Onsdagen den 22 april
Protokoll
1991/92:98
utvecklingssamarbete
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1991/92:167 till lagutskottet
Skrivelse
1991/92:136 till socialutskottet
Motionerna
1991/92:So23-So27 till socialutskottet
1991/92:L17 till lagutskottet
1991/92:Jo35 till jordbruksutskottet
1991/92:Kr3-Kr8 till kulturutskottet
1991/92:So28 och So29 till socialutskottet
1991/92:JulO-Jul6 till justitieutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Försvarsutskottets betänkande 1991/92:FöU10
Socialutskottets betänkanden 1991/92:SoU15 och S0UI6
Näringsutskottets betänkanden 1991/92:NU22-NU24
Bostadsutskottets betänkande 1991/92:BoU18
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU15 Internationellt utvecklingssamarbete (prop. 1991/92:100 del-
vis).
1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
Anf. 1 PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! De globala banden knyts närmare på snart sagt varje om-
råde - ekonomin, miljön och kulturen. De utmaningar vi möter måste värl-
dens länder möta tillsammans.
Vårt levnadssätt är på väg att göra vår planet obeboelig. Över 1 miljard
människor lever i djupaste armod, och deras antal växer. Kärnvapnen och
krigsmakterna kan fortfarande förgöra oss. Otålighet med världens orättvi-
sor underblåser konflikter världen över.
Samtidigt har vi i dag helt nya förutsättningar att med politikens kraft
bygga en hållbar global samarbetsordning. Den hårda konfrontationen från
förr har fått vika för ett nytt samarbetsklimat. Resurser som bundits i över-
stora krigsmakter kan nu frigöras både i nord och syd och i öst och väst. För-
enta nationerna kan bli den organisation som den var avsedd att bli.
Detta tillfälle får inte gå oss förlorat. Vi står inför vår tids verkliga revolu-
tion. Världens nationer måste ha modet att bygga en genuint global ordning
grundad på internationell lag med lika rättigheter och skyldigheter för värl-
dens länder och folk.
Bara samarbetets, förståelsens och toleransens väg leder oss dit. Vi är alla
därför djupt oroade över de tendenser till ökad intolerans, till inskränkt na-
tionalism och till meningslöst våld som vi kan se, också i vår del av världen.
Inte heller kan en ordning byggd på en stormakts eller på vissa stormakters
dominans klara uppgifterna.
För Socialdemokraterna har ett engagemang för internationellt samar-
bete, för internationell solidaritet, varit ledande för den utrikespolitik som
vi fört under lång tid - och, vill jag säga, i bred enighet i denna riksdag. Den
politik som Sverige fört har vunnit stor respekt världen över.
Det är också i den andan som Ingvar Carlsson har åtagit sig att tillsammans
med Sir Shridath Ramphal leda en bred oberoende kommission om interna-
tionellt samarbete, i Brandt-, Palme- och Brundtlandkommissionernas
anda. Dess uppgift är just att utveckla förståelsen och att komma med kon-
kreta förslag om hur en ny global samarbetsordning skall kunna ta form.
Det globala samarbetet kommer att behöva underbyggas med alltmer re-
surser. Den situation som vi har haft under en lång tid - att resurser t.o.m.
gått från världens fattigare länder till de rikare - är fullständigt ohållbar. När
80-talet inleddes gick 50 miljarder dollar per år till u-länderna. Nu flödar 50
miljarder dollar ut ur u-världen vaije år.
Nu behövs det betydligt mer resurser: för ett nytt internationellt miljösam-
arbete, för att klara utvecklingen i Östeuropa, för att säkra fred och påbörja
återuppbyggnaden i krigshärjade områden, för att bekämpa flyktingskapets
orsaker och för att lindra nöden bland världens flyktingar. Samtidigt har be-
hoven för världens fattiga inte på något sätt minskat. Tvärtom har behoven,
och också möjligheterna, att göra insatser bara ökat.
I-ländernas låga sparande är ett allvarligt globalt problem.
I ljuset av detta bör det framstå med all tydlighet hur oerhört viktigt bi-
ståndet är. För en stor del av det internationella samarbetet är biståndet den
helt avgörande resurskällan. Vid sidan av handel och kommersiella lån och
investeringar utgör biståndet en omistlig del av de internationella resursflö-
dena. Biståndspolitiken är en alldeles central del av vår utrikespolitik. Den
är inte bara ett mått på vårt moraliska engagemang utan också ett uttryck
för vår upplysta insikt om de globala sambanden. Solidaritet handlar om ge-
mensamt ansvarstagande.
De grunder som vi sedan Tage Erlanders dagar, med Olof Palme som dri-
vande kraft, lagt fast håller. Enprocentsmålet för biståndets volym samt hu-
vudmålet och de fem särskilda biståndspolitiska målen för biståndets inne-
håll har antagits av enhälliga riksdagar. För svensk politik har målen och
enigheten kring dem utgjort en oerhört viktig tillgång. I år är det 30 år sedan
den första stora biståndspropositionen lades fram, proposition 1962:100. I
Socialdemokraternas biståndsmotion, ”De fattigas rätt”, har vi tagit fasta på
detta och återigen lyft fram våra mål. Årets riksmöte kommer att bekräfta
deras giltighet.
Herr talman! Nu har i denna riksdag ett parti tagit plats som gjort det till
en av sina huvuduppgifter att sopa undan solidariteten och kapa biståndet.
Partiet är motiverat, som jag ser det, av trångsynthet, kortsiktighet och
egoism. Det är inget mindre än en skam för denna riksdag, en skam för Sve-
rige.
Det må vara ett litet och flyktigt parti. Men i den mån Sverige har en röst
i världen, och i den mån denna röst har genomslag, är Ny demokrati till
skada för vårt land. I dagens biståndspolitiska debatt skulle det vara befri-
ande att höra regeringspartiernas företrädare, alltså även Moderaterna,
kraftfullt ta avstånd från detta partis åsikter om biståndet.
I årets budgetproposition upprätthålls enprocentsmålet. Det är bra, och
det betyder att Moderaterna inte vågat göra verklighet av de nedskärnings-
krav som man under alla år rest i riksdagen.
Moderaternas dominans har i stället kommit till uttryck på annat sätt. I
regeringsförklaring och utrikesdeklaration talas det om en väsentlig omlägg-
ning av biståndspolitiken till stöd för marknadsekonomi och demokrati. Men
det är fattigmansversioner av dessa begrepp som gäller. Det är en inskränkt
ideologi, sammanblandningar av medel och värden. Och den predikande to-
nen för osökt tankarna till den moderatledda regeringens ständiga tal om
”den enda vägen”.
Vi behöver andra visioner. I riksdagens utrikespolitiska debatt tidigare i
år uttryckte jag Socialdemokraternas vision om att bygga en världsordning
- grundad på gemensam säkerhet,
- genomsyrad av en demokratisk kultur och
- präglad av en strävan till allas välfärd och till en ekonomiskt och socialt
hållbar utveckling, i harmoni med naturen.
Här syns skiljelinjerna mellan huvudfårorna i svensk politik, mellan soci-
aldemokratin och högern. Däremellan slits Alf Svensson och mittenpar-
tierna, och det syns också i biståndspolitiken.
Låt mig först, herr talman, ta upp den ständiga predikan om marknads-
ekonomins välsignelse.
Det råder inget tvivel om att en bättre ekonomisk politik skulle ha behövts
i många u-länder, en politik som bättre utnyttjar marknadens möjligheter
och som också bättre bygger på de fattigas förmåga.
Att stödja hållbara återhämtningsprogram har varit en betydelsefull be-
ståndsdel i svenskt samarbete med många länder under 1980-talet. I den po-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
litiska debatten har emellertid behovet av marknadsekonomiska reformer
ofta vulgariserats.
Det är inte stora klasskillnader som driver utvecklingen. Då borde Latin-
amerika ha blomstrat under det gångna årtiondet. Det är inte svaga stater
som är förutsättningen för tillväxt. Då borde inte Östasien ha utvecklats så
dynamiskt.
Nej, erfarenheterna runt om i världen visar att minskade klasskillnader,
jämn fördelning av ägande och inkomster och breda skol- och hälsovårdssy-
stem gynnar produktivitet och tillväxt. Den vulgära marknadsdyrkan som
den svenska högern fortfarande ägnar sig åt står långt ifrån de synsätt som
vunnit allt bredare gehör i världen, både i u-länderna och i t.ex. Världs-
banken.
Glöm inte att marknadsekonomin har visat sig gå utmärkt att kombinera
med några av världens mest avskyvärda diktaturer. Marknadsekonomin triv-
des också under Pinochet och P W Botha.
Jag vill fråga Alf Svensson om han kan redogöra för regeringens samlade
syn på marknadsekonomins välsignelser för u-länderna.
Om en god ekonomisk politik är en del av nyckeln till tillväxt så är tillgång
till resurser en lika avgörande del för de fattiga länderna. Och här är skuldav-
skrivningar helt nödvändiga. Jag ställde en interpellation till Alf Svensson i
denna fråga för ett tag sedan: Vad har det blivit av svensk skuldpolitik? I
regeringsställning drev vi socialdemokrater skuldfrågorna hårt. Nu hör vi
ingenting.
Jag kommer så småningom att få svar, inte från Alf Svensson, utan från
Anne Wibble. Detta är alltså Alf Svenssons chans att svara, eller hänger inte
skuldstrategin längre ihop med utvecklingspolitiken? Är detta i så fall en
följd av regeringens marknadsekonomiska ideologi?
Herr talman! Låt mig nu också ta upp, som jag ser det, regeringens torftiga
tolkning av demokratin.
Kärnan i solidaritetens idé är de fattigas rätt: de fattigas rätt till människo-
värdighet, till frihet från armod och förtryck. ”Medborgarrätten” var ordet
som användes i vårt eget land i arbetarrörelsens och demokratins begyn-
nelse. På samma sätt som kraven på rösträtt och rätt till arbete här gick hand
i hand är demokratin i grunden de fattigas och förtrycktas kamp. Utan demo-
kratin vinner de fattiga inga bestående segrar.
Demokratin måste erövras. Den måste växa inifrån. Demokratin har röt-
ter i alla världsdelar, men demokratins institutioner har olika historier på
olika platser. Våra ting och riksdagar, vår statsapparat och vårt rättsväsende,
våra skolor och vår press föregick med många hundra år demokratins ge-
nombrott. Genombrottet kom när folkrörelserna hade formerats, och de
krävde demokratin. Ingen gav dem rösträtten, utan den utkrävdes.
Det perspektiv som vi hade här hemma får inte glömmas när u-ländernas
demokratisering diskuteras. Som stöd för de medborgerliga rättigheterna
och för flerpartisystem behövs en demokratisk kultur.
Nu formerar sig de demokratiska rörelserna och växer sig starkare. De har
en chans att nå genomslag. Det är vår uppgift att ge den processen det stöd
vi kan.
Klart är att demokratifrämjande bistånd har sin roll i alla länder. Vilka
som är de lämpliga formerna i Sydafrika eller Namibia, i Tanzania eller Ke-
nya, i Indien, Kina eller Vietnam, i Chile, Nicaragua eller Cuba, det må av-
göras från fall till fall om man menar allvar.
Den socialdemokratiska regeringen hade under de senaste nio åren byggt
upp ett stort och mycket varierat demokratibistånd, som Alf Svensson är
medveten om. Dessa insatser fördes förra budgetåret samman till ett demo-
kratianslag med nya riktlinjer. För Sveriges pionjärinsatser i att utveckla ett
demokratibistånd har vi rönt stor internationell uppmärksamhet. Det gäller
kanske särskilt det s.k. systemöppnande biståndet.
Jag vill därför om den moderatledda utrikespolitikens trumpetstötar om
demokrati säga följande:
För det första verkar det som om där inte finns någon förståelse för hur
demokratin hänger ihop med de fattigas rätt. Där finns inte förståelsen för
vad en demokratisk kultur består av, för vad som driver en demokratisk sam-
hällsutveckling. Högern förstod det inte 1920 i vårt eget land, och man för-
står det inte i dag heller när det gäller u-länderna eller Östeuropa. Det är ett
torftigt demokratibegrepp man går till torgs med - en intellektuell torftighet,
som leder till arrogans här hemma och som knappast lindrar förtrycket där
ute.
För det andra skulle jag vilja säga att det enda nya som följt på regeringens
trumpetstötar är en minskning av biståndet till ett antal länder, det minst
konstruktiva sättet att försöka stödja demokratin.
Vad visar regeringen för omsorg om demokratin när den börjar med att
kraftigt skära ned biståndet till Tanzania och Mogambique? Båda dessa län-
der, två av världens absolut fattigaste länder, har under en lång följd av år
genomfört djupgående reformer, både av det ekonomiska och av det poli-
tiska livet i den riktning vi har förespråkat. De har haft framgång. Nu införs
också flerpartisystem.
Vad är det för signaler regeringen skickar? Ja, inte påverkar den borger-
liga regeringens nedskärningar dessa länders vägval. Men signalen om hur
framför allt Moderaterna vill markera sitt tyckande i biståndspolitiken, en
signal om att svensk biståndspolitik inte längre är konsekvent, den har gått
ut tydligt och klart, tyvärr.
Hur är det med stödet till Vietnam? Här har vi ett land som har utkämpat
ett av de längsta befrielsekrigen under den s.k. efterkrigstiden. Där föds allt-
jämt missbildade barn och naturen själv är stympad efter ett av världens
värsta bombkrig. Det är ett land som av det kalla kriget förnekades sitt obe-
roende men som nu, efter det kalla krigets slut, åter är på väg in i det interna-
tionella samarbetet.
Vietnam genomför sedan ett antal år ett ekonomiskt reformprogram. Re-
formerna har applåderats av Internationella valutafonden, och nu är också
landet på väg att få det internationella stöd som reformerna behöver.
Vad gör då den svenska regeringen? Jo, i stället för att driva på reformar-
betet skär regeringen stolt bort 100 milj.kr. från vårt bistånd. Det är in-
skränkt inrikespolitik. Det är inte framsynt utvecklingspolitik.
Cuba är ett annat exempel. Det är ytterligare ett land som hanterats sär-
skilt hårdhänt av det kalla kriget. Här måste naturligtvis också en demokrati-
sering komma till stånd. Men USA tycks med sin sanktionspolitik göra allt
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
för att den övergången inte skall kunna äga rum i fredliga former. I veckan
t.o.m. skärpte USA denna politik, som fördöms av hela det demokratiska
Latinamerika och av den inhemska cubanska oppositionen.
Samtliga ledande demokratiska dissidenter i Cuba vänder sig mot sank-
tionspolitiken, som de menar snarare leder till kaos och våld än till demo-
krati och frihet. Att svälta ut ett folk i demokratins namn finner de oaccepta-
belt. Det vet alla som har kontakter med oppositionen.
Men Sverige ansluter sig nu i praktiken till den amerikanska synen och
kapar de kontakter som vi har. Det systemöppnande bistånd som övriga La-
tinamerika hade god nytta av under militärjuntornas år, sådant bistånd får
inte ges till Cuba.
Herr talman! Det är i hur man hanterar de svåra fallen som det visar sig
vad man går för. Det är i konsekvent handlande som långsiktig trovärdighet
byggs upp. Den första verkligt tydliga förändringen som genomförs i svensk
biståndspolitik, dessa nedskärningar, gör inget annat än skadar Sveriges an-
seende och våra möjligheter att påverka. Nedskärningarna bringar inget gott
för de nödlidande.
Kan man inte vara uthållig och konsekvent i stödet mot fattigdom och för-
tryck, blir de stora deklarationerna inget annat än falskdeklarationer.
Svensk biståndspolitik har under en lång följd av år arbetat målmedvetet
med de svåraste utvecklingsproblemen. Vi har tillsammans här i riksdagen
varit nydanande när det gällt att ta fram effektivare metoder och former. Vi
har mycket konkret bidragit till en kraftfullare multilateral samordning, t.ex.
i samarbetet i FN, Världsbanken och OECD.
Biståndets kritiker, framför allt inom Moderaterna och Ny demokrati, er-
känner inte dessa förändringar. De kanske inte känner till dem ens. De dis-
kuterar i stället sina egna nidbilder. Och bakom nidbilderna döljer sig i själva
verket likgiltighet inför människors lidande.
Jag skulle i dag vilja höra Alf Svensson säga att han står upp för biståndet,
inte bara på moraliska grunder, utan också för alla dem som arbetar med
biståndet, inom förvaltningen, inom organisationerna och på många andra
håll i vårt samhälle. Efter de osakliga angrepp som förts fram också i denna
kammare, i tonfall vad jag vet utan motstycke i riksdagens historia, mot en
av våra biståndsmyndigheter, SIDA, vill jag höra Alf Svensson stå upp till
försvar för allt det goda och kreativa arbete som där görs. Det är Alf Svens-
sons ansvarsområde i regeringen. Att försvara biståndet i princip, men inte
dem som arbetar med det, vore inget annat än hyckleri.
Alf Svensson, driv månglarna ur templet, stå emot Mammondyrkan och
fariséerna och stå upp för biståndet!
Jag yrkar bifall till samtliga reservationer och stödjer Socialdemokrater-
nas biståndspolitik.
Anf. 2 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Att bistå fattiga länders människor med hjälp och kunskap
och att försöka bryta människors fattigdom är en ädel tanke. Att sprida kun-
skap om demokrati och mänskliga rättigheter är en minst lika ädel tanke.
Det tänks så många ädla tankar runt om i världen, men vad blir det av dem.
Ser vi några praktiska resultat någonstans? Ja, några finns det självfallet,
men fattigdomen växer, och den växer mest där vi pumpat in mest pengar,
dvs. i Afrika.
Det svenska biståndet som fyller 30 år i år har under socialdemokratisk
ledning gått en törnbeströdd stig. Det började med en u-landsproposition år
1962, utarbetad av dåvarande byråchefen Olof Palme. Mycket av biståndet
gick till socialistiska diktaturer i tredje världen. Något har kommit männi-
skorna till del, men u-landsbiståndet har inte så sällan bidragit till att bevara
diktaturer och motverka demokratiseringsprocesser. Socialistiska korrupta
regimer har ”satt sprätt” på vårt bistånd, utan att fattigdomen har lindrats.
Detta är ett faktum och inte mycket att orda om, men vi kan konstatera
att svenska folket skuldsatt sig på grund av ett omfattande u-landsbistånd till
nästan ingen nytta alls.
Nu har vi fått en borgerlig regering. Vi har fått en ny regering som skulle
ta krafttag och utarbeta en ny strategi för biståndet, trodde en och annan.
Även jag hade förhoppningar om en annan strategi. Det lät ju så bra i rege-
ringsdeklarationen - man skulle främja marknadsekonomi, och man skulle
strypa biståndet till kommunistiska diktaturer som Vietnam och Cuba. Man
minskar visserligen stödet till Cuba, men inte helt. Man minskar program-
landsbiståndet till Vietnam och Kenya. Även Mozambique och Tanzania får
neddragningar i programlandsbiståndet, men samtidigt fyller man på med
näringslivsutveckling av ungefär samma omfattning som neddragningsbelop-
pen har.
Många känner förmodligen inte till att medan landramen budgetåret
1990/91 för våra båda största mottagarländer var på 475 miljoner till Mozam-
bique och 585 miljoner till Tanzania, var det totala biståndet från Sverige till
Mozambique 830 milj.kr. och till Tanzania 750 milj.kr. För nästkommande
budgetår föreslår regeringen ungefär samma politik som tidigare. Samma
SIDA-tjänstemän är inkopplade och samma summa pengar utbetalas.
Att ett nytänkande är nödvändigt och att man måste bryta upp slentrian-
mässigt handlande framgår med önskvärd tydlighet av de skandaler som dy-
ker upp då och då. Jag tänker på skandalerna i Nicaragua, där sandinisterna
lade beslag på biståndsutrustning, som skulle ha kommit fattiga bönder till
del. Jag tänker på Mozambique, där vi kanske aldrig får fram hela sanningen
om omfattningen av den korruption som ledde till att en svensk biståndsar-
betare fick respass hem. Jag tänker även på den senaste affären, där BITS
visade sig ha alltför dålig kontroll över ett Polenprojekt, med en svensk stor-
banksdirektör inblandad. Förmodligen har vi bara sett toppen på ett isberg.
Jag är inte ute efter att leta syndabockar och skandaler, men regeringen
måste inse att det krävs krafttag. Bryt invanda mönster hos SIDA och hos
övriga institutioner och organisationer som är inkopplade på utvecklingsbi-
stånd. Framtiden får visa om den nuvarande regeringens biståndspolitik le-
der fram till de vackra målsättningar som uttrycktes i regeringsdeklaratio-
nen. Man hoppades på ett trendbrott, men det mesta pekar på en succession
av socialistik politik.
Pierre Schori menar att bistånd är en omistlig del i u-ländernas möjligheter
att lämna fattigdom och nöd. Så är det inte. Jag återkommer till detta när
jag kommer till det som vi kallar parallellbistånd.
Vilken syn har då Ny demokrati på biståndet? Till att bölja med anser
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
vi det oansvarigt mot våra uppdragsgivare, väljarna, att fortsätta pumpa in
pengar i länder som har hög korruption och höga militära utgifter i förhål-
lande till sin budget och där parallellbistånd ibland gör mer skada än nytta.
I ett och samma land finns det kanske ett 20-tal olika pumpfabrikat och ett
10-tal olika slags traktorer. Vilka bekymmer skapar inte detta för mottagar-
landet i form av en mängd besökande delegationer från givarländerna, i form
av utbildningsbehov hos reparatörer och i form av olika reservdelslager.
Ett sätt att lösa problematiken med det s.k. parallellbiståndet är att se till
att endast ett fåtal länder fungerar som biståndsgivare till ett mottagarland.
För detta krävs internationella övrenskommelser. Låt oss inse att biståndet
måste samordnas bättre, även det bilaterala.
Att sätta gränser för hur höga militära utgifter vi som givare skall accep-
tera att mottagarländerna får ha är svårt. Vi bör emellertid sätta fingret på
problemet och påpeka för länder med stora kostnader för vapenköp att vi
stryper biståndet om man inte ändrar sig. Varför ska vi ”pytsa ut” 415 miljo-
ner i bistånd - det gäller Indien - när indierna köper vapen för mer än 20
miljarder per år? Sak samma gäller korruptionsproblemet. Om vi finner att
stora belopp försvinner i korruption så låt oss reducera biståndet med de be-
lopp som har försvunnit. Vi är alldeles för flata! Varför skall vi finna oss i att
våra skattepengar försnillas på andra sidan jordklotet?
Att vara generös är ju alltid trevligt, och många svenskar känner medli-
dande med svältande och fattiga människor långt bort från vårt land. Så fort
det har inträffat katastrofer öppnar vi plånboken och ger en slant. Men är
det någon privatperson som går in på banken för att låna pengar och sedan
ger bort de lånade slantarna till fattiga och svältande människor eller till län-
der där man funderar på insatser för demokrati eller mänskliga rättigheter?
Nej så är det nog inte. Vi ger av det som vi har, men inte av det som vi
inte har. Sverige som nation gör precis tvärtom. Vi skuldsätter oss i dag med
mellan 70 och 100 miljarder och lämnar samtidigt omkring 15 miljarder i bi-
stånd. Vilka skall betala för det? Delvis vi själva naturligtvis, som är med
och fattar dessa beslut, men också våra barn och barnbarn som får dras med
stora budgetunderskott och höga skuldräntor.
Jag är inte inne på att vi skall slopa u-landshjälpen helt och hållet och på
så sätt minska budgetunderskottet med 20 %. Men när vi själva har en eko-
nomi med mångmiljardunderskott, är det då riktigt att vi överträffar FN:s
rekommendation om 0,7 % av BNI i form av u-landsbistånd? Vi höjer ju i
stället ribban. Vi blandar bort korten för svenska folket genom att säga att
vi ger 1 % av BNI i bistånd. Det gäller emellertid bistånd till länder utanför
Europa. Vi lämnar ju dessutom bistånd på 1 miljard till länder i Öst- och
Centraleuropa. Utan att någon närmare har reflekterat över det - rege-
ringen har självfallet gjort det - har vårt bistånd till vårt närområde, genom
att det kallas för samarbete, ökat till mer än 1 % av BNI.
Vi i Ny demokrati vill förändra biståndspolitiken. Vi ser att mycket har
gått fel, inte minst i Afrika. På andra håll - i Sydostasien där man har fått
mycket måttlig biståndshjälp - har man att välstånd som ligger ljusår från de
afrikanska ländernas. Vi måste inse att vi inte kan hjälpa alla. Låt oss då
försöka lindra nöden i vår närhet.
Inte kan vi hjälpa tredje världens länder genom att inte hjälpa säger nå-
gon. Jo, när man i nuvarande biståndsmottagarländer inser att biståndet eb-
bar ut, måste man själv ta itu med problemen och kan inte längre förlita sig
på att andra hela tiden rycker in med hjälp.
Vår idé om hjälp till självhjälp är sund, men den har för många länder
inneburit ett biståndsberoende som inte har varit nyttigt för mottagarlandet.
Samma sak skulle i och för sig kunna inträffa om man följer vår rekommen-
dation att fördubbla biståndet till våra grannar på andra sidan Östersjön. En
väsentlig skillnad är att länderna i Öst- och Centraleuropa har en struktur
som mer liknar vår egen. Vi har därför lättare att tillsammans med mottagar-
länderna se vad som verkligen behövs. Vi bör också ha bättre möjligheter
till kontroll och uppföljning. Administrationen förbilligas självfallet också
om vi flyttar biståndsarbetare från avlägsna länder till mer närliggande län-
der.
Vi i Ny demokrati föreslår en neddragning av biståndet till utomeurope-
iska länder med omkring 3,4 miljarder. I detta belopp ingår reducering av
det multilaterala biståndet med drygt 700 milj.kr. Vi anser inte att det är nöd-
vändigt att just Sverige skall vara bäst - eller värst - bland givarna till olika
FN-fonder. SIDA-biståndet vill vi reducera med 2 miljarder. Vi vill att det
av regeringen föreslagna anslaget till programländerna om 4 miljarder skall
portioneras ut under en tvåårsperiod. I mottagarländerna vet man vad man
har att vänta under de närmaste två åren, och man inser samtidigt att vi
svenskar inte finner oss i att fortsätta en hjälp som ger så dåliga resultat som
hittills. Vi vill också dra ned på biståndet till SAREC-forskning och till
skuldlättnadsåtgärder med 600 milj.kr. Vi anser vidare att SIDA och flera
andra biståndsorganisationer måste rationalisras och effektiviseras. Vi före-
slår en nedskärning av anslagen med drygt 100 miljoner.
I gengäld vill vi höja biståndsanslaget till Öst- och Centraleuropa med 1
miljard, dvs. en fördubbling i förhållande till regeringens förslag. Jag ber att
få återkomma till det anslaget i en senare debatt.
Herr talman! Jag inser mycket väl att en isolerad svensk förändring av bi-
ståndspolitiken inte ger så stor effekt, men med tanke på mottagarländernas
stora respons för svenskt bistånd och med tanke på den image svenskt bi-
stånd har i givarländer runtom i världen skulle en svensk markering troligen
uppmärksammas och även följas av andra givarländer. Andra länder skulle
få sig en tankeställare när världens ledande biståndsnation börjar ifrågasätta
sin gamla policy.
Det som många anser är utvecklingsländernas allra största problem i dag
är de otroligt stora skulder som man ådragit sig till givarländerna och till in-
ternationella organisationer. Sverige har avskrivit stora delar av de ford-
ringar som vi har haft. Om vi kunde förmå övriga givarländer att göra det-
samma, skulle mycket vara vunnet för u-länderna.
En förändrad handelspolitik är också nödvändig. Man kan inte hjälpa fat-
tiga länder att bygga upp ett jordbruk och sedan beslå deras eventuella ex-
port med sådana handelshinder att de inte kan få avsättning för sina varor.
Det är inte att undra på att utvecklingen blivit som den blivit, dvs. ofta ingen
alls. I många i-länder fredar man sitt samvete med att ge ett visst bistånd,
olika stort i skilda länder, men när man sedan inför handelshinder för u-län-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
10
dernas produkter, är det egentligen ett formidabelt hyckleri som det handlar
om.
Ett tredje problem - nog så väsentligt - är befolkningsexplosionen. Detta
är ett problem som måste prioriteras av FN:s organisationer. År 1970 upp-
gick jordens befolkning till 3,7 miljarder och 1988 till 5,1 miljarder. Den an-
ses komma att öka till 6,2 miljarder år 2000 och till drygt 8 miljarder år 2020.
Siffrorna säger väl egentligen allt. Hungersnöden ökar, miljön förstörs, mot-
sättningar mellan folkgrupper ökar - ja, det mesta kan bli kaos om vi ingen-
ting gör.
Gör därför någonting nu. Förändra biståndspolitiken nu. Omvärlden -
både givare och mottagare - hör oss.
Herr talman! Med det jag nu har sagt yrkar jag bifall till våra reservationer
4, 19, 20,22-27 avseende momenten 43,74,75, 82, 85,86, 89,90 och 94. Jag
yrkar samtidigt avslag på utskottets hemställan under dessa moment.
Jar yrkar dessutom bifall till socialdemokraternas reservationer 3,11,12,
18 och 21 avseende momenten 34, 51, 52, 70 och 82 och yrkar samtidigt av-
slag på utkottets hemställan under dessa moment.
Om reservationerna 3,11,12,18 och 21 bifalls, medan reservationerna 4,
19,20 och 22-26 avslås, yrkar jag att den totala medelsramen under moment
94 minskas med 194 milj.kr. och fastställs till 14 266 milj.kr.
(Applåder)
Anf. 3 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Klyftorna mellan fattiga och rika länder minskar inte. De
vidgas till följd av skuldkrisen. Under de åtta åren 1982-1990 beräknas så
mycket kapital ha strömmat från syd till nord, att det motsvarar sex Mar-
shallplaner. Det är alltså u-länderna som tvingats bistå i-länderna. Och det
är de mest utsatta - barnen, de sjuka och de fattigaste - som fått betala.
I Vänsterpartiet anser vi att det är dags att höja biståndets enprocentsmål
till 2 % av BNI och att bötja redan nu genom att höja biståndsanslaget med
10 % utöver vad regeringen föreslår. Tyvärr är vi det enda partiet i riksdagen
som vill öka biståndet och göra det på militärutgifternas bekostnad.
1980-talets kris för u-länderna visar att det inte räcker med bistånd för att
höja de fattiga folkens levnadsnivå. Andra faktorer spelar större roll: han-
delsvillkoren, råvarupriserna, räntan, i-ländernas protektionism. Om u-län-
derna fick fullt tillträde till i-landsmarknaderna, skulle de tjäna 100 miljar-
der dollar om året i ökade exportinkomster, nästan dubbelt så mycket som
de får i bistånd.
Sveriges handel med u-länderna är obetydlig, och den har minskat. Hur
skall vi kunna vända trenden? Vilka instrument finns för att förbättra u-län-
dernas handelsvillkor? Vilken roll spelar de transnationella företagen? Allt
det här är frågor som vi måste besvara, om vi skall kunna bistå u-länderna
på ett effektivare sätt. Därför behövs en ny och en mer övergripande svensk
u-landspolitik. Det är av den anledningen som vi begärt en u-landspolitisk
utredning, där också de enskilda organisationernas och solidaritetsrörelser-
nas erfarenheter skulle tas till vara.
Många u-länder befinner sig i svår kris och måste genomföra ekonomiska
reformer. De hästkurer som Internationella valutafonden hittills har före-
skrivit har inte botat patienterna. Det behövs andra metoder, som innebär
utveckling och reell resurstillväxt, t.ex. jordreformer som ger familjerna och
landet möjlighet att livnära sig. De måste förenas med en bra miljöpolitik
och bygga på folklig medverkan.
Sådana reformer skall Sverige stödja med bistånd - inte IMF:s strukturan-
passningsprogram.
De skuldsatta u-länderna kan inte genomföra nödvändiga ekonomiska re-
former så länge de måste satsa merparten av sina exportinkomster på skuld-
tjänsten. Trots alla skuldomförhandlingar, skuldlättnader och strukturan-
passningsprogram har u-ländernas skulder inte minskat. Är det inte uppen-
bart att skulderna måste avskrivas och att bankerna måste ta sitt ansvar?
Därför skall Sverige inte bidra till några fler skuldköp, som det i Costa Rica.
Det ledde till att skuldpapperens värde steg på andrahandsmarknaden, vil-
ket framför allt bankerna tjänade på.
Detsamma gäller Världsbanken och IMF - de är inga biståndsorgan.
Dessa Bretton Woods-institutioner skapades för helt andra ändamål. Därför
måste de reformeras så att de äntligen börjar ta hänsyn till människor och
miljö. Insynen måste bli bättre och USA:s dominans brytas.
När vi kritiserat Världsbanken och IMF, får vi med jämna mellanrum lug-
nande försäkringar från UD:s experter om att dessa organ har lagt om sin
politik, blivit mer miljövänliga och sociala. Så heter det. Men häromdagen
utdelade IMF beröm till president Fujimoris ekonomiska politik i Peru, en
politik som ökat fattigdomen och arbetslösheten till den grad att Sendero
Luminoso numera kan rekrytera ungdomar i Limas fattigkvarter för sin blo-
diga terroristverksamhet. Och den sociala oron har Fujimori svarat på med
att upplösa parlamentet. Sådan politik får IMF:s lovord!
Och Världsbankens chefsekonom framhöll nyligen Thailand som ett före-
döme för de afrikanska staterna. Men kan - och bör - afrikanerna gå samma
väg som Thailand för att få ekonomisk tillväxt? Thailand fick en skjuts
framåt tack vare Vietnamkriget, då landet blev de amerikanska soldaternas
rekreationsmål. Dollarn flödade in i landet. Det har den också gjort genom
narkotikahandeln. Exportsatsningar har lett till omfattande skogsskövling,
urlakade åkerjordar och utbrett barnarbete. Turistindustrin blomstrar och
prostitutionen med den. Landet står inför en aidskatastrof. Är det priset rim-
ligt? Och är en militärregim, som just fått arméchefen som ny premiärminis-
ter, en bra förebild för de afrikanska staterna, där folken försöker kasta av
sig militärens styre?
Sådana här uttalanden vill kanske Världsbankens och IMF:s entusiastiska
talespersoner vifta undan som blott ord. Låt oss då se på handlingarna. Gulf-
kriget erbjuder ett åskådningsexempel.
När USA ansträngde sig för att vinna allierade, skrev Världsbanken av 14
miljarder dollar på Egyptens skuld. Banken och IMF frisläppte 1,5 miljarder
dollar i lån till låg ränta till Turkiet. Iran fick sitt första lån sedan 1979 från
banken.
När USA ansträngde sig för att få igenom resolution 678 i FN:s säkerhets-
råd, fick Kina lån från Asiatiska utvecklingsbanken och Världsbanken, lån
som varit frysta sedan massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
11
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
12
Etiopien togs åter till nåder av Världsbanken och IMF. Jemen, som rös-
tade mot resolutionen, fick problem med Världsbanken och IMF.
Jag tycker att det är välgrundat att säga att de här ”multilaterala utveck-
lingsbankerna” styrs av USA. Och då är det också rätt att - som Vänsterpar-
tiet har gjort år efter år - kräva att man skall verka för att USA:s dominans
skall brytas. Sverige skall inte delta i några nya kapitalpåfyllnader i de här
organen.
Herr talman! Vi har på senare tid bevittnat ett kraftigt uppsving för de-
mokratikampen i tredje världen. Till detta bidrog de demokratiska genom-
brotten i Central- och Östeuropa 1989. I Afrika, Latinamerika och i Asien
har folk gått ut på gatorna och demonstrerat för samma rättigheter. En del
diktatorer har fallit, men andra tar till ännu brutalare förtryck för att behålla
makten.
I det här läget måste vi förstärka vårt bistånd till dem som slåss för sina
grundläggande politiska och mänskliga rättigheter. Den ökning av anslaget
till demokati, mänskliga rättigheter och humanitära insatser som nu föreslås
av regeringen är otillräcklig. Vänsterpartiet har föreslagit en höjning av bi-
ståndet med 10 %, vilket skulle kunna ge utrymme för en fördubbling av
demokratibiståndet.
Vi måste också se till att Sveriges politik gentemot u-länderna framstår
som konsekvent. Det gör den inte när Exportkreditnämnden ställer upp som
garant för krediter till diktaturer som aldrig skulle komma i fråga för bistånd.
EKN har t.ex. en fordran på 816 milj. kr. på Zaire och en annan på ett ännu
större belopp på Nordkorea. Zaire t.ex. är så ökänt för president Mobutos
korrupta styre att det döpts till ”kleptokrati”. Men korruption är något som
endast biståndsministern påtalar - och därför skär ner biståndet till Mozam-
bique. Dessutom gör han det på tvivelaktiga grunder, eftersom regeringen i
Mozambique faktiskt hade begärt svensk hjälp för att komma till rätta med
korruptionen.
Det här illustrerar litet hur snett det slår, när man vill stoppa biståndet och
använda det som ett straff. Detta gäller då bara våra programländer, dvs.
bara de fattigaste länderna - det är ju de som får svenskt bistånd. Medelin-
komstländerna går fria. Somliga rent av belönas med krediter. BITS har be-
viljat Kina u-kredit, medan biståndet dragits ner för Vietnam, vilket har
skett trots att det uppenbarligen var kinesiska påtryckningar som stoppade
demokratiseringsprocessen i Vietnam.
Som har påpekats här av Pierre Schori borde regeringen i stället uppmärk-
samma den utveckling mot parlamentarism som nu pågår i Vietnam och som
tydligast kom till uttryck i nationalförsamlingens debatt nu i april om den
nya författningen. Enligt referaten i Hanoiradion var den livlig - få beslut
fattades enhälligt. Så var ju inte fallet på den gamla goda tiden då allting
skedde enhälligt. Flera avsnitt i författningen underkändes och skickades
tillbaka till grundlagskommittén.
En liknande utveckling kan ännu inte skönjas i Cuba. Här verkar USA:s
embargopolitik konserverande. Så länge kubanerna upplever sig som för-
följda och belägrade av USA, sluter de upp mot den mäktige fienden. I en
sådan atmosfär kan det inte utvecklas en fri debatt. Därför är det helt fel att
klippa av det svenska samarbetet med Cuba.
Sverige borde i stället pröva den andra vägen. I den svåra situation som
kubanerna nu befinner sig i efter det att det sovjetiska biståndet stoppades -
för övrigt på Bushs begäran - bör vi visa offren för den här stormaktspoliti-
ken vår solidaritet. Offren - det är barnen, de sjuka och de som har blivit
arbetslösa. Nog vore det en medmänsklig gest att ge dem humanitärt bistånd
i form av t.ex. mediciner, herr biståndsminister?
Jag tror också att det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd när det gäller
att kräva av USA att man skall upphöra med sin embargopolitik, både mot
Cuba och mot Vietnam.
Herr talman! Det handlar inte bara om SIDA-biståndet, utan vi har även
många andra instrument för att främja respekten för de mänskliga rättighe-
terna och demokratisering. Här finns BITS som gett u-krediter, inte bara
till Kina utan också till andra mänskliga rättigheter-förbrytare såsom Peru,
Filippinerna, Sri Lanka, Thailand, Egypten och Ghana. Driver BITS någon
demokratidialog med regeringarna i dessa länder, herr biståndsminister, så
som SIDA gör med sina programländers regeringar? Det skulle vara intres-
sant att få veta det och att få höra BITS inför riksdagen öppet redovisa på
vilket sätt man driver demokratifrågor. Och herr biståndsminister, kommer
SWEDECORP att göra detta i sina relationer med icke-biståndsländer, ef-
tersom SWEDECORP skall samarbeta också med sådana länder?
Vårt viktigaste forum för att bevaka de mänskliga rättigheterna och påtala
kränkningar är FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Vi skulle
gärna vilja ha en redogörelse från biståndsministern, som nu också är mänsk-
liga rättigheter-minister - det är inte dåligt -, om vad som avhandlats där och
med vilket resultat. Vi är nämligen bekymrade över ett kinesiskt pressutta-
lande, hållet i triumferande ton, som omtalade att Kina-Tibet-frågan inte
kommit upp till behandling i FN:s MR-kommission. Vi har tidigare erfaren-
het av hur USA och Sovjet agerade i MR-kommissionen enligt modellen ”vi
tiger om era skyddslingars MR-brott om ni tiger om de våras”. Jag hoppas
att vi är överens om att det inte får vara så, att stormakterna kan öva påtryck-
ningar och på så sätt slippa undan kritik när det gäller brott mot mänskliga
rättigheter.
Vi har också observerat hur MR-förbrytande länder hänvisar till icke-in-
blandningsprincipen för att avvärja internationell kritik. Det måste slås fast
att ett land, som untertecknar en internationell konvention, därmed har
gjort ett internationellt åtagande och inte kan krypa bakom ”icke-inbland-
ning”. Detta måste tas upp på den världskonferens för de mänskliga rättighe-
terna, som skall hållas 1993.
Herr talman! När vi har föreslagit en fördubbling av anslaget till demokra-
tibistånd, är det för att vi ser behov av att förstärka insatserna på flera områ-
den.
Det gäller kvinnorna, som är den största diskriminerade gruppen i värl-
den. I Indien, t.ex., missbrukas fosterdiagnostiken för att sålla bort oöns-
kade flickor redan i moderlivet. Klinikerna annonserar: ”Betala 600 rupier
nu och spara 50 000 rupier senare”, dvs. på hemgiften. Sådant är oaccepta-
belt och måste påtalas.
Det gäller barnen, vilkas intressen staterna skall prioritera enligt den nu
drygt två år gamla barnkonventionen. Då gäller det verkligen att hålla löftet
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
13
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
14
från barntoppmötet 1990 och skaffa fram de pengar som behövs för att
kunna genomföra det antagna programmet fram till år 2000. Därför vill vi
öka anslaget ytterligare till FN:s barnfond Unicef.
Det gäller även flyktingarna, och då handlar det både om att öka
UNHCR:s resurser och om att lösa konflikter på fredlig väg, så att männi-
skor skall slippa fly. Pressen måste öka på stater som Israel, Irak, Iran, Tur-
kiet, Sudan och andra, som permanentar flyktingarnas elände genom att
motsätta sig förhandlingslösningar och förvägra minoriteter deras nationella
rättigheter.
Behovet av välorganiserade fackföreningar växer i och med att så många
utländska företag etablerar samriskföretag i u-länder. Samtidigt är de migre-
rande arbetarnas rättsliga läge uselt. Enbart i länderna kring Persiska viken
finns det fem miljoner gästarbetare, och de arbetar i länder där fackför-
eningar är förbjudna. På plantager i Latinamerika är förhållandena sådana
att det liknar slavarbete. Många fackliga och bondefackliga ledare mördas -
en om dagen i Brasilien. Bistånd till fackföreningar är därför också en viktig
insats för de mänskliga rättigheterna.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till de särskilda meningsytt-
ringar som är fogade till betänkandet.
Anf. 4 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Vi lever i en tid då världen krymper. Den har krympt så till
den milda grad att den nu finns i våra vardagsrum. Den har krympt till 20
tum. Vi ser i våra vardagsrum hur människor i andra länder lever, hur krig
utkämpas och hur nöden drabbar män, kvinnor och barn i fattiga länder. Vi
lever med världen, och vi kan inte längre fly världen.
Detta ställer oss inför många frågor om vårt eget liv och om vårt eget hand-
lande. Dessa frågar besvarar vi i Sverige sedan många år tillbaka genom att
säga: Vi har också ett ansvar, och vi vill också ta del i arbetet med att lindra
nöden, att höja utvecklingsnivån och att stärka chanserna för demokrati och
mänskligt liv.
Det svenska biståndet grundar sig på ansvarskänsla, på solidaritet, på
medmänsklighet och kanske djupast på en känsla för anständighet. Jag
tycker att det är utomordentligt tillfredsställande att vi så länge har kunnat
vara överens om huvudlinjerna i denna politik. Det har gått 12-13 år sedan
biståndet i praktiken blev 1 % av vår bruttonationalprodukt. Det inträffade
1979. Det har gått 15 år sedan vi proklamerade målet och i budgeten upp-
ställde målet att vi skulle ge 1 % av bruttonationalprodukten till bistånd.
Under den tid som gått därefter har vi haft diskussioiner om räknemeto-
der, om vad som skall räknas in och inte räknas in, och detta har splittrat oss
ibland. Vi har ofta kritiserat den socialdemokratiska regeringen för att den
genom räknemetoder inte har velat leva upp till de stolta mål som vi tillsam-
mans har varit överens om. Men i grunden har vi haft en bred och stark enig-
het om att vi har ett ansvar. Jag tycker att vi kan vara stolta över att vi är ett
av de länder i världen som starkast tar ansvar och deltar i dessa internatio-
nella ansträngningar. Jag tycker att det är utomordentligt glädjande att
denna enighet består så när som på ett nytt parti, som har dykt upp i riksda-
gen och som vill bryta detta samförstånd.
Pierre Schori hyllade socialdemokratins insatser. Jag håller med om att so-
cialdemokratin har gjort stora insatser för biståndet. Jag vill påminna om att
de borgerliga regeringar som vi har haft mellan 1976 och 1982 och från 1991
har slutit upp kring biståndet och har stärkt det. Den nuvarande regeringen
har en klar global identitet i sin vilja att värna biståndet. Det finns ingen
substans i de misstänkliggöranden som Pierre Schori tillät sig mot den bor-
gerliga regeringens vilja att värna om biståndet som en central och viktig roll
i svensk utrikespolitik.
Ny demokrati bryter denna nationella enighet. Jag tyckte att det var utom-
ordentligt pinsamt att höra Lars Moquist säga att man inte bara önskar sänka
det svenska biståndet kraftigt utan att man också hoppas att detta skall ha
effekter på andra länder, så att också de drar ned på sitt bistånd. Det är
utomordentligt pinsamt. Jag hoppas att vi på ett eller annat sätt skall slippa
höra den typen av kritik mot det svenska biståndet.
Det betänkande som läggs fram för riksdagen i dag är ovanligt enigt. Förr
om åren har mer än 100 reservationer fogats till utskottets betänkande. I år
är det 27, men om man läser dessa reservationer finner man att de, bortsett
från Ny demokratis reservationer, är av relativt marginell karaktär. Socialde-
mokraterna omfördelar omkring 14 promille av biståndet. De gör marginella
justeringar hit eller dit, och de önskar dra ned på vissa typer av utgifter. De
vill dra ned biståndet till Bangladesh och Indien. De vill dra ned det multila-
terala biståndet, och de vill dra ned stödet till ekonomiska reformprogram
och skuldlättnadsprogram ganska kraftigt, Pierre Schori. Detta bistånd vill
Socialdemokraterna dra ned.
Det gjorde mig litet bekymrad att Lars Moquist yrkade bifall till dessa so-
cialdemokratiska förslag. Jag vill därför ställa en fråga till Socialdemokra-
terna. Med detta nya stöd som de har fått undrar jag om de står fast vid att
det multilaterala biståndet, biståndet till Bangladesh, biståndet till Indien
och biståndet till ekonomiska reformprogram och skuldlättnadsåtgärder
skall dras ned. Är detta en klok socialdemokratisk politik?
Socialdemokraterna drar också i förhållande till fjolårets anslag ned bi-
ståndet till Tanzania och Mogambique. Man kan självfallet diskutera hur en
avvägning mellan olika länder skall ske. Det finns inga eviga sanningar. Re-
geringen har gjort vissa principiellt ideologiska markeringar, men det bör
tillfogas att det som finns i landramarna självfallet inte utgör hela biståndet
till de olika länderna. Det finns också åtgärder som kanaliseras över andra
utgiftskonton, vilket gör att det totala biståndet till ett land som Tanzania
eller Mogambique kommer att hamna ganska långt över det som finns i land-
ramen.
I Pierre Schoris inlägg fanns det ett starkt missnöje över den klarare ideo-
logiska profil som finns i årets biståndsbudget. Han kritiserade den skarpare
accenten på marknadsekonomi, och han kritiserade den skarpare accenten
på demokrati.
När det gäller marknadsekonomi tycker jag att vankelmodet är mycket
påfallande hos Socialdemokraterna. Det finns ett slags nostalgi till planhus-
hållning som tycks ha överlevt upptäckten att planhushållning inte fungerar
i u-länderna. Vi måste väl ändå inse, vilket flertalet u-landsregeringar har
insett, att den väg som har anvisats av tidigare u-landsregeringar, men som
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
15
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
också aktivt har understötts av Socialdemokraterna i Sverige, mot planhus-
hållningsexperiment och försök med kollektiv ekonomi, har misslyckats
mycket grundligt. Det är inte vi som trycker på dem om en ny politik. Det
är de själva som har dragit slutsatserna av sina misslyckanden, sina av oss
delvis stödda misslyckanden, och orienterat sig mot en ny politik och mot
marknadsekonomi. Då tycker jag att det är självklart för Sverige att stödja
en sådan politik och att göra det utan hummanden och förbehåll och att ac-
ceptera att detta har man i u-länderna kommit fram till är den mest effektiva
vägen mot välstånd. Vi ger denna omorientering ett fullt stöd. Det mera re-
serverade stöd som kommer från Socialdemokraterna tror jag inte tjänar u-
ländernas sak.
Det gäller också demokrati. Vi fick nu höra från Pierre Schori att det de-
mokratibegrepp som regeringen och majoriteten ansluter sig till är torftigt.
Man är alltför snäv i sin syn på demokrati. Då ställer jag en motfråga. Hur
vid skall man vara? Skall vi sluta alla som kallar sig för demokrater till vårt
bröst? Skall vi acceptera att nästan allt som sägs vara till förmån för de fattiga
och till förmån för jämställdhet och jämlikhet är demokrati?
De länder som Pierre Schori räknade upp har inte imponerat genom sin
demokratiska orientering. Vi har nu hört ett stort antal klagomål från Pierre
Schori över att Cuba behandlas snävt av regeringen. Den politiken har
Pierre Schori kallat för korkad. Jag har letat förgäves bland de socialdemo-
kratiska reservationerna för att se om det fanns något alternativ till regering-
ens politik. Ansluter sig socialdemokratin till regeringens korkade politik el-
ler har ni någon annan att föreslå? Varför har ni i så fall inte gjort detta i det
betänkande som vi i dag skall behandla?
Herr talman! Jag tror att det är utomordentligt nyttigt att vi nu har en
större ideologisk skärpa och klarhet i svensk biståndspolitik. Vi ger signaler
till våra partner och till våra samarbetsländer att svenskt bistånd är till för
att främja de fem biståndspolitiska målen. Vi lägger stor vikt vid en effektiv
ekonomisk politik som verkligen hjälper de fattigaste. Vi lägger vikt vid att
mänskliga rättigheter respekteras. Vi lägger vikt vid en genuin utveckling
mot demokrati och folkstyre.
Jag ber med detta att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på
samtliga reservationer och meningsyttringar.
Anf. 5 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill bara kommentera det Daniel Tarschys säger om att
det är stora stolta mål som vi har varit överens om gemensamt i denna kam-
mare innan Ny demokrati kom in i riksdagen. Är det man har åstadkommit
under dessa 30 år sedan 1962 så mycket att vara stolt över?
Den djupaste fattigdomen i t.ex. södra och mellersta Afrika var 16 %
1985. Den beräknas uppgå till 30 % år 2000. Det är inte så mycket att vara
stolt över när man tänker på det sätt som biståndet har utnyttjats och kommit
de fattiga länderna till del.
Anf. 6 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag är utomordentligt stolt över den skicklighet varmed
svenska biståndsarbetare i SIDA, SAREC, BITS, andra organisationer och
multilaterala instanser har arbetat för att främja de biståndspolitiska målen.
Det är ett utomordentligt skickligt arbete som utförs på fältet av svenskar i
stora delar av världen. Då säger Lars Moquist att fattigdomen ökar.
Herr talman! Lars Moquist har litet grand missuppfattat hur man skall
mäta effektiviteten av bistånd. Vi avgör inte genom Sveriges bistånd huru-
vida världen blir fattigare eller mindre fattig. Vi kan motverka en fattigdom
och medverka till en utveckling för att nå våra mål. Det är målet med vårt
bistånd. Tanken att Alf Svensson skall göras ansvarig för tillståndet i världen
får Lars Moquist fundera över en gång till.
Anf. 7 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Daniel Tarschys säger att biståndet som har gått till de fattiga
länderna har inneburit att man inte har motverkat fattigdom och annat. Jag
har hört företrädare för afrikanska länder och även presidenten för OECD:s
biståndsorganisation, Emmerich, säga att ungefär en tredjedel av biståndet
har varit mycket lyckat, en tredjedel har varit sisådär och att en tredjedel
egentligen har motverkat demokratiseringsprocesser och inneburit att dikta-
turer har fått större möjligheter att hålla sig kvar vid makten. Då får man
inte dra den slutsatsen att allt bistånd har varit mycket lyckat.
Daniel Tarschys menar att SIDA har gjort utomordentliga insatser, men
vi behöver bara läsa i pressen litet då och då för att upptäcka att allt inte har
varit så förtvivlat bra.
Anf. 8 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Det är alldeles riktigt att allt inte har varit bra. Bistånd är en
svår uppgift. Det finns misslyckanden i bistånd liksom det finns misslyckan-
den i all mänsklig verksamhet. Om man tittar på svenska investeringar i nä-
ringslivet kan man också räkna ut att kanske en tredjedel har varit helt miss-
lyckade, en tredjedel har varit sisådär och en tredjedel har varit framgångs-
rika. Alla aktiva stora satsningar innebär självfallet risker för felsatsningar.
Det är ett viktigt inslag i årets biståndsproposition att man nu lägger
mycket stor vikt vid erfarenhetsåterföring, utvärdering och utveckling av bi-
ståndet. Det är någonting som vi har behov av att föra vidare, men vägen
mot att förbättra biståndet kan inte vara att strypa biståndet. Det är där som
den grundläggande skiljelinjen går mellan Ny demokrati och övriga partier
här i riksdagen.
Anf. 9 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Fru talman! Jag kan instämma i det sista Daniel Tarschys sade. Det är
mycket viktigt att markera detta. Jag redovisade tillståndet i de s.k. u-län-
derna och hur klyftan har ökat, de har blivit fattigare. De rika länderna tjä-
nar fortfarande på u-länderna. Folkpartiet liberalerna har ju tidigare år före-
språkat en u-landspolitisk utredning, om jag inte har alldeles fel. Man har
drivit detta därför att man precis som vi har ansett att det inte räcker med
bara biståndspolitik.
Vi måste också se över många andra frågor, t.ex när det gäller handelsvill-
koren, de transnationella företagen osv. Dessa ingår som mycket viktiga de-
lar och är också mycket avgörande för utvecklingen i u-ländema. Kan ut-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
skottets ordförande lämna ett besked om varför - om jag nu har rätt i att
också ni har drivit den här frågan tidigare - ni nu helt plötsligt när ni har
kommit i regeringsställning går ifrån denna uppfattning? Har kravet om en
utredning där man tar ett helhetsgrepp över bistånds- och u-landspolitiken
blivit inaktuellt? Det är ju en sådan som måste till för att vi på ett bättre sätt
skall kunna hjälpa dessa länder. Varför har ni gått ifrån detta?
Det står i utskottsbetänkandet i en mycket kort motivering att utredningar
brukar bli långvariga, men det är väl egentligen struntprat. Man kan även
göra en kort och effektiv utredning på det här området. Jag skulle vilja ha
ett svar av utskottsordföranden.
Anf. 10 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Bertil Måbrink frågar varför vi inte vill utreda frihandel. Vi
föredrar att bedriva en frihandelspolitik. Vi föredrar också att bedriva en bra
u-landspolitik och en bra biståndspolitik. Vi har nu lagt vår energi på att föra
en aktiv politik, och vi är mycket glada över att så många av Folkpartiets
uppfattningar om hur biståndet skall läggas upp återspeglas i årets budget.
Vi är också glada över att vi nu för en aktiv politik - det gjorde även den
tidigare regeringen - för att främja u-ländernas möjligheter att exportera till
i-länderna. Jag skulle vara glad om Bertil Måbrinks parti förde en lika aktiv
frihandelspolitik när man ser problemen från svenskt perspektiv, men från
Vänsterpartiet hör vi huvudsakligen önskemål om socialklausuler och olika
slags handelshinder som kan motverka u-ländernas export till i-ländema.
Anf. 11 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Fru talman! Det där låter mycket vackert, Daniel Tarschys, men verklig-
heten är en helt annan. Jag redovisade en siffra som visar att om u-länderna
fick fullt tillträde till i-landsmarknaden skulle de tjäna 100 miljarder dollar
om året i ökade exportinkomster. Det är nästan dubbelt så mycket som de
får i bistånd. Var är den vackra frihandelstanken? Den har Daniel Tarschys
och hans parti och andra partier talat om i de 21 år som jag har suttit i den
här kammaren. Tillståndet för u-länderna blir ju värre. Protektionismen
gentemot u-länderna ökar. Dessutom, Daniel Tarschys, är ni ju ivriga före-
språkare för ett medlemskap i EG. Det kommer inte att förbättra frihandeln
för u-länderna.
Det kommer tvärtom att ytterligare försvåra för u-länderna att komma in
på EG-ländernas marknad. Det är en sak att ge uttryck för önsketänkande,
men verkligheten är en annan, och det är den vi skall hålla oss till.
Anf. 12 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Det gläder mig att få höra en så stark plädering för frihandel
från Bertil Måbrink. Det är inte alltid som Vänsterpartiet har varit anhäng-
are av den linjen. Jag spårar här en omvändelse i riktning mot en mera liberal
syn på världsekonomin. Den är välkommen.
Om man önskar främja frihandel - inte bara i Sverige, utan även i andra
länder i Europa, i den rika världen - är det lämpligt att samverka med andra
länder i den rika världen för att driva på i frihandelsvänlig riktning. Sverige
18
gör detta i olika sammanhang, t.ex. i GATT och OECD, och Sverige har
stora utsikter att göra det i Europeiska gemenskapen.
Om man däremot stänger in sig i sitt eget hörn och inte deltar i internatio-
nellt ekonomiskt eller politiskt samarbete, har man, Bertil Måbrink, mycket
små möjligheter att påverka den rika världen i frihandelsvänlig riktning.
Talmannen anmälde att Bertil Måbrink anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 13 PIERRE SCHORI (s) replik:
Fru talman! Det är inte första gången i denna kammare som det uppstår
problem genom att Ny demokrati utnyttjar sin vågmästarställning.
Daniel Tarschys frågar mig hur Socialdemokratin kommer att agera i ett
fall när Nydemokraterna av taktiska skäl väljer att stödja oss och vår reserva-
tion, och den reservationen vinner med deras stöd, och de sedan inte skulle
rösta på våra förslag till ökningar eller andra sätt att göra omfördelningar.
Det är en bra fråga. Jag förstår att Daniel Tarschys ställer frågan. 199 % av
fallen har Ny demokrati i kammaren stött regeringen och inte Socialdemo-
kraterna.
Nu har vi denna situation, och jag vill gärna, fru talman, göra följande
klargörande. Våra reservationer skall naturligtvis ses i ett sammanhang. Vi
har föreslagit ökningar av vissa anslag och gör motsvarande minskningar av
andra. Vi tycker att det är fel att sänka anslaget för de fattigaste länderna
Tanzania och Mogambique, och därför har vi tagit de pengarna från ett annat
anslag.
För oss är naturligtvis enprocentsmålet viktigt och även helheten när det
gäller den totala biståndsramen. Vi kommer inte att tillåta att Ny demokrati
fläckar ned denna helhet. Därför kommer vi att vid en eventuell votering att
avstå från att rösta på reservation 3 om vi förlorar omröstningen angående
reservationerna 1 och 2. Det är mitt svar till Daniel Tarschys.
Man skall inte söka strid i onödan om t.ex. demokratin, Daniel Tarschys.
Det jag har vänt mig mot är inte att vi skulle ha en annorlunda syn på demo-
krati - där kämpar vi tillsammans - utan att regeringen påstår att den är
bättre och att i detta avseende är det en ny politik än tidigare. Det kallar jag
för falsk deklaration och hyckleri, och jag har vänt mig mot detta med vissa
exempel.
Låt oss inte ta för mycket strid om detta. Vi är ändå eniga om själva färd-
riktningen. Vi kan däremot diskutera hur vi skall främja demokratin. Jag vill
inte göra en så stor sak av detta.
Vi socialdemokrater kommer inte att tillåta att Ny demokrati fläckar ner
biståndet och vår politik i detta avseendet.
Anf. 14 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Jag välkomnar dessa besked från Pierre Schori. Det gläder
mig att ni inte avser att fullfölja vissa av era yrkanden. Några var olämpliga
att komma med från början, t.ex. minskningen med 100 milj.kr. på anslaget
till skuldlättnadsåtgärder. Det är pengar som kan få flerdubbel effekt. Så-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
19
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
dana åtgärder vidtas i multilaterala sammanhang, där man med hjälp av de
insatser som görs kan få hävstångseffekter.
Det här är en politik som inte riktigt stämmer överens med de frågor som
Pierre Schori ställde alldeles nyss till biståndsminstern. Men det kan her-
rarna göra upp om på ett senare stadium.
Jag tycker nog att Pierre Schori slog litet till reträtt när det gällde demo-
kratin. I sitt första anförande recenserade han regeringens syn på demokrati-
frågorna och tyckte att det var en torftig doktrin som presenterades i budget-
propositionen. Nu låter det mera som att det inte är en torftig doktrin utan
att det är samma doktrin som Socialdemokraterna har drivit i alla år. Felet
med regeringen är att man påstår att man är originell. Torftigheten delas tyd-
ligen över hela brädet mellan partierna.
Jag tycker att det finns en ganska klar accentskillnad mellan den mera vid-
sträckta famn som Socialdemokraterna har öppnat mot olika regimer, rörel-
ser och ledare över hela världen och den något mera sparsmakade hållning
som regeringen nu intar. Regeringen ställer faktiskt högre krav - ribban pla-
ceras högre - och ger därmed viktiga signaler till Sveriges samarbetsländer,
dvs. att Sverige fäster oerhörd vikt vid att dessa länder lever upp till demo-
kratins krav och kraven på respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.
Anf. 15 PIERRE SCHORI (s) replik:
Fru talman! Daniel Tarschys vill tydligen fortsätta debatten. Jag tänkte
återkomma till dessa frågor i debatten med Alf Svensson, eftersom det är
han som i regeringen är ansvarig för frågorna om mänskliga rättigheter.
Det vi är ute efter, Daniel Tarschys, är att främja demokratin för männi-
skornas skull. Vi är inte ute efter att straffa människor i andra länder som
råkar leva t.ex. under en diktatur. Bryter man bistånd och kontakter, möjlig-
heter till dialog och utvecklingsprogram som kommer människor till nytta,
straffar man människorna - inte regimen. Det är därför man skall ha långsik-
tighet, pröva olika metoder från fall till fall och se hur man kan gagna en
demokratiseringsprocess på sikt och inte bara stirra sig blind på vilken typ
av regim som råkar finnas i det aktuella landet just nu. Man måste ha ett
vidare perspektiv och se litet långsiktigare på problemen. Där går det kanske
en skiljelinje.
Anf. 16 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Nu bryter inte regeringen något som helst program, utom
möjligen litet längre fram i tiden det som avser Cuba - som ju har varit under
avveckling under rätt lång tid.
På den punkten förhåller det sig så som jag påpekade i mitt första inlägg,
nämligen att Socialdemokraterna inte har något motförslag. Man har sagt att
politiken är korkad, men har inte sedan följt upp detta omdöme med något
alternativ eller någon annan politik. Man instämmer tydligen i den korkade
politiken.
Fru talman! Jag tror ändå att det är litet tomma tunnor när Pierre Schori
klagar över program som bryts. Här bryts faktiskt ingenting annat i hela den
svenska biståndspolitiken.
20
Talmannen anmälde att Pierre Schori anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 17 ALF WENNERFORS (m):
Fru talman!
När jag var liten pojk, använde jag farliga droger. Jag var mycket olyck-
lig. Jag hade inga föräldrar som kunde hjälpa mig när jag var sjuk. Jag
hade inget hem. Jag sov på gatan. Ibland regnade det, ibland var det
mycket kallt. Jag var ständigt hungrig. Det var därför som vi gatubarn
sniffade lim och bensin som vi stal. Då kändes inte hungern och kylan så
mycket.
Fru talman! Det här är ett litet avsnitt ur en uppsats som den nioåriga Wal-
taka skrivit och fått införd i skoltidningen i en skola i Nairobi. Waltaka och
hans bror tillhörde de tusen och åter tusen gatubarnen i de fruktansvärda
slumområdena i Nairobis utkant.
I dag är dessa två bröder adoptivbarn i en svensk biståndsarbetarfamilj.
Nu lever de båda pojkarna ett mera människovärdigt liv. De är mätta, har
egna sängar, går i skolan och är älskade.
Jag inleder mitt inlägg i dagens biståndsdebatt med den här lilla solskens-
historien från Nairobi i Kenya för att understryka min uppskattning och re-
spekt för allt gott och uppoffrande arbete som våra biståndsarbetare utför
runt om i den fattiga världen.
Under senare år har den biståndspolitiska debatten varit livligare än nå-
gonsin. Vi har kunnat ta del av en mängd kritik. Krav på omläggning av bi-
ståndspolitiken har framförts. Jag har tillhört kritikerna. Jag gör det fortfa-
rande när det gäller biståndssamarbete med länder som slår vakt om diktatur
och enpartisystem och som t.o.m. begår brott mot de mänskliga rättighe-
terna och som inte vidtar kraftåtgärder gentemot korrumption.
Jag anser att vi fortfarande satsar för litet på befolknings- och familjepro-
gram.
Men denna kritik bör naturligtvis inte få oss att glömma de framgångsrika
biståndsprojekten och alla de fall där svenska skattepengar faktiskt når fram
till de verkligt fattiga och behövande.
Från min senaste resa i Afrika för några månader sedan har ett mycket
lyckat svenskt kvinnoprojekt etsat sig fast i mitt minne. Ett 90-tal kvinnor
hade bildat ett kooperativt företag som tillverkade byggnadsmaterial - be-
tongsten och takpannor. De byggde bastanta och täta hus åt sig och sina fa-
miljer. De byggde vattencisterner och latriner. Och självfallet sålde de bygg-
nadsmaterial i sund - inte vulgär - marknadsekonomisk anda och tjänade
alltså pengar, som omsattes i ökad höns- och boskapsskötsel samt trädgårds-
odling och åkerbruk. Allt fler lärde sig ekonomi, och samtidigt kunde diskus-
sionerna om familjeplanering föras alltmer naturligt och obesvärat. Under
vårt besök syntes männen i bakgrunden. Här var det lyckliga, öppna, frimo-
diga kvinnor som förde ordet.
Andra framgångsrika svenska biståndsprojekt var de vattenprojekt som
vi såg. Kring en enkelt konstruerad vattenpump, som var handdriven, hade
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
21
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
22
bildats en ”vattenförening”, där man fördelade olika arbetsuppgifter mellan
byns och föreningens medlemmar. En del skulle stå för reparation och un-
derhåll, andra skulle turas om att vakta vattenpumpen, och ytterligare andra
skulle ansvara för pumpens ekonomi. Man måste betala när man hämtade
vatten, för att markera vattnets stora värde. Det berättades att före pumpens
tillkomst gick drygt hälften av kvinnornas arbetsdag åt för att hämta vatten.
Exemplen på välskötta och framgångsrika svenska biståndsprojekt kan på
det här sättet fylla många inlägg i riksdagsdebatten.
Men, som sagt, alla dessa framgångsrika biståndsinsatser hindrar inte att
vi diskuterar hur biståndet skall bli ännu bättre. Dessa diskussioner kallar
Pierre Schori för vulgärpropaganda. Jag må säga att man blir litet förvånad
när debatten tar sådana former.
Utskottets betänkande har 94 beslutspunkter. I den sista, dvs. nr 94 på
s. 104 i betänkandet, kan man finna något intressant, inte minst med tanke
på hur Pierre Schori utformade sitt inlägg. Här är hela utskottet, socialdemo-
krater, kds, centerpartister, folkpartister, moderater - utom Ny demokrati
och Vänstern - överens om att tillstyrka regeringens förslag om att anslaget
för det svenska utvecklingssamarbetet för nästa budgetår skall omfatta 14,5
miljarder kronor. Ny demokrati reserverar sig för en minskning med 3,4 mil-
jarder till 11 miljarder. Jag tar avstånd från Ny demokratis bedömningar, vil-
ket också framgår klart av betänkandet. Vänstern vill å sin sida öka till nära
16 miljarder.
Men mellan de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna finns
alltså en glädjande bred enighet i stort. I vissa detaljer finns det små skillna-
der. Den som studerar de socialdemokratiska reservationerna kan se hur So-
cialdemokraterna ibland plussar på med ett tiotal miljoner, ibland minskar
med ett tiotal miljoner.
När det sedan gäller Vietnam är skillnaden större. Vi stöder regeringens
förslag att minska med 100 miljoner till 225 miljoner. Vi motiverar detta med
att försöken till ekonomisk reformpolitik, vilka vi i omvärlden hälsar med
tillfredsställelse, inte åtföljts av demokratiska reformer. Det kommunistiska
diktatursystemet håller Vietnams folk i ett järngrepp. Man bryter fortfa-
rande mot de mänskliga rättigheterna. En vietnames vågar inte tala med en
utlänning, och gör han det så är det om vädret eller om fågelsång.
Dessa avskyvärda odemokratiska förhållanden berörs inte med ett ord i
den socialdemokratiska reservationen, som alltså kräver oförändrad land-
ram på 325 milj.kr. Inser ni inte att ni indirekt accepterar den kommunistiska
diktaturen, enpartisystemet och brotten mot mänskliga rättigheter?
