall undrade varför jag går på er om barn-
omsorgen och om att det inte finns något engagemang. Eftersom barnom-
sorg tidigare endast har funnits i offentlig regi, har ju samhället tagit över
föräldrarnas rätt att få bestämma. Det får de nu när man inför olika alterna-
tiv. Då känner föräldrarna ett helt annat engagemang.
Det har ju under hela dagen från de olika borgerliga partiernas sida talats
om hur föräldrarna själva kommer in i bilden. Men det sker inte när föräld-
rarna är utelämnade till det offentliga.
Vi vill att dagbarnvårdarna skall få tillgodoräkna sig vården om sina egna
barn och få betalt för det. De tar ju hand om sina egna barn och är anställda
för att ta hand om andras barn. Det har Socialdemokraterna gått emot, och
de tycker inte om det systemet. Vi skall framöver försöka lösa frågan om
ersättning till dagbarnvårdarna för vård av egna barn.
Beträffande vårdnadsbidraget är jag inte beredd att stå här i kammaren
och tala om för Maj-Inger Klingvall hur detta skall finansieras. Detta måste
regeringen diskutera. Jag vill inte ge mig in på det.
Stat och kommun skall syssla med försvaret, rättsväsendet, polisen, osv.
Nästan all övrig verksamhet kan privatiseras.
Anf. 108 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Maud Ekendahl säger att barnomsorg har funnits endast i
offentlig regi. Under den gamla regeringens tid tillkom över 20 000 platser i
alternativ barnomsorg. Sedan beror det på hur man ser på offentlig regi. Jag
ser det som att det är i offentlig regi som man verkligen har möjlighet att
utöva ett demokratiskt inflytande, både som medborgare och som föräldrar.
Hur stort inflytande man kan ha som förälder beror knappast på i vilken
form barnomsorgen bedrivs, utan det har med helt andra saker att göra.
82
Det var intressant att höra att Maud Ekendahl tycker att vi kan privatisera
allt utom det som hon räknade upp, bl.a. försvaret. Det var ett klarläggande.
Däremot vill Maud Ekendahl inte alls uttala sig om barnomsorgspeng och
vårdnadsbidrag. Men jag utgår från att även en moderat riksdagsledamot
har någon uppfattning, speciellt i en sådan här viktig debatt.
I tisdags läste jag i Dagens Nyheter en mycket intressant artikel om detta
av ordföranden i Moderata ungdomsförbundet, Ulf Kristersson. Han skriver
att ”frågan om vårdnadsbidrag har blivit en helig ko”. Han skriver vidare:
”Huvudfrågan måste ju vara om det är rimligt att en moderatledd borger-
lig regering inför det största enskilda bidraget någonsin i Sverige.---Fak-
tum är att moderaterna tidigare har varit starkt emot varje tanke på vård-
nadsbidrag.”
Han skriver också att i samma stund som denna barnomsorgspeng på
40 000 kr. införs, kommer man att rycka undan grunden för kommunala dag-
hem. Vidare skriver han: ”Ingen kommun kommer att kunna erbjuda kom-
munal plats för dessa 40 000 kronor, och det är inte heller meningen. De
kommunala daghemmen kommer att avvecklas till förmån för andra och bil-
ligare former. Detta är väl i och för sig okej, även om den tanken kan vara
litet svår att marknadsföra bland dem som i dag har fungerande kommunal
barnomsorg.”
Jag vill nog påstå att Ulf Kristersson i det fallet har alldeles rätt. Jag vill
emellertid upprepa min fråga till Maud Ekendahl. Är detta en uppfattning
som också moderata kvinnor har, dvs. att den kommunala barnomsorgen
skall avvecklas? Det vore bra om vi även på den punkten fick ett klart be-
sked.
Anf. 109 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Maj-Inger Klingvall att det börjar växa fram
något som innebär att personalen själv kan börja satsa på egna aktiebolag.
Under en tvåmånadersperiod gjordes en undersökning då man från depar-
tementet ringde runt till hälften av landets kommuner och frågade vilket in-
tresse som fanns för att starta sådana aktiebolag. Det visade sig att 160 an-
sökningar hade inkommit från personal om att starta aktiebolag. Det är ett
sätt att avknoppa eller avkommunalisera barnomsorgen. Det vore väl bra
för oss kvinnor att få vidga vår arbetsmarknad litet mer, så att vi inte i så stor
utsträckning behöver vara hänvisade till den offentliga arbetsmarknaden?
Då får vi ju fler arbetsgivare. Detta borde väl i alla fall Maj-Inger Klingvall
som kvinna vara för, hon som vill öka och satsa på jämställdheten.
Beträffande Ulf Kristerssons artikel i Dagens Nyheter, tycker jag faktiskt
att Maj-Inger Klingvall får ställa frågor till honom själv om den. Jag skall
inte stå här i kammaren och svara på frågor om den. Ulf Kristersson är MUF-
ordförande. Moderaterna står tillsammans med övriga borgerliga partier
bakom det som jag har sagt om vårdnadsbidrag.
Anf. 110 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill säga att alla hemmiljöer som barn växer upp i inte är
harmoniska. För dessa barn har daghemmen och kommer att ha en mycket
stor roll att spela som komplement till hemmet. Det är ingen som tycker att
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
83
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
valfrihet inte behövs. Men vi har olika uppfattningar om vad man skall lägga
in i begreppet valfrihet.
Maud Ekendahl frågade om det var fult att vara hemma och sköta sitt
barn. Nej, naturligtvis är det inte fult. Men tror Maud Ekendahl att några
pappor kommer att ha råd att stanna hemma med sina barn om ersättningen
är 13 OCX), 15 000 eller 40 000 kr. - buden är ju många?
Föräldrakooperativ finns och har funnits. Det är inget nytt. Men en en-
samstående förälder med åtta timmars arbetsdag och två timmars restid har
inte så mycket tid över för att engagera sig i sitt barns daghem.
Beträffande ekonomiska möjligheter vill jag säga att inte ens moderaterna
har planer på att införa ett vårdnadsbidrag som skulle göra det möjligt för
t.ex. en ensamstående förälder att stanna hemma och vårda sitt barn.
Jag tycker att det är litet pinsamt med så dåliga historiska kunskaper när
det gäller barnomsorg i Sverige. Det har funnits barnkrubbor i Sverige för
mindre bemedlade sedan sekelskiftet. Det tog mycket lång tid att få bort den
skamstämpel som förknippades med daghemmen, men utvecklingen har va-
rit sådan att vi nu kan säga att vi har världens bästa barnomsorg som vi alla
kan vara stolta över och som föräldrarna till nästan hundra procent väljer.
Anf. 111 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Jag håller med Berith Eriksson om att det finns en hel del
barn som inte mår bra i sina hem och som inte är trygga och harmoniska. Jag
har bara sagt att det skall finnas valfrihet. Jag har aldrig sagt att det inte skall
få finnas barn på daghem eller att man inte kan lösa frågan om barnomsorg
på annat sätt, t.ex. genom att ha barnen hos mormor eller morfar, minidagis
i privat regi, osv. Jag har aldrig sagt att alla skall vara hemma, men rätten till
det skall finnas. Och de som väljer detta skall har rätt till ersättning.
I dag kostar en daghemsplats ca 100 000 kr. Men det är ett begränsat antal
människor som får tillgång till denna subventionerade barnomsorgsform. De
som är hemma och de som lämnar barnen hos mormor eller farmor får emel-
lertid inte ett rött öre. Vi kan inte förstå att Socialdemokraterna inte vill har
rättvisa för alla i detta sammanhang, när de annars talar om rättvisa till alla
människor. Men i detta sammanhang vill de alltså undanta en viss grupp.
Anf. 112 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Till detta vill jag bara tillägga att vi lägger olika innebörd i
ordet valfrihet. Men naturligtvis skall det finnas valfrihet, valfrihet att få den
barnomsorg som man efterfrågar.
I de efterfrågeundersökningar som har gjorts varje år under ett stort antal
år har det visat sig att merparten, 90 %, vill ha barnomsorg i kommunal regi,
om man räknar in både daghem och dagbarnvårdare i kommunal regi. De
alternativ som finns i dag täcker mycket väl efterfrågan. Däremot finns det
en mängd föräldrakooperativ där föräldrarna i stället skulle vilja ha kommu-
nal barnomsorg. Det gäller föräldrakooperativ som är framtvingade. Det
finns även många föräldrakooperativ som föräldrarna själva har valt att
bygga upp och trivs med.
84
Anf. 113 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Berith Eriksson redogjorde för frågeundersökningar som
skulle ha visat att föräldrarna inte vill ha barnomsorg i annan regi än kommu-
nal. Men man måste ju först ge valfriheten. Det är ju bara teori att gå ut och
fråga vilken barnomsorg föräldrarna vill ha. Man måste ju så att säga öppna
portarna så att valfriheten finns. Då får man i praktiken se vad som händer.
Det är svårt att uttala sig innan man har sett vad som händer.
Man kan t.ex. se vad som har hänt i Malmö där det har skett en mängd
avkommunaliseringar, och där man bygger föräldrakooperativ osv.
Visst finns det föräldrakooperativ som kanske inte fungerar så väl. Men
vad beror det på? Jo, det beror på att man är så otroligt engagerad när bar-
nen är små. När barnen sedan växer upp och inte längre är kvar i verksamhe-
ten förlorar man engagemanget. Jag tror att det då vore bra om kooperativet
då ändrar form, t.ex. genom att anställda i kommunen kanske tar över och
köper en sådan verksamhet. På det sättet skulle det ändå finnas alternativ,
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 18.01 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
6 § (forts.) Socialpolitik - inriktning och anslag (forts. SoU15)
Anf. 114 ROLAND LARSSON (c):
Fru talman! Låt mig börja med att instämma i den vällovliga ambitionen
att vid ett sådant här tillfälle låta debatten få så stor bredd som möjligt och
medge att så många som möjligt får tillfälle att framföra sina synpunkter.
När vi nu börjar få litet perspektiv på dagen undrar man om det ändå inte
funnes skäl att fundera över en något annorlunda struktur. Frampå eftermid-
dagen känner man sig som en papegoja, som återupprepar mycket av vad
som har sagts. Jag har de senaste timmarna upplevt att mycket har återkom-
mit.
Jag måste tyvärr också tillhöra dem som återkommer till en hel del av det
som har sagts i dag. Jag hoppas att ni har överseende med det. Det handlar
om familjepolitik och barnomsorg.
Från Centerns sida tycker vi att det viktigaste syftet med samhällets stöd
till barnfamiljerna måste vara att skapa trygghet: trygghet för barnen under
deras uppväxt och utveckling, trygghet för föräldrarna i deras sociala ansvar
och situation, i deras föräldraansvar. Men det måste även vara att skapa
trygghet för samhället som sådant, eftersom barnens trygghet naturligtvis
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
85
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
86
lägger grunden till ett tryggt samhälle. Trygga barn är den bästa garantin för
trygghet i det samhälle som de som vuxna en gång skall ta över ansvaret för.
Det finns ett mycket klart samband mellan trygghet och valfrihet. Om man
skall kunna känna trygghet måste det finnas möjlighet att välja det som pas-
sar en som individ eller som familj bäst. Valfrihet är en väg till trygghet: fri-
het att välja var man vill bo och verka, frihet att välja livsstil, frihet att välja
hur man vill uppfostra sina barn och ordna omsorgen för dem. Det är därför
en väsentlig uppgift för familjepolitiken att så långt det går göra det reellt
möjligt för familjerna att själva välja hur deras andel av samhällets satsade
resurser skall användas.
Omvårdnaden av barnen är familjens viktigaste uppgift, vill jag påstå. Det
är därför särskilt viktigt att just inom barnomsorgen ha tryggheten att välja
utifrån de egna förutsättningarna och behoven.
Under lång tid har vi i detta land styrts av en kollektivistisk politisk ambi-
tion, som varit överordnad den personliga valfriheten utan att någon egentli-
gen gagnats av detta, mer än möjligen de politiska doktrinerna. För många
barnfamiljer har denna begränsning i valfrihet inte utgjort något större pro-
blem, eftersom deras önskemål ganska väl har sammanfallit med de ramar
som de tidigare politiska makthavarna, dvs. Socialdemokraterna, har satt
upp. Många andra barnfamiljer, som inte har kunnat acceptera de socialde-
mokratiskt uniformerade lösningarna, har inte haft någon reell möjlighet att
välja sin egen omsorgslösning. Det är dessa familjer som till priset av sin val-
frihet och därmed trygghet har fått betala för de kollektivistiska politiska
målen.
I motsats till den socialdemokratiska regeringen har den nuvarande rege-
ringen ambitionen att ge alla barnfamiljer reell möjlighet att välja hur de vill
ordna omsorgen om sina barn utan att detta därför sker på bekostnad av
andra barnfamiljers valfrihet. Steg för steg har hindren undanröjts och nya
vägar öppnats. Nu kan man välja mellan privata och kommunala daghem.
Nu kan man välja olika slags pedagogiskt innehåll i den barnomsorg där man
vill ha sina barn. Nu kan dagbarnvårdarna driva verksamhet i gemensamma
lokaler utan att det står i strid med gällande bestämmelser.
Det som nu återstår i raden av valfrihetsåtgärder, på vägen mot ökad
trygghet för alla barnfamiljer, är införandet av ett vårdnadsbidrag - étt vård-
nadsbidrag, lika för alla barn. Jag vill understryka att det skall vara lika för
alla barn, för att det skall stå klart att den ambitionen inte står i strid med
andra möjligheter att välja omvårdnad för sina barn. Det finns ingen mot-
sättning mellan barnomsorg i kommunal eller enskild regi och vårdnadsbi-
drag.
Jag vill här passa på tillfället och presentera några tankar om hur ett vård-
nadsbidrag av det slag som regeringen har gett utfästelser om i sin regerings-
deklaration skulle kunna se ut. Som ni allihop vet har de hittillsvarande kon-
struktioner för olika typer av vårdnadsbidrag som diskuterats byggt på att
statsbidragen till barnomsorgen skulle delas ut direkt till småbarnsföräld-
rarna i stället för till kommunerna. De småbarnsföräldrar som sedan vill an-
vända pengarna för att betala kommunal eller enskild barnomsorg gör det.
De som vill använda pengarna för att korta ner sin egen arbetstid gör det.
Det innebär att man samtidigt så att säga tunnar ut beloppen. Det blir fler
barnfamiljer som skall dela på samma volym pengar. För att detta inte skall
innebära att de som redan utnyttjar barnomsorg skall få betala genom högre
avgifter eller på annat sätt, fordras att man från statens sida på något sätt
skjuter till ytterligare pengar. Det är den diskussionen som bl.a. har förts
här, om varifrån de pengarna i så fall skall tas. Det har gällt om de skall tas
inom denna sektor, genom omprioriteringar eller på annat sätt.
Nu har den kommunalekonomiska kommitténs förslag att statsbidragen
till kommunerna skall betalas ut i en och samma påse i stället för att vara
specialdestinerade till olika verksamheter, ändrat förutsättningarna något.
Nu kommer inte staten att ha dessa pengar i sin hand, utan de kommer att
delas ut till kommunerna. Man skulle då kunna tänka sig en konstruktion där
vårdnadsbidraget jämställs med andra former av barnomsorg. Man skulle i
socialtjänstlagen plocka in vårdnadsbidraget och göra det jämbördigt med
barnomsorg av olika slag - kommunal barnomsorg, daghem, familjedag-
hem, enskilda daghem - och låta vårdnadsbidrag vara en del av det stödet.
När man har gjort det kan man ge kommunerna rätt eller skyldighet - bero-
ende på hur man ser det - att tillhandahålla det stödet. Enligt den nuvarande
regleringen i socialtjänstlagen har kommunerna på sätt och vis skyldighet att
tillhandahålla barnomsorg.
Eftersom det här vårdnadsbidraget i så fall blir en del av den kommunala
barnomsorgen blir den jämbördig med andra former. Kommunerna får såle-
des rätt att införa denna typ av vårdnadsbidrag. Kommunerna skulle då
också tillföras nya medel. Det behövs för att man skall kunna ge den här
möjligheten. Det kan ske genom att man ökar det generella statsbidraget
som nu utgår i den här påsen till kommunerna. Med de fördelningsprinciper
som man nu har kan man justera åldersfaktorn så att bidrag utgår i förhål-
lande till antalet barn. Därefter kan man balansera avgifterna inom barnom-
sorgen, så att de som utnyttjar barnomsorgen får betala för det med dessa
pengar.
Vi har i dag fått höra av socialministern att nästa viktiga steg i regeringens
mål att öka tryggheten genom valfrihet, bort från de socialdemokratiska kol-
lektivistiska lösningarna, kommer, och att det kommer snart. Det är viktigt
att de steg som vi står inför - och som också finns med i regeringsförkla-
ringen - fullföljs. Det gäller ett vårdnadsbidrag lika för alla barn, dvs. även
för de barn som finns inom den kommunala barnomsorgen. Det är ett väl-
kommet komplement för att förbättra barnfamiljernas trygghet som vi från
Centern ställer oss fullt och fast bakom.
Jag yrkar bifall till hemställan i socialutskottets betänkande och avslag på
samtliga reservationer.
Anf. 115 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Roland Larsson får det att låta mycket enkelt och bra. Han
talar om trygghet och valfrihet. Han säger också att man skall införa ett vård-
nadsbidrag som är lika för alla barn. Det skall på något sätt delas ut till små-
barnsföräldrar. Det är fråga om ett uttunnat belopp. Han säger att man skall
skjuta till ytterligare pengar.
Var i tiden kommer detta in? Staten har ett budgetunderskott som defini-
tivt inte ser ut att minska utan snarare är statt i kraftig ökning. Nästa år skall
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
87
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
dessutom 7,5 miljarder tas från kommunerna. Roland Larsson säger att man
skall skjuta till ytterligare pengar så att de föräldrar som i dag har barn i
barnomsorg inte skall bli lidande. Jag tycker tyvärr att det verkar som om
man bygger luftslott.
Tanken om att vårdnadsbidraget skulle jämställas med barnomsorg och
helst lagfästas skulle innebära ett verkligt bingo för kommunerna med försla-
get till generella statsbidrag. Om detta förslag icke åtföljs av någon lagstad-
gad rätt till barnomsorg kommer det att löna sig för kommunerna att lägga
ned barnomsorgsplatser. Jag förstår att det skulle passa som hand i handske
om man skulle tänka sig ett vårdnadsbidrag jämställt med barnomsorg.
Nej, Roland Larsson, jag tycker inte alls att det här är någon bra modell.
Jag måste tyvärr säga att detta ligger mycket nära det tidningsreferat jag an-
vände när jag replikerade på Maud Ekendahl, nämligen att med de tankar
som tydligen finns både hos Moderaterna och Centern kommer man att av-
skaffa den kommunala barnomsorgen. Eftersom ni uppenbarligen är så nära
varandra i den här frågan undrar jag hur det är med tankarna att man kan
privatisera allt. Maud Ekendahl sade att man i princip kan privatisera hela
verksamheten utom rättsväsende och försvar. Håller Roland Larsson med
Maud Ekendahl även om detta?
Anf. 116 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! I det Maj-Inger Klingvall säger finns en stark misstanke om
att kommunerna inte skulle fullfölja sitt sociala ansvar. Jag invänder mycket
starkt mot det. Jag menar att den typ av politiker som sitter i våra kommuner
inte är annorlunda än den typ av politiker som sitter här. Det sociala patos
som finns i den här församlingen finns också ute i kommunerna. Risken att
man skulle avveckla barnomsorgen bedömer jag som obefintlig. Det finns
inget som talar för att socialdemokratiska kommunpolitiker i någon kom-
mun skulle göra på ett annat sätt än socialdemokratiska politiker i riksdagen.
Maj-Inger Klingvall säger att jag får det att låta mycket bra. Jag vill säga
redan från början att det inte alls handlar om min förmåga att beskriva nå-
gonting så att det låter bra. Det är faktiskt så att det här låter bra därför att
det är så bra.
Årsskiftet 1992-1993 är en lämplig tidpunkt att införa det här. Vad finan-
sieringen anbelangar var det ingen nyhet för regeringen när regeringsförkla-
ringen skrevs och man utlovade ett vårdnadsbidrag lika för alla barn att det
också skulle kosta en del pengar. Jag bedömer att finansieringsfrågan är i
trygga händer. Jag har en del synpunkter, men jag förbehåller mig rätten att
återkomma till det vid ett senare tillfälle.
Oavsett om vi har lagstiftning om barnomsorg eller inte skulle frågan om
vårdnadsbidrag vara neutral i det avseendet. Om man lagstiftar om barnom-
sorg -vilket jag tycker att man mycket starkt kan ifrågasätta - lagstiftar man
samtidigt om den här formen av barnomsorg, om man inlemmar det här i
socialtjänstlagen. Det finns ingen motsättning mellan dessa olika delar av
familjepolitiken. Vårdnadsbidraget är ett komplement till den övriga famil-
jepolitiken som ökar valfriheten och därmed, fru talman, tryggheten för den
enskilda familjen. Ett av våra viktigaste mål måste väl ändå vara att ge män-
niskor trygghet.
Anf. 117 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Jag är ledsen att jag måste göra Roland Larsson litet besviken
genom att berätta något om mina erfarenheter från jobbet i Aktionsgruppen
för barnomsorg. Vi besökte ett 30-tal kommuner i Sverige för att ta reda på
vilka hinder och vilka möjligheter det fanns på vägen att nå målet en förskola
för alla barn 1991.
I de kommuner där man verkligen hade bekymmer kunde man i vissa fall
faktiskt se att de handlade om att den politiska viljan inte var lika starkt utta-
lad som i andra kommuner. Vår nuvarande socialminister, Bengt Wester-
berg, har noterat detta. Han tog upp det i en artikel i Aftonbladet för ett
par veckor sedan i samband med att han argumenterade för den lagstiftade
rätten.
Jag blev oerhört förvånad när Roland Larsson svarade att ett genomfö-
rande skall ske vid årsskiftet 1992-1993. Jag har erfarit från tidningsdebatten
och av det som har läckt ut från förhandlingarna i slutna rum att finansie-
ringsfrågan är det verkligt stora problemet. Man pendlar mellan att ta det
mesta från barnomsorgen till att börja ta pengar från föräldraförsäkringen.
Som vanlig tidningsläsare har jag upplevt att det stora problemet måste vara
att hitta pengar till något som skall kosta väldigt mycket pengar - om det nu
skall vara som Roland Larsson säger, nämligen att det inte skall ha någon
effekt på alla föräldrar som i dag har en väl fungerande kommunal barnom-
sorg. Roland Larsson får anstränga sig något mera om han skall kunna över-
tyga mig om detta.
Jag vill kommentera tanken att bidrag som är lika för alla barn skulle vara
mest rättvist. Jag tror inte alls att det är så. Min erfarenhet från kommunal-
politiken - både när det gäller barn i förskola och i skola - är att en del barn
helt enkelt behöver mer. Det fitins barn med behov av särskilt stöd. Jag tror
att om Roland Larsson frågar handikapporganisationerna i Sverige kommer
han att få mycket kunskap om att en del barn faktiskt behöver mer resurser
än andra barn.
Anf. 118 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Om valfriheten är ett mål för politiken kan man naturligtvis
inte medge att kommunerna begränsar valfriheten för barnfamiljerna. Barn-
familjernas valfrihet måste vara utgångspunkten.
Jag har ingen anledning att tro att kommunerna inte skulle - precis som vi
här i riksdagen - dela uppfattningen att det är barnfamiljernas valfrihet som
skall vara utgångpunkten.
Jag var för ett ögonblick rädd för att Maj-Inger Klingvall skulle ta exempel
från Norrköpings kommun. Som väl var gjorde hon inte det. Det hade varit
tråkigt.