Pierre Schori hänvisade i sitt inlägg till Vietnams tidigare befrielsekrig.
Men hur är det i dag? Det vietnamesiska folket - de fattiga och små i samhäl-
let - borde befrias från diktaturregimens ok. Hur ser Pierre Schori på den
befrielsen?
Då säger Pierre Schori att om man här sänker anslagen så drabbar det de
fattigaste. Men snälla nå’n - det tillstånd som de nu lever i innebär ju verkli-
gen att de fattiga och små i samhället drabbas därför att de har ett så avsky-
värt system.
Det är också förvånande att socialdemokratin vill öka landramen till
Uganda, visserligen bara med 5 milj.kr. - litet marginellt. Regeringen före-
slår oförändrad landram, och utskottsmajoriteten tillstyrker. Personligen är
jag, med särskild adress till biståndsministern, mycket tveksam, vilket tidi-
gare har framgått i en särskild interpellationsdebatt. Jag hoppas att bistånds-
ministern uppmärksamt följer utvecklingen i Uganda, vilket utlovades i den
tidigare debatten.
Man har inte fått stopp på korruptionen. Om Kenya sägs det att presiden-
ten Moi, hans ministrar, generaldirektörer och höga tjänstemän har person-
liga konton runt om i världens olika banker, som sammanlagt omfattar 2,6
miljarder kronor. Jag tar mig för pannan. Skali vi verkligen stillatigande ac-
ceptera det? Om vi skulle kritisera en så omfattande korruption - är det det
som Pierre Schori kallar för vulgärpropaganda?
Gentemot Kenya har vi och andra givare reagerat. Men korruptionen är
utbredd i flera andra länder, och inte minst i Uganda.
Jag inledde mitt inlägg med det positiva i vårt bistånd. Jag skall avsluta
med ytterligare en glädjeyttring. Det var svårt för några år sedan att få både
SIDA och regeringen att inse nödvändigheten av ökade insatser på befolk-
ningsområdet. Jag vill gärna säga att socialdemokraterna i riksdagen såg litet
annorlunda på detta för några år sedan och stödde våra krav på insatser.
Men nu har SIDA ändrat sig, tack och lov, och den nuvarande regeringen
ser positivt på dessa frågor och aviserar ökade insatser. Att arbeta med be-
folknings- och familjeplaneringsfrågor är något mycket svårt, det är vi alla
medvetna om - och det har SIDA informerat oss om. Men vi måste. På bara
20-25 år fördubblas befolkningen i flera av länderna i Afrika. Det är en
ohållbar utveckling.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 18 PIERRE SCHORI (s) replik:
Fru talman! Jag respekterar mycket Alf Wennerfors, han är en moderat
gentleman. Vad han har sagt här om biståndet, vilken nytta det gör i tredje
världen, är viktigt. I alla debatter vi kan ha här skall vi inte glömma bort att
vårt bistånd lindrar nöd, ger hopp och räddar liv.
När jag talade om vulgarisering - jag talade inte om vulgärpropaganda -
menade jag inte den proposition som har lagts och det betänkande som vi
också har stött i alla delar, utan jag menade de bakomliggande tankarna, att
man så hyllar marknadsekonomin som det allena saliggörande.
Man har t.o.m. gått så långt i regeringsdeklarationen att man höjer upp
detta ekonomiska system, som vi alla stöder, till att vara likvärdigt med stora
och eviga begrepp som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter och säger
att det har samma dignitet. Så är det ju inte.
Vad vi talar om är att det måste till en social marknadsekonomi. Det gör
man i hela Europa också. Det är bara Moderaterna här i Sverige som inte
talar om detta utan enbart om marknadsekonomi. Vi vet att marknadseko-
nomin som sådan kan urarta, som den gjorde i Pinochets Chile.
När vi inte vill att Sverige skall gå mot strömmen och kraftigt skära ner
biståndet till Vietnam, i en tid då landet håller på att genomföra en ekono-
misk reformpolitik, menar Alf Wennerfors att vi därigenom indirekt skulle
accpetera diktaturen där. Inte alls. Och gjorde vi det, skulle vi i så fall vara
i gott sällskap med de flesta EG-länderna, med Världsbanken, osv.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
23
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
24
Det är inte detta det handlar om, utan det handlar om att vi tror att genom
att man driver på en ekonomisk reformpolitik, kommer man också att bidra
till en demokratiseringspolitik. Det är en politik som man också skall främja
på andra sätt naturligtvis, i en mycket intensiv dialog med de vietnamesiska
myndigheterna, som vi har gjort under alla år och som man fortsätter att
göra.
Jag tycker inte att det passar Alf Wennerfors att försöka hävda att vi skulle
stödja en kommunistisk diktatur, när vi kanske har en annan syn på hur man
skall främja demokratiseringsprocessen på sikt. Det gäller att hjälpa männi-
skorna, inte straffa dem.
Anf. 19 ALF WENNERFORS (m):
Fru talman! Det är väl ändå rätt uppseendeväckande att det i reservation
15 om Vietnam inte står ett ord om demokratiseringsutvecklingen.
Jag har hört från många håll att så fort man sätter i gång med ett ekono-
miskt reformprogram - ni kallar det t.o.m. för ”ett mycket radikalt ekono-
miskt reformprogram” - skulle det automatiskt stimulera reformer på det
demokratiska området, och det skulle därigenom bli möjligt att införa fler-
partisystem och få bort diktatursystemet.
Men det finns ju många länder där man har en mycket utpräglad fri mark-
nadsekonomi, men där det sannerligen inte är vad vi kallar för demokrati.
Det finns åtskilliga länder som utgör exempel på detta. Så det är inte alldeles
självklart att Vietnam utvecklas till en demokrati. I vaije fall har det inte
skett hittills.
På den senaste partikongressen förra året sade diktaturregimens ledning
klart ifrån att här kunde det inte bli fråga om att man skulle få bilda ytterli-
gare partier. Ett parti skall det finnas, och det partiet skall drivas i marxistisk-
leninistisk anda.
Det är vad vi har att rätta oss efter, och jag menar alltså att om man stöder
ett land med pengar på det sätt som vi har gjort i många år, stöder man regi-
men. Tyvärr lever inte de fattiga och de små i samhället på det sätt som vi
önskar, både Pierre Schori och jag.
Anf. 20 PIERRE SCHORI (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte om vi har annorlunda syn på det här, Alf Wenner-
fors. Vårt bistånd har aldrig varit regimbistånd. Det har varit ett bistånd till
människorna i länderna som vi vill stödja.
Därigenom har vi också varit mycket konsekventa. Vi har inte fört något
slags vindflöjelspolitik. Om landet har bytt regering, har vi inte genast av-
brutit biståndet, utan vi har försökt se till om våra biståndsprogram kan nå
ut som avsett med de mål och de syften de har, att förbättra för människorna.
Därför har vi inte kunnat förstå exempelvis hur Alf Wennerfors parti un-
der en rad år motsätter sig stöd till olika projekt som gagnar människorna i
Nicaragua nu plötsligt svänger om, när landet har fått en annan regering.
Det är ju samma projekt det gäller. Det finns ingen konsekvens i ert hand-
lande, tycker jag.
Man måste hela tiden se till hur vi kan främja en demokratiseringsprocess,
och en sådan tar tid i många länder. Just nu kan vi när det gäller Vietnam se
något litet ljus i slutet av tunneln, och det har många insett - Världsbanken,
EG-länderna, SIDA och många av oss i Sverige. Det är inte just nu man skall
skära ner biståndet radikalt.
Anf. 21 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Pierre Schori säger att det inte är ett regimbistånd som vi har
tillämpat. Men problemet är ju faktiskt att väldigt mycket av vårt bistånd
till ett land går via regeringen, via myndigheter. Det är också detta som ger
utrymme för korruptionen. Hur skulle annars makteliten i Kenya kunna ha
konton runt om i världens banker, som omfattar ca 2,6 miljarder kronor?
Det är när biståndet inte går via regering och myndigheter utan när det går
t.ex. via enskilda organisationer som det inte på samma sätt kan bli pengar i
privatpersoners egna fickor.
I förra inlägget sade Pierre Schori att med vulgärpropaganda menade han
bakomliggande tankar om marknadsekonomin och att den inte skulle vara
social. Varför skulle inte ni kunna uttrycka det då i er reservation, att med
fri marknadsekonomi - som ni ansluter er till, eller hur? - skulle tankarna
om den sociala sidan kunna tillkomma? Varför är ni dunkla på den punkten?
Är det så som ordföranden i utskottet sade för en stund sedan, att ni egentli-
gen håller fast vid planhushållningen?
Talmannen anmälde att Pierre Schori anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 22 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Fru talman! Det är riktigt att vi har föreslagit en kraftig ökning av bistån-
det, 10 % utöver regeringens anslag. Det motiverar vi med att pengarna skall
gå till dem som kämpar för mänskliga rättigheter runt om i världen.
Jag skulle vilja fråga Alf Wennerfors om han anser att det finns något
svenskt programland som lever upp till de mänskliga rättigheterna, så som
vi utgår ifrån att man skall göra. Finns det något sådant programland? Vad
anser Alf Wennerfors om länder som Peru, Filippinerna, Sri Lanka, Thai-
land, Egypten, Ghana och Kina som inte är programländer, men som via
BITS får bistånd? Anser Alf Wennerfors att det är länder som respekterar
de mänskliga rättigheterna?
Det skulle vara intressant att få svar på de frågorna. Anser Alf Wennerfors
att de länder som jag räknat upp respekterar de mänskliga rättigheterna? Ja
eller nej?
När det gäller Vietnam skall jag hålla med Wennerfors om att det är ett av
de programländer som fortfarande bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Vietnam har människor inspärrade på grund av deras politiska eller religiösa
uppfattning. Jag jobbbar ganska intensivt tillsammans med Amnesty när det
gäller dessa människor i Vietnam. När det blir något resultat, skall jag redo-
visa det. Jag har påtalat det här för vietnameserna.
Samtidigt, om man går fem år tillbaka och jämför med i dag, finner man
att det sker en förbättring av tillståndet i Vietnam. Vi kommer inte ifrån det.
Att i det läget bölja dra in biståndet rimmar väldigt dåligt.
”Mänskliga rättighets-pengarna” som vi föreslår anser vi skall användas
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
25
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
för att stödja organisationer - fackliga organisationer, MR-organisationer
m.fl. - som jobbar i och utanför Cuba, i och utanför Vietnam, i och utanför
Indien samt i och utanför Sri Lanka i deras verksamhet. Vi vill att pengarna
skall användas till att stödja de fria och självständiga journalister som finns
i de här länderna. Det är på det sättet som vi skall arbeta, bl.a.
Jag anser också att biståndet inte är till regimer utan till människorna i de
olika länderna. Sedan får man använda olika kanaler för att få in det. Det är
inte alltid säkert att man då skall gå via regimernas ledningar, utan frivillig-
organisationerna har, som Alf Wennerfors har sagt, en betydelsefull roll i
detta sammanhang.
Anf. 23 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Arbetet med mänskliga rättigheter är en långsiktig utveck-
lingsprocess. Det ena landet har kanske kommit längre än det andra. Vi riks-
dagsmän utnyttjar all den rapportering vi får från olika håll för att försöka
göra dessa bedömningar. Jag kan inte här säga att det ena landet har större
respekt för mänskliga rättigheter än det andra. Det är mycket svårt. Men vi
kan reagera när vi får rapporter som visar på uppenbara brister. Det gäller
t.ex. Vietnam, som nämnts här, eller ett land i Afrika som Uganda. Det finns
åtskilliga andra länder som vi har anledning att vara missnöjda med.
Anf. 24 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Fru talman! Svara nu på mina frågor, Alf Wennerfors! Det är ett faktum
att vi ger bistånd till Thailand, till Peru och till Filippinerna, visserligen via
BITS, men det är biståndspengar.
Är Peru ett land som respekterar de mänskliga rättigheterna mer än Viet-
nam? Man spärrar in människor från terroristorganisationen Sendero lumi-
noso, och de förtjänar att spärras in, enligt min uppfattning. De bedriver
terroristverksamhet. Men det finns andra vänsterrörelser som inte bedriver
terroristverksamhet, och deras medlemmar spärras in och torteras grovt av
den regim som fortfarande sitter i Peru. Anser Alf Wennerfors att detta land
skulle vara förtjänt av svenskt bistånd via BITS? Eller Filippinerna, Egyp-
ten, Ghana eller Kina - varför kritiserar aldrig Alf Wennerfors dessa regi-
mer? Varför får man aldrig höra om detta av Alf Wennerfors?
Om jag skall ta Moderaterna på allvar när det gäller mänskliga rättigheter
krävs att ni fördömer dessa regimer och fördömer att vi över huvud taget har
biståndssamarbete via BITS med dem. Men Alf Wennerfors föredrar att
säga att han inte kan jämföra det ena landet med det andra. Vad är det för
undanflykter? Gå nu upp i talarstolen och visa litet kurage!
Anf. 25 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Bertil Måbrink kräver verkligen mycket av mig. Jag har gett
honom ett svar, och jag tycker att det var ett bra svar. Jag kan inte jämföra
Peru och Sri Lanka och en mängd andra länder och säga att det ena landet
har större respekt för mänskliga rättigheter än det andra. Bertil Måbrink får
nöja sig med det.
Talmannen anmälde att Bertil Måbrink anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 26 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Om ett par veckor kommer vi att ha en debatt om Europapoli-
tiken här i kammaren. Det är möjligt att den debatten kommer att tilldra sig
större intresse än denna debatt. Den utrikespolitiska debatten i Sverige har
blivit mycket Europainriktad. Det är i och för sig inte så konstigt, eftersom
vi står inför mycket stora beslut som gäller Sveriges relationer till övriga
Europa framöver.
Samtidigt är det viktigt att vi är medvetna om att de verkligt stora frågorna
som vi står inför på det internationella planet är globala. Det är där vi har
de stora hoten mot mänskligheten. Det är stora ord, men verkligheten är
inte bättre.
Vi har allvarliga ekologiska problem som på sikt kan påverka förutsätt-
ningarna för mänskligt liv på jordklotet. De kräver gemensamma internatio-
nella insatser, och många av de insatserna måste göras i länder som har små
förutsättningar att klara det själva - fattiga länder, i Europa, men också i
Afrika, Asien och Latinamerika. Massfattigdomen i sig är ett hot mot stabili-
tet och utveckling, alldeles bortsett från de djupa humanitära aspekter som
är förknippade med den.
Det är ett gemensamt ansvar för alla länder och folk att ta itu med dessa
avgörande överlevnadsproblem. Vårt intresse för de mer näraliggande frå-
gorna får inte skymma medvetandet om detta. Här finns en uppenbar risk.
Det märks om man har kontakter med företrädare för tredje världens län-
der. De ser med oro på att de rika länderna tenderar att glömma bort tredje
världens problem, därför att de rika länderna är så absorberade av de mer
näraliggande problemen.
Det är naturligtvis beklagligt att det i Sverige finns möjligheter att vinna
politiskt stöd för ett budskap av det slag som det Ny demokrati står för. När
man från Ny demokratis sida skall motivera sin politik, gör man det på ett
egendomligt sätt. Världsfattigdomen har ökat, säger Lars Moquist och
andra. Trots ett par årtionden av bistånd är människorna ännu fattigare. Vad
som är en viktig orsak till att biståndet inte förmått häva världsfattigdomen
nämns inte, nämligen att OECD-länderna sammantaget trots 20 års arbete
bara har nått upp till halva den nivå som FN har rekommenderat. Det lo-
giska, enligt Lars Moquist resonemang, vore naturligtvis att kräva mer och
bättre bistånd för att få en större effekt. I stället förordar han att man skall
skära ner biståndet. Det avslöjar att det inte är omtanken om de fattiga fol-
ken det handlar om, utan ett oblygt vädjande till svensk egoism.
Ny demokrati vill vinna röster på att gå ut till svenska folket och säga: Ni
behöver inte bry er om människorna i andra delar av världen. De försök vi
har gjort att hjälpa är i alla fall meningslösa. Vi behåller våra pengar själva.
Vi ser till att vi kan skaffa oss litet flera bilar, litet större villor och litet mera
prylar till våra hem. Det är viktigare än att hjälpa tredje världens länder. Det
är viktigare än att angripa världsfattigdomens problem eller att lösa de stora,
globala miljöproblemen.
Det är Ny demokratis enkla budskap, och det är bara att beklaga att vi har
ett sådant opinionsläge i Sverige att det går att bli representerad i Sveriges
riksdag med ett sådant budskap och t.o.m. skörda opinionsmässiga vinster.
När vi närmade oss valet i höstas fanns det ett stort intresse bland journa-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
27
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
lister för att försöka kartlägga vad som skulle kunna ske om vi fick ett rege-
ringsskifte. Det är nog många i denna kammare som mötte det intresset.
Bl.a. undrade man vad som skulle hända med biståndspolitiken om vi fick
en borgerlig regering. Journalisterna tenderade att förutsätta, att om vi fick
en regering med ett stort moderat inslag, skulle det naturligtvis bli nedskär-
ningar av biståndet. Jag sade då att jag inte tror att det blir så. Det blir sna-
rare en mer generös biståndspolitik, eftersom tre av de fyra partier som kan
tänkas ingå i en sådan regering är för en mer generös biståndspolitik. Detta
möttes med en god del skepsis.
Nu ser vi resultatet. Vi har fått ett regeringsskifte och en mer generös bi-
ståndspolitik än vad den socialdemokratiska regeringen förde. Det tycker
jag är mycket glädjande. Moderaterna har fått ge upp sina krav på stora ned-
skärningar av biståndet. Det är mycket bra att man har gjort det och ställt
sig bakom enprocentsmålet.
Mot den bakgrunden var det med växande häpnad jag tog del av Pierre
Schoris uppläggning av sitt inledningsanförande. Det var alldeles uppenbart
att han ville skapa ett intryck av att den biståndsbudget som fyrpartirege-
ringen och de fyra regeringspartiernas företrädare i riksdagen nu står bakom
skulle innebära nedskärningar.
Nedskärningar var det stora temat i Pierre Schoris inlägg. Han uppma-
nade biståndsminister Alf Svensson att stå upp för biståndet. Detta är natur-
ligtvis, fru talman, ett ovanligt fräckt försök att slå röda, eller jag skall kan-
ske säga rosa, dunster i ögonen på kammarens ledamöter och på svenska
folket.
Jag förstår Pierre Schoris dilemma. Jag tror att han är en mycket ärlig före-
trädare för en opinion inom Socialdemokraterna som står för solidaritet med
tredje världen. Då är det naturligtvis besvärligt att se den verklighet i ögonen
som innebär att socialdemokratiska regeringar historiskt sett har medfört en
minskad solidaritet med tredje världen och att borgerliga regeringar innebu-
rit en ökad solidaritet med tredje världen, om man ser biståndet som ett ut-
tryck för graden av en sådan solidaritet.
Det var först under den borgerliga regeringstiden på 70-talet som vi nådde
fram till enprocentsmålet. I tiden dessförinnan hade Centern och Folkpartiet
ständigt i motioner krävt en snabbare upptrappning av biståndet så att vi
skulle nå enprocentsmålet medan Socialdemokrater och Moderater hade
bromsat.
Socialdemokraterna hade knappt kommit tillbaka i regeringsställning
förrän de började söka efter vägar att gå ifrån enprocentsmålet. Man prö-
vade olika metoder. Man räknade biståndet dubbelt så att man kunde ut-
nyttja reservationer en gång till för att på det sättet nå enprocentsmålet. Ett
år sade man t.o.m helt frankt att vi nu inte hade råd att upprätthålla enpro-
centsmålet.
Detta förslag stoppades i kammaren. Jag menar att det är till heder för de
socialdemokratiska riksdagsledamöterna att de stoppade den socialdemo-
kratiska regeringens försök att då kringgå enprocentsmålet. Men till sist hit-
tade man metoden att låta östbiståndet och även flyktingmottagandet be-
lasta biståndsbudgeten. Socialdemokraterna lyckades se till att enprocents-
28
målet inte längre behövde upprätthållas. Så var det under föregående bud-
getår.
När vi nu har fått en borgerlig regering har enprocentsmålet börjat åter-
ställas. Östbiståndet har lagts utanför, och den del som går till flyktingmotta-
gandet har minskats. Vi hade velat se att man där kunnat återställa mycket
mer. Sedan menar Pierre Schori, företrädare för den socialdemokratiska re-
gering som tidigare varit så dålig på att upprätthålla biståndsmålet, att fyr-
partiregeringens biståndsminister skall stå upp för biståndet.
Pierre Schori tog i sitt inlägg ordet hyckleri i sin mun. Jag tycker att den
plädering han gjorde var ett strålande exempel på hyckleri. Vad som har
skett är att det har gjorts omprioriteringar i förhållande till tidigare socialde-
mokratiska budgetar. Det är helt naturligt. En del anslag har skurits ned,
och andra har ökats på. Detta är ingenting att förvånas över. Det är ett ut-
tryck för det synsätt som Centern och andra länge har hävdat, nämligen att
det landprogrammerade biståndet skulle minskas till förmån för mer målin-
riktade biståndsinsatser.
Vi har minskat på ett antal landprogram och i stället ökat resurserna för
bistånd till demokrati och mänskliga rättigheter, miljöbistånd, bistånd ge-
nom enskilda organisationer, katastrofbistånd - något som nu tyvärr har bli-
vit alltför angeläget - bistånd inriktat på familjeplanering osv. Vi har en an-
nan filosofi när det gäller biståndsplaneringen med en kraftigare målinrikt-
ning av biståndet.
Eftersom vi vet att mottagarländerna bara får en del av sitt bistånd genom
landprogrammen och ofta en lika stor del, kanske t.o.m. större, från andra
program, säger detta ingenting om hur mycket de enskilda länderna kommer
att få. Det är också mycket klart utsagt i betänkandet att vi utgår från att de
fattiga länderna i Afrika kommer att få minst lika mycket bistånd som tidi-
gare, även om planeringstekniken är annorlunda.
Man kan se med mycket stor tillfredsställelse på den utveckling som bi-
ståndspolitiken har genomgått. Det är synd att Socialdemokraterna i stället
för att gå in i en sakdebatt om biståndets inriktning väljer att försöka ge in-
tryck av att det som i själva verket är en höjd ambitionsnivå skulle vara en
minskad.
Det finns sakfrågor att diskutera när det gäller biståndets inriktning. Skall
vi ha den starka knytning till Världsbankens strukturprogram som vi i dag
har? Jag känner en betydande tveksamhet inför det. Kan vi stärka våra insat-
ser när det gäller de ekologiska behoven i tredje världen? Jag tror att det
finns mycket som talar för det. Hur kan vi se till att vårt bistånd blir mer
basbehovsinriktat så att vi bättre når ut till de fattigaste människorna? Också
om detta behövs en viktig debatt. Låt oss i stället för att föra en skendebatt
ägna oss åt en rejäl debatt om hur vårt bistånd skall bli bättre, nå de fattiga
bättre och bättre täcka de faktiska behoven.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i utrikesutskottets betän-
kande.
Anf. 27 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! När det gäller själva sakfrågorna har Socialdemokraterna
avgivit en omfattande motion och argumenterat för sin syn på biståndssam-
arbetet.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
30
Pär Granstedt talar om ett dilemma. Javisst är det ett dilemma. Hans eget
uttrycker han genom att tala mer om det förflutna än om framtiden. Det di-
lemma som den borgerliga regeringen har i biståndspolitiken, men också i
andra sammanhang, är att den har ett parti som Moderaterna som är så pass
starkt, så målmedvetet och står för en politik som egentligen är en ”ytter-
kantspolitik” i sin krets.
Så har det varit inom biståndet. Man har motsatt sig enprocentsmålet. Nu
har Moderaterna i den interna kohandeln när en fyrpartiregering bildats
tvingats ge med sig på den punkten, och det är bra. Folkpartiet, Centern
och Kds har all heder av att de baxat Moderaterna, som är för att skära ner
pengarna till de fattiga människorna, in i en position där de tvingats att ac-
ceptera detta mål. Men vi skall ha klart för oss att detta är frukten av en
kohandel. Vi vet inte hur pass bestående det är. Ni har djävulen i båten, bara
så ni vet det.
Det är dessutom litet magstarkt att höra sägas att Sverige nu plötsligt har
fått ett anseende i tredje världen genom att vi fått en borgerlig regering. Det
är inte precis det intryck man får när man möter diplomater från tredje värl-
den. Det Sverige nu gjort efter regeringsskiftet är att hänga på sig en skylt
där det står: Vi är en del av det vita, välmående Västeuropa.
Det är detta som har högsta prioritet - den europeiska identiteten. Det är
egentligen nästan ingen som säger som Daniel Tarschys, nämligen att vi har
en global identitet, vilket vi måste ha. Det budskap som har gått ut från
Stockholm och Rosenbad är: Vi tillhör fast den vita, välmående västeurope-
iska kretsen. Ni därborta är vi inte så intresserade av.
I den mån Pär Granstedt, hans parti och andra kan vända på detta - vi får
strax höra vad biståndsministern säger - är det utmärkt. Men det finns en
fara för att det traditionellt goda anseende som Sverige haft som ett solida-
riskt, generöst land som skiljer ut sig litet från den västeuropeiska kretsen
när det gäller attityden till tredje världen håller på att förändras. Kan ni
ställa upp bakom detta inom regeringen så skall vi från oppositionen bidra
till att få politiken på rätt köl.
Anf. 28 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag tog i och för sig inte i mitt inlägg upp frågan om Sveriges
anseende i tredje världen. Jag ser inte biståndet framför allt som någon slags
PR-verksamhet. Det viktiga är den faktiska grad av solidaritet som vi visar
med den tredje världen.
Det är då jag konstaterar det historiska faktum att borgerliga regeringar
har bedrivit en mer generös biståndspolitik än vad de Socialdemokratiska
regeringarna har gjort. När det sedan gäller om alla i tredje världen är med-
vetna om detta eller inte kan vi väl hjälpas åt, Pierre Schori, att gå ut och
tala om att t.ex. den nuvarande borgerliga regeringen är mer generös med
biståndet än den regering som Pierre Schori tidigare tjänstgjorde för. San-
ningen bör alltid fram.
Det vare mig fjärran att förringa moderaternas roll i den fyrklöverregering
som vi har. Det är klart att moderaterna representerar ett stort parti och spe-
lar en viktig roll. Men det kanske är litet djärvt av Pierre Schori att ta just
biståndspolitiken som exempel på denna moderata dominans. Huvudtemat
i den tidigare moderata politiken har ju varit att skära ned biståndet, att gå
ifrån enprocentsmålet. Det är det indirekta moderata stödet som tidigare har
gjort det möjligt för Socialdemokraterna att på olika sätt kringgå enpro-
centsmålet. Det som kännetecknar den politik som nu faktiskt förs är raka
motsatsen - det är en mer generös politik.
Sedan är det riktigt att moderaterna har haft ett stort engagemang för de-
mokratifrågorna, men det har de inte varit ensamma om. Samma engage-
mang har alla övriga icke-socialistiska partier haft. Den profil när det gäller
demokrati och mänskliga rättigheter som den här biståndsbudgeten har står
vi samfällt för - den tycker vi att vi har all heder av, och vi skulle gärna se att
också Socialdemokraterna stod för den.
Jag är litet förbryllad av Pierre Schoris argumentation, som innebar att
han stämplade ett engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter som
något slags förkastlig moderatpolitik. Det är att ta djävulen i båten, sade
Pierre Schori. Vad står Socialdemokraterna egentligen för när det gäller de-
mokrati och mänskliga rättigheter? Jag tycker att förvirringen djupnar för
vaije gång som Pierre Schori här i kammaren tar till orda i den frågan.
Anf. 29 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! Nu börjar det likna något. Kan det bero på att Pär Granstedt
talar utan manus? Det är i och för sig sympatiskt, men det är inte till sin
fördel för alla.
Anledningen till att människor ute i världen hyser en viss oro för Sveriges
riktning och politik när det gäller tredje världen och till att många av oss här
i Sverige också gör det är tvivlet på hållfastheten, tvivlet på att man skall
hålla fast vid enprocentsmålet när man i regeringen har moderaterna, som
alltid har varit emot det.
I den politik som den borgerliga regeringen för i Sverige dominerar den
moderata ångvälten. Där skär man ned för de ”svagare” och resursfattigare
människorna. Det är precis det som man säger sig vilja bekämpa i tredje
världen. Det måste finnas ett samband mellan den politik som man för här
hemma och den man för där ute - annars blir det inte trovärdigt. Man måste
ha samma mål för sin politik när det gäller inrikespolitiken som när det gäller
utrikespolitiken: solidaritet, rättvisa, frihet och framsteg. På den punkten
ser man uppenbara skillnader mellan den politik som regeringen står för i
biståndspropositionen, som vi stöder i dess huvuddelar, och den politik man
för här hemma. Det är därför vi är oroliga för att det i framtiden inte skall
hålla heller i biståndspollitiken.
Anf. 30 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Den socialdemokratiska 80-talspolitiken ledde - det vet vi
nu - till ökade ekonomiska klyftor i Sverige, till större skillnad mellan dem
som tjänar mycket, i synnerhet ”klipparna”, och vanligt folk. Den innebar
nedskuret bistånd relativt vår bruttonationalinkomst. Om Pierre Schori är
stolt över den konsekvens som det är uttryck för - ökade klyftor i Sverige,
minskad solidaritet med tredje världen - och efterlyser någonting liknande
av den icke-socialistiska regeringen för att han skall känna sig trygg får det
stå för honom.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
31
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
32
Jag noterar för min del med tillfredsställelse att regeringen och riksdags-
majoriteten, trots de ekonomiska påfrestningar vi är utsatta för, står fast vid
enprocentsmålet. Precis likadant var det under 70-talet. Det var också en tid
av djup ekonomisk kris. Trots detta förde den dåvarande borgerliga majori-
teten upp det svenska biståndet till enprocentsmålet och såg till att det låg
fast där. Det var först sedan socialdemokraterna återkommit som man bör-
jade urgröpa det. Den typen av konsekvens som Socialdemokraterna stod
för under 80-talet - vidgade klyftor här hemma, minskad solidaritet med
tredje världen - tycker jag inte är något recept för den fyrpartiregering som
vi nu har.
Anf. 31 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Pär Granstedt tog upp vad han kallade för Ny demokratis
egoism, Ny demokratis önskan att gynna svenskar i förhållande till fattiga
människor i tredje världen. Ja, Pär Granstedt, när biståndet används på det
sätt som det görs i dag tycker vi att det finns anledning att ifrågasätta storle-
ken på det. Vi skänker pengar som vi lånat och låter kommande generatio-
ner vara med och betala.
Vi tycker inte att det är egoism utan omsorg om våra barn och barnbarn
att se till att Sverige inte är ett fattighus när de skall leva och verka i Sverige
utan att de kan få en dräglig tillvaro här.
Världsfattigdomen tog Pär Granstedt också upp. Världsfattigdomen ökar,
sade han, på grund av att olika länder inte har levt upp till FN:s mål på
0,7 %. Det är riktigt. Det är mycket få länder som gör det - jag tror att det
i dag är bara fyra länder som verkligen lever upp till det, och vi går i täten
genom att ligga på drygt 1 %.
Vi tycker att vi måste motsätta oss de höga militära utgifterna i tredje värl-
dens länder i förhållande till deras budgetar och inte skänka pengar till län-
der som vi tycker utvecklas helt snett. Varför skall vi skänka pengar till så-
dana länder?
Anf. 32 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis så att vi har ekonomiska påfrestningar i
Sverige. Men samtidigt är detta utifrån den mycket höga konsumtionsnivå
som vi ändå har. Den bild som Moquist här målar upp är genomsnittssvens-
ken som sitter i sin soffa, i en villa eller lägenhet någonstans - med bil i gara-
get, med TV, med ett fyllt kylskåp, med i stort sett allt man kan begära av
bekvämlighet i tillvaron - och säger: Det är naturligtvis synd att folk svälter,
att folk går under i naturkatastrofer, att alla blir fattigare och fattigare, men
jag kan inte offra någonting av det jag har; jag har det så besvärligt.
Den attityden uppmuntrar Ny demokrati och säger att det är riktigt att
sitta i den bekväma svenska soffan framför TV-apparaten och säga: Det är
ju synd om dem där borta, men det är ingenting som vi kan göra någonting
åt - vi måste tänka på vår höga levnadsstandard och se till att den kan behål-
las.
Det är klart, hen talman, att man kan tycka att det är litet synd att man
behöver ägna så stor del av u-landsdebatten åt enprocentsmålet, men beho-
ven är egentligen omätliga. Vi skulle kunna satsa väldigt mycket mer, och
det borde vi egentligen också göra. Nu har vi sagt att vi är beredda att satsa
åtminstone 1 % av vår bruttonationalinkomst - en mycket, mycket blygsam
del av allt vi tjänar - på biståndet. Det är ett offer vi är beredda att göra. Då
är det allvarligt när partier som Ny demokrati säger att t.o.m. det är för
mycket, att t.o.m. det är en för stor uppoffring för vår heliga svenska lev-
nadsstandard - det måste vi också skära ned på.
Anf. 33 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jo visst, Pär Granstedt, kan vi offra någonting - det är själv-
klart. Men vi drar ju på våra barn nya skulder, gör nya ränteåtaganden. Är
vi verkligen solidariska mot kommande generationer på det sättet? Det an-
ser inte jag.
Det är okej att vi säger att vi skall dra ned på vår konsumtion eller att vi
skall öka vår konsumtion - det kan man ha olika uppfattningar om. Men vi
drar på oss skulder för barn och barnbarn. Jag tycker inte att vi i Sveriges
riksdag har rätt att dra på kommande generationer sådana skulder - vi lånar
upp för att skänka till länder där vi ser att effekterna inte är särskilt stora.
Anf. 34 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Det är riktigt att vi för närvarande lever över våra tillgångar.
Men frågan är då: Är det möjligheterna till utveckling för tredje världens
fattiga som vi skall dra in på eller är det möjligen en del av vår egen överkon-
sumtion? Om vi kunde tänka oss att dra ned vår egen konsumtion med en
hundradedel hade vi sparat in precis det som allt vårt bistånd ger.
Frågan är då: Vad är det mest riktiga - att dra ned på vår egen konsumtion
med en hundradedel eller att lämna tredje världens fattiga åt sitt öde? Vi vet
Ny demokratis svar: Hellre lämna tredje världens fattiga åt sitt öde än
minska vår egen konsumtion med en hundradedel.
Anf. 35 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Lågkonjunkturen ställer, som vi vet, till stora problem i Sve-
rige. En tidning påpekar att statliga garantier, lån m.m. till den svenska fi-
nansvärlden motsvarar totalt 14 miljarder kronor, dvs. ett belopp i samma
storleksordning som det årliga svenska biståndet. Ingen vill dock, trots
detta, avveckla det svenska bankväsendet. Massor av företag går i konkurs.
Erfarna konkursadvokater anser att det förekommer brott vid åtskilliga av
dessa konkurser. Trots detta tror vi på svensk företagsamhet.
Varför? Jo, vi har personlig erfarenhet av hur systemet fungerar - med
sina brister och förtjänster.
Jämför detta med många människors inställning i debatten om det svenska
u-landsbiståndet. Man kan inte låta bli att undra över den snedbalans som
många gånger präglar meningsutbytet. Varför är det så intressant att lyfta
fram misstag inom biståndsarbetet, och så ointressant att tala om biståndsin-
satser som fungerar bra?
Svaret på den frågan tror jag delvis står att finna i våra vardagserfarenhe-
ter och i massmedias roll. Det finns inget att invända mot att massmedia gör
kritiska granskningar av allt som rör sig i samhället. Men en följd av nyhets-
värderingen blir att tusentals människors outtröttliga arbetsinsatser för att
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
3 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
34
skapa positiva förändringar i u-länderna aldrig når fram till allmänhetens
uppmärksamhet. De som av olika skäl inte lyckats ställs i rampljuset och
präglar därmed människors bild av biståndsarbetet. Det är ju inte lika många
som har personliga erfarenheter av livet i biståndsländerna som de som vet
hur finansvärlden och företagen i Sverige fungerar.
De framsteg som görs i riktning mot bättre förhållanden förblir därför
okända för de flesta. U-världen framställs som ett bottenlöst träsk av van-
skötsel, svält och oförmåga att sköta de egna angelägenheterna. Det skapar
en känsla av hopplöshet. Många tycker därför att det är meningslöst att en-
gagera sig i u-landsinvånarnas situation.
Jag skulle därför, herr talman, gärna vilja ta tillfället att här i riksdagen
nyansera denna bild och visa på några av de positiva utvecklingstrender som
faktiskt finns i den tredje världen. Här är några aktuella fakta, som aldrig
fått några stora rubriker:
Under de senaste 40 åren har den genomsnittliga realinkomsten mer än
fördubblats i den fattiga världen - detta trots befolkningsökningen.
Barnadödligheten för barn under fem år, som är en av de tydligaste signa-
lerna när det gäller det allmänna hälsotillståndet, har gått ned med 50 % el-
ler mer under de senaste 40 åren i alla delar av tredje världen.
Den förväntade genomsnittslivslängden har ökat med mer än en tredjedel
i alla delar av tredje världen sedan 1950, och i många regioner har ökningen
varit betydligt större.
Andelen barn som går i grundskolor i tredje världen har ökat från mindre
än hälften till mer än tre fjärdedelar under de senaste 40 åren; detta trots att
antalet barn i skolåldern har ökat med 50 %.
Enbart under åren 1970 till 1985 ökade antalet människor som har tillgång
till rent vatten från omkring 10 % till omkring 60 % av u-ländernas lands-
bygdsbefolkning.
Och slutligen, på denna lista, befolkningsutvecklingen. Trots vad de flesta
tycks tro är det så att hastigheten i befolkningsökningen avtar överallt i
tredje världen, inklusive Afrika. Tack vare tidigare satsningar på utbildning
och befolkningsprojekt är antalet invånare på jorden ungefär 400 miljoner
lägre än det i dag kunde ha varit enligt prognoserna.
Verkligheten i tredje världen är alltså inte alls så dyster och hopplös som
många tycks tro. Tvärtom är det så att de senaste 30-40 åren har inneburit
sociala och ekonomiska framsteg utan motstycke i historien i stora delar av
världen - och detta trots det kalla kriget, väpnade konflikter, torkkatastrofer
och folkökning. Tre människor av fyra är bevisligen friskare, bättre utbil-
dade, lever längre, är mer välnärda och mer produktiva än för bara en gene-
ration sedan. Biståndet har medverkat som en faktor bland flera andra i
denna pågående förändring av människors villkor.
Trots att det finns många olösta problem i tredje världen och trots att män-
niskor i vissa regioner fortfarande blir allt fattigare är ändå de positiva för-
ändringar som jag nämnt en tydlig indikation på att också stora svårigheter
kan övervinnas och att missförhållanden kan förändras. Det finns en stor ka-
pacitet för utveckling i tredje världens länder.
Biståndet är, som nämnts, inte den enda faktorn och inte heller den vikti-
gaste i denna process. Ländernas egen förmåga är den främsta orsaken till
deras utveckling. Men biståndet spelar en betydelsefull roll. När det är som
bäst kan det ha en katalysatoreffekt, vars verkningar sprider sig långt utanför
själva biståndsinsatsen.
Det finns alltså fortfarande många stora utmaningar att möta för att ge
alla människor i de fattiga länderna en människorvärdig tillvaro. Några av de
problem vi i den rika världen måste hjälpa till att lösa är följande:
Hälften av jordens kvinnliga befolkning är ännu analfabeter.
Bara 44 % av landsbygdsbefolkningen i u-länderna har tillgång till läkar-
vård.
Över en miljard människor lever i absolut fattigdom - något som också
har sagts här tidigare.
En femtedel av jordens befolkning går hungrig vaije dag.
Militärutgifterna i de fattigaste länderna har visserligen minskat de allra
senaste åren, men gick under åren 1960-1986 upp från 4,2 % av BNP till
5,5%.
Miljöhoten bir allt allvarligare för oss alla.
Mot denna bakgrund vill jag nu, herr talman, gå in på hur det svenska
biståndet i kombination med internationella insatser skall möta några av
dessa utmaningar.
För det första: I biståndet krävs engagemang och vilja att dela med sig
av erfarenheterna. Det gör vi genom alla de folkrörelser, kyrkor och andra
organisationer som deltar i utvecklingssamarbetet. Vi gör det också genom
det som brukar kallas tekniskt bistånd från experterna - enskilda, hos kon-
sultföretag och myndigheter eller på universiteten - som fyller biståndet med
dess kunskapsmässiga innehåll. Allt detta behövs för att biståndet skall ha
hög kvalitet.
För det andra: I debatten verkar det ibland som om man glömmer bort att
också de finansiella resurserna behövs för att få i gång en utveckling. Vi
tvingas fortfarande konstatera att den samlade insatsen för u-länderna långt
ifrån är tillräcklig.
För u-länderna betyder de globala handelshindren att de förlorar handels-
möjligheter som kunde gett mer än det samlade biståndet i exportinkomster.
Fortfarande lever hoppet om att GATT-föhandlingarna skall kunna göra nå-
got åt detta.
Skuldproblemen är fortfarande inte lösta. Återflödet till de rika länderna
och till de internationella finansiella institutionerna av räntor och amorte-
ringar är nästan lika stort som tillskottet av nytt kapital genom lån och bi-
stånd.
Sverige måste fortsätta att arbeta för skuldlättnader för de fattigaste län-
derna. Det gläder mig därför att utskottet har kunnat enas om att stödja re-
geringens förslag om att öka anslaget för stöd till ekonomiska reformpro-
gram och skuldlättnadsåtgärder. Tyvärr finns det andra länder som bromsar
nödvändiga uppgörelser.
Jag är också glad över att utrikesutskottet ställer sig bakom regeringens
beslut att återupprätta enprocentsramen för bistånd till u-länderna. Efter ett
drygt halvår på min nuvarande post kan jag försäkra att resurserna behövs.
Vi stöter dagligen på nya behov som kräver nya insatser.
Utvecklingen i Sydafrika är glädjande och hoppingivande. Processen mot
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
35
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
36
demokrati fortsätter. Det intensiva svenska intresset och engagemanget för
Sydafrika och mot apartheid består. Detta har inte minst avspeglats i ökande
humanitärt bistånd till södra Afrika. Lika viktigt bedömer jag det vara att
detta bistånd anpassas till den pågående processen. Även om demokrati,
som jag hoppas, snart kommer att införas i Sydafrika, så kommer konse-
kvenserna av apartheidsystemet att prägla landet under år framöver. Apart-
heid har skapat ett samhälle med stor rikedom för ett fåtal, parallellt med
fattigdom för flertalet. Vi håller nu på att gå igenom hur Sverige bäst skall
kunna stödja det nya Sydafrika.
Ett annat område där det svenska samarbetet på ett påtagligt sätt bär frukt
är Centralamerika. På särskild inbjudan deltog jag vid undertecknandet av
fredsavtalet i El Salvador i Mexico den 16 januari. Jag har sedan dess haft
samtal med regeringsföreträdare från Nicaragua liksom med representanter
för parterna i såväl Guatemala som El Salvador. Genom alla dessa samtal
kan jag konstatera att Sverige upplevs som en betydelsefull samtals- och
samarbetspartner i fredsarbetet och på alla de områden som prioriteras i
samarbetet, nämligen demokrati, mänskliga rättigheter och marknadseko-
nomi. Denna dialog avser jag att vidareutveckla i syfte att stödja en strävan
mot försoning, samarbete och ekonomisk utveckling inom hela regionen.
När det gäller katastrofhjälpen måste jag tyvärr konstatera att behoven av
insatser ökat kraftigt de senaste två åren. Det beror bl.a. på det katastrofala
läget i Afrikas horn och i södra Afrika men också på utvecklingen i Öst- och
Centraleuropa. Man kan konstatera att resurserna från givarna inte har hållit
jämn takt med behoven. Sverige har dock enligt min mening hållit sig väl
framme i dessa sammanhang. Jag hade personligen förmånen att i FN-huset
i New York i januari som Sveriges representant kunna utlova det första bi-
draget till FN:s appell för Afrikas horn, en insats på 120 milj. kr.
Ett tydligt uttryck för den förvärrade katastrofsituationen är att de tre
största operativa FN-organen i samband med katastrofer, dvs. livsmedels-
programmet, Flyktingkommissarien och Unicef, ökade sina katastrofinsat-
ser från 1989 till 1991 från 5 till 12 miljarder kronor.
Generalförsamlingen antog strax före julen 1991 ett svenskt förslag, som
stärker FN:s möjligheter att agera samordnat vid katastrofsituationer. För
att lösa de konflikter som ligger bakom många katastrofer måste politiska
initiativ tas. Det behövs också en starkare koppling mellan humanitära insat-
ser och utvecklingsbistånd. Jan Eliasson, tidigare chef för den svenska FN-
delegationen i New York, har av generalsekreteraren utsetts att från 1 april
i år samordna FN:s humanitära aktioner och bistånd. Denna utnämning tror
jag är ett viktigt steg i effektiviseringen av FN:s katastrofinsatser. Men om-
fattningen av de senare årens katastrofer kräver också att vi här hemma ser
över vår kapacitet att ha hög katastrofberedskap, att fatta snabba beslut och
att följa upp insatsernas genomförande.
Sverige har under det senaste året givit katastrofhjälp till ett sextiotal län-
der. Hjälpen har givits genom ett stort antal enskilda organisationer samt
genom FN och andra internationella organisationer och nationella myndig-
heter. De i särklass största insatserna har gjorts i Afrika, särskilt i Afrikas
horn. Samtidigt har ett ökat antal svåra situationer krävt humanitära insatser
i Albanien, Jugoslavien, Baltikum och andra delar av Östeuropa. Den fort-
satt svåra situationen i flera av dessa områden och hungerkatastrofen i södra
Afrika gör att jag förutser ett ökat behov av katastrofmedel.
Regeringen har som bekant gett uttryck för ett ökat engagemang inom bi-
ståndspolitiken för demokratiseringssträvanden och respekten för mänskliga
rättigheter. Att värna om de mänskliga rättigheterna är att vägledas av prin-
cipen om människors lika värde och om varje människas inneboende värdig-
het. Detta är en aspekt av biståndspolitiken som utifrån min egen kristde-
mokratiska grundsyn ligger mig mycket varmt om hjärtat. I så gott som alla
de möten jag haft med representanter för regeringar och myndigheter i våra
samarbetsländer har jag tagit upp dessa frågor. Jag är övertygad om att de
är viktiga inte bara för de individer vars människovärde så ofta kränks, utan
också för samhällen och stater i deras strävan till utveckling och välstånd. De
internationella FN-normerna om mänskliga rättigheter utgör en grundval för
vårt åtagande att bistå de fattiga. Regeringen har föreslagit en kraftig ökning
av stödet för att främja de mänskliga rättigheterna och en demokratisk sam-
hällsutveckling - en ökning med 150 milj.kr. till 700 milj.kr. Insatser för att
stärka rättsväsendet i flera länder liksom att värna barnens rätt blir priorite-
rade uppgifter.
Det är ofta barn som drabbas värst när våld och orättvisor präglar ett sam-
hälle. Fattigdom och sociala missförhållanden tvingar miljontals barn att bli
självförsörjande i tidig ålder. Många blir gatuförsäljare eller prostituerade.
De möts då av samhällets förakt och utsätts för myndigheters förföljelse. Vi
hör upprepade, skrämmande rapporter om hur ”utrotningsgrupper” dödar
gatubarn i Brasiliens och andra länders storstäder. Jag har tagit upp gatubar-
nens situation i samtal med bl.a. Unicef-chefen James Grant, med Brasiliens
ambassadör och nu senast bara för några dagar sedan med påven.
Med FN:s konvention om barnens rättigheter har vi fått normer för att
säkerställa barnets rätt till försörjning, skydd och deltagande i samhället. Jag
anser det särskilt angeläget att följa upp konventionens övervakning med
praktiska insatser. Barns rättigheter är en del av demokratimålet för svenska
biståndsinsatser. Därför skall vi envist ta till vara alla tillfällen att med barn-
konventionen som grund påtala missförhållanden som gäller barn.
Demokratimålet är också i hög grad knutet till kvinnans roll. SIDA har
arbetat för att synliggöra kvinnors roll i utvecklingen. I hela biståndet till
våra samarbetsländer integreras kvinnofrågor. Samtidigt satsar vi också i
fortsättningen på speciella kvinnoprojekt. FN har beslutat att en ny världs-
kvinnokonferer.j skall äga rum 1995. Då skall man anta en handlingsplan
om bl.a. kvinnor i u-länder. I regeringskansliet bereds nu formerna för att
förbereda det svenska deltagandet i kvinnokonferensen.
Nära förbunden med kvinnofrågorna är befolkningsutvecklingen. Man
har visat att det finns ett klart samband mellan kvinnors utbildning och so-
ciala status å ena sidan och födelsetalen å den andra. Trots den minskning i
ökningstakten jag nämnde, kommer jordens befolkning att de närmaste 10
åren öka med 1 miljard. Om ingenting görs blir konsekvenserna förödande
för miljön. Världens flyktingströmmar ökar dramatiskt och storstadsgettona
i u-världen växer.
Tidigare svenska insatser när det gäller befolkningsfrågorna var ofta ensi-
digt inriktade på familjeplanering. Perspektivet var tekniskt-medicinskt. Nu
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
37
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
38
ser vi befolkningsfrågan i ett bredare perspektiv. Individens behov kommer
i blickpunkten. Insatser för familjeplanering bör integreras med stöd till ut-
bildning, mödra- och barnavård. Tonvikten skall läggas på kvinnornas vill-
kor.
1994 kommer FN att ordna en ny befolkningskonferens. Regeringen kom-
mer inför denna konferens att tillsätta en nationalkommitté för att dryfta
Sveriges hållning.
Herr talman! Befolkningsutveckling, fattigdom och miljö i u-länderna
hänger ihop. SIDA presenterade förra året en utredning där man visade hur
miljöförstöring och fattigdom växelverkar. Fattigdomsbekämpning har där-
för blivit ett huvudområde i de svenska förberedelserna inför FN:s konferens
om miljö och utveckling i Rio i juni. Sverige och de övriga nordiska länderna
har inför Rio-konferensen föreslagit att ett finansiellt paket skall antas i Rio.
Paketet innehåller bl.a. förslag om en tidtabell för att uppnå FN:s 0,7-pro-
centsmål, större resurser till de internationella utvecklingsbankerna, åtgär-
der för att lätta skulderna för de fattigaste länderna och ett förstärkt FN-
bistånd.
Regeringen vill verka för ett starkare FN i den nya internationella världs-
ordning som nu är på väg att etableras. Stabil fred och säkerhet kan bara
uppnås om det internationella samarbetet försöker undanröja fattigdomen,
stoppa den globala miljöförstöringen och kraftfullt ta sig an demokratifrå-
goma och frågan om de mänskliga rättigheterna. Det kräver omfattande re-
formeringar av FN:s arbetssätt.
Sådana reformer har föreslagits inom det nordiska FN-projektet. Enligt
projektet bör modernare och effektivare styrformer introduceras. De nor-
diska länderna föreslår också ett helt nytt finansieringssystem för att få fram
de resurser som FN behöver i en ny krävande roll. Nordens reformförslag
kommer att bli huvudfråga vid FN:s ekonomiska och sociala rådsmöte i som-
mar.
Herr talman! En fråga som alltid är aktuell när biståndspolitiken behand-
las är frågan om biståndets effektivitet. De stora internationella undersök-
ningar om biståndets effektivitet som gjorts liksom de ständigt pågående
svenska utvärderingarna ger, vad kritikerna än säger, en totalbild av att bi-
ståndet fyller väsentliga funktioner i utvecklingsländerna.
Naturligtvis förekommer också felbedömningar och misslyckanden - lik-
som det gör inom alla mänskliga verksamhetsområden. Självfallet anser jag
att man skall ta till sig all saklig kritik och se till att eventuella misstag inte
upprepas. Vi skall nu effektivisera biståndet genom att närmare granska ka-
tastrofhjälpen, samarbetet mellan regeringskansliet och olika biståndsmyn-
digheter samt förstärka utvärderingen av biståndsprojekten.
Kritikerna av biståndet finns - men också ett brett folkligt stöd för det.
Det var stimulerande att på den nyligen avslutade biståndsmässan i Örebro
träffa en del av alla dessa entusiaster. Nu ökar vi i årets budget anslaget för
enskilda organisationer till 875 milj.kr. Jag hopppas nu att de här organisa-
tionerna skall kunna leva upp till vår förväntan - biståndinsatser med enga-
gemang, effektivitet och god överblick över projekten.
Till sist några ord om fantasins och inlevelsens betydelse. De reaktioner
på biståndsinsatser jag ibland hör tyder på att många saknar fantasi att sätta
sig in i hur det är att vara fattig, hungrig eller på flykt. Därför är informatio-
nen om biståndet så viktig, liksom stödet till folkrörelser och enskilda orga-
nisationer. Vi måste avsevärt förbättra informationen om hela det svenska
biståndet.
Lyckas vi med det har vi alla chanser att också höja kvaliteten i insatserna.
Sverige vimlar av kreativa företag, kunniga forskare och kompetenta yrkes-
män på alla områden, som med glädje går in i nya uppgifter. Vi skall i det
sammanhanget inte glömma alla invandrarungdomar som tack vare hem-
språksundervisningen blivit tvåspråkiga. Exportindustrin har redan upp-
täckt dem. Det är ingen tillfällighet att ett stort exportföretag startat försälj-
ning till Vietnam med hjälp av en sverigevietnames.
Biståndet behövs! Det kan dessutom hjälpa oss att finna den ödmjuka in-
ställning som, parat med stolthet över Sveriges insats, hjälper oss att bear-
beta vår egen etnocentrism. Vi är inte ensamma på detta klot som är vårt
gemensamma hem!
(Applåder)
Anf. 36 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag vill ställa några frågor till Alf Svensson.
Jag är naturligtvis överens med Alf Svensson om att man också skall fram-
hålla de positiva delarna i svensk biståndspolitik. Det finns faktiskt sådana,
och Alf Svensson nämnde dem ju också.
Jag sade i mitt inledningsanförande att 1980-talets kris i u-länderna visar
att det inte räcker med bistånd för att höja de fattiga folkens levnadsnivå.
Andra faktorer spelar större roll. Handelsvillkoren, råvarupriserna, räntan,
i-ländernas protektionism, som tenderar att öka, och de transnationella före-
tagen är ju väldigt viktiga och avgörande delar av en total u-landspolitik.
Instämmer biståndsministern i detta, och är biståndsministern i så fall be-
redd att ta initiativ till en utredning som väger in också de här andra viktiga
delarna, så att vi får en helhetssyn på utvecklingen?
Den andra frågan jag vill ställa tog jag också upp i mitt huvudanförande.
När vi förhandlar med våra programländer om nya insatser väger vi ju in
aspekten om de mänskliga rättigheterna. Den är ju väldigt väsentlig i sam-
manhanget. Jag tycker det är riktigt. Vi skall naturligtvis göra det. Men om
jag inte har missuppfattat det skall de biståndspolitiska kraven - de är ju fem
stycken - gälla även för våra andra organ, organ som samarbetar med andra
länder än våra programländer, exempelvis medelinkomstländer. Anser bi-
ståndsministern att exempelvis BITS gör detta, dvs. att man precis som
SIDA väger in aspekten om de mänskliga rättigheterna i förhandlingarna,
när man förhandlar med olika länder ute i världen? Om svaret är ja är det
litet svårt att förstå hur man kan använda biståndspengar till ett antal länder
som jag har nämnt: Peru, Filippinerna, Ghana, Turkiet, Egypten och vad det
nu är för länder. Tillståndet för de mänskliga rättigheterna i de länderna är
ju under all kritik.
Jag vill att biståndsministern svarar på de här två frågorna.
Anf. 37 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag är helt överens med Bertil Måbrink om att det viktiga
inte bara är enprocentsmålet utan i högsta grad också handelspolitiken. Jag
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
sade i mitt huvudanförande att vi ännu inte har gett upp hoppet om att
GATT skall kunna komma på bättre tankar. Jag är helt övertygad om att det
är mycket viktigt att vi från svenskt håll - och inte bara från svenskt håll,
utan detta är ju något som i allra högsta grad måste arbetas fram internatio-
nellt - ser till att handelshindren visavi u-ländema börjar nedmonteras. Låt
oss gemensamt i alla de fora och sammanhang där det är möjligt verka i den
riktningen. Det är mycket mycket angeläget.
Jag tror att Måbrink tänker fel om han vill göra gällande att BITS inte
skulle bry sig om MR-frågor i sina relationer med andra länder.
För två eller tre veckor sedan var jag i Bolivia, och där var en delegation
från BITS med. Varför? Jo, därför att man hyser förhoppningar om en de-
mokratisering som har spirat och börjat byggas ut i Bolvia. Av den anled-
ningen fanns också BITS med i delegationen.
Man kan naturligtvis som Måbrink räkna upp Peru och andra länder och
hävda att BITS inte skulle finnas där. Men varför räknar då inte Måbrink
upp Vietnam, Cuba och andra länder? Om jag inte minns fel stod Måbrink
tidigare här och häcklade oss för att vi har tonat ner biståndet till Vietnam
och avbrutit biståndet till Cuba.
Anf. 38 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Det är bra att ambitionen är att försöka riva ner handels-
hindren, herr biståndsminister. Jag hade tidigare ett replikskifte med utskot-
tets ordförande om detta. Jag skall naturligtvis också försöka ställa upp på
den ambitionen. Men verkligheten är ju annorlunda. Handelshindren ökar.
EG, som ju biståndsministern är en ivrig förespråkare för ett svenskt med-
lemskap i, reser nya handelshinder gentemot u-länderna, och detta försvårar
u-ländernas ekonomiska situation och ökar fattigdomen. Det är ju det verk-
liga förhållandet.
Jag har inte sagt att läget för de mänskliga rättigheterna är tillfredsstäl-
lande i våra programländer. Jag kritiserade bl.a. Vietnam. SIDA har ju kon-
troll över dessa länder. Ni har ju sänkt biståndet, och jag har som bekant inte
föreslagit att man skall öka biståndet till Vietnam. Jag står bakom regering-
ens proposition. Men man hör ingenting från BITS eller från andra föresprå-
kare för regeringspartierna om länder som Thailand, Filippinerna, Peru och
Kina. Jag har tidigare påpekat detta. Det finns ingen riktig konsekvens i ert
agerande när det gäller mänskliga rättigheter. Vissa länder glöms på något
sätt helt bort. Menar biståndsministern att exempelvis Thailand, med en ar-
mégeneral, mer eller mindre en diktator, vid makten, är ett land som bör
vara föremål för svenska biståndspengar? Kan det i så fall bero på att Världs-
bankens chefsekonomer har uttalat att Thailand är ett föredöme för Afrika
när det gäller utveckling? Är det därför biståndsministern tiger när det gäller
Thailand? Är det därför biståndsministern i en debattartikel i Sydsvenska
Dagbladet för en eller en och en halv månad sedan höjde Världsbanken till
skyarna som ett alldeles utmärkt organ?
Man måste ta upp dessa frågor och kunna ställa olika länder, oavsett vad
de har för system, till svars när de bryter mot de mänskliga rättigheterna.
40
Anf. 39 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag kan också uttala besvikelse över att handelshindren är
så höga mellan EG och tredje världen, men EG existerar, vare sig Måbrink
eller jag vill det eller inte - och jag tycker att det är bra att EG existerar. Jag
har den uppfattningen, vilken Daniel Tarschys tidigare också sade sig ha, att
vi har större möjlighet att påverka om vi är medlemmar än om vi sitter kvar
i vår vrå av världen och bara iakttar handelshindren. Jag går omkring med
den uppfattningen, att lika väl som Sverige har kunnat vara med och påverka
åtskilligt internationellt skall Sverige också kunna påverka åtskilligt som
medlem i EG, i synnerhet om hela den nordiska familjen finns med där och
kan göra gemensam sak.
Jag är den förste att säga att MR-läget inte är positivt i länderna. Det fram-
kom tidigare i Alf Wennerfors anförande att det finns mycket i övrigt att
önska. Det är den bistra verklighet i vilken vi lever, och vad vi kan göra är
att gång på gång påtala detta, för att förbättra läget något litet.
Jag håller icke med Bertil Måbrink när han säger att vi tiger om länder
som Filippinerna, Thailand och Peru - det gör vi inte. För bara någon vecka
sedan tog jag på en lunch emot en grupp mycket aktiva kvinnor som prote-
sterar mot förhållandena i Filippinerna, och där är vi med och stödjer deras
arbete och insatser. Jag kan gärna vara så ödmjuk att jag säger att vi kunde
göra mer och höras mer, men tro inte att det finns något slags tudelning, så
att vi protesterar när MR-läget kränks i vissa länder och tiger när det kränks
i andra. Det är verkligen inte vår mening och avsikt. Då skulle vi ju helt
förbruka vår trovärdighet.
Förste vice talmannen anmälde att Bertil Måbrink anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 40 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! Jag vill gärna komplimentera Alf Svensson för hans första
inlägg. Det var ett utmärkt inlägg, där han talade om att bistånd är viktigt
och vad det svenska biståndet gör för nytta. För den som kan läsa mellan
raderna var det också en klar reprimand till Ny demokrati och vad de står
för i dessa frågor.
Alf Svensson sade i slutet av sitt första inlägg att han hade träffat en vietna-
mesisk flykting som nu hade börjat finna hopp om att kunna återvända till
sitt fosterland och hade startat ett litet företag. Det där är just ett uttryck för
den förändrade situationen i Vietnam, som vi har talat om och som man bör
stödja.
Alf Svensson har också varit i Bolivia. Där heter presidenten Jaime Paz,
och han är vanställd i ansiktet efter ha utsatts för ett attentat av högerextre-
mister. Han sköts ned från en helikopter, fick vårdas och genomgå flera pla-
stikoperationer i ansiktet. Det är en person som har fått mångårigt stöd från
Sverige, från svensk socialdemokrati, genom en internationell solidaritets-
fond och genom SIDA. Hans rörelse har fått stöd för att försöka kämpa för
demokratin, i ett land som länge var en diktatur, som har världsrekord i stats-
kupper men som nu är en ganska stabil demokrati och där man har fram-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
41
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
gångsrikt bekämpat en 10 000-procentig inflation. Det finns nu hopp för Bo-
livia.
Bolivia är ett uttryck just för detta att man måste ha en långsiktig strategi
för demokratin. När det finns en diktatur - det fanns många i Bolivia - stöd-
jer man på andra vägar, genom folkrörelser, de kämpande demokraterna.
Man skär inte ned, man håller sig inte borta, utan man har en långsiktig de-
mokratisk strategi. Det är ett exempel på det som vi har diskuterat här tidi-
gare, en kanske annorlunda syn på hur man skall kämpa för demokrati i
tredje världen, där det inte är så lätt som här hemma, med vår långa erfaren-
het och vår tradition att stå på.
Jag skulle vilja upprepa mina frågor till Alf Svensson, bl.a. om skuldfrå-
gan: Hur kan det komma sig att ansvaret för frågor om tredje världens fattiga
människor och deras skulder är på väg att föras över från hans departement
till finansministerns? Jag skulle också vilja ställa en fråga om demokrati,
men det får jag återkomma till.
Anf. 41 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag kan verkligen understryka det Pierre Schori sade om Bo-
livias möjlighet att nu etablera en demokrati och att detta kommer att ta lång
tid. Jag vill gärna också hålla med om att långsiktigheten är nödvändig. Boli-
vias president tog med mig upp i ett flygplan och visade stolt sitt land och
även just den plats där han utsattes för attentatet. Just den stolthet, den
framåtanda, det engagemang och den förhoppning som han visade visavi
Sverige och visavi det internationella samfundet tror jag betyder väldigt
mycket. Det skulle vara tragiskt om vi inte fanns där utan bara fanns på åskå-
darläktaren. Jag önskar verkligen att Bolivias framtid skall vara ljus, även
om det, vilket Pierre Schori säkert är överens med mig om, ter sig dystert när
man tänker på att hans samverkan har skett med en icke alltför demokratiskt
sinnad herre för att få den majoritet han har.
När det sedan gäller skuldfrågan hade ju Daniel Tarschys och Pierre
Schori ett meningsutbyte som var intressant. Jag tycker att det är något för-
vånande att Pierre Schoris parti går emot den ökning på 200 miljoner till 700
miljoner som regeringen föreslår. Det var också så, att under socialdemokra-
tisk regim överfördes en del av Världsbanksrelationen till finansdeparte-
mentet. Jag kan gärna uttrycka att jag vill ha den tillbaka och arbeta för att
så skall ske, men det var synd att den överfördes på den tiden då Pierre
Schori satt vid regeringsmakten. Det hade varit lättare för mig att agera om
detta inte hade skett.
Vi arbetar mycket med de här frågorna. SIDA har ganska nyligen till rege-
ringen inkommit med en skrivelse med förslag till åtgärder för att minska de
fattigaste ländernas skuldbörda. Det sitter en särskild arbetsgrupp, tillsatt
inom regeringskansliet, som studerar SIDA:s förslag och undersöker vilka
nya initiativ man kan bidra med för att ge sig på just denna utomordentligt
stora och svåra del av utvecklingspolitiken.
Anf. 42 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! Vi får återkomma till skuldfrågan med Anne Wibble.
Jag skulle vilja ställa en fråga till ministern för mänskliga rättigheter. Vi
har talat om demokratin, och på tre kontinenter har demokratifrågan nyli-
gen varit uppe i den internationella debatten. Det var först i Venezuela, som
har en demokrati och där ett kuppförsök ägde rum för några veckor sedan.
En hel värld reste sig mot detta, protesterade och gav demokratin sitt stöd.
Men Sverige sade ingenting - Sverige, som enligt regeringsdeklarationen
skall stå för en klar röst för demokrati i världen. Det kan ha varit ett förbi-
seende.
Sedan hör vi att näringsministern Westerberg skall åka till Kina - ett land
som inte precis är demokratiskt. Vi kommer ihåg massakern på torget i Pe-
king. Jag undrar då, Alf Svensson: Vad är det för näring som han skall före-
träda där? Är det marknadsekonomi eller demokrati han skall diskutera?
En tredje kontinent är Saudiarabien. Där uttalade sig kungen av Saudiara-
bien nyligen så här: Fria val och demokrati är ingenting för oss i den här
regionen; vi har en annan tradition, och vi vill inte ha det systemet.
Jag menar inte att vi skall gå till storms mot Saudiarabien, men här har
alltså på tre olika kontinenter förts en diskussion om demokratibegreppet
utan att man har hört Sveriges röst. TVärtom skickar vi tydligen en närings-
minister till Kina - vad han nu skall göra där, i detta läge.
Jag vill fråga hur Alf Svensson ser på det här, med tanke på vad man har
sagt i regeringsdeklarationen. Jag frågar helt opolemiskt och vill bara reda
upp de demokratiska begreppen.
Anf. 43 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag tycker att det Pierre Schori sade om att man skall ta fram
det här opolemiskt var mycket positivt. Det gäller så stora, viktiga och svåra
frågor att vi måste försöka hantera dem utan att göra något slags partipolitisk
vinst. Jag tror inte heller att något parti egentligen vill göra det.
När det gäller Kina hade vi för drygt en månad sedan en MR-delegation
på besök. Som MR-minister var jag mycket mån om att få träffa delegatio-
nen, och jag gjorde det också. Jag påtalade då vår stora besvikelse över det
vi vet sker i Kina - med den verkan det hava kan.
Det är alltid svårt att få ett riktigt klart svar på om det är bäst att ha kon-
takter och i samband med dem försöka verka för mänskliga fri- och rättighe-
ter eller att vända ryggen till och hoppas att någonting skall ske när man inte
finns på plats och försöker påverka och uttrycka sina åsikter.
Vi har nu talat om Kina. Vi kan i det här sammanhanget också tala om
Vietnam. Skillnaden mellan Kina och Vietnam är inte gigantisk. När det gäl-
ler Vietnam förespråkar Pierre Schori att vi skall finnas med och påverka
och att vi skall anse att det sker en utveckling åt rätt håll, både marknadseko-
nomiskt och politiskt-pluralistiskt, så att vi skall ha ett öppet fönster. Jag
tycker att man skall vara så öppen att man kan fråga om detta inte rent av är
en väg som skulle kunna vara framkomlig även beträffande Kina - att vi ser
till att vara på talefot för att påverka. Det är i alla fall en uppfattning som
åtskilliga länder i Europa anser vara den rätta, eftersom man nu ser till att
få fotfäste i Kina igen. Jag hoppas att man samtidigt talar om vad man tycker
om MR-läget där.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
43
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
44
Anf. 44 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Till att börja med så förstår jag inte, eller rättare sagt så för-
står jag ganska väl, varför Pierre Schori stiger upp i talarstolen i stället för
att ta sin replik från sin bänk. Herr talman, gäller inte antagna principer för
debatten för Pierre Schori? Tydligen väljer Schori att frångå dessa debatt-
principer när TV-kamerorna är på eller när läktaren är välfylld.
Min replik gällde emellertid biståndsministern. Han tog upp en rad goda
och lyckade projekt och redogjorde för regeringens målsättningar och visio-
ner. Men jag vill ta upp en prioriteringsfråga när det gäller biståndet. Jag
skall bara ta upp en av de många prioriteringar som regeringen har att göra
och måste göra.
I biståndsministerns anförande saknade jag en fråga som emellertid har
tagits upp i en tidigare debatt, nämligen frågan om Tibet. Sverige har gett
drygt 3 milj.kr. till tibetanerna, medan man sammanlagt har gett ungefär 10
miljarder till Vietnam. Alf Svensson lovade i en tidigare debatt att göra nå-
got åt tibetanernas förhållanden i samband med Dalai Lamas besök i höstas.
Det skulle vara intressant att höra biståndsministerns syn på prioriteringen
när det gäller Vietnam kontra Tibet, mot bakgrund av att vi ger drygt 225
milj.kr. i bistånd till Vietnam men ganska blygsamma belopp till Tibet.
Anf. 45 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får bara meddela att det är en rekommendation till ledamöterna att
ta replik i sina bänkar, men att vem som helst har rätt att ta replik även i
talarstolen.
Anf. 46 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag hoppas att ingen irriterar sig på att jag talar från talarsto-
len. Om så är fallet kan jag gå ner och ställa mig i bänken.
Låt mig säga att EG-länderna lade fram ett resolutionsförslag om MR-lä-
get i Tibet, där Kina uppmanades att ta hänsyn till MR-situationen för tibeta-
nema. Jag vill nämna detta eftersom Bertil Måbrink hade den frågan uppe i
ett tidigare inlägg. Det här förslaget föll emellertid på grund av ett motför-
slag om att man inte skulle ha någon behandling av den här typen av frågor,
eftersom det inkräktade på kinesernas inre angelägenheter. Motförslaget lä-
des fram av Pakistan och stöddes av Cuba, Syrien, Libyen och Sri Lanka.
Sverige har för närvarande ingen delegat i FN:s MR-kommission. Det
uppdraget alternerar mellan de nordiska länderna, och nu är det Finlands
tur. Jag kan emellertid försäkra Lars Moquist och andra att Sverige har age-
rat gång på gång när det gäller att ställa krav på Kina angående relationerna
mellan Kina och Tibet och understryka nödvändigheten av att MR-situatio-
nen radikalt förändras för tibetanerna.
Våra möjligheter att göra biståndspolitiska insatser i Tibet är naturligtvis
begränsade. Jag tror att Moquist känner till - efter något tidigare meningsut-
byte vi har haft - att vi gör en hel del för att hjälpa flyktingar och för att
hjälpa Tibet att upprätthålla sin kulturella identitet.
När Dalai Lama var här uttryckte han stor tillfredställelse över det sätt på
vilket han togs emot och det sätt som vi rent ekonomiskt och opinionsmässigt
stöder hans sak.
Anf. 47 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Alf Svensson svarade inte direkt på min fråga. Min fråga
gällde prioriteringar i det svenska biståndet och inte på vilket sätt man verkar
internationellt. Det är i och för sig bra att vi verkar internationellt och försö-
ker få till stånd en förändring i förhållandet mellan Kina och Tibet. Frågan
om prioriteringar berörde dock Alf Svensson inte med ett ord.
Sverige skulle kunna göra något. Vi skulle t.ex. ytterligare kunna dra ned
på stödet till Vietnam, omforma det och se till att mera stöd ges till demokra-
tiseringsprocesser eller projekt just i Tibet.
Anf. 48 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Det finns knappast någonting som jag tycker är så svårt som
att begripa Ny demokratis biståndspolitik. Jag vet inte om någon annan gör
det. Det sades nu att vi skulle kunna göra något visavi Tibet. Vid andra till-
fällen finns det inget enda projekt som det är rim och reson i. Jag har aldrig
hört någon nydemokrat stå här i kammaren och berätta om att något enda
projekt har lyckats. Men i Tibet skulle vi alltså lyckas, särskilt om vi tar
pengar från Vietnam.
Herr talman! Det har tidigare sagts från ett flertal debattörer i ett flertal
anföranden att vi har tagit ner landramen till Vietnam med 100 miljoner. Vi
har med detta velat ge signaler om att man nu får strama upp sig, skärpa sig
och börja introducera politisk pluralism. Men samtidigt har vi sagt - jag sä-
ger det igen - att vi ser en utveckling i Vietnam, inte minst på marknadseko-
nomins område. Detta tror vi kommer att påskynda demokratiseringen. Att
i det läget dra sig ifrån Vietnam - Sverige fanns ju där under de riktigt
mörka, för att inte säga svarta, åren - anser vi skulle vara fel. Nation efter
nation i Europa och runt om i världen vänder sig nu till Vietnam. Varför
skulle då Sverige som har goodwill springa därifrån? Det vore verkligen inte
till gagn vare sig för utvecklingen i Vietnam eller för svenskt näringsliv, om
jag vågar lägga till det.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 49 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Låt mig börja med att berömma biståndsministern för den
klara markeringen när det gäller gatubarnen. Det är viktigt att vi håller
trycket uppe i den här frågan. Vi socialdemokrater skrev genom vår parti-
ordförande för en månad sedan till FN:s generalsekreterare, generalsekrete-
raren för FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio, till Brasiliens presi-
dent m.fl. om just den här frågan. Den här frågan är viktig men det gäller
naturligtvis inte bara gatubarnen i Rio utan gatubarnen världen över. Vi
måste se till att reagera överallt där barn far illa.
Det finns ju deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter,
t.ex. konventionen om barnets rättigheter. Vad som nu återstår att göra är
att se till att dessa konventioner, framför allt den om barnets rättigheter, ef-
terlevs.
FN:s förutvarande generalsekreterare pekade vid ett tillfälle för några år
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
45
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
sedan på hur viktigt det är att vi försöker påverka, så att både deklarationer
och konventioner efterlevs.
Herr talman! Egentligen hade jag begärt ordet för att kommentera FN och
FN-biståndet. FN är ju en hörnpelare i den svenska utrikes- och säkerhets-
politiken. Det har vi i denna kammare varit eniga om. Visserligen tappades
det bort i statsministerns regeringsförklaring i höstas. Men utrikesministern
lyfte in det i sitt FN-tal.
Enigheten om FN:s roll gäller också, skulle jag vilja påstå, FN-biståndet.
I det svenska utvecklingssamarbetet är en av hörnpelarna just FN. Att Ny
demokrati mäler sig ur den här gemenskapen, enigheten, får vi naturligtvis
försöka leva med.
Av Sveriges bistånd går cirka en tredjedel via FN. I de övriga nordiska
länderna är motsvarande andel runt 40 %, som har påpekats i slutrapporten
från multibiståndsutredningen. Både i regeringens proposition och i utskot-
tets betänkande förs det ett resonemang om en eventuell ökning av vår andel
när det gäller FN-biståndet.
Vi i utskottet gör ingen markering, inget ställningstagande, i fråga om en
eventuell höjning av procentmålet för FN-biståndet men utgår från att rege-
ringen fortlöpande överväger den här andelen - självfallet med hänsyn till
effektivitets- och reformfrågorna. I det sammanhanget vill jag lyfta fram de
resonemang som förts dels av oss i utskottet, dels i regeringens proposition.
1990-talet, dvs. återstoden av det här århundradet, kommer att ställa
större krav på finansiella resurser för multilateral verksamhet. Vi behöver
ett starkare och mera effektivt FN. Det måste alltså bli fråga om ett gemen-
samt finansiellt ansvarstagande. Vidare måste vi få till stånd en samsyn när
det gäller de principer som skall styra bidragsfördeiningen i framtiden.
Detta gäller både s.k. givare och mottagare. Egentligen avskyr jag ordet
givare. I ett utvecklingssamarbete är ju båda parter såväl givare som motta-
gare.
Inom det nordiska FN-projektet har man presenterat en rad förslag till
åtgärder för att åstadkomma en bättre organisationsstruktur. Inom FN-sy-
stemet finns det alltför många överlappningar och brister i koordineringen.
På många områden leder det, tyvärr, till att FN inte spelar den kraftfulla roll
som FN borde, och skulle kunna, spela med en bättre organisation. Därför
är det enligt min uppfattning bra att Sverige och Norden gemensamt har dri-
vit det här FN-projektet för att på så sätt skapa en bredare förankring bland
medlemsländerna till förmån för konstruktiva reformer. Vi står nämligen in-
för utmaningar och problem som det är nödvändigt att på allvar ta itu med.
Inom det här FN-projektet förs det ett resonemang om ett internationellt
utvecklingsråd, där man så att säga lyfter upp frågorna till ministernivå. Per-
sonligen tror jag att det är nödvändigt att åstadkomma det här lyftet när det
gäller de internationella utvecklingsfrågorna. Nivån måste höjas, så att med-
lemsstaternas ministrar för utvecklingsfrågor klarare kan ta ställning och
hantera FN:s biståndsfrågor - frågor som är gemensamma för oss alla, alltså
för både givare och mottagare.
Anf. 50 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Det sägs ofta att klyftorna ökar mellan tredje världens län-
der och industrivärlden. Men det är en halvsanning. Vissa klyftor ökar näm-
ligen mellan en del u-länder och i-världen, medan andra klyftor snabbt mins-
kar. Om man resonerar så, att det skulle vara hopplöst för u-länderna, är det
inte en halvsanning utan direkt missvisande. På somliga håll inom u-världen
går utvecklingen mycket snabbt. Den absoluta fattigdomen, som beräknas
omfatta knappt en miljard människor, minskar snabbt i Ostasien. En bety-
dande minskning är på gång även i Sydasien. Tyvärr konstateras en utveck-
ling i motsatt riktning i Afrika söder om Sahara.
Det finns alltså ett betydande hopp vad gäller stora delar av u-världen.
Bortemot 40-50 % av u-världens invånare lever i dynamiska ekonomier. Det
beror naturligtvis på den kraftiga tillväxten. Det finns länder där BNP har
ökat med 8-9 % under en lång följd av år. Det kan röra sig om 5 % eller
mera i ökning per capita.
Det finns en ganska betydande erfarenhet när det gäller att åstadkomma
utveckling och att utrota fattigdom. Det gäller att ta vara på den erfarenhe-
ten.
Vidare känner vi ganska väl till hindren. Vi kan ju tack vare solid erfaren-
het se att det ofta är den korrupta statsmakten som utgör ett hinder för ut-
vecklingen. Den korrupta statsmakten förhindrar, fördröjer och försenar,
och den tar också bort incitament. Här bär naturligtvis socialismen till stor
del skulden. Socialismens misslyckande har ju varit lika stort i tredje världen
som i Öst- och Centraleuropa och i Asien. Jag tänker på Sydasien och på den
arabiska och den afrikanska socialismen. I Latinamerika har dock socialis-
men varit ganska begränsad.
Det finns också andra typer av statscentrerade ideologier: feodalismen
och oligarkin, som är en statsvariant av feodalismen som framför allt note-
rats i Latinamerika.
Vi ser alltså ganska väl var tyngdpunkterna i utvecklingspolitiken skall
ligga. Här ägnar man sig inte så mycket åt ett teoritiserande. Ibland förs det
här fram på ett sådant sätt att man skulle kunna tro att det fanns många teo-
rier inom utvecklingsdebatten. Så är det nog inte. Men man tittar ganska
noga på resultaten. Man ser till vad man har lyckats med och frågar sig: Vad
lyckas man få till stånd i fråga om utvecklingen, och vad misslyckas man
med?
Jag vill ta fram två mycket centrala delar i utvecklingsarbetet. Den ena
gäller jordbruket. Man kan inte få en utveckling om man inte har ett livskraf-
tigt jordbruk, som kan förse landets befolkning med mat. Man behöver inte
prompt vara helt självförsörjande, men i allt väsentligt måste man ha en or-
dentlig livsmedelsproduktion inom landet. Vi vet också väl hur den fungerar
bäst. Det är familjejordbrukets idé. Många småbrukare som har goda incita-
ment att producera mat på ett effektivt sätt.
Den andra huvuddelen är småföretagsamheten. I själva verket måste hela
den våldsamma ökning som sker på många håll, ja, nästan överallt i u-värl-
den sugas upp i småföretag. I FN:s studie över Afrika, som kom för ett par
tre år sedan, konstaterade man att småföretagsamheten helt och hållet är
nyckeln till möjligheterna att utveckla Afrika. Det kommer inte att gå med
en storföretagsstruktur, som i alla fall i ett tidigt skede stimulerades av väst-
världen och även från annat håll. Det går inte heller att suga upp ökningen i
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
47
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
48
en offentlig sektor. Det måste växa fram en småföretagskultur om man skall
klara detta.
De medel man har liknar mycket dem som man också använder på många
andra håll i världen. Ett medel är privatiseringar. Den viktigaste enskilda
fattigdomsutrotande åtgärden var privatiseringen av det kinesiska lantbru-
ket. 700 miljoner människor, var sjunde människa på jorden, berördes av
detta. Det kommer kanske för all framtid att vara den viktigaste enskilda
utvecklingsfrämjande åtgärden.
Vi ser privatisering också på många andra håll, t.ex. i Latinamerika. Boli-
via och Venezuela har nämnts tidigare i debatten. De har framgångsrikt dri-
vit privatiseringsprogram.
Avregleringar är en annan möjlighet. Det gäller inte minst i de länder där
man har låst in ekonomierna i privilegiesamhällen, där man tilldelar företag
och enskilda i oligarkierna privilegiet att producera och ha säkrade markna-
der utan internationell konkurrens. Därför är avreglering och privatisering
viktigast, framför allt i Latinamerika. Vi ser också från Mexico i norr till Ar-
gentina i söder hur man går fram efter dessa vägar.
Det är för övrigt ganska viktigt att även Sverige har slagit in på privatise-
ringens väg. Det sänder också en signal till u-världen om att detta är en viktig
åtgärd, inte minst till de länder som tittar särskilt på Sverige, nämligen våra
samarbetsländer.
Vi har i vårt land och i västvärlden ett stort ansvar för att utvecklingen
kommer i gång. Det kan vi göra på två sätt. Förutom idéerna och impulserna
betyder naturligtvis handeln oerhört mycket. En världshandel som ökar med
fem sex procentenheter ger en helt annan möjlighet för tredje världen än
en stagnerande eller svagt ökande världshandel. 1 % ökning av u-ländernas
export till industrivärlden är 40 miljarder kronor. U-länderna kan aldrig
klara sin skuldkris, sina räntor, om man inte har en god handel med i-värl-
den. Därför är det centralt att vi öppnar våra marknader och ser till att u-
världen verkligen kan exportera, även om det svider ibland. Om de blir
framgångsrika i sin export, kan det också svida i i-länderna, därför att man
får göra anpassningar på olika områden, textil, skor, livsmedel, m.m.
Här bör vi också observera att Sverige är ett av de länder som har minst
import från u-världen av alla länder på jorden. Sverige har en import på
ungefär 8 % från tredje världen. EG har 15 %, nästan dubbelt så mycket.
Därför är det litet bisarrt i Europadebatten, när man från svenskt håll ibland
kan höra åsikten att vi skulle lära EG att öppna sig mot u-världen. Skulle vi
i Sverige ha samma import från Afrika som EG har, skulle det innebära ett
tillskott på 8-9 miljarder kronor för Afrika. Då har jag ändå räknat bort
OPEC-ländema, dvs. oljeimporten. Här är GATT-politiken inom EG oer-
hört central för u-länderna.
Men handeln räcker inte, för det finns länder som inte kan få den här
skjutsen till följd av handeln. Man har inte den utvecklingsnivån. Det är här
biståndet spelar sin centrala roll. Det är naturligtvis i de fattigaste länderna,
kanske framför allt i Afrika, söder om Sahara, som biståndet är så viktigt.
Just de områdena kommer att prioriteras mycket starkt framöver. Jag tror
att särskilt Afrika måsta ha första prioritet på biståndssidan.
Här finns naturligtvis problem, som i all mänsklig verksamhet, när det gäl-
ler att göra rätt. Det är svårt att ge bistånd. Det är alls inte bara att betala ut
genom ett slags Checkbook Assistance och sedan tro att det kommer utveck-
ling i andra änden. Det ställer stora krav på kunskap och skicklighet. Därför
får man ibland akta sig för att säga att man skall dra ned på biståndsbyråkra-
tin, därför att man tror att den på något sätt skulle vara ett hinder för bistån-
det. Tvärtom behöver man skickliga och kunniga personer som förvaltar bi-
ståndet. Man har också lärt sig mycket genom åren, vilket är oerhört viktigt.
Här gäller det att inte stärka de hindrande krafterna. I många fall handlar
det om att inte ge bistånd till den korrupta statsmakten, den som förhindrar
utvecklingen. Däremot kanske man skall ge bistånd till fria och frivilliga or-
ganisationer och initiativ, för att bryta upp en stagnation. Jag tror att den här
distinktionen är mycket central när det gäller att ge bistånd. Man måste se
till att man inte förstärker de utvecklingshämmande krafterna. De är ofta
mycket starka. De är ofta, inte alltid, koncentrerade till statsmakten i landet.
Därför kräver det en hel del kunskap och skicklighet att kunna ge bistånd på
ett klokt och förnuftigt sätt.
Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 51 NILS T. SVENSSON (s):
Herr talman! Riksdagens ansvar för att styra regeringens biståndspolitik
är stort. Därför är det bra att vi socialdemokrater har fått gehör för två vik-
tiga förslag, som syftar till att stärka och effektivisera biståndet.
För det första kommer ett av regeringen oberoende utvärderingssekreta-
riat att bildas.
För det andra har vi fått gehör för vårt förslag om en översyn av hur riksda-
gen bättre kan få insyn och utöva sitt inflytande över biståndets utformning.
Det gäller särskilt landprogrammeringens och sakanslagens resp, roller. För-
utsättningarna måste säkras för ett långsiktigt och effektivt bistånd till de fat-
tigaste länderna.
Här möter vi nämligen ett oroande drag i regeringens biståndsbudget. Det
långsiktiga landprogrammerade biståndet genom SIDA måste förbli stom-
men i det svenska biståndet om vi vill bekämpa fattigdomen. Regeringen gör
emellertid i propositionen betydande neddragningar i denna del och ökar i
stället de särskilda sakanslagen. Vi finner att det föreligger stora risker att
detta försvårar för oss att uppnå de krav på långsiktighet och effektivitet, på
ansvarstagande och rätt fördelning av roller som vi av erfarenhet vet är så
viktiga i biståndshanteringen.
Riksdagens revisorer påpekade också nyligen riskerna med alltför stora
sakanslag.
I vårt utvecklingssamarbete är mottagarlandets ansvar och biståndets
stödjande funktion grundläggande principer. Vi har en hög ambition med
vårt bistånd, och det skall vi naturligtvis ha. Men vi måste också, menar jag,
visa ett visst mått av ödmjukhet inför vad biståndet kan åstadkomma. Bi-
ståndet är en viktig men ändå begränsad del av den verklighet som u-län-
derna befinner sig i, och i denna verklighet måste biståndet vara ordentligt
förankrat.
När man talar om bistånd och utvecklingssamarbete, går tanken först till
överföring av finansiella resurser för olika angelägna verksamheter och pro-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
50
jekt. Men utvecklingen drivs inte framåt enbart av kapital. Utveckling krä-
ver också kunskap, ingenjörskonst och teknologi.
Jag skulle vilja ge några kommentarer om BITS, som är den minsta av
våra biståndsmyndigheter och som har till uppgift att just bidra till utveck-
lingsfrämjande kunskapsöverföring och kompetensutveckling till vissa u-
länder. Även länderna i Öst-och Centraleuropa omfattas som bekant av
BITS stöd.
Som ledamot i styrelsen för BITS har jag fått inblick i vilken viktig roll
som kunskapsöverföring spelar i vårt biståndssamarbete. Jag tycker därför
att det är bra att denna del av biståndsprogrammet förstärkts genom åren
och att den nu får ytterligare tillskott i årets biståndsbudget.
Inom det tekniska samarbetet är BITS nu verksam i dryga tjugotalet u-
länder och inom ett tiotal olika ämnesområden. Det medför en stor sprid-
ning i vårt samhälle av många parter som är direkt engagerade i detta samar-
bete. BITS arbetar som bekant efter principen om efterfrågestyrning och
kostnadsdelning, och det gör att stödet som lämnas avser ett av samarbets-
landet högt prioriterat verksamhetsområde. Nu är det ju ofta kostnadsmäs-
sigt sett ett begränsat stöd som BITS förmedlar.
Det här stödet får emellertid en flerdubbel effekt genom att man kan med-
verka till att i mottagarlandet bygga upp och vidareutveckla ändamålsenliga
och effektiva institutioner, genom att man tar fram underlag inför avgörande
beslut och investeringar eller andra vägval i den utveckling som mottagarlan-
det står inför, genom att rationella metoder introduceras och att kostnadsbe-
sparingar kan åstadkommas genom t.ex. ökad effektivitet och driftsäkerhet
samt genom olika pilotprojekt som kan stimulera förnyelse. Detta är några
förklaringar till att man kan hävda att man når denna flerdubbla effekt med
dessa som sagt ofta kostnadsmässigt begränsade insatser.
BITS har i sin fördjupade anslagsframställning redogjort för det arbetssätt
som man tillämpar för att åstadkomma största möjliga kostnadseffektivitet i
verksamheten. Som kontraktsfinansiär ställs krav på såväl den svenska part
som skall förmedla kunskap som den mottagande part som skall förvärva och
vidareutveckla. Det ömsesidiga ansvaret tar sig ibland uttryck i kostnadsdel-
ning där samarbetslandet har fått bevisa angelägenhetsgraden i samarbetet
genom att bl.a. svara för lokala kostnader och redogöra för vilken uppfölj-
ning som planeras efter det att insatsen är slutförd. BITS skall vinnlägga sig
om en resultatuppföljning av de insatser som man har finansierat, och detta
skall ske vid sidan av de utvärderingar av verksamheten som är en naturlig
del av myndighetens behov av att skapa ett eget lärande för att därmed stän-
digt anpassa och förfina arbetsmetoderna.
Om man ser på det årliga anslag som BITS har för det tekniska samarbe-
tet, finner man att det inte är högre än SIDA:s administrationsbudget. Det
är mycket glädjande att det nu föreslås en ökning av det finansiella utrymmet
för det tekniska samarbetet. Jag vill också understryka det angelägna i att
BITS får en administrativ förstärkning. I dag består myndigheten av 25 per-
soner och har tre tunga verksamhetsområden att hantera. Det handlar om
tekniskt samarbete och samarbete med Öst- och Centraleuropa. Vidare rör
det sig om en omfattande internationell kursverksamhet här i Sverige. Det
handlar också om u-krediterna. Såvitt jag förstår återkommer den senare
frågan i höst i form av en proposition. Då blir det tillfälle att behandla kredit-
instrumentets roll i biståndet. Men om man ser till BITS administrations-
kostnader, finner man att de inte ens uppgår till 2 %, vilket man väl måste
anse vara en mycket låg siffra.
Jag tycker att man på goda grunder kan hävda att den form av utvecklings-
samarbete som BITS företräder innebär en mycket god hushållning med
våra biståndsmedel. Det blir en hög utvecklingseffektivitet med olika strate-
giska insatser från den svenska kunskapsbasen. Svensk kompetens får alltså
möjlighet att göra sig gällande i det internationella utvecklingssamarbetet på
ett sätt som också är berikande för det egna samhället.
Jag vill också gärna understryka vad utskottet, och även biståndsminis-
tern, har givit uttryck för, nämligen att den verksamhet som BITS ansvarar
för, dvs. tekniskt samarbete, internationella kurser och u-krediter, på ett
värdefullt sätt bidrar till att uppfylla de biståndspolitiska mål som vi har ställt
upp.
Avslutningsvis en kort kommentar till en motion av Bertil Persson och
mig, vilken fått en positiv behandling i utrikesutskottet. Motionen gäller
ekonomiska insatser för att upprätta ett WHO-universitet för medicinsk tek-
nologi lokaliserat till Malmö. Det rör sig här om ett utmärkt sätt att föra
över kunskaper på ett område som är mycket viktigt för u-länderna. Vi är
tacksamma för att motionen har tillstyrkts av utrikesutskottet.
Anf. 52 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Det har varit mycket intressant att sitta och lyssna på den
här debatten. Den har enligt min mening varit konstruktiv och givande. Jag
drar mig till minnes biståndsdebatten i maj 1991. Då hade Folkpartiet libera-
lerna en reservation som jag hade till uppgift att försvara. Jag tänkte att jag
för att påminna om vad jag då sade skulle citera bara några rader ur reserva-
tionen. Där står bl.a. följande:
”Att stödja övergången till demokrati och marknadsekonomi samt kam-
pen mot den i många fall katastrofala miljöförstöringen i Central- och Öst-
europa är en utmaning som Sverige måste möta med omfattande och genom-
tänkta insatser. Frigörelsen i öst innebär emellertid inte att behoven minskar
på andra håll i världen. Ekonomiskt stöd till Central- och Östeuropa får där-
för inte innebära att de utfästelser vi gjort till u-länderna upphävs eller urhol-
kas. Utskottet vill slå fast att enprocentsmålet är ett moraliskt bindande åta-
gande från Sverige som nation gentemot de fattiga länderna. För att enpro-
centsmålet skall kunna upprätthållas måste vi utöka våra samlade internatio-
nella stödinsatser. Finansieringen av biståndet till Baltikum, Central- och
Östeuropa skall därför ske på ett sådant sätt att det enprocentsmål riksdagen
beslutat om ligger fast och biståndet till Central- och Östeuropa således lig-
ger utanför enprocentsramen.”
Nu har detta blivit verklighet. Vi har under tiden fått en ny regering, och
östbiståndet ligger utanför den enprocentsram som gäller världens fattiga
länder.
Tidigare i dag sade Pierre Schori att regeringen har tagit djävulen i båten,
och djävulen skulle i detta fall vara Moderaterna. Jag vill bara påminna
Pierre Schori om att det var med den ”djävulen” som Socialdemokraterna
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
51
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
52
rodde den båten i land för ett år sedan, när biståndsramen sänktes och östbi-
ståndet lades utanför enprocentsramen. När Pierre Schori uttalade sig på
detta sätt i den här debatten tyckte jag att det blev något av ett lågvatten-
märke, men uttalandet får stå för hans egen räkning.
Efter valet har vi också fått ett nytt parti i riksdagen, Ny demokrati. Partiet
skriver i sin reservation 4: ”Vårt land förfogar inte över de resurser som krävs
för att vi skall kunna fortsätta ge bidrag i denna omfattning---.” I reserva-
tion 27 skriver man ”att det hittills gällande enprocentsmålet saknar rele-
vans”. Därmed menar Ny demokrati att Sverige inte har råd att i bistånd ge
1 % av bruttonationalprodukten. 99 % av bruttonationalprodukten är inte
tillräckligt för Sveriges del. Det skall möjligtvis vara 99,5 %. Man vill hal-
vera biståndet. I sin motion skriver Ny demokrati att svenskt utvecklingsbi-
stånd har både positiva och negativa effekter för människorna i mottagarlän-
derna. Därefter exemplifierar man med bara negativa effekter. Jag har inte
hört Ny demokrati en enda gång säga någonting positivt. Ordet positivt dy-
ker ibland upp, men det görs inga exemplifieringar. Man nämner korruption,
diktatur och militärutgifter, men det skulle vara välkommet om Ny demo-
krati någon gång gav exempel på vad partiet menar med positiva saker i bi-
ståndet. Det finns, som påpekats tidigare, flera saker som kan lyftas fram.
Medellivslängden t.ex. har ökat från 46 år 1960 till 62 år 1987. Läskunnighe-
ten bland vuxna har ökat från 43 till 60 %. Dödligheten bland barn under 5
år har halverats, osv. Varför inte tala om dessa positiva saker när det gäller
biståndet?
Kritik är bra. Den skall dock vara saklig och objektiv. Jag tycker att det
finns stort utrymme för att lyfta fram de positiva effekterna av biståndet.
Jag vill uppehålla mig något vid ett av de stora problemen, nämligen be-
folkningsökningen. Av världens befolkning på 5,4 miljarder människor lever
1 miljard i absolut fattigdom i dag. 14 miljoner barn dör varje år av undernä-
ring och ohälsa. Samtidigt väntas jordens befolkning öka med 80-90 miljo-
ner årligen under 1990-talet. Det är detsamma som om vi fick ett nytt Mexico
varje år. 95 % av ökningen kommer att tillfalla u-länderna. Därför behöver
biståndsprogrammen nya dimensioner och metoder för att bli effektivare.
Vi måste lyfta fram familjeplaneringens betydelse. Det är de unga, den nya
generationen, som måste medvetandegöras.
Redan i dag arbetar ett stort antal enskilda organisationer med s.k. Life
Education Programmes för ungdomar. En större del av det svenska bilate-
rala biståndet bör öronmärkas för liknande familjeplaneringsprojekt.
Faktum är att befolkningsfrågan är eftersatt i de bilaterala avtalen, trots
att flera av våra programländer har en snabb befolkningsökning. Tanzania
och Zambia har den högsta årliga ökningstakten i Afrika. Den ligger på mel-
lan 3,7 och 3,8 %. Endast 2 % av Sveriges samlade biståndsmedel går till
verksamhet relaterad till befolkningsutveckling. U-ländema står själva i dag
för 80 % av kostnaderna för familjeplaneringen. I framtiden bör vi försöka
ändra på denna relation.
Givetvis kan inte familjeplaneringen ensam öka den ekonomiska tillväx-
ten i u-länderna och förbättra människornas livsvillkor där. Utvecklingen är
beroende av en rad samverkande faktorer, såsom demokrati och marknads-
ekonomi samt tillgång till utbildning och hälsovård. Man skall inte glömma
att läskunnighet är en förutsättning för informationsspridning, som i sin tur
främjar bl.a. familjeplaneringen.
Nu ökar analfabetismen i världen. Vi hinner inte med att bygga tillräckligt
många skolor i förhållande till antalet barn som föds. Därför blir det fler an-
alfabeter, trots att fler kan läsa. I Jomtien 1990 skrev ett 140-tal länder på ett
dokument, där man lovade att satsa på grundutbildningen. Det var UNDP,
Unesco, Unicef och Världsbanken som ställde sig bakom detta program,
som man nu försöker förverkliga. Vi kan se glädjande och positiva trend-
brott i denna utveckling.
Befolkningsutvecklingen är också en miljöfråga, en kvinnofråga naturligt-
vis och ytterst en fråga om fördelning av jordens resurser. Ett är säkert: det
krävs snabba och effektiva insatser för att öka kunskapen hos både politiker
och andra opionionsbildare i u-länder om befolkningsökningens konsekven-
ser. Även svensk biståndspersonal behöver få mer utbildning på det här om-
rådet.
Situationen är inte hopplös. Flera projekt med familjeplanering i Afrika
visar att befolkningsökningen går att kontrollera, att man kan minska ök-
ningstakten på mycket kort tid. I Kenya t.ex. har man under perioden 1984-
1989 lyckats få ned fruktsamhetstalet, dvs. det antal barn som en kvinna i
genomsnitt föder under sin fruktsamma period av livet, från 8 till 6,7 barn.
En intressant jämförelse är att det tog 58 år för USA att minska sitt frukt-
samhetstal från 6 till 3,5 barn, medan det tog Indonesien 23 år, Colombia 15
år, Thailand 8 år och Kina 7 år. Flera färska undersökningar visar dessutom
att kvinnor i tredje världen önskar färre barn än tidigare.
Under 1980-talet satsade man mycket på marknadsföring av preventivme-
del. I Thailand och Taiwan m.fl. östasiatiska länder har man uppnått nivåer
som är jämförbara med Europas. Dessa ansträngningar måste intensifieras.
Informationskampanjer bör framöver inriktas på ungdomar. Exempelvis
måste tillgången till preventivmedel förbättras.
Kvinnor får i dag rådgivning genom bybarnmorskor och genom barn- och
mödravård, medan tonåringar och män nås genom andra kanaler, exempel-
vis skolor, universitet, arbetsplatser och militäranläggningar. Det är viktigt
att stärka kvinnornas sociala ställning i kombination med en högre utbild-
ningsnivå.
Regeringens budgetproposition och utskottets betänkande ger tydliga sig-
naler om att befolkningsfrågan skall tas på allvar. Både UNFPA, som är FN:s
befolkningsfond, och IPPF, Internationella familjeplaneringsfederationen,
föreslås få ökade anslag. Sverige bör spela en aktiv roll i befolkningsfrågan
under de kommande åren. Den svenska FN-delegationen, som deltar i mil-
jö- och utvecklingskonferensen i Brasilien i juni, har en fantastisk möjlighet
att uppmärksamma befolkningsfrågan.
Varje människa har rätt att få sina grundläggande behov av mat, vatten,
god miljö och andlig frihet tillgodosedda. Inga barn väljer sina föräldrar.
Slumpen avgör var man föds. Därför angår befolkningsfrågan oss alla. Jor-
dens resurser tillhör ju oss alla.
Anf. 53 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Karl-Göran Biörsmark undrar bl.a. varför vi inte ser något
positivt i biståndet och påpekar att vi aldrig tagit upp några positiva effekter
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
53
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
av biståndet. Jag erkänner, Karl-Göran Biörsmark, att det finns flera posi-
tiva biståndsinsatser. Men det kan väl uttryckas som så att hälsan ofta tiger
still. Karl-Göran Biörsmark får väl utgå från att mycket har varit bra, efter-
som vi inte har påtalat fler tokiga projekt än vad vi har gjort. Vi anser att u-
länderna främst i Afrika måste ta itu med sina problem, sådana som korrup-
tion och höga militära utgifter.
Karl-Göran Biörsmark tar också upp en annan sak och återger den litet
felaktigt. Han säger att vi vill halvera biståndet. Så är det inte. Det är en
vantolkning av vad vi föreslår i våra motioner. Vi säger att vi skall halvera
biståndet till de s.k. programländerna, och det är någonting annat. Det inne-
bär ett minus på 2 miljarder. Sedan vill vi även genomföra andra neddrag-
ningar som rör det multilaterala biståndet. En neddragning av biståndet till
programländerna, som ju innebär en halvering, vill vi utföra så att de 4 mil-
jarder som det kommer att fattas beslut om här skall läggas på två år i stället
för på ett år. U-länderna har då vetskap om att pengarna kommer dem till
godo men att de får dem under en tvåårsperiod i stället för en ettårsperiod.
Det var alltså halveringen.
Biståndet totalt sänker vi därmed från enprocentsmålet, men vi ligger fort-
farande en bra bit över FN:s rekommendation på 0,7 %. Varifrån Karl-
Göran Biörsmark fick sina procentsatser vet jag inte.
Anf. 54 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Några positiva exempel fick vi inte nu heller, utan Lars Mo-
quist sade att hälsan tiger still. Det betyder att det finns hälsa i biståndet i
alla fall. Det vore bra om Ny demokrati hjälpte till att påpeka detta, för vad
Ny demokrati gör i dag är att ni hela tiden med era uttalanden undergräver
den svenska biståndsviljan. Det är vad ni försöker göra. Det är därför som
det är så viktigt att man också pekar på vad biståndet kan uträtta. Men där
gör ni ingen insats. Ni hjälper inte till i opinionsbildningen, utan ni för-
vränger hela tiden genom er negativa syn på biståndet.
Vi från vår sida gör både-och. Vi kritiserar där biståndet går fel. Vi försö-
ker rätta till det och använda de dyrt ihoptjänade skattepengarna på ett ef-
fektivt sätt för att göra biståndet bättre, samtidigt som vi också påpekar vad
biståndet har uträttat under dessa 30 år, och långt tidigare för resten när mis-
sionen gjorde en stor insats. Men nu talar jag om det bistånd som den
svenska riksdagen beviljar.
När det gäller halveringen är det riktigt som Lars Moquist säger att det
enligt det förslag som ni nu lägger fram rör sig om 2 miljarder mindre. Men
i valrörelsen var det inte tal om detta. Då var ni ute och drev en helt annan
linje som gick ut på att biståndet skulle halveras. Sedan har ni kanske fått
litet kalla fötter här i riksdagen och inte kunnat leva upp till det som ni sade i
valrörelsen. Såvitt jag förstår är väl ert mål det som sades under valrörelsen,
nämligen en halvering av biståndet. Eller är det fråga om en ny signal? Har
vi ändå lyckats påverka Ny demokrati här i riksdagen så, att ni har övergett
förra årets vallöfte? Det vore i så fall en positiv signal.
Anf. 55 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Vallöftet var precis det som jag här tidigare har uttalat, dvs.
en halvering av biståndet till programländerna. Karl-Göran Biörsmark kan
kanske ha lyssnat på ett annat sätt under våra valtal och någon kan ha sagt
någonting annat också. Det är inte lätt att hålla reda på vad alla har sagt i
valrörelsen.
Vi förvränger inte fakta. Karl-Göran Biörsmark sade att vi inte bidrar med
någonting positivt eller konstruktivt i debatten vad beträffar biståndet. Men
vi anser att vi har gjort det, bl.a. i en motion som vi som vanligt har fått
avstyrkt. Vi vill ha till stånd en utvärdering av alla biståndsprojekt, där man
tar fram både positiva och negativa faktorer i biståndet. Denna redogörelse
skulle då presenteras för svenska folket i form av t.ex. en broschyr, så att
man verkligen hade ett rejält underlag för att kunna ange vad som har gått
snett och vad som har gått bra. Utifrån denna utvärdering kunde man sedan
ta lärdom av biståndsprojekt från förfluten tid. Då skulle man slippa sådana
skandaler som har dykt upp från och till.
Anf. 56 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Lars Moquist sade att det är svårt att hålla reda på vad Ny
demokrati i olika sammanhang sade i valrörelsen. Det kan jag hålla med om.
Det var inte så lätt att få det hela att gå ihop. Men jag tror att jag har många
med mig när jag säger att uppfattningen som meddelades av Ny demokrati
var att biståndet skulle halveras. Nu har det skett litet finsnickerier här i riks-
dagen så, att man har gjort om detta till att halveringen gäller programlän-
derna. Den signalen gick definitivt inte fram i valrörelsen. Men det är bra att
ni nu ger en ny signal om att det inte var fullt så illa som att ni ville halvera
biståndet. Det är ett bra besked. Jag hoppas att det går ut till svenska folket
att Ny demokrati inte alls vill halvera biståndet, utan bara att det skall mins-
kas med 2 miljarder.
Under förra biståndsdebatten räknade jag upp ett femtontal utvärderingar
som har gjorts när det gäller biståndet. Man har utvärderat väldigt mycket
på biståndsområdet. Så sent som förra året presenterades en stor utredning
om bl.a. det multilaterala biståndet. Det finns mycket material, så detta är
inte något nytt förslag. I årets proposition och i betänkandet framläggs det
också nya förslag om utredningar. Vi stöder visst förslaget att det hela tiden
skall göras en successiv utvärdering och utredningar i syfte att förbättra bi-
ståndet. Det är således inte någonting nytt som Ny demokrati för fram. Vi
har hela tiden hållit på med utvärderingar och utredningar, och det skall vi
fortsätta med.
Det är välkomnande att Lars Moquist säger att vi skall försöka exempli-
fiera och visa på både det som är positivt och det som är negativt i de utvärde-
ringar som man skall göra. Då önskar jag att också Ny demokrati på sina
torgmöten lyfter fram det fina och det goda som svenskt bistånd uträttar ute
i världen för världens fattiga.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 57 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Jag vill inledningsvis instämma i det som Karl-Erik Svart-
berg tidigare här sade om gatubarnen.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
55
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
56
Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har alla människor
lika värde, oavsett ras, hudfärg, nationalitet, religion eller kön. År 1979 an-
tog FN dessutom en konvention som syftar till att få slut på all diskriminering
av kvinnor. Den ratificerades av omkring 100 av FN:s medlemstater. Men
denna konvention och deklarationerna om mänskliga rättigheter till trots
diskrimineras kvinnor i förhållande till män mer eller mindre i nästan alla
världens länder.
Könsdiskriminering i vår del av världen handlar mest om arbeten och lika-
berättigande. I en lång rad länder i den fattigare delen av världen får diskri-
mineringen allvarligare konsekvenser. Där handlar det bl.a. om fördelning
av knappa resurser - ofta mat för dagen -, om brist på utbildning, om att
vara utsliten på grund av hårt arbete och för många förlossningar.
I UNDP:s Human Development Report för 1991 finns det mycket intres-
sant information att hämta, bl.a. om kvinnors överlevnad. Statistiken visar
att trots att man vet att nyfödda flickor har bättre överlevnadsförmåga, dör
långt fler flickor än pojkar under sina första år, om de lever under jämlika
uppväxtförhållanden. Enligt rapporten kan detta ha flera förklaringar. Flick-
orna ammas t.ex. mindre och får sämre omvårdnad, men också mord på ny-
födda flickor finns dokumenterade.
En annan upprörande sedvänja som trots västliga protester fortfarande
tillämpas i ett tjugotal afrikanska länder är kvinnlig omskärelse. Kvinno-
organisationer världen över arbetar envist vidare med att bekämpa denna
grymma tradition, men det är svårt att ändra mönstret.
FN:s barnfond Unicef och Världshälsoorganisationen har tillsammans un-
dersökt fenomenet ”son-preference”. Man kom då fram till att i endast 2 av
38 undersökta länder föredrogs flickor, nämligen i Venezuela och i Jamaica.
I alla övriga länder föredrogs pojkar. I t.ex. Uganda omtalas en nyfödd
pojke som ”stöttepelaren”, medan man om en nyfödd flicka säger att ”det
blev bara en prostituerad”.
Synen på flickor och kvinnor tar sig olika uttryck. På många håll är det en
utbredd vana att flickor och kvinnor får mat först när pojkarna och männen
har ätit, om det blir något över.
Så länge försörjningen för de gamla är beroende av hur många barn man
har som kan bidra till försörjningen kommer pojkar att föredras. Diskrimi-
neringen i detta avseende beror framför allt på fattigdomen. Bl.a. därför
måste fattigdomsbekämpning även fortsättningsvis vara vårt övergripande
biståndsmål.
Ett annat hot mot kvinnors hälsa är de många och täta graviditeterna. Mot
den skrämmande bakgrunden att uppskattningsvis 500 000 kvinnor årligen
dör i samband med graviditet, förlossning eller inom 42 dagar efter förloss-
ningen - enligt Världshälsoorganisationens definition - och att 98 % av dessa
500 000 kvinnor, dvs. 490 000 kvinnor, finns i tredje världen är det hög tid att
sätta mödrahälsovården i fokus. På initiativ av en socialdemokratisk motion
uttalar utskottet för andra året i rad angelägenheten av en internationell pro-
fessur i mödrahälsovård. Vi får hoppas att SAREC, som är verkställande
biståndsorgan, i denna fråga i år är mer lyhörd för riksdagens uttalande än
vad man var förra året.
Det finns ett klart samband mellan många graviditeter och kvinnors ut-
bildningsnivå. Ju högre utbildning, desto färre graviditeter. Och framför allt:
om kvinnor eller flickor får utbildning, skjuter de upp den första gravidite-
ten. På så sätt blir antalet tonårsmödrar färre. Det är därför väldigt angeläget
att också alfabetisering och utbildning för flickor får fortsatt hög prioritet.
Herr talman! Erfarenheterna från 30 års utvecklingssamarbete har för
länge sedan visat att om biståndet skall vara framgångsrikt, måste dess posi-
tiva effekter nå både kvinnor och män. Samma insikt finns bland andra bi-
ståndsgivare och multilaterala biståndsorgan.
Numera står kvinnoinriktat bistånd ganska högt upp på den internatio-
nella dagordningen. Men det är tyvärr långt mellan ord och handling.
Milstolpar i utvecklingen har varit FN:s kvinnokonferenser - 1975 i
Mexico City, då FN:s kvinnoårtionde proklamerades, och i Nairobi 1985 vid
kvinnoårtiondets slut. I Nairobi antogs de framåtsyftande strategierna för
90-talet, ett dokument som visar hur kvinnors ställning skall stärkas, dels
praktiskt i vardagen, dels strategiskt för att de på sikt skall få ökat inflytande
och ökad makt över sin situation och över samhällsutvecklingen.
Dessa båda kvinnokonferenser har haft stor betydelse för utvecklingen,
och 1995 är det dags igen. Då - tio år efter konferensen i Nairobi - skall en
ny internationell kvinnokonferens i FN:s regi gå av stapeln. Det är viktigt att
denna konferens får samma uppbackning som FN:s konferenser om miljö nu
i juni och mänskliga rättigheter 1994. Inför kvinnokonferensen 1995 bör en
svensk nationalkommitté tillsättas.
Att utvärdera bistånd möter stora svårigheter. Visst har vi våra bistånds-
politiska mål att mäta mot, men vad säger en sådan utvärdering egentligen?
Vi kan ibland t.ex. konstatera att biståndet främjar resurstillväxt eller social
och ekonomisk utjämning. Förhoppningsvis bidrar det också till demokrati
och mänskliga rättigheter.
Men vad är resurstillväxt värd om man inte kan konstatera att också kvin-
norna får del av resurstillväxten? Vad är social och ekonomisk utjämning
värd om man inte kan konstatera att den kommer också kvinnorna till del?
Fortfarande är kvinnorna i många av våra biståndsländer utestängda från
den offentliga ekonomin, ekonomiskt omyndigförklarade.
Vad betyder främjande av demokrati och mänskliga rättigheter om kvin-
norna utestängs från beslutsfattande och inflytande över utvecklingen i byn
och i landet och om deras mänskliga rättigheter ideligen kränks?
Bristen på statistik som speglar kvinnornas situation i förhållande till män-
nens är ofta ett problem. I statistiken är kvinnan osynlig. Kvinnan har en
reproduktiv roll. Hon föder och tar hand om barnen. Hon svarar för nästan
allt hushållsarbete, förbereder och lagar maten, hämtar ved och vatten, tvät-
tar och håller rent - sysslor som är grundläggande för familjens överlevnad.
Detta tillsammans med det omfattande jordbruksarbete som kvinnor utför
för familjens försörjning finns aldrig med i statistiska tabeller eller vid beräk-
ning av BNP. Mannen däremot, som ofta är lönearbetare och därmed en del
av den offentliga ekonomin, är del av statistiken. Tabellerna är fyllda med
hans verksamhet.
En könsuppdelad statistik görs i regel bara när det gäller utbildning, löner
och dödsorsaker. Traditionell statistik är därför inte något tillförlitligt instru-
ment när man vill se hur ett biståndsprojekt kan tänkas påverka kvinnors
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
57
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
58
resp, mäns vardag. Det finns helt enkelt inte några andra sätt än att på plats
studera vardagslivet - vilken roll män resp, kvinnor har i samhället och i byn.
Av detta skäl är det synnerligen viktigt att det på biståndskontoren finns
särskilt utsända handläggare, vilkas uppgift är att utifrån kunskap om kvin-
nors och mäns roller och funktioner i mottagarlandet utforma alla bistånds-
projekt och se till att de är väl förankrade hos både kvinnor och män. Tyvärr
finns det i dag bara en utsedd handläggare som har som huvuduppgift inte-
grering av kvinnoaspekter i biståndsprojekten.
En socialdemokratisk motion i vilken denna fråga behandlas har i positiva
ordalag besvarats i betänkandet. Biståndsministern har i en interpellations-
debatt för en kort tid sedan också ställt sig positiv till detta behov. Men själv-
fallet kommer vi att hålla utvecklingen på detta område under uppsikt.
Herr talman! Kvinnorna utgör ungefär hälften av jordens befolkning. Det
innebär inte att vi äger hälften, får hälften av utbildningen, gör bara hälften
av allt arbete, innehar hälften av alla parlamentsplatser eller hälften av alla
chefsjobb, osv, och minst av allt innebär det detta för u-landskvinnorna. Att
detta är djupt orättvist och måste ändras, är de flesta av oss överens om. En
professur i internationell mödrahälsovård, en svensk nationalkommitté för
förberedelser inför nästa kvinnokonferens och utsända kvinnohandläggare
på biståndskontoren ändrar naturligtvis inte dessa förhållanden över en natt,
men de vore goda steg på vägen.
Herr talman! Jag vill i anslutning till det anförda inte framföra några sär-
skilda yrkanden, men jag står givetvis bakom de socialdemokratiska reserva-
tionerna.
Anf. 58 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Kvinnan har en central roll i all utveckling. I Afrika har kvin-
nan av tradition det helt avgörande ansvaret för familjens försörjning med
livsförnödenheter. Kvinnan skaffar vatten och energi, sköter den största de-
len av odlingen samt försäljningen av överskott på lokala marknader. Pengar
som kommer in från det används främst til) barnens skolavgifter och annat
nödvändigt för familjen.
När det gäller näringslivets utveckling skulle det alltså vara självklart att
allt utvecklingssamarbete skedde med kvinnorna. Effektivast vore det säkert
också om det administrerades av kvinnor. Kvinnor organiserar sig ofta på ett
annat sätt än män, mindre högtidligt, mer flexibelt, och många funktioner
blandas naturligt.
Kanske borde det också finnas några ”manshandläggare” på vaije bi-
ståndskontor för att se till hur männen skall kunna finna sin roll i familjens
försörjning. Nu är det alltså tvärtom. Som Viola Furubjelke påpekade får
riksdagen t.o.m. markera att det åtminstone skall finnas några kvalificerade
”kvinnohandläggare” på biståndskontoren, som har till uppgift att se till att
kvinnorna över huvud taget kommer med i det internationella utvecklings-
samarbetet.
Jag tror att huvudorsaken till de otillfredsställande resultat som vårt bi-
stånd ibland nått beror på att man, naturligtvis oavsiktligt, i själva verket har
försvårat arbetet för kvinnorna, utan att männen därför tagit över familjens
försörjning. De ökade inkomster som man har fått av manligt dominerade
industrier och jordbruk för exportgrödor har skrämmande ofta inte använts
till familjens försörjning. Den är ju något som männen är vana vid att kvin-
norna klarar.
Vi bör inte i första hand fara till u-länderna och lära dem att bli som oss,
utan vi bör alltid först undersöka vilka organ i landet som våra pengar skall
gå till, så att folk får resurser att på eget initiativ ta kontakt med resten av
världen och resurser att själva utveckla sitt land. Vi bör stärka de internatio-
nella grupper som arbetar för u-ländernas rätt till en självständig utveckling,
t.ex. UNCTAD, Sydkommissionen, osv.
Herr talman! Sveriges främsta internationella uppgift är att arbeta för en
ny rättfärdig ekonomisk världsordning. Vi bör avlänka vår biståndspolicy
från beroendet av Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF.
Det är tragiskt att Sverige numera bundit sin policy i relationerna till u-
länderna till Världsbanken och IMF. Vi får inte acceptera orättfärdiga spel-
regler, även om de hävdas av till synes övermäktiga intressen. Världsbanken
och IMF domineras av i-länder som inte ens gör rätt för sig i FN och som
mest tänker på egna intressen. Det är fråga om ren och skär maktpolitik.
Förr stödde Sverige u-ländernas kamp för en ny ekonomisk världsordning
för att u-länderna skulle kunna frigöra sig från den koloniala näringslivs-
strukturen, få rättvist betalt för sina råvaror och tillgång till världsmarkna-
den för sina industriprodukter. Vi chockerades av Världsbankens och Inter-
nationella valutafondens överförmynderi. Många inspirerades av tanken att
små stater och u-länder skulle kunna sluta sig samman och bygga en värld av
en mångfald centra som samarbetar till ömsesidig glädje och nytta, utan
över- och underordning. I stället för att göra de rika rikare och räkna med
att rikedomen skulle sippra ned till de fattiga, ville man stödja en utveckling
”nedifrån och upp”.
1984 kunde svenska UD inte tänka sig att biståndskoordinering skulle
kunna innebära att svenskt bistånd direkt villkorades till genomförande av
makroekonomiska reformer, t.ex. ingående av stabiliseringspolitiska
stand by-avtal med IMF. Jag refererar i detta sammanhang en gammal UD-
källa.
När OPEC var som starkast och i-världen insåg att u-ländema skulle
kunna följa exemplet och sluta sig samman för att få bättre pris på sina råva-
ror, gick man i FN med på långtgående utfästelser om en ny ekonomisk
världsordning. UNCTAD, det handelsorgan som stod på u-ländernas sida,
spelade en framträdande roll och Sverige var pådrivande i arbetet för u-län-
dernas rätt.
Sedan OPEC:s inflytande minskat har i-världen tappat intresset för att ge
u-länderna rättvisare villkor. I-länderna utnyttjar tvärtom sitt övertag och
betalar allt sämre för råvaror, höjer räntan och ökar protektionismen. U-
länder som sedan kolonialtiden är ensidigt beroende av att exportera några
få råvaror har drabbats mycket hårt.
I slutet av 1980-talet förändrades också Sveriges inställning till allt detta.
De förhållanden vi kritiserat och bekämpat hos Världsbanken och IMF an-
sågs plötsligt nödvändiga, låt vara beklagliga. I stället för att tala för att Sve-
rige skall försöka att ändra spelreglerna sträcker sig ambitionen endast till
att försöka lindra konsekvenserna av det onda spelet för de fattigaste.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
59
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
Det är inte längre självbestämmande som gäller, utan integrering i världs-
marknaden på de rikas villkor. Det ställs krav på regeringarna att ställa om
landets ekonomi så att man kan sköta räntebetalningarna på lån till de inter-
nationella finansinstituten. Det är skandal att resursflödet numera går från
u-länderna till i-länderna, inte tvärtom. Den koloniala maktstrukturen be-
håller greppet.
Jag anser att den viktigaste insatsen som vi kan göra i vårt utvecklingssam-
arbete med u-länderna är att arbeta för en ny rättfärdig ekonomisk världs-
ordning.
Herr talman! Våra biståndspolitiska mål förhindras av Världsbankens och
IMF:s strukturanpassningsprogram. De strukturanpassningsprogram som
Världsbanken och IMF kräver av skuldsatta u-länder är inte förenliga med
Sveriges biståndspolitiska mål. Synsätt och metoder är kontraproduktiva,
även om man numera talar vackert om fattigdomsbekämpning och miljö. Jag
vill nämna våra mål ett i taget.
Först det övergripande målet att höja de fattigas levnadsvillkor. Bevisen
för att särskilt kvinnor och barn drabbas hårt av programmen är många. De
får arbeta mer för att livnära sig på lägre lön och sämre mark. Den bästa
jorden odlas upp för exportgrödor. Flickorna måste se efter småsyskonen
när mamma arbetar och hinner inte gå i skolan. Skolundervisningen är inte
längre gratis, hälsovården har skurits ned och matsubventionerna har dragits
in. Det har drabbat de fattiga i städerna.
Sedan övergår jag till de fem målen. Det första handlar om resurstillväxt.
Några länder har ökat sin bruttonationalprodukt, men de flesta länder i Af-
rika som antagit strukturanpassningsprogrammen har sänkt sin BNP. Inve-
steringarna har många gånger eftersatts. Skuldtjänsten har dominerat över
resurstillväxt som kommer landet till godo. Huvudinriktningen är i prakti-
ken fortfarande bytesbalans och skuldtjänst.
Det andra målet rör ekonomisk och social utjämning. Jag tror inte att nå-
gon hävdar att denna främjas av strukturanpassningsprogrammen.
För det tredje gäller det ekonomisk och politisk självständighet. Den sorts
tillväxt som främjats leder inte till självständighet utan till större beroende
av en världsekonomi som inte gynnar de svaga. U-länderna själva anser att
konditionaliteten är ett hot mot deras suveränitet.
För det fjärde handlar det om en demokratisk samhällsutveckling. Alla
talar ju om vikten av detta nu. Men hur skall en regering kunna få folkets
stöd när man tvingas att höja matpriserna för de fattiga i städerna, skära ner
den offentliga sektorn och strama åt budgeten? Hur skall man kunna bygga
demokrati utan folkets stöd?
Det femte målet gäller en framsynt hushållning med naturresurser och
omsorg om miljön i mottagarländerna. Världsbankens storskaliga projekt
utarmar och hotar miljön. Det gäller t.ex. det stora dammbygget i Narmada i
Indien där tiotusentals människor tvingas flytta. Bankens retorik har ändrats
även här, men det är inte mycket som märks i verkligheten. Av Världsbank-
ens 6 000 anställda är det bara 100 som arbetar med miljö och de har föga
inflytande över praktiken. Den plan för tropiskt skogsbruk som Världs-
banken antagit för miljöns skull har fått allvarlig kritik, bl.a. av World Watch
60
Institute, för att gynna awerkningsintressena på miljöns och urprungsbe-
folkningarnas bekostnad.
Herr talman! Jag anser sammanfattningsvis att Sverige bör frigöra sin bi-
ståndspolicy från beroende av Världsbanken och Internationella valutafon-
den. Vi bör samarbeta med de u-länder som vi har förtroende för och stärka
deras egna program för en strukturomvandling på deras egna villkor.
Anf. 59 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! I morgon, den 23 april, kommer 1992 års upplaga av Human
Development Report att världslanseras av UNDP här i Stockholm.
Då kommer man att presentera den tredje rapporten över utvecklingen i
världen. Tillsammans med Världsbankens årliga ekonomiska rapport är
UNDP:s rapport det standardverk som ger oss data och information för att
vi skall kunna avläsa tillståndet i världen vad gäller social och ekonomisk
utveckling. Det är en glädje att se rapporten presenteras i Stockholm. Sve-
rige har nämligen varit drivande för att få till stånd den här rapporten.
Under det gångna året har vi i Sverige haft en intensiv offentlig debatt om
biståndet. Det har blåst kring biståndspolitiken. Kritiken har varit hård.
Flera debattörer har talat om det omöjliga biståndet, om det ineffektiva bi-
ståndet och om bistånd som inte når fram utan stannar i korrupta tjänste-
mäns och politikers fickor. Biståndsarbetare har utpekats som Lords of Po-
verty som övertagit gamla koloniala mönster.
En del av dessa debattörer har alldeles uppenbart haft ett mål för ögonen,
nämligen att misskreditera biståndet och biståndsansvariga både här hemma
och ute på fältet. De har fört en debatt för att urholka biståndsviljan, för att
därigenom lägga en grund för ett lägre biståndsanslag. Man har ifrågasatt
enprocentsmålet.
Andra debattörer har utgått från andra utgångspunkter. De har utifrån en
insikt om att biståndet verkligen behövs, lagt fram konstruktiva förslag för
att minska biståndsberoendet och för att förverkliga målet att höja de fattiga
folkens levnadsnivå.
I det här perspektivet är det nödvändigt att lyfta fram de båda rapporterna
från UNDP och Världsbanken. Här får vi faktiskt bekräftat att bistånd till de
fattiga länderna medverkar till en förändring av människors levnadsvillkor.
Jag vill redovisa några data ur den rapport som kommer att presenteras
här i Stockholm i morgon. Även biståndsministern gjorde det i sitt anför-
ande, men jag tycker att dessa fakta är värda att upprepas. Jag vill framför
allt att Nydemokraterna hör detta, om det nu finns någon i kammaren från
Ny demokrati. Det gör det inte. Det var synd.
Vad är det då som sägs i UNDP-rapporten. Jo, att barnadödligheten under
de senaste 30 åren har gått ner med 50 %.
På en generation har andelen människor med tillgång till rent vatten i u-
världen ökat med två tredjedelar.
Läs- och skrivkunnigheten bland vuxna har från 1970 till 1985 ökat från
46 % till 60 %. Det är nästan 15 %.
Nästan tre fjärdedelar av barnen i u-länderna går nu i skola mot mindre
än hälften för 40 år sedan.
Andelen flickor i grundskolor har ökat från 74 % till 87 %. Det är flera
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
61
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
62
talare som tidigare har tagit upp hur viktigt det är att just flickor får del av
primärundervisningen. Det får positiva följdeffekter för deras hälsa och när
det gäller det antal barn som föds.
Det konstateras i rapporten att inkomsterna i u-världen har fördubblats i
reala termer på 40 år. Detta trots folkökningen. Man konstaterar i UNDP-
rapporten att tre människor av fyra bevisligen är friskare och bättre utbil-
dade, lever längre, är mer välnärda och mer produktiva än för bara en gene-
ration sedan. Biståndet har naturligtvis medverkat till detta. Biståndet är en
av flera faktorer.
Men man kan också utläsa en varning i UNDP-rapporten. Flera talare har
också poängterat att det är över en miljard människor som lever i absolut
fattigdom i dag.
Hälften av jordens kvinnliga befolkning är fortfarande analfabeter.
Jordens befolkning kommer att öka från 5,4 miljarder till 8 miljarder de
närmaste 30 åren. Vi vet alla att det är de fattigaste som står för den största
ökningen.
En femtedel av jordens befolkning går hungriga dagligen. Gapet mellan
den fattigaste och den rikaste femtedelen av jordens befolkning ökar.
Ä ena sidan ger UNDP-rapporten belägg för att en positiv utveckling har
ägt och äger rum. Men å andra sidan får man naturligtvis i rapporten klara
belägg för att ett fortsatt engagemang är nödvändigt.
Slutsatsen är mycket tydlig och klar. Biståndet har spelat en roll, och bi-
stånd är inte omöjligt.
UNDP-rapporten visar med all tänkbar tydlighet att vi måste satsa mer på
bistånd till de mycket fattiga. I den socialdemokratiska partimotionen om de
fattigas rätt, har vi lagt fram förslag utifrån den insikten. Vi har följt upp
förslagen i de reservationer som finns fogade till betänkandet.
Med utgångspunkt i den insikten föreslår vi ett högre anslag till bl.a. Mo-
gambique, Tanzania, Uganda, Laos och Vietnam. Det är länder som enligt
Världsbankens atlas för 1991 hör till de absolut fattigaste.
Det är besynnerligt att regeringspartierna inte ställer upp på dessa förslag.
Delvis tar ni skydd genom att hävda att det inte är fråga om nedskärningar,
utan om budgetteknik och omfördelningar. Ni pekar på att biståndet för nä-
ringslivsinsatser lyfts ur landramarna och har en egen anslagstitel. Ja, det är
riktigt. Men det är ju viktigare att hålla fast vid det långsiktiga fattigdomsin-
riktade biståndet genom landramarna.
Jag tyckte att det var intressant att lyssna på Göran Lennmarkers inlägg.
Om jag inte hörde fel, sade Göran Lennmarker att Afrika måste prioriteras.
Det gör det ännu besynnerligare att ni moderater inte stöder det högre ansla-
get till dessa länder.
Det finns numera ett stort antal studier som visar på olika vägar att nå de
fattiga. Låt mig referera till Världsbankens fattigdomsrapport och UNDP:s
rapporter. SIDA har naturligtvis också många egna rapporter och erfarenhe-
ter.
Det går t.ex. att använda arbetsintensiva metoder som går ut på att ut-
nyttja lokala resurser och lokal arbetskraft i stället för importerad tekno-
logi - som inte heller kan underhållas. Både SIDA och NORAD har genom-
fört intressanta och lyckade projekt med sådana metoder.
För att nå de fattiga är det i många länder också nödvändigt med jordre-
former. Det kan vara tekniska lösningar som kan användas av de fattiga,
t.ex. handpumpar i stället för dieselpumpar vid konstbevattning. Här finns
exempel där Unicef och SIDA arbetar tillsammans med sådana projekt både
i Indien och i afrikanska länder.
Ett annat exempel är beredskapsarbeten för daglönare, utveckling av
jordbruksteknologi för småbönder och kreditsystem för fattiga och småföre-
tagare. Grameens Bank i Bangladesh har lång erfarenhet av sådant arbete.
Banken har under lång tid fått stöd från Sverige.
Bästa sättet, enligt UNDP, är att investera i de fattiga människorna för
att på så sätt frigöra deras egen initiativkraft. Det görs genom att satsa på
bashälsovård, primär- och sekundärundervisning, rent vatten och sanitet,
landsbygdsutveckling och lågteknologi.
Är detta möjligt? Alla som sysslar med bistånd vet hur svårt bistånd är.
Många misslyckanden har kantat den biståndspolitiska vägen. Det har fun-
nits trender även när det gäller biståndet, och flera av dessa har förvisso lett
in i återvändsgränder.
Men vi vet att det är möjligt. Vi vet att det är möjligt att bekämpa fattigdo-
men i världen. Vi vet att biståndet är en av de faktorer som bidrar till att höja
de fattiga folkens levnadsnivå. Därför vill vi socialdemokrater se ett stort och
generöst bistånd.
Herr talman! När det gäller Birgitta Hambraeus inlägg - hon är inte heller
kvar i kammaren - och det hon sade om Världsbanksprojekten och struktur-
programmen, vill jag hänvisa till den debatt som vi hade för ett år sedan.
Anf. 60 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Herr talman! Kristina Svensson tog upp frågan om Vietnam och Afrika.
Det finns ett bekymmer med biståndet till Vietnam. Den regim som har haft
makten i Vietnam under lång tid är i sig ett huvudskäl till bristen på utveck-
ling. Det är detta som gör det så svårt att ge bistånd. Det kan i så fall komma
att stärka den struktur som skapar fattigdom. Det är därför angeläget att
finna vägar och former för att t.ex. stödja det framväxande näringslivet i Sai-
gon och i framför allt södra delen av landet, där det finns en viss tradition på
det området. Det är också viktigt att stödja fria och frivilliga organisationer
och de som på olika sätt undergräver regimens fattigdomsskapande politik.
Dilemmat är hur man skall finna dessa vägar och se till att fattigdomen
inte cementeras och i stället föra en politik som tar landet ur fattigdomen.
Vietnam är därför ett bra exempel på hur svårt det kan vara att nå fram och
finna vägar så att biståndet stimulerar till utveckling och inte stimulerar brist
på utveckling.
Det är väl naturligt att Afrika måste prioriteras. Det är den kontinent där
vi kan se de största bekymren. Utvecklingen går i vissa avseenden i negativ
riktning. Handeln har där inte samma betydelse. En hel del av dessa länder
har en så svag näringslivsstruktur att handeln relativt sett betyder litet.
Anf. 61 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Göran Lennmarker argumenterar faktiskt för ett högre bi-
stånd. Jag förstår inte slutsatsen. Slutsatsen måste alltså bli att biståndet inte
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
63
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
64
skall skäras ned om man tror på bistånd och dess effekter och möjligheter
att vara fattigdomsbekämpande. Då går det väl inte att skära ned biståndet,
som ni vill göra när det gäller Vietnam och de mycket fattiga länderna i Af-
rika?
Anf. 62 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Herr talman! Men kära Kristina Svensson, det beror på till vem biståndet
går. Landramen går ju normalt till statsmakten, som har att använda bistån-
det. Därför kan ett landramsbaserat bistånd, om det går till en korrupt stats-
makt, komma att användas på ett sådant sätt att det förhindrar en utveck-
ling. Vietnam är fattigt därför att utvecklingen har förhindrats under lång
tid. Landet är väsentligt fattigare än det borde ha varit, beroende på att en
felaktig politik har förts under en lång tid. Det här gäller inte bara Vietnam,
utan även en hel del andra länder.
Därför går det inte säga att bistånd är lika med landramar, vilket skulle
innebära att bistånd till statsmakten automatiskt skall utgå.
Mycket av den nya regeringens politik handlar om bistånd till frivilliga or-
ganisationer och bistånd till näringsliv, och biståndet går nu andra vägar än
tidigare. Det är klokt.
Anf. 63 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Den UNDP-rapport som kommer att presenteras i morgon,
tidigare rapporter från UNDP och Världsbankens fattigdomsrapport talar
mycket tydligt för att bistånd är nödvändigt. Bistånd ger faktiskt resultat,
och är nödvändigt för att förändra förhållandena för de mycket fattiga män-
niskorna.
För mig är det motstridigt att skära ned det svenska biståndet och minska
ramarna för landprogrammen i dessa länder.
Det har sagts många gånger tidigare i dag att bistånd faktiskt inte går till
regimer utan till människor för att förändra människors levnadsvillkor.
Anf. 64 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag tycker att det har varit mycket intressant att sitta på min
plats och lyssna till den debatt som har förts här i dag. Vi har varit med om
att skapa historia, och vi har också fått en redovisning för den tidigare histo-
rien här i riksdagen.
Sverige har ju sedan länge bedrivit en biståndspolitik som syftar till att
hjälpa de fattigaste länderna i världen. De länder som valts ut som program-
länder har ofta varit ”unga” länder som sökt bygga upp sina nationer på so-
cialistisk ideologisk och ekonomisk grund. I dag vet vi, och det vet också
ledarna i de berörda länderna, att den vägen inte var så bra.
För att skapa en bärkraftig och långsiktig utveckling och komma till rätta
med försöijningskrisen har man i dag ett omedelbart behov av demokratise-
ring och förändring mot friare marknader. Det måste därför skapas förutsätt-
ningar så att marknadskrafterna får möjlighet att samverka på ett effektivt
sätt. Till det krävs, enkelt och schematiskt uttryckt, bl.a. stöd, uppmuntran
och påverkan till attitydförändringar.
Men det är också viktigt att vi som säger oss företräda marknadsekonomin
inte medverkar till att länder isoleras, segregeras till ”entredjedels-samhäl-
len”, dvs. att ett litet antal människor lever i rikedom och resten i fattigdom.
Socialistiska ekonomier är ofta ”entiondels-samhällen” - en tiondel är med
i partiet och har alla privilegier, medan resten lever mindre bra. Alla måste
kunna vara med i samhällsutvecklingen. Det är den policy eller politik som
i alla fall vi i kds vill föra.
Även om det sker en förändring mot friare marknader, är det viktigt att
vårt lands biståndsinsatser inte utgår från det svenska näringslivets behov
utan utgår från det hjälpbehov som finns hos människorna i det land som vi
avser att hjälpa. Det är därför hög tid att sätta sig in i de verkliga behoven i
de länder som vi vill och kan hjälpa i den tredje världen.
Skall biståndsprojekt lyckas, måste initiativet till dem komma från de
människor som hjälpen är avsedd för. Utvecklingsprojekt måste vara i sam-
klang med idéer, levnadssätt och samhällsutveckling i de länder som skall
motta hjälpen. Det är därför viktigt att ta vara på idéerna hos enskilda och
grupper i u-länderna för att stödja dem i ett utvecklingsarbete på deras vill-
kor. Men då fordras lyhördhet, engagemang och visioner. Det kan handla
om att se och komma förbi stelbenta administrativa regelsystem.