Jag tror alltså inte att detta är någon stor risk.
I dessa diskussioner antyds alltid misstanken att det skulle finnas två typer
av politiker här i landet: en del - de som sitter här i riksdagen - som tar an-
svar, och en del - de som finns ute i landet - som inte tar ansvar om vi inte
säger åt dem. Jag tror inte på det.
Vad beträffar barn med särskilt behov av stöd och stimulans är min ut-
gångspunkt att det också måste ligga i det kommunala intresset att tillse att
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
89
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
man fördelar sina resurser sä att inget barn ställs utanför. Det är nys att inte
kommunerna skulle ta ansvar för de barn som är i särskilt behov av stöd och
stimulans. Jag är helt övertygad om att de kommer att göra det.
Det gör de enklast genom att se till att de anslag de delar ut i barnomsor-
gen tar hänsyn till de ökade kostnader som ligger i ansvaret att ta hand om
barn med särskilt behov av stöd och stimulans.
Anf. 119 CHATRINE PÅLSSON (kds):
Fru talman! Jag vill använda min tid för två viktiga områden i socialpoliti-
ken. De senaste minuterna har debatten bara kretsat kring barnomsorgen,
men jag vill också säga några ord om äldreomsorgen, som jag tycker är oer-
hört angelägen. Avslutningsvis vill jag också tala litet om barnomsorgen.
Jag vill ställa en fråga till Maj-Inger Klingvall. Det har talats så mycket om
behovet av lagar för barnomsorgen. Men när det förut talades om äldrevår-
den hörde jag inte någon hävda att vi skulle behöva lagar för vår äldreom-
sorg. Kanske kan jag få svar på frågan varför man inte tänker sig detta.
Fram till år 2000 ökar antalet 85-åringar med 40 %. Vi har ingen bered-
skap för detta, trots att vi vet ganska exakt vilka krav på hemsjukvård, lång-
vård, ålderdomshem och akutsjukvård detta medför. Riksdagen måste för-
svara våra gamla, trots att de inte orkar delta i debatten och bilda en intres-
seorganisation som kan skapa opinion och tvinga oss att göra det. Vi måste
göra det!
Flertalet av oss som lever i Sverige kommer att bli gamla, och flertalet
kommer att dö en långsam död. Vi skall inte inbilla oss att kommande gene-
rationer kommer att behandla oss bättre än vad vi behandlar våra gamla i
dag.
Någon har sagt: Säg mig hur ni behandlar era äldre så skall jag säga hur
högstående er kultur är.
Välfärd är mycket mer än bara materiell trygghet. Välfärd är också
mänsklig kontakt, att få umgås med sina närmaste, att få betyda något för
någon, att ha en uppgift som känns meningsfull. Om man har allt man kan
önska sig av materiell välfärd, men känner sig otrygg, bortglömd eller kan-
ske rent av i vägen, så är det svårt att känna tillfredsställelse med sin situa-
tion.
Det har funnits olika synpunkter på den nyligen genomförda ÄDEL-re-
formen. Men jag tror att det nu är viktigt att vi ser möjligheterna med refor-
men, såsom ökad trygghet för människor att veta vem som är ansvarig för
långvarig vård och service och att människor i större utsträckning kan få
vård, service och omsorg i sin närmiljö, samtidigt som den vård och omsorg
de behöver kan anpassas efter lokala förhållanden osv. Det är innehållet i
vården och omsorgen som är det viktigaste, inte huvudmannafrågan.
Ordet kvalitet kan översättas med alla sammantagna egenskaper hos en
tjänst som ger dess förmåga att tillfredsställa uttalade eller underförstådda
behov. Det är alltså inte enbart ett eget rum eller en ny lägenhet som utgör
en god kvalitet; det är mycket mer.
För en kategori människor är det särskilt angeläget med kvalitetssäkring.
Det handlar om de många, framför allt äldre, kanske med flera sjukdomar
som inte känner sig välkomna till sjukhusens slutna eller öppna vård, de som
avvisas från akutavdelningarna eller skrivs hem - enligt kanske sin egen och
anhörigas mening - för tidigt från vårdavdelningen. De svårigheter som finns
med att lösa boende-, omsorgs- och vårdfrågorna för våra äldre accentuerar
hur den medicinska vården fungerar på våra sjukhus när det gäller just våra
äldre.
Det måste nu bli en huvudfråga för oss att noggrant följa vården, så att
kvaliteten blir hög för våra äldre. I denna kvalitet ingår naturligtvis också att
samhället tillhandahåller olika vård- och boendealternativ. Vi människor är
olika och har olika behov. För att vi skall få verklig valfrihet och individuellt
anpassad vård och omsorg måste det finnas olika alternativ att välja på.
Den andra frågan jag vill ta upp gäller barnomsorgen.
När vi kristdemokrater talar om barnomsorg menar vi all barnomsorg,
dvs. den som sker i det egna hemmet av föräldrarna, kommunal kollektiv
barnomsorg, föräldrakooperativ, föreningsdrivna daghem, familjedaghem
osv. Vi menar att det är viktigt att så snabbt som möjligt komma till rätta
med den ekonomiska orättvisa som finns i dag mellan olika barnomsorgsfor-
mer.
Vad är det för solidaritet och rättvisa i att en viss omsorgsform skall ha
allt, andra inget? Jag har aldrig förstått detta.
De små, naturliga gemenskaperna, av vilka familjerna är de viktigaste,
fanns till långt innan staten fanns till. Familjen är inte en institution som de
offentliga organen skapat. Det är i stället de många familjerna som bygger
upp eller utgör samhället.
Familjen har inte bara ekonomiska och praktiska funktioner, utan framför
allt har den betydelse för den känslomässiga identifikation som är livsnöd-
vändig för varje människa.
En människas karaktär och inre styrka kan ofta kopplas direkt till kvalite-
ten på relationerna i hennes närmiljö.
I kristdemokratiska sammanhang talar man ofta om den s.k. subsidaritets-
principen. Den innebär att det en gemenskap själv klarar av på ett tillfreds-
ställande sätt skall inte det överordnade offentliga organet besluta om och
dirigera.
Med andra ord: kommunen eller staten skall inte vara förmyndare över
familjen.
De föräldrar som väljer att utnyttja samhällets barnomsorg har rätt till en
kvalitativt god barnomsorg. Det vill jag gärna understryka. Vi menar ändå
att det är den enskilda familjens självklara rätt att själv välja den omsorgs-
form för sina barn som passar den familjen bäst.
Familjen och dess betydelse i samhället framträder mycket klart i rege-
ringsförklaringen. Att ge bättre förutsättningar för trygga familjer och för
barnens uppväxt och omvårdnad i vårt moderna samhälle är en av de allra
viktigaste uppgifterna för framtiden. Det är i de små, nära gemenskaperna
som de flesta individer finner trygghet och förankring. Centralt i detta sam-
manhang är föräldrarnas rätt att själva välja den vård och fostran av barnen
och den arbetsfördelning som passar dem och barnen bäst.
Fru talman! Det är många småbarnsföräldrar som i likhet med oss med
glädje väntar på det förslag som skall komma till hösten om vårdnadsbidrag.
Det är efterlängtat av väldigt många. Det handlar om en helt ny inriktning
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
91
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
92
av familjepolitiken, där vi uppvärderar familjens roll, låter familjen ta an-
svar över det allra finaste vi har. Utgångspunkten för all barnomsorg måste
vara barnens perspektiv.
Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets hemställan på samt-
liga punkter.
Anf. 120 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Chatrine Pålsson ställde en direkt fråga till mig om äldreom-
sorg, och jag tänker bolla över frågan till Jan Andersson, som kommer att
tala alldeles strax och som har ansvaret för den delen av debatten. Chatrine
Pålsson kommer att få svar på frågan av honom.
Chatrine Pålsson säger med emfas att hon inte förstår varför vissa om-
sorgsformer skall ha allt och andra inget. Jag vet inte riktigt vad Chatrine
Pålsson menar med det. När det gäller barnomsorgsformer finns det ju stats-
bidrag i olika storlekar till olika verksamhetsformer. Dessutom har ju den
nya regeringen lagt fram en proposition som innebär att också aktiebolag
kan få statsbidrag. För övrigt tillhör ju även kds regeringen, så ni har väl
chansen att påverka. Eller är det så att ni är besvikna över det lilla som ni
hittills har fått ut? Om beslutet landar på 825 kr. i månaden kan man kanske
inte säga att ni har haft någon större framgång med er politik.
Chatrine Pålsson talar om ”förmyndare över familjen”. Det är ett uttryck
som jag har hört rätt många gånger tidigare i den här debatten. Hur många
gånger uttrycket än upprepas är det lika obegripligt för mig. Att svenska
barnfamiljer över huvud taget skulle acceptera att på något sätt behandlas
av förmyndare är för mig så totalt främmande att jag inte förstår i vilket sam-
hälle och i vilken tid Chatrine Pålsson lever och i så fall tar in sina intryck.
Chatrine Pålsson säger också att föräldrar nu väntar på att förslaget om
vårdnadsbidrag skall genomföras. Det är möjligt att det finns några stycken
som väntar, men jag tror framför allt att väldigt många av de föräldrar som
trodde på era löften i valrörelsen om vårdnadsbidrag och valfrihet var över-
tygade om att vårdnadsbidraget skulle utgå utöver nuvarande barnbidrag,
barnomsorg och föräldraförsäkring. De föräldrar jag har mött som har fått
det här klart för sig är nu oerhört besvikna, och jag undrar verkligen vad
Chatrine Pålsson säger till dem.
Anf. 121 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Fru talman! När jag säger att en del får allt, Maj-Inger Klingvall, menar
jag naturligtvis att den tidigare regeringen bara har låtit den kommunala
barnomsorgen få bidragen. De föräldrar som har velat vara hemma har alltså
inte kommit i åtnjutande av någon del av dessa pengar.
När jag talar om förmyndare för föräldrarna menar jag den regeringsma-
joritet som inte låter föräldrarna själva bestämma hur deras barnomsorg
skall ordnas, som alltså inte vill satsa på ett vårdnadsbidrag. Tyvärr har ju
Maj-Inger Klingvall varit delaktig i detta, och det låter som om hon fortfa-
rande är av den åsikten.
Maj-Inger Klingvall säger att hon har träffat föräldrar som är besvikna.
Hon och jag rör oss i litet olika grupper. Jag har träffat många familjer som
blev oerhört glada när det blev klart att någon form av vårdnadsbidrag skulle
införas under den här mandatperioden. Maj-Inger Klingvall säger att det
skall bli fråga om 800 kr. i månaden. Men ingenting är färdigt än. Bengt Wes-
terberg har mycket klart deklarerat att det pågår förhandlingar inom rege-
ringskansliet. Så detta kan vi väl diskutera till hösten.
Anf. 122 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte precis säga att jag fick några upplyftande svar av
Chatrine Pålsson. Man kan väl bara avslutningsvis i den här debatten om
familjepolitik konstatera att det finns rätt stora skillnader i regeringen. De-
batten böljade med att Bengt Westerberg talade om en lagstiftad rätt till
barnomsorg och om att det också skall löna sig för svenska kvinnor att ar-
beta, och den slutar med att Chatrine Pålsson talar sig varm för den här hem-
mafrumodellen. Vad det skall bli av det här kan man som sagt undra. Uppe
i Sundsvall finns det en skvader på ett museum.
Anf. 123 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Fru talman! De fyra regeringspartierna har i regeringsförklaringen talat
om hur man vill arbeta. Vill inte Maj-Inger Klingvall och hennes partikamra-
ter förstå och lyssna på de argumenten kan jag tyvärr inte göra någonting åt
det. Dess bättre kommer det här att genomföras, och det tycker jag är det
allra mest glädjande.
Jag vill gärna sluta med att säga att jag inte har sagt ett ord om att det
inte skall finnas olika alternativ. Det skall finnas alternativ med kommunal
barnomsorg och föräldrakooperativ, och det skall vara hög kvalitet på de al-
ternativen. Vi har aldrig haft som målsättning att tvinga dem som inte vill
utnyttja vårdnadsbidraget till att vara hemma att vara det. De kan ha det
precis så som det har det nu. Detta blir bara en ytterligare möjlighet, om
man känner att det skulle passa familjen bäst. Jag har sett siffror på att upp
till 85 % skulle vilja vara hemma när barnen är små - om de hade ekono-
miska möjligheter.
Anf. 124 JAN ANDERSSON (s):
Fru talman! Äldreomsorgen har byggts ut och utvecklats under 80-talet.
Framför allt är det hemtjänsten och färdtjänsten som har expanderat mycket
kraftigt, men också byggandet av särskilda boendeformer har totalt sett
ökat. Man skulle ibland kunna tro annat när man lyssnar på debatten. Orsa-
ken till detta har naturligtvis varit att vi under 80-talet har haft en kraftig
ökning av andelen äldre och framför allt av de allra äldsta, en utveckling som
för övrigt kommer att fortsätta under 90-talet.
I grunden har Sverige en bra äldreomsorg i jämförelse med andra länder
och med tanke på den utveckling vi har haft under 80-talet. Detta konstate-
rande innebär emellertid inte att det inte finns brister inom äldreomsorgen.
I fjol hade vi en diskussion här i kammaren om problemet med de klinik-
färdiga patienterna, ett problem som bl.a. bottnar i bristen på särskilda
boendeformer, typ ålderdomshem, gruppboende, serviceboende och annat.
En del av de här problemen har sin orsak i det dubbla huvudmannaskapet,
och därför beslutade också riksdagen om ÄDEL-reformen. Det sattes dess-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
93
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
94
utom till pengar, ungefär 5 miljarder kronor, som bl.a. går till gruppboendet
och till förbättringar av sjukhemmen.
Nu har ÄDEL varit i gång i gott och väl tre månader. Det har i massmedia
funnits en del varningssignaler om felaktigheter inom äldreomsorgen, som
skulle kunna hänföras till ÄDEL. Jag tror att det är alldeles för tidigt att
hänföra de felaktigheter som har uppstått till ÄDEL. Det är felaktigheter
som funnits också tidigare. Men vi skall naturligtvis följa upp reformen på
ett ordentligt sätt.
Det finns ändå skäl att vara orolig i ett längre perspektiv. Utvecklingen att
äldre blir ännu äldre fortsätter, och det innebär att det kommer att ställas
krav på ytterligare samhälleliga resurser inom äldreomsorgen. ÄDEL är en
organisationsförändring, och det kommer att ske organisationsförändringar
i kommuner och landsting, för att man skall klara av det här. En del kommer
att lyckas, men det räcker inte.
Äldreomsorgen tror jag är den stora socialpolitiska utmaningen under 90-
talet, och därför är de aviserade neddragningarna av kommunernas resurser
oroande. Vi vet alla att den ekonomiska utvecklingen för kommunerna un-
der 90-talet är allt annat än ljus, och vi vet också med säkerhet att den kom-
mer att bli ännu sämre nästa år. Vi ser hur kommuner runt om i Sverige nu
gör neddragningar inom äldreomsorgen, inom hemtjänsten, inom färdtjäns-
ten, osv.
Den reform som vi genomförde var vi överens med folkpartiet om, och
jag skulle vilja ställa en fråga till Barbro Westerholm, som skall tala efter
mig: Vilka åtgärder planerar ni som har ansvaret för att man skall kunna leva
upp till den äldreomsorg som vi alla vill ha under 90-talet? ÄDEL var ett led
i detta arbete, men ÄDEL är naturligtvis inte allt. Hur skall vi klara äld-
reomsorgen under 90-talet, med de framtidsutsikter som jag här gav uttryck
för?
Kds företrädare tog upp äldreomsorgen och talade om en lagstiftning. Kds
tillhör nu regeringskonstellationen, och när det gäller sjukvårdsfrågorna har
man flyttat över problematiken till utredningar. Men ni är ansvariga för det
som händer ute i kommunerna, de neddragningar som nu sker, som kommer
att försämra möjligheterna att föra en god äldreomsorgspolitik. Då hjälper
inte vackra ord. I dag har kommunerna uppenbara svårigheter att leva upp
till de ambitioner som jag tror finns där.
Ni pratar om en rättighetslagstiftning på äldreomsorgsområdet. Jag kom-
mer sedan in på handikappområdet, där det finns förslag om en rättighets-
lagstiftning, och en sådan har också diskuterats på barnomsorgsområdet.
Det finns redan en rättighetslagstiftning för stora delar av den kommunala
verksamheten, nämligen rätten till bistånd om hemtjänst, om färdtjänst, till
särskilda boendeformer, typ servicelägenhet, ålderdomshem eller grupp-
boende. Den enskilde har rätten att söka dessa tjänster och att överklaga om
han inte tycker att han fått sina behov tillgodosedda. Det är möjligt att denna
rättighet behöver förstärkas - vi kan vara med och föra en sådan diskussion -
men till skillnad från vad som är fallet på barnomsorgsområdet finns denna
rätt i socialtjänstlagen i dag, dock inte i hälso- och sjukvårdslagen, som inte
har rättighetskaraktär.
Socialministern har lagt förslag om att de ekonomiska medlen för byg-
gande av gruppboende och förbättringar av sjukhemmen som fanns med i
ÄDEL skall tidigareläggas. Det är bra, och det är logiskt med tanke på det
som händer på byggnadsområdet och med tanke på behoven. Men frågan
är om det får så stor effekt. Jag träffade byggherrar häromdagen, och den
osäkerhet som råder när det gäller bostadsfinansieringssystemet i stort gör
att man är osäker i fråga om att bygga särskilda boendeformer. Man vet inte
hur bostadsfinansieringssystemet skall se ut i framtiden, och gruppboendet
är också bostäder som är beroende av detta.
Vi tar i en av våra reservationer upp frågan om de äldre invandrarnas pro-
blem. Det har nyss gjorts en utredning av statens invandrarverk och social-
styrelsen som visar på de stora brister som finns på det här området. Det
gäller brister i informationsverksamheten, att de äldre invandrarnas pro-
blem inte tas upp i äldreomsorgsplanerna, i hur tvåspråkig personal används
inom hemtjänsten, osv. En del av de förbättringar som behöver göras för de
äldre invandrarna av staten - huvuddelen ligger på kommuner och lands-
ting - är bättre statistik, bättre uppföljning och bättre forskningsverksamhet.
Fru talman! Linder valrörelsen debatterades handikappfrågorna ganska
mycket. Orsaken var givetvis att handikapputredningen hade lagt fram sitt
förslag före sommaren och naturligtvis också det engagemang som fanns hos
en del politiker under valrörelsen. Jag beklagar djupt att socialministern,
som i många sammanhang har visat sitt engagemang i handikappfrågor, nu
inte är närvarande i kammaren, när vi för första gången övergripande disku-
terar handikappfrågorna.
Ibland skulle man av argumentationen kunna tro att det förslag som han-
dikapputredningen har lagt är ett folkpartiförslag. Utredningen tillsattes av
en socialdemokratisk regering, och det Förslag som på alla väsentliga punk-
ter var enigt har lagts fram av en kommitté som bestod av fem socialdemo-
krater och en ledamot från varje borgerligt parti som då satt i riksdagen. Det
är ingalunda ett förslag som folkpartiet kan ta entreprenad på, utan det är i
mycket stor utsträckning alla vi som har suttit i handikapputredningen som
har drivit fram förslaget.
Under valrörelsen gavs intrycket från folkpartiet att det här skulle kunna
genomföras väldigt snabbt. Det som gav trovärdighet åt folkpartiet framför
andra partier var att man hade finansieringen klar; man skulle slopa avdrags-
rätten för fackföreningsavgifter. Den finansieringen har man nu använt, men
det finns inte en krona avsatt i nästa års budget till någon handikappreform -
om man med handikappreformen menar det som handikapputredningen
föreslog.
Efter valet har Bengt Westerberg sagt: Det går inte att säga att en viss
besparing betalar en viss utgift. I stället blir handikappreformerna en del av
hela budgetarbetet. Ja, det är riktigt, men det var inte vad som sades under
valrörelsen. Det är en uppfattning som vi drev under valrörelsen, och där-
med har Bengt Westerberg anslutit sig till den uppfattning vi hade och till den
tidsplan som vi hade när det gällde genomförandet av handikappreformen.
Det väsentligaste i handikapputredningens förslag är frågan om en rättig-
hetslag. De viktigaste rättigheter som utredningen föreslog var rätten till
personlig assistent, en sysselsättningsgaranti och rätten till bostad med sär-
skilt stöd. En rättighetslagstiftning är inte okomplicerad, som det också står
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
95
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
96
i handikapputredningen. Den berör ett specifikt antal områden, och den be-
rör en begränsad personkrets.
Problemet är ju de personer som har behov som liknar personkretsens
som omfattas av rättighetslagen men som ändå faller utanför denna. Deras
situation kan bli försämrad om en rättighetslag införs, särskilt när resurserna
minskar. Det var en diskussion som vi förde inom utredningen, men ändå
fastnade vi för en rättighetslag. Orsaken var för det första de goda erfarenhe-
terna av omsorgslagen - en del erfarenheter var negativa, men de flesta var
positiva - och för det andra det 90-tal vi ser framför oss, med neddragningar
i den kommunala verksamheten, som gör det än mer viktigt med en rättig-
hetslag för att skydda de mest utsatta, vilket utredningen tog upp.
Sedan har handikapputredningen också lagt fram förslag om att tydliggöra
landstingens ansvar för habilitering och rehabilitering med hjälpmedel.
Dessutom har vi tagit upp utvecklingen inom färdtjänsten, med höjda taxor,
sämre tillgänglighet och annat, och föreslagit att regler skrivs in i social-
tjänstlagen så att detta inte kan fortsätta.
Är då allt gott och väl med de här insatserna? Nej, om man tror det har
man ett alltför snävt perspektiv på handikappfrågorna. Det rör dels specifika
åtgärder, dels en specifik personkrets. Dessutom finns det massor av andra
saker som är viktiga för människor med handikapp. Det är rätten till barn-
omsorg, att gå i skolan, att få tillräckliga resurser för att klara av en integre-
rad verksamhet, att kunna ha en bostad som är anpassad, att kunna ha ett
arbete och att kunna fungera i en fritidsverksamhet tillsammans med andra
på så lika villkor som möjligt.
Bl.a. på grund av regeringens politik gentemot kommunerna, som i
mycket stor utsträckning har ansvaret för det här, finns nu ute i kommunerna
tendenser som gör att de handikappade får det svårare inom t.ex. barnom-
sorgen och skolan. Jag skall ta ett exempel från min egen hemkommun, Hel-
singborg, som är ett av de borgerliga paradexemplen. I en av servicenämn-
dernas verksamhetsområden kommer det inte längre med autornatik att fin-
nas rätt till personlig assistent för barn med handikapp, utan det skall ske en
biståndsprövning enligt socialtjänstlagen. Man drar in resurserna för ett an-
tal personliga assistenter inom barnomsorg och skola - under den folkpar-
tistiske ordföranden!
Dessutom vill jag referera till en debatt, som jag var på för någon vecka
sedan, om generell och selektiv välfärdspolitik med MUF:s vice ordförande.
Jag har följt Bengt Westerbergs debatt med MUF:s ordförande och känt stor
sympati för Bengt Westerbergs ståndpunkter när det gäller den generella väl-
färdspolitiken. Men MUF:s vice ordförande tyckte att handikapputredning-
ens förslag var bra, på grund av att det vände sig till de mest utsatta. Det är
helt i linje med vad MUF tycker.