För att få i gång mjuka projekt och kunna lösa mänskliga problem direkt
där de uppkommer är ett samarbete med organisationer och rörelser på gräs-
rotsnivå en viktig förutsättning. De frivilliga organisationerna har genom
sina kanaler bättre möjligheter att komma i direkt kontakt med rörelser och
enskilda i andra länder än vad kanske den verksamhet har som går från ad-
ministration till administration.
Det är bra att anslaget till frivilliga organisationers biståndsverksamhet
ökat. Jag anser att det är en väg till bistånd som kan utvecklas ännu mer än
vad som har skett och sker i dag.
Jag anser inte att det är rätt att spela ut Baltikum och Östeuropa mot värl-
dens absolut fattigaste länder. Även om behoven är stora hos våra närmaste
grannar i öster, är de trots allt små i jämförelse med de behov som finns i
världens fattigaste länder. Det är därför bra att biståndet till Baltikum och
Östeuropa har egna anslag och inte belastar anslaget för biståndet till den
tredje världen och därmed konkurrerar ut de allra fattigaste.
Herr talman! Det är viktigt att Sveriges syn på ekonomisk och politisk fri-
het förklaras mycket tydligt i dialogen med mottagarländernas regeringar.
Brott mot mänskliga rättigheter skall påtalas mycket klart. Markeringar
måste göras när det gäller biståndet till regimer som förtrycker eller militärt
bekämpar sitt eget eller andra folk. Sådana markeringar tycker jag rege-
ringen har gjort i budgetpropositionen, när det gäller några länder.
Det är också viktigt att snabba och kraftfulla insatser görs i länder där en
ny skör demokrati kämpar en ojämn kamp mot krafter som vill bryta ner
den.
Men arbetet för demokratisering och höjning av de fattigas levnadsstan-
dard kräver att vi försöker tränga in i även totalitära staters liv och inte vän-
der oss bort från befolkningen där. Biståndsviljan i Sverige har sin ryggrad
hos folkrörelser och ideellt engagerade människor. Där finns ofta en stark
vilja till fortsatt hjälp för de fattiga folken även när deras ledare har gjort sig
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
5 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
66
oförtjänta av stöd. Därför är det ytterligare en anledning att stödja de frivil-
liga organisationernas arbete.
Folkrörelser och enskilda organisationer kan spela en mycket stor roll i
ländernas demokratiseringsarbete. Det statliga biståndet har i den tidigare
förda politiken ägnat alltför litet omsorg åt stöd till organisationer och insti-
tutioner utanför den offentliga sektorn. Det finns ett stort behov av gräsrots-
organisationer som kan göra utvecklingsarbetet effektivare och stärka basen
för en demokratisering. Kooperationen, fackföreningsrörelsen, kvinnoorga-
nisationerna och politiska partier behöver utvecklas i de olika länderna.
Människorna måste få träning i den demokratiska processen. Frivilligorgani-
sationerna är väl lämpade att främja demokratimålet genom att de når be-
folkningen och därför kan påverka utvecklingen på bynivå.
Herr talman! Kvinnornas och barnens situation omnämns på flera ställen
i både proposition och betänkande. Det är bra. Men jag anser trots det att i
den nya inriktning som biståndet måste få och som delvis är på gång, måste
kvinnans situation i världen lyftas fram ännu mer än tidigare - och det har vi
kvinnor hittills sagt härifrån talarstolen. Det kan ju tyckas tjatigt att ständigt
dra fram kvinnans situation i världen. Men det är genom tjat och påtryck-
ningar som man får saker och ting att hända. Jag kan faktiskt inte vara tyst
om kvinnans situation i världen, när t.ex. antalet vuxna analfabeter år 1990
var 963 miljoner. En kvinna av tre är analfabet. Bland männen är förhållan-
det en av fem.
Tydligast är könsskillnaden inom analfabetismen i Asien och Oceanien.
Medan antalet manliga analfabeter sjönk från 247 miljoner 1970 till 233 mil-
joner 1985, ökade antalet kvinnliga analfabeter under samma period från
390 till 418 miljoner.
Analfabetismen orsakar dödsfall. 17 miljoner barn, främst i tredje värl-
den, dör årligen på grund av mödrars analfabetism och bristfälliga kunska-
per i näringslära, som t.ex. okunnighet om hur viktig modersmjölken är.
Alfabetiseringsprogrammen för kvinnor har givit dem en ökad medveten-
het om sina rättigheter, vilket är nödvändigt om det skall bli någon rättvisa i
världen.
En grundläggande mänsklig rättighet är rätten till utbildning, som i sin tur
är avgörande för att kunna åtnjuta och utöva andra rättigheter. I det mo-
derna samhället är utbildning det väsentligaste och mest verkningsfulla vill-
koret för utveckling.
Såväl i landsomfattande massalfabetiseringskampanjer som i mer lokala
kampanjer har i synnerhet kvinnornas deltagande varit mycket beroende av
omgivningens inställning. En del män är oroade av undervisningen och tillå-
ter inte att deras fruar deltar i den. För att alfabetiseringsprogram skall
lyckas måste både män och kvinnor motiveras. Män måste informeras om
alfabeteringens frigörande effekter. Det har visat sig att kvinnor som har al-
fabetiserats möts med ökad respekt i samhället och hemmet. De är bättre
rustade att söka jobb och kan därför tjäna mer. De har mycket lättare att
hjälpa sina barn med skolarbetet. De har större förmåga att driva småföretag
och själva sköta den bokföring som krävs.
Biståndspolitiken måste få ännu tydligare signaler om att kvinnans situa-
tion måste lyftas fram i allt biståndsgivande. Men för att nå kvinnan måste
man också nå mannen, så att hans attityder och inställning till kvinnan för-
ändras. Kvinnan måste komma upp på samma plan som mannen i alla de
länder där svenskt bistånd är engagerat. Hon måste bli accepterad som en
fullvärdig individ med samma rätt till det vi kallar människovärde.
Herr talman! Världen är i dag översvämmad av flyktingar. Miljontals af-
ghanistanska flyktingar lever i Pakistan. I de afrikanska länderna och i andra
delar av världen finns också miljontals flyktingar.
Ett av de mest hårresande exemplen är den barfotavandring som 15 000
pojkar mellan sex och sjutton år just nu gör mellan Sudan och Etiopien. Poj-
karna har förlorat föräldrar och hem i kriget och vandrar från staden Pochala
i söder på jakt efter ett nytt hem i en hård miljö. Enligt en alldeles för litet
uppmärksammad tidningsartikel hade pojkarna i början på april vandrat 30
mil sedan de gav sig i väg i slutet av februari.
Jag anser att Sverige i FN med det snaraste bör se till att dessa pojkars
situation uppmärksammas och att det görs något åt den. Det är inte accepta-
belt att de i tusental skall driva på vägar och genom djungler i sitt sökande
efter en fast hemvist. I sammanhanget kan man inte låta bli att undra över
vart dessa pojkars systrar har tagit vägen. Jag anser också att det är en upp-
gift för FN att undersöka och offentliggöra.
Herr talman! Sammanfattningsvis kan sägas att i årets biståndsbudget har
tumskruvarna dragits åt något när det gäller landramen för några länder,
som visat sig inte uppfylla kravet på demokrati och mänskliga rättigheter.
Det är bra och rätt, även om det kan möta en del protester. Det är också bra
att en ökad andel av biståndet skall gå genom frivilliga organisationer.
Biståndsinsatser får inte ha sin grund i det svenska näringslivets behov
utan skall utgå från det hjälpbehov som finns hos människorna i de länder vi
sagt oss vilja hjälpa. Kvinnans situation måste lyftas fram i allt biståndsar-
bete och kvinnorna bli delaktiga av de konsekvenser begreppet mänskliga
rättigheter innebär. Vi måste också ständigt i vårt biståndsarbete ha världens
flyktingsituation för våra blickar, så att vi snabbt kan göra insatser.
Herr talman! Jag har inga andra yrkanden än bifall till utskottets hemstäl-
lan.
Anf. 65 RICHARD ULFVENGREN (nyd):
Herr talman! Jag ser att Alf Svensson går nu. Jag har honom med i mitt
anförande, så det vore bra om han kunde stanna sju minuter till. Annars får
jag ta det jag hade tänkt säga till honom en annan gång.
Först en eloge till Margareta Viklund för hennes härliga sätt att tala. Fler
sådana här i salen, tycker jag!
Ny demokrati föreslår att det svenska biståndet i huvudsak skall bestå av
tre olika inriktningar:
Utvecklingsbistånd och stöd till våra grannländer.
Ett aktivt deltagande och verkande för FN bl.a. som ”världspolis”.
Ett effektivt och världsomspännande katastrofbistånd.
Det jag tänkte utveckla här är ett konkret förslag som vi lagt fram i form
av en motion, U230, om en internationell katastrof- och biståndsbrigad.
Tänk er ett regemente med samlad expertis på området bistånd och kata-
strofhjälp, där de värnpliktiga är sådana killar och tjejer som prioriterar
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
67
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
denna sorts utbildning framför den traditionella militära utbildningen. Här
finns även den samlade operativa ledningen och administrationen inom Sve-
rige vad gäller katastrof- och biståndsinsatser.
Till sitt förfogande har de all tänkbar utrustning och förråd som kan behö-
vas för att nå det område och den terräng dit hjälpen är ämnad. Det kanske
är blågula Herkulesplan, helikoptrar, jeepar, bandvagnar, snöskotrar, ser-
vicecontainers, mobila fältsjukhus etc.
Utöver att en sådan kvalificerad brigad - eller vad man nu skall kalla det -
snabbt kan utföra direkta hjälpinsatser, kan den också bli en bas för utskepp-
ning av överskottsmaterial, jordbruksprodukter m.m.
Möjligheterna till samordning med andra hjälporganisationer är uppen-
bara. En stor del av de spridda hjälpinsatser som i dag görs via diverse orga-
nisationer och anslag kan på detta sätt koncenteras, bli effektivare, snabbt
tillgängliga och professionella.
Jag vet att det finns projekt, bl.a. inom räddningsverket, som påminner
om vårt förslag, och det är mycket möjligt att dessa insatser kan vara en bra
grund i en sådan här satsning. Men här handlar det om rejäla tag.
Vad gäller lokaliseringen bör en sådan verksamhet ligga vid en flygplats
med nära tillgång till järnväg, väg och hamn.
De aspiranter som söker sig till denna verksamhet kommer att få lära sig
u-landskunskap, geografi, språk, fysisk träning, viss sjukvårdsutbildning,
överlevnadsteknik, tekniskt underhåll m.m. Utbildningar som i dag ligger
inom SIDA:s ramar, t.ex. Sandö U-centrum, kan integreras i denna nya
verksamhet. Även andra uppföljningsstudier och utvärderingar skall ha sin
bas på brigaden. Det blir ett operativt SIDA.
För att utnyttja biståndsbrigaden även i ett icke operativt läge och därmed
få ned kostnaden kan den offerera sina tjänster till närliggande kommuner,
exempelvis brand- och räddningstjänst vid olyckor, ambulansflygningar och
fordonsservice samt diverse tjänster på den flygplats som skulle bli brigadens
bas.
Några ord om finansieringen för det hela. Anslagen bör tas ur den befint-
liga biståndsbudgetens anslag till SIDA med underrubrikerna Katastrofer,
Återuppbyggnad, Bistånd genom folkrörelser och organisationer, Särskilda
miljöinsatser och program, Rekrytering och utbildning och Vissa landpro-
gramskostnader, alltså en rad olika delmoment, dvs. den del av C2-anslaget
som inte ingår i landprogramsramen. Dessutom utnyttjas C5-anslaget.
Sedan finns det en rad olika, i dag fungerande mindre organisationer och
myndigheter som kunde integreras i brigaden. Även för delar av värnplikts-
myndigheten kan det bli en avlastning.
Till sist kanske man skall lägga till att inom området katastrofbistånd finns
förutom snabba proviant- och medicinsändningar även projekt av litet mer
teknisk karaktär.
Jag har själv, som jag sagt tidigare här i kammaren, deltagit i ett antal bi-
ståndsprojekt, av vilka två har varit riktiga katastrofprojekt. Det ena var när
en damm hade rasat i norra Sri Lanka och dränkt en hel by. Vi hade sex
månader på oss att reparera skadan innan nästa regnperiod kom. Med lan-
dets egna resurser hade det kanske tagit sex år. Ett annat projekt var Kafue
68
Gorge i Zambia, ett kraftverk som hade brunnit, vilket gjorde att Zambia
till större delen var utan el under sex månader.
Denna typ av projekt är en bra och vettig del av biståndet. Jag kan ge Alf
Svensson och även Karl-Göran Biörsmark fler exempel på bra bistånd. Jag
håller med om att debatten kunde innehålla mer positiva tongångar och be-
klagar om Ny demokratis inställning enbart verkat negativ.
En utmaning som vi alla kan ta till oss och som kunde öka anslaget till
biståndet, är att hjälpa till att få fart på Sverige och därmed öka vår BNI.
Det är ett ganska bra sätt.
Men nu är det faktiskt inte biståndets storlek i kronor som är det viktiga,
utan det är vad som uträttas för pengarna. Vad som Ny demokrati försöker
fightas för är att vi skall göra mer för samma eller till en böljan mindre
pengar. Det är vad det handlar om. Sedan får ni tro vad ni vill.
Herr talman! Vi hade tre yrkanden i vår motion. De avstyrktes i ett nafs,
utan att utskottet ens tittade närmare på förslaget. Det är också en form av
negativ inställning. Det är tråkigt, tycker jag. Ett sådant här förslag är värt
ett bättre öde, och skam den som ger sig.
Alf Svensson sade här tidigare att han var i FN i januari. Jag var där i de-
cember och träffade Jan Eliasson i New York och lyssnade till hans spän-
nande planer på området katastrofbistånd.
Alf Svensson sade också att det är dags att se över vår katastrofverksamhet
här hemma. Det var precis detta vi ville i vår motion: att utreda det totala
katastrofåtagandet, som i dag bedrivs genom räddningsverket, SIDA,
Swederelief, som jag har funnit det svårt att hitta - jag vet inte var det finns
någonstans - vissa frivilligorganisationer m.m., och se om man kunde finna
en samordnande operativ funktion.
Jag tillsätter härmed en enmansutredning för att vidareutveckla förslaget.
Den som vill är välkommen att vara med. Särskilt spännande vore det att ha
Alf Svensson och Jan Eliasson som bollplank.
Se möjligheterna och utmaningen i att kunna göra effektiva och välbehöv-
liga insatser för människor i nöd och fattigdom!
Jag yrkar bifall till motion U230, yrkandena 1 och 3, vid moment 63.
Anf. 66 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Det var ju intressant att vi hastigt och lustigt fick världens
största enmansutredning tillsatt. Det var minst tre personer i den.
Herr talman! Så här sent i debatten vill jag koncentrera mig på ett speciellt
avsnitt, ett avsnitt som har engagerat mig väldigt mycket, och uttrycka min
uppskattning för det positiva mottagande förslaget fick av biståndsministern.
Det gäller anslaget till förarbete för ett WHO-universitet i Malmö.
Bakgrunden till den motion som har tillstyrkts av utskottet är nog så all-
varlig. 70 % av all medicinsk-teknisk utrustning i u-länderna står stilla på
grund av bristande underhåll. Man har kompetens för att använda modern
teknik, men man har inte kompetens att underhålla den, och det har varit
ett av de största hälsoproblemen i u-länderna.
WHO har i åtskilliga år uppmärksammat det här problemet i form av olika
konferenser, men man har inte kommit längre än till en teknikerskola som
har upprättats i Nicosia.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
69
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
70
För sex år sedan blev både jag och Nils Stormby, som nu är sjukvårdskom-
munalråd i Malmö, uppmärksammade på problemet, för både Malmö stad
och Electrolux fick in ett antal förfrågningar om medicinsk-teknisk utbild-
ning från olika u-länder. Det gjorde att vi tog upp en diskussion med WHO
i Geneve för att se vad man kunde göra åt denna fråga. I WHO ansåg man att
det som behövdes inte var en enklare teknikerutbildning utan en kvalificerad
utbildning gällande sjukvårdens underhållsplanering, management och tek-
nikutvärdering. Det ledde så småningom till överläggningar mellan WHO:s
dåvarande generalsekreterare Halfdan Mahler och utrikesminister Sten An-
dersson. De utföll positivt vad gäller UD. Men på SIDA var man negativ.
Konflikten var helt enkelt följande.
WHO vill ha en skola av detta slag och menar att den skall vara knuten till
ett välrenommerat universitet i ett i-land, så att WHO skall kunna garantera
kvaliteten i utbildningen. På SIDA däremot kan man inte tänka sig att peng-
arna inte sänds till ett u-land. Den konflikten blev förlamande för de fort-
satta diskussionerna.
WHO har arbetat vidare. WHO har presenterat ett s.k. position paper,
och man har i England utarbetat ett curriculum för en skola av detta slag.
Det rör sig om en kvalificerad Masters-utbildning på 18 månader, som inne-
fattar 6 månaders avhandlingsarbete som görs i hemlandet. De studenter
som tas in skall vid ankomsten ha en kvalificerad basutbildning, och det är
regeringarna som skall ansöka om plats på skolan. Efter utbildningen skall
eleverna anvisas arbete på riksnivå eller regional nivå i hemländerna. Man
räknar med att ta in 100 elever om året.
En sådan här skola är naturligtvis attraktiv för många. Bland de orter som
har anmält sitt intresse för förläggningen av skolan är Helsingfors, Glasgow
och Singapore. Fortfarande hävdar man dock, i varje fall i våra kontakter
med WHO, att Malmö har ett försteg. Man har så goda erfarenheter från
FN:s sida av det nuvarande World Maritime University, som är lokaliserat
till Malmö.
Malmö har lovat att stå för lokalfrågan, och finansieringen är tänkt att bli
multinationella bidrag och kursavgifter. Från WHO:s sida har sagts att års-
skiftet 1993/94 skulle kunna bli den första intagningsperioden och att frågan
kan komma upp vid vårsessionen i generalförsamlingen nästa år.
Vi är inte där än. Vi är inte nära ett beslut om en sådan här skola i Sverige.
Men det är positivt att man kan ta upp dessa diskussioner efter det beslut
som sannolikt kommer att fattas här om någon timme.
Ett universitet av detta slag i Sverige ger många fördelar. Den främsta är
naturligtvis att förutsättningar uppstår för en väsentligt mer kvalificerad
sjukvård i u-länderna, med alla de folkhälsofördelar det innebär. Det är det
viktigaste. Jag tror att det är svårt att åstadkomma så mycket gott för så litet
pengar som vi gör genom att ge denna typ av kvalificerad utbildning.
Sedan finns det andra fördelar. Det är inte fel att svenska medicinsk-tek-
niska produkter blir dem man övar sig på och att man får nära kontakter med
svensk industri under denna utbildning. Det handlar här om utbildning av
tunga beslutsfattare. Kontakterna mellan oss och dem kommer att bli av
värde framöver. Det kompetenstillskott som vi får med professorer och de
inflygande gästprofessorer som en sådan här skola för med sig kan ha bety-
delse för den svenska medicinsk-tekniska forskningen.
Herr talman! Att medel nu ställs till regeringens förfogande för arbetet
med skolan ger oss chansen att åstadkomma en av de allra viktigaste insatser
för u-länderna som över huvud taget är tänkbara. Det är inte fråga om regio-
nalpolitik här. Sju professorer löser inga arbetslöshetsproblem i Sydsverige.
Men det hjälper WHO med ett av nyckelproblemen, och det kan ge Sverige
ytterligare en WHO-institution. Vi har i dag bara två. Det är faktiskt inte
mycket för ett land som ger så stora bidrag till FN som vi gör.
Herr talman! Jag behöver inte yrka bifall till Nils T. Svenssons och min
motion. Den har ett enigt utskott redan tillstyrkt.
Anf. 67 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Dagens biståndsdebatt har varit lång, och många viktiga sa-
ker har lyfts fram. Jag tänker inte gå till grunden och tala om biståndspoliti-
ken som helhet. Jag tänker ta upp två saker som jag tycker har fattats i debat-
ten, om jag nu inte har missat något inlägg.
Den första fråga jag vill ta upp gäller att bistånd är utveckling och möjlig-
heter för människor att självständigt leva i och utveckla sina länder. Men det
är också frånvaro av krig. Där kommer Sveriges roll som deltagare i FN och
fredsbevarande styrkor in.
Jag och mitt parti har blivit oroade av signaler som försvarsminister An-
ders Björck på senare tid har kommit med. Han har gått ut och talat om att
FN-styrkorna är för dyrbara och att Sverige inte skulle ha råd att vara med
och finansiera dem vidare. Jag tror att det finns olika fall där man definitivt
kan diskutera om det är meningsfullt med de insatser som har gjorts och om
FN borde satsa annorlunda. Jag skall senare ta upp några konkreta exempel
på sådana insatser.
Jag tycker att det vore viktigt att man från regeringens sida gjorde en mar-
kering. Frånvaron av inlägg på den punkten tyder på att regeringen som hel-
het inte står bakom Anders Björcks uttalanden. Man kan definitivt diskutera
att ändra inriktningen på dessa försvarsinsatser. Men att i grunden ifråga-
sätta att Sverige skulle vara med och finansiera FN:s fredsbevarande styrkor
anser jag vara att dra helt fel slutsats. Låt oss hoppas att det är ett enskilt
utfall från Anders Björck.
Några exempel: FN har utarbetat en fredsplan för Västsahara som sabote-
ras av Marocko. FN:s fredsbevarande styrkor har inte ens fått fram sin ut-
rustning och kan inte fungera. Det skulle ha hållits val, men hela tidtabellen
har förskjutits. Nu ser det ut som om de anslagna medlen för att finansiera
planen skulle ta slut. Man kan undra vems felet är i det fallet. Det måste
rimligen vara Marockos. Man kan också fråga sig hur FN kan tillåta Marocko
att sätta sig över världsorganisationen. Förklaringen kan vara det stöd som
kung Hassan får från franska regeringen och att man fruktar konsekvenser
om kungen skulle störtas. Det är risk för att folket i Västsahara får rösta om
sin framtid men inte det marockanska folket.
I Cambodja har FN:s fredsresurser använts för att låta delar av den gamla
Pol Pot-regimen få stöd och stora resurser till skydd - skydd mot det egna
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
71
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
72
folket i Cambodja. Det är en mycket dyr FN-operation. Man kan undra om
det inte finns andra sätt att stödja folket i Cambodja.
I Libanon finns en fredsbevarande styrka som skickades dit för att över-
vaka de israeliska truppernas tillbakadragande, men de fastnade i södra Li-
banon. 1982 var det dags igen för israelisk invasion. Varför tillåts Israel att
sabotera för FN?
På Cypern finns också en fredsbevarande styrka. Nu har FN skickat en
observatörsstyrka också till El Salvador, som skall bevaka de mänskliga rät-
tigheterna. Detta är en huvudpunkt i fredsavtalet mellan regeringen och be-
frielserörelsen FMLN som slöts i januari. Men det kommer nu mycket
oroande rapporter från FMLN om att fredsavtalet hotas. Frågan är också
om regeringen har makt att hålla dödsskvadronerna i schack. Skall detta bli
ytterligare ett fall av permanent fredsbevarande?
Detta är olika exempel som vi kan ta upp där det finns anledning till klan-
der. Men är det vettigt att Sverige går ifrån ett fredsåtagande och ett freds-
övervakande inom FN:s regi? Det är frågor som hör samman med Sveriges
internationella uppdrag.
Den andra frågan som saknas i denna debatt gäller handikappbiståndet.
Vi har här fått höra, och det framgår av själva betänkandet, att regeringen
gör en stor satsning på stödet till kvinnor och barn, något som vi från opposi-
tionen självfallet ställer oss bakom. Margareta Viklund har just berört kvin-
nornas situation. Men det jag undrar är: Var kommer handikappbiståndet
in? Jag beklagar liksom tidigare talare att Alf Svensson har avvikit från kam-
maren. Jag trodde att detta var en fråga som låg Alf Svenssons hjärta nära.
Vi vet att bara 1 % av det bilaterala biståndet går till handikappade och
att det på det internationella planet inom det multilaterala biståndet inte är
mycket högre siffror, trots att antalet handikappade i världen långt översti-
ger 1 %. Det finns väl utarbetade projekt och intresse från enskilda organisa-
tioner, och det borde också finnas detta från SIDA och FN-organ. Det är
bara att se till att styra pengarna så att projekten mer får den inriktningen.
Jag vill därför skicka med dessa två frågor. Det vore lämpligt om rege-
ringen tittade mer på de delarna.
Anf. 68 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Eva Zetterberg har berört några frågor som inte har kommit
med i den här debatten tidigare. Jag skall beröra en annan fråga som inte
heller har ägnats nämnvärd uppmärksamhet, trots att den enligt min mening
är viktig. Också jag beklagar att Alf Svensson inte är här i kammaren liksom
att de flesta av utrikesutskottets ledamöter är frånvarande. De som sitter
kvar här kan sträcka på sig.
Det finns i dag enligt FN:s flyktingkomissarie, UNHCR, 17 miljoner män-
niskor som lever som flyktingar. Lika stort antal är på flykt inom sina egna
länders gränser. Till detta kommer 2,3 miljoner flyktingar under mandatet
för FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA.
Detta betyder en mycket snabb ökning av antalet flyktingar under
UNHCR:s och UNRWA:s mandat från böljan av 1980-talet, då antalet flyk-
tingar beräknades till 8,5 miljoner. Det finns mycket som tyder på att antalet
flyktingar kan komma att minska vid de stora konflikthärdarna i Sydost-
asien, Centralamerika, södra Afrika, Afghanistan och Mellanöstern. Men
det beror på om påbörjade eller träffade fredliga uppgörelser kan bli fram-
gångsrika och varaktiga. Å andra sidan finns nya konfliktområden och in-
bördesstrider i länder som skapar nya stora flyktingströmmar.
En förutsättning för att Sverige skall vara framgångsrikt i solidariteten
med världens flyktingar och kunna ställa stora krav på andra länder med lågt
flyktingmottagande är att vårt land föregår med gott exempel i vår egen flyk-
tingpolitik. Detta har riksdagen tidigare vid upprepade tillfällen uttalat,
dock inte på senare tid. Dess värre är det alltför få länder som ger bidrag,
och i andra fall ger man alltför litet.
En aktiv fredspolitik, freds- och konfliktlösning och internationella freds-
bevarande styrkor hör till de mest verksamma medlen för att motverka flykt
och immigration. Jag instämmer därmed i det Eva Zetterberg sade om rege-
ringens försvarsminister, som gjort egenartat negativa uttalanden om beho-
vet av ökade medel för FN:s fredsbevarande insatser.
I dagens stora konflikthärdar, där fredsavtal träffats, står UNHCR och
andra organ inför det stora och resurskrävande problemet att bistå flykting-
arna med frivillig återvandring till hemländerna. Frågan om bistånd till åter-
vandring är ett underskattat problem runt om i världen, trots att det som
regel är den bästa lösningen för flyktingarna.
Om man betänker hur stora problemen är, är det anmärkningsvärt att
UNHCR och UNRWA har så små budgetar. UNHCR har fått 878 miljoner
dollar resp. 950 miljoner dollar för de senaste åren. Det svenska bidraget till
UNRWA uppgick verksamhetsåret 1990/91 till 130 milj.kr., vilket är ca 8 %
av UNRWA:s budget. Utöver bidraget till dessa två organ bidrar Sverige till
flyktinginsater genom FN:s livsmedelsprogram WFP.
UNHCR, som för en tid sedan genomgick en svår personell och organisa-
torisk kris, har starkt förbättrat sin verksamhet under de senaste åren. Men
det finns alltjämt stora problem med att rekrytera personal liksom med att
genomföra och följa upp vissa verksamheter och projekt. För att förbättra
rekrytering och vidareutbildning borde Sverige kunna göra en speciell insats
genom att medverka till ett internationellt utbildningscenter, förslagsvis vid
Sandöskolan, där utbildning för biståndsarbetare sker sedan lång tid till-
baka. Jag undrar vad Daniel Tarschys anser om en sådan idé, även om den
inte finns på dagordningen för dagens debatt.
I en reservation om bidrag till UNHCR konstaterar vi socialdemokrater
att behovet av flyktingbistånd är mycket stort och har ökat. Exempelvis har
den fruktansvärda situationen på Afrikas horn förvärrats kraftigt även om
regimen i Sudan nyligen hävt det förbud mot matflygningar som blev livsho-
tande för tusentals flyktingar.
Situationen för kurderna är fortsatt mycket svår genom återkommande
turkiska bombningar samt blockad och terroraktioner från Bagdadregimen.
Utökade insatser krävs fortfarande i de stora konflikthärdarna. Vi social-
demokrater anser mot denna bakgrund att Sveriges bidrag till UNHCR bör
ökas med 40 milj .kr. till sammanlagt 255 milj.kr.
UNRWA spelar en stor och viktig roll för palestinierna, vilket inte minst
är av stor betydelse nu under pågående förhandlingsprocess. Genom sin in-
tegritet och självständighet i förhållande till ockupationsmakten Israel är
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
73
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
UNRWA omistligt. Den kommer att behövas under avsevärd tid även efter
ett fredsavtal. Bevakningen och stödinsatser för mänskliga rättigheter behö-
ver kraftigt utökas.
De israeliska bosättningarna på Västbanken och Gaza har ökat mycket
kraftigt under senaste tiden. I dag uttalade premiärminister Shamir mycket
provokativt att det inte är fråga om att Israel skall lämna de ockuperade om-
rådena. De utgör en del av Israel. Det rör sig sålunda om något som är ännu
mer allvarligt än en långvarig ockupation, nämligen en annektering. Det
finns all anledning att i dag rikta en skarp protest mot detta utmanande utta-
lande under pågående förhandlingsprocess. Vad anser Daniel Tarschys om
detta Shamirs uttalande?
Antalet dödade palestinier uppgår till mer är 1 000 personer sedan intifa-
dan började i december 1987. Även israeler har genom terrordåd åsamkats
död och stora skador. Förstörelse av palestinska invånares egendom, kollek-
tiva bestraffningar och deportationer i strid med folkrätten förekommer i
stor omfattning i de ockuperade områdena.
Sedan intifadan började har ca 75 000 palestinier arresterats av politiska
skäl. Antalet frihetsberövade med politisk bakgrund kan i dag beräknas till
ca 15 000.
Enligt rapporter från olika MR-organisationer, bl.a. enligt en rapport från
Amnesty International så sent som i mars 1992, är det inget tvivel om att
tortyr och annan brutal behandling används i stor omfattning i de ockupe-
rade områdena. Det finns alltså ett stort behov av förstärkta MR-insatser.
Goda förutsättningar ges genom samarbete med de olika MR-organisatio-
ner som finns. Av intresse och betydelse är särskilt att UNRWA breddat sin
verksamhet till att omfatta även bevakning och insatser av MR-frågor.
UNWRA har på grund av sina erfarenheter och sin status i de ockuperade
områdena helt andra och bättre förutsättningar att göra verksamma indivi-
duella och allmänna insatser än vad frivilligorganisationerna har.
Jag är därför något förvånad över att utskottsmajoriteten inte insett detta
utan endast hänvisar till frivilligorganisationernas arbete, som i och för sig
är mycket förtjänstfullt men klart otillräckligt.
Vi socialdemokrater anser att biståndet till UNRWA bör utökas med
20 milj.kr. till 160 milj.kr., dvs. med 14 milj.kr. utöver vad som anges i bud-
getpropositionen. Det utökade biståndet bör användas främst för insatser på
MR-området. Jag yrkar alltså bifall till reservationerna 1 och 2.
Jag vill till slut, herr talman, säga att Sverige måste ha en egen strategi för
att i en generös och solidarisk anda driva flyktingfrågorna i Europa och ute
i världen. Ett svenskt regeringsinitiativ bör tas, helst av statsministern, för
att vidta behövliga och verksamma internationella åtgärder. Detta borde
inte vara främmande för Folkpartiet, som tidigare har lagt fram det försla-
get - eller hur, Daniel Tarschys?
Anf. 69 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Flyktingproblemen i världen är utomordentligt allvarliga,
och Sverige gör stora insatser för att försöka bemästra dem. Det är därför vi
är mycket stora bidragsgivare när det gäller både UNRWA och UNHCR,
74
dvs. när det gäller operationerna kring Israel och Palestina och när det gäller
FN:s flyktingkommissarie.
När det gäller UNRWA är Sverige den näst största bidragsgivaren. Vi har
under mycket lång tid varit stora bidragsgivare när det gäller det arbete som
där utförs.
När det gäller UNHCR har vi också betydande anslag. Jag vill i det här
sammanhanget gärna understryka att det anslag som föreslås i budgetpropo-
sitionen inte är någon övre gräns för våra bidrag. Det kommer ytterligare
bidrag från svensk sida, som finansieras över andra anslag, framför allt kata-
strofanslaget, för insatser i särskilda områden.
Anf. 70 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Det är bra att Daniel Tarschys säger att det inte är någon
övre gräns. Vi får väl avvakta vilka förslagen kommer att bli i den delen. Han
placerade Sverige något för högt på stegen, men det tycker jag är mindre
väsentligt. Däremot tycker jag att Daniel Tarschys skulle ha besvarat de kon-
kreta frågor jag ställde.
Anf. 71 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag placerade inte alls Sverige för högt på stegen - Sverige
är näst största bidragsgivare till UNRWA!
Hans Göran Franck ställde till mig frågor om ett uppslag som han hade
fått på ett sent stadium - inte framfört i motionsform, inte framfört i utskot-
tet men framfört här i debatten - om att förvandla Sandöskolan till en inrätt-
ning för flyktinginsatser. Jag skulle föreslå Hans Göran Franck att utforma
detta som en motion, utveckla förslaget och låta oss behandla det på vanligt
sätt i riksdagen. Men omedelbara reaktioner på senkomna uppslag är det
litet svårt att servera i den här debatten.
Dessutom ställde Hans Göran Franck frågor om Israels utrikespolitik.
Den debatten föreslår jag att vi för någon gång när vi diskuterar den saken.
Anf. 72 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Frågan om vad premiärminister Shamir i dag yttrat - som
återgavs i radion - är en viktig MR-fråga. Det är nämligen fråga om att
övergå från ockupation till annektering. Det betyder att MR-situationen
fortsättningsvis kommer att vara mycket allvarlig. Det betyder att man inte
kan skönja några tendenser till bättring från israelisk sida. Det understryker
i sin tur det starka behovet av de ökade anslag som jag har pläderat för.
Anf. 73 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det är mycket
glädjande med den nya tonen i biståndsdebatten det här året. Både proposi-
tionen och betänkandet genomsyras av tydlig respekt för de mänskliga rät-
tigheterna, insatser för demokratisk utveckling och krav på att demokratiska
fri- och rättigheter också skall främjas i de länder som tar emot svenskt bi-
stånd.
Herr talman! I flera sammanhang har jag tagit upp övergreppen i Tibet
mot mänskliga rättigheter och den kinesiska utarmningen av de tibetanska
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
75
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
76
livsbetingelserna. Företrädare för samtliga partier här i riksdagen har skrivit
under en sjupartimotion, väckt under den allmänna motionstiden, där de här
problemen har tagits upp.
Sedan 1959 finns det tibetanska flyktingar i Dharamsala, dvs. den ort i In-
dien där Dalai Lama har sitt hem. De tibetanska flyktingar som finns där
lever under mycket knappa omständigheter. Värst är kanske förhållandena
på det medicinska området. Ofta saknar man mediciner, och tillgång till lä-
kare finns endast i korta perioder, när Röda korset eller någon annan hjälp-
organisation kan skicka någon eller när frivilliga krafter ställer upp och gör
en insats för tibetanerna i Indien på sin semester.
Också inne i Tibet är umbärandena svåra. Röda korset är uppenbarligen
den enda organisation som tillåts verka där. Vi har därför i motionen föresla-
git att Sverige skall kanalisera biståndsresurser till Röda korset för att stödja
dess arbete för tibetanerna, dels i Tibet, dels i Dharamsala i Indien.
Jag har med lupp studerat betänkandet för att hitta behandlingen av det
yrkande som vi i motionen ställde om just biståndsinsatser, men jag har fak-
tiskt inte kunnat finna någon mening om det i betänkandet. Jag vill därför
ha en förklaring till att det inte finns med i betänkandet den här gången.
Vi har alltså ett yrkande - det är motionens yrkande nr 4 - som säger att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som angetts i motio-
nen om biståndsresurser till insatser för tibetanerna. Eftersom det är ett up-
penbart biståndsyrkande tycker jag att det hade varit på sin plats att be-
handla det i detta betänkande. Jag yrkar bifall till ett yrkande med den inne-
börden.
I ljuset av det ökade stödet för demokratisk utveckling borde Sverige
också stödja de grupper som med fredliga medel arbetar för frihet och demo-
krati och inte bara ge bidrag till militanta befrielseorganisationer som ANC
och tidigare SWAPO och sandinisterna. Här finns ett utmärkt tillfälle att
stödja en fredlig organisation.
Tibetanerna har i 30 år försökt få till stånd stöd och uppslutning kring en
fredsplan. Man har försökt få till stånd fredliga förhandlingar och även aktio-
ner genom Förenta nationerna. Jag tycker att det är självklart att Sverige
bör stödja sådana ansträngningar. Ett sätt är att förhindra att tibetanerna går
under av svält, bristande hälso- och sjukvård och andra umbäranden.
Jag vill också understryka vikten av att vi har skilda former av bistånd till
olika mottagare. I det här sammanhanget vill jag peka på den form av bi-
stånd som BITS, dvs. beredningen för internationellt tekniskt och ekono-
miskt samarbete, står för: internationella kurser, tekniskt bistånd och u-kre-
diter till länder som har kommit en bit på väg. Jag representerar Folkpartiet
liberalerna i BITS styrelse. Vi har funnit att ett system med delning av kost-
naderna ger anledning för mottagarlandet att överväga sina prioriteringar.
Det är ju också ett viktigt led i utvecklingen till en bättre administration och
ett bättre sätt att sköta sina angelägenheter. Det har visat sig vara en effektiv
samarbetsform, speciellt när det gäller stora biståndstagare som utsätts för
det som numera kallas för biståndsbombardemang.
Man tvingas prioritera och fundera över om det är det ena eller andra pro-
jektet som man vill lägga sina egna knappa resurser på. Det har bidragit till
en stor uppslutning och seriositet i behandlingen av många projekt i en be-
svärlig situation att resultatet innebär viktiga erfarenheter för landets fort-
satta utveckling.
Herr talman! Jag vill gärna ha svar på frågan om var motionen om bi-
ståndsresurser till tibetanerna har tagit vägen.
Anf. 74 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Ylva Annerstedts motion om mänskliga rättigheter i Tibet
kommer att behandlas i utrikesutskottets betänkande om mänskliga rättig-
heter som kommer i höst. Utskottet har inte funnit anledning att dela sönder
motionen i sina primfaktorer.
Till den värderade ledamoten av konstitutionsutskottet vill jag tillägga att
det är svårt att tillstyrka en motion som inte är föremål för behandling.
Anf. 75 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag inser att det är svårt att yrka bifall, men jag vill trots allt
ha vår formulering till protokollet med anledning av att vi faktiskt behandlar
budgeten för biståndsinsatser. Möjligen förutskickar ordföranden i utrikes-
utskottet att behandlingen av betänkandet om mänskliga rättigheter också
innebär att man kan fördela biståndsresurser. Det är alltså det som är avsik-
ten med yrkande 4 i motionen. Men vi kan gärna ta behandlingen senare,
under förutsättning att det blir en positiv behandling.
Anf. 76 TREDJE VICE TALMANNEN:
Innebär det att Ylva Annerstedt tar tillbaka sitt yrkande?
Anf. 77 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag tar tillbaka yrkandet.
Anf. 78 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag tänker ta upp de motioner som jag lade i januari och som
behandlas i det här betänkandet.
Till att börja med konstaterar jag till min glädje att alla motionerna har
fått en välvillig för att inte säga positiv behandling. Det vill jag gärna fram-
föra här i kammaren.
Utskottet slår fast att det övergripande målet för det svenska biståndet är
att höja de fattiga folkens levnadsstandard. I dag satsas alldeles för stora re-
surser på militären, inte minst i de fattiga länderna, vilket leder till att männi-
skornas misär snarare förvärras, när befolkningen växer, än tvärtom. Jag fö-
reslår därför i en motion att Sverige inte skall ge bistånd till länder som väljer
att använda stora delar av sina resurser till militära ändamål; en minskning
av militärutgifterna bör i stället stimuleras.
Utskottet referar i sitt betänkande från UNDP:s rapport - Human Devel-
opment Report - 1991, som jag tycker är mycket tänkvärd. Man säger där
att u-ländema kan spara potentiella anslagshöjningar på över USD 10 mil-
jarder per år endast genom att frysa militärutgifterna på nuvarande nivå. Om
i-länderna reducerade sina militära utgifter med 3 % skulle, enligt samma
rapport, ca 25 miljarder USD frigöras årligen.
Det är verkligen någonting att fundera över och dra konkreta slutsatser
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
77
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
78
av. Det är något som inte minst vi i Sverige borde ta till oss. Höjda anslag till
det svenska försvaret överenstämmer inte med ett sådant tänkande, inte hel-
ler en ökad svensk vapenexport, vilket många i dag talar sig varma för. Det
skulle troligen innebära ökad export till tredje världen.
Jag noterar dock med tacksamhet att utskottet anser att det är angeläget
att regeringen verkar för en s.k. fredsåterbäring som på engelska kallas
peace divident, och att den skall diskuteras i samband med det s.k. Stock-
holmsinitiativet och utnyttjas när det gäller de fattiga ländernas utveckling.
Det tycker jag är bra.
Till de allra fattigaste i världen hör gatubarnen. Gatubarnen i Brasilien
har uppmärksammats med all rätt. Egentligen borde inte FN arrangera en
världskonferens i ett land där barnens mänskliga rättigheter kränks på ett så
grymt sätt. Det är absurt och omöjligt att förstå hur man kan skjuta barn på
det här viset.
Jag har föreslagit i min motion att Sverige skall använda biståndspengar
för att förbättra situationen för gatubarnen. Barnen behöver vuxna som en-
gagerar sig och ser till att de åtminstone får mat och logi.
Utskottet utgår från att regeringen aktivt verkar för att barnkonventionen
efterlevs och att situationen för gatubarnen i Brasilien förbättras. Jag vet att
biståndsministern har ett starkt engagemang när det gäller dessa barn. Jag
har själv haft frågan uppe tillsammans med ministern och fått det bekräftat.
Jag vet att också många av riksdagens ledamöter har upprörts av behand-
lingen av gatubarnen. Jag tror att det finns anledning att återkomma i den
här frågan, och att följa den och se till att den får en lösning.
De mänskliga rättigheterna i Östtimor och på Västpapua kränks också
dagligen. Indonesien har fått den internationella opinionen emot sig genom
den upprörande massakern för ett halvår sedan. Just nu pågår rättegångar i
Östtimor. Den svenska regeringen har genom utrikesministern tidigare här i
kammaren deklarerat att man följer dessa rättegångar noga. Det är mycket
angeläget att man gör det och att det internationella samhället sätter press
på Indonesien när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna; i dem
ingår också att få sin sak prövad på ett opartiskt sätt i en rättegång. Men det
gäller också att sätta press på Indonesien när det gäller den östtimoresiska
befolkningens rätt att få bestämma över sin framtid i enlighet med FN:s be-
slut.
Det svenska biståndet bör sättas i relation till dessa förhållanden. Det är
bra med det besked som vi får genom betänkandet att regeringen inte anser
att det är aktuellt med några u-krediter till Indonesien under den närmaste
tiden. Jag hoppas att man inte tänker ge några u-krediter eller andra former
av bistånd till Indonesien så länge man begår dessa kränkningar. Däremot
bör man ju ge bistånd direkt till det östtimoresiska folket och till den västpa-
puanska befolkningen. Det gör man också i dag. Det sker genom internatio-
nella Röda korset. Regeringen har sagt att man är positiv till att kunna öka
biståndet genom Röda korset.
Jag anser att man bör överväga om man inte kan utnyttja katastrofbistån-
det och ge det direkt till frivilligorganisationer i Östtimor och på Västpapua.
Slutligen vill jag ta upp frågan om bistånd i Västra Sahara och till Polisario.
Jag har vid ett flertal tillfällen tillsammans med andra folkpartister motione-
rat om att man skulle kunna ge bidrag direkt till Polisario. Det skulle också
vara ett sätt att erkänna Polisario som en representant för det västsahariska
folket.
Jag har tidigare inte fått någon verklig förståelse från regeringens sida. Jag
hade en diskussion med Lena Hjelm-Wallén, som ansåg att biståndet måste
gå via frivilligorganisationer. I detta utskottsbetänkande framför man att det
skulle kunna vara möjligt att ge bistånd direkt till Polisario. Jag tycker att
regeringen bör fundera över den möjligheten. Polisario har ju visat att man
kan fördela bistånd och att det kommer människorna till del. Det är ett
mycket starkt behov hos den västsahariska befolkningen, som sedan lång tid
väntar på den fredsprocess som nu borde ha resulterat i en folkomröstning,
men som försenats betydligt med anledning av Marockos agerande.
Därför är det angeläget att detta bistånd kan ges och kommer männi-
skorna till del. Inte minst med hänsyn till de problem som finns i Algeriet är
det västsahariska folket än mer utsatt.
Däremot har jag inte fått riktigt gehör i fråga om krediterna till Marocko.
Jag tycker att man borde överväga att inte ge bistånd eller krediter till Ma-
rocko med tanke på Marockos agerande i fredsprocessen.
Det står i betänkandet att det inte är regeringens uppgift att överväga vem
som saboterar denna fredsprocess eller ej och att ta ställning till detta. Jag
tycker att utskottet åtminstone kunde ha uttalat sig och sagt att man i detta
läge inte ger några krediter till Marocko, eftersom Marocko ändå uppenbar-
ligen saboterar den fredsprocess som har påbörjats, men som inte alls har
kommit så långt som den borde ha gjort.
Anf. 79 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Regeringen hävdar att en anslutning till EG inte kommer att
föranleda någon omläggning av kursen för den svenska biståndspolitiken.
Det handlar bara om att kanalisera en del av biståndet genom EG, vilket
sägs vara förenligt med våra biståndspolitiska mål. Det övriga svenska bi-
ståndet kommer, som EG ser ut i dag, att påverkas endast i mindre grad.
Som EG ser ut i dag - ja. Men redan den 1 januari kommer den Euro-
peiska unionen att börja utvecklas enligt Maastrichtfördraget. Här skall man
säkerställa ett konsekvent utrikespolitiskt handlande, och det omfattar inte
bara utrikes- och säkerhetspolitiken utan även biståndspolitiken. Det finns
ett avsnitt om bistånd, där det bl.a. heter att EG och medlemsstaterna skall
samordna sin biståndspolitik och konsultera varandra om sina biståndspro-
gram. De skall samordna sitt uppträdande i internationella organisationer
och på internationella konferenser. Unionen skall tala med en röst.
Då måste vi fråga oss: Hurdan är EG:s biståndspolitik? Ligger den i linje
med de biståndspolitiska mål som riksdagen fastlagt?
EG:s u-landspolitik kritiserades i den rapport om den ekonomiska krisen
i Afrika, som FN:s generalsekreterare presenterade i somras. Om Loméav-
talet sades: ”Det måste emellertid påpekas att de afrikanska, karibiska och
Stillahavsländerna nu har en mindre andel av EG-marknaden än när det
första Loméavtalet undertecknades.”
GATT kom förra våren med hård kritik av EG:s protektionism, som sades
ha slagit hårt mot u-länderna. GATT uttryckte förhoppningen att Uruguay-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
79
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
rundan skulle åstadkomma både en sänkning av EG:s generella yttre protek-
tionism och en minskning av skillnaderna i behandlingen av leverantörer
från tredje land.
EG:s biståndspolitik är byråkratisk som så mycket annat inom EG. Utbe-
talningarna släpar långt efter. Bindningen till uppköp i EG-länder är förhål-
landevis hård, uppåt 95 % i Lomé III. Livsmedelsbiståndet konkurrerar ut
u-landsbönder. Av jordbruksbiståndet går väldigt mycket till exportgrödor
och storskaligt jordbruk. Fler exempel skulle kunna anföras på hur EG:s
handels-, jordbruks- och biståndspolitik nog strider mot våra biståndspoli-
tiska mål. Om Sverige skulle bli medlem i EG, så skulle vi sannolikt tvingas
återinföra multifiberavtalet, vilket inte vore särskilt u-landsvänligt.
Därför tycker vi att Sverige skall vara försiktigt och inte samverka med
EG på biståndsområdet. Det finns andra typer av samarbete på biståndssi-
dan om man vill ha det. Vi tycker inte att man skall börja samverka med EG
på biståndsområdet redan före ett medlemskap.
Anf. 80 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Björn Samuelson fann en mängd fel i EG:s u-landspolitik.
En fråga: Hur tror Björn Samuelson att vi bäst kan påverka EG:s u-landspo-
litik - genom att vara medlemmar, eller genom att stå utanför?
Anf. 81 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det framgick av mitt anförande att vi inte behöver vara med-
lemmar i EG för att bedriva en bra biståndspolitik.
Vissa farhågor hyser också utskottet, som skriver på s. 49: ”Utskottet de-
lar denna bedömning men vill gärna samtidigt understryka vikten av att Sve-
rige såväl i förhandlingarna om medlemskap som i den eventuella kapacite-
ten av medlem värnar om den hittillsvarande svenska ambitionsnivån på bi-
ståndsområdet.”
Utskottet gör väl ändå här en viss markering, eller hur skall det tolkas?
Anf. 82 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag hyser inga som helst farhågor för att Sverige inte skall
kunna föra en egen biståndspolitik i framtiden.
Men jag ställde en fråga till Björn Samuelson, som fann så många fel i
EG:s u-landspolitik, som är så viktig för u-ländema: Hur anser Björn Sa-
muelson att vi bäst kan påverka EG:s biståndspolitik - genom att vara med
eller genom att stå utanför?
Anf. 83 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Daniel Tarschys vet att jag inte vill sälja ut Sverige till EG.
Jag vill inte ingå i den europeiska unionen. Jag anser att det finns andra for-
mer för intemaionellt samarbete. Det sade jag också.
Om EG är öppet kan det i dialog, diskussion och debatt med Sverige fin-
nas möjligheter för Sverige att ge sina synpunkter. Om vi har riktigt på fot-
terna kan vi då också påverka deras politik i de avseenden vi anser att den
inte överensstämmer med den biståndspolitik vi vill föra.
80
Anf. 84 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort, men vill göra några tillägg
till debatten. Den har i stort sett varit bra. Kvinnornas och barnens, speciellt
gatubarnens situation, har blivit belyst.
Jag har med tillfredsställelse kunnat konstatera att regeringen fortsatt på
den socialdemokratiska linjen att öka bidragen till familjeplaneringsorgani-
sationerna UNFPA och IPPF. Deras verksamheter är oerhört viktiga för att
förbättra tillståndet för de allra fattigaste. Att det går att förbättra situatio-
nen kan vi se här i Sverige, där situationen i början på 1900-talet var jämför-
bar med många u-länders förhållanden i dag.
Om vi inte hjälper u-länderna kommer världens befolkning att uppgå till
6,3 miljarder år 2000. Därav kommer 95 % att återfinnas i u-länderna. Men
det är ett problem inte bara för människorna, utan också för den totala
världsmiljön. Det är alltså viktigt att vid miljökonferensen i Rio även befolk-
ningsfrågan tas upp.
Jag vill därför liksom utrikesutskottet uppmana regeringen att agera kraft-
fullt med denna fråga vid Undset-konferensen.
En av orsakerna till den snabba folkökningen är de medicinska framste-
gen, med bl.a. vaccinationer, som har lett till att dödligheten har minskat.
Detta är ju glädjande. Men vi har sörjt för en överlevnad utan motsvarande
generell utveckling. Detta har resulterat i en obalans mellan befolkning och
resurser, med tilltagande fattigdom och en förstörd miljö.
Därför är familjeplaneringen viktig, då den leder till att föräldrar inte
skaffar fler barn än de och samhället kan föda, uppfostra och ge en rimlig
välfärd. Befolkningsutvecklingen är i dag sådan, att även om miljoner män-
niskor dör av svält, ersätts de av nya inom ett halvår.
Människor har i alla tider försökt använda olika födelsekontrollerande åt-
gärder. När dessa misslyckas har man tagit till abort för att begränsa barnafö-
dandet, ofta med förödande konsekvenser för kvinnors hälsa. Världshäl-
soorganisationen beräknar att det årligen görs 36-53 miljoner aborter i värl-
den. Över en halv miljon kvinnor beräknas varje år dö i samband med ha-
vandeskap. Många av dessa dödsfall -125 000-170 000 - antas ha sin orsak i
kvackares aborter.
En av biståndets angelägnaste uppgifter är att verka för att moderna pre-
ventivmetoder kommer u-länderna till del. En effektiv familjeplanering är
först som sist en mänsklig rättighet av avgörande betydelse för kvinnors och
familjers hälsa och därmed också för nationernas välfärd. Att bidra till en
familjeplaneringsservice som ger människorna i u-länderna tillgång till de
preventiva metoder som de efter moget övervägande finner bäst passar dem
är en mycket angelägen humanitär insats, som är värd ett utökat stöd.
Herr talman! Jag vill också framföra min besvikelse över att professuren
för internationell mödrahälsovård ännu inte har blivit tillsatt. Jag har under
flera år motionerat i denna fråga, och jag var glad över den behandling frå-
gan fick förra året. Behovet av denna professur är stort, och det insåg den
socialdemokratiska regeringen, som uppmanade SAREC att tillsätta profes-
suren. Cirka en halv miljon kvinnor dör vaije år i u-länderna i graviditets-
och förlossningskomplikationer. Det motsvarar en jumbojetkatastrof var
fjärde timma, med 250 förlossningskvinnor ombord på planet, dygnet runt
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
6 Riksdagens protokoll 199H92. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
och året om. Barn till kvinnor som omkommit i graviditets- eller förloss-
ningskomplikationer löper 95 % risk att dö innan de uppnått fem års ålder.
Till detta kommer också spridningen av HIV och aids, som är mycket omfat-
tande i u-länderna. T.ex. har 40 % av alla nyfödda i Uganda HIV-smitta för-
utom andra infektioner.
Jag vill således uppmana regeringen att se till att SAREC får resurser så
att man omgående kan tillsätta denna professur, då den är oerhört angelä-
gen.
Herr talman! Jag har inget särskilt yrkande, men jag biträder självfallet
samtliga socialdemokratiska reservationer.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 4 (de biståndspolitiska målen)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 14 för meningsyttringen
av Bertil Måbrink i motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (u-ländernas skuldsituation)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Bertil Må-
brink i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 22 (utredningar)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 13 för meningsyttringen
av Bertil Måbrink i motsvarande del.
Mom. 25 (biståndet och EG)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Bertil Må-
brink i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 32 (bidrag till UNHCR)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 131 för reservation 1 av
Pierre Schori m.fl.
Mom. 33 (UNRWA)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 131 för reservation 2 av
Pierre Schori m.fl.
Mom. 34 (övriga multilaterala insatser)
Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 25 för reservation 3 av
Pierre Schori m.fl. 129 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 38 (röstregler och öppenhet inom Världsbanken)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Bertil Må-
brink i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 39 (Världsbankslån till Iran)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Bertil Må-
brink i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 43 (C 1 Bidrag till internationella biståndsprogram)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 23 för reservation 4 av
Lars Moquist.
Mom. 44 (långsiktigt biståndssamarbete med de afrikanska länderna)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 131 för reservation 5 av
Pierre Schori m.fl.
Mom. 46 (medelsram för Mogambique)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Pierre Schori
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 47 (medelsram för Namibia)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Pierre Schori
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 48 (medelsram för Tanzania)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Pierre Schori
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 49 (medelsram för Uganda)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Pierre Schori
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 50 (medelsram för Zimbabwe)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Pierre Schori
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 51 (medelsram för Bangladesh)
Utskottets hemställan bifölls med 147 röster mot 22 för reservation 11 av
Pierre Schori m.fl. 132 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 52 (medelsram för Indien)
Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 24 för reservation 12 av
Pierre Schori m.fl. 130 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 53 (medelsram för Laos)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Pierre Schori
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 54 (medelsram för Sri Lanka)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 14 av Pierre Schori
m.fl. - bifölls med acklamation.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Internationellt
utvecklingssamarbete
83
|
Prot. 1991/92:98 22 april 1992 |
Mom. 55 (medelsram för Vietnam) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 15 av Pierre Schori |
m.fl. - bifölls med acklamation.
|
Internationellt |
Mom. 58 (medelsram för anslagsposten Demokrati, mänskliga rättigheter Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Bertil Må- Mom. 59 (humanitärt bistånd till södra Afrika) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 16 av Pierre Schori Mom. 63 (katastrofbistånd) Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 23 för utskottets hemstäl- Mom. 66 (bistånd till Västbanken och Gaza) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 17 av Pierre Schori Mom. 70 (medelsramen för särskilda program) Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 23 för reservation 18 av Mom. 74 (C 2 Utvecklingssamarbete genom SIDA) Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 23 för reservation 19 av Mom. 75 (medelsram för forskningsstöd genom SAREC) Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 23 för reservation 20 av Mom. 81 (IMF och skuldlättnadsåtgärder) Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Bertil Må- Mom. 82 (medelsram för anslagsposten Stöd till ekonomiska reformprogram Först biträddes reservation 21 av Pierre Schori m.fl. med 75 röster mot 23 Härefter bifölls utskottets hemställan med 149 röster mot 23 för reserva- Mom. 85 (C 3 Andra biståndsprogram) Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 23 för reservation 23 av |
|
84 |
Lars Moquist. |
Mom. 86 (C 4 Styrelsen för internationell utveckling)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 23 för reservation 24 av
Lars Moquist.
Mom. 89 (C 6 SAREC)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 24 för reservation 25 av
Lars Moquist. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 90 (C 7 Nordiska Afrikainstitutet)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 22 för reservation 26 av
Lars Moquist.
Mom. 94 (total medelsram för biståndet)
Först biträddes reservation 27 av Lars Moquist med 27 röster mot 23 för
meningsyttringen av Bertil Måbrink i motsvarande del. 249 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 27 av
Lars Moquist - genom uppresning.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU24 Undantag från skatteplikt till mervärdesskatt för vissa tjäns-
ter inom sjukvårdsområdet, m.m. (prop. 1991/92:122).
Anf. 85 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Det går undan i Bo Lundgrens vrå på finansdepartementet.
Gamla moderatreservationer vaskas fram som nya propositioner. Nu stöds
de av dem som tidigare ställde upp på en solidarisk finansiering av välfärden.
Denna snabbhet har lett till okänslighet för de krav som dagens konjunk-
tur har gett upphov till och för de satsningar på jobben som behövs. Resulta-
tet såg vi när budgetpropositionen lades fram i våras. När de välavlönade
fick lägre skatter på förmögenheter och pensionsförsäkringar, försvann
pengar som skulle säkra framtidssatsningar på vuxenutbildning, byggande
och ett tryggt sjukförsäkringssystem. En försvagad offentlig sektor blir ett
hot mot sysselsättning och välfärd. Konsekvenserna ser vi i ständigt ökande
arbetslöshetssiffror.
Men, herr talman, det är inte bara politiska brister i de många, och snabbt
framtagna, propositioner som kommer från finansdepartementet.
I dag skall vi ta ställning till regeringens proposition om att också sjukvård,
tandvård och social omsorg som utförs på uppdrag skall vara momsbefriade.
När skattereformen antogs var riksdagen enig om att det inte var skattereg-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
85
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
86
lerna som skulle avgöra vem som skulle utföra en tjänst. Därför är grundkra-
ven i propositionen logiska.
Vi har inte några principiella invändningar mot propositionen. Det hade
inte majoriteten heller, inte när propositionen kastades fram, inte när mo-
tionstiden gick ut, inte på förmiddagen dagen innan skatteutskottet skulle
behandla propositionen. Men kvällen före ringer en företagare till en före-
trädare för majoriteten och visar på att konsekvenserna blir jobbiga för den
som utför sjuktransporter.
Den 30 mars aktualiseras en komplikation. Den 31 mars föreslås utskottet
ta ställning till ett utskottsinitiativ som innebär att sjuktransporter skall vara
momsbelagda. Den 1 april skall betänkandet justeras. Det går undan.
Så här får det inte gå till. Riksdagen måste kunna räkna med att rege-
ringen har gjort en grundlig beredning av de ärenden som vi skall ta ställning
till. Riksdagens beslut får inte bero av att utskotten i elfte timmen uppmärk-
sammas på komplikationer och tvingas att agera både utredare och besluts-
fattare. Ingen har haft en ärlig chans att analysera om och i så fall var det
finns risk för smittoeffekter om sjukresorna momsbeläggs. Berörda myndig-
heter och organisationer ges inte en chans att lägga fram synpunkter på för-
slagen.
Propositionen är inte ordentligt beredd. Skatteutskottet borde enhälligt
ha föreslagit återremiss till regeringen. Men icke. Hur slarviga propositio-
nerna än är skall de till varje pris genom riksdagen.
Det kan vi socialdemokrater inte acceptera. Därför föreslår vi att proposi-
tionen återremitteras till regeringen för snabb handläggning. Ärendet bör
återkomma under vårriksdagen. Det bör ändå vara möjligt att se över om
det finns andra effekter av propositionen som inte är beaktade.
Smittoefffekter av en momsbeläggning måste studeras. Riksdagen har ti-
digare beslutat om ett särskilt schablonbidrag till kommunerna för den mer-
värdesskatt som de indirekt belastas av när de handlar av företag som inte är
skattskyldiga. Ingen som helst analys av hur det fungerar i praktiken finns
i propositionen. Nog är det ett minimikrav när ändringar görs i systemet.
Samtidigt är det rimligt att regeringen ser över hur en skattebeläggning av
sjuktransporterna kan förenas med de anpassningar ett EG-medlemskap
kräver.
Det är illa nog att den proposition som vi behandlar i dag är slarvigt beredd
av regeringen. Värre är att den inte är ensam. I går behandlade skatteutskot-
tet ytterligare en regeringsproposition, som utmärks av samma ytliga bered-
ning som den vi behandlar i dag. Också där kan det komma ett utskottsinitia-
tiv. Det hade inte varit nödvändigt om regeringen bemödat sig om litet större
noggrannhet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till socialdemokraternas reservation 1 under
mom. 1.
På andra områden har regeringen inte lika bråttom. I motion Sk314 upp-
märksammar Kaj Larsson och Bengt Silfverstrand missförhållanden på skat-
teområdet. De vill att riksdagen begär en översyn av de bestämmelser som
gäller beskattningen av landbaserade turistresor. Resor inom landet är be-
skattade. Gör vi däremot en resa till ett annat land räknas det som export.
Då blir också den del av resan som sker i Sverige skattefri.
Nog måste vi hålla med Larsson och Silfverstrand om att det inte fungerar.
Visst måste det kännas konstigt för den som skall åka till Storlien att ta en
”repa” in i Norge för att komma undan skatten. Inte är det särskilt bra för
skattemoralen om resan från Kiruna till Helsingborg innehåller en utflykt till
Helsingör, inte på grund av Hamlet eller wienerbröd eller Tuborg, utan bara
för att reseföretaget skall komma undan skatten. Både kommittén för indi-
rekta skatter och föredragande statsråd uppmärksammade att reglerna
kunde komma att betyda problem. Men de menade att det fick tas upp när
man sett utvecklingen. Nu har vi sett den, och den är inte bra på det här
området.
Vi skall ha ett skattesystem som vi alla kan ha respekt för. Då är det rimligt
att regeringen gör en översyn av bestämmelserna så att inte lockelsen att bli
skattesmitare blir för stark. Uppriktigt sagt, Karl-Gösta Svenson, modera-
ternas skatteexpert, är det inte litet prestigefyllt att inte kunna göra ett till-
kännagivande till regeringen att det faktiskt är bråttom och att det behövs
en översyn?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3 under mom. 5. Det skulle
sätta fart på regeringen på ett område där takten inte är densamma som den
är på de områden där man vill sänka skatterna för höginkomsttagarna.
En sak till, herr talman! Ett parti har yrkat bifall till i stort sett varenda
motion som innehåller förslag om momsbefrielse eller momssänkning, näm-
ligen Ny demokrati. Här finns allt från hästfoder och dubbelfyrar till galle-
rier och doktorsavhandlingar.
Här finner vi också motion Sk617. Jag riktar mig till Ny demokratis före-
trädare. Om ni än en gång läser den här motionen och ser hur ni har uttryckt
er och vad ni faktiskt har skrivit, skäms ni inte litet grand då?
Anf. 86 PETER KLING (nyd):
Herr talman! Jag tänker börja mitt anförande med att tala om två motio-
ner. Den ena är författad av socialdemokraten Ulla-Britt Åbark och center-
partisten Ivar Franzén och den andra av folkpartisterna Ingela Mårtensson
och Erling Bager. Motionerna handlar om avdragsrätt för ingående moms
för ideella föreningar och stiftelser som restaurerar statligt ägda byggnader.
Vi i Ny demokrati tycker att dessa motioner är mycket bra.
Om en stiftelse bildas som investerar skattade pengar i statligt ägda bygg-
nader, är det bra och rimligt att denna stiftelse momsbefrias. Det ger klara
fördelar för staten. Dels behöver staten inte investera själv med tanke på
restaureringar, dels skapar det arbetstillfällen. Skattemedel kommer även
in. Hur får man då in skatter? Jo, denna stiftelse måste givetvis ha folk som
utför arbetena, som elektriker, rörläggare och murare. För dessa yrkesmän
betalas, som alla vet, sociala avgifter och skatt.
De här två motionerna ger enbart vinnare. Därför ställer vi i Ny demokrati
oss bakom sådana här motioner. De byggnader det gäller är av kulturellt
värde för oss i Sverige - motionärerna åsyftar speciellt en fyr utanför Hal-
lands kust, vilken har ett stort kulturellt värde. Jag hoppas verkligen att de
fyra motionärerna, som jag har nämnt, röstar för sina motioner litet senare
i dag. Jag hoppas verkligen att de inte kommer att trycka på avstå-knappen,
utan att de står loppet ut för det som de har sagt. Jag hoppas vidare att de
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
87
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
88
verkligen inte har gått ut i sin hemort i syfte att åstadkomma litet reklam och
komma i viss tidning, för att därefter inte stå för det som de en gång har
skrivit.
Fru talman! Jag vill dessutom tala om något annat som borde vara fritt
från moms enligt Ny demokratis mening, nämligen fotvården. Motionärer
från Centerpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna tar upp detta pro-
blem. Tyvärr låser sig emellertid socialdemokraterna i sin motion vid att fot-
vården skall ges efter remiss av läkare eller legitimerad sjuksköterska. Efter
en momsbefriad fotvård kan man däremot kräva att fotvården skall vara legi-
timerad i sig själv.
Vilka människor utnyttjar då fotvården? Jo, det är sockersjuka och gamla
människor, hos vilka det upptäcks sår, svullnader, bölder m.m., vilket i det
långa loppet kan leda till amputeringar, m.m. Vi menar bestämt: Momsbe-
fria fotvården och se den som sjukvård i sig. Det kan på sikt leda till stora
besparingar för samhället.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2 under mom. 3, reserva-
tion nr 8 under mom. 10 samt slutligen reservation nr 9 under mom. 14.
Anf. 87 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! I betänkande SkU24 behandlas vissa momsfrågor och enligt
uppgift kommer kammaren tämligen snart att få anledning att diskutera be-
tydligt större momsfrågor, varför jag tänker fatta mig tämligen kort i detta
ärende.
För att kommentera mom. 1 och den socialdemokratiska reservationen
har vi en egen meningsyttring. Vi menar att den tekniska lösning som utskot-
tet har valt när det gäller sjuktransportproblemet troligtvis är den riktiga. Vi
vill dock instämma i kritiken att ärendet beredningsmässigt har forcerats
fram i utskottet och att det, enligt vår mening, med god vilja hade varit möj-
ligt att återremittera ärendet till departementet för att få ett mer utförligt
beslutsunderlag. Vi stöder därför Socialdemokraternas reservation i detta
avseende.
Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets meningsyttringar avseende mom. 2, 3
och 5. Dessa meningsyttringar rör frågor om mervärdesskatten på livsmedel,
hotell- och restaurangtjänster och persontransporter. Det är tre viktiga om-
råden. Vi vet att man i regeringskansliet diskuterar en generell momssänk-
ning. Det vore dock, menar vi, en tvivelaktig åtgärd. Det vore en oerhört
kostsam skattesänkning med tvivelaktiga samhällsekonomiska effekter.
Vi i Vänsterpartiet säger att Sverige med tanke på det dramatiskt växande
budgetunderskottet - troligtvis runt 100 miljarder från tidigare 70 - inte har
råd med stora skattesänkningar. Skatteuttaget kan däremot naturligtvis om-
fördelas och göras så effektivt som möjligt samhällsekonomiskt sett. Alla
skatteuttag innebär att man stör marknadens funktion. Det gäller då att man
fördelar skatter så att de dels stör så litet som möjligt, dels blir så effektiva
som möjligt fördelningspoliskt sett.
Vissa skattesänkningar kan vara effektiva samhällsekonomiskt sett. Det
har den borgerliga sidan rätt i. Vänsterpartiets samlade budgetförslag inne-
bär att Sverige budgetåret 1992/93 står kvar på det skatteuttag som gällde
föregående budgetår. Vi förespråkar alltså inte något höjt skatteuttag utan
ett oförändrat skatteuttag. Inom ramen för detta har vi pekat på att det är
möjligt att sänka vissa skatter, t.ex. när det gäller livsmedel. Det är naturligt-
vis av fördelningspolitiska skäl som vi driver detta krav.
En sänkning av mervärdesskatten på hotell- och restaurangtjänster kan ge
dynamiska effekter på ekonomin. Jag återkommer till den berömda visan
om djur som är små men ändå finns, för ibland är de här effekterna små,
mycket små. Här kan man dock förvänta sig positiva effekter. Sverige har ett
högt löneläge, och om man vill hålla en hög nivå på välfärden i samhället
kombineras det ofta med ett högt löneläge internationellt sett. Löneläget är
dock inte dramatiskt högt i Sverige. Det är emellertid högre än i vissa andra
konkurrentländer.
Ett sätt att minska kostnaderna för den här produktionen är naturligtvis
att minska skatteuttaget. I det här läget skulle man kunna gå in med en form
av chockterapi i syfte att stimulera näringen. Vi har visat hur man kan finan-
siera förslaget som skulle möjliggöra att näringen helt befrias från mervär-
desskatt, vilket skulle gynna svenskt tjänstenetto. Vi skulle också få in turis-
tintäkter och minska utflödet av turistresor.
De dynamiska effekterna är naturligtvis inte alldeles omedelbara. Man
bör så att säga inte kalkylmässigt ta in dem i sitt budgetförslag, eftersom de
är svårskattade. Därför har vi sagt att de skattesänkningar som genomförs
skall finansieras. Man skall ha en säkerhetsmarginal. I vår motion i den här
frågan har vi också sagt att vi, om riksdagen inte vill tillstyrka ett förslag om
total skattebefrielse, i andra hand kan tänka oss ett tillkännagivande om en
nedtrappning av nivån.
Ny demokrati har lanserat förslaget att enbart sänka nivån. Där borde vi
ha kunnat nå ett mått av enighet, men vi har inte gjort det, och det beror på
att Ny demokrati icke vill finansiera detta till någon del. Tyvärr har vi inte
kunnat ena oss, eftersom vi menar att skatterna kan sänkas på vissa punkter
och omfördelas men att man då måste skaffa intäkter på annat håll.
De förslag som vi har ställt för att finansiera våra skattesänkningar går
framför allt ut på att man kan slopa grundavdraget vid inkomster över bryt-
punkten. Där man betalar statlig skatt behövs inte något grundavdrag. Jag
vill ta tillfället i akt i dag och framföra detta, för det diskuteras i regerings-
kansliet att slopa schablonavdraget, något som skulle leda till kontrollpro-
blem. Det är att ta bort ett avdrag som gynnar människor med låga inkoms-
ter.
Det finns alltså ett annat instrument att gripa till om man vill genomföra
ändringar i avdragssystemet - det gäller de mer generella avdragen - och det
är att se till att grundavdraget slopas för de inkomster där statlig skatt utgår.
Det skulle vara fördelningspolitiskt riktigt och i motsats till några andra al-
ternativ som diskuterats inte medföra kontrollproblem.
Det är därför som jag nu tar tillfället i akt och säger till regeringens företrä-
dare och Karl-Gösta Svenson: Krångla inte till Sveriges skattesystem. Slopa
inte schablonavdraget, men väl grundavdraget för inkomster över brytpunk-
ten. Det är en enkel metod, leder inte till kontrollsvårigheter och är fördel-
ningspolitiskt riktig. Det ger dessutom stora och påtagliga skatteintäkter,
som möjliggör skattesänkningar på vissa andra områden. Så kan man fördela
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
89
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
om skattetrycket fördelningspolitiskt riktigt och få positiva effekter i sam-
hällsekonomin.
En sak som kunde få såväl positiva samhällsekonomiska effekter som po-
sitiva miljöeffekter, och som behandlas under mom. 5, är att mervärdesbe-
skattningen av kollektiva personfordon slopas. Det gäller en verksamhet
som till mycket stor del är skattefinansierad. Här har vi ett exempel på vad
Moderaterna brukar kalla rundgång. Man lägger en skatt på dessa kollektiva
transporter, och så finansierar man det via bidrag, som finansieras via skat-
ter. Vi vet att de kollektiva transportsystemen måste få dessa subventioner
för att kunna upprätthålla en rimlig prisnivå, så att man kan minska behovet
av privat bilism i tätorterna. Det vore samhällsekonomiskt oerhört effektivt
att minska eller helt slopa, som vi föreslår, mervärdesbeskattningen av de
kollektiva transporterna. Det skulle också gynna den turistnäring som vi vill
gynna.
Tyvärr kommer vi att få avslag på denna punkt. Vi vet hur det kommer att
bli vid voteringen. Jag tycker ändå att regeringen borde fundera på att göra
riktade skattesänkningar, där det är samhällsekonomiskt optimalt, miljö-
mässigt positivt och fördelningspolitiskt riktigt, i stället för att krångla till
skattesystemet. Det är mycket märkligt att man är inne på sådana tanke-
gångar.
På vissa andra punkter, herr talman, har vi sympatier för vissa reservatio-
ner. Det gäller t.ex. reservation 7 under mom. 9. Vi menar där att det pågår
ett positivt arbete redan inom regeringskansliet. Det gäller länsmuseernas
situation. Vi har inte ställt oss bakom den reservationen. Vi ställer oss natur-
ligtvis bakom de övriga meningsyttringar som vi har i betänkandet, men för
att förenkla ärendebehandlingen yrkar vi inte bifall till dem. I slutvoteringen
kommer vi att stödja socialdemokraternas reservation 3 under mom. 5 om
persontransporter.
Anf. 88 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Lars Bäckström nämnde att vi kanske kunde komma över-
ens om hotell- och restaurangmomsen. Vi har yrkat på 12,87 %. Lars Bäck-
ström sade att han vet att det finns dynamiska effekter att hämta här.
Vi kan självklart inte gå med på att slopa grundavdraget. Jag tror att Lars
Bäckström inte är med på vår finansiering, som innebär att vi minskar ansla-
get till hemspråksundervisningen med en miljard och organisationsbidraget
med ett par tre miljarder.
Sedan får man en dynamisk effekt om man sänker hotell- och restaurang-
momsen och turistmomsen över huvud taget. Vi vet att 10 000 arbetstillfällen
kostar staten 1,3 miljarder - om man alltså är arbetslös i stället för att ha
arbete. Vi vet att turistexporten ligger på i runda tal 19 miljoner och är större
än bilexporten. Så det finns mycket att ta här, Lars Bäckström.
Det vore väl inte så orimligt att även Lars Bäckström tänkte på dynamiska
effekter och eventuellt gick med oss i fråga om minskat organisationsbidrag
och minskat bidrag till hemspråksundervisning.
Anf. 89 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Att den här åtgärden får positiva effekter är alldeles givet,
annars skulle vi inte föreslå den; det vore ju komplett meningslöst. Det sade
jag också i mitt anförande. När vi talade med en av fru Thatchers favoriter,
Mr. Peter Lilly, i det engelska parlamentet och frågade honom om dyna-
miska effekter och finansiering, sade han: Vi tror inte på trolleri i det här
landet.
Det är viktigt för oss att tänka på att det inte finns perpetuum mobile som
är helt självgenererande.
Men för att diskutera finansieringsformer: Det är väl inte så naturligt att
Ny demokrati inte kan tänka sig att slopa grundavdraget. Det finns ju le-
dande företrädare för Ny demokrati, t.ex. ledamoten Bert Karlsson, i denna
kammare som påpekat att Ny demokrati vill driva fördelningspolitik. Att
slopa grundavdraget för inkomster över brytpunkten är hårdhänt med rättvis
fördelningspolitik, en tämligen enkel åtgärd.
Jag måste erkänna att vi inte kan tänka oss att dra in anslagen till hem-
språksundervisningen. Det vore oss komplett främmande. Men låt oss disku-
tera mer kring finansieringsfrågorna, så kanhända det kan finnas ett mått av
samsyn. Då kan det tänkas att fler partier börjar fundera över åtgärden att
minska mervärdesbeskattningen av hotell- och restaurangtjänsterna, av re-
gionalpolitiska skäl och av skälet att vi då kan öka turismen inom landet.
Detta är en sak som vi får arbeta vidare på, men vi får också ha i åtanke
att det inte enbart är statsmakternas fel att det finns problem inom turistnä-
ringen. Det finns en stor överetablering och spekulationsverksamhet. Men
vi får arbeta på många fronter för att få ett bättre sakernas tillstånd. Debat-
ten får gå vidare.
Anf. 90 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Lars Bäckström säger att han inte tror på några dynamiska
effekter. Till att börja med vill jag tala om att vi nu har fått ett, förhoppnings-
vis, bättre fungerande turistorgan som kan tillföra en exportökning på 20-
25 %. Där har vi ett bra underlag, 4-5 miljarder, att ta in skatter på. Det är
alltså pengar som spenderas i Sverige av utlänningar.
Låt oss titta på underskottet, som nu kanske närmar sig 100 miljarder. Det
är en väsentlig dynamisk effekt, på grund av att vi har så pass höga skatter
som vi har.
Anf. 91 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! För att göra det väldigt tydligt: Jag tror på dynamiska effek-
ter av riktade skattesänkningar på vissa områden, t.ex. det område som vi
talar om. Däremot vill jag inte ge mig på att på förhand tala om hur stora de
blir, sätta en siffra på det hela och säga att det är finansierat nu. Det kan ta
tid, innan sådana effekter slår igenom. Hur stora de blir kan man aldrig på
förhand veta. Därför kan man inte ta in dem i sin finansieringskalkyl på för-
hand. Det är det som är min poäng.
Andre vice talmannen anmälde att Peter Kling anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 92 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! Den nuvarande mervärdesskattelagstiftningen när det gäller
vård, omsorg och utbildning är inte konkurrensneutral i fråga om verksam-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
92
het som bedrivs i offentlig regi och motsvarande verksamhet i privat regi.
Regeringen har därför tillsatt en utredning som skall se över dessa och andra
frågor inom mervärdesskatteområdet, vilka inte uppfyller kravet på konkur-
rensneutralitet. I detta sammanhang är det också nödvändigt att den svenska
mervärdesbeskattningen i möjligaste mån skall vara konkurrensneutral i för-
hållande till vad som gäller i vår omvärld.
Den proposition som ligger till grund för dagens betänkande är efterläng-
tad. Den nuvarande lagstiftningen på vård- och omsorgsområdet har ställt
till mycket stora problem för den privata sjukvården. Som bekant, Inger
Lundberg, är det Socialdemokraterna som står bakom de bestämmelser som
vi för närvarande har. De nuvarande bestämmelserna har nämligen utfor-
mats så, att det enbart är det direkta tillhandahållandet av dessa tjänster till
vårdtagare eller till den som åtnjuter omsorgen som omfattas av undantaget.
Detta har medfört att tjänster som en underentreprenör eller uppdragsta-
gare tillhandahåller vårdgivaren eller den som bedriver omsorgen är skatte-
pliktiga, även om dessa tjänster i sig är av sådant slag att de skulle ha varit
undantagna från skatteplikt, om de i stället tillhandahållits patienten eller
den som åtnjuter omsorgen direkt av uppdragstagaren.
Den privata vårdgivare som inte utfört entreprenörstjänster av detta slag
åt kommun eller landsting utan till en annan privat vårdgivare har på det här
viset drabbats av klart konkurrenssnedvridande momskostnader. I de flesta
fall har företagen drabbats ekonomiskt, och i vissa fall har patienter drabbats
genom att de fått betala högre ersättningar. När företagen har drabbats har
man inte kunnat täcka sina höjda kostnader genom det försäkringssystem
som vi har i Sverige. En privat höftledsoperation kan för den enskilde patien-
ten med tanke på de nuvarande mervärdesskattereglerna ha fördyrats avse-
värt.
Med beaktande av dessa snedvridande effekter är det absolut nödvändigt
att så fort som det är möjligt ändra på detta förhållande. Det är ett viktigt
skäl till den snabba behandlig som vi har haft när det gäller den här frågan.
I anslutning till behandlingen i utskottet uppmärksammades att privata
entreprenörer avseende sjuktransporter med därför särskilt inrättade fordon
skulle drabbas negativt av de ändringsförslag som nu föreligger. Dessa är
nämligen i huvudsak entreprenörer åt landstingen och därmed inne i moms-
systemet på grund av de bestämmelser som vi för närvarande har. Det är
Socialdemokraterna som en gång i tiden har drivit fram denna lagstiftning,
som inte är bra. Den är undermålig. Som bekant har landstingen avlyftnings-
rätt när det gäller moms. De drabbas alltså inte direkt av denna momsbe-
skattning. För att inte skapa en ny konkurrenssnedvridande effekt har därför
utskottsmajoriteten ställt sig bakom ett initiativ till att slopa det skattefria
undantaget avseende dessa transporter. Man vill i stället att dessa transpor-
ter skall jämställas med yrkesmässiga persontransporter. På så sätt skapas
det neutralitet inom beskattningen.
Jag är medveten om att socialdemokraterna i utskottet har reagerat mot
det snabba förfaringssättet, men utskottsmajoriteten ansåg att det för att det
skulle bli någon effekt var nödvändigt att ta detta initiativ. I reservation 1
står det: ”Samtidigt har det visat sig att en lösning som går ut på att sjuktrans-
porter jämställs med normala yrkesmässiga persontransporter kan dra med
sig andra komplikationer som utskottet nu under rådande tidspress inte kan
överblicka.” Jag har inte hört socialdemokraterna påvisa någon komplika-
tion. Ni talar om att det kan uppstå komplikationer, men ni har inte visat på
någon. Visa mig på någon komplikation i det här avseendet, Inger Lund-
berg!
Sedan frågar man sig: Vad menas med att ”erforderliga kontakter bör tas
med berörda organisationer”? Vilka organisationer är det som bör kontaktas
för att man skall få ett bättre underlag? Vidare står det någonting om de
komplikationer som ”framkommit vid utskottsbehandlingen”. Jag återkom-
mer till frågan om vilka komplikationer det rör sig om.
Inger Lundberg sade här att hon i och för sig ställer sig bakom propositio-
nens förslag om att man skall ta bort de snedvridande effekterna. Likväl sägs
det i reservationen att ”sjuktransportväsendet även i fortsättningen får be-
hålla sina skattefördelar på ett eller annat sätt”. Skall vi behålla de bestäm-
melser som gäller i dagsläget, eller vad menar de socialdemokrater som står
bakom reservation 1? Vill ni ta bort effekten av entreprenörsmomsen och
bibehålla de negativa effekter som uppstår beträffande privata ambulans-
företag? Frågan är hur man vill ha det.
Herr talman! I betänkandet behandlas också ett stort antal motioner från
den allmänna motionstiden. Samtliga motioner har avstyrkts, varav en del
med motiveringen att den pågående momsutredningen kommer att ta upp
vissa av de frågor som är aktualiserade i motionerna.
Det finns ett antal reservationer och en meningsyttring till följd av dessa
motioner. Reservationerna från Ny demokrati och meningsyttringen från
Vänsterpartiets representant ger en bild av att dessa partier inte vet vilket
ben de skall stå på när det gäller momsens utformning. Olika skattenivåer
blandas med undantag. Lars Bäckström vill inte ha något krångel i systemet,
men med hans och Vänsterns förslag som innehåller en blandning av slo-
pande av momsen, sänkt moms osv. blir det ett krångligt system. Det blir
inget renodlat system utan ett lapptäcke. Om man har mervärdesskatt med
differentierade skattesatser kan man möjligtvis få ett renodlat system, men
inte om man slopar momsen. Vi kan se effekterna på skattefria områden.
Det har utskottsinitiativet visat exempel på.
Till Peter Kling vill jag ställa en fråga när det gäller reservationen om häst-
foder, som jag tycker slår alla rekord. Bortsett från kontrollaspekten skulle
det vara intressant att höra Peter Kling redogöra för om det verkligen förhål-
ler sig så, att ridsporten i Sverige står och faller med om vi har moms på
hästfoder eller inte.
I reservation 3 tas effekterna av resor upp. Om man köper en resa till Hel-
singör och avbryter resan i Helsingborg, kan man köpa resan momsfritt. I
den proposition som var aktuell när momsen på persontransporter, turist-
momsen och momsen på livsmedel sänktes står det klart och tydligt att rege-
ringen skall återkomma för att lösa dessa problem. Riksdagen behöver såle-
des inte göra något tillkännagivande i detta avseende, eftersom frågan bear-
betas inom regeringen. Därmed behöver man nog ha litet is i magen för att
kunna vänta och se hur det blir på internationell basis i samband med EG
när det gäller de här frågorna. Vi köper ju internationella resor, och det sker
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
93
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
94
en ”clearing” med avgifter, biljetter och liknande. Det är viktigt att man har
en harmonisering i det här avseendet.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i
detta betänkande och avslag på samtliga reservationer och på meningsytt-
ringen.
Anf. 93 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Skattelagstiftningen är komplex. Den kräver noggrannhet
och att man går igenom konsekvenserna av olika beslut.
Karl-Gösta Svenson undrade vilken komplikation som kan uppstå. Det
var ju Karl-Gösta Svenson som i samband med propositionen påtalade kom-
plikationen. Det är ju detta som har lett till ett initiativ från utskottet, där
man inte har kunnat bereda denna fråga tillräckligt. Det är inte rimligt att
riksdagsärenden handläggs på ett sådant sätt att ett ärende tas upp av en per-
son den 30 mars, att ärendet kommer upp i utskottet den 31 mars och att
utskottsbetänkandet justeras den 1 april. Man får då inte en rimlig chans att
undersöka om det kan uppstå andra komplikationer med de förändringar
som föreslås.
Karl-Gösta Svensom, som faktiskt är Moderaternas skatteexpert, måste
inse att utskottet har rätt till en annan beredning. Det vore också vettigt om
Karl-Gösta Svenson ringde ett samtal till finansdepartementet och bad grab-
barna och tjejerna där att vara litet noggrannare. De måste se till att det
avges ordentligt förberedda propositioner. Då skulle vi inte behöva hamna i
den här typen av situationer. Som Lars Bäckström sade fanns det tid att ändå
lägga fram propositionen under vårriksdagen.
Hade ni varit kloka nog skulle ni redan den 1 april ha ringt detta telefon-
samtal till departementet och sagt att man skulle återkalla propositionen och
göra en genomgång med olika myndigheter och organisationer för att se om
man kan vara trygg när det gäller dessa ställningstaganden. Då hade ni inte
haft några svårigheter i kammaren i detta ärende.
Beträffande den andra punkten som gäller resorna blev jag först så glad
när jag hörde Karl-Gösta Svenson. Han sade nämligen att den fråga som
Silfverstrand och Larsson tar upp är viktig, att den skall åtgärdas och att en
utredning pågår. Då tänkte jag: Nu kommer det. Men sedan sade Karl-
Gösta Svenson: Man skall nog ha is i magen. Det betyder naturligtvis att vi
får vänta, men vi vill inte vänta. Därför vädjar jag till alla andra att yrka på
ett tillkännagivande på denna punkt.
Anf. 94 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Herr talman! Det är många vårdföretag som har förlorat pengar på den
socialdemokratiska lagstiftning som vi i dag har när det gäller mervärdes-
skatt och entreprenörmoms. Mängder av patienter har fått lägga ut mycket
pengar i mervärdesskatt helt i onödan på grund av denna lagstiftning. Därför
är det nödvändigt att den nya lagstiftningen träder i kraft så fort som möjligt,
och vi vill att den träder i kraft den 1 maj.
Effekten för privata ambulansföretag är en följd av den dåliga lagstift-
ningen. Det blir inga komplikationer, och det får inga smitt oeffekter, efter-
som de till hundra procent har sina avtal med landstinget, som har full av-
dragsrätt. De är i dag inne i systemet, och de bör vara det. Vi får därmed en
minskad snedvridning i förhållande till taxi och annat genom att detta om-
råde skattebeläggs. Det är helt okej. Vi skall försöka undvika att ha områden
som inte är mervärdesskattebelagda, eftersom det då blir snedvridande ef-
fekter.
När det gäller persontransporterna är det inte så jätteenkelt. Visserligen
noterade jag att Inger Lundberg i sitt huvudanförande sade att Socialdemo-
kraterna vill ha dem landbaserade. Men det står ingenting i reservationerna
om de landbaserade transporterna. Jag förmodar att Socialdemokraterna då
avser tåg och buss. Men däremot sägs inget om flyget. Skall flygtransporter
från Skellefteå till Arlanda och vidare till Rom vara momsbefriade, eller
skall moms tas ut på den del av transporten som sker inom nationen? Det är
alltså många olika effekter som man måste ta ställning till. Det gäller t.ex.
limousinekörningar i anslutning till flygtransporterna, då flygtransporten går
direkt utomlands, och där det sker en intern transport inom landet.
Dessa frågor bearbetas också inom EG med tanke på en EG-harmonise-
ring. Det finns stora problem när det gäller hur momsen på internationella
transporter skall hanteras, eller rättare sagt när flygtransport skall ske från
ett EG-land till ett annat. Om man flyger t.ex. via Ziirich i Schweiz blir
denna resa inte momsbelagd. Om man däremot flyger direkt till London från
Bryssel blir resan momsbelagd.
Anf. 95 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Utvecklingen stannar aldrig. Vi behöver se över all lagstift-
ning. Det kommer vi att göra från tid till annan utifrån att vi får nya erfaren-
heter.
Vi är ense om att vi skall se över detta område. Det är viktigt. Vi är också
ense om att det är brådskande. Men om något sker fort blir det inte alltid
bra, om det inte samtidigt sker noggrant. Om man fattar förhastade beslut
som inte är ordentligt genomtänkta blir det tokigt.
I detta sammanhang var regeringen för snabb. Vad hade hänt om Karl-
Gösta Svenson inte hade fått en signal om att sjuktransporterna kanske inte
fungerade? Och vilka signaler är det som Karl-Gösta Svenson kanske inte
har fått på grund av att propositionen inte har beretts tillräckligt noga? Jag
vidhåller att det är skäligt, rimligt och klokt att regeringen snabbt men betyd-
ligt noggrannare går igenom propositionen.
Beträffande den andra punkten vill jag säga att det uppdrag som finns i
motionen från Bengt Silfverstrand och Kaj Larsson inte är jätteenkelt. Men
det beror på att det inte skall ses som någon liten fråga som får läggas sam-
man med en mängd andra diffusa utredningsuppdrag i departementet.
Vidga gärna uppdraget och se över även flyget. Det är bra om Karl-Gösta
Svenson vill vidga uppdraget. Vad vi har pekat på specifikt och begärt en
översyn av är de landbaserade transporterna. Men vi har självfallet inget att
erinra mot att översynen också omfattar flyget, och vi kommer inte att gå
emot om Karl-Gösta Svenson vill vidga vårt tillkännagivande.
Anf. 96 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Herr talman! Det behövs inget tillkännagivande. Regeringen är medveten
om problemen och kommer att lösa dem också.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
96
När det gäller vårdfrågan är det nödvändigt att vi så snabbt som möjligt
ändrar den lagstiftning som i dag utgör ett hinder för privat vårdverksamhet
och som ökar kostnaderna för privata vårdtagare. Det är nödvändigt att
denna förändring åstadkoms. Den grundar sig på en utredning som för när-
varande remissbehandlas när det gäller den tekniska utredningen av mervär-
desskatten beträffande det förslag som ligger till grund för entreprenörmom-
sen i dag. Det är en utredning som ligger bakom denna.
Sedan kan man undra varför utredningen inte tänkte även på det fåtal
företag i landet som bedriver privat ambulansverksamhet.
Andre vice talmannen anmälde att Inger Lundberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 97 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Karl-Gösta Svenson och jag är i alla fall överens om en sak,
nämligen att vi tycker att det enkla är vackert. Det är dock bra om saker inte
bara är vackra utan även bra, både samhällsekonomiskt och fördelningspoli-
tiskt. Jag har emellertid mina dubier beträffande fördelningspolitik när det
gäller Moderaterna.
Jag skall precisera vår ståndpunkt. Vi anser att det skall finnas två moms-
satser, en hög moms och en låg moms. Det anser man även ute i Europa.
Vissa områden skall emellertid vara helt befriade från mervärdesskatt. Det
anser man även ute i Europa.
Herr talman! I kammaren skall man ju lyssna och inte bara tala själv. Jag
lyssnade noga på Karl-Gösta Svenson, och jag kände en nyansgliding när det
gäller den moderata politiken när han sade att undantag i mervärdesskatte-
systemet inte är bra. Funderar Karl-Gösta Svenson på att ta in t.ex. sjukvår-
den och utbildningen i momssystemet? De är nu helt fria. Detta skulle ge
påtagliga skatteintäkter och måste rimligen innebära en skattehöjning.
Det vore intressant att få denna nyans litet mer lyft till ytan, eftersom den
är oerhört intressant. Den är litet dynamisk i politiken i varje fall. Modera-
terna har ju tidigare pläderat för att t.ex. fjärrvärmen skall ha en nollskatte-
sats och ingå i mervärdesskattesystemet. Jag sade att man ju skulle kunna ha
nollskattesats när det gäller hotell- och restaurangtjänster. Man kan även ha
det på persontransporter. Det kan vi överväga.
Jag kan erkänna att vad vi har velat åstadkomma beträffande hotell- och
restaurangtjänster och persontransporter är en chockterapi för sysselsätt-
ningens skull. Vi kan i fråga om hotell- och restaurangtjänster diskutera att
i stället lägga momsen på denna låga nivå, om det kan finansieras. Visst kan
vi göra det.
Vi har emellertid inget krångligt system i våra meningsyttringar. Vi har
noll, en mellannivå och en hög nivå. Jag kan t.o.m. ge en liten öppning till
Moderaterna. Jag tror att vi får ta ned dessa 25 % till ca 23 % över tiden.
Men man behöver inte snabbsänka just nu. Detta ställs det inga ekonomiska
krav på. Men över tiden kan en harmonisering kräva det. Det är korrekt.
Jag tror att det kan vara rimligt att se detta under en period av fem sex år
och att vi då har 23 % som en hög nivå, runt 15 % eller kanske 12 % som
mellannivå och dessutom några momsbefriade områden.
När det gäller vår meningsyttring i övrigt har vi velat åstadkomma enkel-
het. När vi talar om doktorsavhandlingar anser vi i första hand att bidragen
skall höjas. När det gäller gallerier anser vi att man kan undanröja och stärka
gallerirörelsen på annat sätt än genom momsbefrielse.
Vi i Vänsterpartiet anser att man inte skall ha krångliga system. Det är det
enkla som är vackert, men det skall även vara bra. Därför skall man ta bort
momsen på persontransporter så att människor kan åka. Det är miljömässigt
och fördelningspolitiskt riktigt. Man skall minska momsen på maten, för ho-
tell- och restaurangnäringen och för besöksnäringen. Det är bra. Vi föreslår
ett enkelt och bra system.
Anf. 98 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Herr talman! När det gäller kompletteringspropositionen som Lars Bäck-
ström berörde i sitt inledningsanförande och delvis också nu, kan vi åter-
komma till den. Vi kommer ju att få ytterligare debatter om den både i ut-
skottet och i kammaren.
Jag såg i mitt huvudanförande en bredare momsbas som en poäng, och så
tycker jag fortfarande. Men det innebär inte några som helst skattehöj-
ningar. Om man skulle diskutera en momsskattesats inom dessa områden
innebär det inga skattehöjningar. Man balanserar det i så fall med en låg dif-
ferentierad mervärdesskatt. Det som skiljer Lars Bäckströms sätt att reso-
nera från mitt och regeringens sätt att resonera gäller detta med nollskatte-
satser. Vi får inte ha nollskattesatser med s.k. teknisk skattskyldighet vid ett
kommande EG-medlemskap. Det strider mot EG:s regler att ha s.k. teknisk
skattskyldighet.
Om vi hade haft en sådan bestämmelse redan i dagsläget, hade vi kunnat
överföra den under en övergångstid, men inte på sikt. Vi kan inte genomföra
en ändring nu. Det är för sent att åstadkomma en sådan utveckling när det
gäller mervärdesskattesystemet.
Anf. 99 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Här kommer Karl-Gösta Svenson delvis in på EG-debatten
och ger mig ett utsökt tillfälle att påpeka en av nackdelarna med ett EG-
medlemskap. Jag säger ofta i debatten att Sverige inte kan vara ekonomiskt
oberoende av omvärlden.
Jag vill ha fast valutakurs, låg inflation, lågt budgetunderskott, helst inget
alls osv., men man skall ha suveränitet över sitt skattesystem, så att man kan
välja enkla och bra lösningar. Man skall inte bli påtvingad andra system. Det
är just därför som jag förespråkar att vi skall ha goda avtal med EG, som ger
oss tillgång till den inre marknaden. Då skulle vi slippa dessa problem som
Karl-Gösta Svenson tar upp. Jag tackar för den här lilla öppningen som gav
mig tillfälle att ta upp detta moment i debatten.
Vi vill ha ett enkelt system med en generell momssats och en lågmomssats
på vissa områden, och vi vill undanta vissa områden från moms på samma
sätt som man gör i Europa.
Jag skall vara öppen i debatten. Vi kan väl börja räkna på de alternativ
Karl-Gösta Svenson funderar på för att skaffa bättre balans i statsbudgeten.
Men en höjning är dock en höjning, sedan kan man kompensera det totala
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
skatteuttaget med andra sänkningar. Det är just vad vi har förespråkat här.
Sänk mervärdesskatten på hotell, restauranger, persontransporter och livs-
medel. Kompensera det med en progressiv inkomstbeskattning genom den
mycket enkla åtgärden att slopa grundavdraget för högre inkomster. Det är
nästan ett slags Columbi ägg i sin enkelhet när det gäller fördelningspoliti-
ken.
Anf. 100 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Herr talman! Det är inte alls aktuellt med någon moms på vård, omsorg
och utbildning. Det var ett teoretiskt resonemang vi förde i replikskiftet,
Lars Bäckström.
Om vi skall kunna påverka EG och förhandla med EG kan vi inte göra det
på våra egna villkor. I en förhandling gäller ju att vi får ta med en del av
våra fördelar och nackdelar, och vi får ta emot en del av EG:s fördelar och
nackdelar.
När det gäller en harmonisering på det indirekta beskattningsområdet går
det ju en klar linje mellan länderna och medlemmarna att man skall ha en
konkurrensneutral beskattning. Det får vi inte med vänsterns sätt att se det.
EG kommer inte att acceptera en sådan åtgärd. Det är bara att konstatera
att den inte är konkurrensneutral, Lars Bäckström.
Andre vice talmannen anmälde att Lars Bäckström anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 101 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja bemöta det som Karl-Gösta Svenson antydde
förut om att det var mer eller mindre löjligt att slopa moms på foder inom
hästsporten. Jag kan upplysa Karl-Gösta Svenson om att det inte är jag som
har skrivit motionen. Det är Anders G. Högmark och Jan-Olof Franzén,
båda moderater och partikolleger till Karl-Gösta Svenson. Om det är någon
som är löjlig, är det väl de. Jag tycker faktiskt inte att motionen är löjlig. Då
hade jag inte stött den.
Ridsporten är faktiskt den näst största idrottsrörelsen i Sverige efter fot-
boll. Det står i motionen att det i dag finns bara en enda idrottsgren i vårt
land där utövarna behöver betala matmoms för sina idrottsredskap, dvs. häs-
tarna. Det ligger ganska mycket i det. Ridsporten engagerar väldigt många
ungdomar, framför allt flickor. Detta stimulerar ju ungdomsverksamheten,
Karl-Gösta Svenson.
Sedan vill jag ta upp detta med fotvården. Vi anser att det är sjukvård och
bör momsbefrias. Det är en förebyggande vård. Man kan däremot begära
att fotvårdarna skall vara legitimerade i framtiden när man momsbefriar fot-
vården. Det finns en motion om detta som jag har tillstyrkt och som också
är skriven av moderater, nämligen Mona Saint Cyr och Margareta Gard. De
vill ha momsbefrielse för fotvården. De är också kolleger till Karl-Gösta
Svenson. Vi vill bifalla den motionen.
Anf. 102 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Herr talman! Jag är mycket väl medveten om vem som har motionerat.
Jag reagerade för texten i reservationen där det står att svensk ridsport står
och faller med om vi skall ha moms på foder till hästar eller inte. Det är ju
horribelt att påstå en sådan sak.
När det gäller fotvården finns det en utredning som jag själv leder, där vi
håller på att utreda dessa frågor. Det kommer svar i sinom tid, förhoppnings-
vis ganska snabbt. Låt oss avvakta den utredningen, så får Peter Kling och
Ny demokrati se vilken ståndpunkt som gäller i framtiden.
Anf. 103 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Jag tackar Karl-Gösta Svenson för att vi kanske får momsbe-
frielse på fotvården så småningom.
Beträffande reservationen är det kanske att ta i, men ibland är det kanske
meningen att man skall ta i litet extra för att få litet tryck på saker och ting.
Men ridsporten står och faller inte med momsen. Det kan jag villigt erkänna,
Karl-Gösta Svenson.
Anf. 104 BERT KARLSSON (nyd):
Herr talman! Det är faktiskt inte lätt att agera i riksdagen, eftersom man
helt tycks blunda för sakargument. När jag hör moderaten Karl-Gösta Sven-
son börjar jag undra om han över huvud taget vet vilka beslut som har fat-
tats.
Man pratar om krångliga system. Ja, vi är förvånade och tycker att det är
mycket krångligt och olämpligt att ha olika momssatser inom turistnäringen.
Det påstås att man sänkte turistmomsen, men man gjorde ett stort undantag.
Det gjordes ett undantag för det som är motorn i turistnäringen, nämligen de
stora parkerna och nöjesfälten. Liseberg, Kolmården och alla andra parker
betalar den höga momsen, medan andra betalar 18 %. Sedan kritiserar man
olika nivåer.
Persontransporter tycks bara vara buss, järnväg och flyg, det som man
åker med som riksdagsledamot. Man tycks glömma att svenskarna faktiskt
åker bil på semestern. Vi har världens högsta bensinpris. Många säger att
det är Italien som har det, men Italien har faktiskt avdrag för turisterna. Vi
har världens högsta pris på bensin.
Det finns en annan momsbelagd bransch, nämligen taxinäringen. Det är
intressant att titta på den, t.ex. när det gäller Stockholmsområdet. Det skulle
ske en avreglering, och pengar skulle komma in till staten. Vad har hänt? I
dag är taxinäringen i stort sett en svart bransch. En taxichaufför tjänar i dag
i genomsnitt 7 000 kr. i månaden. Staten har gått in med lönegarantier på 20
milj.kr. Ändå påstås det att branschen fungerar bra.
Lika dumt är det med turistmomsen. Jag vet inte hur många gånger jag
har stått här och förklarat gång på gång hur det har sett ut under den senaste
tiden. Jag vet inte om Svenson och andra har tittat på statistiken. Sedan 1990
har turistbranschen förlorat 25 % i omsättning. År 1991 var första året som
intänkterna från utlandet minskade totalt sett. Resevalutaintäkterna har
ökat konstant, utom förra året. Det är ganska underligt. Under de tre se-
naste åren har underskottet ökat med 5 miljarder.
Jag kan upprepa hur det ser ut i turistbranschen. Där har varit 1 100-1 200
konkurser och 30 000, kanske fler, har blivit arbetslösa, och det ofta i gles-
bygden. Branschen är kolossalt i kris.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
99
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
100
Jag vill ha svar från Moderaterna hur de tänker att det skall bli med alla
parker som visar underskott. Senast visar Kolmårdens djurpark 6,9 miljoner
i underskott. Skall parken läggas ned, eller skall skattebetalarna betala? Om
skattebetalarna betalar, blir kontentan att de privata parkerna själva får lösa
frågan om hur deras underskott skall finansieras. De kommunala parkerna,
som utgör den största andelen av parkerna, får däremot alltid pengar från
staten.
Jag vill påstå att momsen utgör en kolossal missräkning. Vi har sett hur
det har gått i andra länder. Ofta skylls det på att företrädare för turistnä-
ringen har snackat om att priserna är för höga. Jag har faktiskt kollat detta.
Jag har själv åkt ut i Europa och insett att detta faktiskt är sant. Det är oer-
hört dyrt i Sverige.
Vi kan göra en jämförelse. Disneyland och Liseberg tar ut exakt samma
entréavgifter. Den som har besökt båda parkerna inser att det är horribelt.
Hotell och mat - allt finns till nästan halva priset. Sedan får socialdemokra-
terna säga vad de vill.
Jag tycker att det är att omyndigförklara folk att hävda att det är bran-
schens eget fel eftersom man säger att allt är så dyrt. Det är detsamma som
att säga att folk inte förstår att det är dyrt i Sverige. En del anser tydligen att
de inte fattar det.
Vad kan vi se i annonser? Jo, SAS och alla statliga företag annonserar om
Disneyland, Sevilla, osv. Dessa ställen är naturligtvis momsbefriade - själv-
klart. Folk som skickas ut ur landet skall naturligtvis slippa moms. Men de
som kommer hit skall åka på så mycket moms som möjligt.
Vänsterpartiet tycks inte tro på den svenska företagaren. Då är det verkli-
gen kris i landet.
Om jag skall starta en rörelse, måste jag naturligtvis tro på att det skall bli
en omsättning. Självfallet är det på samma sätt här. Det är bevisat på så
många andra ställen. Irland, t.ex., sänkte sin moms rejält, och turistnäringen
fördubblades på tre år.
Jag har ett argument till. Det sägs att det råder en kris i Sverige och att
turistnäringen därför har minskat i omfattning. Det är underligt. I Norge rå-
der en oerhörd kris. Där har turistnäringen ökat med 10 %. I Danmark li-
kaså. I lågkonjunkturer går turistnäringar och nöjen över huvud taget ofta
mycket bättre.
Karl-Gösta Svenson sade att nollmoms är förbjudet. Då förstår jag inte
varför det inte införs moms för t.ex. cirkus och Folkets park. En folkpark
kan ha ett visst uppträdande utan att moms tas ut, medan t.ex. Liseberg åker
på moms.
Det finns så mycket dumheter med denna moms. Jag har fortfarande inte
fått svar från någon om vad den egentligen har kostat samhället. Det är fråga
om åtskilliga miljarder. Det värsta är att man fortfarande inte har insett hur
illa det är - trots att argumenten och svaren finns.
Anf. 105 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Frågan är inte om vi i Vänsterpartiet tror på svenska företa-
gare eller inte. Det viktiga är att företagarna tror på sig själva i en ekonomi.
Det är inte politiker som skall tro på företagarna, utan det skall företagarna
göra själva. Så fungerar det på marknaden, och det tycker nog Bert Karlsson
också.
Vi i Vänsterpartiet har faktiskt, om Bert Karlsson har observerat det, fö-
reslagit att hotell- och restaurangtjänster skall befrias från moms, alternativt
att det skall vara en lägre nivå. Det enda lilla momentet vi lägger in är att vi
vill finansiera de skattesänkningar vi föreslår. Här kan vi överväga om det
måste ske till hundra procent. Vi kan tänka oss att diskutera den saken. Men
någon typ av finansiering måste göras, och det är vad Bert Karlsson inte vill
göra.
Det är sant att Irland har haft en uppgång i turismen. Irlands ekonomi har
rent allmänt varit på uppgång. Alldeles nyligen gick Irlands ekonomi alldeles
totalt i baklås, och man hade djupa ekonomiska problem. En rad andra åt-
gärder förutom att sänka momsen vidtogs i Irland. Näringen gjorde mycket
själv, och myndigheterna gjorde en samlad insats. Det var fråga om en rad
samverkande insatser.
Danmark har haft en stor ökning i sin besöksnäring. Men Danmark har
haft en generell, hög moms. De enkla sambanden finns inte, de tulipanaro-
sor som löser allt. Jag vet att Bert Karlsson eftersträvar detta. Men det är
krångligt i en komplicerad samhällsekonomi. Jag förstår dock inte kritiken
när vi nu går åt det hållet. Vi är i alla fall överens om rörelseriktningen. Det
blir då litet udda att vända sin kritik mot Vänsterpartiet.
Vi i Vänsterpartiet har i meningsyttringen vid mom. 4 tagit med att vi kan
överväga om det har gjorts en för hård gränsdragning. I vår meningsyttring
på s. 31 hävdar vi att det bör övervägas om även permanenta temaparker
skall befrias från mervärdesskatt. Men först vill vi ha en utredning som tar
fram vad detta kommer att kosta och hur det skall fungera. Det finns faktiskt
en meningsyttring.
Anf. 106 BERT KARLSSON (nyd) replik:
Herr talman! När det gäller temaparker är det ganska enkelt. I stället för
att parkerna skall fungera av sig självt skall stat och kommun subventionera
verksamheten. Det förstår jag inte alls.
Vidare har vi frågan om finansieringen. Det är bara att se på siffrorna. Det
är samhällsekonomiskt förkastligt, idiotiskt, att svenskarna åker från Sve-
rige i stället för att turista i sitt eget land. Om svenskarna stannar i Sverige
och turistar här kommer pengarna Sverige till del.
Alla partier snackar om att dra i gång företagandet. Det var tidigare en
hearing i riksdagen om turistnäringen. Alla företagare var överens om, att
om de fick likvärdiga konkurrensvillkor skulle de klara konkurrensen.
Det har alltid varit ett problem att vi säger en sak i riksdagen men gör
något helt annat. Jag kan berätta vad Jesus sade en gång - för att ta det i
religiösa termer -, problemen fanns nämligen redan på den tiden. Jesus
snackade då med översteprästerna, som till varje pris skulle förstöra för ho-
nom. Han berättade en liknelse, som jag tycker passar bra i riksdagen.
En man hade två söner. Mannen sade till den ena sonen att han måste ut
och arbeta. Nej, svarade sonen. Det ville han inte göra. Men efter en vecka
ångrade sig sonen. Till den andra sonen sade mannen att han måste ut och
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
101
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
102
arbeta. Ja pappa, svarade sonen. Det skulle han göra med en gång. Men han
gick aldrig ut och arbetade.
Ni kan själva fundera på vem som gjorde rätt. Men tyvärr tycker jag att
den här berättelsen har en viss likhet med riksdagen.
Anf. 107 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag ser inte något annat alternativ än att säga till Bert Karls-
son att det som finns att rösta på i kammaren är Vänsterpartiets meningsytt-
ring vid mom. 4.
Anf. 108 BERT KARLSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag tänkte diskutera frågan om finansieringen. Vi har varit
inne på den frågan tidigare, och jag vet att Lars Bäckström var intresserad
av den.
Det fanns ungefär 4-5 miljarder att hämta hem hos alla dem som är
skrivna i andra länder. Men det var inte speciellt många som var intresserade
av att alla i det här landet skall betala skatt. Det är mycket förvånande. Även
det förslaget kommer från en moderat. Alla förslag från Moderaterna tycks
vara löjliga.
Anf. 109 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Herr talman! När man hör Bert Karlsson får man uppfattningen att enbart
momsnivån för turistnäringen i Sverige skulle ha orsakat den volymminsk-
ning som har skett och kanske fortfarande sker. Men Bert Karlsson säger att
det finns andra bidragande orsaker. I hans egen motion hävdar han att Iraks
invasion av Kuwait och andra faktorer, t.ex. dåligt väder, har haft en inver-
kan på turistnäringen i Sverige. Bert Karlsson hävdar själv i sin egen motion
att det är mer än momsnivån som har varit avgörande för utvecklingen av
volymen när det gäller turismen i vårt land.
Vidare har vi frågan om regeringens inställning i frågan. I den bok som vi
alla har fått om Sverige, Europa och skatterna, framgår det klart från finans-
departementets sida att det är samhällsekonomiskt bra med en reducerad
momssats. Men momssänkningen måste naturligtvis finansieras. Det är nöd-
vändigt att vi i Sverige anpassar oss till de nivåer som finns när det gäller
mervärdesskatten i omvärlden. Då blir det förmodligen också dynamiska ef-
fekter. Men i det ekonomiska läge vi befinner oss i är det nödvändigt att alla
skattesänkningar totalfinansieras. Det finns i dagsläget inte utrymme för att
sänka turistmomsen ytterligare.
I höstas, strax före jul, beslöt vi om en sänkning till 18 %, och vi har sett
att det har inneburit klara förbättringar för näringen.
Vidare har vi frågan om den s.k. nollskattesatsen, dvs. teknisk skattskyl-
dighet när det gäller mervärdesskatt. Vad jag kan förstå, måste Sverige som
EG-medlem bredda momsbasen för de områden som i dag är momsbefriade
i Sverige men som ingår i momsbasen i nuvarande EG-länder.
Anf. 110 BERT KARLSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag vet inte var Svenson har sett dessa förbättringar. Jag kän-
ner inte till något i det här landet.
Självfallet är det inte bara momsen som har orsakat nedgången, utan det
är det allmänna kostnadsläget. Men försök att säga till Gyllenhammar att
lönerna skall höjas med 70-80 %. Det är vad momsen motsvarar i turistnä-
ringen. Jag kan lova att han och de andra hade packat och åkt till Spanien
omedelbart. Det hade inte funnits en möjlighet att överleva en dag. Det
kommer inte heller turistnäringen att göra.
Vilket konto skall alla konkurser tas på, och vilket konto skall vara för de
arbetslösa, osv.? Jag kan räkna upp hur många exempel som helst. Men ni
räknar bara på konton hit och dit. Är det inte fråga om ett eget konto, räknas
plötsligt inte pengarna. Om det är kommunerna som betalar, är det inte riks-
dagens problem.
Jag fattar inte att inte ni fattar att hela Sverige faktiskt är vi och ingen
annan. Alla pengar som betalas ut är faktiskt skattebetalarnas pengar. Det
är sedan sak samma om det är fråga om stat, kommun eller landsting.
Det är ofattbart att inte ens Moderaterna tror på de dynamiska effekterna.
Det hade varit en sak om inte Vänstern hade trott på det. Men det är ofatt-
bart när Moderaterna tvivlar.
Anf. 111 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Herr talman! Vi tror på de dynamiska effekterna. Företrädare för bran-
schen har vid en uppvaktning hos mig personligen sagt att de såg klara för-
bättringar när sänkningen skedde från 25 till 18 %. Det är en dynamisk ef-
fekt som har konstaterats i efterhand.
Om turistmomsen skall sänkas ytterligare, Bert Karlsson, för att det i hög
grad skall ske en anpassning till Europa, är det nödvändigt att totalfinansiera
den skattesänkningen.
I det ekonomiska läge Sverige befinner sig i, kan vi inte inteckna en dyna-
misk effekt i framtiden. Då förlorar vi vår trovärdighet inför omvärlden.
Räntorna blir höga, och det drabbar alla drastiskt.
Avvakta och se, och sedan kan vi göra en sänkning när resurserna finns.
Anf. 112 BERT KARLSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag fick inte något svar av Karl-Gösta Svenson. Skall Norr-
köpings kommun, och alla andra kommuner, betala underskottet i par-
kerna? Vem skall betala, och vilket konto skall pengarna tas från?
Anf. 113 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! 60 % av byggkostnaderna är skatter och avgifter! En 80
kvadratmeters lägenhet kostar cirka en miljon att bygga. Av denna miljon
är alltså 600 000 kronor skatter och avgifter.
Sedan byggmomsen höjdes har vi alltmera uppmärksammat problemen
med svartjobb. Dessa är inget som vi kan sopa under mattan, utan de är en
realitet.
Så gott som varje vecka får jag telefonsamtal från, i huvudsak, mindre
byggfirmor. I dessa tider har de som bekant svårt att få jobb över huvud ta-
get, men tyvärr är det ett problem till. De har svårt att få jobbet med kvitto,
särskilt när privatpersoner är beställare. Gör de inte jobbet svart, går kun-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
103
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
104
den till någon annan, och i dessa tider med stor byggarbetslöshet är det inte
så svårt.
Det här är ingen överdrift, och det är heller inte konstigt. En stor del av
de 60 procenten av byggkostnaderna som är skatt kan byggaren och beställa-
ren dela på. Det är naturligtvis svårt att kvantifiera totalt sett hur stor om-
fattning den här verksamheten har, men jag kan ta exempel från min egen
bransch. Jag är fastighetsmäklare.
När fastighetsmäklare i dag säljer en lägenhet eller en villa som är litet
risig, säger de: Det här renoverar du för si och så mycket, svart. Det är van-
ligt att man gör på det sättet, och det är inget som vi kan blunda för.
I Stockholm finns det troligtvis inte någon restaurang som inte fuskar med
skatten på ett eller annat sätt. Att mygla blir under ett alltför högt skatte-
tryck ett konkurrensmedel, ett sätt att klara sig. De som fuskar klarar sig
bättre än de som sköter sig. Nu är skattetrycket så högt, särskilt i de bran-
scher där man vänder sig till privatpersoner, att fusket utbreder sig mer och
mer.
För byggbranschen och småhantverkare har gördetsjälvaren blivit en svår
konkurrent. Skatt på skatt på skatt! Om man räknar ut hur många arbetstim-
mar det går åt för en löntagare att leja en målare som tapetserar om där
hemma, blir effekterna uppenbara. Först skall man betala skatt och med be-
skattade pengar betala skatt en gång till, med högt skattetryck. Det är därför
inte konstigt att många människor väljer att göra saker och ting själva.
Vad vi har att ta ställning till i dag är ett tillkännagivande till regeringen
om problemen med den svarta sektorn och de effekter som blir följden.
Byggmomsen är här ett stort problem, och vi ser fram emot kompletterings-
propositionen för att se om den innehåller någonting.
Om ni tycker som jag - och det gör väl alla, förmodar jag - skall ni rösta
på reservation 6 vid mom. 8.
Herr talman! Som avslutning yrkar jag således bifall till reservation 6 vid
mom. 8.
Anf. 114 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag frågade i mitt inledningsanförande Ny demokrati om
man än en gång hade läst igenom motion Sk617 och om man inte litet grand
skämdes över formuleringarna i motionen. Partiets företrädare i skatteut-
skottet svarade inte, kanske för att han hade haft den goda smaken att inte
underteckna motionen.
Men här är det en partimotion med lan Wachtmeister, ordförande i parti-
gruppen, som första namn, och Dan Erikson i Stockholm är en av dem som
har skrivit under motionen. Visst kan det hända ibland att någon av oss som
enskilda ledamöter lämnar in en motion som är litet slarvig, litet ytlig, men
det är mycket mycket allvarligt när det är en partimotion.
Jag skulle vilja be Dan Eriksson om en förklaring till varför ni har formule-
rat motion Sk617 så som ni har formulerat den.
Anf. 115 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Jag svarar gärna på frågan, men vilken precisering är det
som Inger Lundberg är ute efter? Det vore intressant att veta vad det är
Inger Lundberg vänder sig mot i motionen.
Anf. 116 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Motion Sk617 handlar om begravningsmomsen. I den motio-
nen har ni skrivit bl.a.:
”Skulle inte politiker av alla schatteringar kunna visa sina väljare den re-
spekten att låta dem begravas utan att sticka in sina långa fingrar för att
plocka åt sig skattepenningar.
I en röstmaximerande politikerhjärna kanske åtgärden förefaller överflö-
dig. Den begravda får ju inte rösta—.”
Ni skriver vidare: ”Vi anbefaller en ny väg genom de politiska hjärnvind-
lingarna: tänk på att alla röstande skall begravas.”
Ni har avslutat partimotionen med att skriva: ”För att lugna oroade skatte-
indrivare vill vi meddela att enligt vårt förslag skall medvetslösa även i fort-
sättningen betala moms.”
Visst kan vi skämta här i riksdagen, men skall vi vara plumpa? Och skall
vi ha ett synsätt så grovt som det som uttrycks i denna partimotion? Jag
tycker att det är på sin plats att Dan Eriksson som företrädare för Ny demo-
krati och å sin partiordförandes vägnar ber kammaren men också de verkliga
människor som har röstat på oss, både de som röstat på Ny demokrati och
de som röstat på oss andra, om ursäkt. Det här är rejält dåligt!
Anf. 117 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Jag trodde att diskussionen gällde byggkostnaderna, men jag
skall gärna svara på frågan.
Vi vill avskaffa begravningsmomsen, och det tror vi att en övervägande
majoritet av våra väljare också vill. Sedan kan man alltid diskutera formule-
ringar i motioner, men vi anser att det är innehållet som är viktigt.
Ibland kan det vara bra att ta till tillspetsade formuleringar för att väcka
uppmärksamhet. Det har lyckats i det här fallet, och det är vi inte missnöjda
med.
Andre vice talmannen anmälde att Inger Lundberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 118 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Rubriken på mitt anförande lyder: Ändra momsreglerna för
länsmuseerna, annars spolieras statens kulturpolitiska satsningar.
Skattereformen har inneburit konsekvenser för länsmuseerna som man
inte förutsåg när den genomfördes. Länsmuseerna är stiftelser och har som
sådana inte rätt att göra avdrag för ingående moms, utan momsen belastar
verksamheten som en kostnad. Stiftelsernas huvudmän, som är landsting
och kommuner, har däremot andra, förmånligare momsregler. Detta har fått
två allvarliga konsekvenser.
För det första har de olika momsreglerna fått till följd att flera landsting
allvarligt överväger att göra länsmuseerna till avdelningar i landstingen, för
att på det sättet kunna minska sina anslag till museerna. Som det nu är, måste
nämligen huvudmännen anslå pengar till länsmuseernas momskostnader.
För exempelvis landstinget i Södermanland, som påbörjat sina försök att an-
nektera Södermanlands museum, skulle ett införlivande av museet i lands-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
105
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
106
tinget innebära att landstingets kostnader för museet skulle minska med ca
1 milj.kr. per år.
En sådan skatteplanering från landstingens sida innebär att länsmuseerna
förlorar sin ställning som fria, självständiga kulturinstitutioner. Detta är
orimligt. Det enda rimliga är ju att ändra momsreglerna, inte att permutera
museistiftelser.
För det andra har länsmuseerna under de senaste åren fått ökade statsbi-
drag. Det är en kulturpolitisk satsning som staten har gjort för att stärka den
del av museernas verksamhet som är riktad mot barn- och ungdomskultur,
kulturmiljövård och konstbildning. Tyvärr innebär skattereglerna att mer-
parten av de ökade statliga grundbeloppen går tillbaka till staten i form av
moms. Som exempel kan nämnas Bohusläns museum. Av de fem nya grund-
beloppen på sammanlagt drygt 500 000 kr. återgick 480 000 till staten i form
av moms.
Den enda slutsats som man kan dra av detta är att den kulturpolitiska sats-
ningen på barn- och ungdomskultur, kulturmiljövård och konstbildning har
varit förgäves.
Förutom Ny demokratis motion finns ytterligare tre motioner i samma
ämne av Gustaf von Essen, Moderata samlingspartiet, av Stina Eliasson och
Elving Andersson från Centerpartiet och av Håkan Holmberg, Folkpartiet.
Företrädare för fyra partier har alltså uppmärksammat missförhållandet -
ändå har motionerna avstyrkts.
Detta är obegripligt för mig. Men den här frågan är bara ett av många
exempel på att höger hand inte vet vad vänster hand gör här i huset. Riksda-
gen har beslutat om kulturpolitiska satsningar - satsningar som samma riks-
dag spolierar med ogenomtänkta momsregler.
Jag rekommenderar skatteutskottet att i fortsättningen vidga sina vyer ut
över bordskanten och fatta sina beslut i samklang med andra riksdagsbeslut.
Visar det sig att man fattat ett beslut som fått följder som man inte förutsåg,
borde man kunna rätta till detta. Länsmuseerna och momsen är ett sådant
fall.
Anf. 119 PETER KLING (nyd):
Herr talman! Jag vill för protokollets skull rätta till en sak som har sagts
här i dag. Karl-Gösta Svenson har anklagat mig för att ha skrivit i reservation
12 vid mom. 18 att jag anser att ridsporten står och faller med momsen på
bl.a. hästfoder.
Nu skall jag läsa upp reservationen, så att ledamöterna och publiken får
ta ställning till om jag har sagt att ridsporten står och faller med detta. Reser-
vationen lyder så här:
”Enligt utskottets uppfattning bör man beakta att ridsporten utövas av ett
stort antal ungdomar, kanske främst av unga flickor. Det är ett känt faktum
att flickor har svårare än pojkar att få gehör för sina krav på goda möjlighe-
ter att utöva sport och idrott, och redan detta talar för att samhället bör un-
danröja det ekonomiska hinder för ridsportens utövande som momsbelast-
ningen på hästarnas foder utgör. Därtill kommer den värdefulla sociala in-
sats som görs av ridklubbarna genom att de unga ryttarna fostras att själva
ta ansvar för hästarna. Mot bakgrund härav ställer utskottet sig bakom yr-
kandet i motion Sk644 att begära en översyn av momsreglerna inom ridspor-
ten, främst momsen på hästfoder. Riksdagen bör göra ett uttalande av denna
innebörd.”
Det är vad som står i min reservation nr 12, Karl-Gösta Svenson.
Anf. 120 DAN ERICSSON i Kolmården (kds):
Herr talman! Det är nog mer som borde ha rättats till än det som Peter
Kling sade när det gäller uppgifter som kommer från Ny demokrati. Jag rea-
gerade på litet avstånd från debatten, när Bert Karlsson påstod saker om
Kolmårdens djurpark som definitivt är oriktiga. Situationen för landets djur-
parker är nog tillräckligt tuff ändå, utan att det skall behöva lämnas felaktiga
och negativa uppgifter om dem.
Det förhåller sig alltså inte på det sätt som Bert Karlsson sade angående
förlusterna för Kolmårdens djurpark. Det Bert Karlsson sade om kommu-
nala bidrag är inte riktigt. Kommunen ger inga bidrag till djurparken, för
kommunen har sannerligen en tuff situation att klara ändå. Jag tycker att
Bert Karlsson borde ägna sig mer åt sina egna angelägenheter än åt att göra
felaktiga beskrivningar av andras verksamheter.
Jag har en egen motion som just handlar om djurparker, och jag noterar i
betänkandet att Vänsterpartiet i handling går längre än vad Ny demokrati
gör när det gäller momsbefrielse för djurparker. Så inte heller på den punk-
ten har Ny demokrati levt upp till vad partiet tidigare har hävdat.
En utredning har tillsatts för att försöka klara ut om det går att åstad-
komma en nedsättning av momsen för exempelvis djurparker eller kanske
t.o.m. få dem momsbefriade. Jag avvaktar resultatet av den utredningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (vissa tjänster inom sjukvårdsområdet, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 128 för reservation 1 av
Lars Hedfors m.fl.
Mom. 2 (mervärdesskatten på livsmedel)
Utskottets hemställan bifölls med 283 röster mot 13 för meningsyttringen
av Lars Bäckström i motsvarande del.
Mom. 3 (hotell- och restaurangtjänster m.m.)
Först biträddes reservation 2 av Peter Kling med 29 röster mot 19 för me-
ningsyttringen av Lars Bäckström i motsvarande del. 244 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 256 röster mot 23 för reserva-
tion 2 av Peter Kling. 14 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Undantag från
skatteplikt till mer-
värdesskatt för
vissa tjänster inom
sjukvårdsområdet,
m.m.
107
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
108
Mom. 5 (persontransporter)
Först biträddes reservation 3 av Lars Hedfors m.fl. med 112 röster mot 13
för meningsyttringen av Lars Bäckström i motsvarande del. 172 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av
Lars Hedfors m.fl. - genom uppresning.
Mom. 8 (byggnadsarbeten)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 23 för reservation 6 av
Peter Kling.
Mom. 10 (Nidingens dubbelfyr)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mod 26 för reservation 8 av
Peter Kling.
Mom. 14 (alternativ vård m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 23 för reservation 9 av
Peter Kling. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande vid morgondagens arbetsplenum.
Anf. 121 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1991/92:JoU12 Statsbudgeten för budgetåret 1992/93 (jordbruksdeparte-
mentet) (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 122 ÅKE SELBERG (s):
Herr talman! Det svenska jordbruket genomgår för närvarande en mycket
omfattande avreglering och omställning. Det bör lägga en god grund för en
fortsatt livskraftig jordbruksnäring. Initiativet till omställningen togs av den
socialdemokratiska regeringen. Men enigheten var stor om behovet av en
omställning.
Vid utskottsbehandlingen av regeringens proposition skedde också en del
förändringar i förhållande till förslaget, men när beslutet fattades av riksda-
gen var det mycket stor och bred politisk enighet bakom förslagen, och det
är ju tillfredsställande.
Men just därför är det förvånande att det tycks ha gått grus i omställnings-
maskineriet. Det finns i dag en stor oro bland lantbrukarna för hur det egent-
ligen skall gå med omställningen och det fortsatta arbetet. Det framgår tyd-
ligt när man läser tidningen Land. Besked och riktlinjer efterlyses från rege-
ringens sida och från jordbruksminister Karl Erik Olsson.
Bönderna känner sig många gånger svikna och övergivna. Man måste då
ställa sig frågan: Är det kanske en logisk följd av en del uttalanden och utfäs-
telser som gjordes av bl.a. den dåvarande oppositionspolitikern Karl Erik
Olsson i valrörelsen? Då var kanske det viktigaste målet att lägga grunden
för och nå ett regeringsskifte.
Vi socialdemokrater beklagar att ett av syftena med omställningen - att ge
bönderna klara spelregler inför framtiden - med detta också förfuskats. Det
är viktigt att regeringen nu klargör sin avsikt, som ändå uttrycks i budgetpro-
positionen, jordbruksbilagan, som vi nu skall behandla, nämligen att beslu-
tet om omställningen ligger fast.
Men efter en så omfattande reform som omställningen av livsmedelspoliti-
ken är uppföljningen en mycket viktig sak. Regeringen har tillsatt en om-
ställningskommission - nu gäller det för den kommissionen att börja arbeta
på allvar och att se till att riksdagen får rapporter om hur omställningen fort-
går. Om någonting går fel och inte svarar mot intentionerna i beslutet är det
viktigt att korrigeringar sker snabbt, men de skall naturligtvis följa de princi-
per som vi lade fast i riksdagsbeslutet.
Naturligtvis innebär omställningen av jordbruket påfrestningar för de
människor som lever på landsbygden och som har sin sysselsättning inom
näringen. Men förändringar är också utmaningar och tillför nya möjligheter
till utveckling av den svenska landsbygden och den svenska jordbruksnä-
ringen. För att ta till vara dessa möjligheter föreslår vi i en motion en ökad
satsning på utbildning, forskning och utveckling inom naturbruket.
Det finns i dag naturbruksskolor i våra län. Dessa bör nu bli bas för upp-
rättandet av gröna utbildningscentra genom att nya utbildningslinjer tillförs.
Det finns i dag ett stort intresse för utbildning inom t.ex. hästsport, djurvård
och miljökunskap. Här finns nära beröringspunkter med utbildningen inom
lantbruket. Det ökar elevunderlaget och ger därmed eleverna större valfri-
het när det gäller utbildningslinjer. Därför bör regeringen i arbetet med nya
läroplanen se till att inrättande av gröna utbildningscentra möjliggörs.
För att vi skall kunna upprätthålla en animalieproduktion är det viktigt att
det finns en fungerande avbytartjänst. En sådan är viktig också för att många
jordbrukare skall kunna leva ett socialt acceptabelt liv. Det gäller kanske
framför allt de mindre jordbruksföretagen. Det är viktigt att vi ger de männi-
skorna möjligheter till semestrar och helgledigheter, och då måste vi lösa
problemet med avbytartjänsten. Under tiden fram till 1995, då prisregle-
ringen slutgiltigt skall vara avskaffad, måste regeringen och näringen ta ett
ansvar för att ett nytt system för arbytarverksamheten utarbetas.
För både producenter och konsumenter är det av stort intresse att det finns
en fungerande veterinärorganisation över hela landet. Den svenska veteri-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
109
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
110
närorganisationen är relativt väl utbyggd och av hög kvalitet, men trots allt
finns det problem, kanske främst i glesbygden och kanske mest markerat i
de nordligaste länen med de långa avstånden.
För att uppnå intentionerna med småskalig produktion och förädling i
glesbygd är det viktigt att vi har en fungerande veterinärorganisation och att
kostnaderna för den är rimlig. Av den anledningen är det rimligt att veteri-
närorganisationen utreds, och det sker ju nu. Men i avvaktan på utredning-
ens förslag bör djursjukvårdsavgiften inte höjas, vilket föreslås i budgetpro-
positionen.
En annan fråga som Socialdemokraterna har tagit upp i motionerna är fis-
kevårdsavgiften. Sport- och fritidsfiske är en populär fritidssysselsättning för
många människor i vårt land. Inte minst viktigt är att sportfisket ökar männi-
skornas medvetande om vikten av ett aktivt naturvårdsarbete. Tillsammans
med miljö- och naturvården är fiskevården avgörande för utvecklingen av
möjligheterna till sportfiske. Fortsatta insatser till stöd för utvecklingen av
sportfisket är därför angelägna.
Behovet av resurser till detta är stort, och den socialdemokratiska rege-
ringen tog initiativet till en utredning om införande av en allmän fiskevårds-
avgift. Vi har fått förslagen, och vi kan nu med förvåning konstatera att den
borgerliga regeringen inte har för avsikt att medverka till införande av en
fiskevårdsavgift. Jag vill därför ställa frågan hur regeringsföreträdarna har
tänkt sig att i framtiden finansiera fiskevården. Nu sker det en halvering av
avgiften, nästa budgetår kommer den att helt utgå.
Omställningen genomförs i flera steg. Det första steget består av avregle-
ringen som nu genomförs. I det andra steget skall gränsskyddet behandlas.
Enligt beslutet skall det andra steget tas när GATT-förhandlingarna är ge-
nomförda. För näringen är det viktigt att från konkurrenssynpunkt vara så
väl rustad som möjligt inför ett medlemskap i EG. Därför är det nödvändigt
att vi nu också börjar förbereda näringen för den konkurrenssituation som
kommer att råda inom EG. Det kan vi göra inom ramen för det livsmedels-
politiska beslutet.
Skogsbruket är en av våra absolut viktigaste och mest betydelsefulla nä-
ringar. Skogsnäringen har lagt grunden till vårt välstånd och vår välfärd. För
närvarande utreds detta av en skogspolitisk kommitté, tillsatt av den social-
demokratiska regeringen, som skall lägga fram sina förslag inom några må-
nader. Därför är det förvånande att regeringen nu går in och gör avsevärda
ingrepp i skogspolitiken innan kommittén är klar med sitt arbete.
När vi socialdemokrater hade regeringsmakten blev vi anklagade för att
skogsvårdsavgiften var en ren beskattning. Men under den tiden klarade vi
ändå stödet till skogsbilvägar, olika skogsvårdsåtgärder, osv. Nu flyter skogs-
vårdsavgiften in samtidigt som bidragen tas bort. Nu, efter det att vi har be-
handlat budgetpropositionen, kan man säga att det är befogat med kritik för
att skogsvårdsavgiften är en skatt. Varför är de borgerliga ledamöterna, som
tidigare argumenterade så högljutt, nu så tysta?
Var finns näringen? Varför är det så tyst från LRF? Det handlar i alla fall
om åtskilliga miljoner.
När det gäller försurningen menar vi socialdemokrater att det är en
mycket angelägen fråga; våra skogar påverkas och t.o.m. dör. Samma ut-
veckling kan man se i våra sjöar. Vi menar att det är osäkert om den höga
ambitionsnivå när det gäller kalkningsprogrammet som vi antog i samband
med 1991 års miljöpolitiska proposition kan upprätthållas. Vi vill därför till-
föra ytterligare 7 milj.kr. för ytterligare skogsmarkskalkning.
Den översiktliga skogsinventeringen har visat sig ha stor betydelse. Den
har också gett de positiva effekter som var avsikten och som förväntades vid
införandet.
Nu föreslår regeringen en kraftig neddragning. Från Socialdemokraternas
sida menar vi att ÖSI-verksamheten skall fortsätta och fullföljas inom den
tidsperiod som från början var avsedd, nämligen fram till 1994.
För att den svenska skogsindustrin skall kunna behålla sin konkurrens-
kraft krävs hög kvalitet på dess produkter. Skogen är en färskvara. Det är
den som utgör råvaran. Enligt industrin bör den transporteras utan mellan-
lagring, vilket både sänker kostnaden och höjer kvaliteten. För att nå det
målet behöver man ett bra skogsvägnät.
Ett ordnat byggande av skogsvägar kräver, förutom samordning av mark-
ägarnas intressen, att man i ökad grad beaktar andra markanvändningskrav.
Den framtida skogsvägsutbyggnaden måste i större utsträckning miljöanpas-
sas, och man måste ta hänsyn till andra intressen. För att detta skall kunna
ske på ett bra sätt förutsätts god kunskap och kompetens när det gäller pla-
nering och projektering samt insikt i natur-, ekologi- och miljöfrågor.
Jag skulle vilja veta hur regeringens representanter i framtiden tänker fi-
nansiera byggandet av skogsbilvägar utan skogsvårdsavgift.
Med vad jag anfört yrkar jag bifall till de socialdemokratiska reservatio-
nerna 1, 2, 3, 5 och 6.
Anf. 123 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Herr talman! I fyra motioner av lika många partier hävdas det att yrkesfis-
kare som använder bensindrivna fiskebåtar borde ha möjlighet att få återbä-
ring, dvs. restitution av bensinskatt. Denna möjlighet har de haft sedan
1920-talet, men den togs bort i mitten av 1980-talet. Alla motionärerna öns-
kar återinföra denna rätt.
Det borde vara en enkel match att ge yrkesfiskarna rätt att t.ex. dra av
bensinskatten i sin deklaration. På så sätt skulle man också slippa en onödig
administration.