Jag är inte mot de åtgärderna - tvärtom. Jag har ju i utredningen varit
med om att föreslå dem. Men de får inte genomföras på bekostnad av den
generella välfärdspolitiken, vilket Moderata samlingspartiets ungdomsför-
bund uppenbarligen vill. Det är den stora skillnaden mellan oss och höger-
partiet. Jag hoppas att Bengt Westerberg och Folkpartiet också när det gäller
åtgärder står för det som kom till uttryck i den debatt som fördes med MUF:s
ordförande och vice ordförande.
Jag skall övergå till att ta upp några socialtjänstfrågor.
Vi har i Sverige en högt utvecklad socialtjänst, som bygger på en positiv
människosyn - att människor är kapabla att ta ansvar för sig själva och att
utvecklas. De har också rätt till bistånd, inte bara ekonomiskt utan även bi-
stånd av typ hemtjänst och färdtjänst, som jag var inne på tidigare. Det sker
nu en oroande utveckling med tanke på att socialbidragen ökar. Det är en
ekonomisk belastning för kommunerna som urholkar möjligheterna att
åstadkomma bra verksamhet på andra områden. Men det är inte bara en
ekonomisk belastning - vi vet också att den personal som sysslar med social-
tjänst i ett sådant läge i stor utsträckning binds vid socialbidragshantering
och inte kan vara tillräckligt bra bl.a. när det gäller att vidta förebyggande
åtgärder.
Jag frågade härförleden Bengt Westerberg om han tyckte att det var riktigt
att man då. som i Malmö, sänker ”skälig levnadsnivå”, och det tyckte han
inte. ”Skälig levnadsnivå” enligt socialstyrelsen är inte särskilt hög.
Men vad ämnar regeringspartierna då göra åt den här utvecklingen? Det
är i stor utsträckning ett centralt problem, eftersom det är arbetslösheten
som är det stora problemet; det är den som är orsaken till socialbidragsut-
vecklingen, och den är faktiskt regeringens ansvar. Nu ökar arbetslösheten
dramatiskt, och socialbidragen kommer att fortsätta att öka.
Jag hade ytterligare en fråga, som jag glömde att ställa till Barbro Wester-
holm på handikappområdet. Med tanke på förslaget om en rättighetslag -
vilka åtgärder planeras för de personer med handikapp som ligger utanför
rättighetslagstiftningen? Har regeringen några idéer när det gäller den grup-
pen, som faktiskt också har stora behov?
Till slut skall jag bara kort ta upp alkoholpolitiken. Bosse Holmberg har
tidigare varit inne på den. Jag delar hans uppfattning att regeringen nu borde
ha kunnat lägga fram ett antal förslag - man har haft tid på sig - och inte bara
hänskjuta allting till alkoholkommissionen.
Men det som förundrar mig allra mest är Ny demokratis inställning i alko-
holfrågan. Jag delar den inte. Jag kunde följa den under valrörelsen, och jag
tror inte att den har varit utan betydelse för en del av framgångarna. Natur-
ligtvis tycker en del personer som Ny demokrati i alkoholfrågan.
I utskottsarbetet har jag sett att Ny demokrati i allt väsentligt har anslutit
sig till utskottets tidigare inställning när det gällt en restriktiv alkoholpolitik.
Jag tänker på ståndpunkter som att vi inte skall öka öppettiderna på System-
bolaget, att vi inte skall ha någon försäljning i livsmedelsbutiker, att vi inte
skall ha någon försäljning på teatrar eller flygplatser, osv. Det förvånar mig -
det är verkligen ett dubbelt budskap. Jag förmodar att det som sägs i social-
utskottet och skall fattas beslut om här i kammaren är det som Ny demokrati
tycker.
Med det här, fru talman, ställer jag mig bakom alla de reservationer som
vi socialdemokrater har fogat till betänkandet, men för att underlätta arbetet
i kammaren yrkar jag bifall endast till reservation 4 och reservation 30.
Anf. 125 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Fru talman! Jag sticker naturligtvis inte under stol med att det kommer att
bli vissa bekymmer för kommunerna att klara av den här besparingen, Jan
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 99
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
Andersson. Samtidigt tror jag att kommunerna och deras tjänstemän är duk-
tiga och kompetenta, så att de sätter sig ned och prioriterar det som verkli-
gen är viktigt att satsa på.
Vidare tror jag att det är lättare att påverka och prioritera och ha en över-
blick över det hela om man får en påse med pengar.
Jag ställde en fråga när det gällde lagarna, och det gjorde jag med tanke
på att Jan Andersson och hans partivänner betonar vikten av barnomsorgen.
Så till slut till alkoholfrågan. Det är för mig upprörande att höra att före-
trädare för Socialdemokraterna undrar varför det inte har hänt någonting
och varför regeringen inte har lagt fram några konkreta förslag. Den här re-
geringen har varit i gång i sex och en halv månad, medan Socialdemokra-
terna har regerat betydligt längre tid och inte tycks ha kommit med särskilt
många konkreta förslag för att uppfylla Världshälsoorganisationens mål.
Jag tror att det är mycket viktigt att man i alkoholkommissionen gör ett
sammanhållet arbete där vi lyfter fram alla de barn som lever under mycket
svåra förhållanden i miljöer med alkoholskadade människor. Det tycker jag
är en solidarisk och ansvarsfull politik. Först när alkoholkommissionen har
avgivit sitt yttrande får vi ta ställning till åtgärder.
Anf. 126 JAN ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror visst att kommunerna är kapabla, men de ställs utan
tvivel inför oerhörda svårigheter på grund av den grundläggande ekono-
miska situationen, som ju försvåras genom regeringens indragningar. Då
hjälper inte vackra ord.
Jag kan se i min egen kommun och i andra kommuner hur man skär ned
på hemtjänsten, hur man ökar avgifterna, hur man försämrar tillgänglighe-
ten när det gäller färdtjänsten. Det är inte bra när det gäller äldreomsorgen.
När det gäller lagstiftningsfrågan konstaterade jag bara att den rättighets-
lagstiftning som vi redan har på äldreomsorgens område är betydligt starkare
än den vi har på barnomsorgens område genom socialtjänstlagen. Så är det.
Om den behöver förstärkas ytterligare kan vi diskutera, men där finns redan
i dag en väsentlig skillnad.
Till slut några ord om alkoholpolitiken. Hur är det i dag? Ja, man har ju
givit upp ambitionen att försöka leva upp till WHO:s mål. Det är omöjligt
enligt socialministern. Nu vet jag inte längrevar ambitionen ligger. Jag tror-
det är helt enkelt det vi har försökt säga - att det finns betydliga spänningar
också inom regeringen. Vi vet att det finns stämningar inom Moderata sam-
lingspartiet som liknar de stämningar som Ny demokrati gav uttryck för i
valrörelsen. Då kan det ju vara bekvämt att stoppa undan frågan i en kom-
mission.
Anf. 127 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Fru talman! Framtidens sociala välfärd är helt beroende av att vi har något
att solidariskt fördela både i och utanför landet. Därför måste vi acceptera
regeringens sparförslag. Sedan får vi tillsammans försöka att göra åtgärderna
så skonsamma som möjligt när det gäller de allra viktigaste bitarna av vårt
ansvarsområde. Själv tycker jag att ett av de områdena är äldreomsorgen.
98
Anf. 128 JAN ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Det tycker jag också, och den inställningen har jag försökt att
ge uttryck för. Den stora utmaningen under 90-talet är kanske utformandet
av en god vård och omsorg när det gäller de äldre, som ju blir allt fler. Med
den utveckling vi nu har kommer vi dock inte att lyckas i det här avseendet.
Med hänsyn till de konsekvenser som vi hittills har noterat beträffande
den ekonomiska politik som förs - allt fler arbetslösa, en sjunkande BNP
och ett växande budgetunderskott - kan jag inte se ljust på återstoden av 90-
talet heller.
Anf. 129 JERZY EINHORN (kds) replik:
Fru talman! Jag är tacksam för att Jan Andersson tog upp frågor om de
äldre. De sakerna höll på att försvinna i den här debatten. I mångt och
mycket delar jag Jan Anderssons uppfattning. Men jag har några frågor.
Jan Andersson påstår att Sverige i grunden har en bra äldreomsorg och att
denna dessutom är bättre än i andra länder. Finns det beträffande detta, här
i riksdagen gjorda, påstående ett sakligt underlag som tål en kritisk gransk-
ning?
Det finns mycket som motsäger detta påstående, bl.a. den SIFO-under-
sökning som jag tidigare har nämnt.
Jan Andersson talar om neddragningar som vi skulle ha gjort. Jag vill då
fråga: Vilka neddragningar har vi redan gjort? Det finns ett förslag om ned-
dragningar. Men hittills har inga neddragningar mig veterligt gjorts. Sådana
här neddragningar är ju mycket smärtsamma.
Vi försvårar situationen för kommunerna, sägs det också här. Okej, vi för-
svårar situationen. Men vem är det som har skapat den här situationen? Vil-
ken regering är det som har lagt fram förslag om indragningar med
34 miljarder?
Äldreomsorgen blir den stora politiska utmaningen under 90-talet, säger
Jan Andersson. Ja, jag hoppas innerligt att Jan Andersson har rätt.
Vidare är Jan Andersson mycket stolt över rättighetslagstiftningen när det
gäller handikappade. Anser Jan Andersson att vi i dag har en rättighetslag-
stiftning för de gamla som är lika långtgående som den rättighetslagstiftning
som gäller de handikappade? Bör de gamla omfattas av sådana här rättig-
hetslagar? I princip är jag tveksam till rättighetslagar. Tiden tillåter inte att
jag utvecklar resonemanget ytterligare. Men jag vill säga att jag tror att prio-
riteringar blir bättre när de sker närmare de drabbade än oss i riksdagen.
Men om man nu avsåg att gå så långt i förra förslaget när det gäller lagen
om de handikappade, varför har man då inte samtidigt aktualiserat frågan
om en lag avseende de äldre?
Anf. 130 JAN ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tar upp det sist nämnda först. Handikapputredningen har
inte haft i uppgift att beakta de äldres situation, utan det har varit någonting
specifikt. Det var inte en självklarhet från böljan att handikapputredningen
skulle lägga fram ett förslag till en rättighetslag. Men det var ganska natur-
ligt, eftersom det på handikappområdet finns en rättighetslag sedan 1986,
som nu i princip utvidgats.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
99
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
Med detta har jag försökt peka på att det är fråga om en rättighetskaraktär
när det gäller omsorgssidan och socialtjänstlagen - det skall vi inte bortse
från - och det är av betydelse för äldreomsorgen i Sverige.
Ja, visst har det skett neddragningar när det gäller kommunernas verk-
samhet också under 8O-talet. Till att börja med var det, tror jag, faktiskt nyt-
tigt. Det fanns nämligen en del luft i kommunernas budgetar. Men sedan
har det blivit svårare och svårare. Nu vet vi hur kommunernas ekonomiska
situation ser ut under 90-talet. Alla är ense om prognoserna, i vaije fall i
stort sett när det gäller utvecklingstendenserna ute i kommunerna. Att i det
läget avisera ytterligare neddragningar - redan i dag påverkas ju verksamhe-
ten - är inte speciellt ansvarsfullt. Och samtidigt talar man om en bättre äld-
reomsorg. För det mesta blir det bara vackra ord. Det är inte särskilt mycket
till handling.
Vidare sägs det här att Sverige har en bra äldreomsorg. Själv har jag bara
exempel från två länder. En del undersökningar beträffande socialförsäk-
ringssystem och de äldres förhållanden har gjorts, bl.a. av socialstyrelsen.
Jag har själv kontakter med Danmark och Tyskland. I båda länderna har jag
släktingar. Jag vet att situationen för de äldre i just Tyskland är oerhört dålig.
De äldre där utgör den allra största gruppen socialbidragstagare. I Tyskland,
som annars är ett välfärdsland, tar samhället ett mycket litet ansvar för de
äldre. Till Danmark brukar vi åka på studiebesök. Danskarna tar numera i
mycket stor utsträckning, väl att märka, efter oss i Sverige i fråga om äld-
reomsorgen. Man har ett program för 90-talet som i väldigt stor utsträckning
bygger på vad Sverige gjorde under 80-talet.
Anf. 131 JERZY EINHORN (kds) replik:
Fru talman! Hittills har det gått bra att förstå resonemanget. Men plötsligt
går det inte längre så bra. Jag tycker att det hela är ganska så historielöst.
Det är som att kasta sten i glashus.
Så till frågan om lagstiftningen och äldreomsorgen. Lagstiftningen är kan-
ske bättre här i Sverige. Men är äldreomsorgen bättre?
I f.d. Västtyskland - vi har bara statistik från den delen av Tyskland -
yrkesarbetar 50 % av kvinnorna. I Sverige yrkesarbetar 93 % av kvinnorna
i 30-50-årsåldern. Inte i något annat land har man kommit så långt när det
gäller att bereda kvinnorna möjligheter att arbeta. Jag tycker att det är
mycket bra att vi har kommit så långt. Men det skapar problem på barnom-
sorgsområdet. Diskussioner förs om den saken. Bl.a. rättighetslagar disku-
teras. Bengt Westerberg pressades här i dag att säga något om dessa saker.
Men lika stora problem skapas härmed när det gäller äldreomsorgen. I
Tyskland stannar kvinnorna hemma. Utan lön tar de hand om tillfälligt sjuka
anhöriga. Jag vill inte försvara det, eftersom jag inte tycker att det är en bra
lösning. Jag anser att det inte finns något som har bidragit så mycket till jäm-
ställdheten i Sverige mellan könen som just detta med att kvinnor yrkesarbe-
tar. Men det skapar, som sagt, både problem och behov, och då inte bara i
fråga om barnomsorgen utan också beträffande äldreomsorgen. Jag är litet
bekymrad över att dessa diskussioner inte förs på lika villkor.
100
Anf. 132 JAN ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Vi är tydligen ganska så överens om situationen i Tyskland
och Sverige. Men jag tror att tyskarna närmar sig den svenska situationen
under 90-talet dels när det gäller andelen äldre äldre, dels när det gäller kvin-
nornas benägenhet att gå ut på arbetsmarknaden. I olika europeiska länder
kommer man att närma sig de svenska förhållandena. Också skattetrycket
kommer därmed att påverkas.
Det är inte alls fråga om ett historielöst resonemang. Att indragningar har
gjorts under en period då de ekonomiska förutsättningarna trots allt var
bättre behöver inte betyda att indragningar skall göras när kommunernas
ekonomiska situation är sämre. Det tycker jag är synnerligen ologiskt. Verk-
samheten kommer att påverkas.
När det gäller rättighetslagstiftningen kan jag bara konstatera att denna
är starkare på äldreomsorgsområdet. Därmed faller en del av argumenten.
Kanske finns det skäl att se över denna lagstiftning. Jag är inte helt övertygad
på den punkten. En rättighetslagstiftning är, precis som Jerzy Einhorn sade,
en komplicerad sak, eftersom inte hela äldregruppen kan komma i fråga.
Då skulle lagstiftningen inte bli särskilt verkningsfull. I stället får man föra
diskussioner om en snävare personkrets. Det gör att en rättighetslagstiftning
utöver den vi har enligt socialtjänstlagen blir komplicerad.
Anf. 133 JOHAN BROHULT (nyd) replik:
Fru talman! Jag har synpunkter på tre inlägg här.
Först gäller det ÄDEL-reformen. Jag håller med Jan Andersson om att
den bara gäller sedan ett antal månader. Naturligtvis skall en utvärdering
göras. I en utredning här har ju frågan ställts om man inte t.o.m. kunde
tänka sig att ÄDEL-reformen blev föremål för en prospektiv utvärdering, så
att det verkligen gick att ta ställning till hur pass effektiv reformen är. Vi har
ju haft olika uppfattningar på den punkten. Därför är det bättre att försöka
att titta i facit så fort som möjligt.
Sedan gäller det neddragningarna i kommunerna. Som jag redan anfört
tycker jag att man skall ta vara på de möjligheter till förbättringar som kan
göras och som dessutom innebär att pengar kan sparas.
Kommunerna måste acceptera privata initiativ då det gäller äldreomsorg.
Som det nu är har jag ett exempel på att kommunen betalar 800 kr. till lands-
tinget för att patienter med senil demens ligger inne på sjukhuset. Därför
finns det inte något incitament för att släppa in krafter som för 1100 kr. kan
sköta läkarvården både vad gäller den kommunala omsorgen och den del
som faller på landstinget. Detta tycker jag är ett resursslöseri.
Dessutom måste man ta till vara de utredningar som finns och som visar att
det är billigare med ålderdomshem. Därför måste vi accelerera byggandet av
ålderdomshem.
Det som gjorde mig riktigt upprörd var alkoholfrågan. Här har jag några
synpunkter från mitt parti.
För det första har, som Chatrine Pålsson påpekade, regeringen bara fun-
nits i ett halvår. Därför har jag i mitt utskott tyckt att man kanske kunde se
vad regeringen kommer fram till.
För det andra finns det en alkoholkommission, som skall göra en samman-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
101
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
102
hållen bedömning. Men alkoholkommissionen har ansetts vara alltför hete-
rogent sammansatt, alltifrån nykterister till sådana som vill dricka en hel del,
och har därför inte ansetts kunna avge något bra yttrande. Dock återspeglar
sannolikt alkoholkommissionen sammansättningen i samhället i stort. Där-
för tycker jag att man skulle avvakta denna.
För det tredje kommer EG-problematiken att lösa denna fråga åt oss.
För det fjärde vill jag säga som Olof Palme. I vårt parti skall det vara högt
i tak. Det skall finnas utrymme för vissa nyansskillnader i åsikter. Men natur-
ligtvis står jag bakom mitt partis alla motioner. Är det så man vill ha det,
fru talman, kommer jag att begära votering och knapptryckning på varenda
reservation som Ny demokrati har gjort. Det tycker jag inte är speciellt kon-
struktivt.
Anf. 134 JAN ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag delar Johan Brohults synpunkter när det gäller utvärde-
ringen av ÄDEL-reformen. Vad jag vet arbetar socialstyrelsen oerhört se-
riöst med en omfattande utvärdering av ÄDEL-reformen.
Jag vet att Johan Brohult har engagerat sig mycket hårt i byggandet av
ålderdomshem. Min principiella inställning är att det skall finnas många
olika alternativ för de äldre. Det skall finnas ålderdomshem, gruppboende,
möjlighet att bo kvar hemma och få hemtjänst och hemsjukvård. Det skall
finnas sjukhemsplatser osv. Det som till syvende och sist skall vara avgö-
rande för vilket alternativ den enskilde skall få är den enskildes egen vilja
och behov. I det avseendet tror jag att kommunerna är kapabla att bygga de
bostäder - ålderdomshem är numera en boendeform, liksom sjukhemmen -
som är till gagn för de äldre.
När det gäller alkoholpolitiken förstår jag faktiskt inte Johan Brohults
upprördhet. Det finns en betydande samsyn i utskottets betänkande, så när
som på behovet av en alkoholkommission och behovet av att komma med
åtgärder på det alkoholpolitiska området för att vi skall upprätthålla den al-
koholtradition som vi har haft. Det är väl inte bara jag som uppfattat att Ny
demokrati hade en fundamentalt annorlunda inställning - här var det inte
bara fråga om nyansskillnader, Johan Brohult - i alkoholfrågor. Därför blev
jag uppriktigt sagt förvånad när Ny demokrati ställde sig på samma sida som
övriga partier i de principiella frågorna.
Anf. 135 JOHAN BROHULT (nyd) replik:
Fru talman! Jag är tacksam över att Jan Andersson framhåller att mångfal-
den i åldringsvården är mycket viktig. Det har jag försökt att framhålla. Jag
är tacksam över att vi har en samstämmighet i de synpunkterna.
Naturligtvis skall de äldre personer som vill det fortsätta att bo hemma,
även om det skulle kosta mer. Det är bara det att jag vet att många av dem
som vi kastar ut, och som inte kan komma någon annanstans än tillbaka till
ett hemmaboende, gärna skulle vilja ha ett boende på ålderdomshem eller
i servicehus. Beträffande mångfalden delar jag fullständigt Jan Anderssons
uppfattning. Ibland har kommunerna dock inte visat sig vara kapabla att ta
till vara denna mångfald. Vi får hoppas att detta skall bli bättre i framtiden.
Jag är ledsen för att Jan Andersson uppfattade mig som upprörd. Det kan-
ske delvis var sant då det gällde alkoholen. Jag har inte gjort några invänd-
ningar i den diskussion som vi har haft i utskottet av de fyra skäl som jag
räknade upp. Men man får absolut inte dra den slutsatsen att jag inte står
bakom partiet i denna fråga.
På grund av att min tid för replik snart är slut, kommer jag att hänvisa till
det Peter Kling kommer att säga om några minuter om vårt partis inställning
i denna fråga.
Anf. 136 JAN ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Det är sant, Johan Brohult, att det finns en brist på särskilda
boendeformer. Det har socialutskottet och riksdagen varit medvetna om.
Det var en av orsakerna till att ÄDEL-förslaget lades fram. Det skulle ska-
pas incitament för kommunerna att bygga fler särskilda boendeformer.
I ett avseende gav vi också riktlinjer för en viss typ av särskilt boende,
nämligen gruppboendet. Det fanns en så stor brist att vi tillfälligt gav stimu-
lansbidrag till den särskilda boendeformen.
När det gäller alkoholpolitiken blev jag ännu mer förvånad av det senaste
inlägget. Det jag kan konstatera, och det tror jag att alla kan konstatera som
läser socialutskottets betänkande, är trots allt att det i de principiella frå-
gorna finns en stor samsyn, förutom på de två områden som jag har nämnt.
Johan Brohult säger att detta är hans inställning och att han också står
bakom sitt partis inställning. Det gör mig ännu mer förvirrad. Jag kan väl
inte så ha missuppfattat Ny demokratis budskap i valrörelsen.
Talmannen anmälde att Johan Brohult anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 137 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! I mitt inlägg kommer jag att ta upp hälso- och sjukvården,
vissa folkhälsoproblem och handikappolitiken. Jag kommer även att åter-
komma till en del av Jan Anderssons frågor. Jag utgår från de reservationer
som finns fogade till betänkandet samt från några motioner som vi har disku-
terat i betänkandet.
De båda första socialdemokratiska reservationerna, om en generell väl-
färdspolitik, utveckling av hälso- och sjukvården och försök med en effekti-
vare sjukvårdsorganisation har redan debatterats i princip. Jag nöjer mig
med att bara säga att vi är överens om målen, en hälso- och sjukvård på lika
villkor och av hög kvalitet. Även den solidariska finansieringen är här grund-
läggande, antingen genom skatter eller genom obligatoriska avgifter.
Det som skiljer oss åt är vägen till detta mål, hur vi kommer dit, med vilka
olika instrument. Där ger vi mer makt, större valfrihet, åt den enskilde än
vad Socialdemokraterna har gjort. Men där finner jag att Socialdemokra-
terna mer och mer kommer över på vår planhalva. Jag tycker t.ex. att stödet
till stilprojektet, dvs. möjligheten att välja sina egna hjälpare, är just ett
tecken på detta.
Därmed går jag över till husläkarsystemet. Det står i regeringsförkla-
ringen och i årets budgetproposition att ett husläkarsystem kommer att in-
föras. Socialdemokraterna är med på det. Så småningom nappar man på
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
103
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
104
våra idéer. Men man hyser en oro för att det inte kommer att finnas tillräck-
ligt med läkare och att ett remisstvång skall förhindra valfriheten.
När det gäller tillgången på läkare klaras halva behovet direkt i dag. Från
företagshälsovården frigörs en hel del läkare som har allmänläkarutbildning.
Akutsjukvården effektiviseras, och skatteomläggningen gör att det går att få
fler timmar per läkare. Det finns framför oss en utökad läkarresurs som kan
komma husläkarsystemet till del.
Dessa frågor, liksom frågorna om remissförfarandet, behovet av barnlä-
karkompetens, barnhälsovårdens utformning, mödrahälsovården, behovet
av gynekologer för kvinnor, kopplingen till företagsläkarna och de andra yr-
kesgruppernas roll i husläkarsystemet, bereds nu i regeringskansliet. Fram-
emot hösten får vi klarhet i vad som kommer att bli resultatet av bered-
ningen.
Socialdemokraterna har en reservation om psykiatrin som är förvånande.
Vi väckte en utförlig partimotion om psykiatrin under förra mandatperio-
den. Den avslogs med hänvisning till den psykiatriutredning som då hade
tillsats och som nu pågår. Nu är det ombytta roller. Nu väcker Socialdemo-
kraterna en motion om psykiatri, och vi avstyrker den med hänvisning till
pågående utredning. Jag har stor tilltro till att socialutskottets ordförande
Bo Holmberg, vice ordförande Sten Svensson och alla övriga som sitter med
i utredningen kommer att lägga fram kloka förslag i enlighet med båda dessa
motioner som har väckts under senare år.
Vidare har vi folkhälsofrågorna. Socialdemokraterna efterlyser en tobaks-
proposition och tar vidare upp alkoholfrågan. Jag vill samtidigt påminna om
att ni socialdemokrater inte var så pigga på att lägga fram en egen proposi-
tion förra våren. Ni bakade in dessa frågor i folkhälsoinstitutets uppgifter.
Var det taktiska överväganden som låg bakom? Det var ju ganska nära ett
val. Vi skall väl vara ärliga nog att erkänna att ingen av oss är så entusiastisk
över att gå in på den privata sfären och införa restriktioner och åtgärder när
det gäller livsstilsfrågor. Men just när det gäller tobak och alkohol anser jag
att det är viktigt att vi vågar visa att vi vill.
Det kommer snart en tobaksproposition. Vi är ett antal riksdagskvinnor
från sex av de sju partierna - Ny demokrati ställde inte upp - som har föresla-
git långtgående åtgärder för att minska tobaksbruket, inte minst bland kvin-
nor. Vi får se vad som tas med i propositionen.
I det här sammanhanget vill jag också understryka att det dyker upp nya
folkhälsoproblem. Spelberoende är ett sådant problem som har böljat synas
allt tydligare. Det kan finnas 10 000-50 000 människor som är lika beroende
av spel som en del är av alkohol. Det är ett tillstånd som vården står handfal-
len inför och där det behövs kraftfulla satsningar. Jag ser till min glädje att
folkhälsoinstitutet får ta på sig uppgiften att komma till rätta med problemet.
Kvinnors hälsa är ett annat problem som skall tacklas av folkhälsoinstitu-
tet. Institutet har fått fler uppgifter än de som Socialdemokraterna föreslog
förra året. Det har kommit ut en bok som heter ”Kvinnors hälsa - En fråga
om makt” av Gunilla Carlstedt som verkligen utgör bränsle för behovet...
Mikrofonen är konstig för mig också. Gudrun Schyman och jag har tydli-
gen något gemensamt, nämligen att vi inte klarar mikrofonen. Men det är
kanske det enda vi har gemensamt.
Boken utgör bränsle på debatten om vad som inte görs beträffande kvin-
nors hälsa. Kvinnor har samma rätt som män att få sina hälsoproblem tillgo-
dosedda.
Vänsterpartiet tar upp frågan om epidemiologi och folkhälsoinstitutet. Vi
i mitt parti tyckte från början att epidemiologi borde ingå som en uppgift hos
folkhälsoinstitutet. Så blev det inte. Men jag har fått klara garantier för att
det kommer att bli ett bra samarbete mellan socialstyrelsen och folkhälsoin-
stitutet när det gäller de epidemiologiska frågorna.
Bo Holmberg tog upp frågan om aidsdelegationen och aidsarbetet. Jag
tycker att det skulle utgöra en försvagning av insatserna i framtiden mot hiv,
om inte dessa insatser samordnades med arbetet mot missbruk och sexuellt
överförbara sjukdomar hos folkhälsoinstitutet.
Sedan har vi själva aidsdelegationen. Där pågår diskussioner om hur den
politiska insynen och påverkan av aidsarbetet skall skötas.
En ytterligare fråga inom folkhälsan gäller de abortförebyggande åtgär-
derna, som blir allt viktigare. Det finns orosmoln när det gäller abortlagen.
I USA pågår en otäck debatt om att inskränka den fria rätten till abort. Här
i Sverige spirar en likartad debatt. Jag hoppas att den dör i sin linda.
Jag noterar att Socialdemokraterna också har börjat intressera sig för om
smittskyddslagen kan ha en hämmande effekt när det gäller människors be-
nägenhet att testa sig och söka vård.
Vidare till frågan om alternativmedicin. Socialdemokraterna hävdar å ena
sidan i en reservation kravet på utvärdering av medicinska behandlingsmeto-
der och kräver mer pengar till SBU. Å andra sidan vill Socialdemokraterna
ha en öppnare attityd till alternativmedicin. Vilket ben vill man stå på? An-
tingen skall man kräva värdering av alla behandlingsmetoder, eller också tar
man risken och lättar på kraven. Någon konsekvens måste det vara.
Jag tycker att det är rimligt när det gäller naturmedlen och metoderna att
vi anpassar oss till EG. Det är viktigt att inte släppa på kvaliteten.
Varför tog inte den förra regeringen upp alternativmedicinkommitténs ar-
bete? Ni hade gott om tid på er att göra det.
Vidare har vi amalgamet. Sedan betänkandet justerades har medicinska
forskningsrådet kommit med sin bedömning av amalgamets risker. Den be-
dömningen har lett till slutsatsen, såvitt jag förstår av de sammanfattningar
jag har fått ta del av, att riskerna överdrivits och att det finns skäl för rege-
ringskansliet och socialstyrelsen att fundera extra över denna fråga.
I årets motionsflod finns ett antal motioner om olika sjukdomar som mo-
tionärerna inte tycker har fått tillräcklig uppmärksamhet i hälso- och sjuk-
vården. Motionerna avvisas med motiveringen att det är landstingens sak att
hantera dessa frågor. Men jag anser att detta är bekymmersamt. Det är fråga
om sjukdomsgrupper, udda eller nya. Vi måste på något sätt finna en form i
riksdagen för att också lyfta fram dessa behov.
Jag vill här lyfta fram ett problem som jag har väckt en motion om, nämli-
gen ”sektsjukan”. Det är det psykiska tillstånd som människor kommer i när
de fångats i en religiös sekt och försöker frigöra sig från den. När betänkan-
det skrevs avstyrktes min motion med motiveringen att psykiatrin kan ta
hand om de problemen. Jag fogade mig i det.
Men sedan blev jag kontaktad av kolleger som sade att det här är ett pro-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
105
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
blem som man står handfallen inför. Jag tog då kontakt med ordföranden i
Svensk Psykiatrisk Förening, som inte heller visste hur man skulle hantera
detta problem. Hon letar nu efter kunskap och information.
Om inte en professor i psykiatri och ordförande i Svensk Psykiatrisk För-
ening vet vad man skall göra i de här fallen, menar jag att vi har blivit miss-
ledda i utskottet. Jag kommer igen i frågan.
Vidare till handikapp. Jag tolkar det Jan Andersson sade som att ingen
kan tvivla på Bengt Westerbergs och Folkpartiet liberalernas engagemang i
frågan. Bengt Westerberg sade också att den frågan utgjorde vårt enda val-
löfte. Vi har föreslagit en rad åtgärder. Det handlar om att vårdbidraget höjs
den 1 juli 1992, om särskilda pensionstillägg med fler förmånsnivåer, om att
rekvisitet för hur vårdår skall räknas mildras och att det skall gälla retroak-
tivt från den 1 januari 1991, om ökat stöd till handikapporganisationerna,
om en förstärkning till dövblinda samt om rikstolktjänst. Handikapprådet
undantas från sparkrav.
När det gäller övriga åtgärder återkommer vi i höst efter det att handi-
kapputredningens förslag har remissbehandlats.
Jag kan inte här i debatten föregripa hur den propositionen kommer att se
ut och inte heller gå in på om rättighetslagen skall utvidgas till att gälla ytter-
ligare grupper. Jag är medveten om att det finns en personkrets med stora
behov. Den skulle vi naturligtvis gärna vilja tillmötesgå, men det handlar om
både finansering och rätt utformning av åtgärderna.
Sedan vill jag också nämna att det handlar om en koalitionsregering, där
de olika partierna går ut med sina vallöften som naturligtvis måste arbetas
samman i en koalition.
När det gäller MUF har jag inga kommentarer, i likhet med Maud Eken-
dahl.
Jag vill ta upp en sak med Ny demokrati. Ny demokrati föreslår i en mo-
tion med lan Wachtmeister som första namn att staten skall dra ned på ansla-
get till landstinget med 3 miljarder kronor. Det här var ett av förslagen till
alla de neddragningar som Ny demokrati gick till val på och antagligen, pre-
cis som i alkoholfrågan, vann en del röster på. Men det följer ni inte upp
nu. Jag hade förväntat mig en reservation på denna punkt. Det här är väl
betecknande för Ny demokrati: Man gick ut i valrörelsen, lovade kraftiga
skattesänkningar - ett tag var man uppe i ett par hundra miljarder - men när
man får mer kunskap har man inget förslag om hur det skall gå till. Den här
gången gäller det socialutskottets ansvarsområde. Jag undrar var besparing-
arna egentligen fanns att hämta. Löftesvek är allvarliga ting, inte minst i poli-
tiken, för det rubbar förtroendet för politikerna.
Slutligen kort till Jan Andersson om äldreomsorgen. När ÄDEL-refor-
men löser upp propparna i äldreomsorgen, så att människor kan bo och vår-
das på rätt nivå, kommer en del pengar att kunna sparas - inte över en natt,
men det kommer att innebära besparingar. Därtill kommer ett enpåsesystem
för kommunernas statsbidrag. Men jag ser också andra möjligheter, t.ex. att
lära ut hur äldre kan vårda sin hälsa och undvika olyckor och att avlasta an-
höriga med dagvård resp, nattvård så att de orkar med att vårda sina anhö-
riga. Det finns en rad sådana förslag som sammantagna kan ge avsevärda
106
effekter. Jerzy Einhorn var inne på några av dem när det gäller handikapp-
området.
Jag tror inte att förvärvsfrekvensen bland kvinnor går ner till 50 % under
90-talet, för jag tror inte att unga kvinnor ställer upp på det.
Anf. 138 JAN ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller handikappolitiken har jag aldrig ifrågasatt
Bengt Westerbergs engagemang eller kunskaper i handikappfrågor. Engage-
manget och kunskaperna är stora. Men det har ändå hänt väldigt mycket
under 80-talet, då Socialdemokraterna hade ansvaret för handikappolitiken,
under Bengt Lindqvists tid. Väldigt mycket har gjorts och förbättrats: om-
sorgslagen, bilstödet, utbyggnaden av hemtjänsten och färdtjänsten. Det var
stora insatser.
Sedan om de överord som jag tycker togs till under valrörelsen om vem
som bäst kunde genomföra handikapputredningens förslag. Där har numera
Folkpartiet anslutit sig till Socialdemokraternas inställning till såväl finansie-
ringen i princip som tidsplanen. Den allvarligaste kritiken riktar jag mot att
Folkpartiet inte ser helheten i handikappolitiken. Folkpartisterna är duktiga
på de riktade åtgärderna till handikappade. Men det väsentliga är att se till
den generella välfärdspolitiken, att föra en politik som innebär att bostads-
miljön, skolan och barnomsorgen blir tillgängliga för barn med funktionshin-
der, osv. Den politik som nu genomförs ute i kommunerna försvårar en så-
dan utveckling. Jag gav ett exempel, men det finns säkerligen flera.
Min bestämda uppfattning är att det inte går att genomföra en politik som
är bra för de handikappade om man regerar tillsammans med Moderata sam-
lingspartiet. Moderaternas inställning till den generella välfärdspolitiken är
annorlunda, och det är den som är grunden i handikappolitiken. Det kom-
mer säkert också Folkpartiet att inse.
När det gäller äldreomsorgen har jag ställt en fråga. Jag hyser en stor oro,
Barbro Westerholm. Visst kommer ÄDEL-reformen att spela en viss roll,
det sade jag också. Annars hade vi inte genomfört reformen. Däremot kom-
mer kanske inte enpåsesystemet för kommunernas bidrag, specifikt äld-
reomsorgen, att spela någon roll. Tvärtom kan det kanske verka åt motsatt
håll. Det har ju trots allt funnits riktade bidrag till äldreomsorgen. Så det
systemet kommer inte att medföra något positivt.
Min oro gäller faktiskt vad som händer ute i kommuner och landsting och
hur vi skall kunna leva upp till de ambitioner som vi hade tillsammans. Där
ser jag uppenbara svårigheter. Man kan se exempel ute i kommunerna varje
dag.
Anf. 139 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! När det gäller helhetssynen i handikappolitiken är det bara att
läsa vår partimotion från förra året. Den illustrerar väldigt väl en helhetssyn i
detta sammanhang.
Sedan kan vi naturligtvis diskutera vem det var som kom med den ena och
den andra idén först och hur många som sitter i kommittéer osv. Jag ser det
som så att det har varit ett idéutbyte och att vi har flyttat fram positionerna
genom det samspel i form av debatter och småkrig som har förts på detta
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
107
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
108
område. Jag ser med stor tillförsikt fram emot den handikapproposition som
kommer att lämnas till hösten. Jag känner ingen oro för att sitta i en koali-
tionsregering när det gäller handikappolitiken. Vi var med om det här när vi
skrev under regeringsdeklarationen.
Beträffande äldreomsorgen är det givet att det med den ekonomi som Sve-
rige nu har - det har diskuterats i dag vad som ligger bakom den - finns en
anledning till oro. Därför är det viktigt att socialstyrelsen följer upp vad som
händer med ÄDEL-reformen och över huvud taget på området och slår larm
när det händer saker och ting som måste rättas till. Sedan tror jag att situatio-
nen kan föda väldigt många nya idéer. Jag var inne på detta med hälsovård
för äldre. Den har varit försummad. Ta upp till diskussion förslaget om egen-
vård som vår talman Ingegerd Troedsson var med att lansera i slutet av 70-
talet och som fallit litet i glömska. Det finns mycket att vinna om man använ-
der idéer och medel som faktiskt har förts fram men som inte utnyttjats fullt
ut.
Anf. 140 JAN ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har läst Folkpartiets partimotion om handikappfrågor. Jag
vet att Bengt Lindqvist också läst den och berömde folkpartiet för denna
utmärkta motion på handikappområdet. Jag tycker att folkpartisterna skall
läsa vår motion som väckts under detta riksmöte. Där tar vi upp den proble-
matik som jag tar upp i dag, nämligen att det inte räcker med de riktade
åtgärderna. Vi har i vår motion och i vår reservation ställt oss bakom de rik-
tade åtgärderna, en utvidgad rättighetslag, en skyldighet till rehabilitering
och habilitering och en skyldighet för landstingen att ställa upp med hjälp-
medel, förbättrad färdtjänst, osv. Men det är inte det mest väsentliga enligt
min mening. Det mest väsentliga är den generella välfärdspolitiken, bostads-
miljön, rätten till arbete, rätten till barnomsorg för alla och rätten till skola
för alla, en skola dit den enskilde inte skall behöva söka utan där det skall
finnas möjlighet för alla att delta integrerat. Jag tror att det blir svårt att till-
sammans med Moderaterna genomföra en sådan politik där den generella
välfärdspolitiken fortfarande är grunden vid sidan av de selektiva och rik-
tade insatserna. Det är jag helt övertygad om, och jag är än mer övertygad
efter den debatt som jag läste i Aftonbladet mellan Bengt Westerberg och
MUF:s ordförande.
Anf. 141 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Jag vill återigen upprepa det som Maud Ekendahl sade. Det
som sägs av MUF:s ordförande får stå för MUF. Vi regerar ihop med Mode-
rata samlingspartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Jag har inte nå-
gon anledning att tro att det skall bli några bekymmer. Regeringsförkla-
ringen talar sitt tydliga språk.
Men om vi skall kunna genomföra allt som vi vill genomföra, måste vi få
Sveriges ekonomi på fötter. Det är därför som vi under de närmaste åren
måste gå igenom denna svåra process. Det finns vissa ljusningar, bl.a. en för-
siktig antydan om litet fler order till svenskt näringsliv, men vi vet inte om
det är en uppåtstigande trend eller en engångsföreteelse. Vi måste ha ett väl
fungerande näringsliv, om vi skall ha råd med välfärden.
Anf. 142 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Jag har två korta frågor till Barbro Westerholm, som rör fa-
miljepolitikens område.
Såvitt jag har förstått är besvikelsen stor bland många folkpartikvinnor
över förslaget om en försämring av föräldraförsäkringen. Jag kan tänka mig
att Barbro Westerholm som ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund är väl
medveten om det. Helén Odenljung och Karin Pilsäter från Folkpartiets
ungdomsförbund tog direkt avstånd från förslaget och gick ut och sade att
det hör hemma i papperskorgen. Jag undrar bara om också Barbro Wester-
holm vill slänga förslaget i papperskorgen.
Min andra fråga gäller den lagstadgade rätten till barnomsorg. Folkpartiet
har vid flera tillfällen väckt kommittémotioner i frågan. Varför ville inte
Folkpartiet under behandlingen i socialutskottet stödja vårt förslag? Det
hade varit naturligt.
Sedan vill jag passa på att justera mitt yrkande. Jag står bakom alla s-re-
servationer som är fogade till betänkandet, men för att kammaren skall
vinna tid yrkar jag bifall till reservationerna 3, 4, 7 och 21.
Anf. 143 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! I fråga om familjepolitiken pågår det ett arbete, vilket refere-
rades av Bengt Westerberg. De synpunkter som vi i vårt kvinnoförbund har
framför jag direkt till honom. Eftersom han inte är närvarande, ger jag inte
fler kommentarer om detta.
Den andra frågan missade jag. Anledningen till att vi inte har stött någon
reservation av er är att vi arbetar i en koalitionsregering. Det är den vägen
som vi går fram med våra olika förslag.
Anf. 144 JOHAN BROHULT (nyd) replik:
Fru talman! Jag har en fråga och en kommentar till Barbro Westerholm.
Barbro Westerholm talade om att det frigörs resurser från företagshälso-
vården, som skulle möjliggöra husläkarreformen. Jag blir då orolig för att
företagshälsovården kommer att utarmas så, att man inte kan bedriva en fö-
retagshälsovård på det sätt som den hittills har bedrivits. Jag vore tacksam
för en kommentar omkring detta.
Jag håller fullständigt med om att statsbidraget kan avskaffas, men det för-
utsätter att det blir en fri etableringsrätt för läkare. Då kan företagshälsovår-
den fortsätta med sin verksamhet.
Jag fick en fråga vad som har hänt med besparingen på de 3 miljarderna
som en nedläggning av landstingen skulle medföra. Barbro Westerholm und-
rade varför jag inte hade reserverat mig i utskottet. Jag har inte sagt att man
skall lägga ned landstingen. Däremot har jag sagt att man skall avskaffa det
delade huvudmannaskapet, vilket i princip är samma sak.
Då Barbro Westerholm var närvarande sade jag också i kammaren att ett
stort problem - ekonomiskt och för patienterna - är dubbla och tredelade
huvudmannaskap. I den försäkringsfinansierade budgeten är sjukpenning,
sjukpension och arbetsskadeersättning statsfinansierade. Sjukvårdsbudge-
ten, omvårdnadsbudgeten, delas mellan landstingen och kommunerna. Om
dessa delade huvudmannaskap avskaffas, skall man - enligt våra beräk-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
109
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
ningar - kunna spara i storleksordningen 3 miljarder, även om jag i mina
motioner inte explicit har angett den siffran. Däremot har jag explicit angett
siffran 20 miljarder under förutsättning att jag fick igenom alla mina förslag,
vilket jag har reserverat mig för och som vi i morgon skall ha en omröstning
om i kammaren. Men 3 av de 20 miljarderna inbesparas alltså på det här
sättet.
Anf. 145 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Det sägs tyvärr upp en hel del läkare inom företagshälsovår-
den, delvis beroende på att svenskt näringsliv går dåligt. Man har inte behov
av så många företagsläkare. Men det sker nu en omprövning inom företags-
hälsovården av behovet av läkare. De läkare som frigörs har en utbildning
som gör att de platsar väl som husläkare.
Angånde de 3 miljarderna så angavs den siffran i en motion med lan
Wachtmeister som första namn. Detta belopp skulle sparas in vid budget-
årets bötjan, alltså den 1 juli 1992. Detta har inte följts upp. Antingen är det
fråga om svek eller också har ni backat när det gäller möjligheterna att dra
in dessa 3 miljarder. Men då skall ni också gå ut och tala om att ni hade fel
från början, när ni gick ut i valrörelsen och utlovade så kraftiga besparingar.
Anf. 146 JOHAN BROHULT (nyd) replik:
Fru talman! En möjlighet att spara pengar är att man får se sina motioner
och förslag implementerade i praktiken. Om förslagen inte blir genom-
drivna, kan inte heller de 3 miljarderna inbesparas.
Anf. 147 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Om man håller fast vid sin linje är det gängse förfaringssättet
i dessa sammanhang att avge en reservation och tala om hur det borde ha
varit och konkret vad det var som skulle ha möjliggjort förslaget. Det har ni
inte gjort.
Talmannen anmälde att Johan Brohult anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 148 INGRID ANDERSSON (s):
Fru talman! Debattordningen gör att debatten blir litet konstig. Jag över-
går nu till sjukvårdsområdet.
Den nuvarande majoriteten i riksdagen lade ner stor energi i sina angrepp
på svensk sjukvård, dess resultat och dess organisatoriska uppbyggnad under
den tid då man var i opposition.
Privatisering, marknadsanpassning och systemskifte var budet från Mode-
raterna. Folpartiet ville ha husläkarsystem. Från Centern kom inga krav på
systemförändring - man var litet mer försiktig. Från kds, partiet som just
kommit in i riksdag och regering, hördes starka krav på ökade resurser till
sjukvården.
Man undrade vilka förslag som nu skulle komma i budgetpropositionen -
förslag som skulle reda ut alla problem som basunerats ut från talarstolarna
110
i valrörelsen och som många människor fann verklighetsfrämmande när de
jämförde med sina egna erfarenheter av den svenska sjukvården.
Något förvånad kunde man läsa i propositionen att regeringen anser att
svensk sjukvård präglas av hög professionalism och kvalitet. Det var ju be-
röm från oväntat håll. Problemen som utpekas är köer, sjukvårdens organi-
sation och sättet att finansiera sjukvården, men dessa problen anvisar inte
regeringen någon lösning på. Allting stoppas in i en utredning. Det beror
naturligtvis på att kraven från de olika partierna inte har kunnat förenas i en
gemensam sjukvårdspolitik. Några nya resurser till sjukvården finns inte
med. Nej, men det finns däremot hot om indragning av resurser!
Vi konstaterar: Regeringen hade inget att komma med. Därför blev det
en utredning - allt medan den organisation som utpekas som trög och cen-
tralplanerad driver en uppsjö av försöksverksamhet. Det tas nya grepp med
ekonomistyrning och skilda beställar- och utförarroller och för att främja
konkurrens och effektivitet. Detta och den nya vårdgarantin som beslutades
förra våren och som fullföljs i denna budgetproposition har redan satt press
på arbetet med att förkorta köerna i sjukvården. Det har faktiskt givit resul-
tat.