I betänkandet avslås denna begäran rätt och slätt med att: denna rätt har
sedan lång tid upphört. Därför avstyrks motionerna.
Motionerna innehåller ungefär samma argumentation. Först rättvisekra-
vet: Det är inte rimligt att fiskare med bensindrivna båtar skall ha andra vill-
kor än de som använder dieseldrivna båtar. Vidare säger man att det är önsk-
värt att stimulera sysselsättning i glesbygd; det är ju oftast där detta kustfiske
äger rum. Dessutom är det så att dessa yrkesfiskare drar med sig andra ar-
betstillfällen i glesbygden, såsom varv, verkstäder, redskapstillverkare, etc.
En del av motionerna innehåller frågor som: Varför skall dessa fiskare be-
tala vägskatt?
Herr talman! Eftersom det finns fyra motioner borde det också finnas en
gedigen majoritet för bifall i kammaren. För det kan väl inte vara så att den
enda orsaken till att motionärerna väckte dessa motioner var att få publicitet
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
111
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
112
i branschorganet Yrkesfiskaren. Denna tidskrift gjorde nämligen stor affär
av just dessa motioner i februari och mars. Man klappade motionärerna på
axeln och skrev att det är bra att vi har insiktsfulla riksdagsmän. En av motio-
närerna är dessutom ledamot av jordbruksutskottet, men han lämnade bor-
det när detta beslut fattades. Varför han gjorde det, kan jag bara gissa.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna Jo407 av socialdemokraterna
Sven-Gösta Signell, Birger Rosquist, Jan Fransson, Karl-Erik Svartberg och
Christer Skoog, Jo420 av kristdemokraten Åke Carnerö, Jo425 från modera-
terna Leif Carlsson och Bertil Danielsson samt Jo428 av mig själv, Peter
Kling och Dan Eriksson i Stockholm från Ny demokrati.
Bifall yrkas således till reservation nr 4, mom 49.1 övrigt bifall till utskot-
tets hemställan.
Det skall bli intressant att se om motionärerna yrkar bifall till sina egna
motioner. Om inte blir det ännu intressantare att se deras förklaringar i nästa
nummer av Yrkesfiskaren.
I ärlighetens namn vill jag påpeka att jag själv har avstyrkt en motion från
Ny demokrati, som handlar om införande av fiskevårdsavgift. Detta har
skett i samförstånd med Dan Eriksson, som har väckt motionen. Han kom-
mer senare, som sista talare på listan, att motivera varför vi har handlat på
det sättet.
Anf. 124 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas budgetpropositionen i de
delar som rör jordbruket, skogsbruket och fisket. Det var naturligtvis med
stor spänning som vi såg fram mot den nya regeringens första budget på detta
område. Jag måste för min och Vänsterpartiets del säga att vi blev rätt be-
svikna. Vårt samlade intryck är att det inte finns något av framtidsinriktning,
ingenting av vision och utveckling för det svenska jordbruket i den här bud-
getpropositionen, utan det handlar om att man för en näring som på många
sätt redan är hårt trängd kommer med ytterligare åtgärder som försvårar si-
tuationen. Det är vi naturligtvis mycket besvikna över.
Därför finns det till betänkandet fogat en meningsyttring, som på en rad
punkter innehåller förslag som avviker från regeringens proposition. Tyvärr
har vi inte fått någon majoritet i utskottet för att stödja dessa förslag. De
förändringar som utskottet föreslår riksdagen att besluta om kan verka mar-
ginella i förhållande till regeringens förslag. Men de är inte marginella för
dem som är berörda. För dem är det ju angeläget att riksdagen går ifrån rege-
ringens förslag när det gäller utsädeskontrollen och att man framhåller vik-
ten av att garantera resurser för ombildning av fiskevårdsföreningar till fis-
kevårdsområdesföreningar.
På det stora hela är detta marginella förändringar i förhållande till rege-
ringens proposition.
Det sades i propositionen, och utskottet håller med om, att det livsmedels-
politiska beslutet om omställning från 1990 ligger fast. Vid det här laget kan
man konstatera att det väl är det enda som ligger fast på jordbrukets område.
I övrigt har ju i stort sett alla förutsättningar för det svenska jordbruket för-
ändrats.
En majoritet i riksdagen har beslutat att Sverige skall ansöka om medlem-
skap i EG, vilket radikalt förändrar förutsättningarna för det livsmedelspoli-
tiska beslutet. Vi har fattat ett beslut om avreglering - ett beslut som hade
ett mycket brett stöd i riksdagen och som betyder att vi i rask takt avlägsnar
oss från EG:s jordbrukspolitik, som är mycket reglerad. Nu har en majoritet
i riksdagen - Vänsterpartiet tillhörde inte den majoriteten - beslutat att Sve-
rige skall ansöka om medlemskap i EG. Det betyder att det svenska jordbru-
ket först genomgår en snabb omställning från ett regleringssystem, för att
några år senare kastas in i ett nytt. Detta skapar naturligtvis problem och
borde redan för länge sedan ha lett till förnyad och intensifierad diskussion
om konsekvenserna för den svenska omställningen av jordbruket.
Det är med beklagande jag konstaterar att det först är nu på sista tiden
som den omställningskommission regeringen har tillkallat har kommit i gång
med sitt arbete. Redan när beslutet fattades i riksdagen 1990 fanns förslag,
bl.a. från Vänsterpartiet, om att man redan från start skulle ha en sådan
grupp, som noggrant följde upp beslutet och kunde föra diskussioner och
föreslå åtgärder om så var befogat.
Jag tror fortfarande att det hade varit bra om riksdagen redan 1990 hade
beslutat om att tillsätta en sådan grupp.
Problemet i grunden är naturligtvis att EG:s jordbrukspolitik är dyr och
dålig. Vi borde ha ambitionen att påverka EG, vare sig vi är medlemmar
eller inte, till att förändra sin jordbrukspolitik. EG borde bli öppnare i för-
hållande till jordbruksproduktionen i de tidigare östeuropeiska länderna
som nu möter stora problem med att få avsättning för sina produkter. Man
skulle också behöva bli öppnare i förhållande till livsmedels- och annan jord-
bruksproduktion i tredje världens länder som också söker exportmarknader,
men som inte når dem på några som helst rimliga villkor och som därför har
mycket svårt att hävda sig.
Samtidigt skall vårt jordbruk trots allt - om vi nu kommer med i EG - leva
med den jordbrukspolitik EG har. Vi kan inte ha en helt egen linje. Det är
komplicerat att på samma gång försöka anpassa vårt jordbruk så att det kan
överleva och samtidigt ha ambitionen, vilket vi bör ha, att i global mening
avreglera de rika ländernas jordbrukspolitik.
Det är i alla fall min förhoppning att riksdagen senast till hösten skall få
ett förslag från regeringen. Det måste komma då om det skall finnas någon
som helst chans för de svenska jordbrukarna att få reda på vilka villkor som
skall gälla. Det är redan nu mycket sent. Det borde redan ha funnits förslag.
Nog om detta.
I meningsyttringen har vi från Vänsterpartiet föreslagit en lång rad åtgär-
der som vi tror är helt nödvändiga.
Vi har t.ex. föreslagit - ursprungligen kom förslaget från lantbruksstyrel-
sen - att man skulle inrätta ett investeringsbidrag för dem som vill investera
i förbättrade djurmiljöer med anledning av de krav som den nya djurskydds-
lagen ställer. Vi menar att i detta läge av låg sysselsättning har möjligheterna
till ett sådant investeringsbidrag, hur det nu skulle utformas, också betydelse
ur sysselsättningsaspekt. Det skulle vara en av de åtgärder som behövs för
att minska de enorma problem vi nu har med arbetslöshet.
Det skulle också visa Sveriges jordbrukare att det från statsmaktens sida
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
113
8 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
114
finns ett förtroende och en uppfattning om att jordbruket är en viktig näring
som skall förbereda sig för att ha en verksamhet även i framtiden.
En sådan åtgärd skulle naturligtvis också innebära ett snabbare införande
av ett förbättrat djurskydd.
Det finns någonting som heter det särskilda åtgärdsprogrammet, som har
haft sin tillämpning inom stödområdet i norra Sverige. Vi har föreslagit att
det skall utvidgas och gälla hela landet. I stället föreslår nu regeringen i annat
sammanhang att det skall avskaffas.
Detta program är en summa pengar avsatta för att användas flexibelt av
de lokala myndigheterna, som har insikt i de lokala förhållandena. Det är
alltså inte den typen av anslag som varit så vanlig inom jordbrukspolitiken,
där riksdagen eller myndigheter på högsta nivå bestämmer ganska detaljerat
vad som skall ske på olika håll i landet. Här har resurser avsatts för att främja
en utvecklingsverksamhet som ligger i nära anslutning till jordbruket på en
gård, t.ex att man satsar på en vidareförädling.
En del av dessa pengar har specialinriktats på kvinnors sysselsättning och
projekt där kvinnor utvecklat egen företagsamhet eller sysselsättningar nära
jordbruket. Fast dessa summor varit mycket små i förhållande till det totala
anslaget har de haft en oerhört positiv betydelse.
Vi tycker att detta är mycket viktigt ur sysselsättningssynpunkt, men också
därför att man med hjälp av denna typ av medel kan fånga upp förslag om
att utveckla nya s.k. nischproduktioner eller nya verksamheter. Man kan
stödja dem och se till att de får en god chans att överleva.
Vi har tyckt att det är ett av de bästa sätten samhället kan använda om
man vill satsa på ett framtidsinriktat jordbruk, där man ger möjlighet för
brukarna att få gehör för sina egna idéer. Man har här från samhällets sida
inte haft ambitionen att styra, ställa och dona och tala om precis hur allting
skall se ut.
Om vi återigen skall se på det internationella perspektivet kan vi konsta-
tera att detta är en typ av resurser som är förenlig med såväl EG:s jordbruks-
politik som med de troliga väntade GATT-besluten på området.
Jag beklagar mycket att inte utskottets majoritet har funnit det värt att
stödja detta förslag. Denna mycket värdefulla verksamhet kommer dels inte
att utvidgas till hela landet, dels inte ens att få finnas kvar inom det s.k. stöd-
området.
I propositionen berörs också frågor som har med skogspolitiken att göra.
Jag vill yrka bifall till den del av vår meningsyttring som berör mom. 41 Byg-
gande av skogsbilvägar. John Andersson kommer senare i debatten att argu-
mentera och förklara varför vi har lämnat detta förslag. Han kommer också
att ta upp våra förslag som rör djursjukvårdsavgiften.
Jag vill redan nu yrka bifall till vår meningsyttring i den del som berör
mom. 64 och som just handlar om djursjukvårdsavgiften.
Det finns många punkter att ta upp i vår meningsyttring. Vi står självfallet
bakom dem alla, men jag kommer inte att yrka bifall till dem alla. Tiden
räcker inte till för en diskussion kring dem.
Men en punkt tycker jag är viktig att ta upp. Den har att göra med alterna-
tiv odling eller ekologiskt lantbruk, som man numera själv ofta presenterar
det som. Detta ekologiska lantbruk är en väldigt liten del av Sveriges jord-
bruk. Det är fantastiskt stimulerande dels att detta jordbruk har en mycket
god djurhållning om man ser det ur djuretisk synvinkel, dels att det också har
en mycket positiv miljöpåverkan, till skillnad från vad det konventionella
jordbruket ibland har. Det tredje och mest fantastiska är den framtidstro och
optimism som präglar den alternativa odlingen. Medan man på många andra
håll inom jordbruket möter en negativ känsla, en känsla av att jordbruk inte
är någonting att satsa på, är det precis tvärtom med alternativodlingen.
Man har en ökad efterfrågan på sina produkter. Problemet är inte att man
producerar överskott som man inte kan bli av med, utan att man får fram för
litet för att kunna komma fram i stor skala när det gäller avsättningen av
produkterna.
Det är viktigt att samhället gör sin insats för att man skall få de efterföl-
jande leden bättre, de som har att göra med vidareförädling, distribution och
marknadsföring. I det livsmedelspolitiska beslutet fanns en stor summa
pengar avsatt för rådgivning och information i samband med omställning av
jordbruket. Vänsterpartiet menar att det vore rimligt att specialdestinera 10
miljoner av de pengar som avsatts för nästkommande budgetår till den alter-
nativa odlingen för att hjälpa den att lösa problemen i senare led och bygga
upp en förbättrad kontroll av sina produkter.
Alternativodlarna själva har satt upp som ett mål att år 2000 skall 10 % av
det svenska jordbruket vara alternativodlat. Det är en hög ambition, men
jag tror att de har stora förutsättningar att lyckas med den. Det skulle vara
till stort gagn för näringen som helhet, men också för hela vårt land, för kon-
sumenterna och för alla som värnar om god miljö och god djurhållning.
Jag noterade med glädje att i en annan proposition som vi nu behandlar i
riksdagen, om vissa jordbrukspolitiska frågor, antyds åtminstone från rege-
ringens sida att en ökad satsning på alternativ odling kan vara någonting som
den omställningskommission skall arbeta med som jag nämnde tidigare. Det
välkomnar vi mycket. Men vi menar att det också borde funnits utrymme för
att i de avsatta budgetmedlen prioritera arbetet med den alternativa od-
lingen.
Jag vill yrka bifall till vår särskilda meningsyttring i den del den berör
mom. 26 som handlar om dessa ökade resurser.
Herr talman! Jag har redan tagit en del tid i anspråk som jag inte hade
tänkt mig, och jag skall därför nöja mig med vad jag här har sagt. Vi står
alltså bakom alla delar i vår meningsyttring, men vi yrkar bifall bara till några
av dem.
John Andersson kommer senare i debatten att ta upp frågor som gäller
djursjukvården och skogspolitiken.
Anf. 125 CHRISTER WINDÉN (nyd) replik:
Herr talman! Jag har tydligen begått ett formellt fel i mitt första anför-
ande. Jag vill klargöra mitt yrkande. Jag yrkar bifall till reservation 4, vilken
innebär stöd för de motioner jag räknade upp i mitt huvudanförande. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Jag ber också om Annika Åhnbergs överseende med att jag utnyttjar min
rätt att replikera på henne till detta meddelande.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
115
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
116
Anf. 126 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Låt mig inledningsvis slå fast att jordbruket är en viktig nä-
ring i Sverige. Det är viktigt för vår försörjning med livsmedel. Vi produce-
rar i Sverige livsmedel av mycket hög kvalitet. I ett internationellt perspektiv
håller våra livsmedel en mycket bra kvalitet.
Vi kan också, om vi vill och om vi utvecklar den sidan mer, producera
miljövänlig energi i ganska stor utsträckning. Det är också en viktig del i den
omställning jordbruket står inför och håller på med.
Jordbruket är också en förutsättning för att vi skall kunna behålla öppna
landskap och mot den bakgrunden ha en möjlighet att exponera vårt sam-
hälle i turistnäringen, som diskuterades i det föregående ärendet om skatte-
frågor. Även ur den synpunkten har jordbruket en stor betydelse. Det är
också av stor betydelse för att vi skall kunna behålla en levande landsbygd.
År 1990 fattade vi ett beslut som skulle ge förutsättningar för en långsiktig
jordbrukspolitik och som skulle ge bönderna långsiktiga besked. Jag håller
med Åke Selberg om att den avreglering och den omställning som vi då fat-
tade beslut om skulle skapa förutsättningar för ett livskraftigt jordbruk. Som
Annika Åhnberg sade ändrades också en del av de förutsättningar som låg i
detta beslut i och med att vi fattade beslut om att söka medlemskap i EG,
eftersom EG inte beter sig riktigt på det sätt som vi kanske förutsatte då vi
fattade det jordbrukspolitiska beslutet.
Vad som också har skapat vissa svårigheter är att den GATT-överenskom-
melse som alla väntar på inte har kommit till stånd. Också det var en förut-
sättning som låg i det beslut vi fattade 1990. En grundsten i beslutet var bl.a.
en ömsesidighet i fråga om våra och omvärldens exportsubventioner och i
fråga om behandlingen av jordbruket i olika avseenden. Regeringen har nu
tillsatt en omställningskommission, som skall behandla de här frågorna och
se vad som krävs för att vi skall klara den här anpassningen, och man kom-
mer sedan att lägga fram förslag om de korrigeringar som är nödvändiga.
Precis som Vänsterpartiet menade vi i Centerpartiet att en omställnings-
kommision borde ha tillsatts redan 1990. Vi har nu fått en sådan kommis-
sion, och jag är glad för det, även om jag inte är glad över att vi blev tvingade
till det; det hade varit bättre om det inte hade behövts.
Vi har i Centerpartiet också andra synpunkter som är viktiga i det här sam-
manhanget, nämligen att vi borde ha en ömsesidighet när det gäller export-
subventioner, när det gäller möjligheten för svenskt jordbruk att exportera.
Vi har också haft synpunkter på att det inlösningspris för spannmål som finns
inom EG och som vi så att säga håller på att ta bort ändå borde ses över och
att man borde kunna skapa förutsättningar för ett system i Sverige som är
något mer likvärdigt systemet inom EG. På det sättet kan jordbruket vara
den resurs som vi vill att det skall vara när det gäller livsmedelsproduktion
som grundar sig på miljövänliga råvaror. Jag kan till min glädje konstatera
att partier både inom och utom regeringen nu delar vår uppfattning på den
punkten. Det är därför med en viss tillfredsställelse man kan se framtiden
an.
Jag skulle också i det här sammanhanget vilja ge en synpunkt på konkur-
renslagstiftningen, eftersom det arbetas med en ny sådan. Precis som i fråga
om det jordbrukspolitiska beslutet 1990 är det viktigt att denna lagstiftning
gör det möjligt att även fortsättningsvis bedriva en kooperativ verksamhet i
Sverige och att de företag vi har på det här området kan gå starka in i en
situation där vi kanske blir medlemmar i EG. Det är viktigt.
I det här betänkandet tas upp en del av förutsättningarna för att de här
frågorna skall kunna lösas. I övrigt kommer vi tillbaka till detta i en proposi-
tion litet senare. Det som har tagits upp i propositionen och i ett antal motio-
ner har behandlats i betänkandet.
Jag skall kommentera en del av de synpunkter som har tagits upp under
dagens debatt, och jag börjar med frågan om djurmiljön. Djurmiljön i Sve-
rige är bra, och vi har en lagstiftning som är bra. Det är riktigt att detta föror-
sakar kostnader för jordbruket. Den saken har tagits upp av jordbruksut-
skottet i flera sammanhang. Meningen är ju att jordbruket skall kunna få
kostnadstäckning för nya marknader, och det är också förutsättningen för
den jordbrukspolitik vi driver.
Också avbytarverksamheten har tagits upp. Jag vill understryka det som
redan har sagts, att det är oerhört viktigt att den verksamheten kan fungera
även framgent. Det finns utredningar om detta. I dag bekostas verksamhe-
ten delvis av budgetmedel, och jag tror att det är ganska nödvändigt med en
social satsning från samhället även framgent.
Det är oerhört viktigt att vi kan behålla den distriktsveterinärsorganisa-
tion vi har ungefär på samma sätt som i dag. Åke Selberg nämnde att det är
ett bekymmer för dem som har långa avstånd och där det är glest mellan
jordbruken eller besättningarna, så att distriktsveterinärerna få åka lång
väg, men det finns ju faktiskt en post i budgeten på över 2 miljoner som skall
hjälpa till att betala kostnader för avlägset belägna djurägare.
Djursjukvårdsavgiften är inte något som jag precis älskar, men vi har ställt
oss bakom förslaget i brist på andra sätt att klara den finansiering av budge-
ten som måste till. Man skall emellertid inte heller överdriva och säga att det
blir förskräckligt dyrt. Jag är själv djurägare och har haft veterinären på be-
sök flera gånger under de senaste veckorna. Jag har också anlitat rörmokare
och andra entreprenörer, och i jämförelse med dessa är ju faktiskt veterinä-
ren billig att anlita. Givetvis skall vi se till att veterinärorganisationen funge-
rar också framgent.
Skogsbruket är naturligtvis en viktig näring i Sverige. Det är en stor och
viktig inkomstkälla för Sverige som nation. Vår handelsbalans skulle se fruk-
tansvärd ut om vi inte hade möjlighet att sälja produkter från skogen. Det
privata skogsbruket är en viktig del i detta, liksom naturligtvis alla andra de-
lar av skogsbruket.
Den nuvarande regeringen har i det här sammanhanget vidtagit en viktig
åtgärd, nämligen att slopa skogsvårdsavgiften. Den försvann till hälften den
1 januari 1992, och den försvinner i sin helhet den 1 juli 1992. Detta får na-
turligtvis konsekvenser budgetmässigt. Att man då också tar bort anslaget
till skogsvägar är ju ingen katastrof. Vi anvisar också i betänkandet en del
andra vägar att gå för att klara finansieringen, exempelvis direktavskrivning.
Det är saker som får tas upp litet längre fram, framför allt av den skogspoli-
tiska utredningen.
För det kommande årets verksamhet finns det pengar i budgeten. Det är
för nya projekt som det inte finns några nya pengar.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
117
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
Kalkning är naturligtvis någonting viktigt, och kalkning av skogsmark är
också viktig. Det har under ett antal år bedrivits en försöksverksamhet. Den
är nu i princip avslutad och skall utvärderas. I samband med förra årets be-
handling av de här frågorna fick vi mer pengar till kalkning tack vare att vi
den gången hade en opposition som i riksdagen såg till att anslaget till kalk-
ningen blev större än vad den socialdemokratiska regeringen hade föreslagit.
Den skogskalkning som då skedde skulle bestå i dåvarande omfattning
och inte minskas under utvärderingstiden. Så har också skett i och med den
här budgeten. Man behåller kalkningsanslagen på den höga nivå som vi
lyckades åstadkomma förra året, och även den skogsmarkskalkning som
fanns föregående år behålls i avvaktan på den utvärdering som skall göras
och de förslag som kommer från den skogspolitiska utredningen.
Försurningsfrågorna är naturligtvis viktiga, kanske t.o.m. avgörande, för
att vi i framtiden skall kunna ha en skogsnäring av samma dignitet som vi nu
har. Det är frågor som vi är mycket engagerade i och som regeringen kom-
mer att lägga fram förslag om så snart utvärderingen är klar.
Den socialdemokratiska reservationen är inte häpnadsväckande. Den ger
inte någonting mer än regeringsförslaget när det gäller kampen mot försur-
ningen. Man vill omfördela pengar från andra kalkningsåtgärder till kal-
kningsåtgärder i skogen. Det kan i och för sig vara bra, men det löser inte
försurningsproblemen.
När det gäller fisket och utsädeskontrollen är Carl G. Nilsson vår tales-
man.
Med det jag nu har sagt skall jag yrka bifall till de förslag som finns i detta
betänkande och avslag på reservationerna.
Jag skulle också avslutningsvis vilja säga några ord om ytterligare en fråga
som har behandlats i betänkandet, och det har att göra med bisjukdomar och
ett kvalster som heter varroa. Ingvar Eriksson från Moderaterna och jag har
i ett särskilt yttrande sagt att man är litet släpphänt på den punkten. Tidigare
hade myndigheterna en klar linje, som innebar att kvalstret skulle slås ut på
fastlandet, att man inte skulle tillåta det att få fäste och kunna utvecklas. Nu
har man släppt den tanken och det sättet att arbeta, och vi beklagar det. Vi
tror att det hade varit riktigt att fortsätta med den inriktning man hade, dvs.
att inte släppa greppet om utvecklingen.
Jag har fått en hel del skrivelser från norr till söder, bl.a. från länsstyrelsen
i Halland och från biodlarföreningar i många delar av vårt land, som är upp-
rörda över att man nu frångår den tidigare metoden. Det innebär i sig att
man måste gå in och bekämpa kvalstret med kemikalier, vilket inte är särskilt
bra. Honung förknippar vi med naturprodukter, och en naturprodukt skall
helst inte innehålla några kemiska substanser. Den risken finns nu, när var-
roa skall bekämpas med kemikalier.
Vi förutsätter att skrivningen i betänkandet, att regeringen kommer att
vidta nödvändiga åtgärder, innebär att man ser litet allvarligare på detta än
jordbruksverket tycks ha gjort. Det är en förhoppning som vi som har skrivit
det särskilda yttrandet har.
Herr talman! Därmed yrkar jag alltså bifall till utskottets hemställan.
118
Anf. 127 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Den som väntar på något GATT väntar aldrig för länge, kan-
ske man skulle säga. Med tanke på denna sega väntan på GATT-förhand-
lingar som aldrig tycks leda till något avtal som får effekter för jordbrukspoli-
tiken blir jag litet beklämd när det enda Lennart Brunander har att komma
med när det gäller det svenska jordbrukets förhållningssätt till de internatio-
nella processerna, såväl i EG som i GATT, är behovet av exportsubventio-
ner. På mig ger det ett intryck - om Lennart Brunander i detta fall företräder
den borgerliga regeringen - av att den ambition som regeringen i första hand
har är att återvända till den tidigare typen av regleringspolitik.
De förslag som vi har lagt i våra motioner, t.ex. möjligheterna att satsa på
ett särskilt åtgärdsprogram, berör Lennart Brunander inte med ett ord. Jag
tycker att det är beklagligt, och jag måste ställa frågan: Är det så att det enda
framtidsperspektiv som Centerpartiet och regeringen har att måla upp för
det svenska jordbruket i framtiden är en återgång till ett regleringssystem,
med exportsubventioner och allt som det i förlängningen för med sig av ytter-
ligare regleringar? Vilka idéer har man om hur man annars skall vara med
och stimulera den svenska jordbruksutvecklingen, så att den hittar andra vä-
gar?
Lennart Brunander nämner bioenergi, och det är naturligtvis en oerhört
viktig del, men det belyser bara ytterligare ett område där den borgerliga
regeringen har misslyckats. Det är helt uppenbart så att det i dag inte finns
en marknad, inte finns ett utrymme för spannmålsproducenter att i tillräcklig
omfattning ställa om från den konventionella spannmålsodlingen av foder-
säd och brödsäd till annan produktion, inriktad på bioenergi och baserad på
spannmål eller andra råvaror. Det är ytterst beklagligt. Inte heller härverkar
regeringen ha något att komma med.
Att det kan vara bra att avskaffa skogsvårdsavgifterna har vi också i Väns-
terpartiet så småningom kommit till insikt om, men det behöver inte betyda
att man fortsättningsvis inte stödjer skogsbilvägar. John Andersson kommer
att ta upp det, men jag kan ändå inte avhålla mig från kommentaren att det
verkar som att det, både i bokstavlig och i bildlig mening, är den enda vägen
i skogen framöver, med regeringens politik på det här området.
Anf. 128 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! När man väntar på något gott väntar man aldrig för länge,
sade Annika Åhnberg. Ja, vi vet egentligen inte riktigt vad vi väntar på när
det gäller GATT och utvecklingen inom EG. Det är helt klart att det också
kommer att rymma en hel del av bekymmer, men det skulle ge oss de klara
spelregler som vi behöver. Som det nu är, vet vi inte vad som kommer att
hända. Nu kommer inget GATT-avtal på ett bra tag, och det gör att situatio-
nen är mer oklar än den skulle ha varit, och än man skulle ha önskat att den
hade varit för att veta vilka åtgärder man skall vidta.
Annika Åhnberg frågar om exportsubventioner är det enda som vi kan
tänka oss. Det är det naturligtvis inte. Jordbruksministern och regeringen
har ställt 60 miljoner till jordbruks- och livsmedelsindustrins förfogande för
att de skall öka insatserna på att exportera svenska livsmedel. Men det
räcker inte med det, utan vi måste skapa en bas för hela det svenska jordbru-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
119
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
120
ket, så att man där kan arbeta utifrån ungefär samma förutsättningar som
gäller för dem som man skall konkurrera med på andra sidan gränsen.
Jag tyckte mig höra att Annika Åhnberg i sitt inlägg sade att det faktum
att vi nu har sökt medlemskap i EG borde stämma oss till viss eftertanke för
att se om vissa justeringar måste göras om vi skall anpassa oss till det som
sker där borta, och hon kritiserade regeringen för att den inte redan hade
kommit med sådana förslag. Om jag då säger att jag också tycker att förslag
borde komma, kunde vi vara sams åtminstone på den punkten.
När det gäller bioenergin är det klart att det har sina sidor att konkurrera
med fossila bränslen, men på värmesidan har biobränslena en klar möjlighet
att konkurrera och även på elmarknaden. Men inkörningssvårigheterna är
naturligtvis stora, det är många hinder att övervinna och det tar tid innan vi
når det omfång som är önskvärt. Det är ändå tveklöst så att jordbruket har
en möjlighet att ge en stor mängd energi, som är miljövänlig, genom att den
minskar utsläppen av koldioxid och andra föroreningar som är till förfång i
naturen och i miljön.
Anf. 129 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Innan jag säger något mer skall jag för säkerhets skull be att
få yrka bifall till vår meningsyttring i den del som berör mom. 8.
Jag sade att den som väntar på något GATT - inte gott - väntar aldrig för
länge. Det var avsett att vara en lustighet, även om det satt långt inne.
Vi kan naturligtvis bli tvungna att ha exportsubventioner, men jag tycker
inte att det är det första man som politiker bör tänka på, inte att det är den
visionen man skall ha av det svenska jordbrukets sätt att möta en internatio-
naliserad marknad. Det är en väg tillbaka. Det har så oerhört många nega-
tiva konsekvenser, att det kanske låser oss till en bulkproduktion av oföräd-
lade jordbruksråvaror som vi exporterar, när vi i stället på detta område,
liksom på många andra områden, borde satsa på kvalitet, vidareförädling,
altemativodling, nya typer av produkter, både livsmedel och sådant som har
en industriell tillämpning.
Det var bara det som jag beklagade, dvs. att det tycks vara så tomt och
torftigt hos den nya regeringen när det gäller både ambitioner och visioner
för det svenska jordbruket i framtiden.
Jag tror inte att det svenska jordbrukets framtid ligger i att gå tillbaka till
det tidigare regleringssystemet som snävt låser produktionen till att omfatta
vissa produkter och som har negativa konsekvenser för jordbrukarna och i
slutändan naturligtvis även för konsumenterna. Det krävs att vi alla försöker
hitta litet nya vägar framåt. Jag ville bara beklaga att det inte finns någon
sådan ambition i propositionen eller hos regeringspartiernas företrädare här
i dag. Det är beklagligt.
Anf. 130 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Det är litet svårt att veta vad Annika Åhnberg egentligen
vill. Hon säger å ena sidan att det kanske är nödvändigt att vi får gå en väg
tillbaka och göra vissa saker på ett litet annat sätt än vi hade tänkt, eftersom
verkligheten runt omkring oss ser litet annorlunda ut än vi förutsåg att den
skulle göra. Men å andra sidan vill hon inte det här. Därför kritiserar hon
andra och mig i den här situationen för att vi tror att man måste göra något
för att ta hänsyn till den verklighet som finns runt omkring oss. Jag kan hålla
med Annika Åhnberg om att en satsning på alternativ produktion eller eko-
logiskt jordbruk ligger i linje med att ställa om jordbruket och att det är en
del av det som skulle kunna användas. Men det finns redan med i det här
arbetet. Det är ingen motsättning i detta.
Samtidigt som Annika Åhnberg säger att vi skall bort från regleringar vill
hon ändå vara med och peta mycket. Det jordbrukspolitiska beslutet gick ut
på att vi internt skulle ha en avreglering och att jordbruket som näring skulle
få ett större ansvar och ett större inflytande på utvecklingen och utifrån vilka
mål utvecklingen sker. Men vi skulle ha ett skydd gentemot omvärlden som
är intakt. I den tanken sviktar Vänsterpartiet betänkligt då och då. När det
gäller avregleringarna var vi dock överens.
Annika Åhnberg sade tidigare att vi skall satsa på alternativ produktion,
eftersom man har så djurvänlig drift. Jag skulle vilja säga att det är ett betyg
som man kan ge hela det svenska jordbruket. Undantagen är mycket få. Det
kan vara en konkurrensfördel för svenska livsmedel i den internationella
konkurrensen och inte minst i konkurrens med internationella livsmedel här
hemma.
Tredje vice talmannen anmälde att Annika Åhnberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 131 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Låt mig först säga att vi har ett modernt och bra jordbruk i
Sverige med stora möjligheter. Men då gäller det också att det inte föreligger
någon tvekan om att de beslut som vi har fattat ligger fast. De beslut som
fattades år 1990 var omfattande och kanske också ganska påfrestande för
näringen.
Däremot vill jag kritisera att ni går in på område efter område där utred-
ningar är tillsatta och gör ganska betydande ingrepp. Under utredningens
gång tar ni t.ex. bort skogsvårdsavgiften. Trots att pengarna flyter in tar ni
även bort stödet till skogsbilvägarna och till den översiktliga skogsinvente-
ringen, där vi menar att man borde fortsätta och fullfölja det hela. Det finns
många skäl till att man borde ha kvar stödet till skogsbilvägarna. Man borde
åtminstone anvisa finansieringsmöjligheter i framtiden. Är det något som
har stor betydelse för skogsbruket så är det att man bygger skogsbilvägar. På
det sättet har man fått fram virke. Man har kollektivt kunnat satsa på det
här, och man har hjälpts åt med en viss stöttning från samhällets sida. Enligt
vägplan 90 från skogsstyrelsen är nybyggnadsbehovet 3 250 mil totalt. Upp-
rustningsbehovet är drygt 4 000 mil inom den närmaste femtonårsperioden.
När dessa möjligheter försvinner gör man ett stort ingrepp.
Samma sak gäller för distriktsveterinärerna. Vi måste förändra för att nå
en bättre hantering. Men det är ingen idé att vi satsar på småskalig produk-
tion och förädling om vi samtidigt höjer avgifterna så att veterinärkostna-
derna går i taket. Då klarar man inte detta.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
121
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
122
Anf. 132 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Åke Selberg säger att vi har ett modernt och bra jordbruk
och att det inte får föreligga någon tvekan om att de beslut som vi fattade
1990 ligger fast. Tveksamheten om hur beslutet skulle hanteras och jordbru-
karnas sätt att efterleva det uppstod i mycket hög grad under den tid vi hade
en socialdemokratisk regering. Det går inte så snabbt att ändra på detta. Det
faktum att vi söker medlemskap i EG har naturligtvis också förändrat en del.
Det är detta som omställningskommissionen skall försöka att räta ut.
Jag hoppas att Åke Selberg står för uttalandet att det jordbrukspolitiska
beslutet skall ligga fast. Från socialdemokratiskt håll får man nu gång på
gång höra att vi borde sänka gränsskyddet. Det är faktiskt ett sätt att gå ifrån
det beslut som fattades. En av de grundläggande utgångspunkterna var att
det skydd vi har gentemot omvärlden skall ligga fast i avvaktan på en GATT-
överenskommelse.
Åke Selberg kritiserar regeringen för att vi gör vissa ändringar i sådant
som nu utreds. Det kanske kan finnas fog för det. Vi har emellertid haft
denna uppfattning mycket länge, och vi har haft ett krav på att skogsvårdsav-
giften skall tas bort. Det är ingen överraskning för Åke Selberg eller någon
annan. Här har vi således förverkligat ett krav som vi har haft i många år.
Jag tycker att det är ganska bra att vi har kunnat göra det. Vi har därigenom
kunnat ge skogsbruket en möjlighet till en bättre ekonomisk situation. Vi tar
även bort stödet till skogsbilvägar. Däremot är det inte så att det inte finns
några pengar till detta i årets budget. Där finns 39 962 000 kr. till de projekt
som pågår. Skall man stoppa en sådan bidragsgivning får man göra det suc-
cessivt på så sätt att man inte går in i nya projekt.
I utskottets betänkande har vi skrivit att man kanske måste hitta andra sätt
för att finansiera det här. Det gäller bl.a. de förslag som finns om avdragsrätt
för investeringar i skogsvägar och att det kan göras snabbare. Vi tycker att
det är sådant som man måste uppmärksamma i det fortsatta utredningsarbe-
tet, och man måste lägga fram förslag till hur det skall gå till. Vi lämnar såle-
des inte detta vind för våg.
Anf. 133 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Oavsett om man lämnar det vind för våg eller inte tas peng-
arna bort, trots att pengar delvis flyter in i statsbudgeten även framöver. Vi
menar att man inte skall göra så stora ingrepp medan en utredning pågår.
Man bör invänta det förslag som kommer från den skogspolitiska kommittén
innan man gör så stora ingrepp. Det är helt klart att skogsbilvägarna och
stödet till dem har haft oerhört stor betydelse, framför allt för de små skogs-
ägarna. De har kollektivt kunnat gå ihop och finna lösningar.
Lennart Brunander säger att det inte är någon överraskning. Nej, det är
ingen överraskning. Vi vet att ni har fört det här resonemanget. Samtidigt
har ni beskyllt oss för att ta ut en skatt. Glappet här emellan kommer att bli
en skatt som ni tar ut och som kommer att gå till statskassan, skogsvårdsav-
giften.
När det gäller distriktsveterinärerna och kostnaderna tror jag att vi skall
vara litet försiktiga med att jämföra rörmokare och veterinärer. Jag tror att
de jobbar på helt olika villkor. Om vi skall ha bra distriktsveterinärer och om
alla skall kunna komma i åtnjutande av distriktsveterinärer, måste vi parera
kostnaderna. Eljest kommer man inte att anlita veterinärerna i den omfatt-
ning som är nödvändigt och som man bör göra.
Anf. 134 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! När det gäller skogsvårdsavgiften är Åke Selberg och jag
inte alls av samma åsikt. Det är inte Socialdemokraterna och den borgerliga
regeringen heller. Det kan vi diskutera hur länge som helst. Men det här är
en viktig åtgärd för att ge skogsbruken en bättre lönsamhet. Vi tar bort den
straffbeskattning som Åke Selberg talar om. Den är borta fr.o.m. den 1 juli.
Det är ett stort steg framåt.
För skogsbruket totalt är det naturligtvis en stor vinst att få bort skogs-
vårdsavgiften och i stället ta kostnaderna för skogsbilvägarna. Jag tror att
det finns förutsättningar att klara den ekonomiska situationen ganska bra.
I utskottet tog vi däremot upp ett problem, som också beskrivs litet i be-
tänkandet. Samordningen mellan de olika markägarna när man skall bygga
en väg kan nämligen bli ett problem. Jag tror att det är viktigt att man ser
över hur man skall klara det. I annat fall kanske man som Annika Åhnberg
var inne på inte gör många vägar utan den enda vägen.
Jag tror dock att Åke Selberg och jag är ganska överens om vikten av vete-
rinärorganisationen. Den höjning av avgiften som sker i oCh med det beslut
som vi nu fattar är ändock ganska begränsad. Den förra regeringen och den
dåvarande jordbruksministern har tillsatt en utredning som skall se över ve-
terinärorganisationen. Förslag lär komma någon gång i höst. I direktiven till
utredningen tror jag att det står att man skall pröva att överföra kostnaderna
i sin helhet på näringen. I den nuvarande propositionen finns ungefär 75 mil-
joner av statliga medel för att stödja det. Skall man lägga över hela kostna-
den på näringen kommer det att bli tufft och besvärligt. Jag hoppas att vi kan
få Åke Selbergs stöd så att vi inte behöver göra det.
Tredje vice talmannen anmälde att Åke Selberg anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 18.03 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
123
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
124
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Anf. 135 CARL G. NILSSON (m):
Herr talman! Ärade ledamöter! Jag tänkte beröra två frågor i detta betän-
kande som rör dels avsnittet om fiskevård, dels avsnittet om statens utsädes-
kontroll. Båda dessa moment är föremål för ett tillkännagivande med syn-
punkter på regeringens tidigare förslag.
När det gäller den första frågan om fiskevård hade vi en ingående diskus-
sion här i riksdagen om bildandet av fiskevårdsområden vid förra riksmötets
budgetdebatt. Då framhöll en mycket enig riksdag värdet av fiskevårdsom-
råden och bildande och drift av fiskevårdsområden. En enig riksdag beslu-
tade att de samhällsstöd som tidigare hade gällt för att bilda fiskevårdsområ-
den och de statsbidragsregler som hade funnits skulle fortsätta att gälla. Sta-
tens utfästelser skulle stå fast. Vi sade då att alla som hade ansökt om bil-
dande av fiskevårdsområden före 1 september 1990 skulle få de stöd som
tidigare var beslutat.
Nu har vi i utskottet återigen blivit tvingade att påminna om detta beslut.
Vi har sagt att vi inte vill ändra de spelregler som är beslutade tidigare. De
som fortfarande står i kö och som ansökt om bildande av fiskevårdsområden
före det aktuella datumet 1990 skall få ut de stöd som de är berättigade till
enligt dessa beslut. Det är ett tillkännagivande som utskottet gör på den
punkten.
Till samma ämne hör reservationen beträffande införande av allmän fiske-
vårdsavgift. Det är också en fråga som vi har diskuterat ett flertal gånger
här i riksdagen. I reservation 5 från socialdemokraterna i detta ämne skriver
reservanterna bl.a.: ”Regeringens deklaration att någon allmän fiskevårds-
avgift inte bör införas innebär att sportfiskets funktion som omfattande folk-
lig fritidssysselsättning hotas.”
Man menar alltså att om vi inte inför den här statliga fiskevårdsavgiften,
som jag ibland har kallat metskatt, skulle denna stora fritidssysselsättning
inte kunna fortsätta. Jag tror att det verkligen är att underskatta den folkrö-
relsens stora framtida möjligheter. Enligt vår uppfattning skall ersättning för
sportfiske gå den kortaste vägen mellan konsument och producent, dvs.
sportfiskarna skall betala, och vill betala, en skälig fiskekortsavgift som dels
skall utgöra ersättning för fiskevattenägarnas kostnader och vara en kapita-
lersättning, dels ge möjligheter för fiskevattenägaren och fiskevårdsområdet
att få in resurser för ett bra och nödvändigt serviceutövande samt för fiske-
vårdsåtgärder.
Ett införande av en allmän fiskevårdsavgift skulle naturligtvis komma att
innebära en omfattande och därmed kostsam byråkrati och en ny admini-
stration. Den skulle kosta pengar i sig. Vi skulle få en ny rundgång på pengar
och en apparat som skulle kosta och inte ge det netto till fiskevården som de
direktkanaler som jag nyss nämnde innebär. Vi avvisar alltså tanken på att
införa en ny statlig allmän fiskevårdsavgift.
Jag vill också säga ett par ord om den statliga utsädeskontrollen. Den är
också föremål för ett tillkännagivande som egentligen går ut på att vi inte för
närvarande skall vidta några stora förändringar i den statliga utsädeskontrol-
len i förhållande till hur den fungerar i dag. Det är kontentan i detta tillkän-
nagivande.
Den här verksamheten har varit föremål för utredning ett stort antal
gånger om man ser tillbaka i tiden. I dag har vi en mångfald och en konkur-
rens när det gäller utsädeskontrollen genom att vi har dels statens egen utsä-
deskontroll, dels enskilt ägda och enskilt drivna utsädeskontroller. För när-
varande har vi en i Linköping och en i Örebro.
Vi har naturligtvis klart för oss att den förändring i jordbrukspolitiken som
nu sker innebär ett minskat underlag och ett minskat behov av utsäde och
därmed även ett minskat behov av utsädeskontroll. Enligt utskottets upp-
fattning bör den anpassning som behöver ske vid en sådan minskning av be-
hovet ske genom en fri konkurrens i verksamheten i stället för att man ger
den egna statliga kontrollen något slags monopolställning.
Det är viktigt att vi hittar en lösning där vi bibehåller mångfalden. Det bör
vara en lösning som inte innebär att vi berövar Linköping och Örebro deras
rättigheter att bedriva den här plomberingsverksamheten. Det innebär troli-
gen också att vi måste upphäva en del begränsningar som för närvarande
finns för dessa två enskilda utsädeskontroller. De har nämligen begräns-
ningar i form av geografiska begränsningar, länsvisa begränsningar, och de
har en hård styrning beträffande prissättning. Dessa begränsningar och in-
skränkningar behöver troligen upplösas.
Det är också värt att här säga, eftersom det skrivs en del om den s.k. stick-
provskontrollen, att när det gäller den europeiska gemenskapen har man
ännu inte infört stickprovskontroll. Det enda landet i EG som har gjort det
hittills är Storbritannien.
Slutligen begär utskottet att regeringen skall återkomma till riksdagen
med en redogörelse för hur regeringen avser att utforma den framtida utsä-
deskontrollen.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i utskottets be-
tänkande.
Anf. 136 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Vi socialdemokrater har väckt en motion om allmän fiske-
vårdsavgift utifrån att det också är ett önskemål från sportfiskarna att vi skall
införa detta för att få bättre resurser till fiskevården. När det i propositionen
föreslås att man skall ta bort pengar från budgeten kommer det att krävas
andra resurser också.
Att bara förlita sig på inkomsterna från fiskekort är för det första en
ganska orättvis hantering. För det andra kommer inte de resurserna att räcka
till fiskevård i samtliga intressanta vatten.
Klart är att detta måste administreras. Det kommer att bli en viss admi-
nistrationskostnad. Men det är precis samma system som vi har på jaktens
område. Det är anmärkningsvärt att Carl G Nilsson litet nedlåtande pratar
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
125
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
126
om en metskatt. Jag tycker inte att det är en skatt, utan det är en avgift för
att få bästa möjliga utbyte av en fritidsaktivitet som växer. Intresset för fisket
växer. I dag är sportfiske förmodligen en av de mest omfattande fritidsaktivi-
teterna vi har. Därför har vi föreslagit en fiskevårdsavgift. Vi är helt överty-
gade om att den måste komma i framtiden för att vi skall kunna finansiera
fiskevården, även om majoriteten avvisar den i dag.
Anf. 137 CARL G. NILSSON (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt att fritidsfisket är en mycket omfattande verk-
samhet. Jag tror att man räknar med att cirka två miljoner svenskar fiskar
någon gång om året. Norge har provat det här systemet med en allmän fiske-
vårdsavgift som man kallar fisketrygd. Man har gjort erfarenheten att det är
mycket svårt att motivera fiskarna att betala den, eftersom den måste omges
med en omfattande kontrollverksamhet om den skall fungera. Det är inte
någon mening med att införa en avgift eller en bestämmelse om vi inte har
möjlighet att kontrollera att den efterlevs. I Norge är erfarenheten på den
punkten att ungefär 25-30 % av dem som är skyldiga att betala gör det.
Sedan säger Åke Selberg att resurserna inte räcker om om vi bara räknar
med en försäljning av fiskekort. Jag tror att sportfiskarna skulle uppskatta
att den betalning som de är villiga att göra för att fiska, går rakaste vägen
tillbaka till vattnet och inte via en statlig administration. Fiskekortspriserna
i Sverige är ju, och har varit, mycket låga. Konsumenterna och fiskarna är
nog villiga att betala skäligt för sig. I själva verket är det nog så att man hellre
vill betala en högre avgift för att få ett bra fiske, en bra fiskevård och en bra
service än att erbjudas en dålig sådan och ett dåligt fiske gratis. Vi tror helt
enkelt inte att vi löser det här med en ny statlig avgift.
Anf. 138 DAN ERICSSON i Kolmården (kds):
Herr talman! Jordbruksutskottets betänkande bygger på propositionstex-
ten. Inriktningen där innebär att omställningen av svenskt jordbruk skall
fullföljas i enlighet med 1990 års livmedelspolitiska beslut. Men det står dock
redan nu klart att förutsättningarna för 1990 års livsmedelspolitiska beslut
har förändrats. Det är något som redan har påtalats i debatten av både Len-
nart Brunander och Annika Åhnberg. Jag ser den nyligen tillsatta jordbruks-
kommissionen som ett tecken på att regeringen inser detta och att en om-
prövning nu kan vara på gång.
Vid riksdagens behandling av propositionen om vissa jordbrukspolitiska
frågor senare i vår kommer, vad jag förstår, dessa frågor att belysas på ett
mer omfattande sätt än vad som nu gäller för själva budgetpropositionen.
I budgetpropositionen har hänsyn inte tagits till den händelseutveckling
som ägt rum efter det livsmedelspolitiska beslut riksdagen fattade 1990.
Bl.a. har Sveriges ansökan om medlemskap i EG skapat en ny situation för
jordbruket. Det borde rimligen få konsekvenser för jordbrukspolitiken.
Med anledning av detta har jag ett särskilt yttrande fogat till betänkandet,
där jag finner det angeläget att en prövning sker om principerna bakom det
livsmedelspolitiska beslutet 1990 håller mot bakgrund av Sveriges ansökan
om medlemskap i EG och den faktiska utveckling som skett sedan beslutet
fattades. Den diskussionen får vi ta senare i vår.
Efter att ha lyssnat på debatten skulle jag vilja belysa ytterligare ett par
frågor. Det gäller Annika Åhnbergs inlägg, och jag vill på ett par punkter
kommentera det hon sade.
En punkt handlade om att det skulle ske en satsning på och utveckling av
ekologiskt jordbruk. Annika Åhnberg såg positivt på att det finns signaler
för en ytterligare satsning. Jag vill påpeka att det i betänkandet finns tydliga
skrivningar om att det program som finns för rådgivning och utbildning, och
som nu pågår, också skall möjliggöra en kunskapsuppbyggnad som stimule-
rar övergång till alternativ odling. Jag tror att vi är på rätt väg, och det finns
med i utskottets betänkande.
Den andra punkten handlade om bioenergi. Faktum är att de tidigare re-
geringarna med stöd av Vänsterpartiet, eller vpk som det då hette, drev en
energipolitik som inte möjliggjorde att alternativen togs fram - något som
ändå var ett beslut efter folkomröstningen 1980.
Det här innebar att under 1980-talet avvecklades många av de alternativa
energikällor som det fanns en böljan till, bl.a. bioenergin. De kom inte fram.
Det är litet magstarkt att anklaga den nuvarande regeringen, som har sut-
tit ett halvår, för att inte tillräckligt snabbt få fram resurser. Ändå har resur-
ser tagits fram, och vi vet att det kommer mer för en satsning på bioener-
giområdet. Det vore klädsamt om man noterade att nu kommer den satsning
som tidigare regeringar inte har lyckats med.
Anf. 139 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! När det gäller den alternativa odlingen, är det riktigt att det
i utskottets betänkande finns vissa skrivningar som är positiva. Men om ut-
skottet med de skrivningarna verkligen avsåg åtgärder i enlighet med vad vi
i Vänsterpartiet föreslår i vår motion, nämligen direkt riktade satsningar på
marknadsföring och förbättrad kontroll av alternativt producerade livsme-
del, har jag svårt att förstå varför utskottet skulle avstyrka vårt motionsyr-
kande. Då borde det självklara ha varit att utskottet tillstyrkt motionsyrkan-
det och anvisat medel.
Det är svårt att se trovärdigheten i utskottets skrivning, när utskottet skri-
ver några vackra ord men avstyrker ett motionsyrkande som berör precis den
punkten.
När det gäller bioenergin tycker jag att det är litet magstarkt av före-
gående talare att göra Vänsterpartiet ansvarigt för de bristfälliga satsningar
på bioenergiproduktion som den tidigare regeringen gjorde sig skyldig till.
Så länge som jag i någon mån har sysslat med energipolitik och det vi kallar
alternativa energikällor, har Vänsterpartiets linje varit att satsa mycket
starkt på alternativa energikällor och däribland biobränslen.
Om vi skall vara riktigt noggranna och ärliga har den nuvarande rege-
ringen visserligen inte suttit så länge. Men några av de i regeringen ingående
partierna träffade en uppgörelse om energin tillsammans med den före-
gående regeringen. Ansvaret sträcker sig litet längre tillbaka i tiden än vad
Dan Ericsson i Kolmården vill göra gällande.
Det resultat som kom ut av den energipolitiska uppgörelsen om biobränsle
är ganska magert. Det är i grunden inte avgörande om litet extra medel anvi-
sas för att öka engagemanget för att satsa på biobränslen. Det i grunden av-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
127
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
görande är faktiskt hur man utformar skatte-och avgiftssystemet på det
energipolitiska området. Där har vi hela diskussionen framför oss.
Jag har inte fått klart för mig att den nya regeringen har för avsikt att föra
en sådan energipolitik som verkligen ser till att befrämja biobränslen. Jag
tycker tvärtom att det finns oroväckande tecken som tyder på att regeringen
har för avsikt att komma med andra förslag. Det vore intressant om Dan
Ericsson kunde undanröja de bekymren i kväll.
Anf. 140 DAN ERICSSON i Kolmården (kds) replik:
Herr talman! När det gäller den första frågan om ekologisk odling, fram-
går det klart i betänkandet att det redan finns möjligheter och förutsätt-
ningar. Som Åhnberg sade i sitt tidigare inlägg, kommer det mer om dessa
frågor. Det finns fler förslag på det här området som det finns möjlighet för
Vänsterpartiet att stötta i den fortsatta diskussionen och i en kommande pro-
positionsbehandling.
Vidare har vi frågan om biobränslen. Min poäng var ju att de tidigare so-
cialistiska regeringarna under 1980-talet underlät att satsa på alternativa
energikällor där biobränsle utgjorde en central del. De regeringarna hade
ändå stöd av Vänsterpartiet. Jag menar då att det är litet magstarkt att hävda
att den nya regeringen på ett halvår skall göra en sådan våldsam satsning att
alla skall vara till freds. Det tar ju tid att lägga om politiken. Nu kommer det
ändå en rejäl satsning på biobränslen. Jag vet inte vilka farhågor som Annika
Åhnberg har. Men jag är trygg på den punkten. Jag vet att det kommer att
bli en bra utveckling när det gäller biobränslen. Regeringen kommer att
skapa goda förutsättningar för detta.
Anf. 141 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! När det gäller de medel i syfte att stödja den alternativa od-
lingen vi diskuterar, är det inte sant som Dan Ericsson i Kolmården påstår,
nämligen att resurserna redan används i det syftet. Det är korrekt att det
finns några miljoner avsatta i statens budget att användas för alternativ od-
ling. Men de resurserna är alldeles för knappa. Det handlar om kanske sam-
manlagt 2-3 milj.kr. De går inte heller till den del av verksamheten som vi
har tagit upp i vår motion, nämligen förädling, distribution och marknadsfö-
ring. Det är inte korrekt att säga att det i dag finns utrymme för att pengarna
skall användas på det sättet. Det är därför som det hade varit angeläget att
riksdagen hade haft en tydligare mening på den punkten.
Vi kan säkert vara överens när det gäller kritiken av den tidigare rege-
ringen, dvs. att den inte hade en tillräckligt tydlig energipolitik, vare sig när
det gällde att stimulera produktion av biobränslen eller beträffande skatter
och avgifter eller signaler om kärnkraftens avveckling.
Men detta kan väl inte vara ett rimligt skäl till att den nya regeringen skall
kunna få fortsätta på samma sätt? Jag hoppas att det är riktigt som Dan
Ericsson säger, nämligen att vi med tillförsikt kan se fram emot större sats-
ningar på biobränslen. Det är oerhört angeläget.
Vi i Vänsterpartiet har inga hämningar eller begränsningar när det gäller
samarbete över partigränserna i dessa oerhört viktiga frågor. Tvärtom! Det
128
är angeläget att många partier i riksdagen kan ena sig kring ökade satsningar
på biobränslen.
Om sådana förslag kommer, kan Dan Ericsson vara förvissad om att vi
från Vänsterpartiets sida kommer att vara med och stödja dem.
Anf. 142 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag har begärt ordet för att kommentera två anslag i budge-
ten för jordbruksdepartementet. Det ena gäller stödet till byggande av
skogsvägar, och det andra gäller anslaget till djursjukvårdsavgiften. I bägge
fallen har jag väckt en motion.
Jag börjar med att beröra frågan om byggande av skogsvägar.
Åke Selberg sade att skogsnäringen är en av våra viktigaste näringar. Jag
tycker att det var blygsamt. Jag vill nog påstå att skogsnäringen, dvs. skogs-
bruk och skogsindustri, har en avgörande betydelse för vårt land.
Landets produktiva skogsmarksarealer uppgår till 23,5 miljoner hektar,
med en ägarfördelning där hälften av marken ägs av privata ägare, 27 % är
allmänna skogar och 23 % är bolagsskogar.
Antalet sysselsatta inom näringen beräknas till ca 300 000 personer. Av de
privata ägarna bedrev under 1989 cirka 110 000 egen skogsverksamhet på
fastigheten, vilket betyder att inkl, familjemedlemmar var det ca 150 000
människor som i en eller annan form berördes.
Det säger sig självt att skogsnäringen då har mycket stor betydelse för gles-
bygderna och sysselsättningen där. Man brukar säga att 1 000 orter i vårt land
anses vara helt beroende av skogsbruket. För att ytterligare understryka den
vikt skogsnäringen har för vårt land kan jag tala om att exportnettot för
skogsindustrin under 1990 var 52,7 miljarder kronor. Som jämförelse kan
nämnas att landets verkstadsindstri, Volvo och Saab bl.a., hade ett export-
netto under samma period på 7,4 miljarder kronor.
Därtill är vår skogsmark en allsidigt utnyttjad resurs. Den nyttjas av ren-
näringen, och där finns bär, vilt och andra nyttigheter. Turism och rekreation
är andra intressen som nyttjar skogsmarken.
Med detta som bakgrund framstår förslaget om att slopa stödet till skogs-
bilvägar som ett mycket hårt slag mot skogsbruket och andra intressen, där-
till helt omotiverat med tanke på näringens ekonomiska bidrag till landets
finanser.
Om man säger att meningen är att skogsägarna själva skall betala vägarna,
så är det inget annat än ett bevis på att man inte vet vad saken handlar om.
Frågan står ju om vi skall få ett bra och behovsanpassat vägnät eller ett inef-
fektivt sådant med bristande naturvårdsanpassning. I en tid då man satsar
miljarder på att förbättra infrastrukturen slopar man insatserna på en viktig
del av skogsnäringens infrastruktur.
När det så gäller finansieringen av detta anslag kan man med fog påstå att
det är finansierat flera gånger om. Avgiften för ett lastbilsekipage är ca 15 kr.
per mil. För ett år kan det röra sig om ca 250 000 - 270 000 kr. Skogsbilvägnä-
tet i vårt land är f.n. ca 27 000 mil eller tre gånger så stort som det allmänna
vägnätet. Sålunda betalar skogsnäringen åtskilliga miljoner i skatter och av-
gifter på sitt eget vägnät.
Att hänvisa till att man har tagit bort skogsvårdsavgiften och att därför
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
129
9 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992193
(jordbruksdeparte-
mentet)
130
anslaget skall upphöra, tycker jag är befängt. Jag är väldigt förvånad över
att få höra det argumentet från bl.a. en centerpartistisk jordbruksminister.
Vad jag vet har man på vissa begränsade avsnitt av skogspolitiken direkt
hänvisat till skogsvårdsavgiften som en finansieringskälla. När vi införde
trygghetsförsäkringen för skogsbrukare hänvisade man till att reformen
skulle finansieras av skogsvårdsavgiften. När man införde gallringsbidraget,
som skulle ge så många sysselsättningstillfällen i skogsbruket, hänvisade man
också till den finansieringskällan. Men någon direkt koppling mellan avgif-
ten och anslagen på skogsbrukets område har mig veterligt inte funnits.
Jag är väldigt förvånad över att den borgerliga regeringen nu hela tiden
hänvisar till att man har tagit bort den finansieringskällan. Vad jag minns,
fördes argumenteringen på ett helt annat sätt när de borgerliga partierna be-
fann sig i opposition.
Jag tycker att det är närmast ett sabotage mot skogsnäringen att nu plocka
bort det här stödet, och jag skulle vilja fråga Lennart Brunander hur rege-
ringen har tänkt sig att det skall gå till när man ute i de olika länen har ingått
avtal, haft förrättningar där man har utlovat stöd från staten till vägföretagen
och nu plötsligt finner att det inte finns pengar. Det är ju en väldigt bekym-
mersam situation som bl.a. skogsvårdsstyrelserna har försatt sig i nu.
Detta var om skogsbilvägarna. Sedan vill jag också säga några ord om för-
slaget att kraftigt höja djursjukvårdsavgifterna både då det gäller djur inom
animalieproduktionen och då det gäller sällskapsdjuren. Det är helt klart,
och det har poängterats från flera håll, att den här kraftiga höjningen kan få
mycket allvarliga konsekvenser. Det finns en uppenbar risk för att distrikts-
veterinärorganisationen kommer att slås sönder, vilket då främst kommer att
drabba Norrland och glesbygderna.
Avgifterna behöver inte tas ut av privatpraktiserande veterinärer, och följ-
den av höga avgifter kan bli att distriktsveterinärer hoppar av och startar
privat verksamhet. Det skulle bli särskilt lockande i djurtäta områden, där
det skulle bli mycket lönsamt med privat verksamhet.
Om organisationen slås sönder, innebär detta att vissa områden inte får
behålla den veterinära servicen. I längden kan man då få en sämre djursjuk-
vård, kanske på gränsen till vanvård. Höga avgifter kan ju avhålla djur-
ägarna från att söka vård för sina djur och därmed utsätta dem för vanvård
eller djurplågeri. En sådan utveckling går stick i stäv med vad som uttalats
om hänsyn till djuren.
Jag vill poängtera det Åke Selberg sade, att för närvarande utreds veteri-
närväsendet. Det är ju ett väldigt starkt skäl att inte nu rusa ut och höja de
här avgifterna.
Här vill jag också ställa en fråga till Lennart Brunander. Jag vet inte om
det var en eller två gånger som vi gav den socialdemokratiska regeringen
bakläxa när den ville höja avgifterna på sin tid. Vi gick emot det med motive-
ringen att höjningen inte var bra för veterinärorganisationen och inte bra för
djuren. Jag har väldigt svårt att förstå att centern på de tre år som jag har
varit borta från riksdagen har övergett mängder av ståndpunkter som jag
tycker var väldigt kloka och välmotiverade och nu intar ståndpunkter som
går på tvärs emot de här intressena.
Jag har förundrat mig mycket över att centern kan byta skepnad på så kort
tid. Det skulle vara mycket intressant att höra om Lennart Brunander - både
som utskottets talesman och som centerpartist - kan motivera den föränd-
rade inställningen, bl.a. till veterinärorganisationen.
Anf. 143 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! För att böija med skogen och skogsägarna tycker jag att
John Andersson gav en väldigt bra beskrivning av den betydelse som skogs-
näringen har för Sverige, ur sysselsättningssynpunkt, för handelsbalansen
och för en massa andra saker som vi använder den svenska skogen till.
Det är alldeles klart att John Andersson kunde ge en bra beskrivning av
det. Han är ju en person som kan det här mycket bra. Men det är naturligtvis
fel att dra slutsatsen att för att man inte ger bidrag till skogsvägar skulle allt
det här rasa samman. När man tar bort skogsvårdsavgiften, ger man ju
skogsbruket möjligheter att sköta finansieringen på egen hand. Vi har också
i utskottsbetänkandet pekat på att man kan pröva litet andra sätt att göra
detta genom t.ex. direktavskrivning vid investeringar. Man kan ju ibland
göra en del investeringar billigare, så det är inte på det viset att man förlorar
alltsammans.
Vi har också i olika sammanhang tagit upp att detta inte avbryts omedel-
bart. Möjligheten att lämna bidrag för nya projekt försvinner. Det finns 39
miljoner i budgeten för nästa budgetår, och det är inte omöjligt att det kom-
mer att finnas pengar även senare budgetår för projekt som inte har hunnit
bli färdiga. Jag förutsätter att de som har ansökningar inne och har fått löften
kommer att bli behandlade på ett schyst sätt. Det är den utgångspunkt vi har.
John Andersson säger att det kommer att bli ineffektivt när människor nu
får bestämma själva hur man skall bygga vägar. Jag tror inte att människor
är så ineffektiva. John Andersson pläderade i sitt anförande för skogsägarna
som duktiga människor som gör en stor insats, och jag tror inte att de skulle
bära sig så dumt åt när de bygger vägar. Jag tror faktiskt att man kan ge
skogsägarna också det förtroendet.
När det gäller veterinärorganisationen sade John Andersson att Centern
hade en förfärlig massa kloka idéer för tre år sedan, då John Andersson själv
var med här. Sedan dess har vi ändrat åsikter, sade han. Där ser John An-
dersson att det är ödesdigert att vara borta från riksdagen! Skämt åsido,
djursjukvårdsavgiften är faktiskt till för att hjälpa de djurägare som finns i
djurglesa områden. Man kan inte göra jämförelsen mellan en distriktsveteri-
när och en privatpraktiserande. Distriktsveterinären har en grundlön i bot-
ten från staten, och djursjukvårdsavgifterna är till bl.a. för att utjämna mel-
lan de djurtäta och de djurglesa områdena. Från den synpunkten är inte
djursjukvårdsavgifterna negativa för glesbygden, utan tvärtom.
Jag kan erkänna att jag inte tycker att detta är något särskilt roligt förslag.
Man kunde gärna ha väntat. Nu är förslaget framlagt, och vid diskussionerna
i utskottet kunde vi inte hitta något annat sätt att lösa detta på. Därför har
det fått bli på detta vis. Men det är ingen katastrof.
Anf. 144 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är väl inte fråga om ifall skogsägarna själva skall be-
stämma eller ej när det gäller skogsbilvägarna. Detta är ett sätt att ge ett
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
131
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(jordbruksdeparte-
mentet)
132
bidrag till skogsnäringen. Det finns enligt skogsstyrelsen ett behov av ett an-
slag på 250 milj.kr. om året. Det är egentligen en mycket blygsam summa vi
diskuterar utifrån det behov som finns. Här är det fråga om att stimulera så
att man får ett vägsystem i skogen som är anpassat till de krav naturvården
ställer och så att man över huvud taget får till stånd några skogsbilvägar. Om
det finns 15-20 olika fastighetsägare finns möjligheten att de bygger 15 olika
korta vägar. Detta är ett sätt att se till att man i stället får en lång väg, som
blir mycket billigare och även effektivare från skogsbrukssynpunkt.
Sedan tröstar Lennart Brunander mig med att det finns anslaget 39 miljo-
ner. Jag har inhämtat upplysningar om de planer som finns och de förrätt-
ningar som har hållits. Man har på olika stadier redan godkänt att bidrag
skall ges till projekt. Det handlar om bidrag på 80 miljoner som har utlovats
för skogsbilvägar. Då är det inte mycket att komma springande med 39 mil-
joner. Det kan bli ganska intressant när skogsvårdsstyrelsens tjänstemän
skall reda ut varför inte pengarna har kommit.
Sedan har vi detta med djursjukvårdsavgiften. Lennart Brunander säger
att jag inte skall överdriva storleken, och han ser inte detta som någon kata-
strof. Men det gjorde vi faktiskt förut, när man föreslog mycket blygsam-
mare höjningar. Då var vi många som tyckte att det kunde bli katastrof. Nu
gör man en kraftig höjning och försöker förklara att detta inte kommer att
medföra några problem. Det är ett felaktigt sätt att försöka lura sig själv, att
hålla på med den argumentationen.
Anf. 145 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! John Andersson säger att de 40 miljonerna är en blygsam
summa. Ja, det är en blygsam summa om man sätter den i relation till det
som skogsbruket får tillbaka genom att man slopar skogsvårdsavgiften. Men
sedan säger John Andersson att det som man har lovat och som är planerat
rör sig om 80 miljoner. 39 miljoner är det som rör nästa budgetår. Vad som
kommer senare kan jag inte gå in på här. Jag kan inte bedöma summan på
80 miljoner. Men jag utgår från att de ansökningar som har gjorts för projekt
där löften har givits kommer att behandlas på ett schyst sätt.
Jag har inte sagt att det inte är några problem när det gäller djursjukvårds-
avgiften. Det är alldeles klart att det alltid blir problem när någonting blir
dyrare. Jag erkänner att jag inte tycker att detta är världens bästa förslag.
Men det var det vi hade att hantera från regeringen, och vi måste göra det.
Vi hade en diskussion i utskottet om att lyfta bort detta, men de förslag som
kom från oppositionen var av den karaktären att det inte gick att gå på dem.
Därför har vi kvar detta förslag. Jag vill nog hävda att det inte är så förfärligt
märkvärdigt, även om det blir dyrare. Men det känns inte särskilt skönt. Det
är någonting som jordbruket utan vidare klarar. Distriktsveterinärerna har
varit bekymrade för de djur som inte tillhör jordbruket. Man kan tycka att
det är viktigt att det finns en veterinärservice för dem, och det skall naturligt-
vis finnas. Men de har nytta av veterinärorganisationen, och det är rimligt
att de tar sin kostnad.
Anf. 146 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Lennart Brunander försöker åter lugna mig med att jordbru-
ket kommer att klara dessa avgiftshöjningar. Det är möjligt att jordbruket
gör det. Men jag tror säkert att jordbrukets utövare inte ser denna höjning
med någon större glädje. Jag befarar att Lennart Brunander har tappat litet
av kontakterna med jordbrukets utövare, eftersom han kan göra ett sådant
uttalande.
Jag gör inte någon koppling mellan de 40 miljonerna och skogsvårdsavgif-
ten. Jag tror inte att man kan göra det. Det handlar om två olika saker. Bort-
tagandet av skogsvårdsavgiften var ett sätt att förbättra lönsamheten inom
skogsbruket. Jag tror att vi framför allt i Norrlands inland får vidta ytterli-
gare åtgärder för att förbättra lönsamheten, utöver ett slopande av skogs-
vårdsavgiften. Det är inte de ljusaste vyer som nu målas upp, när man från
industrins sida säger att man inte skall hämta virket längre än 17 mil från
kusten. Det kommer att behövas åtskilliga åtgärder för att vi skall få ett
skogsbruk även i fortsättningen i inlandet.