Fru talman! Det har fattats beslut ute i landstingen om valfriihet när det
gäller att välja doktor och vårdcentral, även över länsgränser. Arbete pågår
för att förbättra kontinuiteten och öka tillgängligheten.
Det talas också yvigt om köp och sälj. Jag är för min del inte säker på
att alla sådana försök faller väl ut. Det blir lätt för mycket köp och sälj och
räknande av pengar hit och dit för att efterlikna marknaden. Det skulle kän-
nas bra om en rejäl utvärdering kunde finnas som grund för vidare arbete.
Människor känner faktiskt oro inför framtiden när man börjar leka affär i
sjukvården. Känner inte regeringen eller riksdagsmajoriteten någon sådan
oro? Vi anser att det måste till andra värderingar än marknadens för att sjuk-
vård skall fungera bra. Människor engagerar sig i sitt sjukhus och i sin vård-
central. Jag tycker att vi skall vara rädda om det demokratiska inflytandet i
sjukvården.
Vi socialdemokrater tycker att vi har anledning att vara stolta över den
sjukvård som bedrivs i Sverige - den som vår sjukvårdspolitik lett fram till
och som syftar till att alla skall få god vård på lika villkor när det behövs. Den
socialdemokratiska sjukvårdspolitiken är en viktig del av välfärdspolitiken.
Några viktiga principer har varit och skall också framgent, enligt vår mening,
vara vägledande för hälso- och sjukvårdens utveckling.
Den skall betalas solidariskt och vara i huvudsak skattefinansierad.
Den gemensamma sektorn, genom kommuner och landsting, skall även i
framtiden ha ett övergripande ansvar för att tillhandahålla hälso- och sjuk-
vård. Det innebär att vi kommer att ha vård i offentlig regi kompletterad
med vård som ges inom ramen för kooperativ, stiftelser och enskilda vårdgi-
vare.
Hälso- och sjukvård skall ges efter behov och då den behövs.
Det skall finnas tillgång till god utbildning, goda arbetsmiljöer och en ar-
betsorganisation som kan kombinera det goda arbetet med kvalitet och ef-
fektivitet.
Det behövs kvalitetssäkring och utvärdering för att sjukvårdens utveck-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
111
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
112
ling skall ske på ett bra sätt. Och arbetet med att samordna resurserna inom
sjukvård och socialförsäkring måste fortsätta.
Fru talman! Vårdens resultat måste kunna följas upp, analyseras och stäl-
las i relation till kostnaderna. Politikernas uppgift är att ha ett helhetsansvar,
att bevaka rättvisan och ekonomin.
För att få bättre möjligheter till det, vill vi satsa ytterligare 2 miljoner på
statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik - SBU - som inrät-
tades 1987 och som nu blir en ny myndighet. SBU har redovisat flera viktiga
arbeten där man har påvisat hur pengar kan sparas samtidigt som vården blir
effektivare. Overksamma eller dåliga metoder kan utmönstras.
Genom att samordna resurserna och utarbeta riktiga vårdprogram för
t.ex. människor med ont i ryggen, vilket är en stor folksjukdom, finns det
enligt SBU:s arbete stora vinster att hämta, både mänskligt och ekonomiskt.
Vi menar att vår extra insats kan ge mycket tillbaka, och vi behöver det eko-
nomiska utrymmet. De medicinska framstegen måste komma alla till del.
Dessutom vet vi att det fortfarande finns skillnader i hälsa mellan olika
sociala grupper. Att utjämna dessa skillnader är en stor uppgift, och den stäl-
ler särskilda krav på förebyggande och hälsofrämjande insatser. Det är ytter-
ligare en orsak till att behålla vår hälso- och sjukvårdspolitik.
Vem står för förebyggande vård i ett genomprivatiserat system? Vem har
överblicken, och vem står för resurserna?
Fru talman! När det gäller primärvårdens organisation aviserar regeringen
en proposition senare i år om att inrätta ett husläkarsystem.
Husläkare är ett begrepp som Folkpartiet sedan länge har inmutat. Jag
tycker att det är förvånande att det nu inte finns en klar mening om vad det
egentligen innebär, eller föreligger det även i detta sammanhang menings-
skiljaktigheter i fråga om utformningen? Här har regeringen kommit på ef-
terkälken. Landstingsförbundet beslutade redan förra året att införa huslä-
kar- eller famiijeläkarsystem. Namnet behöver vi ju inte tvista om. Om inne-
börden är att alla skall kunna välja en läkare att varaktigt vända sig till, är
det helt i linje med det arbete som redan pågår i många landsting.
Från Socialdemokraternas sida vill vi framhålla att det är viktigt att pri-
märvården byggs ut, så att det finns tillräckligt många läkare i hela landet.
Det är ju en förutsättning för att människor överallt skall kunna välja läkare.
Det förebådade remisstvånget hos de kommande husläkarna står faktiskt i
motsatsställning till den valfrihet som redan finns. Hur har regeringen tänkt
i fråga om detta? Vad blir det av valfrihetsrevolutionen? Det kunde kanske
sjukvårdsministern har svarat på om han hade varit här i dag.
Vi vill betona att primärvården innehåller en rad viktiga uppgifter och att
faktiskt andra än läkare har viktiga ansvarsområden. Jag tänker på distriks-
sköterskoma och barnmorskorna som utför ett självständigt arbete när det
gäller barn- och mödrahälsovård. Jag tänker på sjuksköterskor och sjukgym-
naster som utför både behandlande och förebyggande vård. Vi menar att de-
ras ställning måste klargöras och stärkas i ett husläkarsystem som hittills ute-
slutande har diskuterats ur läkarperspektiv. Det är mycket otillfredsstäl-
lande. Ofta står faktiskt andra personalkategorier än läkare för kontinuite-
ten i vården och för såväl det förebyggande hälsoarbetet som det sjukvår-
dande.
Som exempel kan jag nämna diabetesmottagningarna, som sköts av sjuk-
sköterskor. Det är en bra och kostnadseffektiv verksamhet. Den kompeten-
sen och den verksamheten får inte tappas bort i en kommande husläkarre-
form. Här har läkare och sjuksköterskor olika kompetens som inte kan er-
sätta varandra. Vi begär också i en av våra reservationer att försöket med
läkemedelsförskrivning av distrikssköterskor skall redovisas, så att det kan
vidareutvecklas till fler områden.
I detta sammanhang vill jag också nämna något om barnhälsovården. Den
socialdemokratiska regeringen uppdrog förra våren åt socialstyrelsen att se
över hur barnhälsovården har utvecklats efter integreringen i primärvården.
Det har kommit en rapport. Där konstateras att barnhälsovården når prak-
tiskt taget alla barn. Men rapporten visar också på vissa brister.
Den barnmedicinska kompetensen är ojämnt fördelad i landet. Tidsbrist
och brist på metoder för att ge bra och tidiga insatser för grupper med mer
sammansatta behov anges. Vi tycker att det är viktigt att regeringen lägger
fram förslag som tillförsäkrar alla barn en god hälsovård. Här har vi goda
traditioner och goda resultat som måste upprätthållas. Sjuksköterskans roll
är också i det här sammanhanget betydelsefull.
Fru talman! Barbro Westerholm påpekade att vi motsätter oss att aidsde-
legationen skall inlemmas i det nya folkhälsoinstitutet. Vi motsätter oss inte
att det sker på sikt. Men tidpunkten nu är illa vald. Viktigt arbete pågår i
delegationen, och det får inte störas av att folkhälsoinstitutet nu skall starta
och som säkert har en mängd inkörningsproblem och många viktiga frågor
att bötja arbeta med. Vi ber faktiskt regeringen att tänka igenom detta och
tänka om i denna fråga.
Vi begär också att regeringen kommer till riksdagen med förslag som byg-
ger på alternativmedicinkommitténs betänkande. Det är viktigt att samhäl-
lets syn på alternativmedicinen klarläggs. Det är för många människor en
mycket viktig valfrihet att med största möjliga säkerhet kunna välja alterna-
tiva behandlingsformer. Det är också viktigt att stävja avarter på detta om-
råde. Det finns viktiga förslag när det gäller bl.a. utbildning och regler för
marknadsföring att ta till vara i denna utredning.
För övrigt har det ju lagts fram propositioner i fråga om olika delar av
utredningen. Det gäller legitimation av kiropraktorer, injektionslagen och
hälsovårdhemmen.
I mitt anförande har jag hittills inte nämnt något om Ny demokrati och
partiets syn på sjukvården. Ny demokrati har ju också väckt motioner. Bl.a.
menar man att det är riktigt att minska anslagen till sjukvården rejält. Seder-
mera har Ny demokrati i utskottet helt anslutit sig till regeringens politik.
Vad det kan betyda får vi väl se i sinom tid, när regeringens utredande blir
klart.
En sak är säker: den utredning som nu har tillsatts på riksdagens tidigare
begäran för att sätta sig in i problematiken med prioriteringar i sjukvården
kommer att få det alltmer bekymmersamt, i takt med att de som vill dra ner
anslagen till sjukvården får genomslag i regeringens politik.
Vi anvisar i våra reservationer utvecklingsvägar för sjukvården. Rege-
ringen har ingenting annat att komma med än utredningar.
Herr talman! Vi markerar i våra reservationer områden som vi tycker är
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
113
8 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 99
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
114
särskilt viktiga. Även om jag givetvis står bakom alla våra reservationer yr-
karjag nu, för att kammaren skall vinna tid, enbart bifall till reservationerna
1, 2, 11 och 16.
Anf. 149 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Husläkarsystemet har i försök visat sig vara omtyckt av pa-
tienterna och kostnadseffektivt. Landstingsförbundet har ställt upp på det.
Att det inte kommer förslag förrän till hösten beror just på de frågetecken
som Ingrid Andersson här själv tog upp. Det finns vissa saker som behöver
klaras ut innan man sätter husläkarsystemet i sjön. Det gäller just övriga per-
sonalkategorier, remissförfarande osv. Jag tog upp det i mitt anförande.
SBU gör ett bra jobb. Men jag tycker att det är väl så viktigt att man i
vården lokalt börjar arbeta med den självkritiska granskningen av vilka
vårdprinciper man skall använda. Det visar sig på läkemedelsområdet att om
man gör värderingarna ute i vården, tillämpas de också och efterlevs bättre
än om det hela centralstyrs. Jag tror på en mix mellan centralt arbete från
SBU och lokalt arbete. Vi tycker att den summa som är anslagen till SBU är
rimlig.
Förebyggande vård i husläkarsystem har i försök visat sig vara väl så ge-
nomförbar som i den primärvård vi har haft tidigare. Det har inte varit lätt
att i primärvården prioritera förebyggande insatser. Det finns möjligheter att
i båda typerna av system premiera det förebyggande arbetet.
Avsikten är naturligtvis inte att störa pågående arbete i aidsdelegationen.
Men det måste sättas upp ett datum för när en organisation formellt förs in
i folkhälsoinstitutet. Vi har vid olika tillfällen försäkrat oss om att denna
överflyttning inte skall hejda arbetet i aidsdelegationen och dess sekretariat.
Det är en stor fråga, hur man stimulerar läkare att arbeta i hela landet.
Jag hinner inte på dessa två minuter gå in på detta. Det handlar om arbetssti-
mulans, möjligheter till barntillsyn, jobb för båda, forskningsmöjligheter
osv.
Anf. 150 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Att jag är förvånad över att man inte är klar över hur huslä-
karsystemet skall se ut och organiseras beror på att Folkpartiet under många
år har drivit frågan. Jag har på hemmaplan folkpartistiska landstingsråd som
har lovat att det 1993 skall finnas husläkare. Jag tror inte att det löftet kom-
mer att infrias. Det beror naturligtvis på att det inte kommit fram något för-
slag. Detta beror i sin tur på att man inte har klarat ut alla problem. Man har
inte tänkt på att primärvården innehåller så många andra uppgifter som man
måste se till att bibehålla. Det gäller inte minst det förebyggande arbetet och
övrig personals ställning och arbetsuppgifter.
Jag är övertygad om att SBU behöver mera pengar. Vi har i dag i utskottet
beviljat ytterligare 2 miljoner för innevarande år. Vi tror att de pengarna
kommer att behövas också nästa år. Vi tror att det är en bra sparbössa att
stoppa dessa pengar i. Jag tror att SBU har mycket att ge i effektivisering,
som ger oss resurser till andra saker som är viktiga att göra inom sjukvården.
Avsikten är inte att störa aidsdelegationen, sade Barbro Westerholm. Nej,
det tror jag inte heller. Därför vill jag gärna uppmana Barbro Westerholm
att se till att påverka så att det sätts ut ett senare datum. Aidsdelegationen
arbetar mycket bra som den gör nu. Den är inte i behov av någon omorgani-
sation.
Anf. 151 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Aidsarbetet mår väl av att inordnas i missbrukarprogrammet
och programmet om sexuellt överförbara sjukdomar. Då programmen går i
gång är det viktigt att HIV/aids-arbetet inlemmas i arbetet från början för
att inte tappa tempo.
Ingrid Andersson får det att låta som om husläkarsystemet inte har någon
grund och är oprövat. Huvudprincipen är klar. Den är prövad. Men det finns
en del marginella ting som är viktiga att ta ställning till - barnläkarkompeten-
sen, barnhälsovården och remissförfarandet. Jag ser inte några problem i att
lösa detta till hösten. Men det är viktigt att lyssna på invändningar och syn-
punkter, så att det vi fattar beslut om och genomför blir bra. Det gäller i
detta fall precis som när det gäller finansieringssystemen, där vi har tillsatt en
utredning. Den här borgerliga regeringen lyssnar och tar till sig synpunkter.
Regeringen är öppen för dem och för att inlemma bra förslag i det vi vill
genomföra.
Finansieringsfrågan är oerhört stor och genomgripande. Jag skulle tycka
att det var helt fel om man inte hade en utredning, där man i demokratisk
ordning arbetade fram förslagen.
Anf. 152 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är också rädd för att aidsdelegationen tappar tempo om
man skall infoga den i en helt ny organisation som skall starta mängder av
andra projekt. Det finns väl ingenting som hindrar att det nya folkhälsoinsti-
tutet håller goda kontakter med aidsdelegationen i ett inledningsskede. Det
kan passa mycket bra att inlemma aidsdelegationen senare, när det nya insti-
tutets organisation har fått sätta sig. Aidsdelegationen är inne i ett mycket
viktigt skede, när vi talar om EG, öppna gränser osv. Det är viktigt att aids-
delegationen får arbetsro.
Det är ingenting märkvärdigt med husläkarsystemet, om det bara vore att
välja sin läkare och få kontinuitet i läkarvalet. Det pågår arbete ute i lands-
tingen. Vi har inte sett förslaget till hur regeringens husläkarsystem skall se
ut. Jag befarar att det kommer att innebära en stor privatisering och att man
tappar greppet om det förebyggande arbetet och övrig personals möjlighet
att arbeta förebyggande. Det är oerhört viktigt att det finns kvar. Vårt sätt
att organisera det förebyggande arbetet har betytt mycket för både barns och
kvinnors hälsa. Vi får inte tappa bort det goda arbetet i den framtida sjukvår-
den.
Anf. 153 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Ingrid Andersson sade i sin inledning att Centern hade varit
litet försiktig i valrörelsen och inte tagit ställning för ett systemskifte när det
gäller sjukvården. Det är riktigt, och det beror på att vi vanligtvis står med
fotterna på jorden. Vi vet att ingenting i världen är antingen svart eller vitt.
Vi har många gånger hävdat att det finns många kvaliteter att försvara i den
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
115
|
Prot. 1991/92:99 23 april 1992 |
svenska sjukvården. De andra partierna får svara för sig, men jag har inte |
vården.
|
Socialpolitik - |
Ingrid Andersson sade att det fanns ett oväntat beröm i budgetpropositio- På sjukvårdens område vet vi att det finns oerhört stora problem. Det är Avslutningsvis vill jag säga att jag har en något annorlunda uppfattning Anf. 154 INGRID ANDERSSON (s) replik: Herr talman! Rosa Östh och jag är överens om att Centern inte har velat Jag är också överens med Rosa Östh om att det även i socialdemokratiska Anf. 155 ROSA ÖSTH (c) replik: Herr talman! I direktiven för den utredning som skall se över hela organi- |
116
Anf. 156 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Rosa Östh att hon alltid kan lita på oss och
på att vi skall komma med konstruktiva förslag. Det tycker jag att vi gör
redan i dag, så egentligen skulle vi inte behöva ha den här utredningen, men
nu finns den ju ändå. Jag tycker också att det skall bli intressant att sitta med
i den utredning som handlar om sjukvårdens prioriteringar, men jag tror att
det innebär ett oerhört svårt arbete. Ju mindre pengar sjukvården får och ju
mer av systemskiften, förändringar och privatiseringar som sker, desto svå-
rare tror jag att vårt arbete blir när det gäller att göra de rätta prioritering-
arna. Jag skulle helst se att man jobbade med SBU och tog vara på den för-
ändringskraft som finns ute i landstingen.
Vi har klart för oss hur vi vill ha finansieringen av sjukvården. Det bör
vara en skattefinansiering. Vi tycker att det är bra att landstingen har ett
helhetsansvar när det gäller att planera för sjukvården. Sedan kan det ingå
privata element i detta. Det behövs ett helhetsansvar för sjukvårdsplane-
ringen om vi skall få ut den sjukvård av systemet som vi tycker att människor
är betjänta av. Vi vet ju att det florerar en hel del konstiga sjukvårdsproduk-
ter ute på den fria marknaden, som vi inte minst ser som anmälningsärenden
i ansvarsnämnden. Jag hoppas att den utvecklingen inte skall breda ut sig.
Anf. 157 JOHAN BROHULT (nyd) replik:
Herr talman! Ingrid Andersson har framfört en liknande invändning som
Barbro Westerholm gjorde, nämligen att vi inte har någon finansiering för
dessa miljarder. Mitt svar blir i stort sett detsamma. Vi föreslår ingen ned-
läggning av verksamhet utan en omstrukturering av organisationen. Vad jag
menar med detta framhöll jag i mitt anförande om 15 minuter. Med detta
förslag sparar man pengar. Det framgår bl.a. av motion SoU250. Denna mo-
tion kommer jag i morgon att rösta för. En förutsättning för att spara pengar
är att man får genomföra sina åtgärder, annars går det inte att spara. Jag har
inte fått genomföra vad jag har föreslagit i motionerna. Men, herr talman,
jag har lärt mig läxan. Jag skall reservera mig för alla mina motioner och
kanske också trycka på knappar här i kammaren så att jag kraftfullare mar-
kerar detta.
Anf. 158 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Johan Brohult talar om omstrukturering. Han hämtar ofta
sina exempel från Holland och Tyskland. Jag vet inte om det är så bra att
göra sådana jämförelser. I Tyskland besöker vaije person en läkare 13
gånger per år. I Sverige gör vi det tre gånger per år. Det kan hända att vi går
för sällan till doktorn i Sverige. Men jag tror att systemet i Tyskland, där man
har betalt per besök, gör att doktorn får en önskan att se patienten många
gånger. Läkaren sätter där t.ex. på plåster och sköter andra sådana saker.
Jag tror inte att det är ett system som det är bra att ta efter här i Sverige.
Anf. 159 JOHAN BROHULT (nyd) replik:
Herr talman! Får jag förtydliga vad vi framhåller i våra motioner genom
att referera till en del hemställanspunkter. Sjukvårdsproduktionen blir pro-
ducentoberoende, vilket medför att produktion och finansiering skiljs åt.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
117
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
118
Man bör införa ett nationellt försäkringssystem som garanterar patienten
vård. Det bör bli fri etablering, vilket möjliggör fri konkurrens. Patienten
skall dock alltid vara skadeslös. Vi föreslår att man skall kunna bygga ålder-
domshem som är en billigare vårdform än den nuvarande där patienten åker
fram och tillbaka. Landstingens rätt att beskatta medborgarna skall upp-
höra, eftersom man har övergått till ett privat system. Man skall inte ha
dubbla och ibland tredubbla huvudmannaskap, som försvårar.
Detta var bara några exempel på genomgripande åtgärder. Det är alltså
inte fråga om huruvida man besöker en läkare 3 eller 13 gånger per år. Det
är fråga om en genomgripande organisation. Som jag har hävdat tidigare här
i kammaren har vi förslag som gör sjukvården bättre. Om sjukvården blir
bättre så blir den också billigare.
Anf. 160 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Johan Brohult har talat om olika förslag. Men jag tror inte
att dessa förslag skulle göra sjukvården bättre. Jag tror inte på en förändring
av finansieringen på ett sådant sätt som Johan Brohult beskriver den. Vi har
sjukförsäkringar och finansiering över skatten. Landstingen har ett helhets-
ansvar. Den organisation vi har går mycket väl att utveckla. Mycket arbete
pågår. Jag tror som sagt inte på Johan Brohults många förslag, särskilt inte
när han hämtar inspiration från Holland och Tyskland. I dessa länder håller
man faktiskt på att förändra sin organisation för att mera efterlikna vår.
Anf. 161 BO NILSSON (s):
Herr talman! I min motion SoU488 begär jag att samhället skall satsa mer
på epilepsivården i vårt land. I Sverige finns ca 100 000 personer med epi-
lepsi. Det innebär att de då och då kan få epileptiska anfall. Ett sådant anfall
beror på en tillfällig störning i hjärnans funktioner, som uppkommer då en
kraftigt förstärkt och okontrollerad nervimpuls sprider sig över hjärnbalken.
Det finns många orsaker till epilepsi. Det innebär att vem som helst när
som helst kan få epilepsi. Anfallet kan t.ex. bero på en huvudskada vid en
trafikolycka. Skadan kan ha lämnat en ärrbildning i hjärnan som stör sam-
spelet mellan nervceller och orsakar anfall. Sviter efter en svår förlossning,
en hjärnblödning, en tumör eller en hjärnhinneinflammation kan också or-
saka epilepsi. Många gånger kan man inte klarlägga orsaken.
För många människor med epilepsi kommer anfallen så sällan att själva
anfallet inte är det största problemet. De största svårigheterna vållas ofta av
okunnighet, rädsla och fördomar som i århundraden följt epilepsin. Dessa
fördomar har i Sverige fått särskild näring av den lagstiftning som infördes i
mitten av 1700-talet och som förbjöd personer med epilepsi att gifta sig och
skaffa barn. Äktenskapsförbudet grundades på antagandet att epilepsi var
en ärftlig sjukdom. Trots att detta motbevisades av en svensk forskare 1928
dröjde det till 1969 innan äktenskapsförbudet upphävdes.
Men skadeverkningarna kvarstår alltjämt. Erfarenheten ger sålunda be-
lägg för att allmänheten grundlagt och bibehållit rent vidskepliga, ofta
skräckblandade föreställningar om epilepsi. Att en föråldrad och diskrimi-
nerande lag tillåtits fortleva långt in i vår tid ålägger samhället ett särskilt
ansvar att genom förbättrad epilepsivård stärka de epilepsisjukas ställning.
I de utredningar som redovisats och refererats i socialutskottets betän-
kande slås fast att uppföljningar av omfattande operationsmaterial ger resul-
tatet anfallsfrihet eller nästan anfallsfrihet hos 60-90 % av de opererade. Be-
hovet av utredning inför epilepsikirurgi föreligger enligt de båda utredning-
arna för ca 12 000 personer inom epilepsipopulationen i landet. Av de ut-
redda beräknas ca 3 000-5 000 behöva opereras. Operationsbehovet skall
jämföras med den nuvarande operationskapaciteten, som är omkring 60 epi-
lepsioperationer i hela landet. En stor del av de fall som kan komma i fråga
för utredning och kirurgi utgörs av barn.
Herr talman! Jag tycker att utskottet gör det lätt för sig då man åberopar
ytterligare utredningar som skäl för att inte heller nu ta några initiativ med
anledning av min motion. Den utredning som man i så fall väntar på har så-
vitt jag vet inte något uppdrag som berör epilepsikirurgin. Jag tycker att det
finns starka skäl att göra något redan nu, inte bara vänta och se. Man brukar
ju ofta tala om väntetider i sjukvården, men när det gäller epilepsi kan man
verkligen tala om väntetider.
Jag fick i dag med posten ett brev från Epilepsiföreningen i norra Älvs-
borg, där man uttryckte stor oro för att man i Älvsborgs läns landsting vill
spara 25 % på epilepsivården. Detta är naturligtvis både oförskämt och
omöjligt om man vill ta hänsyn till personer med epilepsi. Detta exempel
visar att man inte bör vänta längre på åtgärder.
Herr talman! Det finns alla skäl till en ökad satsning på epilepsivården nu.
Detta gäller inte minst för barn med epilepsi och behov av epilepsikirurgi.
Ett bifall till min motion 488 skulle ha skapat möjligheter för en sådan sats-
ning.
Anf. 162 PETER KLING (nyd) :
Herr talman! Jag skall tala litet om Ny demokratis syn på alkoholen.
Till att börja med vill jag tala litet om förmynderiet. Vi från Ny demokrati
vill inte bedriva förmynderi över medborgarna när det gäller alkoholproble-
matiken. Vi anser att alla vuxna svenska människor är vuxna och kan ta hand
om sig själva. De är inga treåringar som behöver gå i ledband och hållas i
handen.
Jag skall nu tala om vad vi vill göra och hur vi vill utforma alkoholpoliti-
ken.
Vi har i vår motion föreslagit att det så snart som möjligt skall bli tillåtet
att sälja öl och vin i livsmedelsbutiker, bensinstationer m.m. Det statliga för-
säljningsmonopolet, Systembolaget, skall avvecklas före år 1995, dvs. före
inträdet i EG. Vi vill ha öppet på Systembolaget på lördagarna tills vi av-
vecklar Systembolaget.
Lägsta ålder för inköp skall vara 18 år. Vid 18 år är man myndig här i Sve-
rige. Man kan t.o.m. bli statsminister det året om man har bra tur. Då bör
man också vara så pass myndig att man kan handla på Systembolaget.
Vi anser att servering av alkoholhaltiga drycker inte skall vara kopplad
till mattvång, och att restauranger skall kunna hålla öppet i förhållande till
efterfrågan och inte ha reglerade stängningstider som beslutas av myndighe-
ter och politiker.
Ansökan att servera alkohol skall ges generellt till alla, om inte särskilda
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
119
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
120
skäl talar emot detta. Kommunerna skall vara tillståndsmyndigheter. Indrag-
ning av tillstånd för restauranger och andra utskänkningslokaler skall vara
tidsbegränsad till högst två månader. Dock skall möjlighet finnas att vid upp-
repade överträdelser dra in tillståndet permanent.
Det är i stort sett vad vi säger i vår motion. Jag vet att 80 % av svenska
folket står bakom detta. I den här kammaren är däremot 60-70% emot
detta. Det är synnerligen märkligt, eftersom vi i denna kammare skall repre-
sentera folket och inte oss själva.
Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till motion So249 yrkande
6 under mom. 70 och till motion So249 yrkande 1,2, 3 och 8 under mom. 72,
samt till motion So249 yrkande 9-13 under mom. 74.
Anf. 163 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Ny demokrati är verkligen historielöst när det gäller alkohol-
området och varför vi har de alkoholrestriktioner vi har i dag. Restriktio-
nerna är naturligtvis tillskapade som en kompromiss mellan individuell frihet
och solidaritet med dem som hamnat i ett missbruk eller är på väg dit, och
med deras anhöriga.
Det gjordes försök med försäljning av starköl i livsmedelsbutiker på Väst-
kusten för ett antal år sedan. Det tog en ände med förskräckelse, vilket inne-
bar att man avbröt försöket i förtid på grund av de missbruksbekymmer och
skadeverkningar som där dök upp.
Lördagsstängningen är också baserad på försök som visade att med lör-
dagsstängt på Systemet minskade våldet mot kvinnor och barn på lördags-
kvällarna. Det fanns helt klara belägg för det.
Då tyckte vi som var med om besluten i början av 1980-talet att bekvämlig-
heten fick stå tillbaka för solidariteten med dem som drabbades på det här
viset.
Det är sådant som ligger bakom den alkoholpolitik som vi har varit över-
ens om här i Sveriges riksdag.
Nu skall alkoholkommissionen se över bestämmelserna. Vi skall naturligt-
vis inte ha meningslösa restriktioner. Men de två som jag har tagit upp är
ganska nya, och där finns klara belägg för de positiva effekter de har.
Sedan till Systembolaget. Jag vet att Ny demokrati har irriterats på köerna
och har räknat ut att det kostade 300 - eller var det 500? - miljoner att stå i
kö där. Detta skall ställas mot de 100 miljarder som alkoholskadorna kostar
det här landet varje år. Kunde vi minska de skadorna med bara en procent
skulle mycket vara vunnet i både pengar och mänskligt lidande.
Anf. 164 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Enligt vår syn att se på saken, Barbro Westerholm, kan vi
inte få ner alkoholkonsumtionen genom att ”låsa in” alkoholen och ta oer-
hörda priser för den. Däremot tror vi att vi kan få ner alkoholkonsumtionen
genom tre åtgärder: För det första genom en kraftig upplysning till ungdo-
mar om att alkoholen är skadlig. För det andra genom en upplysningskam-
panj om att alkoholen kostar samhället 100 miljarder kronor. För det tredje
skall vi politiker framför allt, när vi har talat om de här två sakerna för
svenska folket, säga till dem - de är nämligen absolut kapabla att klara av
att ta emot en sådan upplysning - att det nu är upp till dem själva att välja
hur de skall göra. Vi har också i vår motion sagt detta. Det glömde jag tyvärr
att påpeka.
Många undersökningar säger att mörkertalet ligger på 15-20 %. Om man
lever ute bland folk inser man att det måste vara helt fel. Det ligger nog sna-
rare på uppemot 35-40 %.
Hur skall vi göra när vi går med i EG och allting blir fritt? Barbro Wester-
holm måste ju förstå att alla då kommer att göra precis som man gör i Dan-
mark, nämligen handla sitt öl utomlands.
Vi måste ju någon gång anpassa oss, och någon gång måste vi faktiskt be-
myndiga svensken.
Anf. 165 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Vi är överens om att det behövs kraftiga upplysningskam-
panjer, men det behövs också kontinuerlig upplysning riktad till ungdomar
och deras föräldrar. Föräldrar är nämligen ungdomarnas främsta föredö-
men. Det handlar därför också om föräldrarnas alkoholvanor och deras syn
på alkoholen.
Naturligtvis handlar det också om kostnaderna, men tillgängligheten har
i både internationella och svenska studier visat sig ha betydelse. De tillgäng-
lighetsbegränsningar vi har i Sverige påverkar konsumtionen nedåt.
Det är väl ingen som vet precis vilket som är det sanna mörkertalet.
När det gäller EG-anslutningen kan vi få problem. Jag håller med om att
upplysning, information, attitydförändringar och opinionsbildning är väldigt
viktiga innan vi går med i EG - vilket jag hoppas vi gör - för att så att säga
vaccinera svensk befolkning mot en förändrad exponering för alkohol. Vi
skall också komma ihåg att det finns EG-länder som vill driva samma politik
som vi. Engelsmän, danskar och irländare ser med förväntan på att vi skall
komma med i EG, så att vi kan göra gemensam sak när det gäller att utnyttja
de mer restriktiva instrumenten och prisinstrumentet.
Anf. 166 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Barbro Westerholm måste ju ändå inse att hembränningen
har ökat kraftigt under de senaste tio åren, även om inte undersökningarna
säger det. Jag kände för tio år sedan en, kanske två personer som sysslade
med detta. Nu säger jag här att jag känner folk som bedriver brottslig verk-
samhet, men jag känner också personer som går mot rött ljus och sådana
som kör för fort, så kom nu inte med några argument runt det! I dag känner
jag, indirekt eller direkt, 10-15 människor som bränner hemma själva. Visst
har detta ökat. Jag är ute bland byggnadsarbetare, jag är ute bland indu-
striarbetare, och jag är ute bland chefer, och jag vet själv att det har ökat
markant. Det är bara att öppna ögonen och se ut i samhället.
Att reglera alkoholkonsumtionen genom exempelvis prisökningar funge-
rar inte när vi går med i EG, och det vet Barbro Westerholm mycket väl.
Då kommer vi att få en mycket kraftig import genom privatpersoner. Man
kommer att ta in 10-15 liter i form av bl.a. öl. Vi kommer att få precis
samma problem som danskarna har.
Jag tror personligen, och jag tror att också de flesta svenskar tror och vet
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
121
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
122
och känner att det är rätt, att det enda som hjälper är att upplysa folk om att
det är problem med alkohol, att det leder till stora skadeverkningar i samhäl-
let och att det kostar mycket pengar för samhället. Titta bara vad som hände
när vi hade en kraftig kampanj mot rökningen. Vad hände då, Barbro Wes-
terholm? Jo, rökningen minskade markant. Så slutade upplysningskampan-
jen, och då har rökningen ökat igen.
Vad vi skall göra är att avdramatisera alkohol. Det skall inte vara något
hysch-hysch runt den, utan släpp den så småningom fri, och lär svenskarna
att umgås med den på ett vettigt sätt genom att vi själva tar ansvaret för alko-
holkonsumtionen! Det är den enda chansen att få ned konsumtionen.
Anf. 167 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Debattordningen är litet märklig. Jag återgår till sjukvården.
Sjukvården har i dag problem i alla världens länder. Kostnaderna är höga
och har överallt varit kraftigt stigande under det senaste decenniet.
I Sverige går vi ungefär tre gånger om året till doktorn, och det är egentli-
gen inte särskilt mycket med tanke på allt vi betalar för vår sjukvård. I Ku-
wait är siffran sju besök om året. I Tyskland ligger den på strax över elva. I
Tjeckoslovakien går man fjorton gånger om året, och i Kina går man femton
gånger om året till doktorn. Det som är gemensamt för de här länderna är
att de har kö till sjukvården.
Man kan konstatera att konsumtionen av sjukvård är om inte omättlig så
i varje fall i dag omätlig. Det är viktigt att komma ihåg att efterfrågan och
behov när det gäller sjukvård inte alls är samma sak. Konsumtionen eller
efterfrågan styrs av behovet, priset, avståndet, förväntan och utbudet.
Här i Sverige har Socialdemokraterna konsekvent valt att använda utbu-
det för att styra konsumtionen, dvs. man styr med köbildning. De andra fak-
torerna - priset, avståndet, förväntan - har vi styrt närmast för att maximera
efterfrågan. Det problem som då uppstår är att styrning med köer inte är
optimalt, även om man kan hävda att det är rättvist att alla står i samma
kö. Nu försöker man också avskaffa köerna, och då tappar man fullständigt
kontrollen över både konsumtionen och kostnadsutvecklingen.
Landstingen hade 1986 14 miljarder i reserver, och nu växer skuldsätt-
ningen snabbt. De olika landstingen ägnar sig åt desperata och okoordine-
rade åtstramnings- och besparingsförslag, olika överallt, och röran ökar.
Vi kan inte längre betala själva för vården. Den har blivit för dyr när den
behövs på allvar för den enskilde, och dessa kostnader måste utjämnas mel-
lan olika individer. Vi får då en mellanhand - det kan vara staten, det kan
vara landstinget eller ett försäkringsbolag - som betalar huvuddelen av sjuk-
vården, och så är det i nästan alla länder.
När man har ett försäkringssystem vill försäkringstagarna ha ut maximalt
av systemet, och patienten vill alltså ha ut så mycket vård som möjligt för
sina försäkringspengar. Samtidigt vill vårdproducenten naturligtvis också ha
ut maximalt ur systemet, antingen som lön eller till bättre resurser. Man får
på så sätt en systematisk mjölkning från båda hållen. Betalar man från för-
säkringssystemet för besök eller för åtgärder, får man många besök eller om-
fattande åtgärder, och eftersom de flesta besök är återbesök kan vårdprodu-
centerna styra konsumtionen synnerligen effektivt.
Det är faktiskt inte produktivitet utan det är effektivitet som vi behöver. I
det sammanhanget skiljer sig sjukvården från de vanliga företagsschablo-
nerna, och de sedvanliga företagsekonomiska lösningarna passar inte. Vi be-
höver skapa marknadsekonomiska spelregler som stimulerar till effektivitet
och inte till produktivitet, för det är väldigt lätt att åstadkomma.
Samtidigt vill vi ha en solidarisk betalning efter förmåga, och vi sitter dess-
utom i den sitsen att vi har en snabbt åldrande befolkning, och vi vet att kost-
naderna för en 80-åring är 16 gånger högre än för en 60-åring. Det kräver
lösningar som gör det möjligt för oss att leva upp till dessa de mest utsattas
behov.
Vi väntar på en utredning, och jag vill ge några personliga reflektioner om
hur jag tror att man måste gå fram för att uppnå ett vettigt system. Jag tror
att man måste gå över till ett capiteringssystem, litet av det man har i Dan-
mark, där man betalar per år och inte per besök. Då blir det intressant med
färre besök och ett helt annat intresse för förebyggande åtgärder. Egentligen
tycker jag att det gamla kinesiska systemet, där man betalar doktorn när man
är frisk men inte när man är sjuk, är det suveräna. Sjukhusvården måste få
mer av köpar- och säljarsystem, där patienten och hans läkare väljer vården
där den är bäst och billigast bland konkurrerande sjukhus. På sikt ser jag
gärna också olika ägarstrukturer. Det är inte säkert att alla åtgärder skall
vara billiga. Fettsugning i stället för bantning är inte nödvändigtvis ett sam-
hällsansvar.
HMO- och DRG-system har diskuterats mycket på senare tid och prövats
på många håll. De har påtagliga fördelar, men de är manipulerbara, vilket vi
ser alltmer av.
Det finns inget annat land i denna värld som har funnit ett optimalt sjuk-
vårdsfinansieringssystem, men politikerstyrningen är det som är svårast att
anpassa till förändringar i vårdpanoramat. Det fungerar långsamt, och det
är lätt att manipulera för kravmaskinerna. Därför har få länder valt det syste-
met.
Det är viktigt att patienten åter får makten över sjukvården, genom att
han får makten över pengarna. Vi måste ha ett sjukförsäkringssystem som
är allmänt och obligatoriskt, så att ingen ramlar ut, men som samtidigt inne-
håller kostnadsbegränsande funktioner - i ungefär den tappning som jag har
skisserat.
Jag välkomnar att utredningen tillsätts och tar tag i problemen och att vi
får ett annat och bättre sjukvårdsfinansieringssystem. Jag kan inte se att vi
kan hitta något optimalt sådant, men jag tror att vi kan göra mycket för att
få det att fungera. Riktig trygghet får vi först när de svårast sjuka, handikap-
pade och invalida är säkra på att de får den vård de behöver. Då måste det
finnas pengar som räcker, och då måste vi ha ett finansieringssystem som gör
det möjligt att ha de pengarna till de mest utsatta.
Anf. 168 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Tre motioner som jag har väckt behandlas i detta betän-
kande. Två av dem har jag skrivit tillsammans med Wiggo Komstedt, och de
handlar om att vi vill få en utredning till stånd angående något som vi kallar
för ett livstestamente. Vetenskapen i allmänhet och läkarvetenskapen i syn-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
123
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
124
nerhet har gjort stora framsteg - det skall vi inte betvivla - men samtidigt
har det inneburit att människor i livets slutskede hamnar i en situation som
de, om de hade varit vid medvetande, icke hade velat befinna sig i.
Om jag ligger på sjukhus och är vid medvetande kan jag, såvitt jag förstår,
säga till doktorn att han skall sluta att behandla mig, och då skall doktorn
följa den rekommendationen. Om jag däremot inte är vid medvetande men
har skrivit på ett papper som är undertecknat där det står, att om jag hamnar
i en sådan situation där jag inte längre, baserat på vetenskaplig expertis, för-
modas bli kontaktbar vill jag inte ha någon livsuppehållande behandling -
jag vill inte sluta mina dagar förnedrad som ett kolli - får läkaren inte ta
hänsyn till detta.
Men även här finns undantag. För något år sedan hände ett tragiskt över-
fall i Malmö. En kvinna i rullstol blev nedslagen, förlorade medvetandet och
avled senare. I hennes journal stod det att hon tillhörde en religiös sekt och
att man i denna sekt förbjöds att ta emot blod, och det respekterade läkaren.
Det är litet egendomligt att man gör det i det ena fallet men inte i det andra.
För inte så länge sedan presenterades en undersökning, där det visade sig
att en stor majoritet av svenska folket tyckte att man skulle ha rättigheten
att själv bestämma hur man ville sluta sitt liv. En del länder i Europa, t.ex.
Holland, har accepterat det systemet.
Nu finns det en lång text i betänkandet med anledning av dessa motioner,
och tydligen är en ny utredning på gång. Jag är alltså nöjd med det svaret.
Däremot, herr talman, är jag inte nöjd med det svar som gäller min mo-
tion angående myndiga människors rätt att köpa alkohol på Systembolaget.
Det förs i dag i Sverige en egendomlig debatt, och detta betänkande har inte
gjort debatten mer lättförståelig. Jag tillhör dem som påstår att alkoholen
förvisso skapar en del problem, men det gör säkert också dagens svenska
alkoholpolitik. Jag skall ta några exempel.
Det finns motioner där det krävs att man på teatern skall ha rätt att servera
vin under pausen. Det säger utskottet nej till. Då tycker jag att vi i riksdagen
skall vara konsekventa. Vi har faktiskt varit bjudna på teaterbesök och fått
vin i pausen, och när det blir aktuellt nästa gång bör t.ex. talmannen säga
ifrån, att vi inte skall bli bjudna på den drycken. Om inte svenska folket kan
hantera den, hur skall då vi kunna göra det?
På flera ställen runt om i världen kan man i dag handla taxfree sprit när
man kommer tillbaka till hemlandet, och det fungerar utmärkt. Det skulle
kunna gå i Sverige också, men icke. Man kan köpa sprit på flygplanet från
ett annat land, men inte när man har landat. Det är praktiskt att kunna göra
det, även när man kommer hem till Stockholm eller till Sturup.
Något som också är förvånansvärt är öppettiderna och serveringstiderna.
Kl. 9.30 kan A-laget hänga på dörren till Systembolaget på Vasagatan, men
den som skall bjuda en affärsbekant på ett glas vin till lunch på en restaurang
får vänta till kl. 12. Konsekvensen och logiken är inte helt glasklar. Herr tal-
man! Om ett politiskt parti i något av EG:s nuvarande medlemsländer skulle
gå till val på en alkoholpolitik som den vi i dag har i Sverige, är jag övertygad
om att dess inflytande kraftigt skulle minimeras.
Det har ändå skett en viss tillnyktring i debatten. För drygt ett halvår se-
dan hade jag en debatt med socialminister Westerberg angående mörkertalet
vad gäller den svenska alkoholkonsumtionen. Jag refererade då till en orga-
nisation, och jag fick omedelbart beskedet att den inte var seriös, utan att
den var en partsorganisation. I dag, när samma ämne behandlas i detta be-
tänkande, refererar utskottet plötsligt till exakt samma organisation. Gra-
cerna och insikterna skiftar tydligen ganska snabbt.
Min motion handlar alltså om att människor som är myndiga skall få köpa
alkohol på Systembolaget. Jag visste helt klart att motionen skulle avstyrkas
av utskottet. Man refererar, egendomligt nog, till CAN:s rapport Nr 19, men
det står inte ett ord om vad CAN menar och vad CAN har kommit fram till i
rapporten. Det hade varit rätt så klädsamt om en utomstående hade begripit
varför utskottet avstyrker en motion med stöd av en rapport som man inte
talar om vad det står i.
Jag tror att det var Jan Andersson som sade någonting om att en del mode-
rater anslöt sig till den linje som omfattades av Ny demokrati. Det tror jag
säkert. Men jag är lika säker på en annan sak, och det är att många av de
väljare som har gett Jan Andersson mandat att sitta i riksdagen ställer upp
på de uppfattningarna.
Jag skall gärna göra omprioriteringar i min almanacka och gå ut på en del
verkstäder, företag och industrier i Helsingborgsområdet tillsammans med
Jan Andersson för att få höra hans väljares syn på den här saken. Jag är inte
helt säker på att han kommer att vara positiv efter ett sådant besök.
Herr talman! Som tidigare sagts kan man alltså komma in i Sveriges riks-
dag fr.o.m. det år då man fyller 18 år. Man kan då komma in i socialutskottet
eller bli invald i skatteutskottet och få vara med och besluta om den övergri-
pande alkoholpolitiken. Man kan bli invald i kommunfullmäktige och vara
med och bestämma om den eller den krogen skall ha tillstånd att servera sprit
eller ej. Men vill man köpa en flaska lättvin på Systembolaget blir det nob-
ben.
Låt oss säga att det kommer in en ung moderat i riksdagen 1994. Då kan
jag fullt lagligt bjuda den personen på ett glas vin på mitt rum. Det ligger
inom lagens ramar. Men antag att den pojken eller flickan skulle säga till
mig: Sten, jag har ett utskottsarbete som tar lång tid så jag hinner inte gå
bort och köpa en flaska lättvin. Vill du göra mig den tjänsten? Gör jag då
det är jag kriminell. Det är då alltså kriminellt att köpa en flaska lättvin till
en person som är ledamot av Sveriges riksdag. Inte heller här är logiken glas-
klar.
Vid 18 års ålder får man ta körkort, och det klarar förvisso de flesta. Att
få det stora ansvaret innebär att framföra ett fordon i dagens alltmer inten-
siva trafik. Men man får inte köpa en flaska lättvin på Systemet innan man
fyller 20.
Vid den åldern får man göra inköp om man har egna pengar. Man kan
köpa en dyr bil, man kan köpa ett hus, men att köpa en flaska lättvin för
38 kr. är förbjudet. Det skulle vara mycket intressant att höra någon som
kunde förklara denna tingens ordning.
Man får t.o.m. - det kan inte ens riksdagen förbjuda - skaffa barn innan
man fyller 20 år. Man kan också gifta sig, men köpa en flaska lättvin för att
fira det egna barnets dop är ”forbidden area” - det får man inte göra.
Herr talman! Låt mig säga att jag ännu aldrig har hört en trovärdig förkla-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
125
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
126
ring till att vi har det kineseri som vi har kring åldersgränsen och som innebär
att man omyndigförklarar myndiga svenska medborgare. Det är min och
mångas bestämda uppfattning att är man myndig skall man vara myndig fullt
ut. Jag tycker att utskottet i den här delen av betänkandet omsorgsfullt sopar
problemen under mattan.
Anf. 169 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Det blir flera inlägg i den här alkoholdebatten.
Jag vill först understryka att jag inte är nykterist, men jagvill att man skall
visa respekt för alkoholen som den vanebildande drog den faktiskt är.
När det gäller åldersgränsen vill jag säga att det faktiskt finns djurförsök
som tydligt visar åldersfaktorns betydelse i det här sammanhanget för hur
stor risk man löper att bli beroende. Det kan kopplas till erfarenheter också
på människa: Ju tidigare man börjar, desto större är risken för beroende,
risken att de här nervbanorna - beroendesystemen - präglas att söka alkohol
igen; man fastnar lättare i ett beroende.
I USA finns det stater som har satt en åldersgräns på 21 år. Vidare finns
det motioner i riksdagen om att höja åldern för att bli serverad alkohol på
restaurang. Bakom det ligger de här fynden.