Jag gör inte den kopplingen, och jag vill påstå att vi aldrig har gjort någon
koppling mellan skogsvårdsavgiften och dessa anslag. Vi gjorde en koppling
i fråga om vissa anslag - t.ex. när Anders Dahlgren införde gallringsbidrag
höjdes avgiften för att finansiera just den åtgärden. Men en automatisk
koppling mellan alla anslag på skogsbrukets område och skogsvårdsavgiften
har vi aldrig gjort. Det är ett senare påfund sedan den borgerliga regeringen
tillträdde.
Anf. 147 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Ingen fritidsaktivitet är så utbredd som fritidsfisket. Dess
sociala värden är stora, även om de är svåra att mäta i monetära mått. Det
har och kommer i framtiden att ha en mycket stor betydelse för turism och
rekreation, och för människor.
Från vår egen cafeteria i riksdagen kan vi se hur fiskeentusiaster i ur och
skur, i kyla och vind lever på hoppet om det stora nappet. De får faktiskt fisk
också, och ibland riktiga bjässar till på köpet.
Denna för en storstad unika möjlighet beror på två faktorer. Dels är re-
ningsgraden runt Mälaren hög, dels betalar Stockholms kommun 180 000 kr.
per år för att sätta ut laxfiskar. Utan dessa 180 000 kr. skulle vi inte kunna se
någon som fiskar i Strömmen.
Ett bra fiske är ingen självklarhet. Det krävs vård och omsorg. Det finns
många tusen entusiaster runt om i landet som är beredda till stora arbetsin-
satser för ett bättre fiske. Tyvärr saknas nästan alltid pengarna. Sportfis-
karna vill själva ha en fiskevårdavgift för att få ett bättre fiske. Vattenägarna
vill givetvis också ha det. Arbetskraften skulle vara till mycket stor del frivil-
lig och nästan utan kostnad. Tala om utväxling på pengarna! Vi skulle få en
mängd miljöförbättrande, turistfrämjande och socialt värdefulla åtgärder,
utan att det skulle kosta staten något. Staten bidrar till fiskevård m.m. under
budgetåret 1992/93 med en summa på totalt 4 174 000 kr. Detta bidrag kom-
mer, vad jag förstår, att tas bort, vilket jag inte har något emot, om vi får
någonting annat i stället.
Jag är som nydemokrat naturligtvis inte för onödiga regler och byråkrati.
Jag kan dock göra avsteg från denna princip om jag ser uppenbara fördelar
med det. I detta fall är fördelarna stora. Vi som är sportfiskare är beredda
att betala en årsavgift på 75 kr. för att få ett bättre fiske. Administrations-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992193
(jordbruksdeparte-
mentet)
133
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(miljö- och naturre-
sursdepartementet)
134
kostnaden skulle vi kunna hålla under 10 %, kanske rent av under 5 %. Det
skulle vara väl använda pengar. Kan någon visa en annan lösning än en fiske-
vårdsavgift, är jag givetvis beredd att diskutera det.
Jag yrkar inte bifall till min motion, eftersom jag inte ännu har partiet med
mig. Men om det blir votering, kommer jag givetvis att rösta för ett ännu
bättre sportfiske.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1991/92:JoU13 Statsbudgeten för budgetåret 1992/93 (miljö-och natur-
resursdepartementet) (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 148 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Miljöfrågorna framstår för oss socialdemokrater som några
av de allra viktigaste framtidsfrågorna. Tyvärr har vi efter regeringsskiftet
fått uppleva att arbetet för en bättre miljö helt och hållet har stannat upp.
Vi kan också konstatera att vi inte kommer att få någon övergripande miljö-
diskussion här i dag, eftersom behandlingen av de miljömotioner som lagts
fram har smulats sönder av den rådande fördelningen till olika utskott. Så
finns exempelvis endast 5 av 52 att-satser i vår partimotion behandlade i
detta betänkande. Det är helt otillfredsställande och understryker kravet på
ett särskilt miljöutskott i riksdagen.
Vad vi i dag skall behandla är de frågor som har anknytning till budgetpro-
positionen. Eftersom den inte innehöll särskilt mycket om miljö blir det inte
heller någon diskussion som kan klarlägga regeringens politik för framtiden.
Vi får emellertid ytterligare ett tillfälle senare i vår, där vi hoppas få veta
samtliga regeringspartiers inställning. Ironiskt nog sker detta på grund av att
regeringen har lagt en förannonserad, för miljön viktig proposition i skriv-
bordslådan och därmed gett jordbruksutskottet tid att behandla andra mo-
tioner.
Socialdemokraterna har reserverat sig på fem punkter i betänkande
JoU13.
I reservation 1 yrkar vi ytterligare 11 milj.kr. med anledning av ökade
kostnader för vård och förvaltning av naturreservat. Arealen kommer nämli-
gen att bli större än vad som förutsattes vid beslutet våren 1991. Det är för
oss helt självklart att de områden som anses så viktiga att de skall skyddas
också måste skötas.
Den skötseln kan också ökas genom de åtgärder som föreslås i
reservation 2.1 den nuvarande arbetslöshetssituaionen borde beredskapsar-
beten i mängd kunna skapas i naturvårdens tjänst. Inte heller detta vill ut-
skottsmajoriteten acceptera utan håller envist fast vid att det räcker bra som
det är. Jag vill gärna fråga Lennart Daléus om han inte tycker att det skulle
vara värdefullt att kunna ge sin partikollega arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund den draghjälpen.
Reservation 3 handlar om kalkningsprogrammet. När den frågan behand-
lades förra året ökade riksdagen på utskottets förslag till anslag med
20 milj.kr. I år skulle alltså situationen ha blivit så mycket bättre att man inte
ens vill nå upp till den ursprungliga planmässiga ökningen. Vad är det som
förändrats så sedan förra året? Vad är det som enligt regeringens uppfattning
har blivit så mycket bättre?
I reservation 4 begär vi en redovisning av de erfarenheter som man fått
av stödet till landskapsvårdande åtgärder. Detta är helt i enlighet med det
livsmedelspolitiska beslutet 1990. Det är bra att regeringen är uppmärksam
på dessa frågor, men vi vill att även riksdagen skall få ta del av erfarenhe-
terna för att rätt kunna bedöma hur stödet skall utformas i fortsättningen.
Slutligen till reservation 5. Vi vill ha en redovisning av de konsekvenser för
svenskt skogs- och jordbruk som konventionen till skydd för den biologiska
mångfalden kommer att leda till. Vi menar att det skulle öka tilltron till det
svenska intresset om man redovisar detta före Rio-konferensen.
Utskottsmajoriteten hänvisar till att miljöministern förväntar sig en fort-
satt stark aktivitet inom FN:s miljöprogram bland arbetsgrupper och kom-
mittéer samt att Sverige aktivt kommer att delta i det internationella arbetet.
Det är faktiskt inte riktigt samma sak. Vårt förslag gäller de svenska insat-
serna i Sverige. Det krävs om man vill bli tagen på allvar att man är beredd
att också dra konsekvenserna på hemmaplan. En första insats bör vara att
för riksdagen redovisa de konsekvenser som konventionen kommer att leda
till.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 1, 2, 3 och 5.
Jag står naturligtvis också bakom reservation 4, men för att visa min goda
vilja att spara kammarens tid vid voteringen avstår jag från att yrka bifall till
den.
Anf. 149 ROLF L. NILSON (v):
Herr talman! Representanter för vänsterpartiet har i många sammanhang
i debatter om betänkanden som handlat om miljöfrågor och i interpellatio-
ner tagit upp problemet med försurning av skogar och sjöar. Det är en av de
viktiga punkterna i vår meningsyttring till detta betänkande. Jag skall fatta
mig mycket kort.
Kalkningsverksamheten är en nödåtgärd som i bästa fall kan bromsa upp
den försurning som sker i stora delar av landet. Norrlands inland är hårt
drabbat, men också den del av Sverige som jag kommer från och represente-
rar, nämligen södra och sydvästra Sverige.
Vår bedömning är att det redan nu behövs extra medel för att kalka främst
skogsområden men också vatten. Det är inte tillrådligt att vänta på de utvär-
deringar som utskottsmajoriteten hänvisar till.
Med detta yrkar jag bifall till den hemställan som finns i meningsyttringen
av Annika Åhnberg vid mom. 7 om ett ökat anslag för kalkning om ytterli-
gare 30 043 000 kr. Jag yrkar också bifall till kravet på ett engångsanslag om
ytterligare 100 milj .kr vid mom. 10 för investeringar på miljöområdet. Med-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(miljö- och naturre-
sursdepartementet)
135
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(miljö- och naturre-
sursdepartementet)
136
len skall användas för att förvärva mark till naturvårdsområden. Jag nöjer
mig med detta.
Anf. 150 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Inga-Britt Johansson betygar sitt och sitt partis engagemang
i miljöfrågorna. Det är självfallet alltid skönt att höra att allt fler partier slu-
ter upp för miljöarbetet. Men man skall kanske inte göra det med den för-
mätna attityd som Inga-Britt Johansson i dag visar.
Sanningen är den att under de gångna decennierna då miljöfrågorna har
växt fram till en stor och viktig politisk fråga kan man, milt uttryckt, inte
säga att det är Socialdemokraterna som gått i främsta ledet i kampen för mil-
jön. Jag tillhör själv dem som var med i början på 70-talet när vi bildade nya
miljöorganisationer, gick i armkrok och när Björn Gillberg tvättade skjortan
i Prädd. Inte var det socialdemokrater man då återfann på de miljömässiga
barrikaderna.
Om man ser till de frågor som har framstått som några av de främsta på
miljöområdet hörde tveklöst frågan om kärnkraften till dem som domine-
rade miljöengagemanget i landet. Inte kunde man hitta Socialdemokraterna
i främsta ledet i arbetet för att förnya energisystemet och ersätta kärnkraf-
ten.
Det som vi i dag diskuterar väldigt mycket på miljöområdet är hur vi skall
hantera miljöfrågorna. Vi sätter i dag t.ex. de ekonomiska styrmedlen långt
fram i det arbetet. Jag satt med i en utredning som hette miljö- och naturre-
surskommittén som var initierad av Centerpartiet och som blev klar en bit in
på 80-talet. Så sent som 1983 reserverade sig Socialdemokraterna mot an-
vändning av ekonomiska styrmedel i miljöarbetet. Det tyder knappast på
någon framsynthet på miljöområdet.
I dag talar vi mycket berättigat om biotekniken och dess miljöanknytning.
Inte finns Socialdemokraterna med i arbetet med att föra in denna nya fråga
som en väsentlig och viktig del i vårt miljöarbete.
Inga-Britt Johansson säger också med referens till det betänkande vi i dag
diskuterar att frågorna har smulats sönder, som hon uttryckte det, i fördel-
ningen mellan utskott. Det resonemanget bekräftar bara att Socialdemokra-
terna inte riktigt har förstått det väsen som miljöfrågorna i dag rymmer.
Miljöfrågorna har sprängt sektorsgränserna. Vi kan i dag inte tala om att
hantera miljöfrågorna isolerat i något organisatoriskt sammanhang vare sig
det är fråga om ett utskott eller för den delen ett departement. Sanningen är
att miljöfrågorna tränger igenom alla samhällssektorer, och det är inte mer
än rätt och rimligt att också alla utskott i riksdagen därför återfinner frågor
som har en tydlig koppling till miljöarbetet. Det är enbart riktigt att sektors-
gränserna på det sättet har blivit utsuddade.
Nu ligger, säger Inga-Britt Johansson, ett länge emotsett regeringsförslag
i byrålådan, och det har skapat arbetsutrymme i jordbruksutskottet. San-
ningen är den att när man tittar närmare på det material som fanns i byrålå-
dorna när den nuvarande regeringen kom till arbetet visar det sig att det inte
räcker med det underlaget för att lägga fram förslag som har den bredd som
de förtjänar när de sätts in i rätt sammanhang, och till de frågorna hör för-
packningsfrågorna. Man måste tala om förpackningsfrågorna i ett avfalls-
sammanhang - eller kalla det gärna ett kretsloppssammanhang - och dit hör
många andra frågor.
Man kan väl därför snarare säga att regeringen nu måste ta nya initiativ
för att koppla det underlag som fanns till de riktiga ambitioner som rege-
ringen nu har att sätta in förpackningarna, avfallet, i rätt sammanhang, i ett
kretsloppssammanhang, någonting som den tidigare regeringen inte förmått
göra.
Inga-Britt Johansson nämnde sedan konventionen om biologisk mång-
fald. Hon sade inte konventionen om biologisk mångfald och bioteknik, som
ju är den riktiga beteckningen på innehållet i den konvention som man nu
arbetar med. Det är väl ändå att kräva litet väl mycket synskhet av rege-
ringen att säga att regeringen nu skall redovisa effekterna för svenskt vid-
kommande av en konvention som ännu inte är färdig. Vore det inte bättre
att konventionen blev klar och att man med utgångspunkt i den sedan tog de
riktiga och berättigade tagen för att omforma den till riktiga åtgärder också
på svensk botten - det må gälla biologisk mångfald, som måste värnas, och
det må gälla kopplingen mellan den moderna biotekniken och miljöfrå-
gorna?
Jag kan försäkra Inga-Britt Johansson att just de frågorna har en mycket
hög prioritet i regeringens arbete. Jag är övertygad om att Inga-Britt Johans-
son kommer att få anledning att återkomma till en diskussion om de här frå-
gorna när regeringen i sin tur återkommer till riksdagen med förslag om just
hur man skall förfara i de viktiga miljöfrågor som hittills inte har fått den
tidigare regeringens uppmärksamhet.
Jag vill, herr talman, till slut nämna något om de frågor som också finns i
utskottets resonemang och som baserar sig på regeringens förslag när det
gäller stöd till miljöorganisationer i det internationella arbetet. Jag tycker att
det kan vara värt att här i kammaren uppmärksamma och betona att de
svenska miljöorganisationerna bedriver ett mycket viktigt arbete när det gäl-
ler det internationella miljöengagemanget och att de svenska miljöorganisa-
tionerna har en framskjuten ställning.
Trots den tidigare regeringens förslag här i riksdagen lyckades en majori-
tet förra året åstadkomma ett markerat stöd till bl.a. internationella försur-
ningssekretariatet, ett stöd som nu fullföljs i regeringens förslag. Det är ett
viktigt arbete, och det förtjänar uppmärksamhet och stöd liksom annat inter-
nationellt arbete som de svenska miljöorganisationerna bedriver, inte minst
riktat till Europa - det må gälla Östeuropa eller länderna inom EG.
Herr talman! Det förslag som regeringen har lagt fram och som ligger till
grund för utskottets betänkande - jag tänker på det engagemang som den
nuvarande regeringen visar i miljöfrågorna och förmågan att hantera de rik-
tiga instrumenten, inte minst de ekonomiska styrmedlen - visar att vi alla
har förutsättningar att se ett starkt engagemang och ett konkret arbete, såväl
på ett svenskt plan som i internationella sammanhang. Därför, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan i jordbruksutskottet betänkande nr
13.
Anf. 151 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan berätta för Lennart Daléus att jag böljade tidigare
än på 70-talet - jag böljade 1968, när Hans Palmstiernas bok Plundring,
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992193
(miljö- och naturre-
sursdepartementet)
137
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(miljö- och naturre-
sursdepartementet)
svält, förgiftning kom - med att starta en mängd studiecirklar där vi diskute-
rade miljöfrågorna och framtiden med utgångspunkt i den boken.
Miljöfrågorna är alltså inte nya inom socialdemokratin. Det fanns kända
socialdemokrater som långt tidigare - redan på 40-talet - skrev böcker om
miljösituationen och vad som behövde göras i framtiden. Sedan kan vi alla
hålla med om att det har gått långsamt, inte bara hos oss utan i de flesta
partier.
Ett tydligt exempel på hur långsamt det går ser vi just nu i centerns arbete
i regeringen. Jag tror det var SAF-tidningen - men jag är inte säker; det kan
också ha varit Ny Teknik - som i senaste numret betygsatte regeringen och
de olika departementen. Där fick miljödepartementet en etta - det var det
lägsta man kunde få. Tidningen hade samma utgångspunkt som vi har i vår
kritik, nämligen att det icke har kommit någonting från miljödepartementet
sedan regeringen tillträdde.
Nu har vi hört av massmedia att det kommer 500 miljoner i komplette-
ringspropositionen. Men allt det som det stod om i gröna bilagan, som ju
egentligen var en beskrivning av redan beslutad politik, har vi inte sett så
mycket mer av.
Lennart Daléus säger också att vi inte har förstått frågorna när vi säger
att det behövs ett miljöutskott i riksdagen - miljöfrågorna måste genomsyra
arbetet överallt. Okej, de skall genomsyra arbetet överallt, men det hindrar
ju inte att vi behöver ett ställe där de övergripande frågorna diskuteras och
där man drar upp riktlinjerna för miljöpolitiken, på det sätt som man hade
hoppats att miljödepartementet skulle göra men inte gör. I och med att mil-
jödepartementet inte har tagit upp frågorna gör de andra departementen
ingenting heller - det händer ingenting över huvud taget.
När det slutligen gäller konventionen och behovet av att klargöra konse-
kvenserna, är det vår bestämda uppfattning att vi redan nu när vi ser åt vilket
håll konventionen lutar kan redogöra för de konsekvenser som den kommer
att få för svenskt skogs- och jordbruk och säga att vi är beredda att ta de
konsekvenserna; vi kommer att verka för att åtgärderna så snabbt som möj-
ligt genomförs i Sverige. Det kommer att ge de svenska insatserna på konfe-
rensen mer styrka än de annars skulle ha.
Anf. 152 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag betvivlar inte engagemanget hos enskilda personer med
socialdemokratisk hemvist, ens genom årtiondena. Vad jag kritiserade var
att det socialdemokratiska partiet i sin politiska utövning under många tiotal
år inte har förmått att ta till sig eller föra en stark och riktig miljöpolitik.
Det var min kritik. Jag är fullt medveten om att flera enskilda personer med
socialdemokratisk bakgrund har haft ett engagemang, men det är två skilda
saker. Centerpartiet har förmått att ha såväl individer som en partipolitik
med just detta starka miljöengagemang.
Sedan är jag inte så orolig för den betygsättning som från tid till annan
förekommer i tidskrifter av skiftande karaktär av det arbete som bedrivs i
miljödepartementet. Det intressanta är om man lyckas ge miljöfrågorna en
stark position i regeringens arbete. Inga-Britt Johansson vet likaväl som jag
138
att t.ex. de riktlinjer som vi just nu efterlyser tidigare inte återfunnits exem-
pelvis som bilagor till finansplanen. Det är en åtgärd t.ex.
Jag har därutöver i en tidigare debatt med företrädare för Socialdemokra-
terna här i kammaren pekat på många åtgärder av rent konkret praktisk ka-
raktär som har vidtagits i regeringens arbete, t.ex. åtgärderna i samband
med grönområdet i Stockholms norra del, Hagaområdet, som jag nämnde
vid det tillfället. Till det skall man lägga att den stora miljöhändelse som mil-
jövärlden i dag ser fram emot är konferensen i Rio, den som kallas UNCED.
Jag kan lova Inga-Britt Johansson att det svenska arbetet - som rent defi-
nitionsmässigt kräver arbete - är mycket starkt inför den konferensen och
att Sverige ligger mycket långt framme när det gäller förslag, åtgärder och
engagemang, vilket också bekräftas av det internationella miljösamfundet.
Där råder det inget tvivel om att Sverige driver de här frågorna, ett arbete
som uppenbarligen och alldeles självklart kräver engagemang.
Det viktiga är ju att regeringen, på alla områden som genomsyras av miljö-
frågorna, såsom energiområdet, trafikområdet och liknande, har ett aktivt
miljöarbete. Inga-Britt Johansson vet att det är ett arbete som centern driver
och har lyckats med.
Anf. 153 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill påminna Lennart Daléus om att när det gäller många
av de frågor där Sverige har varit föregångare har de drivits igenom av en
socialdemokratisk regering, och alltså med vänstermajoritet i riksdagen. Det
böljade med inrättandet av naturvårdsverket 1972.
Jag ställde två frågor i mitt inledningsanförande som Lennart Daléus inte
har svarat på. Den ena frågan gällde varför centern inte kan ställa upp på att
man använder beredskapspengar till att inrätta beredskapsarbeten i natur-
vårdens tjänst. Den andra frågan gällde vad som har blivit så mycket bättre
när det gäller kalkningen, att man inte har tagit med den ursprungliga, plan-
mässiga ökningen i årets budget.
De frågorna fick jag inget svar på. De är naturligtvis små detaljer i den
övergripande diskussionen, men jag skulle ändå vilja höra Lennart Daléus
svar på de två frågorna.
Jag tvivlar inte alls på att man lägger ner ett stort arbete på Rio-konferen-
sen - ett arbete som också påbörjades under den förra majoritetens tid -
men det arbetet får ju inte innebära att man inte gör någonting här hemma.
Lennart Daléus påstår att det genomsyrar regeringens politik. Han kanske
kan ge några konkreta exempel på nya frågor som kommit upp efter rege-
ringsskiftet. Jag kan inte komma på en enda sådan ny fråga.
Anf. 154 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! När det gäller den sista frågan vill jag säga att Inga-Britt Jo-
hansson nog läser tidningen precis som många av oss andra, så hon kan se
hur man i fråga efter fråga, i sektor efter sektor - energisektorn, t.ex. - dri-
ver centerns engagemang nästan till sin spets. Hon kan också se hur centerns
engagemang har lyckats i regeringsarbetet; det må gälla energifrågorna eller
sammankopplingen av energi och ekonomi och därmed också beredvillighe-
ten att vilja använda ekonomiska styrmedel.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
(miljö- och naturre-
sursdepartementet)
139
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Statsbudgeten för
budgetåret 1992193
(miljö- och naturre-
sursdepartementet)
140
Jag är övertygad om att Inga-Britt Johansson har tagit del av de referaten,
precis som hon tidigare hänvisade till hur tidningar gör bedömningar.
De frågor som Inga-Britt Johansson tar upp är, precis som hon själv säger,
av liten karaktär i det material som utskottet har haft att behandla. De är
också av det slaget att de är påspädningar och marginella överbud i förhål-
lande till regeringens förslag. Som utskottet har redovisat kommer de an-
tingen att behandlas i det fortsatta arbetet eller finns redan tillvaratagna ge-
nom åtgärder från regeringens sida.
När det gäller UNCED och arbetet där har ju inte bara regeringen och
miljöministern lagt ner ett stort arbete på att driva den frågan, utan man har
också - och det är det viktiga - lyckats föra fram de tunga viktiga svenska
ståndpunkterna när det gäller frågor som rör klimatförändringar, biologisk
mångfald, bioteknik och kopplingen till militär verksamhet samt miljö. Jag
tror alltså inte att Inga-Britt Johansson behöver vara orolig för att vi kan
vänta någon negativ kritik från omvärlden när det gäller den här regeringens
sätt att bedriva det internationella miljöarbetet, även om det uppenbarligen
inte är lika uppskattat av Inga-Britt Johansson här hemma.
Tredje vice talmannen anmälde att Inga-Britt Johansson anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 155 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill anföra några synpunkter med anledning av vår mo-
tion nr 603 om behovet av en besöksanläggning i Tåkern-Ombergsområdet.
Utskottet avstyrker vår motion med hänvisning till att det finns en särskild
fond, Tåkernfonden, för vård av naturen kring sjön. Utskottet avstyrkte en
likalydande motion förra året med samma motivering.
Tåkern är ett naturreservat, sjön är unik och räknas som vårt lands och
norra Europas främsta fågelsjö. Det statliga anslaget för att vårda naturre-
servat m.m. har inte räckt till för att vårda Tåkern.
I årets motion har vi redovisat att Tåkernfonden har tillkommit för att
bättre vårda och ta till vara Tåkerns möjligheter. Målsättningen är att av-
kastningen av fondens medel tillsammans med det statliga anslaget skall ge
tillräckliga resurser för löpande skötsel så att sjöns möjligheter att bevaras
och utvecklas stärks.
Fondens syfte är vetenskapligt; utredning av sjöns status och forskning är
viktiga uppgifter. Dessutom lämnas stöd för betesdrift för att bevara strand-
ängarna för fågellivet. Viss del används också till information samt viss guid-
ning runt sjön.
Fondens avkastning är ca en halv miljon kronor-det räcker nätt och jämt
för de uppgifter som fonden har. Det strider mot fondens syfte att använda
medlen på annat sätt.
Tåkern är ett nationellt intresse. För att ge besökarna bättre möjligheter
att uppleva och lära känna Tåkern och Tåkembygdens stora värden behövs
en besöksanläggning, liknande dem som finns vid Hornborgasjön och
Abisko nationalpark.
Utskottet förbigår själva sakfrågan, nämligen besöksanläggningen. Tå-
kernfonden kan inte finansiera en sådan anläggning. Som motionär skulle
jag välkomna en dialog med utskottet om hur man skall kunna möjliggöra
detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1991/92:JoU14 Vissa skogsfrågor.
Anf. 156 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Det här betänkandet från jordbruksutskottet om vissa skogs-
frågor utgör naturligtvis inget underlag för någon mer omfattande sakdebatt
om skogspolitiken. Jag skall inte heller ta upp någon sådan debatt.
Vi har en skogspolitisk kommitté, tillsatt av den socialdemokratiska rege-
ringen. Den har i uppdrag att senare i år lägga fram ett förslag till den fram-
tida skogspolitiken. Men det finns anledning att starkt kritisera den nuva-
rande regeringen för att man genom olika beslut gång efter annan ändrat
förutsättningarna för kommitténs arbete, utan att ändra direktiven för kom-
mittén. Det må vara en regering obetaget att göra sådana ändringar av direk-
tiv, men man har valt en linje där man fattar beslut som starkt förändrar för-
utsättningen för kommittén. Det har skapat stor oklarhet när det gäller kom-
mitténs arbete. Den moderate ordföranden har ingen avundsvärd uppgift.
Man har här tidigare debatterat skogsvårdsavgiften. I kommitténs direktiv
ingick att vi skulle se över skogsvårdsavgiften och se om man hittade någon
annan form av finansiering. Det är också de enda tilläggsdirektiv vi har fått
från regeringen, att när skogsvårdsavgiften är borta se om det finns någon
annan finansiering och om kommittén finner att stödet är ett medel i skogs-
politiken.
Jag vill gärna upprepa det som både Åke Selberg och John Andersson tidi-
gare varit inne på, nämligen att det märkliga har inträffat att det har använts
som ett medel i skogspolitiken att man kan kritisera den socialdemokratiska
regeringen och vår riksdagsgrupp för att under i stort sett hela 1980-talet ha
tagit ut en skogsvårdsavgift, som i och för sig sett över ett tidsperspektiv har
återgått till skogsbruket. Trots detta har man med en papegojas envishet för-
fäktat att skogvårdsavgiften var en skatt som gick in i statskassan.
Nu har man avskaffat skogsvårdsavgiften. För protokollets skull vill jag
att det blir helt klarlagt: skogsvårdsavgiftsmedlen går fortfarande in i stats-
kassan för nästa budgetår i storleksordningen sannolikt kring 400 milj.kr.,
eftersom det finns en eftersläpning. Pengar finns, men regeringen har valt
att stärka statskassan.
Jag är naturligtvis lika förvånad som tidigare talare som har frågat: Var
finns skogsägarnas kritik, och hur kan man förklara denna helomvändning?
Skogsvårdsavgiften är efter det borgerliga majoritetsbeslutet i höstas en
skatt som går in i Wibbles kassa. Men vi har tidigare hört från Åke Selberg
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Vissa skogsfrågor
141
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Vissa skogsfrågor
och John Andersson att skogsbruket i Norrlands inland får bekymmer, efter-
som större delen har använts för att stärka lönsamheten i det norrländska
skogsbruket.
Det är på samma sätt med det som debatterats tidigare här, nämligen stö-
det till samordning vid byggande av skogsbilvägar. När denna fråga ändå pe-
netrerades i jordbruksutskottet kanske det också gick upp för vissa borger-
liga ledamöter att man därmed avskaffat möjligheten till styrning av byggan-
det av skogsbilvägar, bl.a. ur naturvårdssynpunkt och miljösynpunkt. Man
står alltså i dag tomhänt. Det är fritt fram för skogsägarna att bygga sina
skogsbilvägar utan minsta hänsyn till miljön.
Det senaste exemplet på att man ändrar förutsättningarna är de signaler
som kommer om att skogsvårdsorganisationen - som är ett viktigt instru-
ment i skogspolitiken - skall bantas med en femtedel. Vi överraskas inte av
någonting numera. Vi får väl se vad kompletteringspropositionen innebär.
Regeringen måste väl visa handlingskraft och visa hur man drar ner på
organisationen. Att man inte har med några bedömningar av effekten kan vi
ge många exempel på från många politiska områden. Inte på något område
har svenska folket sett några positiva effekter av dessa skott man riktar åt
olika håll i vårt välfärdssamhälle.
I kommittén har vi socialdemokrater vid ett par tillfällen övervägt om vi
skall fortsätta att vara med i kommitténs arbete. Jag vet att även andra i
kommittén frågar sig om det kanske vore lika bra att gå hem. Vi avvaktar
om det kommer ytterligare ändringar av förutsättningarna för kommitténs
arbete. Jag vill fråga om Ivar Virgin har någon som helst förståelse för att vi
är kritiska.
Jag skulle också vilja fråga Ivar Virgin: Finns det någonting i misstankarna
om att regeringen kör vid sidan om utredningen? Det har sagts att man kör
sitt race vid sidan om utredningen. Jag har ställt samma fråga till den mode-
rate ordföranden i kommittén. Han säger att han inte känner till någonting
sådant.
Ivar Virgin har tillfälle att klara ut om regeringen är beredd att skjuta
samma höftskott mot skogspolitiken som man gör mot andra områden i sam-
hället. Målet är uppenbarligen klart: det ena området efter det andra skall
skjutas sönder. Vad som sedan händer tror jag inte moderaterna känner nå-
gon större omsorg om. Det är moderata dogmer som styr politiken i stor ut-
sträckning.
Jag vill för min del deklarera att vi socialdemokrater ser skogen som en
oerhörd tillgång för vårt land, för vår ekonomi, för vår välfärd, för vår miljö.
Den kan inte utsättas för de experiment som vi ser på andra områden.
Ivar Virgin är vice ordförande i jordbruksutskottet. Jag förväntar mig att
han som tung regeringsrepresentant tar detta tillfälle att ge oss en principiell
deklaration om hur han ser på de skogspolitiska målen och medlen.
Är det meningen att alla de medel som vi ganska framgångsrikt har använt
i vår skogspolitik skall mönstras ut? Det är ett besked som Ivar Virgin har
tillfälle att ge nu.
För övrigt yrkar jag bifall till den socialdemokratiska reservationen i ut-
skottets betänkande 14.
142
Anf. 157 ROLF L. NILSON (v):
Herr talman! Jag skall mycket kortfattat och enkelt yrka bifall till den me-
ningsyttring av Annika Åhnberg som finns fogad till betänkandet. Den berör
mom. 4 och går ut på en begäran från riksdagen om ett tillkännagivande om
ett förbud mot ytterligare plantering av contortatall och ett generellt förbud
mot införande av främmande trädslag, om det inte rör sig om forskningspro-
jekt där man gjort en noggrann och allsidig miljökonsekvensbeskrivning in-
nan ett sådant tillstånd ges.
Anf. 158 IVAR VIRGIN (m):
Herr talman! I detta betänkande behandlas en del motioner på skogsom-
rådet. Jan Fransson satte i gång en allmän skogspolitisk debatt, och jag skall
väl ta upp några av hans trådar.
Först och främst måste man konstatera att den skogspolitiska utredningen
ursprungligen fick sina direktiv från en socialdemokratisk regering. Det är
inte konstigt att en borgerlig regering genomför de förslag som de sedan
länge har motionerat om. Med hänsyn till genomförandet av dessa åtgärder
måste man då genomföra vissa ändringar i direktiven. Det är väl i detta fall
en självklarhet.
Jag skulle tro att skogsägarna är utomordentligt tacksamma över den för-
ändring som skett. De har nog alltid betraktat denna skogsvårdsavgift som
en ren skatt, och det med all rätt. Att slippa en skatt måste ju för den grupp
som slipper skatten upplevas som positivt.
Även om det skett ett visst överuttag i förhållande till de insatser som
gjorts, tror jag ändå att de upplever förändringen som det väsentliga i det
här fallet.
När det gäller skogsbilvägarna och miljöpåverkan vill jag samtidigt kon-
statera att SNF i många debattartiklar i sin tidning mycket skarpt kritiserat
det statliga stödet till skogsbilvägarna.
Jan Fransson tar upp svårigheten att samordna, när man överlåter åt en-
skilda skogsägare själva att bestämma hur skogsbilvägarna skall dras. Jag är
inte det minsta orolig. Jag är övertygad om att om det är en fördel att sam-
verka så kommer skogsägarna att göra det. Betänkandet pekar dessutom på
möjligheten att via skatteavdrag stimulera till en satsning på skogsbilvägar
från skogsägarnas sida. Jag är helt övertygad om att skogsstyrelsen i vissa fall
kan bidra till en samordning men att den samordningen naturligt kommer
som ett initiativ från skogsägare som känner behov av hjälp på det här områ-
det.
Jag kan konstatera att de motioner som behandlas i betänkandet i de flesta
fall avstyrks med hänvisning till den skogspolitiska utredningen, som Jan
Fransson nämnde. Jag är övertygad om att den kommer att ge en allsidig
belysning av skogsfrågorna, och jag hyser inte alls den pessimism i fråga om
utredningens resultat som jag tyckte litet genomsyrade Jan Franssons fram-
ställning. Utredningen skall presentera sina resultat inom ungefär tre måna-
der, så det är ju en relativt kort tid kvar.
Jag hoppas och tror att utredningen kommer att föreslå en radikal förenk-
ling av nuvarande skogsvårdslagstiftning. Jag menar att det finns all anled-
ning att hälsa en sådan förenkling med tillfredsställelse. Det finns många ex-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Vissa skogsfrågor
143
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Vissa skogsfrågor
144
empel på att den nuvarande skogsvårdslagen faktiskt inte fungerar så väl
som Jan Fransson försökte göra gällande. I fortsättningen tycker jag i princip
att de krav som skall ställas på skogsägaren skall gälla skyldigheten att åter-
plantera.
Att befria skogsbruket från detaljregler och byråkrati kommer enligt min
mening att gynna nya, alternativa skogsbruksmetoder, och detta bör i sin tur
medverka till en artrik och variationsrik skog. Det kommer på det sättet att
vara lättare att leva upp till de krav på naturhänsyn som med rätta kan ställas
på skogsägarna. Det förekommer i Socialdemokraternas motion på det här
området kritik mot skogsägarna för att de inte i alla fall har levt upp till 21 §
i skogsvårdslagen. Man kan ändå konstatera att det har skett en utomordent-
ligt stark förbättring och att intresset från skogsägarnas sida ständigt ökar.
Jag är på den punkten mycket optimistisk om möjligheterna att nå mycket
långt inom det här området. Jag är dessutom övertygad om att skogsägare
som tilldelas ett större eget ansvar också kommer att förvalta skogstillgång-
arna på bästa sätt och med stort hänsynstagande till naturvården.
Den socialdemokratiska tanken i reservationen, att man skall säkerställa
mark för naturvårdsändamål med hjälp av kollektiv ägarfinansiering, finner
jag stötande. Behöver vissa biotoper ett så starkt skydd att det är aktuellt
att bilda naturreservat måste vanliga regler gälla. Staten får då gå in med
budgetmedel och lösa in marken. Jag är helt säker på att ett biotopskydd ofta
kan åstadkommas med relativt små förändringar i brukningsmetoder och att
en rättvis ersättning till skogsägarnas insatser kommer att skapa ett gott kli-
mat för samarbete. Även sådana ersättningar bör finansieras över budgeten.
När det gäller den särskilda meningsyttringen om införande av främmande
trädslag kan jag mycket väl tänka mig att man genomför en miljökonse-
kvensanalys för att bedöma om en främmande trädart skall införas. Miljö-
skyddskommittén arbetar i den riktningen, och jag är övertygad om att för-
slag med den inriktningen kommer att läggas fram.
De krav som ställs på en sådan miljökonsekvensanalys måste vara rimliga.
Vi har ändå hundraåriga omloppstider när det gäller träd, och kraven måste
sättas så att man tillåts starta en odling och under perioden successivt kan bli
säkrare och säkrare på att det är en riktig åtgärd.
Jan Fransson hade ett par åsikter om skogen som tillgång för vår välfärd,
och jag håller fullständigt med honom om detta. Jag skulle vilja säga att sko-
gen är en av våra absolut värdefullaste tillgångar. För att säkra den tillgången
menar jag att det är av utomordentlig vikt att vi slår vakt om äganderätten i
fråga om våra svenska skogstillgångar. Enligt min mening är den socialdemo-
kratiska reservationen ett uttryck för att man inte respekterar den ägande-
rätten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vation och meningsyttring.
Anf. 159 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Jag begärde inte av Ivar Virgin att han skulle göra någon
större genomgång. Han började så smått med det. Vad jag var intresserad
av var den mer principiella inriktningen och på vilken grund en framtida
skogspolitik skall vila.
Jag frågade vilka medel i vår nuvarande skogspolitik Ivar Virgin vill
mönstra ut och om grunden skall vara ägandemakt och marknad. I så fall
skulle det naturligtvis vara intressant att höra var Virgin hämtar sina före-
gångsexempel, om de finns någonstans ute i världen. Hur ser Ivar Virgin rent
allmänt på Sveriges sätt att sköta sin naturresurs skogen? Det var kanske
mer av det resonemanget och de synpunkterna i klartext jag önskade från
Virgin.
Anf. 160 IVAR VIRGIN (m):
Herr talman! Jag tyckte att jag väl täckte in just det området i mitt anför-
ande. Jag har en utomordentligt stark tro på den privata äganderätten. Jag
är helt övertygad om att skogsägare som uppmuntras och som får stöd från
stat och samhälle är de bästa förvaltarna av den utomordentligt viktiga till-
gång som skogen är. Alla intrång, alla statliga ingrepp på det här området
bidrar i själva verket till att öka bl.a. miljöproblemen.
Vi har många instrument för artskydd och bevarande avviktiga, unika bio-
toper och naturtillgångar. Nationalparkerna är ju det yttersta instrumentet,
och i det sammanhanget tycker vi att det är självklart att det är staten som
skall äga, eftersom det är fråga om tillgångar av ett sådant värde att staten
bör ta det yttersta ansvaret. Naturreservaten utgör ett annat sätt att bevara
viktiga biotoper och viktiga tillgångar. Vi kan också tänka oss att på olika
sätt stimulera enskilda ägare till att göra särskilda insatser för att skydda bio-
toper.
Jag kan erinra om att det inom EG finns mycket generösa regler för hur
man kan hjälpa till att åstadkomma ett sådant artskydd. De hektarersätt-
ningar som förekommer i EG är höga, vilket innebär att man sätter stort
värde på insatser som görs på det här området och att man är beredd att på
ett rättvist sätt betala för den här typen av insatser. Jag tror att detta är meto-
der som garanterar mångfald inom skogsbruket, en mångfald som vi väl alla
strävar efter.
Anf. 161 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Ivar Virgin nämnde Svenska naturskyddsföreningens in-
tresse för det svenska skogsbruket. Det är bra att man inom Naturskydds-
föreningen är intresserad av skogsbruket. Jag skulle vilja fråga Ivar Virgin
om han delar Svenska naturskyddsföreningens uppfattning att det finns en
konflikt mellan å ena sidan skogsägarens privata, kortsiktiga önskemål och
å andra sidan samhällets långsiktiga, övergripande mål att bevara skogens
biologiska rikedom. Det är ordagrant vad Naturskyddsföreningen har sagt.
Delar Ivar Virgin Naturskyddsföreningens mening i det avseendet?
Sedan frågade jag efter ett exempel på någon föregångare när det gäller
att vårda naturresursen skog i världen. Finns det något exempel, Ivar Virgin,
på att ägarmakt och marknad har lett till en långsiktig hushållning med na-
turresurser och miljö? Jag kan nämna ett annat bra exempel på att naturre-
surser vårdas och brukas genom demokratisk kontroll, och det är Sverige
som är ett föregångsland.
Vad vi nu har att göra är att komplettera skogspolitiken med ett miljömål.
Alla åtgärder när det gäller att bruka skogen, att använda skogsmarken,
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Vissa skogsfrågor
145
10 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Vissa skogsfrågor
146
skall avvägas mot detta miljömål, som det nu är nödvändigt att sätta upp för
skogsbruket.
Anf. 162 IVAR VIRGIN (m):
Herr talman! Jan Fransson säger att Sverige är ett föregångsland, och jag
tror att han har rätt. Men jag skulle vilja analysera den bilden och säga att
det bl.a. beror på att vi har självägande skogsägare, som har skött skogen i
stort sett efter eget huvud. Jag tror faktiskt att vår skogsvårdslagstiftning del-
vis har hindrat dem i ett rimligt miljöansvar. De debatter vi har haft om bl.a.
fjällnära skogar har ofta gällt skogar som har varit statligt ägda.
All erfarenhet talar för att ett spritt enskilt ägande, som uppmuntras av
statsmakterna på olika sätt, är den väg som är den bästa i sammanhanget.
Allt statligt ägande, all socialism i alla dess former, är ett hot mot naturresur-
sen skog. Här har vi möjligen helt olika meningar, men min absolut be-
stämda mening är att äganderätten till skogen är själva hjärtpunkten i ett
artbevarande och ett skogsbevarande på hög nivå.
Anf. 163 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Ivar Virgin försöker glida undan huvudfrågan, som inte
handlar om privat ägande eller inte - ingen ifrågasätter privat skogsägande.
Vad debatten handlar om är om vården av vår viktigaste naturresurs är en
hela folkets angelägenhet, eller om det är en angelägenhet enbart för dem
som äger makt genom ägande. Jag har efterlyst var Ivar Virgin står, och jag
fick ett svar i hans senaste replik. Han menar att utgångspunkten när vi ut-
formar vår skogspolitik är ägandemakt och marknad, och all möjlig demo-
kratisk kontroll och inflytande från svenska folket över den naturresursen
betraktar han som socialism. Jag tackar Ivar Virgin för att han ändå till slut
blev tydlig på den här punkten, då det kan ge viss ledning i det fortsatta
skogspolitiska arbetet i kommittén.
Anf. 164 IVAR VIRGIN (m):
Herr talman! Om jag utgår från att ägarrätten är utomordentligt viktig i
detta sammanhang, har jag nu i många inlägg talat om att samhället, staten,
självklart också har en rätt. Den rätten har jag försökt beskriva, bl.a. genom
att säga att unika naturtillgångar, som skogstillgångar, skall kunna bli natio-
nalparker, och där skall det vara ett statligt ägande, ett statligt inflytande.
Det finns över hela världen, och det är en bra form. För mig är det självklart
att ägandeförhållandet i det fallet överförs till staten.
När det gäller naturreservat är det för att skydda värdefulla biotoper och
vissa områden, som ideella stiftelser, stat eller någon annan kan åta sig ett
visst skötselansvar för att uppnå det här artskyddet. Jag kan inte se den kon-
flikt som Jan Fransson målar upp mellan svenska folket och ägarmakten,
som han uttrycker det. För mig är ägandet i detta fall en förvaltning, och
med det följer ett förvaltaransvar.
Enligt min uppfattning tar ägarna av svensk skog detta ansvar, i utomor-
dentligt hög grad, och det är någonting som vi alla skall vara tacksamma för.
Jag är övertygad om att man, med rimliga spelregler, kan förstärka detta för-
valtaransvar hos skogsägarna, och det skall vara inriktningen på skogspoliti-
ken att verkligen åstadkomma det, att få ett förtroendefullt samarbete mel-
lan statsmakterna och skogsägarna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU14 Anslag till riksgäldskontoret (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 165 ROLAND SUNDGREN (s):
Herr talman! Vi socialdemokrater har i en reservation till finansutskottets
betänkande nr 14 framhållit att vi vill att kontrollen skall förbättras när det
gäller premieobligationshandeln.
Det här är en fråga som finansutskottet har behandlat under en följd av
år. Under förra riksmötet konstaterades att riksgäldskontoret sedan en tid
tillbaka har hållit på med en översyn av bl.a. förutsättningarna för en regi-
strering av kommande premielån. Men ännu har ingenting hänt, och vi anser
därför att tiden nu är mogen för riksgäldskontoret att verkligen se till att
komma till rätta med detta problem.
Det är viktigt med en sådan här registrering, så att möjligheterna förbätt-
ras att kontrollera förmögenhetsbeskattning och förmögenhetsberoende av-
gifter och bidrag. Som har framhållits i en motion som utgör underlag för
detta ärende, har en omfattande spekulation med betydande skatteundan-
dragande kunnat ske genom denna obligationshandel.
Detta är en fråga som under senare år också har aktualiserats i flera utred-
ningar, bl.a. kapitalvinstkommittén och inkomstskattekommittén.
En registrering motsvarande den som nu gäller för innehav av sparobliga-
tioner, VPC-noterade aktier och bankkonton skulle också i hög grad under-
lätta den fysiska distributionen samt handeln och vinstavstämplingen av pre-
mieobligationer. Det skulle därmed leda till att spararna inte behöver åsam-
kas förluster till följd av att de glömmer bort att lösa in vinster. Varje år pre-
skriberas oinlösta premieobligationer och premievinster för ca 30 milj .kr.
Vår uppfattning är att något nu snabbt måste ske för att man skall komma
till rätta med detta problem, och därför har vi avgett denna reservation, som
innebär att regeringen ger riksgäldskontoret i uppdrag att skyndsamt lägga
fram ett förslag i frågan.
Herr talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till denna vår reservation.
Anf. 166 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Reglering, registrering och kontroll har alltid varit känne-
tecknande för socialdemokratisk politik. Tanken att det skall kunna före-
komma en av staten oreglerad handel med premieobligationer tycks vara
helt otänkbar för socialdemokratin. I reservationen tar man upp problemet
med de oinlösta obligationerna som preskriberas. Det ger en vänligare fram-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Anslag till
riksgäldskontoret
147
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Anslag till
riksgäldskontoret
toning än den ursprungliga motionen av Bengt Silfverstrand, som mest oroar
sig för skattesmitning och spekulation.
Genom ett framtida kontobaserat premielånesystem kommer motionärer-
nas krav att bli tillgodosett. Ungefär samtidigt kommer det fiskala behovet
av kontroll att upphöra, eftersom förmögenhetsskatten slopas från och med
år 1994. Vinsterna är ju redan skattefria. Något behov av skärpt kontroll
finns därför inte. Därmed fordras inte heller något uppdrag till riksgäldskon-
toret. Det arbetet pågår redan.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till utskottes hemställan och avslag på
reservationen.
Anf. 167 ROLAND SUNDGREN (s):
Herr talman! Det var ganska intressant att få höra att reglering och kon-
troll är kännetecknande för Socialdemokraterna. Det skulle betyda att skat-
teundandragande och möjligheter att komma undan skatt och få en orättvis
beskattning enligt det beslut vi har fattat är något som kännetecknar Mode-
raterna.
Det finns här en mycket grundläggande skillnad. Vi har en helt annan ut-
gångspunkt än den borgerliga majoriteten när det gäller förmögenhetsskat-
ten. Vi anser att vi skall ha en förmögenhetsskatt. Det är orimligt att helt
undanta stora förmögenheter från beskattning. Människor som äger hundra
miljoner och kanske ännu mer skall således inte betala förmögenhetsskatt.
Samtidigt har man planer på att inte ens låta dem som har resor till arbetet,
om de uppgår till 4 000 kr., dra av det.
Orättvisorna och klassklyftorna växer för närvarande snabbt i det svenska
samhället.
Anf. 168 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Det är väl riktigt som Roland Sundgren konstaterar att det
är en grundläggande skillnad mellan våra uppfattningar om förmögenhets-
skatten. Vår uppfattning är att det är bättre att de som har en slant på kist-
botten bor i Sverige och investerar sina pengar här än att de drar till utlandet
som de nu har gjort i många år.
Vi tycker att det här problemet med premieobligationerna gäller en rela-
tivt obetydlig företeelse. Det är inte riktigt värt att lägga ner så mycket möda
på det som Roland Sundgren tydligen vill göra.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU15 Anslag till riksdagens revisorer och deras kansli (prop.
1991/92:100 delvis).
148
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU16 Den statliga rationaliseringsverksamheten och revisionen
(prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 169 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Ärendet gäller den statliga rationaliseringsverksamheten
och revisionen.
I vår reservaion har vi invändningar på ett par punkter.
Vi anser att regeringen och utskottsmajoriteten är oklara i sina direktiv
om hur stabsmyndigheterna skall kunna fungera och ge stöd till regerings-
kansli och myndigheter. Det får förödande effekter på verksamheten om
myndigheterna skall leva i ovisshet om vilka uppgifter som skall åläggas dem
eller tas ifrån dem. Beskeden behöver komma så fort som möjligt i stället
för att dra ut på tiden som nu sker.
Det saknas således en helhetssyn på hur förvaltningens struktur bör ut-
vecklas.
Förslag har lämnats av en särskild utredare on den framtida utformningen
av stabsmyndigheterna. Utredarens förslag byggde på en tydligare rollför-
delning mellan myndigheterna och en separering av stödet till myndighe-
terna och regeringen.
Remissopinionen var mycket postitiv till förslaget att frigöra revisions-
verksamheten från den normerande verksamheten. Detta faktum förtigs i
propositionen.
Regeringen har i stället valt att i samma myndighet förena revision, eko-
nomiadministrativa föreskrifter och tillhandahållande av redovisningssy-
stem. Därutöver skall en rad frågor återigen utredas. Överblicken saknas.
Det är angeläget att det förändringsarbete som har inletts de senaste åren
fortsätter. Det är därför beklagligt att regeringen visar en sådan tveksamhet
och väljer att skjuta på ställningstagandet och hänvisar till ytterligare utred-
ningar.
I stället finns det mycket som talar för att utredningens förslag om att
skilja revisionsverksamhet från den normerande verksamheten är den lång-
siktigt riktiga.
Vid en sådan renodling är det ännu viktigare med en stabsmyndighet som
kan serva regeringen. Det är därför av vikt att statskontoret ges praktiska
möjligheter att bli den stab till regeringskansliet som behövs vid genomför-
andet av de nya styrformerna.
Om utredningens förslag hade genomförts hade det lett till besparingar i
storleksordningen 50 milj.kr. Regeringens ställningstagande leder tvärtom
till en ökning av de samlade resurserna för RRV, statskontoret och anslaget
för utvecklingsarbete.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Den statliga
rationaliserings-
verksamheten och
revisionen
149
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Teater, dans och
musik
Vi reservanter föreslår att regeringen bör komma med ett nytt förslag till
hur organisationen för statlig revision och tillhandahållande av redovisnings-
system och ekonomiadministrativa föreskrifter skall utformas.
Med detta ber jag att få yrka bifall till den socialdemokratiska reservatio-
nen, mom. 1.
Anf. 170 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Den stora och komplicerade organisation som staten utgör
kommer alltid att vara föremål för organisationsförändringar. Uppgifter till-
kommer och uppgifter försvinner. Kravet på verksamheten förändras över
tiden.
Det är naturligt att en nytillträdd regering inte omedelbart lägger fram för-
slag om en komplett och färdig organisation utan att vissa frågor blir föremål
för ytterligare överväganden.
För riksrevisionsverket sker vissa förändringar redan nu den 1 juli. Ytterli-
gare förändringar kan komma att aktualiseras senare. Men det är rimligt att
man först får bättre erfarenhet av den nu pågående organisationsföränd-
ringen.
Den besparing som reservanterna anser skulle uppstå tror jag att man får
betrakta som mycket teoretiskt framräknad. Det är i efterhand för det mesta
omöjligt att påvisa den typen av kostnadsförändringar i stora omorganisatio-
ner.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan och av-
slag på reservationen.
Anf. 171 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Det är riktigt som Tom Heyman säger att vi har en ny rege-
ring och att det tar tid innan man vet hur man skall hantera olika frågor. Men
Moderaterna har faktiskt varit mycket bestämda tidigare. De har exempelvis
kritiserat att riksrevisionsverket inte har varit oberoende av regeringen.
Därför kan man förvåna sig över att de drar på det här och i stället lägger
ihop revision med de andra delarna.
Moderaterna har, som sagt, varit betydligt mera kritiska tidigare och bl.a.
i motion 1990/91, av Lars Tobisson m.fl., hänvisat till den danska modellen.
Den sades vara helt överlägsen, eftersom denna verksamhet var helt fristå-
ende från regeringen. I dagens betänkande står att man får se vilka föränd-
ringar som inträder och att man då kanske kan tänka sig att skilja på det här.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/92:KrU20 Teater, dans och musik (prop. 1991/92:100 delvis).
150
Kammaren biföll förste vice talmannens förslag om att betänkandet skulle
avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 172 ANDERS NILSSON (s):
Herr talman! I den allmänna kulturdebatten för några veckor sedan kunde
vi från socialdemokratiskt håll redovisa en högre ambition än vad regerings-
partierna orkade med. Det var ett led i att fullfölja den politik som vi förde
i regeringsställning under förra mandatperioden.
Vår högre ambition kommer bl.a. till uttryck i det här betänkandet, och
den gör det på två sätt. Vi nöjer oss inte med att enbart skriva vackra ord
om de kulturyttringar som berörs i betänkandet. Vi ger det också ett reellt
innehåll i form av högre anslag än vad regeringspartierna står för. Dessutom
ser vi framåt. Vi vill få med oss riksdagen på utfästelser inför kommande
budgetår. På några punkter föreslår vi olika slag av översyn och utredning
till grund för en fortsatt offensiv kulturpolitik. Jag skall återkomma till det,
herr talman.
När det gäller Riksteatern finns det motioner från flera partier om Riks-
teaterns tolkning. Det är ett initiativ som togs på Riksteaterns kongress
1988. Det har genomförts på en rad olika platser i landet tillsammans med
organisationerna för de synskadade. Det är en verksamhet som har gått
mycket bra. Vi förutsätter nu i enighet i utskottet att den här verksamheten
kan fortsätta, men vi har också tagit ett initiativ till att skrivningen skall ut-
vidgas till att gälla andra teatrar. Det är naturligtvis lika angeläget att de som
besöker andra teatrar än Riksteatern, får den här möjligheten.
När det gäller svenska rikskonserter vill vi öka anslaget med tre miljoner
kronor. Det vill vi göra för att främja en pedagogisk utveckling inom amatör-
musiken. Det är penninginnehållet i den delen. Vi anser att kampanjen från
1990, Folkmusik- och dansåret, bör följas upp.
Rikskonserters lokaler har utnyttjats för olika musikändamål. Många
olika organisationer inom musiklivet har utnyttjat dessa lokaler. De har fått
något av funktionen Ett musikens hus. Vi anser att detta är mycket väsentligt
och menar att rikskonserter bör få regeringens uppdrag att redovisa hur de
framöver vill ta ansvar för ett stöd till utvecklingen av amatörmusik, folk-
dans och folkmusik.
Vi vill även att riksdagen beställer en utvärdering av amatörmusikorgani-
sationernas centrala verksamhet. Den utvärderingen skall sedan ligga till
grund för det fortsatta stödet under tre år framåt. Det är det framtidsinrik-
tade i vårt förslag på det här området.
Vi vill öka stödet till regionala och lokala institutioner med tio grundbe-
lopp fler än vad majoriten vill. Vi har pekat på länsteatern i Bohuslän och
barn- och ungdomsteater som exempel på sådana områden där det framöver
kommer att behövas fler grundbelopp. Det kommer sannolikt också att be-
hövas för den länsteater som håller på att bildas i Halland.
När det gäller de fria grupperna har vi också ett förslag där vi vill anslå
fem miljoner kronor utöver vad regeringen anslår. De fria grupperna har en
mycket stor del av teaterproduktionen i landet, herr talman. De är till
mycket stor del inriktade på teater för barn och ungdom. De har möjlighet
att besöka små orter och spela på väldigt små scener och i små utrymmen,
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Teater, dans och
musik
151
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Teater, dans och
musik
152
oftast utanför institutionerna. Det råder inte någon särskilt god proportiona-
litet mellan anslag och verksamhet om vi jämför de fria grupperna med insti-
tutionerna. Vi menar att det är mer än välmotiverat att höja stödet med yt-
terligare fem miljoner kronor utöver regeringens förslag. Det är ett reellt
innehåll på den här punkten.
Sedan anser vi också att de fria grupperna har en sådan verksamhet att det
är rimligt att öka detta stöd under flera år framöver. Vi vill därför ha en över-
syn av det här stödet. Vi föreslår att den nivå som översynen skall arbeta
med, bör ligga på ett tillskott på fem miljoner kronor under fem år framåt.
De är tre punkter där som vi tycker är särskilt intressanta att titta på.
Det gäller möjligheterna till en ökad etablering av fria grupper utanför
storstäderna, att ge unga artister och konstnärligt skapande ett ytterligare
stöd och att sörja för att det stora utbudet som grupperna har när det gäller
barn- och ungdomsteater kan fortsätta att utökas. Det är den framtidsinrik-
tade delen av detta.
Jag vill nu säga några ord om Ny demokrati. De gjorde med stort buller
och bång en affär av behovet av högre kulturanslag. Det blev faktiskt ingen-
ting av detta, inte ett öre utöver vad regeringen föreslår. Nästa budgetår skall
det hända stora ting, i miljardklassen t.o.m., säger de. Det skall bli mycket
intressant att se i januari nästa år vad det blir av det löftet.
Ett expansivt kulturliv märks inte minst på det här området, musik, teater
och dans. Det fullkomligt kryllar av nya initiativ, nytänkande, kreativitet och
skapande runt om i landet. Nya grupper bildas. Teatern, liksom musiken och
dansen, har möjligheter att söka sin publik bland nya grupper. Detta förtjä-
nar stöd från samhällets sida, och det förtjänar ett ökat stöd framöver. Vårt
alternativ till regeringens budgetförslag är ett uttryck för detta.
Herr talman! Sammanfattningsvis har vi mer i plånboken att erbjuda, men
vi har också en markerad framtidsinriktning i vår politik. Vi står självfallet
bakom samtliga våra reservationer till betänkandet, men jag yrkar endast
bifall till reservation nr 6.
Anf. 173 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag skall koncentrera mig på några av punkterna i betänkan-
det. Jag vill bölja med att ta upp den tråd som Anders Nilsson tidigare tog
upp, nämligen den som gäller anslagen till de fria teater-, dans- och musik-
grupperna. Vi vill belysa det i förhållande till det anslag som gäller Operan,
Dramaten och Riksteatern.
I såväl propositionen som i betänkandet konstateras att kostnaderna för
teaterverksamhet har stigit snabbare under perioden 1975-1990 än kostna-
derna i samhället i övrigt. Jag och Vänsterpartiet anser att detta är ett riktigt
konstaterande. Vi har inget att invända mot det, tvärtom. Det är dess värre
fullt riktigt. Här föreligger det inga som helst politiska skiljaktligheter. Men
det gör det så snart det handlar om att dra konsekvenserna av det här konsta-
terandet.
Vi i Vänsterpartiet har ingenting emot och ingenting att invända mot att
såväl Riksteatern som Operan och Dramaten får betydande anslagsök-
ningar. Vi tycker att de är viktiga institutioner som spelar en avgörande och
framskjuten roll i det svenska kulturlivet. Deras uppgift är i många avseen-
den annorlunda än andra institutioners. Det vi reagerar emot är att samma
resonemang och omsorg om verksamheternas ekonomi och framtid inte
också gäller de fria teater-, dans- och musikgrupperna. Kostnaderna för
verksamheten har även för dem stigit snabbare under den senaste perioden
än kostnaderna i samhället i övrigt.
Med det föreliggande förslaget kommer Riksteatern att få en femtiopro-
centig ökning av sitt anslag. Bidraget till Operan blir 17 % mer än före-
gående år och Dramatens anslagsökning är 16 %. Med tanke på det statsfi-
nansiella läge som annars så gärna hänvisas till, tycker vi att det inte är så
dåligt.
Vi i Vänsterpartiet har dristat oss till att föreslå, att en liten del av den
ökning av anslaget som är tänkt att gå till Operans resultatutjämningsfond
skall, i stället för att skapas i ett slag, byggas upp under en treårsperiod. Vi
föreslår att några få procent av denna relativt stora anslagsökning i stället
skall gå till de fria grupperna.
Som tidigare har sagts, står de fria grupperna för huvudparten av teaterut-
budet, framför allt för barn och ungdom. Utan överdrift, herr talman, går
det att påstå att de fria grupperna gör ett viktigt arbete för att skola in mor-
gondagens Opera- och Dramatenpublik. De fria grupperna gör ett ovärder-
ligt arbete med den uppsökande verksamheten och har förmågan att nå ut
till grupper som annars skulle stå helt utanför teater- och musikutbudet. Jag
påstår att de bygger för morgondagen.
Hitintills har anslagsnivån för de fria grupperna varit låg. Men de har på
något förunderligt sätt ändå kunnat hålla verksamheten i gång. Kommuner-
nas beställningar har varit betydelsefulla i det här sammanhanget. Men nu
vet vi hur det ser ut ute i landet. En gigantisk kulturnedrustning är på gång.
Det saknas pengar, och det första som får stryka på foten är det kulturella
utbudet. Kommunerna lägger ned bibliotek och drar in sina anslag till olika
kulturverksamheter. Några pengar till arrangemang och köp av de fria grup-
pernas föreställningar finns inte längre.
Herr talman! Som jag har konstaterat tidigare har de fria grupperna drab-
bats av de nämnda kostnadsökningarna, både när det gäller produktion och
turnéer. Där står vi nu.
Vi i Vänsterpartiet anser att de fria grupperna, såväl som Operan, Drama-
ten och Riksteatern, spelar en viktig roll i kulturlivet - om än på olika sätt,
för olika målgrupper och på olika nivåer.
Regeringen föreslår att de fria grupperna skall få 2 milj.kr. i anslagsök-
ningar. De 2 milj.kr. i ökningar skall fördelas på 50 teatergrupper och 15
dansgrupper. Vi i Vänsterpartiet anser att det inte är tillräckligt. Därför har
vi föreslagit att resultatutjämningsfonden till Operan i stället skall byggas
upp successivt under en treårsperiod. På så sätt får vi loss några miljoner,
och 7 miljoner skall då tillföras de fria grupperna för att kompensera dem
för deras kostnadsökningar.
Vi tycker att det här sättet att resonera, och som borde ha framkommit i
propositionen och i utskottets betänkande, är riktigt. Kostnaderna för tea-
terverksamheten har stigit snabbare än kostnaderna i samhället för övrigt.
Men vi vill vara konsekventa, och vi vill värna om såväl Dramaten, Operan
och Riksteatern som de fria grupperna.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Teater, dans och
musik
153
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Teater, dans och
musik
154
Jag vill med detta yrka bifall till Vänsterpartiets meningsyttringar vad av-
ser mom. 3, 11 och 13 som berör dessa frågor.
Jag vill säga några ord om det framtida statliga stödet till utvecklingsarbete
för amatörmusik, folkdans och folkmusik.
Är 1990 var ett Folkmusik- och dansår. En liten efterklang av det fick vi
ta del av i riksdagen i samband med riksmötets öppnande. Vi i Vänsterpar-
tiet anser att erfarenheterna från Folkmusik- och dansåret 1990 var mycket
positiva och att det är viktigt att de följs upp.
Utvärderingen av kampanjåret visar att verksamheten var framgångsrik
men att genren är beroende av särskilda stödinsatser. I en flerpartimotion,
undertecknad av folkpartister, centerpartister, kds:are och vänsterpartister,
yrkas det att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om stöd
till utvecklingsarbete för förnyelse, experiment, dokumentation och pedago-
gisk utveckling bland barn och ungdom när det gäller amatörmusik, folkdans
och folkmusik.
Jag har sagt det förr i kammaren, och jag upprepar det gärna: Amatörmu-
siken, folkmusiken och folkdansen är viktiga och omistliga delar av det
svenska kulturarvet. I den föränderliga värld som vi lever i är det viktigare
än någonsin med människors egna aktiva deltagande i kultur- och konstpro-
cesser och att de möjligheterna utvecklas. Det är först när människor är
trygga i sitt eget kulturarv som de kan vara med och utveckla och förnya
konsten och kulturen, kan ta del av andra människors kulturarv och kan
skapa konstruktiva och spännande synteser.
I den processen är amatörmusiken, folkdansen och folkmusiken basen. Vi
menar att de erfarenheter som gjordes 1990 inte får gå upp i rök, och vi anser
att riksdagen har ett ansvar att de tas till vara.
Med detta vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets meningsyttring vid mom.
6.
Slutligen några ord om regionala och lokala musikinstitutioner. Då är det
särskilt Helsingborgs symfoniorkester jag tänker på.
Helsingborgs symfoniorkester ”försvinner” i betänkandet. Det förs ett re-
sonemang om grundbelopp osv. Jag tycker att det är litet synd. Men jag skall
inte orda så mycket om just den orkestern...
Anf. 174 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Den ärade talaren har anmält sig för sex minuter och har nu talat i nio
minuter.
Anf. 175 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag vill påpeka att kulturutskottets ärende flyttades från
torsdagen till onsdagen. Jag medger att jag kan ha brustit i förberedelserna,
men jag har inte haft den tid som är bruklig och som jag hade räknat med.
Jag beklagar tidsutdräkten, men jag hoppas att kammarens ledamöter har
överseende med detta.
Jag har bara några rader kvar. Jag vill yrka bifall till meningsyttringen an-
gående Helsingborgs symfoniorkester. Jag kan stanna där.
Jag kan påpeka att i nästa ärende kommer jag inte att tala i mina tio avise-
rade minuter. Det kan möjligen kompensera detta.
Anf. 176 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Värderade kolleger i utskottet! Vi skall behandla den stora
tunga frågan om hur vi från riksdagens sida skall stödja det som i svenskt
kulturliv är litet av hjärtat, nämligen de stora institutionerna Operan, Dra-
maten och Riksteatern, det regionala musiklivet och teaterlivet, och all den
fina kreativitet och verksamhet som finns ute i lokalt kulturliv.
Jag vill påminna om, som jag också gjorde i den allmänpolitiska debatten,
att det gjorts en märklig beskrivning av alla olyckor som skulle inträffa när
det blev en borgerlig majoritet. Den stora kulturskymningen skulle sänkas
över landet. Elisabeth Persson uttalade faktiskt en sådan formulering nyss.
Men jag förstår inte vad hon bygger den på.
Men vad som har hänt är, att i den del av propositionen som vi behandlar
i kammaren i kväll är det fråga om att plussa på. Det är fråga om att ytterli-
gare öka samhällets, i det här fallet riksdagens, satsning på kulturliv. Det är
betydande belopp. Riksteatern får plus 29 milj.kr. Operan får plus 38
milj.kr. Dramaten får plus 20 milj.kr. På den regionala sidan lägger vi på
ytterligare 39 milj.kr. i grundbelopp.
Jag kan naturligtvis som moderat företrädare säga att man skall balansera
kostnaderna med de skatteeffekter de får. Men vi har med stor glädje och
entusiasm accepterat propositionens mycket klara kulturprofil.
Till dem som har varnat, och även till Elisabeth Persson, att kulturskym-
ningen sänker sig över landet, menar jag att det inte är ett sakligt påstående
som hör hemma i den här debatten.
Satsningen på Riksteatern, Operan och Dramaten är viktig. Men i utskot-
tets skrivningar framgår också att det är viktigt att basen i svenskt kulturliv
på det här området ligger ute i regionerna - i första hand länen - och lokalt
i kommunerna. Alla som är här och lyssnar vet precis vilken typ av institutio-
ner och verksamheter det är fråga om.
I ett annat beslut från kulturutskottets sida, som har behandlats här i kam-
maren, har vi tagit upp frågan om synen på kulturadministrationen fram-
över. Jag vill här nu till protokollet notera att en av effekterna av den översy-
nen rimligen bör bli att kostnaderna för en del av den rätt tungrodda och
väldigt dyra kulturadministrationen på central nivå kan användas ute i kul-
turlivet, i första hand på regional och lokal nivå. I alla fall är det min och
mitt partis alldeles bestämda uppfattning att det skall bli en följd av den ut-
redning som sätts i gång.
Herr talman! Med de här markeringarna, alltså en satsning på Rikstea-
tern, Operan och Dramaten, med mycket positiva ekonomiska anslag, en
fortsatt satsning på regionalt och lokalt kulturliv, i första hand med den litet
märkliga teknik vi använder här som kallas för grundbelopp, och med en
förhoppning att den administrativa utredningen verkligen ger effekter på
svenskt kulturliv på det viset att mer pengar går till kulturen och mindre till
administrationen, yrkar jag på alla punkter bifall till utskottets hemställan.
Anf. 177 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Kulturskymning-jag känner inte igen det ordet. Jag vet inte
var det härrör ifrån, men det kanske Göran Åstrand kan tala om.
Jag vill dra den parallellen att när vi stundom kritiserar regeringen för att
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Teater, dans och
musik
155
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Teater, dans och
musik
156
den inte hinner göra så mycket som de borgerliga partierna lovade i valet,
brukar regeringens företrädare säga: Det kan ni väl förstå att vi inte har hun-
nit med det på några månader. Då kan det väl vara rimligt att föra samma
resonemang nu från regeringspartiernas sida, att ni inte har hunnit med hela
kulturskymningen ännu.
Nog är det en viss skillnad här. Den satsning som görs i år ligger på 35
miljoner. Under våra tre senaste regeringsår var det en höjning med 125 mil-
joner om året plus satsningen på Göteborgs musikteater.