Det blåser nu en alkoholliberal vind över Sverige - det har det gjort av och
till i vårt land hundratals år tillbaka; det går i vågor. När den vinden blåser
har den i släptåg ett ökat bruk och ett ökat antal skador.
Man förhärligar också situationen internationellt. Vi har internationellt
sett låg frekvens kroniska skador jämfört med Frankrike, där hälsovårds-
myndigheterna är djupt oroade över det skademönster man har och över att
franska ungdomar börjar ta efter svenska ungdomar i sitt drykesmönster och
dricka sig berusade. Man är alltså orolig för att inte bara få de kroniska ska-
dorna av alkohol utan också de akuta i samband med våldsbrott.
Det är mycket sådant som man måste ta i beaktande när man diskuterar
alkoholpolitiken, inte minst inför ett eventuellt EG-inträde. Det finns fak-
tiskt inom EG krafter som önskar striktare former för umgänget med alko-
holen för att minska skadorna.
Anf. 170 STEN ANDERSSON i Malmö (m) replik:
Herr talman! Man skall ju inte ironisera i en så här allvarlig fråga, men det
är tydligen bevisat på möss - det är det fru Westerholm menar - att om vi
sänker åldern från 21 år till 20 år så klarar man sig, men sänker vi åldern till
18 år utfaller det enligt mustesten inte lika positivt.
Fru Westerholm refererade till USA. Det är lätt att hitta ett exempel i
vaije land, men USA:s alkoholpolitik i stort kan väl inte vara något före-
döme för fru Westerholm; det har jag svårt att tänka mig.
Herr talman! Om man liberaliserar tillståndsgivningen och låter en myn-
dig person, som får göra så mycket annat, handla en flaska lättvin på System-
bolaget tror jag inte att Sverige skulle rasa för det. När man hör på den
svenska alkoholdebatten blir man förvånad över att industriell, kulturell, so-
cial eller ekonomisk verksamhet över huvud taget förekommer i länderna i
EG, där i stort sett hela riksdagen i dag kämpar för att bli medlemmar - dit
vill vi ju alla.
Jag bor i Skåne nära Danmark. I Danmark har man inte problem med
danska ungdomar - man har problem med svenska ungdomar, på grund av
den miljö kring alkoholen som de lever i: allt som smakar förbjuden frukt
skall man prova. Det är de som missköter sig i Danmark och inte danska
ungdomar.
Anf. 171 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Danskarna har också sina alkoholskador och sina alkohol-
problem - det är bara att lyssna på hälso- och sjukvårdsfolket där. Vi skall
inte förhärliga deras situation. Sedan är det beklagligt att svenska ungdomar
inte uppför sig i Danmark.
Peter Kling och j ag var i vår debatt inne på attityder och opinionsbildning,
och det är den viktigaste delen av alkoholpolitiken. Men då handlar det inte
bara om information om alkoholens skadeverkningar och om hur mycket
man skall dricka, osv., utan det handlar om de signaler som sänds ut. En
signal är just åldersgränsen: Du löper större risk om du börjar dricka tidi-
gare.
Jag gjorde den vetenskapliga utläggningen väldigt kortfattad - det finns
inte tid att breda ut sig om det här i kammaren, men det kan jag göra i annat
sammanhang. Nu lyser lampan i bänken rött - tack för mig.
Anf. 172 STEN ANDERSSON i Malmö (m) replik:
Herr talman! Jag är väl medveten om behovet av information. Men om
man informerar om en sak och talar om varför man vill att det skall vara si
eller så skadar det inte med en liten gnutta logik, så att folk förstår samman-
hangen. Man informerar i dag inte om logiken kring många av de bestäm-
melser som finns när det gäller bruket av alkohol.
Sedan gäller det att få folk att respektera besluten. Jag tror inte att det
finns någon svensk lagstiftning - utom möjligen förbudet att gå mot röd
gubbe - som folk så totalt struntar i och skrattar åt som den svenska alkohol-
lagstiftningen.
Jag skulle vilja se den person på ett företag som för polisen anmäler t.ex.
att en arbetskamrat sålt hembränd sprit. Skulle någon bli mobbad, skulle det
i varje fall inte vara den som sålde den här spriten. Det är jag helt övertygad
om.
Tydligen har vi ordentligt missat detta med information i sådana här frå-
gor.
Anf. 173 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill bara, eftersom jag tidigare glömde den saken, yrka
bifall till reservation 15 från Socialdemokraterna om en aktivare alkoholpoli-
tik.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 april.)
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Socialpolitik -
inriktning och an-
slag
127
|
Prot. 1991/92:99 23 april 1992 |
7 § Ändring i patientjournallagen m.m. |
|
Myndigheterna på |
Föredrogs 1991/92:104). Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut skulle fattas den 24 april.) 8§ Strålskydd Föredrogs Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut skulle fattas den 24 april.) 9 § Myndigheterna på kärnsäkerhetsområdet, m.m. Föredrogs 1991/92:99 delvis). Anf. 174 BIRGITTA JOHANSSON (s): Herr talman! Vi har nu att behandla en proposition som regeringen i all Det gäller proposition 1991/92:99 från Olof Johanssons departement, i vil- Vi socialdemokrater är naturligtvis beredda på att också offentlig verk- Utan att ha skaffat sig kunskaper har regeringen visat prov på olika slag Enligt oss socialdemokrater är det värdefullt att vi har en bred kompetens |
|
128 |
flyttas till miljödepartementet ter sig också litet märkligt. Vi socialdemokra- |
ter har förstått att den borgerliga politiken främst går ut på att fatta så få
politiska beslut som möjligt.
Miljödepartementet kommer, om riksdagen fattar beslut i enlighet med
vad en majoritet i utskottet vill, att få ta ställning till bl.a. omhändertagandet
av det utbrända kärnbränslet.
Tidpunkten för ett ställningstagande beträffande metoder och plats för det
kärnavfall som skall tas om hand närmar sig. Det är i just sådana här frågor
som vi har ansett det vara viktigt att det finns många aktörer med olika slag
av kompetens och som oberoende av varandra kan anlägga synpunkter och
ha egna ansvarsområden.
Vi vet ju att kärnavfallsfrågan är en politiskt laddad fråga. Vi vet också att
den här frågan massmedialt kommer att vara av stort intresse i framtiden.
Därför måste det här arbetet bedrivas med väldigt stor öppenhet. Kompe-
tens- och organisationsfrågor inom myndigheterna är avgörande.
I propositionen framställs förslaget att lägga ner SKN som en stärkt myn-
dighetsorganisation kring kärnavfallet. Denna bedömning måste starkt ifrå-
gasättas.
Förslaget har arbetats fram internt i regeringskansliet och har under hand
remitterats enbart till berörda myndighetschefer.
Vi socialdemokrater ser det här förslaget som en besparing, eftersom inte
hela det i dag aktuella anslaget till SKN fördelas på SKI och miljödeparte-
mentets utredningsanslag.
I våra närområden finns det ju kärnkraftverk som många människor kän-
ner stark oro för. Med anledning av en motion som väckts har näringsutskot-
tet pekat på att det är viktigt att de förberedelser som nu pågår leder till att
ett multilateralt program kommer till stånd och till att vi kan vidta åtgärder
för att på bästa sätt hjälpa våra grannar. I det läget är det oerhört viktigt
att det finns en myndighetskompetens. Därför passar besparingar på detta
område väldigt illa in.
Jag yrkar bifall till de reservationer från Socialdemokraterna som är fo-
gade till utskottets betänkande.
Anf. 175 ROLF L. NILSON (v):
Herr talman! Jag delar Birgitta Johanssons och Socialdemokraternas upp-
fattning att det framlagda förslaget om att lägga ner SKN som oberoende
statlig myndighet och att överföra verksamheten till SKI knappast kan ses
som ett vanligt rationaliseringsförslag. Man kan alltså inte utgå från att den
verksamhet som har bedrivits på kärnsäkerhetsområdet i fortsättningen be-
drivs på samma sätt. Man måste nämligen se frågorna, som främst handlar
om omhändertagandet av kärnkraftens avfall, i ett historiskt sammanhang.
Den svenska kärnkraften har byggts ut, och det har skett i ett skede då
den svenska befolkningen har varit väldigt starkt splittrad i frågan huruvida
en utbyggnad över huvud taget skulle ske. Vid folkomröstningen beslöt en
majoritet mot en mycket betydande minoritet att ett program med det antal
reaktorer som nu är i drift skulle genomföras.
Opinionen mot den svenska kärnkraften - jag tänker på beslut där alla
varit överens, t.o.m. de som velat bygga ut den svenska kärnkraften, om att
den svenska kärnkraften, eller elektricitet producerad med hjälp av käm-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Myndigheterna på
kämsäkerhetsom-
rådet, m.m.
129
9 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 99
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Myndigheterna på
kämsäkerhetsom-
rådet, m.m.
130
kraft, är en parentes i den svenska energipolitiken - har varit förknippad
med risker och farhågor kring säkerhetsfrågor och avfallshantering. Folkom-
röstningen efterlämnade en misstro bland kärnkraftsmotståndarna. Man
tvivlade alltså på att hanteringen skulle skötas rättvist och opartiskt. Man
menade att intressena för att driva kärnkraften vidare, dvs. för att negligera
riskerna, till förmån för ekonomiska kortsiktiga fördelar med kärnkraftsel
och kärnkraftsenergi skulle få överväga.
Vi har haft inflammerade diskussioner, och vi saknar fortfarande en kon-
sensus om hur kärnkraftsavfallet skall tas om hand eller om huruvida det
över huvud taget kan tas om hand på ett säkert sätt.
SKN har genom att ta uppgiften på allvar att vara den offentliga vakthun-
den, den offentliga opartiska granskaren, successivt byggt upp ett förtroende
hos kärnkraftsmotståndarna. Jag tror att man kan säga att hela den svenska
antikärnkraftsrörelsen med Folkkampanjen mot kärnkraft i främsta ledet
har accepterat SKN och respekterar SKN:s arbetsinsatser och granskning.
Det har tagit tid att bygga upp det förtroendet.
Det man kan se nu är att regeringen, genom rationaliseringsförslaget och
genom att lägga ned SKN, helt i onödan riskerar att rasera förtroendet. Jag
tycker inte att det är värt den risken. SKN har avvisat de argument som rege-
ringen har fört fram, att SKN:s organisation skulle vara sårbar och att den
inte skulle vara flexibel nog. Jag tycker att man genom sitt arbete har visat
att man klarar sina uppgifter.
Det ironiska är att andra länder har tagit just denna struktur av myndighe-
ter, med fristående granskande organisation, som modell för hur man i sina
länder vill bygga upp en sådan här kärnsäkerhetsorganisation.
Det finns alltså tunga argument mot att lägga ned SKN och för att SKN
skall få lov att arbeta vidare som hittills. Det finns mycket svaga argument
för sammanslagningen. Det är ett onödigt risktagande, som jag sade. Därför
har vi i Vänsterpartiet avvisat detta risktagande. Vi har sagt, i den menings-
yttring som jag har fogat till betänkandet, att vi ställer oss bakom de två so-
cialdemokratiska reservationerna.
En motion från Vänsterpartiet, väckt under allmänna motionstiden, be-
handlas också i betänkandet. Den handlar om att en kommitté på ett allsidigt
sätt skall se över omhändertagandet av kärnkraftsavfallet. Detta bygger
också på en lång diskussion och på ett ifrågasättande av det arbete som
främst SKAB bedriver. Här förekommer en mängd förkortningar på SK och
allt möjligt, som gör det hela litet förvirrande. Men SKAB är alltså kärn-
kraftsindustrins avfallshanteringsbolag. Man har menat att den forskning
och det utvecklingsarbete som SKAB har bedrivit har varit alltför mycket
inriktat på ett sätt att bevara kärnkraftsavfallet och att metoder som skulle
kunna användas i onödan har låsts, sorterats bort eller lagts åt sidan. Mot
bakgrund av att regeringen nu föreslår att SKN skall läggas ned menar vi att
kravet på en oberoende kommitté som skall utreda avfallshanteringen är
mer aktuellt än någonsin. Jag yrkar därför bifall till meningsyttringen i den
delen.
Anf. 176 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Som framgår av Birgitta Johanssons och Rolf L. Nilsons in-
lägg har näringsutskottet inte i full enighet kunnat besluta om en ändrad stat-
lig organisation på kärnavfallsområdet. Den strävan mot ett starkt statligt
organ, med ansvar för övervakning, utveckling och information, som betän-
kandet skulle innebära har inte accepterats av reservanterna. Man kan fråga
sig vad det beror på. Eftersom Rolf L. Nilson i sin motion dessutom har yrkat
avslag på propositionen, kanske man vågar sig på hypotesen att Vänsterpar-
tiet inte har en så genomtänkt politisk uppfattning som ett så här allvarligt
ämne kräver. Parentetiskt kan jag väl säga att det av handlingen framgår att
Svensk Kärnbränslehantering AB förkortas SKB och inte SKAB.
Vad det handlar om är att fullfölja tankarna i det uppdrag som regeringen
våren 1991 gav statskontoret, att utreda vilka ytterligare rationaliserings-
och samordningseffekter som kunde uppnås vid en samlokalisering av de tre
myndigheterna statens strålskyddsinstitut (SSI), statens kärnkraftsinspek-
tion (SKI) och statens kärnbränslenämnd (SKN) till kvarteret Garnisonen i
Stockholm. Därutöver har ett antal rapporter och fördjupade anslagsfram-
ställningar från de tre myndigheterna publicerats och remitterats. En arbets-
grupp inom regeringskansliet har slutligen i en promemoria redovisat sitt
förslag. Över detta har sedan, som Birgitta Johansson sade, cheferna för de
tre myndigheterna, Folkkampanjen mot atomkraft och olika företrädare för
allmänheten yttrat sig. Jag delar mot den bakgrunden inte uppfattningen att
organisationsförändringen utarbetats internt inom regeringskansliet och
utan externa kontakter.
Sakinnehållet i förslaget, att av tre myndigheter på kärnsäkerhetsområ-
det, SSI, SKI och SKN, göra två genom att de arbetsuppgifter som i dag lig-
ger på den minsta enheten med nio anställda överförs till en av de andra, har
ifrågasatts i den socialdemokratiska reservationen. Vi är alla överens om att
den hittillsvarande uppdelnigen har fungerat väl under de förhållanden som
har gällt tills nu. Det som nu inträffat är att tidpunkten för att omsätta delar
av forskningsresultaten i praktisk handling kommit allt närmare. Därmed
ökar kravet på organisatorisk styrka, och då blir litenheten en belastning.
Dessutom visar promemorian att det finns överlappande ansvarsområden
mellan SKI och SKN. I det sammanhanget vågar man kanske återge något av
en intervju med Ingemar Mundebo, kallad världens mest ansedda utredare, i
senaste numret av tidningen Vi, där han kommenterar sammanslagningen
av vägverket och trafiksäkerhetsverket med orden: Tidigare var det lätt för
myndigheterna att skylla på varandra om det begicks misstag. Nu skall det
bli enklare att samordna verksamheten.
Jag har en bestämd känsla av att om revirbevakning och oklarheter i an-
svarsfördelningen skulle leda till att det hos allmänheten uppstod tveksam-
het om hållbarheten i den svenska kärnkraftssäkerheten, skulle detta få syn-
nerligen oönskade effekter.
Av propositionen framgår dessutom att den kompetens som personalen
inom SKN besitter skall överföras till SKI, framför allt när det gäller sam-
hällsinformation och finansiell medelshantering. Den respekt som Rolf L.
Nilson talar om att SKN har haft hos allmänheten borde utan större svårighe-
ter därigenom kunna överföras till dess fortsatta verksamhet inom SKI:s
ram.
I sammanhanget kan det vara värt att påpeka den förändring som kommer
att ske när det gäller SKN:s vetenskapliga råd (KASAM). Rådet kommer,
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Myndigheterna på
kämsäkerhetsom-
rådet, m.m.
131
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Myndigheterna på
kämsäkerhetsom-
rådet, m.m.
132
som Birgitta Johansson sade, i framtiden att knytas direkt till miljö- och re-
sursdepartementet och får i stället för de 278 000 kr. som SKN hade föresla-
git i utökat anslag en ökning med drygt 500 000 kr. Det är viktigt, för att
KASAM skall kunna fullgöra sina uppgifter som granskare av det s.k. FoU-
program 92 som SKB tagit fram, att det i propositionen aviserade förslaget
till ny instruktion för KASAM snabbt presenteras. Redan tidigare har KA-
SAM haft till uppgift att vart tredje år till regeringen redovisa sin självstän-
diga bedömning av kunskapsläget på kämavfallsområdet. Det har alltså re-
dan tidigare funnits en politisk dimension i just det vetenskapliga rådets
verksamhet.
Den internationella verksamhet som Rolf L. Nilson talade om får i bud-
getförslaget ungefär 20 milj.kr. Här ligger, såvitt jag har kunnat förstå av
handlingarna, större delen av ansvaret på SSI, den andra myndigheten på
det här området efter sammanslagningen.
Sammanfattningsvis anser jag att den föreslagna organisationsföränd-
ringen och medföljande förändringar av anslagen väl motsvarar de föränd-
rade krav som ställs på den statliga organisationen på kämavfallsområdet.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till samtliga hemställanspunkter i nä-
ringsutskottets betänkande NU22.
Anf. 177 ROLF L. NILSON (v):
Herr talman! Jan Backman säger att det är viktigt med en bred enighet i
dessa frågor. Det tycker jag också. Men det har inte gått att uppnå. När det
inte går att uppnå en bred enighet i så här känsliga frågor där misstro och
liknande har en historisk bakgrund, som jag beskrev i mitt förra anförande,
anser jag att det är oansvarigt av regeringen att ta risken att undanröja för-
troendet. Det är helt onödigt att lägga fram ett förslag innan en acceptans
har uppnåtts hos den gamla myndigheten SKN, hos antikärnkraftrörelsen
och andra berörda parter. Det är svårt att tolka detta som någonting annat
än att man bagatelliserar den oro som finns och att man vill prioritera ned
säkerheten i kärnkraften.
Jan Backman antyder sedan att Vänsterpartiet inte skall ha en genom-
tänkt uppfattning i dessa frågor. Det är en ren provokation, som egentligen
inte är värd att bemöta. Jag kan hänvisa Jan Backman till protokollen, där
han kan läsa in sig på den frågan.
Det stora problemet är att man inte självklart kan förutsätta att den breda
synen på säkerheten, med det samhälls-och beteendevetenskapliga per-
spektiv som SKN har stått för och betonat, kommer att finnas kvar. Det finns
farhågor markerade att teknikerna nu tar över i större utsträckning än tidi-
gare.
Svängningarna i opinionen när det gäller kärnsäkerhet, som följd av inci-
denter och olyckor i vår omgivning i Östeuropa, måste väl ändå vara tillräck-
liga tecken på att acceptans, trygghet och tilltro hos allmänheten är en förut-
sättning för att den här frågan skall kunna hanteras på ett bra sätt.
Anf. 178 BIRGITTA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag blev förvånad när Jan Backman i slutet av sitt inlägg tog
upp frågan om den politiska dimensionen i det vetenskapliga rådet. Den
skulle enligt honom vara bra mycket viktigare än att ha en myndighet som
har allmänhetens förtroende och som har en bred kompetens och stor inte-
gritet för att sköta de viktiga frågor som hör ihop med det vetenskapliga rå-
dets verksamhet. Jag önskar att Jan Backman förklarar den politiska dimen-
sionen. Utgörs den av Centerpartiet, eftersom det partiet har ansvaret för
miljödepartementet, eller av de fyra borgerliga partierna?
Anf. 179 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Sedan tidigare har KASAM haft till uppgift att vart tredje
år för regeringen redovisa sin självständiga bedömning av kunskapsläget på
kämavfallsområdet. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det be-
tyder att den bedömningen sedan ligger till grund för de politiska övervägan-
den som sker i vilken regering vi än har för tillfället.
Det framgår tydligt av handlingarna att detta råd för kärnavfallsfrågor, be-
stående av ordförande och högst nio andra ledamöter, inte är ett rent tek-
niskt organ. Det består av högt kvalificerade forskare och skriftställare med
en oberoende ställning gentemot den svenska kärnkraftsindustrin och dess
avfallsprogram.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 april.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU23 Exportfrämjande verksamhet (prop. 1991/92:100 delvis och
1991/92:108).
Anf. 180 KARIN FALKM ER (m):
Herr talman! I näringsutskottets betänkande om exportfrämjande verk-
samhet behandlas bl.a. regeringens förslag till förändringar av Sveriges ex-
portråd.
Efter valet har den nya näringspolitiken inriktats mot generellt verkande
åtgärder för att främja svenskt näringslivs konkurrenskraft, medan selektivt
statligt stöd till branscher och företag avvecklas. I linje med detta inriktas
exportrådets verksamhet mot större affärsmässighet, och statens bidrag
minskas till hälften under den kommande treårsperioden.
Exportrådet skall koncentrera verksamheten och främst inrikta sina åtgär-
der till att ge de små och medelstora företagen sådan exportservice som
främjar deras export och internationalisering. För att underlätta för företa-
gen att få effektivare service bör samarbetet mellan exportrådet, utveck-
lingsfonder och handelskammare såväl i Sverige som i utlandet fördjupas
och utvidgas. Styrelsen för exportrådet får sin ställning stärkt, och inslagen
från näringslivet ökar.
Eftersom små och medelstora företag skall prioriteras i exportrådets verk-
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Export främjande
verksamhet
133
10 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 99
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Exportfrämjande
verksamhet
134
samhet, skall denna företagsgrupp finnas representerad i rådets styrelse. Li-
kaså bör det finnas ledamöter med erfarenheter från utvecklingsfonder och
handelskammare i styrelsen - allt för att förstärka samarbetet mellan dessa
organ.
Vid behandlingen i näringsutskottet har Ny demokrati och Socialdemo-
kraterna i två hänseenden fallit i varandras armar på ett sätt som föranlett
oss borgerliga partirepresentanter i utskottet att reservera oss.
I den första frågan, angående uttalande till regeringen om förtydligande
av exportrådets särskilda ansvar för de små och medelstora företagen, anser
jag att det hela mest liknar ett stort slag i luften. Regeringen har med all
önskvärd tydlighet slagit fast att ”de små och medelstora exportoerfarna
företagen bör prioriteras i rådets verksamhet”. Detta genomsyrar hela pro-
positionen, och jag utgår från att exportrådets medel kommer att användas
i linje med regeringens intentioner. Den minskning av bidragen som görs får
inte gå ut över exportservicen till små och medelstora företag.
Även när det gäller den andra frågan, att ledamöter från de små och me-
delstora företagen och utvecklingsfonderna bör ingå i styrelsen, finner jag
att uttalandet till regeringen är som att slå in en öppen dörr - alltså ett nytt
slag i luften.
Regeringen har även framhävt vikten av samarbete mellan utvecklings-
fonderna och exportrådet. Här vill Ny demokrati och Socialdemokraterna
reservera särskilda medel för ändamålet. Därmed vill man styra medel från
exportrådet över till utvecklingsfonderna.
Det förvånar mig inte så mycket att Socialdemokraterna vill styra, ställa
och dirigera uppifrån hur medel skall användas och hur samarbete skall ske.
Styrningstendenserna känner vi igen från många andra områden. Men jag
har svårt att förstå att Ny demokrati, som i valrörelsen raljerade över politi-
kerstyrning och illustrerade med staplade ölbackar hur denna förkastliga
verksamhet går till, nu bidrar med nya ölbackar.