Men det kan ju tänkas att den här ändå förhållandevis hyfsade kulturbud-
geten kan bero på att moderaterna har fått ge vika på en massa punkter. Jag
vill minnas att förra året sade Lars Ahlmark i debatten om samma ärende
som nu att marknadsföringen av teater- och musiklivet sköts bäst av institu-
tionerna själva. Några statliga bidrag till Skådebanan borde därför inte utgå.
Men pengar till detta finns med i årets budget.
Moderaterna sade nej till statligt stöd till Rikskonserters fonogrampro-
duktion. Det yrkandet har de gått ifrån. Moderaterna prutade faktiskt på
anslaget till Riksteatern vid riksdagsbehandlingen, jämfört med både det
förslag som mittenpartierna hade lagt fram och det förslag som vi lade fram.
Nu talar Göran Åstrand sig varm för ett högre anslag till Riksteatern. Det är
verkligen en sinnesförändring!
Sedan skall ju vår politik ses i samband med den politik vi för ute i kommu-
nerna. Det har ju tyvärr blivit så att alltför många kommuner är moderat-
styrda, och det innebär att det är särskilt väsentligt att statens stöd hålls uppe
på en mycket hög nivå, för att ge ett exempel till kommunerna att följa efter.
Anf. 178 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Herr talman! Några korta kommentarer. Jag nämnde vem som hade an-
vänt ordet kulturskymning, nämligen Elisabeth Persson. Hon har också be-
gärt replik, så hon återkommer väl.
Sedan kan jag också notera att pressdebatten - främst kan jag väl då hän-
visa till A-pressens kommentarer efter valet - handlade om att nu går vi in i
ett läge då samhället, i det här fallet riksdagen, är mindre intresserat av kul-
tur. Jag bara noterar som ett direkt konstaterande att den majoritet som nu
finns i kulturutskottet har genom att följa upp propositionen talat om att på-
ståendet om kulturskymning var felaktigt.
En rad kommentarer som Anders Nilsson gjorde berörde nog främst Lars
Ahlmark. Han är inte med här nu, och det var inte heller på honom som
Anders Nilsson begärde replik. Det resonemang som Moderata samlings-
partiet förde - det är lättare att kommentera det i de termerna - var att vi
skall försöka lägga en större vikt vid svenskt kulturliv ute på regionerna.
Jag nämnde mycket utförligt i mitt anförande för en stund sedan, Anders
Nilsson, att en av de viktigaste åtgärder vi kan göra är att lägga ut huvudde-
len av det kulturella stödet på regionerna, till de kulturella institutionerna
där. Om man har den ambitionen, var det mycket naturligt att resonera om
Riksteatern i dess centrala roll och i dess lokala/regionala roll.
Det kommer nu en utredning som skall se över hela den kulturella admi-
nistrationen. De frågeställningarna får Anders Nilsson och jag här i riksda-
gen anledning att återkomma till när utredningen är klar.
Anf. 179 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! När jag apostroferade Lars Ahlmark, var det inte för att det
var Lars Ahlmark utan därför att han var talesman för Moderata samlings-
partiet i den debatten. Jag utgick ifrån att han förde fram de synpunkter som
Moderata samlingspartiet hade vid den tidpunkten.
Jag har inte använt begreppet kulturskymning, men det ligger snubblandet
nära, för det är väldigt lätt att göra det konstaterandet att under de tre se-
naste åren som Socialdemokraterna hade regeringsmakten låg ökningen på
kulturområdet på 125 milj.kr. om året. Nu är det 35 miljoner. Det är en vä-
sentlig skillnad, och jag tror nog att kulturarbetare uppfattar det.
Det är också en fråga om hur människorna ute i kommunerna uppfattar
vad som händer på kulturområdet, kanske inte speciellt på de tre områden
som vi diskuterar nu - teater, musik och dans - men på andra områden, som
vi får återkomma till.
Dessutom vill jag göra den kommentaren att Göran Åstrand redan nu bör-
jar att sopa alla besvärliga frågor in under utredningen som vi har beställt.
När vi var med om att fatta det beslutet, var vi från vårt håll bestämda på
den punkten att ett utredningsarbete inte får innebära att stödet till kultur-
området under tiden fryses inne, utan det skall fortfarande ligga på en hög
och ökande nivå.
Anf. 180 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Göran Åstrand diskuterar som vanligt ord i stället för inne-
håll. När man diskuterar ord, skall man nog vara litet mån oin att citera rätt.
Jag sade den här gången att det är fråga om en kulturnedrustning. Jag har
säkert använt ordet kulturskymning andra gånger, men nu var det kulturned-
rustning. Om Göran Åstrand inte känner till vad som händer på det här om-
rådet ute i kommunerna, då är det bara att beklaga.
Jag har däremot också påpekat att vi ser med tillfredsställelse på anslags-
ökningen till såväl Riksteatern som Operan och Dramaten. Det är inte alls
principerna och de bakomliggande orsakerna vi vänder oss emot. Jag var
noga med att betona detta, och det är bara en liten del av anslaget som vi
anser rimligen bör gå till de fria grupperna. Jag tyckte att jag motiverade det
ganska noga, och jag fick också en reprimand av talmannen för att jag gjorde
det för omständligt.
Jag vill återigen påpeka att vi hade rätt att i dag anmäla oss för längre tale-
tid än sex minuter, och jag beklagar att det inte gjorts. Jag måste säga att jag
blev litet berörd av påpekandet att jag talat för länge. Men jag vill ändå ut-
nyttja min rätt att replikera Göran Åstrand, och det är som sagt fråga om en
kulturnedrustning. Om sedan Göran Åstrand tycker att det är en kultur-
skymning, må det vara hänt.
Jag hävdar fortfarande att det hade varit rimligt att vara konsekvent och
också söija för de fria teater-, dans- och musikgrupperna. Den rimliga an-
slagsökning som vi föreslagit ryms alltså mycket väl inom två tredjedelar av
det som skulle gå till Operans resultatutjämningsfond.
Anf. 181 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Många lovord har sagts om kulturministerns satsning i årets
budgetproposition på Riksteatern, Operan och Dramaten. Den var nödvän-
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Teater, dans och
musik
157
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Teater, dans och
musik
dig och efterlängtad, och det är glädjande att det i riksdagen också i stort sett
råder enighet kring den.
Det är en imponerande verksamhet som genom dessa nationalscener er-
bjuds oss. Exempelvis hade spelåret 1990/91 Svenska Riksteatern 1 376 före-
ställningar och över 309 000 besökare på 60 turnéer. Operan hade sex före-
ställningar under turnéer - jag säger detta för att alla skall ha klart för sig att
det handlar inte bara om Operan i Stockholm. I genomsnitt hade man 92 %
av platserna besatta. Dramaten hade över 1100 föreställningar 1990/91. För-
hoppningen är att man genom bildandet av de föreslagna resultatutjäm-
ningsfonderna skall kunna planera, trygga och utveckla verksamheten fram-
över.
Herr talman! I januari motionerade jag och också några centerpartister
och socialdemokrater om en permanentning av syntolkningsverksamheten
vid Riksteatern. Försöksverksamheten har ju visat sig vara mycket lyckad,
och mitt förslag var att man skulle avsätta 500 000 kr till denna verksamhet
på anslaget till Svenska Riksteatern.
Utskottet bedömer att det inom ramen för den ökade medelstilldelningen
bör finnas utrymme för Riksteatern att i, som man säger, mer permanenta
former fortsätta den av teatern och de synskadade önskade syn tolkningarna.
Man förutsätter också att Riksteatern undersöker om medel för verksamhe-
ten kan erhållas på annat sätt. Vidare säger man att motsvarande ansvar bör
undersökas för de andra statligt stödda teatrarna och då förstås i samverkan
med de synskadades organisationer.
Med de här skrivningarna, som förhoppningsvis för frågan framåt, låter
jag mig nöja, men jag tänker bevaka frågans utveckling.
Herr talman! I vad gäller Svenska rikskonserter konstaterar man här att
uppfattningarna från olika håll är liknande. Många talar med all rätt om de
positiva erfarenheterna från kampanjen Folkmusik- och dansåret 1990, och
utskottet pekar just på att de områden som de socialdemokratiska reservan-
terna och vänstern framhåller som särskilt viktiga hör till de områden som
faktiskt är Rikskonserters huvuduppgift. Man vill prioritera utveckling av
pedagogiskt material, barn- och ungdomsverksamhet och service till folkrö-
relser.
Många teaterbesökare ute i landet blev besvikna förra året, då den plane-
rade andra fasen i utbyggnaden av stödet till länsteatrar och symfoniorkest-
rar uteblev på grund av det statsfinansiella läget, som den dåvarande minis-
tern sade. Nu ökar stödet med 35 grundbelopp till regionala musikinstitutio-
ner och till teater- och dansinstitutioner med 22.1 Kalmar har man fått den
glada nyheten om regional teaterinstitution.
Ändå är man inte nöjd på socialdemokratiskt håll. Man vill ha ytterligare
tio grundbelopp, och det är klart att det säkert hade varit bra om det gått att
få fram dem, men det ekonomiska läget är inte sådant att det finns någon
möjlighet till det, hur viktigt det än är med ökad barn- och ungdomsteater-
verksamhet, något som jag verkligen vill stryka under.
Stina Gustavsson och jag skrev en motion under allmänna motionstiden
angående den utomordentliga kammarorkestern Musica Vitae som finns i
Växjö. Centern och Folkpartiet har nu i ett särskilt yttrande poängterat att
158
vi förutsätter att regeringen i positiv anda kommer att pröva och förklara
Musica Vitae berättigad till statsbidrag i form av grundbidrag.
Några ord också om de fria dans- och musikgrupperna, som jag verkligen
tycker att det finns all anledning att värna starkt om. De spelar verkligen en
stor roll, inte minst i glesbygder och på mindre orter. Men de har också fått
ett utökat finansiellt stöd under de senaste 15 åren, och det får de också i år
med 8 milj.kr. netto.
Också här utlovades utökning av bidraget 1990. Det löftet kunde man inte
infria fullt ut på grund av medelsbrist i fjol, men nu gör regeringen alltså det.
Herr talman! Sammantaget innebär utskottets förslag i detta betänkande
att 1,3 miljarder anvisas till teater, dans och musik.
Självfallet hade alla vi som njuter av dessa konstformer eller som utövar dem
kanske hoppats att man skulle kunna få fram ännu mer pengar. Men i dagens
ekonomiska läge är det inte möjligt. Jag tycker att detta är en fullt acceptabel
ökning i det läge vi nu befinner oss i. Jag yrkar bifall till utskottets skriv-
ningar.
Anf. 182 ANDERS NILSSON (s):
Herr talman! Jag vill i anslutning till Charlotte Brantings anförande still-
samt påpeka att summan på 1,3 milj.kr. hade blivit något större om riksda-
gen hade följt de socialdemokratiska förslagen. Det hade varit bättre för
både publiken och för dem som utövar dessa konster.
Jag vill lika försynt erinra om Birgit Friggebos utsago i samband med bud-
getförhandlingen, att kulturområdet är så pass litet att det i ett samhällseko-
nomiskt perspektiv inte finns anledning att spara på det. Då kunde det ha
varit möjligt att göra ytterligare en del på området.
Anf. 183 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Det är bra med Anders Nilssons försynta ton. Jag uppskattar
den. Men jag tycker ändå att man borde uppskatta att det görs en klar mar-
kering i årets budget genom de utökade satsningarna. Jag vill också, i min
försynta ton, påpeka att man inte kunde uppfylla förra årets förslag från den
socialdemokratiska regeringen, i ett bättre ekonomiskt läge.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Kulturmiljövård,
museer och
utställningar
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/92:KrU23 Kulturmiljövård, museer och utställningar (prop.
1991/92:100 delvis).
Kammaren biföll förste vice talmannens förslag om att betänkandet skulle
avgöras efter endast en bordläggning.
159
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Kulturmiljövård,
museer och
utställningar
160
Anf. 184 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! För några dagar sedan var Åke Gustavsson och jag här i
kammaren överens om att man skulle vara rädd om orden, om valörerna.
Det tycker jag att vi båda två hade rätt i. Jag måste ta upp vad som just har
sagts här. Nu får man höra talas om kulturskymning, när vi från den borger-
liga regeringen lägger fram vår budget. Det talas om kulturnedrustning i för-
hållande till vad som annars skulle ha skett. Vi har ju utökat anslagen med
35 miljoner. Jag har svårt att se att det kan innebära en kulturskymning. Man
måste från oppositionens sida ha tappat sinnet för proportioner, men det är
inte heller så ovanligt.
Det område som vi skall behandla nu gäller museerna. Kungliga myntka-
binettet har fått en ordentlig satsning. Den innebär att museet kan få egna
lokaler, något som man har efterlängtat sedan ett par tre decennier. Statens
historiska museum får sin fantastiska visningslokal, Guldkammaren eller
Skattkammaren, som vi i utskottet har fått se på ritning. Den kommer att bli
en stor attraktion. Nordiska museet, Tekniska museet och flera andra mu-
seer får här hjälp. En viktig punkt är att vi i förslaget har höjt anslaget till
centralmuseerna med 7 miljoner, för att satsningarna på denna sida skall
kunna utökas.
Men vi har hela tiden fått lov att minska på något håll. Man skall vara
ärlig och tala om det i debatten. Det har varit omprioriteringar och någon
minskning. Minskningarna har gällt den lokala biblioteksverksamheten, Ar-
betets museum och konstnärlig utsmyckning i bostadsområden.
I detta betänkande finns en reservation från några av de borgerliga parti-
erna. Vi har således fått stryk av oppositionen tillsammans med ett par rege-
ringspartier. Det gäller Arbetets museum. Jag är förvånad över det agerande
som har varit i utskottet. När vi har föreslagit att anslagen till Arbetets mu-
seum skall sänkas, har vår avsikt aldrig varit en diskriminering av dess verk-
samhet.
Vi har egentligen bara gått på samma linje som den socialdemokratiske
kulturministern Bengt Göransson tidigare. Han frös vid något tillfälle ansla-
gen helt och talade om att detta inte var något statligt ansvar och inte fick bli
det. Det kunde nämligen leda till ett prejudikat. Var hamnar utskottet då
inför nästa års behandling? Vi vet hur många museer som i så fall skulle vilja
hänga på låset, för att få statliga anslag i stället för de regionala anslag som
de har varit tvungna att lita till. Arbetets museum är en stiftelse, och ansva-
ret finns hos stiftelsen och de kommuner och landsting som har med verk-
samheten att göra.
Vi har aldrig avsett att göra någon utvärdering av Arbetets museum. Den
skall inte göras av några andra än dem som söker sig dit. Om man söker sig
dit och använder sig av museets tjänster, visar det också att man vill ha det
kvar, och det blir lättare att få pengar från det håll där pengarna bör komma
ifrån.
Tidigare har det föreslagits att anslagsbeloppet till posten som kallades för
Utveckling av centralmuseernas verksamhet skulle utökas med 7 milj.kr.
Det märkliga är att man nu skär ner på det och lägger över pengarna till
Arbetets museum. Det gör man trots att man måste vara medveten om att
denna utökning redan var planerad. Arbetsgrupper har tillsatts, där det har
diskuterats hur dessa pengar skall kunna komma till museibesökarnas
glädje. Sedan får de plötsligt veta att dessa pengar nog inte kommer, för ut-
skottet kommer inte att följa regeringens förslag. Så händer ju ibland. Men
jag beklagar det i högsta grad. Jag tror att det är många som är av samma
uppfattning som vi reservanter och anser att det är ett olyckligt beslut när
det gäller museivärlden i dess helhet. Det är det ansvaret vi har. Därför yrkar
jag bifall till de reservationer som Moderaterna, Folkpartiet och Nydemo-
kraterna har fogat till betänkandet.
Anf. 185 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag måste säga att det var med viss spänning som jag gick till
kammaren i kväll. Jag tänkte att nu skulle väl för första gången motiveringen
komma till den kraftiga nedskärningen av anslaget till Arbetets museum.
Men jag måste säga att jag blir besviken. Jag tycker att det verkar som om
det stora motivet för nedskärningen av medlen till Arbetets museum är att
museet inte skall ha några statliga medel. Jag ser det förslag som förelåg som
en första etapp i ett totalt borttagande av statliga pengar till Arbetets mu-
seum.
I Vänsterpartiets motion krävde vi inte att man skulle föra över pengar
från de andra centrala museerna. Detta är en konstruktion som inte Vänster-
partiets hand ligger bakom. Vi ansåg naturligtvis att Arbetets museum, i lik-
het med exempelvis Tekniska museet, bör få sina pengar. Vi har också vid
besök på museet fått reda på att kulturdepartementet inte har tagit några
initiativ tidigare för att reglera uppdraget och huvudmannaskapet. Jag hop-
pas att så kommer att ske och att de formella hindren för att infoga Arbetets
museum i kretsen av statliga museer därmed upphävs.
Herr talman! Jag vill inte uppehålla mig längre med att argumentera för
bidrag till Arbetets museum. Jag tycker att det har framkommit i utskottsbe-
handlingen tidigare tillräckligt med argument för det. Jag vill med detta yrka
bifall till Vänsterpartiets meningsyttring när det gäller anslag till Arbetets
museum.
Anf. 186 BJÖRN KAALING (s):
Herr talman! I detta betänkande behandlas en medelstilldelning på nästan
800 milj.kr. Det kan vara värt att påminna om detta. Merparten av dessa
kulturpengar är utskottet fullständigt enigt om.
Som framgått av de inlägg som hittills har gjorts i denna debatt anser en
majoritet i kulturutskottet att anslaget till Arbetets museum skall räknas upp
i förhållande till regeringens förslag.
Även om uppräkningen inte är av den omfattningen som vi socialdemo-
krater hade önskat är det i vaije fall ett steg i rätt riktning. Jag vill gärna
passa på att rikta ett erkännande till kds och Centerns representanter i kul-
turutskottet som, till skillnad från kulturministern, sett det ansvar som staten
har för verksamheten vid Arbetets museum.
Förra året beställde riksdagen hos regeringen en höjning av resurserna till
museet. Den nu sittande borgerliga regeringen föreslår en nedräkning av an-
slaget och antyder i budgeten att anslaget på sikt skall avvecklas. Det har
också bekräftats här i dag av Elisabeth Fleetwood från talarstolen.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Kulturmiljövård,
museer och
utställningar
161
11 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Kulturmiljövård,
museer och
utställningar
Från socialdemokratisk sida anser vi att regeringens förslag är oaccepta-
belt. Det vore ett hårt slag inte bara mot Arbetets museum och den viktiga
kulturella verksamhet som bedrivs vid museet och som just har startats. Om
regeringens förslag skulle vinna kammarens gehör är det också ett slag mot
uppbyggnaden av hela industrimuseiverksamheten.
För att klara verksamheten vid Arbetets museum har det varit nödvändigt
att göra en omfördelning inom ramen för kulturbudgeten. Det hade natur-
ligtvis varit bra om vi hade sluppit att göra det. Men nu var läget sådant att
det var nödvändigt för att nå enighet. De problem som uppstår till följd av
bortfallet av medlen under anslagsposten Utvecklig av centralmuseernas
verksamhet, menar utskottet får lösas i kommande budgetarbete.
För min del är jag övertygad om att ansvarsmuseerna ställer upp på att det
är under denna anslagspost det är bäst att göra omfördelningen om den nu
måste göras.
När den borgerliga regeringen säger att staten inte bör ha ett ansvar för
att skildra arbetslivets historia är det enligt min mening i bästa fall en illa
genomtänkt ståndpunkt och i sämsta fall en klassmässig reaktion som för det
första borde var övervunnen i dag och för det andra inte hör hemma i det
här ärendet.
Herr talman! Det kan var på sin plats, i synnerhet efter det Elisabeth
Fleetwood har sagt, att understyrka att Arbetets museum är ett museum som
har till uppgift att dokumentera och levandegöra arbetet och arbetets värde.
Det är inte, vilket man kan få intryck av när man hör borgerliga företrädare
tala om museet, fackföreningsrörelsens museum även om fackföreningarna
tillsammans med KF är ägare till och tar ansvar för fastigheten där Arbetets
museum finns.
I den reservation som finns till betänkandet och som Moderater, Folkpar-
tister och Ny demokrati står för, hänvisar man bl.a. till att också den tidigare
socialdemokratiska kulturministern i en debatt här i kammaren uttalat att
staten inte påtagit sig ett ansvar för museets framtida finansiering. Så kan
man naturligtvis läsa protokollet från förra årets debatt i kammaren om man
vill, men jag gör det inte.
Jag vill i sammanhanget understryka att riksdagen naturligtvis har rätt att
både ge synpunkter på och ändra på förslag som kommer från regeringen.
Det är riksdagens uppgift.
Vidare framhåller man i reservationen att Arbetets museum genom åren
erhållit 45 milj.kr. i statsbidrag, vilket äger sin riktighet. Men det är också så
att stiftarna har skjutit till mer kapital än vad staten har gjort. Norrköpings
kommun överlät fastigheten till ett lågt pris, viket kan anses vara kommu-
nens bidrag. Stiftarna har sammanlagt tillskjutit 53 milj.kr. för fastigheten
och bidrar till kapitalkostnader med i storleksordningen 6 milj.kr. per år.
Det kan vara på sin plats, herr talman, att här göra en jämförelse med
Tekniska museet, som inte heller är ett statligt museum, vilket jag vill under-
stryka. Staten har tecknat avtal med Tekniska museet. Det är ett avtal som
bygger på att staten och näringslivet samarbetar om en angelägen kulturell
verksamhet.
När det gäller Tekniska museet är näringslivet via en stiftelse ägare till hu-
162
vudbyggnaden och upplåter den utan ersättning mot att staten svarar för
drift och underhåll. Det är fullt jämförbart med Arbetets museum.
Så sent som förra veckan beslutade vi här i kammaren att Tekniska museet
får i fråga om personal som är anställd vid museet fatta sådana beslut som
avser myndighetsutövning i den mån inte annat är föreskrivet. Detta är ett
utmärkt exempel på hur verksamhet där staten samarbetar med en annan
part kan utvecklas.
Vi socialdemokrater tycker att samarbetet med Tekniska museet är bra
och kan tjäna som modell och att detta kan vidareutvecklas till att också om-
fatta Arbetets museum.
Därför anser vi att det är angeläget att staten har kvar sitt engagemang i
Arbetets museum. I likhet med utskottets majoritet anser vi att att en dialog
med företrädare för stiftelsen skall komma till stånd så att man kan diskutera
på vilket sätt och i vilken omfattning staten skall vara engagerad i museet.
När det gäller målsättningen med diskussionerna skiljer sig utskottsmajori-
tetens uppfattning, det vill jag här klart säga. Men vi socialdemokrater anser
att verksamheten är så viktig och faktiskt så unik att överläggningarna med
stiftarna bör gå ut på att utveckla verksamheten och inte avveckla den.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till kulturutskottets betänkande
nr 23.
Anf. 187 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Herr talman! Först till Elisabeth Persson. Jag är inte alls förvånad över att
ni i er motion inte föreslår någon finansiering av er ökning. Det brukar ni
inte göra, och det har ni naturligtvis inte gjort den här gången heller. Det är
inte någonting märkligt med det.
Det är alldeles riktigt, Björn Kaaling, att vi är eniga om det mesta. Men i
en sådan här debatt brukar det inte vara de punkter som vi är eniga på som
vi tar upp till debatt. Det var därför som jag till stor del lät dem vara förutom
att jag uttryckte min glädje över att vi har kunnat öka kulturbudgeten på det
sätt som den borgerliga regeringen och majoriteten här i stort har kunnat
göra.
När det gäller Arbetets museum hänvisade vi till vad Bengt Göransson
sade förra året. Det märkliga är bara att Björn Kaaling här säger att det hela
beror på hur man vill läsa protokollet. Ja, inte har vi läst det fel. Björn Kaa-
ling sade själv: Jag läser det gärna som osv. Jag är övertygad om detta. Det
är därför Björn Kaaling har kommit fram till resultatet att Bengt Göransson
icke var av den uppfattningen att detta icke var ett statligt ansvar. Stryk de
två ickena, och det blir en positiv mening.
Stiftarna måste se längre än till själva inledningen av verksamheten, och
det är det har man här inte gjort. Förslaget är oacceptabelt, säger Björn Kaa-
ling. Nu fick jag fram en ny uppgift som var ganska intressant. Anledningen
till att ni har finansierat förslaget genom en minskning på det andra kontot
var att detta var enda sättet att få enighet så att ni skulle få majoritet över
oss. När jag får den uppgiften blir jag helt övertygad om att det stämmer. Ni
gick således med på att minska med 2 miljoner för att få de två avhoppande
regeringspartierna på er sida. Det var en väldigt bra information som Björn
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Kulturmiljövård,
museer och
utställningar
163
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Kulturmiljövård,
museer och
utställningar
164
Kaaling gav mig. Jag hävdar fortfarande att vi för kulturens skull och för
museernas skull har fattat det rätta beslutet.
När det gäller Arbetets museum och dess verksamhet är det inte fråga om
någon diskriminering. Men säg mig de museer som inte skildrar arbetet i vårt
land, Björn Kaaling. Det gör våra stora museer. Det gör Nordiska museet,
för att ta ett exempel i Stockholm, det gör de regionala museerna, länsmu-
seerna och hembygdsmuseerna. Överallt är arbetet och dess verksamhet en
huvuduppgift.
Anf. 188 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag blev angripen i den replik som Elisabeth Fleetwood be-
gärde på Björn Kaalings anförande. Jag måste formellt fråga om jag har rätt
att bemöta Elisabeth Fleetwood.
Anf. 189 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Elisabeth Fleetwood gick ju till angrepp i sin replik.
Anf. 190 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Då vill jag utnyttja tillfället till att säga att vi finansierar våra
förslag. Det är bara att titta i vår budget som vi lade fram i början på året.
Vi har när det gäller slutsumman inga andra prioriteringar. Budgeten skiljer
sig inte i några avgörande avseenden när det gäller summor från exempelvis
regeringens budgetförslag.
Jag vill också påpeka att när det gäller det ärende som behandlades förut
hade vi verkligen gjort en finansiering. Då togs detta som intäkt för någon-
ting helt annat. Jag tycker att resonemanget är mycket konstigt och att det
inte hör hemma i behandlingen av det här ärendet. Självfallet är våra förslag
finansierade även om vi inte på varje enskild punkt anger att pengarna skall
tas från ett viss håll utan från kulturbudgeten över huvud taget. Jag vill här
hänvisa till Vänsterpartiets budget.
Anf. 191 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Herr talman! Javisst, Elisabeth Persson, har ni finansierat enligt er bud-
get. Det tror jag visst det. Det är bara det att det att era satsningar enligt min
uppfattning ofta är populistiska. Det vilar ett tungt ansvar över detta. Här
tänker jag som moderat bl.a. på försvaret. Där har ni en post där ni kan
spara ganska mycket.
Jag är övertygad om att om det händer någonting i världen om några de-
cennier -jag hoppas att det aldrig händer - kommer de som då upplever att
vi icke har satsat på vårt försvar att fördöma vårt handlande. Därför har vi
varit beredda att spara in på annat i stället för att spara in på ett sätt som är
mer populistiskt. Vi tar ansvar och vågar inte följa en sådan linje.
Anf. 192 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Vi i Vänsterpartiet anser att det är en viktig uppgift för riks-
dagen att försvara bl.a. det svenska kulturarvet, kultur för barn och ungdom
och nysatsningar som t.ex. Arbetets museum. Frågan är om vi kan vara utan
den typen av kulturellt försvar.
När det gäller försvarsbudgeten vill jag ärligt erkänna att jag inte är förbe-
redd att i detalj gå in och diskutera den. Men jag tar gärna en diskussion om
försvaret av vår kultur och våra konstyttringar. Jag tycker att det är väl sat-
sade pengar att se till att Arbetets museum kan fortsätta sin verksamhet när
det gäller dokumentation av arbetet på det sätt som är påbörjat. Jag tycker
att detta är en viktig försvarsgärning för värden som jag trodde vi var överens
om var viktiga att slå vakt om.
Anf. 193 BJÖRN KAALING (s) replik:
Herr talman! Elisabeth Fleetwood sade att de museer som finns i Stock-
holm - Nordiska, Historiska, osv. - fyller de behov som Arbetets museum i
dag försöker fylla. Jag anser inte att det är så. Nordiska museet tillgodoser
ett etniskt behov, Historiska museet dokumenterar verksamhet fram till
1521, osv.
Arbetet är ju inte bara maskiner och produkter, Elisabeth Fleetwood. Det
är ju arbetare också, och det är framför allt arbetets villkor det handlar om.
Industrialismens framväxt beskrivs vid Arbetets museum. Visst ligger det ett
stort kulturellt värde i att kunna spegla arbetet i nutid och visa hur det har
sett ut förr och att levandegöra det! Visst är det ett stort kulturellt ansvar att
dokumentera och i framtiden kunna visa människor hur t.ex. jämställdheten
i arbetslivet har utvecklats, hur arbetsmiljöer och arbetsorganisation har för-
ändrats, osv.
Jag förstår inte, Elisabeth Fleetwood, varför Arbetets museum inte skall
ha det stöd för sin verksamhet som man behöver. Varför är det bara Arbetets
museum av de museer som staten tidigare har tagit ansvar för som inte får
en uppräkning av sitt anslag utan faktiskt en neddragning enligt det förslag
som Elisabeth Fleetwood här försvarar?
Anf. 194 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det verkar som om Björn Kaaling håller på att
få ont om argument. Jag nämnde ett museum i Stockholm, och det var Nor-
diska museet. Sedan nämnde jag regionala museer, länsmuseer, hembygds-
museer. Jag sade ingenting om att museerna i Stockholm skulle kunna svara
för den här uppgiften, som är så viktig. Det är så viktigt att skildra arbetet,
arbetarnas villkor, arbetsmiljön, industrialismens utveckling, maskinpar-
ken, osv., men det var ju just det som jag påpekade att många museer kan
göra.
Björn Kaaling frågade varför Arbetets museum då inte skall ha stöd. Jo
visst skall det ha stöd, men inte statligt stöd när det inte är ett statligt mu-
seum. Det får stöd på andra vägar.
Från socialdemokratiskt håll drar man då paralleller med Tekniska mu-
seet. Samtidigt säger man att vi har ett avtal med Tekniska museet. Har vi
ett avtal mellan Arbetets museum och staten? Det har vi inte.
Anf. 195 BJÖRN KAALING (s) replik:
Herr talman! Men det är ju faktiskt så, Elisabeth Fleetwood, att det går
att dra paralleller med Tekniska museet. Tekniska museet är inte heller nå-
got statligt museum - jag vill understryka det - utan det är ett museum som
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Kulturmiljövård,
museer och
utställningar
165
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Kulturmiljövård,
museer och
utställningar
166
staten har ett avtal med, och därigenom kan man behålla en viktig verksam-
het.
Har vi ett avtal med Arbetets museum, frågade Elisabeth Fleetwood. Nej,
det har vi inte. Men det är ingenting som säger att vi inte kan få det. I de
överläggningar som en majoritet i utskottet vill ha till stånd har man möjlig-
het att ta upp olika frågor som gäller Arbetets museum.
Det är också möjligt, har jag fått klart för mig, för staten att, precis som
när det gäller Tekniska museet, utse en statlig representant i Arbetets mu-
seums stiftelses styrelse. Det är ingenting som man motsätter sig från Arbe-
tets museums sida. Tvärtom - det skulle man välkomna. Man skulle alltså ha
möjlighet att få i stort sett samma konstruktion vid Arbetets museum som
man har vid Tekniska museet.
Förste vice talmannen anmälde att Elisabeth Fleetwood anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 196 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Sedan 1983 har Stiftelsen Arbetets museum aktivt verkat
inom sitt område, arbetets historia och samtida arbetsliv. Stiftelsen har be-
drivit insamlings-, publikations-, konferens- och seminarieverksamhet, pro-
ducerat utställningar samt lämnat service och rådgivning i arbetshistoriska
frågor till organisationer, studiecirklar, lokala intressegrupper m.fl. samti-
digt som museilokalerna iordningställts. Dessa ligger i den åttakantiga bygg-
naden Strykjärnet mitt i Motala ström i Norrköpings tidigare mäktiga och
unika industrilandskap.
Staten har sedan budgetåret 1984/85 lämnat ett årligt bidrag till verksam-
heten. Nominellt uppgår den samlade statliga insatsen för museet fram till
1991/92 till ca 45 milj.kr. Stiftelsens huvudmän har endast lämnat mindre
driftbidrag men stått för museifastighetens kapitalkostnad. Under 1992 be-
räknas kapitalkostnaden till ca 6 milj.kr.
Vid riksdagens behandling av denna fråga förra året uttalades att rege-
ringen vid kommande budgetprövning borde beakta behovet av ökade resur-
ser till Arbetets museum på grund av ökade driftkostnader efter museets in-
vigning, som ägde rum i december 1991. Ett av de nuvarande regeringspar-
tierna stod bakom detta beslut. Detta riksdagsuttalande har regeringen inte
tagit hänsyn till i budgetpropositionen. I stället föreslås en minskning av det
statliga stödet med 2 milj.kr.
Neddragningen motiveras med att staten inte har åtagit sig ett permanent
ansvar för museets drift. Regeringen anser enligt propositionen att ett bety-
dande kontinuerligt statligt driftstöd bara är naturligt i fall där verksamheten
avser statlig egendom eller bedrivs under statlig insyn. Denna skrivning i
propositionen kan uppfattas som om stiftelsen motsatte sig statlig insyn. Så
är emellertid inte fallet. I själva verket är det tvärtom.
Herr talman! All verksamhet är beroende av rimliga planeringsförutsätt-
ningar. Att ena året få ökat stöd kopplat till ett uttalande som inger stiftelsen
förhoppningar om ytterligare ökningar för att året därpå få ett kraftigt mins-
kat stöd skapar stora problem för verksamheten.
Det är angeläget att staten inte ensidigt drar ned resurserna till Arbetets
museum med drastiska konsekvenser för verksamheten. Staten måste föra
en dialog med huvudmännen om den framtida verksamheten och ansvarsfrå-
gorna. Att samförståndsvägen försöka hitta en långsiktigt bra lösning är an-
geläget.
Det är rimligt att överväga en modell för Arbetets museum liknande den
som utformats för Tekniska museet. En annan möjlig lösning kan vara sam-
arbete med något annat museum. Under alla förhållanden måste stiftelsen
få rimlig tid för anpassning till förändrade ekonomiska villkor. Lokalt och
regionalt stöd eller sponsorpengar kommer inte av sig självt. Det krävs tid
och energi för att få fram de medel som behövs för en utveckling av verksam-
heten vid Arbetets museum.
I avvaktan på ett utfall av en nödvändig dialog bör museet tillförsäkras
motsvarande resurser som man har under innevarande budgetår, alltså en
liten uppräkning från nuvarande 8 454 000 kr. till 9 000 000 kr., enligt yr-
kande i motion Kr278 av Dan Ericsson i Kolmården, kds. Detta är en ökning
i förhållande till regeringens förslag med 2 546 000 kr.
En ökad belastning av statsbudgeten bör undvikas. Finansieringen bör
därför ske genom motsvarande minskning av anslagsposten Utveckling av
centralmuseernas verksamhet under anslaget Centrala museer: Vissa kost-
nader för utställningar och samlingar m.m.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i kulturutskottets
betänkande 23.
Anf. 197 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Arbetets museum i Norrköping invigdes den 14 december
1991 efter ett mer än tioårigt planeringsarbete. De första tre veckorna besök-
tes museet av mer än 15 000 människor. Intresset har fortsatt att vara lika
stort. Det är naturligtvis mycket glädjande; kanske beror det på att arbetets
museum är ett annorlunda museum, både genom sin placering och genom sin
inriktning. Det ligger där i Norrköping, mitt i strömmen som rinner genom
staden. Det är i det märkliga åttkantiga huset med namnet Strykjärnet som
arbetets museum ligger.
Utmed Motala ström ser man raden av textilfabriker som påminner om
Norrköpings ledande ställning som Sveriges textilstad under 1800-talet. Det
är industrialismens genombrott i vårt land som illustreras i kvarter efter
kvarter längs strömmen. Men pulsen har stannat, maskinerna är borta och
arbetarna har gått hem. Kvar står fabrikerna som märkliga fornlämningar
från den tid som flytt.
Vid statens tidigare anslagsgivning har ett motiv varit att medverka till be-
varande av förnyelse av industrilandskapet som under 1990-talet kommer att
vara ett av landets största projekt av det här slaget, jämförbart med det me-
deltida Visby eller Gamla stan i Stockholm.
Arbetets museum har genom sin verksamhetsinriktning, arbetets historia
och samtida arbetsliv, täckt in ett område som fram till dess inte haft någon
riktig plats i svensk museivärld. 1991 slöts ett avtal mellan Arbetets museum
och Nordiska museet i avsikten att stärka samarbetet till gagn för arbetets
och arbetslivets historia i Sverige. Ett sådant samarbete förekommer också
med andra vetenskapliga institutioner byggt på museets särskilda inriktning
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Kulturmiljövård,
museer och
utställningar
167
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Kulturmiljövård,
museer och
utställningar
och kompetens. Under senare tid har museet förstärkt forskningsresurserna.
En adjungerad professor i ekonomisk historia är numera knuten som forsk-
ningsledare till museet. Uppgiften är att bedriva egen forskning, men också
att fungera som handledare för doktorandutbildning.
Ett forskningsprogram för 1990-talet - det mångkulturella arbetet - har
arbetats fram och kommer att ligga till grund för verksamheten under 1990-
talet.
Herr talman! Vi är många som har arbetat för att det här museet skulle
komma till stånd. Nu finns det där. Vi är självklart mycket glada åt att ut-
skottsmajoriteten ställer upp bakom museet och dess unika verksamhetsin-
riktning. Vi kan också glädja oss åt en stark uppslutning lokalt för museet,
både i Norrköping och i Östergötland, över partigränserna. Jag utgår nu från
att riksdagen även i fortsättningen kommer att ta ansvar för Arbetets mu-
seums fortsatta verksamhet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/92:KrU24 Forskning (prop. 1991/92:100 delvis).
Kammaren biföll förste vice talmannens förslag om att betänkandet skulle
avgöras efter endast en bordläggning.
Förste vice talmannen konstaterade härefter att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/92:KrU25 Lokalförsörjning m.m. (prop 1991/92:100 delvis).
Kammaren biföll förste vice talmannens förslag om att betänkandet skulle
avgöras efter endast en bordläggning.
Förste vice talmannen konstaterade härefter att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
168
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/92:KrU26 Anslag på massmedieområdet (prop. 1991/92:100 delvis).
Kammaren biföll förste vice talmannens förslag om att betänkandet skulle
avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 198 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Den 4 februari anmälde regeringen genom statsrådsbered-
ningen att det under april månad kommer att lämnas en proposition om film-
politiken. Nu är vi i slutet av april och någon sådan proposition har vi inte
sett. Förutsättningen för att en sådan proposition skall kunna lämnas är rim-
ligen förhandlingarmed branschen. Några sådana har såvitt jag vet inte före-
kommit. Den enda fråga som jag tänker ställa till utskottets talesman, Hugo
Hegeland, är därför: Kommer regeringen, som ni skriver i majoritetsskriv-
ningen, att senare i vår - man kan ju sträcka ut våren till midsommar - lämna
någon proposition med förslag till filmpolitik, eller kommer den senare? Jag
tror att hela branschen väntar på ett besked på den punkten. Det är min enda
fråga till Hugo Hegeland.
Utöver detta vill jag göra några kommentarer. Den första handlar om att
jag tror att det är väldigt väsentligt att vi ser som en uppgift att stimulera och
stödja filmskapandet. Det är självklart att vi alltid kommer att ha behov av
importerade filmer och TV-serier, men dessa kan ju aldrig beskriva vår egen
historia, vår egen samtid och få samma betydelse som de har för att bearbeta
traditioner, framtidsdrömmar och samhällsproblem.
Utifrån detta har vi från socialdemokratiskt håll sagt att filmpolitiken har
en dubbel uppgift; den skall dels stödja den konstnärligt avancerade filmen,
men den skall också bidra till att skapa ett svenskt kvalitetsutbud också i po-
pulära genrer, t.ex. thriller och komedi. Vi har sagt att för att vi skall kunna
hålla uppe kvaliteten i svensk film måste vi också ha en viss kvantitet. Vi har
satt upp ett ganska ambitiöst mål. I dag har vi en produktion på 10-12 filmer.
Vi säger att ett rimligt produktionsmål för spelfilmer är 15-20 filmer per år,
varav 3-4 skall vara barnfilmer och 3-4 dokumentärfilmer. Det hade varit
klädsamt om också Hugo Hegeland hade ställt sig bakom detta.
Folkpartiet uttalade i valrörelsen ett mycket starkt stöd för filmbranschen.
Om jag inte minns fel var den nuvarande socialministern, som dessutom är
ordförande i Folkpartiet, ute i valrörelsen och sade att man såg mycket all-
varligt på detta. Man kan alltså förvänta sig ett mycket kraftigt stöd. Jag för-
utsätter att det visar sig i den proposition som alltså skall läggas före vårens
slut. Men jag har inte så stora förhoppningar när jag hör regeringens företrä-
dare i debatten säga att en reformtrakt på 35 milj.kr. om året är bra, jämfört
med den socialdemokratiska reformtrakten på 125 milj.kr.
Den andra frågan som betänkandet behandlar när det gäller massmedie-
området handlar om utgivningsstödet. Det handlar om En bok för alla. Jag
vill understryka att utskottet var enigt när man sade att man anser att rege-
ringen bör bemyndigas att för tiden t.o.m. januari månad i år sluta avtal med
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Anslag på
massmedieområdet
169
12 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 98
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Anslag på
massmedieområdet
ny huvudman om överförande av rättighet och förpliktelse enligt det nuva-
rande avtalet med litteraturfrämjandet. Vidare bör regeringen bemyndigas
att för tiden därefter, t.o.m. januari månad 1993, avtala om en verksamhet
med i huvudsak samma inriktning som gäller i ovan nämnda avtal med litte-
raturfrämjandet.
Här uttalar alltså riksdagen en bestämd vilja som jag hoppas att rege-
ringen har möjlighet att utan alltför stora komplikationer effektuera. Men
från oppositionen säger vi därutöver att vi vill stödja invandrar- och minori-
tetslitteratur med ytterligare 1 milj.kr., liksom barn- och ungdomslitteratu-
ren med samma belopp. Det hade varit trevligt för kulturministern, som
också är invandrarminister, att kunna vara med om en ytterligare uppräk-
ning av detta. Jag har förstått att hon inte är det, eftersom regeringspartier-
nas företrädare i utskottet inte har velat prioritera invandrarlitteraturen så
högt.
Slutligen kan man som sammanfattning säga att man hör husbondens röst
hela tiden. På varje punkt där oppositionen efterlyser initiativ säger utskotts-
majoriteten: Man skall inte föregripa regeringens beredningsarbete - pro-
duktionsmålet kommer att prövas i den aviserade filmpropositionen - frågan
om stöd till mediaverkstäder kommer att behandlas i den kommande film-
propositionen.
Har ni ingen egen vilja? Förlåt, det blev en andra fråga.
Anf. 199 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till kulturutskottets betän-
kande 26 på alla punkter och avslag på samtliga reservationer, eftersom det
inte tillförts något nytt under debatten.
Sedan ställde faktiskt Åke Gustavsson en fråga till mig. Den inleddes med
att regeringen den 4 februari aviserade en proposition om filmpolitiken. Han
hade inte sett någonting. Den skulle komma senare i vår, och han undrar om
den kommer senare.
Snälla Åke Gustavsson: Våren har ännu inte kommit. I dag på morgonen
när vi gick till Nationalmuseum för att höra deras beklagande över att man
tar 2,5 miljoner från förnyelseanslaget som skulle gå till samtliga museer och
i stället lägger dem på Arbetets museum, till vilket varken Norrköpings kom-
mun eller landstinget eller facket i Norrköping vill ge ett enda öre, så snöade
det ju!
Då kunde jag inte undgå att erinra mig barnsången av Alice Tegnér:
Än så är det långt till vår
innan rönn i blomma står.
Sov du lilla utskott
än så är det vinter.
Vänta, Åke Gustavsson, till våren kommer - då kommer givetvis svar på
denna fråga.
170
Anf. 200 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Det var ett mycket intressant och uttömmande svar som herr
Hegeland lämnade.
Kan jag nu få svar på min fråga, nämligen om regeringen kommer att lägga
fram en proposition såsom den aviserat?
Min indikation är nämligen att så inte kommer att ske. Jag menar att det
i sak vore av värde om vi kunde få besked i kväll om att så kommer att ske.
Regeringen har sagt under april månad. Även om det snöade i dag så är
det faktiskt inte många dagar kvar av april månad.
Anf. 201 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Åke Gustavsson ställer till mig en fråga om vad regeringen
skall göra. Jag sitter inte i regeringen. Jag är inte kulturminister. Varför inte
fråga kulturministern i stället för att fråga mig? För än så länge är det långt
till vår.
Anf. 202 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag är väl medveten om att herr Hegeland inte sitter i rege-
ringen. Jag ställer frågan av den anledningen att på varje punkt då en sak-
fråga diskuteras i detta betänkande och där vi är oeniga hänvisar utskottets
majoritet med full förtröstan till regeringen. Därav kom det sig att jag an-
vände uttrycket husbondens röst.
Man anser att regeringen kan hantera frågorna. Vi skall inte föregripa be-
redningsarbetet. Man förutsätter att den aviserade filmpropositionen inte
skall föregripas osv. Om man har denna totala tillit till regeringen förutsätter
jag också att man har total information och insyn i regeringens beredningsar-
bete och delar, totalt sett, de slutsatser regeringen skall komma med. Någon
annan slutsats kan man inte dra eftersom ni vill ge regeringen carte blanche
i det avseendet.
Anf. 203 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! I ett avseende har jag en ståndpunkt gemensam med Åke
Gustavsson: Jag litar fullkomligt på den regering som företräder mitt parti,
liksom Åke Gustavsson litar fullkomligt på den regering som företräder hans
parti.
Socialdemokraterna hänvisade alltid tidigare till sin regering, till att det
pågår ett arbete i regeringen, till att de har fullständigt förtroende för sin
regering. På samma sätt har jag fullständigt förtroende för min regering.
Anf. 204 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag förstår att Hugo Hegeland har fullt förtroende för sitt
parti i regeringen. Det är snarast en bekräftelse på att det är moderaterna
som tar kommandot i regeringen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Anslag på
massmedieområdet
171
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Ny kyrkolag
172
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU32 Ny kyrkolag (prop. 1991/92:85 delvis).
Kammaren biföll förste vice talmannens förslag om att betänkandet skulle
avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 205 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att den stora frågan om re-
lationen kyrka-stat nu kommit ett steg närmare sin lösning i och med att
ERK-utredningen börjar beredas.
Utskottet har genom ett tillkännagivande klart sagt ifrån att en parlamen-
tarisk beredning skall bereda frågan, något som också krävts i en motion av
Jan-Erik Wikström och Carl-Johan Wilson.
Så då, herr talman, till medlemskapsfrågan. Inte heller nu ser vi en lösning
på problemet kring religionsfriheten och medlemskapet i svenska kyrkan.
Fortfarande är det så att utlänningar som blir svenska medborgare automa-
tiskt ansluts till svenska kyrkan om de tillhört ett evangelisk-lutherskt sam-
fund, och detta sker utan att de ens blir underrättade om det.
Detta upprör med rätta dem som drabbas och som tror att full religionsfri-
het råder i Sverige.
För 15 år sedan beslutades om en övergångsregel som skulle nödtorftigt
dölja att grundlagen träddes för när. Konstitutionsutskottet har upprepade
gånger uttalat kritik mot de rättsövergrepp som övergångsreglerna innebär.
JO har påtalat förhållandet, men kyrkan väljer att sätta sig över kraven på
att svensk grundlag skall respekteras.
Folkpartiet liberalerna har varje år i den debatten, tillsammans med Väns-
terpartiet, varit det enda parti som klart tagit ställning för att religionsfrihe-
ten i Sverige skall gälla alla, och att grundlagen skall respekteras.
Vi tycker inte att utskottsmajoriteten varit tillräckligt tydlig i år heller. Vi
har därför en reservation när det gäller motiveringen. Herr talman! Jag yrkar
bifall till den.
Anf. 206 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag vill yrka bifall till den meningsyttring som är fogad till
betänkandet av Johan Lönnroth och som avser mom. 1, 2, 4 och 12.
Anf. 207 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! I denna sena timme mycket kort i denna mycket viktiga
fråga. Det är kyrkohistoria som skrivs i det ögonblick riksdagen i morgon kl.
12 i samband med voteringen bestämmer en ny kyrkolag. Då sammanförs en
splittrad och svåröverskådlig lagstiftning till en. Den har passerat kyrkomö-
tet, och ett långt lagstiftningsarbete slutförs nu.
Jag noterar med stor tillfredsställelse att utskottet vid sin behandling i hu-
vudsak är enigt.
Ylva Annerstedts anförande pekar på en sak som nu går in i den parlamen-
tariska beredningen, både i kyrka-stat-frågan och i medlemskapsfrågan. Jag
vet att man inom Folkpartiet i denna fråga är otålig, men jag är inte beredd
att instämma i reservationen. Jag tycker att det är rimligt att en fråga som nu
är så nära sitt avgörande får behandlas i den parlamentariska beredningen.
Jag noterar kyrkomötets bestämda uppfattning att tystnadsplikten också
skall omfatta diakoner. Riksdagens beslut blir en hänvisning till att rege-
ringen bör se på denna lagstiftning. Frågan faller därmed i den riktning kyr-
kan önskat.
Avslutningsvis, herr talman: Jag har personligen engagerat mig litet kring
de icke-territoriella församlingarna, hovförsamlingen och tyska försam-
lingen, och jag noterar att utskottet på väsentliga punkter tillgodosett önske-
mål som framförts från församlingarna. Utskottet har därmed tillgodosett en
motion från mig.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall på samtliga punkter till utskottets
hemställan.
Anf. 208 TORGNY LARSSON (s):
Herr talman! Även om det nu är sent på kvällen kan historiens vingslag
ändå anas i och med att det i morgon skall fattas ett beslut som innebär att
vissa delar av en 306 år gammal lag, 1686 års kyrkolag, kommer att upp-
hävas. Om jag räknade rätt alldeles nyss har denna lag funnits under 14 eller
15 kungar.
Det är i stor enighet beslut om detta fattas. Poängen är att det blir en sam-
lad kyrkolag, men det innebär inte att reformarbetet på det kyrkliga området
därmed är färdigutfört, utan det är naturligtvis nödvändigt att reformarbetet
fortsätter. Det är mot den bakgrunden värt att notera att den s.k. ERK-ut-
redningen under Carl-Axel Petri nu är färdig och att regeringen kommer att
tillsätta en beredning som skall arbeta vidare.
Jag noterar att det hos Vänsterpartiet finns en otålighet, men jag vill i det
här sammanhanget poängtera att vi inte hade varit där vi är i dag om inte
kyrkomötet för några år sedan hade fattat beslut som innebar att man be-
gärde att regeringen skulle tillsätta den beredning som sedan Carl-Axel Petri
kom att leda. Man har därigenom fått ett värdefullt underlag för det fortsatta
reformarbetet.
I den reservation som Ylva Annerstedt står bakom säger hon om jag upp-
fattar henne rätt att kyrkan sätter sig över lagen. Jag vill bara kommentera
det genom att säga att det inom kyrkan trots allt finns en växande insikt om
behovet av en förändring av reglerna. Jag delar i sak helt hennes uppfattning
att nuvarande bestämmelser är djupt otillfredsställande. Det gäller inte bara
i det avseende som Ylva Annerstedt nyss nämnde utan även i en hel rad
andra avseenden. Den beredning som nu snart kommer i gång kommer att
arbeta med de här frågorna, så jag tror att det - i alla fall i den här kamma-
ren, men kanske inte helt och hållet inom svenska kyrkan - råder en stor och
bred enighet om nödvändigheten av att se över detta.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 209 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Det är utmärkt att Torgny Larsson ger klart uttryck för att
han delar Folkpartiet liberalernas åsikter när det gäller medlemskapsfrågan.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Ny kyrkolag
173
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Ny kyrkolag
174
Det är synd bara att det har tagit 15 år att komina fram till den insikten. Men
jag hoppas att vi ändå tillsammans skall kunna lösa den här frågan ganska
snabbt, när vi nu är överens om att detta är ett stort problem.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 april.)
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1991/92:86 Ändring i reglerna för lagervärdering
1991/92:Sk26 av Hugo Hegeland (m)
med anledning av prop. 1991/92:92 Utskiftning av löntagarfondernas till-
gångar m.m.
1991/92:Fi32 av Bengt-Ola Ryttar (s)
1991/92:Fi33 av Anita Johansson m.fl. (s)
1991/92:Fi34 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1991/92:Fi35 av Lars Werner m.fl. (v)
1991/92:Fi36 av Stig Rindborg (m)
1991/92:Fi37 av lan Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd)
med anledning av prop. 1991/92:95 Valfrihet och fristående skolor
1991/92:Ub62 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. (s)
1991/92:Ub63 av Larz Johansson m.fl. (c)
1991/92:Ub64 av Christer Lindblom (fp)
1991/92:Ub65 av Marianne Carlström m.fl. (s)
1991/92:Ub66 av Mikael Odenberg m.fl. (m,fp,c,kds)
1991/92:Ub67 av lan Wachtmeister och Stefan Kihlberg (nyd)
1991/92:Ub68 av Björn Samuelson m.fl. (v)
med anledning av prop. 1991/92:113 Ny börslagstiftning m.m.
1991/92:N34 av Anita Gradin m.fl. (s)
med anledning av prop. 1991/92:117 Avdragsrätt för avgifter till arbetsgivar-
organisationer
1991/92:Sk27 av Lars Hedfors m.fl. (s)
med anledning av prop. 1991/92:118 Förenklad statistikreglering
1991/92:Fi38 av Bo G Jenevall (nyd)
1991/92:Fi39 av Hans Gustafsson m.fl. (s)
med anledning av prop. 1991/92:120 Reglering av priserna på fisk m.m.
1991/92:Jo36 av Sven-Olof Petersson m.fl. (c)
1991/92:Jo37 av Annika Åhnberg m.fl. (v)
1991/92:Jo38 av Göran Persson m.fl. (s)
1991/92:Jo39 av Sven-Olof Petersson (c)
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
med anledning av prop. 1991/92:123 Slopande av intresserepresentation i
vissa statliga myndighetes styrelser
1991/92:K20 av Bo Finnkvist m.fl. (s)
1991/92:K21 av Thage G Peterson m.fl. (s)
1991/92:K22 av Harriet Colliander (nyd)
med anledning av prop. 1991/92:125 Förslag om tilläggsbudget II till stats-
budgeten för budgetåret 1991/92
1991/92:Sf31 av lan Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd)
1991/92:T20 av Bengt Hurtig och Eva Zetterberg (v)
1991/92:N35 av Anita Gradin m.fl. (s)
1991/92:N36 av Rolf L Nilson (v)
med anledning av prop. 1991/92:129 Socialavgifter på vissa förmåner när för-
utsättningar för jämkning av förmånsvärdet föreligger, m.m.
1991/92:Sk28 av Lars Hedfors m.fl. (s)
1991/92:Sk29 av Lars Bäckström m.fl. (v)
med anledning av prop. 1991/92:133 En elmarknad med konkurrens
1991/92:N37 av Anita Gradin m.fl. (s)
med anledning av prop. 1991/92:134 Riktlinjer för överföringen av verksam-
heten vid domänverket till aktiebolagsform
1991/92:N38 av Hugo Hegeland och Inger René (m)
1991/92:N39 av Karin Israelsson (c)
1991/92:N40 av Hans Dau (m)
1991/92:N41 av Lars Werner m.fl. (v)
1991/92:N42 av John Andersson (v)
1991/92:N43 av Sonia Karlsson m.fl. (s)
1991/92:N44 av Carl Olov Persson och Jan Erik Ågren (kds)
1991/92:N45 av Anita Gradin m.fl. (s)
1991/92:N46 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp,c,kds)
1991/92:N47 av Sigge Godin och Siw Persson (fp)
1991/92:N48 av Sigge Godin (fp)
1991/92:N49 av Jan Fransson och Åke Selberg (s)
1991/92:N50 av Jan Fransson och Sinikka Bohlin (s)
1991/92:N51 av Karin Starrin och Lennart Brunander (c)
1991/92:N52 av Åke Gustavsson m.fl. (s)
med anledning av prop. 1991/92:138 Ändringar i utlänningslagen (1989:529),
m.m.
1991/92:Sf32 av Sten Andersson i Malmö (m)
1991/92:Sf33 av Berith Eriksson (v)
1991/92:Sf34 av Doris Håvik m.fl. (s)
1991/92:Sf35 av Leif Bergdahl (nyd)
175
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
med anledning av prop. 1991/92:141 Upphävande av lagen (1986:1242) om
försöksverksamhet med kooperativ hyresrätt, m.m.
1991/92:BolO av Eva Zetterberg (v)
1991/92:Boll av Inger Lundberg och Sture Ericson (s)
1991/92:Bol2 av Rune Thorén m.fl. (c)
1991/92:Bol3 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)
med anledning av prop. 1991/92:151 Vissa ändringar i förmånssystemet för
läkemedel m.m.
1991/92:Sf36 av Marianne Jönsson (c)
1991/92:Sf37 av Johan Brohult och Bengt Dalström (nyd)
1991/92:Sf38 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1991/92:Sf39 av Berith Eriksson m.fl. (v)
1991/92:Sf40 av Kent Carlsson (s)
med anledning av prop. 1991/92:157 Vissa gymnasie- och vuxenutbildnings-
frågor m.m.
1991/92:Ub69 av Larz Johansson m.fl. (c,fp,kds)
1991/92:Ub70 av Larz Johansson (c)
1991/92:Ub71 av Stina Gustavsson m.fl. (c)
1991/92:Ub72 av Stina Gustavsson och Stina Eliasson (c)
1991/92:Ub73 av Anders G Högmark (m)
1991/92:Ub74 av Björn Samuelson m.fl. (v)
1991/92:Ub75 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. (s)
1991/92:Ub76 av Åke Gustavsson m.fl. (s)
med anledning av förs. 1991/92:18 Riksdagens revisorers förslag angående
samordnad investeringsplanering för transporter
1991/92:T21 av Kenneth Attefors (nyd)
1991/92:T22 av Bengt Hurtig (v)
Justitieutskottets betänkanden
1991/92:JuU22 Anslag till kriminalvården, m.m.
1991/92:JuU23 Anslag till polisväsendet
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU9 Studiestöd
176
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 21 april
1991/92:182 av Christel Anderberg (m) till statsrådet Bo Lundgren om sam-
verkan mellan banker och posten:
Posten har nyligen beslutat om en ny regionindelning och att antalet post-
kontor i landet skall minska med ca 1 000 st. I storstäderna blir effekten
härav, i form av sämre service, i allmänhet ganska måttlig. I de små samhäl-
lena i glesbygden kan resultatet bli rent förödande, dels för att det moderna
samhällslivet kräver tillgång till postala tjänster, dels för att det lätt uppstår
s.k. domino-effekter när servicen i en bygd böljar naggas i kanten.
En lösning på de problem postens rationalisering medför skulle vara en
ökad samverkan mellan banker och posten. I Dalarna har man varit inne på
sådana tankar men detta har stupat på att regelverket f.n. ej synes medge
något egentligt samarbete.
När posten hade beslutat sig för att lägga ned postkontoret i Stora Skedvi i
Säters kommun fick Sparbanken HHS, Hedemora, en förfrågan från postens
regionkontor i Borlänge om att få köpa vissa tjänster av Sparbanken i Stora
Skedvi, där Sparbanken har ett kontor och i vars bankhus posten förhyrde
sina lokaler. De tjänster som var aktuella var sortering av boxpost till 80-
100 boxar (mobila, som skulle tillhandahållas av posten) samt utlämning av
värdeförsändelser och paket.
Sparbanken HHS var positiv till uppdraget och förklarade sig ha såväl per-
sonella, kunskapmässiga som lokalmässiga förutsättningar för det tilltänkta
samarbetet med posten.
I ett yttrande av den 3 december 1991 har finansinspektionen emellertid
konstaterat att verksamhet som inbegriper handläggning av brev- och pa-
kettjänster, frimärksförsäljning och liknande inte har sådant samband med
in- och utlåning som är förutsatt för att få bedriva bank enligt bankrörelsela-
gen. Den service som Sparbanken önskade vara posten behjälplig med i
Stora Skedvi var därför av den karaktären att finansinspektionen inte kunde
finna det tänkta samarbetet förenligt med bankrörelselagen.
Enligt ett samarbetsavtal som ingicks mellan posten och Sparbanksgrup-
pen AB i juni 1991 skall kontorssamverkan kunna ske och sparbank kunna
åtaga sig att på uppdragsbasis tillhandahålla viss postal service på sparbank-
skontor.
Avtalet synes f.n. dock bara kunna fungera i motsatt riktning mot vad som
här diskuteras, dvs. så att det öppnas möjligheter för posten att ta över vissa
banktjänster när sparbankskontor läggs ned.
För människorna i Husby i Hedemora kommun, som nu står i tur att för-
lora sin postservice, är det svårförståeligt att samarbetet mellan Sparbanken
och posten inte skall kunna gå i båda riktningarna så att deras bank också
skall kunna ge service för postens räkning. De anser - med rätta - att bibe-
hållen glesbygdsservice kräver ett nytänkande. De kan inte acceptera att
framtiden för deras hemort riskeras på grund av något som framstår som
rena formaliteter.
Om finansinspektionens tolkning av bankrörelselagen är korrekt anser jag
att en lagändring bör övervägas.
Med hänvisning till vad som ovan anförts vill jag fråga skatteministern:
Är skatteministern beredd att göra en sådan ändring i bankrörelselagen
att banks tillhandahållande av vissa postala tjänster kan bli förenligt med
bankverksamhet enligt 2:1 bankrörelselagen?
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
177
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Anmäldes att följande frågor framställts
den 21 april
1991/92:684 av Bengt-Ola Ryttar (s) till näringsministern om konkurrensbe-
gränsning i samband med driftsnedläggningar:
LB-Invest som efter konkurs övertagit husföretaget Boro har lagt husfa-
briken i Mockfjärd i ”malpåse”. Husfabriken var kommunens största indu-
striarbetsplats, nu står den öde. LB-Invest fick köpa anläggningen av kon-
kursförvaltaren eftersom man deklarerade att driften skulle fortsätta. Så har
inte blivit fallet.
Företaget är beredd att upplåta lokalerna för annan verksamhet, men inte
för konkurrerande verksamhet.
I Borlänge har Farmek stängt sitt slakteri. Slakterifastigheten är till salu,
men med villkoret att köparen inte får bedriva slakteriverksamhet.
Avser näringsministern att vidta några åtgärder mot den beskrivna kon-
kurrensbegränsningen?
1991/92:685 av Sten Svensson (m) till statsrådet Reidunn Laurén om lönega-
rantin:
Konkursformen har kommit att bli en attraktiv form för rekonstruktion av
företag. Dess attraktionskraft beror till stor del på hur lönegarantin används.
Ett flertal köpeavtal mellan ett konkursbo och en förvärvare av konkurs-
boets rörelse innehåller en anställningsgaranti med förbehåll att lönegaranti
skall utgå. Köparen garanterar därvid fortsatt anställning för gäldenärbola-
gets anställda. De anställdas löner skall då utgå av lönegaranti under de an-
ställdas återstående uppsägningstid, varefter återanställning av de aktuella
anställda skall ske successivt.
Det ovan beskrivna förfarandet medför att en konkurrenssnedvridande
fördel uppstår för det företag som köper konkursboet.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att lönegarantin inte skall använ-
das i sådant syfte?
1991/92:686 av Sten Andersson i Malmö (m) till statsrådet Bo Lundgren om
skattelagstiftningen och kostnaderna för underhåll av kulturhus:
Som en effekt av skatteomläggningen 1991 riskerar på sikt slott och kultur-
hus att förfalla. Orsaken är att kostnader för underhåll av kulturhus inte
längre är avdragsgilla. Sker ingen ändring avseende reglerna för underhåll
av kulturhus går en viktig del av vårt kulturarv förlorat.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta så att det blir realistiskt eko-
nomiskt möjligt att underhålla kulturhus?
178
20 § Kammaren åtskildes kl<-22.34.
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 8 (del
vis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 26 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 58 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 4 § anf. 85 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 124 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 171 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
BENGT TÖRNELL
/ Gunborg Apelgren
179
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Innehållsförteckning
1 § Hänvisning av ärenden till utskott...................... 1
2 § Förnyad bordläggning................................ 1
3 § Internationellt utvecklingssamarbete..................... 1
Utrikesutskottets betänkande UU15
Debatt
Pierre Schori (s)
Lars Moquist (nyd)
Bertil Måbrink (v)
Daniel Tarschys (fp)
Alf Wennerfors (m)
Pär Granstedt (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Karl-Erik Svartberg (s)
Göran Lennmarker (m)
Nils T Svensson (s)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Viola Furubjelke (s)
Birgitta Hambraeus (c)
Kristina Svensson (s)
Margareta Viklund (kds)
Richard Ulfvengren (nyd)
Bertil Persson (m)
Eva Zetterberg (v)
Hans Göran Franck (s)
Ylva Annerstedt (fp)
Tredje vice talmannen
Ingela Mårtensson (fp)
Björn Samuelson (v)
Anita Persson (s)
Beslut................................................ 82
4 § Undantag från skatteplikt till mervärdesskatt för vissa tjänster
inom sjukvårdsområdet, m.m......................... 85
180
Skatteutskottets betänkande SkU24
Debatt
Inger Lundberg (s)
Peter Kling (nyd)
Lars Bäckström (v)
Karl-Gösta Svenson (m)
Bert Karlsson (nyd)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
Beslut................................................ 107
Beslut om uppskjuten votering............................. 108
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
5 § Statsbudgeten för budgetåret 1992/93 (jordbruksdepartementet) 108
Jordbruksutskottets betänkande JoU12
Debatt
Åke Selberg (s)
Christer Windén (nyd)
Annika Åhnberg (v)
Lennart Brunander (c)
(forts.)
Ajournering........................................... 123
Återupptagna förhandlingar............................... 124
5 § (forts.) Statsbudgeten för budgetåret 1992/93 (jordbruksdeparte-
mentet) (forts. JoU12).............................. 124
Carl G Nilsson (m)
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
John Andersson (v)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Beslut skulle fattas den 23 april
6 § Statsbudgeten för budgetåret 1992/93 (miljö- och naturresursde-
partementet) ..................................... 134
Jordbruksutskottets betänkande JoU13
Debatt
Inga-Britt Johansson (s)
Rolf L Nilson (v)
Lennart Daléus (c)
Sonia Karlsson (s)
Beslut skulle fattas den 23 april
7 § Vissa skogsfrågor................................... 141
Jordbruksutskottets betänkande JoU14
Debatt
Jan Fransson (s)
Rolf L Nilson (v)
Ivar Virgin (m)
Beslut skulle fattas den 23 april
8 § Anslag till riksgäldskontoret........................... 147
Finansutskottets betänkande FiU14
Debatt
Roland Sundgren (s)
Tom Heyman (m)
Beslut skulle fattas den 23 april
9 § Anslag till riksdagens revisorer och deras kansli............ 148
Finansutskottets betänkande FiU15
Beslut skulle fattas den 23 april
181
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
10 § Den statliga rationaliseringsverksamheten och revisionen..... 149
Finansutskottets betänkande FiUlö
Debatt
Sonia Karlsson (s)
Tom Heyman (m)
Beslut skulle fattas den 23 april
11 § Teater, dans och musik............................... 150
Kulturutskottets betänkande KrU20
Debatt
Anders Nilsson (s)
Elisabeth Persson (v)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Göran Åstrand (m)
Charlotte Branting (fp)
Beslut skulle fattas den 23 april
12 § Kulturmiljövård, museer och utställningar................ 159
Kulturutskottets betänkande KrU23
Debatt
Elisabeth Fleetwood (m)
Elisabeth Persson (v)
Björn Kaaling (s)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Rose-Marie Frebran (kds)
Maj-Inger Klingvall (s)
Beslut skulle fattas den 23 april
13 § Forskning......................................... 168
Kulturutskottets betänkande KrU24
Beslut skulle fattas den 23 april
14 § Lokalförsöijning m.m................................ 168
Kulturutskottets betänkande KrU25
Beslut skulle fattas den 23 april
15 § Anslag på massmedieområdet......................... 169
Kulturutskottets betänkande KrU26
Debatt
Åke Gustavsson (s)
Hugo Hegeland (m)
Beslut skulle fattas den 23 april
16 § Ny kyrkolag....................................... 172
Konstitutionsutskottets betänkande KU32
Debatt
Ylva Annerstedt (fp)
Elisabeth Persson (v)
Göran Åstrand (m)
Torgny Larsson (s)
Beslut skulle fattas den 23 april
Yl § Bordläggning...................................... 174
182
18 § Anmälan om interpellation
1991/92:182 av Christel Anderberg (m) om samverkan mellan
Prot. 1991/92:98
22 april 1992
banker och posten............................... 176
19 § Anmälan om frågor
1991/92:684 av Bengt-Ola Ryttar (s) om konkurrensbegräns-
ning i samband med driftsnedläggningar.............. 178
1991/92:685 av Sten Svensson (m) om lönegarantin........ 178
1991/92:686 av Sten Andersson i Malmö (m) om skattelagstift-
ningen och kostnaderna för underhåll av kulturhus...... 178
183
gotab 41327, Stockholm 1992