Medan vi på den borgerliga sidan anser att det är de berörda organisatio-
nerna och marknadens krav som bäst kan garantera att medlen till exportrå-
det används på ett effektivt sätt, vill näringsutskottets nyfunna majoritet
binda upp medel och berörda samarbetspartner på just det fyrkantiga sätt
som en ölback blivit sinnebilden av.
Ännu tydligare blir detta av det som föranlett vår andra reservation. Här
gäller det krav på ett uttalande till regeringen om exportrådets befattning
med turistfrågor.
När det gäller insatser för turistnäringen har riksdagen nyligen beslutat om
bildandet av ett nytt turistbolag, Swetrack.
Genom att sprida allmän utlandsinriktad Sverigeinformation och genom
att bistå med sådana exportfrämjande marknadsföringsinsatser som kommer
turistbranschen till del skall Sverigebilden utomlands stärkas.
Staten har anslagit medel för upphandling hos Swetrack av informations-
och marknadsföringstjänster riktade mot utlandet.
Turismen som tjänstenäring omfattas av exportrådets verksamhet. Ett
närmare samarbete mellan exportrådet och Svenska Institutet liksom med
det nya bolaget bör etableras.
Störst effektivitet uppnås när efterfrågan på tjänster från de berörda före-
tagen får styra inriktningen och omfattningen av marknadsföringen utom-
lands.
Politisk klåfingrighet, som sätter marknaden ur spel, gagnar inte vare sig
exportfrämjande eller turistnäring.
Ny demokrati och Socialdemokraterna visar liten tilltro till marknaden
och kräver ”samlade grepp” och att det utarbetas ett ”preciserat mål” och
dessutom att det skapas ett ”Sverigehus”, en ny myndighetsorganisation av
synnerligen diffus art.
De stora dragen i regeringens proposition liksom minskningen av bidragen
till exportrådet accepteras. Men lusten att uppifrån organisera, dirigera,
styra och ställa på näringslivets område, något som i mångt och mycket varit
ett kännetecken för Socialdemokraterna, har uppenbarligen gripit även Ny
demokrati.
Nog finns det skäl att fråga sig vad som egentligen hänt med det partiet.
Jag kan bara konstatera att efter knappa sju månaders sejour i riksdagen
agerar Ny demokrati på precis det sätt som man så ofta ironiserat över.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de två reservationerna i betänkandet.
Anf. 181 ROLF L. NILSON (v):
Herr talman! Det var riktigt roligt att höra Karin Falkmer. Jag har sällan
hört någon som varit så besviken över att ha förlorat en som man räknat som
bundsförvant, en nära politisk vän och släkting. Det var mycket spännande
att höra denna klagosång. Jag förstår att Karin Falkmer betraktar Ny demo-
krati som ett broder- eller systerparti och blir besviken när det inte alltid
ställer upp.
Bland de sakfrågor som behandlas i detta betänkande finns en motion från
Vänsterpartiet från den allmänna motionstiden som rör exportkreditnämn-
dens verksamhet. När de regler som nu gäller för exportkreditnämnden an-
togs hade Vänsterpartiet en avvikande mening som i stort sett gick ut på att
man skulle ta större hänsyn till miljöskäl, till sociala och samhällsnyttiga skäl
vid exportkreditgivning än vad som beslutades.
Vi har också i motioner till utrikesutskottet krävt att biståndsmålen skulle
vara styrande för långivning från exportkreditnämnden. Vi tänkte speciellt
på främjandet av demokratin, att det skall finnas en spärr för exportkredit-
nämndens engagemang i krediter till diktaturer. Vi nämner i våra motioner
som exempel Nordkorea, Iran, Irak och Egypten. Kravet upprepas i den me-
ningsyttring som jag har till betänkandet och som jag yrkar bifall till, innebä-
rande att biståndsmålen skall beaktas vid garantier. Jag vet att det är kompli-
cerat och att det finns internationella överenskommelser på området som
man måste ta hänsyn till. Men jag vidhåller mitt krav.
Jag vill kort beröra ett område som bl.a. Ny demokrati och en socialdemo-
kratisk motionär tagit upp, nämligen det önskvärda i att få i gång export och
investeringar från svenska företag i Östeuropa - i Baltikum, i OSS-länderna
och en del andra östeuropeiska länder.
Det har förts en rätt intensiv debatt kring detta, där man bl.a. har hävdat
att de regler för kreditgivning som gäller är ett hinder för att svenska företag
skall kunna få krediter och göra investeringar i dessa länder. De skäl som
åberopas är tunga och måste beaktas. Å andra sidan finns tyngre skäl att på
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Exportfrämjande
verksamhet
135
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Exportfrämjande
verksamhet
136
alla sätt underlätta exportinvesteringar i dessa östeuropeiska länder, Balti-
kum, Polen och Ryssland. Den här frågan måste få en konstruktiv behand-
ling och en lösning som gör att det blir möjligt att stödja exportinvesteringar.
När det sedan gäller omorganisationen av exportrådet menar vi från Väns-
terpartiet att det inte på ett övertygande sätt redovisats att man kan göra den
neddragning av anslaget till exportrådet som regeringen föreslår och som en
överväldigande majoritet i utskottet har ställt sig bakom. Vi menar att det
behövs ett samhällsengagemang för export, framför allt på två områden som
vi menar är framtidsområden och där det krävs stora insatser, och det är ex-
portfrämjande åtgärder när det gäller miljöteknik och exportfrämjande på
u-landsmarknaden, som omfattar en oförsvarligt liten del av den svenska ex-
porten.
Jag skall revanschera mig litet grand för överskridandet av taletiden i mitt
förra anförande och nöja mig med detta. Jag yrkar bifall till meningsytt-
ringen under mom. 4, mom. 12 och mom.13.
Anf. 182 ANITA GRADIN (s):
Herr talman! Sverige är mycket beroende av sin utrikeshandel. En tredje-
del av vår bruttonationalprodukt utgörs av export. För sysselsättningen och
välfärden är det viktigt att vi fortsätter att vara framgångsrika på världsmark-
naden. Mot den bakgrunden är det nödvändigt med ett väl fungerande ex-
portfrämjande. Det finns många skäl enligt utskottet till att samhället och
näringslivet samarbetar för att Sverigebilden skall bli den bästa. Det är inte
att styra och ställa eller att vara klåfingrig, utan det handlar om att vi av erfa-
renhet vet att i ett litet land som Sverige har staten all anledning att ge stöd
till den exportfrämjande verksamheten, framför allt till den som bedrivs ge-
nom Sveriges exportråd.
I stort sett är vi överens om riktlinjerna i det betänkande som nu ligger på
riksdagens bord. Vi är helt överens om att exportrådet behövs. Vi behöver
duktiga och dugliga exportfrämjare runt om i världen, lika väl som det måste
göras ett kvalificerat arbete på hemmaplan. Efter utredning och bred diskus-
sion håller exportrådet nu på att omstruktureras. Nu skall det främst handla
om exportservice och vissa aktiviteter som ryms inom gruppen exportaktivi-
teter och engagemang i internationaliseringen.
De små och medelstora företagen, som ju ofta saknar erfarenhet av hur
export skall bedrivas, kommer att prioriteras i rådets verksamhet. Samtidigt
stryker vi under att rådet måste kunna effektiviseras så att en bättre samord-
ning kommer till stånd mellan olika intressenter.
Småföretagen saknar ofta resurser för de marknadsanalyser och kampan-
jer som erfordras för en framgångsrik exportverksamhet.
Det har visat sig att verksamheten ”exportchef att hyra” har varit till ut-
sökt hjälp för att dessa företag skall kunna komma ut på marknaden. Därför
är det viktigt att man prioriterar den här verksamheten. Jag ser detta som
angeläget när EES-avtalet nu skall implementeras. Då måste dessa företag
få en rejäl chans att kunna göra sig gällande. Utvecklingsfonderna kan också
göra rejäla insatser för att bistå samt vara till stöd och hjälp. Från den här
utgångspunkten är det viktigt att man ser till att små och medelstora företag
och utvecklingsfonder blir representerade i exportrådets nya styrelse. De har
ju hittills inte kunnat göra sig gällande på det sätt som de kanske borde ha
kunnat.
Herr talman! Det finns många Sverigeaktiviteter spridda ute i världen. Ut-
skottet anser att mycket talar för att man skulle kunna göra en samordning -
det handlar alltså inte om att inrätta några nya myndigheter, utan om att
samordna aktiviteter så att de kan presenteras gemensamt och så att man
får en helhetsbild av Sverige. Då kunde bl.a. exportfrämjande turism och
Svenska Institutet involveras, vilket skulle tjäna många syften, samtidigt
som det vore ett fint ansikte utåt.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i utskottets
betänkande nr 23.
Anf. 183 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Tiden är knapp, men jag skulle kort vilja inleda med att
kommentera Karin Falkmers engagerade påhopp på Ny demokrati och vad
vi står för.
Vi står för det som vi anser vara bäst för Sverige, oavsett om det sker i
samarbete med socialdemokrater eller med borgerliga partier. Det vill jag
att ni skall ha klart för er. Jag återkommer till ytterligare kommentarer om
det finns tid för det.
Det råder en viss samsyn mellan partierna om statens roll och exportrådets
uppgifter för den exportfrämjande verksamheten. Vi är överens om att de
små och medelstora exportoerfarna företagen måste prioriteras i exportrå-
dets fortsatta verksamhet på ett bättre sätt än tidigare. Men precis som Soci-
aldemokraterna saknar vi i propositionen mer preciserade arbetsuppgifter
för verksamhetens inriktning och genomförande.
Vi i Ny demokrati anser t.ex. att fler småföretagarintressen måste vara
representerade i styrelsen för exportrådet. Okej, det säger man också i all-
männa ordalag i regeringens proposition, men vi vill ytterligare understryka
detta. Det är viktigt att det där finns folk som kan medverka med idéer och
förslag som är förankrade i småföretagarens behov av exportservice.
Exportrådet måste också på ett bättre sätt än tidigare - genom utveck-
lingsfonderna och även genom handelskamrarna - kunna erbjuda kompe-
tent exportrådgivning till de lokala småföretagen. Den lyckade satsningen -
som vi hörde Anita Gradin tala om - på ”exportchef att hyra” måste i större
utsträckning än tidigare också kompletteras med mindre kostnadskrävande
exportserviceengagemang och projektsamarbete. Fortfarande talar vi då i
stort sett om en självfinansierad uppdragsverksamhet. Dessa förslag till en
lokal exportservice genom utvecklingsfonderna kommer att kräva ett större
engagemang och en annan prioritering från exportrådets sida - detta för att
kunna höja kompetensnivån inom utvecklingsfonderna, inte minst med
tanke på EG-problematiken och dess möjligheter.
På utlandsmarknaderna måste exportrådet eller handelskamrarna i större
utsträckning än tidigare säkra lokalt förankrade och språkkunniga export-
medarbetare. Det sägs då att det har man tidigare haft, men vi vill att dessa
skall bo och verka på plats i sin hemmamarknad. Medarbetarna får inte en-
dast bestå av några handelssekreterare. De är i och för sig duktiga männi-
skor, men de bor 1,5-2 år på ett ställe. Det gynnar inte någon kontinuitet i
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Exportfrämjande
verksamhet
137
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Exponfrämjande
verksamhet
138
samarbetet - och det är vad småföretagen har behov av. Tidigare har det i
många fall varit alltför kortsiktiga kontakter.
Så över till turistfrågor och exportrådet. I propositionen om exportfräm-
jande verksamhet finns också ett viktigt avsnitt som behandlar turistfrågor
med anknytning till exportrådets verksamhet. Också här finns en klar sam-
syn mellan regeringen och utskottet om det angelägna i att åstadkomma en
bättre samordning av informationen kring Sverige utomlands. Men tyvärr
konstaterar såväl vi inom Ny demokrati som socialdemokraterna i sin mo-
tion att något konkret förslag inte läggs fram.
Också i kulturutskottets behandling av turism för någon vecka sedan utta-
lades behovet av ett samarbete mellan det nya branschbolaget för turismen
och den svenska representationen utomlands, bl.a. exportrådet och Svenska
Institutet.
Ny demokrati hade här också ett förslag om att man skulle utreda for-
merna för en bättre samordning av den svenska representationen utom-
lands - tyvärr utan att vinna gehör i kulturutskottet. Detta med samord-
ningen av resurserna utomlands är en fråga som har diskuterats många
gånger tidigare inom såväl riksdag och regering som departement, men utan
resultat. Det händer ingenting.
Socialdemokraterna anser nu i sin motion tiden mogen för att ge rege-
ringen i uppdrag att för riksdagen lägga fram förslag om hur en sådan sam-
ordning kan genomföras och vilka effektiviseringsvinster som kan uppnås.
En idé kan vara att samla de splittrade utlandsverksamheterna för kultur,
turism och industri i någon form av ”Sweden House” eller ”Sweden Center”
på de lokala marknaderna. Avsikten är inte att i nuläget utvidga verksamhe-
terna för att främja Sverigeprofilen, utan att effektivisera befintliga resurser
i form av lokaler, personal etc. kopplat till olika marknadsaktiviteter.
Avslutningsvis: Kom ihåg att exporten och småföretagen är ytterst väsent-
liga för Sverige. Vi har inte råd att inte satsa på den kombinationen - med
bättre använda pengar!
Herr talman! Mot bakgrund av de här framförda synpunkterna yrkar Ny
demokrati bifall till utskottsmajoritetens hemställan enligt motionerna N26
och N27.
Anf. 184 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Efter att ha lyssnat till de två senaste talarna kan jag konsta-
tera att vi faktiskt är överens om det mesta i det här betänkandet. Vi är över-
ens om satsningen på små och medelstora företag, om vikten av samarbete
mellan de olika organisationerna och om hur styrelsen bör se ut. Men vi är
inte överens om graden av den statliga styrningen av arbetet som vi vill se
utfört.
Vi från den borgerliga majoriteten vill att man skall ange ramarna. Sedan
anser vi att det är exportrådet och berörda myndigheter som bäst har den
kompetens som behövs för att det här arbetet skall bli så effektivt som möj-
ligt och ske på bästa sätt.
Anf. 185 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill peka på en märklig motivering i er reservation: ”mot
förslaget om en samordningsutredning av de lokala Sverigeresurserna på ut-
landsmarknaden”. Ni talar om fördelen med valfriheten i det nya systemet,
att företagen kan välja mellan olika alternativ som samarbets- eller kontakt-
organ, bl.a. handelskammaren, exportrådet, etc. Det visar enligt min upp-
fattning att ni missat poängen i utskottsmajoritetens förslag och idéer, t.ex.
Sverigehustanken.
Självfallet kommer olika behov av service, svensk kultur, turism och indu-
stri också fortsättningsvis att kunna tillgodoses genom våra tidigare etable-
rade institutioner såsom Svenska Institutet, exportrådet och handelskamma-
ren, men vår lösning - som vi ser fram emot att se förverkligad - med idéen
om de lokala Sverigehusen ger förhoppningsvis både bättre resultat och
lägre kostnader. Det finns också andra lösningar som kan initieras av rege-
ringen genom de utredningar och förslag som vi förespråkar.
Anf. 186 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Enligt min mening strider det mot ett marknadsekonomiskt
tänkande och mot en marknadsekonomisk lösning att kräva preciserade mål
för en verksamhet och att kräva en ny organisation som ni kallar för ett Sveri-
ge-hus. Jag tycker att det är upp till exportrådet, berörda organisationer och
Swetrack att ordna detta arbete på bästa möjliga sätt.
Anf. 187 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Detta har man gått och väntat på länge nog. Nu är det dags
att det händer något. Denna valfrihet har inte lett till något. Vi är övertygade
om att man kan skapa bättre och mer effektiva aktiviteter utomlands med
några av de idéer som vi har fört fram här.
Anf. 188 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! Som ledamot i riksdagen är det viktigt att man så här sent på
kvällen kan anpassa sig till rådande situation och till omständigheterna. Det
är viktigt att man gör detsamma när det gäller exportkrediterna, dvs. tar hän-
syn till rådande omständigheter.
Jag anser att det är främst utrikespolitiska skäl som ligger bakom den mo-
tion som handlar om exportkrediter till Ryssland och övriga öststatsländer.
Det är just för att dessa länder skall ges möjlighet att stärka sin ekonomi, så
att de på det sättet kan fortsätta sitt arbete med att utveckla demokratin.
Jag anser att om man inte klarar ekonomin och om man inte klarar att ge
människor i Ryssland och övriga öststater jobb, är risken också stor att dessa
länder inte heller kommer att klara det viktiga arbetet att bygga upp just den
demokrati som vi i Sverige och andra länder hoppas att de skall lyckas med.
Jag har i min motion pekat på exempel, men jag skall inte upprepa dem
här eftersom det är ont om tid. Men utskottets motiv för att avstyrka denna
motion är just att de länder som jag har räknat upp har bristande betalnings-
möjligheter. Jag vill i det sammanhanget bara påpeka att det är just av det
skälet som man från de olika företagen har sökt exportgarantier.
Herr talman! Det finns alltså starka utrikespolitiska skäl som talar för
detta. Men det finns också starka arbetsmarknadspolitiska och regionalpoli-
tiska skäl i Sverige som talar för detta. Min förhoppning är, herr talman, att
exportkreditnämnden skall behandla alla de ärenden som ligger på dess bord
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Exportfrämjande
verksamhet
139
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Export främjande
åtgärder
positivt, vilket skulle främja utvecklingen framför allt i öststatsländerna, så
att de på ett bättre sätt kan ta till vara sina inhemska produkter. Jag menar
inte att man skall bevilja exportkrediter för export av glas och andra produk-
ter som de själva kan tillverka, utan det handlar om att de skall kunna ta till
vara sina inhemska resurser, så att de därefter kan skapa förutsättningar för
att utveckla samhället ytterligare.
Tack, herr talman, och god natt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 april.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU24 Sandutvinning.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 24 april.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU18 Anslag till länsstyrelserna m.m. (prop. 1991/92:100 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 24 april.)
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1991/92:165 Godkännande av protokoll nr 10 till konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Motionerna
med anledning av prop. 1991/92:139 Statlig lönegaranti vid konkurs
1991/92:L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s)
1991/92:L19 av John Andersson (v)
1991/92:L20 av Anders Nilsson m.fl. (s)
1991/92:L21 av Harald Bergström (kds)
1991/92:L22 av lan Wachtmeister m.fl. (nyd)
140
14 § Kammaren åtskildes kl. 22.58.
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 4 § anf. 12 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 80 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 18.01,
av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 148 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Barbro Karlsson
141
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
Innehållsförteckning
Torsdagen den 23 april
1 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
2 § Förnyad bordläggning ............................... 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
22 april ......................................... 1
Jordbruksutskottets betänkande JoU12
Jordbruksutskottets betänkande JoU13
Jordbruksutskottets betänkande JoU14
Finansutskottets betänkande FiU14
Finansutskottets betänkande FiU15
Finansutskottets betänkande FiU16
Kulturutskottets betänkande KrU20
Kulturutskottets betänkande KrU23
Kulturutskottets betänkande KrU24
Kulturutskottets betänkande KrU25
Kulturutskottets betänkande KrU26
Konstitutionsutskottets betänkande KU32
4 § Socialpolitik - inriktning och anslag..................... 6
Socialutskottets betänkande SoU15
Debatt
Bo Holmberg (s)
Gudrun Schyman (v)
Sten Svensson (m)
Ulla Orring (fp)
(forts. 6 §)
Ajournering .......................................... 33
Återupptagna förhandlingar .............................. 33
5 § Muntliga frågor till regeringen ......................... 33
Ubåtskränkningar ...................................... 33
Ingvar Carlsson (s)
Statsminister Carl Bildt (m)
Ubåtskränkningar ...................................... 35
Sture Ericson (s)
Statsminister Carl Bildt (m)
Vårdnadsbidrag ....................................... 36
Gudrun Schyman (v)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Husläkare ............................................ 36
Johan Brohult (nyd)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
142
Båtregistret ........................................... 31
Bengt Harding Olson (fp)
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Generaldirektörernas anställningsvillkor ..................... 37
Chris Heister (m)
Statsminister Carl Bildt (m)
Högervågen .......................................... 38
Widar Andersson (s)
Statsminister Carl Bildt (m)
Kontroll av livsmedel ................................... 38
Birgitta Carlsson (c)
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Barnomsorg .......................................... 39
Eva Zetterberg (v)
Statsminister Carl Bildt (m)
Slaktdjurstransport ..................................... 39
Bengt Kronblad (s)
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Interrail-kortet ........................................ 40
Nils T Svensson (s)
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Dödsstraff ........................................... 40
Hans Göran Franck (s)
Statsminister Carl Bildt (m)
Personalkontroll ....................................... 41
Ingela Mårtensson (fp)
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Dödsstraffet i USA ..................................... 41
Pierre Schori (s)
Statsminister Carl Bildt (m)
Fri företagsamhet ...................................... 42
Annika Åhnberg (v)
Statsminister Carl Bildt (m)
Inlandsbanan ..................... 42
Rune Thorén (c)
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Karantänbestämmelser .................................. 42
Lahja Exner (s)
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Kriminalpolitik ........................................ 43
Hans Lindblad (fp)
Statsminister Carl Bildt (m)
Kobidrag ............................................ 43
Lena Klevenås (s)
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Ajournering .......................................... 44
Återupptagna förhandlingar .............................. 44
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
143
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
6 § (forts, från 4 §) Socialpolitik - inriktning och anslag (forts.
SoU15) ......................................... 44
Bo Holmberg (s)
Ulla Orring (fp)
Talmannen (om sammanträdets fortsättning under kvällen)
(forts.)
Beslut om uppskjuten votering............................ 46
6 § (forts.) Socialpolitik - inriktning och anslag (forts. SoU15) ... 46
Rosa Östh (c)
Jerzy Einhorn (kds)
Gudrun Schyman (v)
Johan Brohult (nyd)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Maj-Inger Klingvall (s)
Berith Eriksson (v)
Sten Svensson (m)
Maud Ekendahl (m)
(forts.)
Ajournering .......................................... 85
Återupptagna förhandlingar .............................. 85
6 § (forts.) Socialpolitik - inriktning och anslag (forts. SoU15) ... 85
Roland Larsson (c)
Chatrine Pålsson (kds)
Jan Andersson (s)
Barbro Westerholm (fp)
Ingrid Andersson (s)
Bo Nilsson (s)
Peter Kling (nyd)
Bertil Persson (m)
Sten Andersson i Malmö (m)
Beslut skulle fattas den 24 april
7 § Ändring i patientjournallagen m.m...................... 128
Socialutskottets betänkande SoU16
Beslut skulle fattas den 24 april
8 § Strålskydd ........................................ 128
Försvarsutskottets betänkande FöUlO
Beslut skulle fattas den 24 april
9 § Myndigheterna på kärnsäkerhetsområdet, m.m............. 128
144
Näringsutskottets betänkande NU22
Debatt
Birgitta Johansson (s)
Rolf L Nilson (v)
Jan Backman (m)
Beslut skulle fattas den 24 april
10 § Exportfrämjande verksamhet ......................... 133
Näringsutskottets betänkande NU23
Debatt
Karin Falkmer (m)
Rolf L Nilson (v)
Anita Gradin (s)
Bengt Dalström (nyd)
Elvy Söderström (s)
Beslut skulle fattas den 24 april
11 § Sandutvinning ..................................... 140
Näringsutskottets betänkande NU24
Beslut skulle fattas den 24 april
12 § Anslag till länsstyrelserna m.m........................ 140
Bostadsutskottets betänkande BoU18
Beslut skulle fattas den 24 april
13 § Bordläggning ..................................... 140
Prot. 1991/92:99
23 april 1992
145
gotab 41341, Stockholm 1992